Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 9

3
Flammande träd

Hon står vid busshållplatsen mittemot Maseokstationen och blickar ut över den regnvåta gatan. Tunga godsvagnar dånar förbi i hög fart i ytterspåret. Regndroppar-na smattrar mot hennes paraply, så hårt att man kan tro att de ska riva sönder tyget.

Hon är inte särskilt ung längre och kan knappast kal-las en skönhet, men den långa halsen är ganska vacker och uttrycket i ögonen är öppet och vänligt. Hon är diskret sminkad och den vita blusen är ren och välstruken. Tack vare det välvårdade och smakfulla intryck hon ger, som säkerligen kan dra en del blickar till sig, styrs uppmärksamheten bort från de vaga skuggor som förmörkar hennes ansikte.

Det blänker till i hennes ögon; bussen hon väntar på har dykt upp i fjärran. Hon stiger ut i gatan och ser hur bussen, som dundrat fram i hög fart, saktar in.

”Ni ska till Ch’ukseongs psykiatriska klinik, eller hur?”

Bussföraren, som är i övre medelåldern, nickar och teck-nar åt henne att stiga på. Hon betalar biljetten och medan hon spanar efter en ledig plats glider hennes blick över de andra passagerarnas ansikten. Alla ser avvaktande på henne. Är hon en patient, eller en sköterska? Det verkar inte vara något konstigt med henne. Van som hon är vid detta undviker hon att möta deras granskande blickar, den där blandningen av misstänksamhet, vaksamhet, avsmak och nyfikenhet. Hon skakar vattnet ur sitt hopfällda paraply. Bussgolvet är redan vått, svart och glänsande. Det var inte den sortens regn mot vilket ett paraply kan erbjuda tillräckligt skydd, så blusen och byxorna är genomblöta. Bussen får upp farten och susar fram över den våta asfalten. Hon kämpar med att hålla balansen medan hon går nedför gången. När hon hittar två tomma säten bredvid varandra väljer hon det närmast fönstret. Fönstren har immat igen så hon plockar fram en pappers-näsduk ur väskan och torkar bort fukten för att kunna se ut. Hon betraktar regnet som piskar mot rutan med det stoiska lugnet hos en människa som är van vid ensamhet. Snart börjar skogen breda ut sig på båda sidor av vägen. Skogen tycks huka sig i det skyfallsliknande regnet, likt ett väldigt djur som håller tillbaka ett vrål. När vägen svänger upp mot Ch’ukseongberget börjar den gradvis bli smalare och mer vindlande och tränger allt djupare in bland de våta träden. Det där skogspartiet vid bergets fot – kan det ha varit där man hittade hennes syster Yeong-hye för tre månader sedan? Ett efter ett glider de svarta mellanrummen mellan trädstammarna, dolda av det regnpiskade lövverket, förbi hennes ögon. Hon vänder sig bort från fönstret.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt.

Av sjukhuspersonalen fick hon veta att Yeong-hye hade försvunnit någon gång under den timme då patienterna tilläts ta korta, oövervakade promenader – mellan två och tre på eftermiddagen. Men bara på vissa bestämda dagar, bara för patienter med mindre allvarliga störningar, och bara när regnet som tyngde de svarta molnen på himlen såg ut att bli kvar där. När personalen hade tittat till patienterna klockan tre hade de tydligen upptäckt att Yeong-hye inte hade kommit tillbaka. Det var först då, sa de, som det hade börjat komma några regnstänk, inte mer än två, tre droppar åt gången. Hela sjukhuset sattes i alarmberedskap. Ledningen och personalen satte skyndsamt upp en vägspärr där bussarna och taxi-bilarna passerade. Om en patient hade försvunnit kunde han eller hon ha gått ner från berget och redan hunnit så långt som till Maseok, eller tvärtom längre upp i
bergen.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt. Sköterskorna hade bildat skallgångs-kedja och finkammat varenda millimeter av berget, och det var en otrolig tur att en av dem faktiskt lyckades hitta Yeong-hye; nej, det var inget mindre än ett mirakel. Det var vad läkaren hade sagt. Tydligen hade sköterskan i fråga snubblat över Yeong-hye på en avlägsen plats djupt inne i skogen på bergssluttningen, där hon stod blickstilla och genomblöt i regnet, som om hon själv var ett av de fuktglänsande träden.

När de ringde och berättade att Yeong-hye hade försvunnit var klockan runt fyra på eftermiddagen och hon hade varit på sjukhuset med sin son Ji-woo, som var sex år gammal. Pojken hade haft feber i flera dagar och hon hade tagit honom till akuten för att låta röntga hans lungor. Han stod ensam framför apparaten och kastade oroliga blickar mellan henne och läkaren.

”Jag söker Kim In-hye.”

”Det är jag.”

”Det här är Kim Yeong-hyes sköterska.”

Det var första gången sedan Yeong-hye blev intagen som någon från sjukhuset hade kontaktat henne på mobilen. Själv ringde hon sällan dit, och då bara för att kolla besökstider eller fråga sin syster om allt var som det skulle. Med ett lugnt och samlat tonfall ägnat att dölja situationens allvar, berättade sköterskan att Yeong-hye hade försvunnit.

”Vi gör allt vi kan för att hitta henne, men om hon skulle råka dyka upp hos er måste ni ringa oss med en gång.” Innan hon avslutade samtalet frågade sköterskan: ”Kan hon ha tagit sig någon annanstans? Kanske till era föräldrar?”

”De bor ute på landet … jag kan kontakta dem om ni vill.” Hon slog ihop mobilen och lade den i väskan, gick in i röntgenrummet och kramade om Ji-woo. Han hade gått ner i vikt de senaste dagarna och kändes lätt och het i hennes famn.

”Jag var jätteduktig, mamma.” Kanske var det på grund av febern, men hans kinder såg ut att blossa inför det förväntade berömmet.

”Det stämmer, han stod verkligen helt stilla.”

Efter att läkaren hade sagt att det sannolikt inte var lunginflammation kramade hon Ji-woo igen, ringde efter en taxi och blev hemkörd i regnet. Hon skyndade sig att bada pojken, gav honom risgröt och medicin och nattade honom tidigt. Det fanns ingen plats i hennes tankar för den saknade systern. Hon hade inte sovit ordentligt under de fem dygn som hennes son hade varit sjuk. Och den natten, om febern inte gav med sig, skulle hon bli tvungen att ta honom till sjukhuset. Hon var i färd med att packa Ji-woos kläder och försäkra sig om att hon hade hans sjukförsäkringspapper, för att vara redo om så skulle krävas, när telefonen ringde igen. Klockan var då runt nio på kvällen.

”Vi har hittat henne.”

”Tack gode Gud. Jag kommer och hälsar på nästa vecka som vanligt.” Hennes tacksamhet var äkta, men dämpad av utmattning. Först när hon hade lagt på slog det henne att regnet som hade pågått hela dagen också måste ha vräkt ner i bergen där Yeong-hye hade hittats. Ett slumpartat samband, en tillfällig koppling mellan deras liv.

Det var omöjligt att veta om scenen hon såg för sin inre syn, men aldrig hade sett i verkligheten, faktiskt stämde. Hela natten hade hon hållit en fuktig trasa mot sin snörvlande sons panna och till och från glidit in i en sömn som mer liknade medvetslöshet, och sett ett träd som flimrade i regnet likt en död människas ande. Svart regn, svart skog, den ljusa patientrocken, genomblöt. Vått hår. Svart bergssluttning. Yeong-hye, en formlös gestalt av mörker och vatten, som ett spöke. När dagen äntligen grydde lade hon en hand på sonens panna och fann till sin lättnad att den var sval. Hon steg upp, gick ut ur sovrummet och betraktade frånvarande det blå-aktiga gryningsljuset som silade in från balkongen.

Hon kröp ihop på soffan och försökte somna. Hon måste få sova lite innan Ji-woo vaknade, om så bara en timme.

Titta, In-hye, jag står på händer; det växer ut löv från kroppen och rötter tränger fram ur mina händer … de söker sig ner i jorden. Djupare och djupare … Ja, jag skrevade med benen för att jag ville att blommor skulle slå ut från mitt kön, jag skrevade brett …

Yeong-hyes röst, som kom till henne där hon svävade halvvägs mellan sömn och vakenhet, var först låg och varm, sedan oskuldsfull som ett litet barns, men den sista delen var vanställd och obegriplig, ett förvrängt djuriskt läte. Hon slog förskräckt upp ögonen och övermannades- av ett hat vars like hon aldrig hade känt förut, innan hon abrupt slocknade igen. Den här gången stod hon framför spegeln i badrummet. I spegeln sipprade blod ur vänster öga. Hon lyfte snabbt handen för att torka bort blodet, men spegelbilden rörde sig inte, stod bara där med blodet rinnande ur ett stirrande öga.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt.

Hon svängde benen över sängkanten när hon hörde Ji-woo hosta och gick in i sovrummet. Yeong-hye hade suttit hopkrupen i ett hörn, för länge sedan, men nu sköt hon den bilden ifrån sig, fattade sin sons lilla hand och lyfte den som i en lek. ”Nu är allt bra”, mumlade hon, men hon visste inte vem hon försökte trösta med sina ord, pojken eller sig själv.

Bussen svänger upp mot en kulle och stannar till. Hon stiger av och fäller upp paraplyet. Det är bara hon som kliver av här. Bussen susar genast i väg igen.

Den smala vägen delar sig i två. Den ena leder uppför kullen. Man går genom en femtio meter lång tunnel och när man kommer ut på andra sidan ser man sjukhuset, omgivet av berg på alla sidor. Regnet vräker stadigt ner, men inte längre fullt lika våldsamt. Hon böjer sig ner. Medan hon kavlar upp byxbenen för att slippa få dem blöta, lägger hon märke till ogräsbinkorna som här och var skjuter upp genom asfalten. Hon rättar till den tunga ryggsäcken, försöker avlasta axlarna, lyfter paraplyet och börjar gå mot sjukhuset.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt. Hon har gått många gånger längs den här vägen med allt möjligt gott i ryggsäcken – frukt, riskakor, friterad tofu fylld med sushiris. Det är en ödslig sträcka, det är sällan hon ser några bilar eller fotgängare. När hon dukar upp maten på bordet i besöksrummet brukar Yeong-hye pliktskyldigt tugga och svälja, likt ett barn som duktigt läser sina läxor. Om In-hye strök håret bakom öronen på sin syster brukade hon titta upp med ett stillsamt leende. I dessa stunder var det som om ingenting alls var på tok, och varje gång kände hon sig lättare om hjärtat. Varför skulle Yeong-hye inte kunna leva så här för alltid? Här, där hon inte var tvungen att prata om hon inte ville, inte var tvungen att äta kött om det bjöd henne emot? Och kunde det inte räcka att de träffades så här, någon gång ibland?

Yeong-hye var fyra år yngre än hon, en tillräckligt stor åldersskillnad för att de inte skulle konkurrera med varandra under uppväxten. När de var små hade deras hårdhänta far ofta fått deras barnakinder att svida, och Yeong-hye hade väckt en känsla av ansvar hos In-hye som påminde om moderskärlek, en vilja att göra allt för att beskydda sin lillasyster. Med förundran hade hon sett Yeong-hye, som en gång i tiden hade krupit omkring på alla fyra och lidit av återkommande soleksem i knävecken, växa upp och gifta sig. Det enda som smärtade henne var att Yeong-hye, allt eftersom hon blev äldre, drog sig mer och mer in i sitt skal. Hon hade förstås alltid haft det draget, men hon hade också varit hur glad och sällskaplig som helst när så krävdes. Av någon anledning blev hon svår att förstå sig på – inte helt plötsligt, utan över tid. Så svår att hon stundtals kändes som en helt främmande människa.

Någon dag efter att Ji-woo föddes kom Yeong-hye för att hälsa på sin första systerson. Men i stället för att gratulera sin syster hade hon bara muttrat för sig själv. ”Jag har aldrig sett ett så litet barn … är det så här de ser ut när de är nyfödda?”

Det hade vilat något vagt oroväckande över det stilla leende som lekte på Yeong-hyes läppar. Det som tycktes vara på gång att hända var att Yeong-hye sakta höll på att distansera sig från sig själv, bli lika reserverad mot sig själv som mot sin syster. Ett sorgset ansikte bakom en samlad mask. Det var inte alls som det tungsinne som stundtals drabbade In-hyes make, men i vissa avseenden förbryllade de henne på precis samma sätt. Båda två drog sig allt längre in i tystnaden.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor.

Hon träder in i tunneln. På grund av vädret är det mörkare än vanligt därinne. Hon fäller ihop paraplyet och går. Hon lyssnar till ekot från sina fotsteg. En stor mal, av en sort hon aldrig har sett förut, fladdrar bort från tunnelväggen och ut i det fuktmättade mörkret. Hon stannar till en stund, följer malen med blicken mot tunnelns kolsvarta tak. Men där stannar den, rör sig inte ur fläcken, som om den vet att den är iakttagen.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor. Dessa scener, som han ständigt klippte in i sina verk, oavsett om de hade någon koppling till det övergripande temat eller ej, gjorde henne förvirrad. Hon var en lekman vad gällde konst. En gång frågade hon honom varför han hade tagit med en specifik scen, ett tvåsekundersklipp av en svart fågelskugga som långsamt steg mot skyn, inlagt efter en scen med en raserad bro och gråtande människor på en begravning.

”Bara för att”, hade han svarat. ”Jag bara tog med det. Jag tog med det och tyckte att det såg bra ut.”

Och sedan teg han, som alltid.

Hade hon någonsin förstått sin makes sanna natur, innesluten som den var i hans till synes ogenomträngliga tystnad? En gång i tiden hade hon trott att den skulle uppenbara sig i hans konst, i hans videoverk. Faktum är att hon inte ens visste att en sådan konstgenre existerade innan hon träffade honom. Men hur hon än ansträngde sig förblev hans verk obegripliga för henne. Ingenting uppenbarades.

Hon minns eftermiddagen då de träffades första gången. Han hade kommit in i hennes affär, smal som en vidja och med flera dagars skäggstubb på hakan, kånkande på en tung kameraväska. Han letade upp lite rakkräm, tog med den till disken och lutade båda armarna på glas-skivan. Han såg fullständigt utpumpad ut, som om han var på vippen att rasa ihop och ta disken med sig. Det var närmast ett mirakel att hon, som fram till dess knappt hade haft några romantiska erfarenheter, fick fram ett vänligt: ”Har ni ätit lunch?” Han fäste sin utmattade blick på hennes ansikte, som om han var förvånad men saknade ork att uttrycka denna förvåning. Någonting i hans försvarslösa tillstånd hade fått henne att dras till honom.

Det enda hon ville, från och med den eftermiddagen, var att använda sin egen styrka för att låta honom vila. Men även efter att de hade gift sig verkade han ständigt slutkörd, trots att hon satsade allt på att uppnå sitt mål. Han var alltid upptagen med sitt, och under den lilla tid han faktiskt tillbringade hemma såg han mer ut som en resenär som tagit in för natten än en man i sitt eget hem. Hans tystnad var tung som en sten och seg som gummi, i synnerhet när skapandet gick i stå.

Det dröjde inte länge förrän det gick upp för henne att det kanske inte var honom hon så gärna velat hjälpa, utan sig själv. Var det inte sin egen spegelbild – hon som hade flyttat hemifrån när hon var nitton och skapat sig ett liv i Seoul, nästan helt på egen hand – som hon hade sett i denne mans utmattade ansikte?

Precis som hon inte visste varför hon älskade honom, eller ens om hon verkligen gjorde det, hade hon aldrig varit helt säker på vad han kände för henne. Han var på många sätt beroende av henne, eftersom han var den sortens människa för vilken vardagslivet var en ständig kamp, fullt av dolda fallgropar. Han var ärlig, så till den grad att han kunde framstå som naiv; överdrifter och smicker var honom helt främmande. Men mot henne var han alltid snäll och han höjde aldrig rösten – tvärtom hände det ibland att han gav henne en blick fylld av den djupaste respekt.

”Jag förtjänar dig inte”, brukade han säga innan de gifte sig. ”Du är så godhjärtad, så stabil, alltid så lugn. Du bara tar itu med saker och ting och får det att se så enkelt ut …”

Respekt – det var vad hon hade tolkat in i hans ord. Men var de inte i själva verket avsedda som en bekännelse, att vad han än kände för henne var det inget som ens liknade kärlek?

”… om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki?”

Kanske var hans bilder det enda han verkligen älskade, de han hade fångat på film, eller kanske bara dem som han ännu inte hade filmat. Första gången hon gick på en av hans utställningar, efter att de hade gift sig, blev hon förbluffad. Hon kunde inte fatta hur denne man, som hade sett ut som om han var på vippen att kollapsa,- hade släpat runt med sin videokamera på alla dessa platser med alla svårigheter det måste ha inneburit. Det var svårt att ens föreställa sig hur han hade lyckats få tillstånd att filma på känsliga platser, det mod och den fräckhet han stundtals måste ha uppbådat, den tålmodiga envishet som gick så helt på tvärs mot allt hon visste om honom. Kort sagt: hon kunde inte fatta att han hade brunnit tillräckligt starkt för sitt arbete för att utsätta sig för allt detta.

En händelse hade fastnat i minnet. Det var strax efter Ji-woos ettårsdag, när han precis hade börjat gå. Hennes make hade filmat Ji-woo med videokameran medan han tultade runt i det soliga vardagsrummet, och han hade filmat henne när hon plötsligt lyfte upp pojken och pressade läpparna mot hans hjässa.

”Hur skulle det vara”, sa han, hans ögon fulla av liv men likväl outgrundliga, ”om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki? Nej, förresten, inte blommor, fjärilar skulle vara bättre. Och i så fall borde vi filma det igen, på en gräsmatta.”

Han visade henne hur videokameran fungerade och spelade upp de scener han precis hade filmat, allt medan han ivrigt pladdrade på om sina idéer för verket.

”Ni måste ha vita kläder på er, både du och han. Nej, vänta, hur vore det om kläderna var riktigt sjabbiga, gamla och slitna? Ja, ja, självklart, så måste det bli! En fattig mor och hennes barn på utflykt, med mångfärgade fjärilar som flyger upp som ett mirakel varje gång barnet tar ett ostadigt steg …”

Men de hade ingen gräsmatta, och dessutom växte Ji-woo snart ifrån den ostadiga, tultande fasen. Videon med fjärilar som flög upp från barnets fotspår blev aldrig verklighet.

Efter en tid började han driva sig själv ännu hårdare. Han stängde in sig i ateljén och kom inte ens hem på kvällar och helger, men trots det tycktes han aldrig få någonting gjort. Han vandrade runt på stan tills gymnas-tikskorna var svarta av smuts. Ibland, när hon vaknade framåt småtimmarna och gick ut i badrummet, kunde hon förvånat upptäcka att han låg och sov därinne, hopkrupen i badkaret, fullt påklädd.

Efter att hennes make hade lämnat dem frågade Ji-woo ofta: ”Finns det någon pappa i vår familj?” Det var samma fråga som han hade ställt varje morgon redan när hennes man fortfarande bodde där, så sällan träffade pojken sin far.

”Nej”, brukade hon helt kort svara. Och sedan, ljudlöst: ”Ingen alls. Det är bara du och jag. Det får räcka, för tillfället.”

Sjukhusbyggnaderna ligger dystra och ödsliga i regnet. De grå betongväggarna ser mörkare och mer solida ut än vanligt. Avdelningarna på första och tredje våningen har järngaller för fönstren. Många av patienterna tycker om att kika ut mellan stängerna; soliga dagar är det svårt att urskilja dem, men i sådant här väder kan man se flera grå ansikten som blickar ut mot regnet. Hon kastar en snabb blick mot fönstren i Yeong-hyes avdelning på tredje våningen, skjuter upp dörren och går mot receptionen.

”Jag är här för att träffa doktor Park In-ho.”

Receptionisten känner igen henne från tidigare besök och hälsar vänligt. Hon fäller ihop det droppande para-plyet, fäster kardborrebandet om det och slår sig ner på en lång träbänk. Medan hon väntar på att läkaren ska komma ner från mottagningen vänder hon sig om och tittar på zelkovaträdet som står i sjukhusets trädgård. Trädet är uppenbart mycket gammalt, minst fyra hundra år. När det är vackert väder breder det ut sina oräkneliga grenar och låter solljuset gnistra mot löven, som om det vill säga henne något. I dag, en regndränkt och gråmulen dag, är det förteget och håller sina tankar för sig själv. Den gamla barken på nedre delen av stammen är mörk som en ruskvädersnatt och löven skälver tyst på grenarna medan regnet piskar mot dem. Hon ser sin systers ansikte flimra likt en spöklik efterbild mot den tysta scenen.

Hon sluter sina blodsprängda ögon och blundar en lång stund innan hon öppnar dem igen. Trädet fyller hennes synfält, det tiger alltjämt, yppar inte sina hemlig-heter. Hon har fortfarande svårt att sova. Så har det varit i tre månader nu, tre månader då hon hankat sig fram på korta stunder sömn här och var, aldrig mer än en timme åt gången. Yeong-hyes röst, skogen med det ihållande svarta regnet och hennes eget ansikte med blodet sipprande ur ögat, slår nätterna i tusen bitar.

På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne.

Klockan är oftast runt tre på morgonen när hon ger upp om att försöka krama mer sömn ur natten. Hon tvättar sig i ansiktet, borstar tänderna, gör i ordning lite smårätter, dammar och städar varje vrå i lägenheten. Och ändå går klockan lika långsamt som alltid, dess visare rör sig som de nästan komiskt dröjande stegen i någon tung dans. Till slut går hon in i hans rum och lyssnar på några av skivorna han lämnade efter sig, eller sätter en hand i ryggen och snurrar runt i rummet så som han en gång gjorde med henne, eller kryper ihop i badkaret med kläderna på och kan till och med tänka, för första gången, att han kanske inte var så obegriplig trots allt. Han orkade väl inte klä av sig, konstigare än så var det inte. Han orkade helt enkelt inte justera vattentemperaturen och ta en dusch. Det slog henne att detta trånga, konkava utrymme märkligt nog var trivsammare än något annat ställe i hela den hundra kvadratmeter stora lägenheten.

”När började allt detta?” kunde hon fråga sig själv sådana gånger. ”Nej – när började allt falla sönder?”

Att allt inte var som det skulle med Yeong-hye blev uppenbart för tre år sedan, då hon plötsligt bestämde sig för att bli vegetarian. Hon gick ner så mycket i vikt att det var chockerande att se, och hon slutade nästan helt att sova. Visst hade hon alltid varit tystlåten, men vid det laget sa hon så lite att det var omöjligt att föra ett meningsfullt samtal med henne. Alla i familjen var ytterst bekymrade, särskilt deras föräldrar. Allt detta hände kort efter att In-hye, hennes man och Ji-woo hade flyttat till en ny lägenhet. På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne. In-hye hade ryckt till lika häftigt som om det var hon som blivit slagen. Hon hade stått och tittat på, stel som en pinne, medan Yeong-hye tjöt som ett djur och spottade ut köttet, och därefter ryckte åt sig fruktkniven och skar sig i handleden.

Fanns det något hon kunde ha gjort för att förhindra det? Om och om igen snurrade frågorna runt i huvudet. Fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort för att hejda faderns hand den dagen? Eller för att få Yeong-hye att släppa kniven innan hon hann skada sig själv? Kunde hon inte ha förhindrat att det blev hennes man som lyfte upp den blödande Yeong-hye och tog henne till sjuk-huset? Och när Yeong-hye väl hade lagts in på den psykiatriska kliniken borde hon väl ha kunnat övertala hennes man, herr Cheong, att inte helt kallt förskjuta henne? Men mest av allt plågades hon av det hemska som hennes egen man hade gjort mot Yeong-hye – det som hon helst inte ville tänka på – kunde hon inte ha förmått honom att låta bli, hittat ett sätt att få honom att tänka om innan allt urartade till en billig och tarvlig skandal? Livet hade rasat samman som ett korthus för alla omkring henne – fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort?

Naturligtvis kunde hon aldrig ha anat vilka idéer hen-nes oskyldiga kommentar om det lilla blå mongolmärket skulle väcka hos hennes man. Men borde hon inte åtmin-stone ha kunnat gissa vad som var på väg att hända – hade inte hans beteende gett henne tillräckligt med ledtrådar? Kunde hon ha funnit ett sätt att inskärpa i honom att Yeong-hye fortfarande gick på medicin, att hon fort-farande var sjuk? Det enda hon med säkerhet visste var att det hennes make hade gjort var oförlåtligt.

Det var redan tidig eftermiddag när först hennes make och sedan Yeong-hye vaknade, och kort därpå hade tre sjukvårdare störtat in i lägenheten med tvångströjor och skyddsutrustning. Två av dem hade omedelbart rusat ut till Yeong-hye, som stod och lutade sig farligt långt över balkongräcket. Hon gjorde våldsamt motstånd när de försökte sätta tvångströjan på hennes nakna, färgsprakande kropp. Hon bet dem i armarna som ett vilddjur och utstötte ett obegripligt vrål. Hennes fäktande till trots lyckades de sätta en spruta i armen på henne. Medan allt detta pågick försökte hennes make smita förbi den tredje sjukvårdaren, som stod vid ytterdörren, men denne fick utan svårigheter tag i honom. Med upp-bådande av alla sina krafter slet han sig loss och sprang utan ett ögonblicks tvekan ut på balkongen, där han försökte kasta sig över räcket. Den snabbfotade sjukvårdaren fick i sista sekunden grepp om hans midja och efter det kämpade han inte emot längre.

Hon hade stått där, darrande i hela kroppen, och sett allt detta hända. När hennes man till sist släpades där-ifrån och deras blickar möttes, stirrade hon så hårt hon förmådde på honom. Men det hon såg i hans ögon var varken lust eller vansinne, varken ånger eller harm. Där fanns inget annat än exakt samma skräck som hon själv kände.

Och så slutade det. Den eftermiddagen, som utgjorde den punkt efter vilken deras liv aldrig mer kunde återgå till vad det hade varit.

Hennes make hade suttit häktad efter att sjukhuset hade konstaterat att han inte var mentalsjuk. Det tog flera månader av utdragna rättsprocesser och officiella utredningar innan han släpptes fri, varpå han omedelbart gick under jorden – hon såg honom aldrig mer. Men Yeong-hyes tillstånd var sådant att hon måste hållas kvar på den slutna avdelningen. Efter sin första sjukdoms-period hade hon tillfrisknat så pass att hon åter kunde samtala med andra människor, men nu slöt hon sig inom sig själv igen. Men det var inte bara det att hon inte ville umgås; på den slutna avdelningen hade hon börjat krypa ihop i något soligt hörn där ingen skulle störa henne och kunde sitta och muttra oavbrutet för sig själv. Precis som tidigare vägrade hon att äta kött, och om hon så mycket som fick syn på en sidorätt som innehöll kött skrek hon och försökte fly därifrån. Soliga dagar tryckte hon sig mot fönstret, knäppte upp patientrocken och blottade brösten för solen. Deras föräldrar, som hade åldrats avsevärt av den sorgliga historien, slutade att besöka Yeong-hye och bröt till och med kontakten med sin äldsta dotter, In-hye, eftersom hon påminde dem om hur gement de hade behandlat Yeong-hye. Samma sak med de båda systrarnas yngre bror Yeong-ho och hans fru. Men hon, In-hye, kunde inte förmå sig att överge Yeong-hye. Någon måste betala sjukhusavgifterna, någon måste ta ansvar för henne.

Och hon stretade på, som alltid. Trots skandalen som hängde över henne och envist vägrade försvinna såg hon till att hålla butiken igång. Tiden var en våg, nästan grym i sin obeveklighet där den svepte hennes liv med sig, ett liv där hon ständigt var tvungen att kämpa för att det inte skulle falla samman. Ji-woo, som hade varit fem den hösten, var nu sex, och Yeong-hye, som hade flyttats till ett sjukhus med god vård och överkomliga avgifter, verkade bli betydligt bättre.

Även som barn hade In-hye ägt den inre karaktärsstyrka som krävs för att ta sig fram här i livet. Som dotter, som äldre syster, som hustru och mor, som affärsinnehavare, till och med som passagerare på de allra kortaste tunnelbaneresor, hade hon alltid gjort sitt bästa. Genom oföränderligheten i ett liv som levs på det viset skulle hon ha kunnat övervinna allt, till och med tiden. Om Yeong-hye bara inte hade försvunnit i mars. Om hon bara inte hade hittats i skogen den där regniga natten. Om hennes symptom bara inte hade förvärrats helt plötsligt.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Publicerad Uppdaterad
10 hours sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

Publicerad
3 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

 Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

4 days sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

”Vi är inte resultatinriktade”

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Publicerad Uppdaterad