Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 9

3
Flammande träd

Hon står vid busshållplatsen mittemot Maseokstationen och blickar ut över den regnvåta gatan. Tunga godsvagnar dånar förbi i hög fart i ytterspåret. Regndroppar-na smattrar mot hennes paraply, så hårt att man kan tro att de ska riva sönder tyget.

Hon är inte särskilt ung längre och kan knappast kal-las en skönhet, men den långa halsen är ganska vacker och uttrycket i ögonen är öppet och vänligt. Hon är diskret sminkad och den vita blusen är ren och välstruken. Tack vare det välvårdade och smakfulla intryck hon ger, som säkerligen kan dra en del blickar till sig, styrs uppmärksamheten bort från de vaga skuggor som förmörkar hennes ansikte.

Det blänker till i hennes ögon; bussen hon väntar på har dykt upp i fjärran. Hon stiger ut i gatan och ser hur bussen, som dundrat fram i hög fart, saktar in.

”Ni ska till Ch’ukseongs psykiatriska klinik, eller hur?”

Bussföraren, som är i övre medelåldern, nickar och teck-nar åt henne att stiga på. Hon betalar biljetten och medan hon spanar efter en ledig plats glider hennes blick över de andra passagerarnas ansikten. Alla ser avvaktande på henne. Är hon en patient, eller en sköterska? Det verkar inte vara något konstigt med henne. Van som hon är vid detta undviker hon att möta deras granskande blickar, den där blandningen av misstänksamhet, vaksamhet, avsmak och nyfikenhet. Hon skakar vattnet ur sitt hopfällda paraply. Bussgolvet är redan vått, svart och glänsande. Det var inte den sortens regn mot vilket ett paraply kan erbjuda tillräckligt skydd, så blusen och byxorna är genomblöta. Bussen får upp farten och susar fram över den våta asfalten. Hon kämpar med att hålla balansen medan hon går nedför gången. När hon hittar två tomma säten bredvid varandra väljer hon det närmast fönstret. Fönstren har immat igen så hon plockar fram en pappers-näsduk ur väskan och torkar bort fukten för att kunna se ut. Hon betraktar regnet som piskar mot rutan med det stoiska lugnet hos en människa som är van vid ensamhet. Snart börjar skogen breda ut sig på båda sidor av vägen. Skogen tycks huka sig i det skyfallsliknande regnet, likt ett väldigt djur som håller tillbaka ett vrål. När vägen svänger upp mot Ch’ukseongberget börjar den gradvis bli smalare och mer vindlande och tränger allt djupare in bland de våta träden. Det där skogspartiet vid bergets fot – kan det ha varit där man hittade hennes syster Yeong-hye för tre månader sedan? Ett efter ett glider de svarta mellanrummen mellan trädstammarna, dolda av det regnpiskade lövverket, förbi hennes ögon. Hon vänder sig bort från fönstret.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt.

Av sjukhuspersonalen fick hon veta att Yeong-hye hade försvunnit någon gång under den timme då patienterna tilläts ta korta, oövervakade promenader – mellan två och tre på eftermiddagen. Men bara på vissa bestämda dagar, bara för patienter med mindre allvarliga störningar, och bara när regnet som tyngde de svarta molnen på himlen såg ut att bli kvar där. När personalen hade tittat till patienterna klockan tre hade de tydligen upptäckt att Yeong-hye inte hade kommit tillbaka. Det var först då, sa de, som det hade börjat komma några regnstänk, inte mer än två, tre droppar åt gången. Hela sjukhuset sattes i alarmberedskap. Ledningen och personalen satte skyndsamt upp en vägspärr där bussarna och taxi-bilarna passerade. Om en patient hade försvunnit kunde han eller hon ha gått ner från berget och redan hunnit så långt som till Maseok, eller tvärtom längre upp i
bergen.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt. Sköterskorna hade bildat skallgångs-kedja och finkammat varenda millimeter av berget, och det var en otrolig tur att en av dem faktiskt lyckades hitta Yeong-hye; nej, det var inget mindre än ett mirakel. Det var vad läkaren hade sagt. Tydligen hade sköterskan i fråga snubblat över Yeong-hye på en avlägsen plats djupt inne i skogen på bergssluttningen, där hon stod blickstilla och genomblöt i regnet, som om hon själv var ett av de fuktglänsande träden.

När de ringde och berättade att Yeong-hye hade försvunnit var klockan runt fyra på eftermiddagen och hon hade varit på sjukhuset med sin son Ji-woo, som var sex år gammal. Pojken hade haft feber i flera dagar och hon hade tagit honom till akuten för att låta röntga hans lungor. Han stod ensam framför apparaten och kastade oroliga blickar mellan henne och läkaren.

”Jag söker Kim In-hye.”

”Det är jag.”

”Det här är Kim Yeong-hyes sköterska.”

Det var första gången sedan Yeong-hye blev intagen som någon från sjukhuset hade kontaktat henne på mobilen. Själv ringde hon sällan dit, och då bara för att kolla besökstider eller fråga sin syster om allt var som det skulle. Med ett lugnt och samlat tonfall ägnat att dölja situationens allvar, berättade sköterskan att Yeong-hye hade försvunnit.

”Vi gör allt vi kan för att hitta henne, men om hon skulle råka dyka upp hos er måste ni ringa oss med en gång.” Innan hon avslutade samtalet frågade sköterskan: ”Kan hon ha tagit sig någon annanstans? Kanske till era föräldrar?”

”De bor ute på landet … jag kan kontakta dem om ni vill.” Hon slog ihop mobilen och lade den i väskan, gick in i röntgenrummet och kramade om Ji-woo. Han hade gått ner i vikt de senaste dagarna och kändes lätt och het i hennes famn.

”Jag var jätteduktig, mamma.” Kanske var det på grund av febern, men hans kinder såg ut att blossa inför det förväntade berömmet.

”Det stämmer, han stod verkligen helt stilla.”

Efter att läkaren hade sagt att det sannolikt inte var lunginflammation kramade hon Ji-woo igen, ringde efter en taxi och blev hemkörd i regnet. Hon skyndade sig att bada pojken, gav honom risgröt och medicin och nattade honom tidigt. Det fanns ingen plats i hennes tankar för den saknade systern. Hon hade inte sovit ordentligt under de fem dygn som hennes son hade varit sjuk. Och den natten, om febern inte gav med sig, skulle hon bli tvungen att ta honom till sjukhuset. Hon var i färd med att packa Ji-woos kläder och försäkra sig om att hon hade hans sjukförsäkringspapper, för att vara redo om så skulle krävas, när telefonen ringde igen. Klockan var då runt nio på kvällen.

”Vi har hittat henne.”

”Tack gode Gud. Jag kommer och hälsar på nästa vecka som vanligt.” Hennes tacksamhet var äkta, men dämpad av utmattning. Först när hon hade lagt på slog det henne att regnet som hade pågått hela dagen också måste ha vräkt ner i bergen där Yeong-hye hade hittats. Ett slumpartat samband, en tillfällig koppling mellan deras liv.

Det var omöjligt att veta om scenen hon såg för sin inre syn, men aldrig hade sett i verkligheten, faktiskt stämde. Hela natten hade hon hållit en fuktig trasa mot sin snörvlande sons panna och till och från glidit in i en sömn som mer liknade medvetslöshet, och sett ett träd som flimrade i regnet likt en död människas ande. Svart regn, svart skog, den ljusa patientrocken, genomblöt. Vått hår. Svart bergssluttning. Yeong-hye, en formlös gestalt av mörker och vatten, som ett spöke. När dagen äntligen grydde lade hon en hand på sonens panna och fann till sin lättnad att den var sval. Hon steg upp, gick ut ur sovrummet och betraktade frånvarande det blå-aktiga gryningsljuset som silade in från balkongen.

Hon kröp ihop på soffan och försökte somna. Hon måste få sova lite innan Ji-woo vaknade, om så bara en timme.

Titta, In-hye, jag står på händer; det växer ut löv från kroppen och rötter tränger fram ur mina händer … de söker sig ner i jorden. Djupare och djupare … Ja, jag skrevade med benen för att jag ville att blommor skulle slå ut från mitt kön, jag skrevade brett …

Yeong-hyes röst, som kom till henne där hon svävade halvvägs mellan sömn och vakenhet, var först låg och varm, sedan oskuldsfull som ett litet barns, men den sista delen var vanställd och obegriplig, ett förvrängt djuriskt läte. Hon slog förskräckt upp ögonen och övermannades- av ett hat vars like hon aldrig hade känt förut, innan hon abrupt slocknade igen. Den här gången stod hon framför spegeln i badrummet. I spegeln sipprade blod ur vänster öga. Hon lyfte snabbt handen för att torka bort blodet, men spegelbilden rörde sig inte, stod bara där med blodet rinnande ur ett stirrande öga.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt.

Hon svängde benen över sängkanten när hon hörde Ji-woo hosta och gick in i sovrummet. Yeong-hye hade suttit hopkrupen i ett hörn, för länge sedan, men nu sköt hon den bilden ifrån sig, fattade sin sons lilla hand och lyfte den som i en lek. ”Nu är allt bra”, mumlade hon, men hon visste inte vem hon försökte trösta med sina ord, pojken eller sig själv.

Bussen svänger upp mot en kulle och stannar till. Hon stiger av och fäller upp paraplyet. Det är bara hon som kliver av här. Bussen susar genast i väg igen.

Den smala vägen delar sig i två. Den ena leder uppför kullen. Man går genom en femtio meter lång tunnel och när man kommer ut på andra sidan ser man sjukhuset, omgivet av berg på alla sidor. Regnet vräker stadigt ner, men inte längre fullt lika våldsamt. Hon böjer sig ner. Medan hon kavlar upp byxbenen för att slippa få dem blöta, lägger hon märke till ogräsbinkorna som här och var skjuter upp genom asfalten. Hon rättar till den tunga ryggsäcken, försöker avlasta axlarna, lyfter paraplyet och börjar gå mot sjukhuset.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt. Hon har gått många gånger längs den här vägen med allt möjligt gott i ryggsäcken – frukt, riskakor, friterad tofu fylld med sushiris. Det är en ödslig sträcka, det är sällan hon ser några bilar eller fotgängare. När hon dukar upp maten på bordet i besöksrummet brukar Yeong-hye pliktskyldigt tugga och svälja, likt ett barn som duktigt läser sina läxor. Om In-hye strök håret bakom öronen på sin syster brukade hon titta upp med ett stillsamt leende. I dessa stunder var det som om ingenting alls var på tok, och varje gång kände hon sig lättare om hjärtat. Varför skulle Yeong-hye inte kunna leva så här för alltid? Här, där hon inte var tvungen att prata om hon inte ville, inte var tvungen att äta kött om det bjöd henne emot? Och kunde det inte räcka att de träffades så här, någon gång ibland?

Yeong-hye var fyra år yngre än hon, en tillräckligt stor åldersskillnad för att de inte skulle konkurrera med varandra under uppväxten. När de var små hade deras hårdhänta far ofta fått deras barnakinder att svida, och Yeong-hye hade väckt en känsla av ansvar hos In-hye som påminde om moderskärlek, en vilja att göra allt för att beskydda sin lillasyster. Med förundran hade hon sett Yeong-hye, som en gång i tiden hade krupit omkring på alla fyra och lidit av återkommande soleksem i knävecken, växa upp och gifta sig. Det enda som smärtade henne var att Yeong-hye, allt eftersom hon blev äldre, drog sig mer och mer in i sitt skal. Hon hade förstås alltid haft det draget, men hon hade också varit hur glad och sällskaplig som helst när så krävdes. Av någon anledning blev hon svår att förstå sig på – inte helt plötsligt, utan över tid. Så svår att hon stundtals kändes som en helt främmande människa.

Någon dag efter att Ji-woo föddes kom Yeong-hye för att hälsa på sin första systerson. Men i stället för att gratulera sin syster hade hon bara muttrat för sig själv. ”Jag har aldrig sett ett så litet barn … är det så här de ser ut när de är nyfödda?”

Det hade vilat något vagt oroväckande över det stilla leende som lekte på Yeong-hyes läppar. Det som tycktes vara på gång att hända var att Yeong-hye sakta höll på att distansera sig från sig själv, bli lika reserverad mot sig själv som mot sin syster. Ett sorgset ansikte bakom en samlad mask. Det var inte alls som det tungsinne som stundtals drabbade In-hyes make, men i vissa avseenden förbryllade de henne på precis samma sätt. Båda två drog sig allt längre in i tystnaden.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor.

Hon träder in i tunneln. På grund av vädret är det mörkare än vanligt därinne. Hon fäller ihop paraplyet och går. Hon lyssnar till ekot från sina fotsteg. En stor mal, av en sort hon aldrig har sett förut, fladdrar bort från tunnelväggen och ut i det fuktmättade mörkret. Hon stannar till en stund, följer malen med blicken mot tunnelns kolsvarta tak. Men där stannar den, rör sig inte ur fläcken, som om den vet att den är iakttagen.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor. Dessa scener, som han ständigt klippte in i sina verk, oavsett om de hade någon koppling till det övergripande temat eller ej, gjorde henne förvirrad. Hon var en lekman vad gällde konst. En gång frågade hon honom varför han hade tagit med en specifik scen, ett tvåsekundersklipp av en svart fågelskugga som långsamt steg mot skyn, inlagt efter en scen med en raserad bro och gråtande människor på en begravning.

”Bara för att”, hade han svarat. ”Jag bara tog med det. Jag tog med det och tyckte att det såg bra ut.”

Och sedan teg han, som alltid.

Hade hon någonsin förstått sin makes sanna natur, innesluten som den var i hans till synes ogenomträngliga tystnad? En gång i tiden hade hon trott att den skulle uppenbara sig i hans konst, i hans videoverk. Faktum är att hon inte ens visste att en sådan konstgenre existerade innan hon träffade honom. Men hur hon än ansträngde sig förblev hans verk obegripliga för henne. Ingenting uppenbarades.

Hon minns eftermiddagen då de träffades första gången. Han hade kommit in i hennes affär, smal som en vidja och med flera dagars skäggstubb på hakan, kånkande på en tung kameraväska. Han letade upp lite rakkräm, tog med den till disken och lutade båda armarna på glas-skivan. Han såg fullständigt utpumpad ut, som om han var på vippen att rasa ihop och ta disken med sig. Det var närmast ett mirakel att hon, som fram till dess knappt hade haft några romantiska erfarenheter, fick fram ett vänligt: ”Har ni ätit lunch?” Han fäste sin utmattade blick på hennes ansikte, som om han var förvånad men saknade ork att uttrycka denna förvåning. Någonting i hans försvarslösa tillstånd hade fått henne att dras till honom.

Det enda hon ville, från och med den eftermiddagen, var att använda sin egen styrka för att låta honom vila. Men även efter att de hade gift sig verkade han ständigt slutkörd, trots att hon satsade allt på att uppnå sitt mål. Han var alltid upptagen med sitt, och under den lilla tid han faktiskt tillbringade hemma såg han mer ut som en resenär som tagit in för natten än en man i sitt eget hem. Hans tystnad var tung som en sten och seg som gummi, i synnerhet när skapandet gick i stå.

Det dröjde inte länge förrän det gick upp för henne att det kanske inte var honom hon så gärna velat hjälpa, utan sig själv. Var det inte sin egen spegelbild – hon som hade flyttat hemifrån när hon var nitton och skapat sig ett liv i Seoul, nästan helt på egen hand – som hon hade sett i denne mans utmattade ansikte?

Precis som hon inte visste varför hon älskade honom, eller ens om hon verkligen gjorde det, hade hon aldrig varit helt säker på vad han kände för henne. Han var på många sätt beroende av henne, eftersom han var den sortens människa för vilken vardagslivet var en ständig kamp, fullt av dolda fallgropar. Han var ärlig, så till den grad att han kunde framstå som naiv; överdrifter och smicker var honom helt främmande. Men mot henne var han alltid snäll och han höjde aldrig rösten – tvärtom hände det ibland att han gav henne en blick fylld av den djupaste respekt.

”Jag förtjänar dig inte”, brukade han säga innan de gifte sig. ”Du är så godhjärtad, så stabil, alltid så lugn. Du bara tar itu med saker och ting och får det att se så enkelt ut …”

Respekt – det var vad hon hade tolkat in i hans ord. Men var de inte i själva verket avsedda som en bekännelse, att vad han än kände för henne var det inget som ens liknade kärlek?

”… om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki?”

Kanske var hans bilder det enda han verkligen älskade, de han hade fångat på film, eller kanske bara dem som han ännu inte hade filmat. Första gången hon gick på en av hans utställningar, efter att de hade gift sig, blev hon förbluffad. Hon kunde inte fatta hur denne man, som hade sett ut som om han var på vippen att kollapsa,- hade släpat runt med sin videokamera på alla dessa platser med alla svårigheter det måste ha inneburit. Det var svårt att ens föreställa sig hur han hade lyckats få tillstånd att filma på känsliga platser, det mod och den fräckhet han stundtals måste ha uppbådat, den tålmodiga envishet som gick så helt på tvärs mot allt hon visste om honom. Kort sagt: hon kunde inte fatta att han hade brunnit tillräckligt starkt för sitt arbete för att utsätta sig för allt detta.

En händelse hade fastnat i minnet. Det var strax efter Ji-woos ettårsdag, när han precis hade börjat gå. Hennes make hade filmat Ji-woo med videokameran medan han tultade runt i det soliga vardagsrummet, och han hade filmat henne när hon plötsligt lyfte upp pojken och pressade läpparna mot hans hjässa.

”Hur skulle det vara”, sa han, hans ögon fulla av liv men likväl outgrundliga, ”om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki? Nej, förresten, inte blommor, fjärilar skulle vara bättre. Och i så fall borde vi filma det igen, på en gräsmatta.”

Han visade henne hur videokameran fungerade och spelade upp de scener han precis hade filmat, allt medan han ivrigt pladdrade på om sina idéer för verket.

”Ni måste ha vita kläder på er, både du och han. Nej, vänta, hur vore det om kläderna var riktigt sjabbiga, gamla och slitna? Ja, ja, självklart, så måste det bli! En fattig mor och hennes barn på utflykt, med mångfärgade fjärilar som flyger upp som ett mirakel varje gång barnet tar ett ostadigt steg …”

Men de hade ingen gräsmatta, och dessutom växte Ji-woo snart ifrån den ostadiga, tultande fasen. Videon med fjärilar som flög upp från barnets fotspår blev aldrig verklighet.

Efter en tid började han driva sig själv ännu hårdare. Han stängde in sig i ateljén och kom inte ens hem på kvällar och helger, men trots det tycktes han aldrig få någonting gjort. Han vandrade runt på stan tills gymnas-tikskorna var svarta av smuts. Ibland, när hon vaknade framåt småtimmarna och gick ut i badrummet, kunde hon förvånat upptäcka att han låg och sov därinne, hopkrupen i badkaret, fullt påklädd.

Efter att hennes make hade lämnat dem frågade Ji-woo ofta: ”Finns det någon pappa i vår familj?” Det var samma fråga som han hade ställt varje morgon redan när hennes man fortfarande bodde där, så sällan träffade pojken sin far.

”Nej”, brukade hon helt kort svara. Och sedan, ljudlöst: ”Ingen alls. Det är bara du och jag. Det får räcka, för tillfället.”

Sjukhusbyggnaderna ligger dystra och ödsliga i regnet. De grå betongväggarna ser mörkare och mer solida ut än vanligt. Avdelningarna på första och tredje våningen har järngaller för fönstren. Många av patienterna tycker om att kika ut mellan stängerna; soliga dagar är det svårt att urskilja dem, men i sådant här väder kan man se flera grå ansikten som blickar ut mot regnet. Hon kastar en snabb blick mot fönstren i Yeong-hyes avdelning på tredje våningen, skjuter upp dörren och går mot receptionen.

”Jag är här för att träffa doktor Park In-ho.”

Receptionisten känner igen henne från tidigare besök och hälsar vänligt. Hon fäller ihop det droppande para-plyet, fäster kardborrebandet om det och slår sig ner på en lång träbänk. Medan hon väntar på att läkaren ska komma ner från mottagningen vänder hon sig om och tittar på zelkovaträdet som står i sjukhusets trädgård. Trädet är uppenbart mycket gammalt, minst fyra hundra år. När det är vackert väder breder det ut sina oräkneliga grenar och låter solljuset gnistra mot löven, som om det vill säga henne något. I dag, en regndränkt och gråmulen dag, är det förteget och håller sina tankar för sig själv. Den gamla barken på nedre delen av stammen är mörk som en ruskvädersnatt och löven skälver tyst på grenarna medan regnet piskar mot dem. Hon ser sin systers ansikte flimra likt en spöklik efterbild mot den tysta scenen.

Hon sluter sina blodsprängda ögon och blundar en lång stund innan hon öppnar dem igen. Trädet fyller hennes synfält, det tiger alltjämt, yppar inte sina hemlig-heter. Hon har fortfarande svårt att sova. Så har det varit i tre månader nu, tre månader då hon hankat sig fram på korta stunder sömn här och var, aldrig mer än en timme åt gången. Yeong-hyes röst, skogen med det ihållande svarta regnet och hennes eget ansikte med blodet sipprande ur ögat, slår nätterna i tusen bitar.

På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne.

Klockan är oftast runt tre på morgonen när hon ger upp om att försöka krama mer sömn ur natten. Hon tvättar sig i ansiktet, borstar tänderna, gör i ordning lite smårätter, dammar och städar varje vrå i lägenheten. Och ändå går klockan lika långsamt som alltid, dess visare rör sig som de nästan komiskt dröjande stegen i någon tung dans. Till slut går hon in i hans rum och lyssnar på några av skivorna han lämnade efter sig, eller sätter en hand i ryggen och snurrar runt i rummet så som han en gång gjorde med henne, eller kryper ihop i badkaret med kläderna på och kan till och med tänka, för första gången, att han kanske inte var så obegriplig trots allt. Han orkade väl inte klä av sig, konstigare än så var det inte. Han orkade helt enkelt inte justera vattentemperaturen och ta en dusch. Det slog henne att detta trånga, konkava utrymme märkligt nog var trivsammare än något annat ställe i hela den hundra kvadratmeter stora lägenheten.

”När började allt detta?” kunde hon fråga sig själv sådana gånger. ”Nej – när började allt falla sönder?”

Att allt inte var som det skulle med Yeong-hye blev uppenbart för tre år sedan, då hon plötsligt bestämde sig för att bli vegetarian. Hon gick ner så mycket i vikt att det var chockerande att se, och hon slutade nästan helt att sova. Visst hade hon alltid varit tystlåten, men vid det laget sa hon så lite att det var omöjligt att föra ett meningsfullt samtal med henne. Alla i familjen var ytterst bekymrade, särskilt deras föräldrar. Allt detta hände kort efter att In-hye, hennes man och Ji-woo hade flyttat till en ny lägenhet. På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne. In-hye hade ryckt till lika häftigt som om det var hon som blivit slagen. Hon hade stått och tittat på, stel som en pinne, medan Yeong-hye tjöt som ett djur och spottade ut köttet, och därefter ryckte åt sig fruktkniven och skar sig i handleden.

Fanns det något hon kunde ha gjort för att förhindra det? Om och om igen snurrade frågorna runt i huvudet. Fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort för att hejda faderns hand den dagen? Eller för att få Yeong-hye att släppa kniven innan hon hann skada sig själv? Kunde hon inte ha förhindrat att det blev hennes man som lyfte upp den blödande Yeong-hye och tog henne till sjuk-huset? Och när Yeong-hye väl hade lagts in på den psykiatriska kliniken borde hon väl ha kunnat övertala hennes man, herr Cheong, att inte helt kallt förskjuta henne? Men mest av allt plågades hon av det hemska som hennes egen man hade gjort mot Yeong-hye – det som hon helst inte ville tänka på – kunde hon inte ha förmått honom att låta bli, hittat ett sätt att få honom att tänka om innan allt urartade till en billig och tarvlig skandal? Livet hade rasat samman som ett korthus för alla omkring henne – fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort?

Naturligtvis kunde hon aldrig ha anat vilka idéer hen-nes oskyldiga kommentar om det lilla blå mongolmärket skulle väcka hos hennes man. Men borde hon inte åtmin-stone ha kunnat gissa vad som var på väg att hända – hade inte hans beteende gett henne tillräckligt med ledtrådar? Kunde hon ha funnit ett sätt att inskärpa i honom att Yeong-hye fortfarande gick på medicin, att hon fort-farande var sjuk? Det enda hon med säkerhet visste var att det hennes make hade gjort var oförlåtligt.

Det var redan tidig eftermiddag när först hennes make och sedan Yeong-hye vaknade, och kort därpå hade tre sjukvårdare störtat in i lägenheten med tvångströjor och skyddsutrustning. Två av dem hade omedelbart rusat ut till Yeong-hye, som stod och lutade sig farligt långt över balkongräcket. Hon gjorde våldsamt motstånd när de försökte sätta tvångströjan på hennes nakna, färgsprakande kropp. Hon bet dem i armarna som ett vilddjur och utstötte ett obegripligt vrål. Hennes fäktande till trots lyckades de sätta en spruta i armen på henne. Medan allt detta pågick försökte hennes make smita förbi den tredje sjukvårdaren, som stod vid ytterdörren, men denne fick utan svårigheter tag i honom. Med upp-bådande av alla sina krafter slet han sig loss och sprang utan ett ögonblicks tvekan ut på balkongen, där han försökte kasta sig över räcket. Den snabbfotade sjukvårdaren fick i sista sekunden grepp om hans midja och efter det kämpade han inte emot längre.

Hon hade stått där, darrande i hela kroppen, och sett allt detta hända. När hennes man till sist släpades där-ifrån och deras blickar möttes, stirrade hon så hårt hon förmådde på honom. Men det hon såg i hans ögon var varken lust eller vansinne, varken ånger eller harm. Där fanns inget annat än exakt samma skräck som hon själv kände.

Och så slutade det. Den eftermiddagen, som utgjorde den punkt efter vilken deras liv aldrig mer kunde återgå till vad det hade varit.

Hennes make hade suttit häktad efter att sjukhuset hade konstaterat att han inte var mentalsjuk. Det tog flera månader av utdragna rättsprocesser och officiella utredningar innan han släpptes fri, varpå han omedelbart gick under jorden – hon såg honom aldrig mer. Men Yeong-hyes tillstånd var sådant att hon måste hållas kvar på den slutna avdelningen. Efter sin första sjukdoms-period hade hon tillfrisknat så pass att hon åter kunde samtala med andra människor, men nu slöt hon sig inom sig själv igen. Men det var inte bara det att hon inte ville umgås; på den slutna avdelningen hade hon börjat krypa ihop i något soligt hörn där ingen skulle störa henne och kunde sitta och muttra oavbrutet för sig själv. Precis som tidigare vägrade hon att äta kött, och om hon så mycket som fick syn på en sidorätt som innehöll kött skrek hon och försökte fly därifrån. Soliga dagar tryckte hon sig mot fönstret, knäppte upp patientrocken och blottade brösten för solen. Deras föräldrar, som hade åldrats avsevärt av den sorgliga historien, slutade att besöka Yeong-hye och bröt till och med kontakten med sin äldsta dotter, In-hye, eftersom hon påminde dem om hur gement de hade behandlat Yeong-hye. Samma sak med de båda systrarnas yngre bror Yeong-ho och hans fru. Men hon, In-hye, kunde inte förmå sig att överge Yeong-hye. Någon måste betala sjukhusavgifterna, någon måste ta ansvar för henne.

Och hon stretade på, som alltid. Trots skandalen som hängde över henne och envist vägrade försvinna såg hon till att hålla butiken igång. Tiden var en våg, nästan grym i sin obeveklighet där den svepte hennes liv med sig, ett liv där hon ständigt var tvungen att kämpa för att det inte skulle falla samman. Ji-woo, som hade varit fem den hösten, var nu sex, och Yeong-hye, som hade flyttats till ett sjukhus med god vård och överkomliga avgifter, verkade bli betydligt bättre.

Även som barn hade In-hye ägt den inre karaktärsstyrka som krävs för att ta sig fram här i livet. Som dotter, som äldre syster, som hustru och mor, som affärsinnehavare, till och med som passagerare på de allra kortaste tunnelbaneresor, hade hon alltid gjort sitt bästa. Genom oföränderligheten i ett liv som levs på det viset skulle hon ha kunnat övervinna allt, till och med tiden. Om Yeong-hye bara inte hade försvunnit i mars. Om hon bara inte hade hittats i skogen den där regniga natten. Om hennes symptom bara inte hade förvärrats helt plötsligt.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Publicerad Uppdaterad
8 hours sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Publicerad
8 hours sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Publicerad
1 day sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad