Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 9

3

Flammande träd

Hon står vid busshållplatsen mittemot Maseokstationen och blickar ut över den regnvåta gatan. Tunga godsvagnar dånar förbi i hög fart i ytterspåret. Regndroppar-na smattrar mot hennes paraply, så hårt att man kan tro att de ska riva sönder tyget.

Hon är inte särskilt ung längre och kan knappast kal-las en skönhet, men den långa halsen är ganska vacker och uttrycket i ögonen är öppet och vänligt. Hon är diskret sminkad och den vita blusen är ren och välstruken. Tack vare det välvårdade och smakfulla intryck hon ger, som säkerligen kan dra en del blickar till sig, styrs uppmärksamheten bort från de vaga skuggor som förmörkar hennes ansikte.

Det blänker till i hennes ögon; bussen hon väntar på har dykt upp i fjärran. Hon stiger ut i gatan och ser hur bussen, som dundrat fram i hög fart, saktar in.

”Ni ska till Ch’ukseongs psykiatriska klinik, eller hur?”

Bussföraren, som är i övre medelåldern, nickar och teck-nar åt henne att stiga på. Hon betalar biljetten och medan hon spanar efter en ledig plats glider hennes blick över de andra passagerarnas ansikten. Alla ser avvaktande på henne. Är hon en patient, eller en sköterska? Det verkar inte vara något konstigt med henne. Van som hon är vid detta undviker hon att möta deras granskande blickar, den där blandningen av misstänksamhet, vaksamhet, avsmak och nyfikenhet. Hon skakar vattnet ur sitt hopfällda paraply. Bussgolvet är redan vått, svart och glänsande. Det var inte den sortens regn mot vilket ett paraply kan erbjuda tillräckligt skydd, så blusen och byxorna är genomblöta. Bussen får upp farten och susar fram över den våta asfalten. Hon kämpar med att hålla balansen medan hon går nedför gången. När hon hittar två tomma säten bredvid varandra väljer hon det närmast fönstret. Fönstren har immat igen så hon plockar fram en pappers-näsduk ur väskan och torkar bort fukten för att kunna se ut. Hon betraktar regnet som piskar mot rutan med det stoiska lugnet hos en människa som är van vid ensamhet. Snart börjar skogen breda ut sig på båda sidor av vägen. Skogen tycks huka sig i det skyfallsliknande regnet, likt ett väldigt djur som håller tillbaka ett vrål. När vägen svänger upp mot Ch’ukseongberget börjar den gradvis bli smalare och mer vindlande och tränger allt djupare in bland de våta träden. Det där skogspartiet vid bergets fot – kan det ha varit där man hittade hennes syster Yeong-hye för tre månader sedan? Ett efter ett glider de svarta mellanrummen mellan trädstammarna, dolda av det regnpiskade lövverket, förbi hennes ögon. Hon vänder sig bort från fönstret.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt.

Av sjukhuspersonalen fick hon veta att Yeong-hye hade försvunnit någon gång under den timme då patienterna tilläts ta korta, oövervakade promenader – mellan två och tre på eftermiddagen. Men bara på vissa bestämda dagar, bara för patienter med mindre allvarliga störningar, och bara när regnet som tyngde de svarta molnen på himlen såg ut att bli kvar där. När personalen hade tittat till patienterna klockan tre hade de tydligen upptäckt att Yeong-hye inte hade kommit tillbaka. Det var först då, sa de, som det hade börjat komma några regnstänk, inte mer än två, tre droppar åt gången. Hela sjukhuset sattes i alarmberedskap. Ledningen och personalen satte skyndsamt upp en vägspärr där bussarna och taxi-bilarna passerade. Om en patient hade försvunnit kunde han eller hon ha gått ner från berget och redan hunnit så långt som till Maseok, eller tvärtom längre upp i
bergen.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt. Sköterskorna hade bildat skallgångs-kedja och finkammat varenda millimeter av berget, och det var en otrolig tur att en av dem faktiskt lyckades hitta Yeong-hye; nej, det var inget mindre än ett mirakel. Det var vad läkaren hade sagt. Tydligen hade sköterskan i fråga snubblat över Yeong-hye på en avlägsen plats djupt inne i skogen på bergssluttningen, där hon stod blickstilla och genomblöt i regnet, som om hon själv var ett av de fuktglänsande träden.

När de ringde och berättade att Yeong-hye hade försvunnit var klockan runt fyra på eftermiddagen och hon hade varit på sjukhuset med sin son Ji-woo, som var sex år gammal. Pojken hade haft feber i flera dagar och hon hade tagit honom till akuten för att låta röntga hans lungor. Han stod ensam framför apparaten och kastade oroliga blickar mellan henne och läkaren.

”Jag söker Kim In-hye.”

”Det är jag.”

”Det här är Kim Yeong-hyes sköterska.”

Det var första gången sedan Yeong-hye blev intagen som någon från sjukhuset hade kontaktat henne på mobilen. Själv ringde hon sällan dit, och då bara för att kolla besökstider eller fråga sin syster om allt var som det skulle. Med ett lugnt och samlat tonfall ägnat att dölja situationens allvar, berättade sköterskan att Yeong-hye hade försvunnit.

”Vi gör allt vi kan för att hitta henne, men om hon skulle råka dyka upp hos er måste ni ringa oss med en gång.” Innan hon avslutade samtalet frågade sköterskan: ”Kan hon ha tagit sig någon annanstans? Kanske till era föräldrar?”

”De bor ute på landet … jag kan kontakta dem om ni vill.” Hon slog ihop mobilen och lade den i väskan, gick in i röntgenrummet och kramade om Ji-woo. Han hade gått ner i vikt de senaste dagarna och kändes lätt och het i hennes famn.

”Jag var jätteduktig, mamma.” Kanske var det på grund av febern, men hans kinder såg ut att blossa inför det förväntade berömmet.

”Det stämmer, han stod verkligen helt stilla.”

Efter att läkaren hade sagt att det sannolikt inte var lunginflammation kramade hon Ji-woo igen, ringde efter en taxi och blev hemkörd i regnet. Hon skyndade sig att bada pojken, gav honom risgröt och medicin och nattade honom tidigt. Det fanns ingen plats i hennes tankar för den saknade systern. Hon hade inte sovit ordentligt under de fem dygn som hennes son hade varit sjuk. Och den natten, om febern inte gav med sig, skulle hon bli tvungen att ta honom till sjukhuset. Hon var i färd med att packa Ji-woos kläder och försäkra sig om att hon hade hans sjukförsäkringspapper, för att vara redo om så skulle krävas, när telefonen ringde igen. Klockan var då runt nio på kvällen.

”Vi har hittat henne.”

”Tack gode Gud. Jag kommer och hälsar på nästa vecka som vanligt.” Hennes tacksamhet var äkta, men dämpad av utmattning. Först när hon hade lagt på slog det henne att regnet som hade pågått hela dagen också måste ha vräkt ner i bergen där Yeong-hye hade hittats. Ett slumpartat samband, en tillfällig koppling mellan deras liv.

Det var omöjligt att veta om scenen hon såg för sin inre syn, men aldrig hade sett i verkligheten, faktiskt stämde. Hela natten hade hon hållit en fuktig trasa mot sin snörvlande sons panna och till och från glidit in i en sömn som mer liknade medvetslöshet, och sett ett träd som flimrade i regnet likt en död människas ande. Svart regn, svart skog, den ljusa patientrocken, genomblöt. Vått hår. Svart bergssluttning. Yeong-hye, en formlös gestalt av mörker och vatten, som ett spöke. När dagen äntligen grydde lade hon en hand på sonens panna och fann till sin lättnad att den var sval. Hon steg upp, gick ut ur sovrummet och betraktade frånvarande det blå-aktiga gryningsljuset som silade in från balkongen.

Hon kröp ihop på soffan och försökte somna. Hon måste få sova lite innan Ji-woo vaknade, om så bara en timme.

Titta, In-hye, jag står på händer; det växer ut löv från kroppen och rötter tränger fram ur mina händer … de söker sig ner i jorden. Djupare och djupare … Ja, jag skrevade med benen för att jag ville att blommor skulle slå ut från mitt kön, jag skrevade brett …

Yeong-hyes röst, som kom till henne där hon svävade halvvägs mellan sömn och vakenhet, var först låg och varm, sedan oskuldsfull som ett litet barns, men den sista delen var vanställd och obegriplig, ett förvrängt djuriskt läte. Hon slog förskräckt upp ögonen och övermannades- av ett hat vars like hon aldrig hade känt förut, innan hon abrupt slocknade igen. Den här gången stod hon framför spegeln i badrummet. I spegeln sipprade blod ur vänster öga. Hon lyfte snabbt handen för att torka bort blodet, men spegelbilden rörde sig inte, stod bara där med blodet rinnande ur ett stirrande öga.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt.

Hon svängde benen över sängkanten när hon hörde Ji-woo hosta och gick in i sovrummet. Yeong-hye hade suttit hopkrupen i ett hörn, för länge sedan, men nu sköt hon den bilden ifrån sig, fattade sin sons lilla hand och lyfte den som i en lek. ”Nu är allt bra”, mumlade hon, men hon visste inte vem hon försökte trösta med sina ord, pojken eller sig själv.

Bussen svänger upp mot en kulle och stannar till. Hon stiger av och fäller upp paraplyet. Det är bara hon som kliver av här. Bussen susar genast i väg igen.

Den smala vägen delar sig i två. Den ena leder uppför kullen. Man går genom en femtio meter lång tunnel och när man kommer ut på andra sidan ser man sjukhuset, omgivet av berg på alla sidor. Regnet vräker stadigt ner, men inte längre fullt lika våldsamt. Hon böjer sig ner. Medan hon kavlar upp byxbenen för att slippa få dem blöta, lägger hon märke till ogräsbinkorna som här och var skjuter upp genom asfalten. Hon rättar till den tunga ryggsäcken, försöker avlasta axlarna, lyfter paraplyet och börjar gå mot sjukhuset.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt. Hon har gått många gånger längs den här vägen med allt möjligt gott i ryggsäcken – frukt, riskakor, friterad tofu fylld med sushiris. Det är en ödslig sträcka, det är sällan hon ser några bilar eller fotgängare. När hon dukar upp maten på bordet i besöksrummet brukar Yeong-hye pliktskyldigt tugga och svälja, likt ett barn som duktigt läser sina läxor. Om In-hye strök håret bakom öronen på sin syster brukade hon titta upp med ett stillsamt leende. I dessa stunder var det som om ingenting alls var på tok, och varje gång kände hon sig lättare om hjärtat. Varför skulle Yeong-hye inte kunna leva så här för alltid? Här, där hon inte var tvungen att prata om hon inte ville, inte var tvungen att äta kött om det bjöd henne emot? Och kunde det inte räcka att de träffades så här, någon gång ibland?

Yeong-hye var fyra år yngre än hon, en tillräckligt stor åldersskillnad för att de inte skulle konkurrera med varandra under uppväxten. När de var små hade deras hårdhänta far ofta fått deras barnakinder att svida, och Yeong-hye hade väckt en känsla av ansvar hos In-hye som påminde om moderskärlek, en vilja att göra allt för att beskydda sin lillasyster. Med förundran hade hon sett Yeong-hye, som en gång i tiden hade krupit omkring på alla fyra och lidit av återkommande soleksem i knävecken, växa upp och gifta sig. Det enda som smärtade henne var att Yeong-hye, allt eftersom hon blev äldre, drog sig mer och mer in i sitt skal. Hon hade förstås alltid haft det draget, men hon hade också varit hur glad och sällskaplig som helst när så krävdes. Av någon anledning blev hon svår att förstå sig på – inte helt plötsligt, utan över tid. Så svår att hon stundtals kändes som en helt främmande människa.

Någon dag efter att Ji-woo föddes kom Yeong-hye för att hälsa på sin första systerson. Men i stället för att gratulera sin syster hade hon bara muttrat för sig själv. ”Jag har aldrig sett ett så litet barn … är det så här de ser ut när de är nyfödda?”

Det hade vilat något vagt oroväckande över det stilla leende som lekte på Yeong-hyes läppar. Det som tycktes vara på gång att hända var att Yeong-hye sakta höll på att distansera sig från sig själv, bli lika reserverad mot sig själv som mot sin syster. Ett sorgset ansikte bakom en samlad mask. Det var inte alls som det tungsinne som stundtals drabbade In-hyes make, men i vissa avseenden förbryllade de henne på precis samma sätt. Båda två drog sig allt längre in i tystnaden.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor.

Hon träder in i tunneln. På grund av vädret är det mörkare än vanligt därinne. Hon fäller ihop paraplyet och går. Hon lyssnar till ekot från sina fotsteg. En stor mal, av en sort hon aldrig har sett förut, fladdrar bort från tunnelväggen och ut i det fuktmättade mörkret. Hon stannar till en stund, följer malen med blicken mot tunnelns kolsvarta tak. Men där stannar den, rör sig inte ur fläcken, som om den vet att den är iakttagen.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor. Dessa scener, som han ständigt klippte in i sina verk, oavsett om de hade någon koppling till det övergripande temat eller ej, gjorde henne förvirrad. Hon var en lekman vad gällde konst. En gång frågade hon honom varför han hade tagit med en specifik scen, ett tvåsekundersklipp av en svart fågelskugga som långsamt steg mot skyn, inlagt efter en scen med en raserad bro och gråtande människor på en begravning.

”Bara för att”, hade han svarat. ”Jag bara tog med det. Jag tog med det och tyckte att det såg bra ut.”

Och sedan teg han, som alltid.

Hade hon någonsin förstått sin makes sanna natur, innesluten som den var i hans till synes ogenomträngliga tystnad? En gång i tiden hade hon trott att den skulle uppenbara sig i hans konst, i hans videoverk. Faktum är att hon inte ens visste att en sådan konstgenre existerade innan hon träffade honom. Men hur hon än ansträngde sig förblev hans verk obegripliga för henne. Ingenting uppenbarades.

Hon minns eftermiddagen då de träffades första gången. Han hade kommit in i hennes affär, smal som en vidja och med flera dagars skäggstubb på hakan, kånkande på en tung kameraväska. Han letade upp lite rakkräm, tog med den till disken och lutade båda armarna på glas-skivan. Han såg fullständigt utpumpad ut, som om han var på vippen att rasa ihop och ta disken med sig. Det var närmast ett mirakel att hon, som fram till dess knappt hade haft några romantiska erfarenheter, fick fram ett vänligt: ”Har ni ätit lunch?” Han fäste sin utmattade blick på hennes ansikte, som om han var förvånad men saknade ork att uttrycka denna förvåning. Någonting i hans försvarslösa tillstånd hade fått henne att dras till honom.

Det enda hon ville, från och med den eftermiddagen, var att använda sin egen styrka för att låta honom vila. Men även efter att de hade gift sig verkade han ständigt slutkörd, trots att hon satsade allt på att uppnå sitt mål. Han var alltid upptagen med sitt, och under den lilla tid han faktiskt tillbringade hemma såg han mer ut som en resenär som tagit in för natten än en man i sitt eget hem. Hans tystnad var tung som en sten och seg som gummi, i synnerhet när skapandet gick i stå.

Det dröjde inte länge förrän det gick upp för henne att det kanske inte var honom hon så gärna velat hjälpa, utan sig själv. Var det inte sin egen spegelbild – hon som hade flyttat hemifrån när hon var nitton och skapat sig ett liv i Seoul, nästan helt på egen hand – som hon hade sett i denne mans utmattade ansikte?

Precis som hon inte visste varför hon älskade honom, eller ens om hon verkligen gjorde det, hade hon aldrig varit helt säker på vad han kände för henne. Han var på många sätt beroende av henne, eftersom han var den sortens människa för vilken vardagslivet var en ständig kamp, fullt av dolda fallgropar. Han var ärlig, så till den grad att han kunde framstå som naiv; överdrifter och smicker var honom helt främmande. Men mot henne var han alltid snäll och han höjde aldrig rösten – tvärtom hände det ibland att han gav henne en blick fylld av den djupaste respekt.

”Jag förtjänar dig inte”, brukade han säga innan de gifte sig. ”Du är så godhjärtad, så stabil, alltid så lugn. Du bara tar itu med saker och ting och får det att se så enkelt ut …”

Respekt – det var vad hon hade tolkat in i hans ord. Men var de inte i själva verket avsedda som en bekännelse, att vad han än kände för henne var det inget som ens liknade kärlek?

”… om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki?”

Kanske var hans bilder det enda han verkligen älskade, de han hade fångat på film, eller kanske bara dem som han ännu inte hade filmat. Första gången hon gick på en av hans utställningar, efter att de hade gift sig, blev hon förbluffad. Hon kunde inte fatta hur denne man, som hade sett ut som om han var på vippen att kollapsa,- hade släpat runt med sin videokamera på alla dessa platser med alla svårigheter det måste ha inneburit. Det var svårt att ens föreställa sig hur han hade lyckats få tillstånd att filma på känsliga platser, det mod och den fräckhet han stundtals måste ha uppbådat, den tålmodiga envishet som gick så helt på tvärs mot allt hon visste om honom. Kort sagt: hon kunde inte fatta att han hade brunnit tillräckligt starkt för sitt arbete för att utsätta sig för allt detta.

En händelse hade fastnat i minnet. Det var strax efter Ji-woos ettårsdag, när han precis hade börjat gå. Hennes make hade filmat Ji-woo med videokameran medan han tultade runt i det soliga vardagsrummet, och han hade filmat henne när hon plötsligt lyfte upp pojken och pressade läpparna mot hans hjässa.

”Hur skulle det vara”, sa han, hans ögon fulla av liv men likväl outgrundliga, ”om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki? Nej, förresten, inte blommor, fjärilar skulle vara bättre. Och i så fall borde vi filma det igen, på en gräsmatta.”

Han visade henne hur videokameran fungerade och spelade upp de scener han precis hade filmat, allt medan han ivrigt pladdrade på om sina idéer för verket.

”Ni måste ha vita kläder på er, både du och han. Nej, vänta, hur vore det om kläderna var riktigt sjabbiga, gamla och slitna? Ja, ja, självklart, så måste det bli! En fattig mor och hennes barn på utflykt, med mångfärgade fjärilar som flyger upp som ett mirakel varje gång barnet tar ett ostadigt steg …”

Men de hade ingen gräsmatta, och dessutom växte Ji-woo snart ifrån den ostadiga, tultande fasen. Videon med fjärilar som flög upp från barnets fotspår blev aldrig verklighet.

Efter en tid började han driva sig själv ännu hårdare. Han stängde in sig i ateljén och kom inte ens hem på kvällar och helger, men trots det tycktes han aldrig få någonting gjort. Han vandrade runt på stan tills gymnas-tikskorna var svarta av smuts. Ibland, när hon vaknade framåt småtimmarna och gick ut i badrummet, kunde hon förvånat upptäcka att han låg och sov därinne, hopkrupen i badkaret, fullt påklädd.

Efter att hennes make hade lämnat dem frågade Ji-woo ofta: ”Finns det någon pappa i vår familj?” Det var samma fråga som han hade ställt varje morgon redan när hennes man fortfarande bodde där, så sällan träffade pojken sin far.

”Nej”, brukade hon helt kort svara. Och sedan, ljudlöst: ”Ingen alls. Det är bara du och jag. Det får räcka, för tillfället.”

Sjukhusbyggnaderna ligger dystra och ödsliga i regnet. De grå betongväggarna ser mörkare och mer solida ut än vanligt. Avdelningarna på första och tredje våningen har järngaller för fönstren. Många av patienterna tycker om att kika ut mellan stängerna; soliga dagar är det svårt att urskilja dem, men i sådant här väder kan man se flera grå ansikten som blickar ut mot regnet. Hon kastar en snabb blick mot fönstren i Yeong-hyes avdelning på tredje våningen, skjuter upp dörren och går mot receptionen.

”Jag är här för att träffa doktor Park In-ho.”

Receptionisten känner igen henne från tidigare besök och hälsar vänligt. Hon fäller ihop det droppande para-plyet, fäster kardborrebandet om det och slår sig ner på en lång träbänk. Medan hon väntar på att läkaren ska komma ner från mottagningen vänder hon sig om och tittar på zelkovaträdet som står i sjukhusets trädgård. Trädet är uppenbart mycket gammalt, minst fyra hundra år. När det är vackert väder breder det ut sina oräkneliga grenar och låter solljuset gnistra mot löven, som om det vill säga henne något. I dag, en regndränkt och gråmulen dag, är det förteget och håller sina tankar för sig själv. Den gamla barken på nedre delen av stammen är mörk som en ruskvädersnatt och löven skälver tyst på grenarna medan regnet piskar mot dem. Hon ser sin systers ansikte flimra likt en spöklik efterbild mot den tysta scenen.

Hon sluter sina blodsprängda ögon och blundar en lång stund innan hon öppnar dem igen. Trädet fyller hennes synfält, det tiger alltjämt, yppar inte sina hemlig-heter. Hon har fortfarande svårt att sova. Så har det varit i tre månader nu, tre månader då hon hankat sig fram på korta stunder sömn här och var, aldrig mer än en timme åt gången. Yeong-hyes röst, skogen med det ihållande svarta regnet och hennes eget ansikte med blodet sipprande ur ögat, slår nätterna i tusen bitar.

På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne.

Klockan är oftast runt tre på morgonen när hon ger upp om att försöka krama mer sömn ur natten. Hon tvättar sig i ansiktet, borstar tänderna, gör i ordning lite smårätter, dammar och städar varje vrå i lägenheten. Och ändå går klockan lika långsamt som alltid, dess visare rör sig som de nästan komiskt dröjande stegen i någon tung dans. Till slut går hon in i hans rum och lyssnar på några av skivorna han lämnade efter sig, eller sätter en hand i ryggen och snurrar runt i rummet så som han en gång gjorde med henne, eller kryper ihop i badkaret med kläderna på och kan till och med tänka, för första gången, att han kanske inte var så obegriplig trots allt. Han orkade väl inte klä av sig, konstigare än så var det inte. Han orkade helt enkelt inte justera vattentemperaturen och ta en dusch. Det slog henne att detta trånga, konkava utrymme märkligt nog var trivsammare än något annat ställe i hela den hundra kvadratmeter stora lägenheten.

”När började allt detta?” kunde hon fråga sig själv sådana gånger. ”Nej – när började allt falla sönder?”

Att allt inte var som det skulle med Yeong-hye blev uppenbart för tre år sedan, då hon plötsligt bestämde sig för att bli vegetarian. Hon gick ner så mycket i vikt att det var chockerande att se, och hon slutade nästan helt att sova. Visst hade hon alltid varit tystlåten, men vid det laget sa hon så lite att det var omöjligt att föra ett meningsfullt samtal med henne. Alla i familjen var ytterst bekymrade, särskilt deras föräldrar. Allt detta hände kort efter att In-hye, hennes man och Ji-woo hade flyttat till en ny lägenhet. På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne. In-hye hade ryckt till lika häftigt som om det var hon som blivit slagen. Hon hade stått och tittat på, stel som en pinne, medan Yeong-hye tjöt som ett djur och spottade ut köttet, och därefter ryckte åt sig fruktkniven och skar sig i handleden.

Fanns det något hon kunde ha gjort för att förhindra det? Om och om igen snurrade frågorna runt i huvudet. Fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort för att hejda faderns hand den dagen? Eller för att få Yeong-hye att släppa kniven innan hon hann skada sig själv? Kunde hon inte ha förhindrat att det blev hennes man som lyfte upp den blödande Yeong-hye och tog henne till sjuk-huset? Och när Yeong-hye väl hade lagts in på den psykiatriska kliniken borde hon väl ha kunnat övertala hennes man, herr Cheong, att inte helt kallt förskjuta henne? Men mest av allt plågades hon av det hemska som hennes egen man hade gjort mot Yeong-hye – det som hon helst inte ville tänka på – kunde hon inte ha förmått honom att låta bli, hittat ett sätt att få honom att tänka om innan allt urartade till en billig och tarvlig skandal? Livet hade rasat samman som ett korthus för alla omkring henne – fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort?

Naturligtvis kunde hon aldrig ha anat vilka idéer hen-nes oskyldiga kommentar om det lilla blå mongolmärket skulle väcka hos hennes man. Men borde hon inte åtmin-stone ha kunnat gissa vad som var på väg att hända – hade inte hans beteende gett henne tillräckligt med ledtrådar? Kunde hon ha funnit ett sätt att inskärpa i honom att Yeong-hye fortfarande gick på medicin, att hon fort-farande var sjuk? Det enda hon med säkerhet visste var att det hennes make hade gjort var oförlåtligt.

Det var redan tidig eftermiddag när först hennes make och sedan Yeong-hye vaknade, och kort därpå hade tre sjukvårdare störtat in i lägenheten med tvångströjor och skyddsutrustning. Två av dem hade omedelbart rusat ut till Yeong-hye, som stod och lutade sig farligt långt över balkongräcket. Hon gjorde våldsamt motstånd när de försökte sätta tvångströjan på hennes nakna, färgsprakande kropp. Hon bet dem i armarna som ett vilddjur och utstötte ett obegripligt vrål. Hennes fäktande till trots lyckades de sätta en spruta i armen på henne. Medan allt detta pågick försökte hennes make smita förbi den tredje sjukvårdaren, som stod vid ytterdörren, men denne fick utan svårigheter tag i honom. Med upp-bådande av alla sina krafter slet han sig loss och sprang utan ett ögonblicks tvekan ut på balkongen, där han försökte kasta sig över räcket. Den snabbfotade sjukvårdaren fick i sista sekunden grepp om hans midja och efter det kämpade han inte emot längre.

Hon hade stått där, darrande i hela kroppen, och sett allt detta hända. När hennes man till sist släpades där-ifrån och deras blickar möttes, stirrade hon så hårt hon förmådde på honom. Men det hon såg i hans ögon var varken lust eller vansinne, varken ånger eller harm. Där fanns inget annat än exakt samma skräck som hon själv kände.

Och så slutade det. Den eftermiddagen, som utgjorde den punkt efter vilken deras liv aldrig mer kunde återgå till vad det hade varit.

Hennes make hade suttit häktad efter att sjukhuset hade konstaterat att han inte var mentalsjuk. Det tog flera månader av utdragna rättsprocesser och officiella utredningar innan han släpptes fri, varpå han omedelbart gick under jorden – hon såg honom aldrig mer. Men Yeong-hyes tillstånd var sådant att hon måste hållas kvar på den slutna avdelningen. Efter sin första sjukdoms-period hade hon tillfrisknat så pass att hon åter kunde samtala med andra människor, men nu slöt hon sig inom sig själv igen. Men det var inte bara det att hon inte ville umgås; på den slutna avdelningen hade hon börjat krypa ihop i något soligt hörn där ingen skulle störa henne och kunde sitta och muttra oavbrutet för sig själv. Precis som tidigare vägrade hon att äta kött, och om hon så mycket som fick syn på en sidorätt som innehöll kött skrek hon och försökte fly därifrån. Soliga dagar tryckte hon sig mot fönstret, knäppte upp patientrocken och blottade brösten för solen. Deras föräldrar, som hade åldrats avsevärt av den sorgliga historien, slutade att besöka Yeong-hye och bröt till och med kontakten med sin äldsta dotter, In-hye, eftersom hon påminde dem om hur gement de hade behandlat Yeong-hye. Samma sak med de båda systrarnas yngre bror Yeong-ho och hans fru. Men hon, In-hye, kunde inte förmå sig att överge Yeong-hye. Någon måste betala sjukhusavgifterna, någon måste ta ansvar för henne.

Och hon stretade på, som alltid. Trots skandalen som hängde över henne och envist vägrade försvinna såg hon till att hålla butiken igång. Tiden var en våg, nästan grym i sin obeveklighet där den svepte hennes liv med sig, ett liv där hon ständigt var tvungen att kämpa för att det inte skulle falla samman. Ji-woo, som hade varit fem den hösten, var nu sex, och Yeong-hye, som hade flyttats till ett sjukhus med god vård och överkomliga avgifter, verkade bli betydligt bättre.

Även som barn hade In-hye ägt den inre karaktärsstyrka som krävs för att ta sig fram här i livet. Som dotter, som äldre syster, som hustru och mor, som affärsinnehavare, till och med som passagerare på de allra kortaste tunnelbaneresor, hade hon alltid gjort sitt bästa. Genom oföränderligheten i ett liv som levs på det viset skulle hon ha kunnat övervinna allt, till och med tiden. Om Yeong-hye bara inte hade försvunnit i mars. Om hon bara inte hade hittats i skogen den där regniga natten. Om hennes symptom bara inte hade förvärrats helt plötsligt.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
21 timmar sedan
Elinor Torp började som journalist på Dagens Arbete och Tidningen Arbetarskydd. Det lade grunden för hennes starka reportageböcker. Foto: Tove Falk

Publicistklubbens stora pris till Elinor Torp

Journalisten och författaren Elinor Torp har tilldelats Publicistklubbens stora pris. Hon har ett förflutet på tidningen Dagens arbete, där hennes arbetsplatsgranskningar kring återvinningsbranschen gav henne Föreningen grävande journalisters Guldspaden 2010. Därefter har hon gett ut flera uppmärksammade arbetsmiljöreportage i bokform.

Elinor Torps första bok, Döden på jobbet (2013), om dödliga arbetsplatsolyckors systematiska bakgrund i arbetsköparens slarv och nonchalans, väckte debatt. Inte minst reportaget från Nordkalk, där åtta unga, inhyrda från ett bemanningsföretag, brännskadades i en arbetsplatsolycka. Ytterligare en avled. Därefter har hon producerat flera initierade och uppmärksammade reportageböcker, som Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, 2015.

Statsministerns papperslösa städerska

2023 utkom hennes reportagebok Rent åt helvete, med berättelser om städbranschen som en av de smutsigaste arbetsmiljöerna man kan tänka sig. Bland annat skildrade hon fallet kring den nicaraguanska städerskan Chilo Martinez, som visade sig arbeta svart och papperslöst hos statsminister Magdalena Andersson. Fallet ledde till rättegång och Martinez fick genom facklig hjälp av Stockholms LS av SAC Syndikalisterna 2024 rätt till ett högt skadestånd från arbetsköparna. 

Elinor Torp fick Dagermanpriset 2024 med motiveringen: ”För ett författarskap som riktar ett obevekligt ljus in i det svenska välfärdssamhällets skuggsida. Elinor Torps granskning av arbetslivet visar oss hur laglösheten brer ut sig och hur utländsk och oorganiserad arbetskraft utnyttjas. I Dagermans anda synliggör hon det vi blundat för.”

Publicistklubbens stora pris är på 50 000 kronor, och juryn skriver: ”Elinor Torp riktar sitt sökarljus mot välfärdssamhällets mörkaste vrår och ger röst åt de som annars inte hörs. Hon granskar arbetsmarknadens utnyttjande av utsatta i artiklar och böcker. Med stilistisk precision förmedlar hon berättelser som är omöjliga att värja sig från och som rakt in i hjärtat.”

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad