Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 9

3

Flammande träd

Hon står vid busshållplatsen mittemot Maseokstationen och blickar ut över den regnvåta gatan. Tunga godsvagnar dånar förbi i hög fart i ytterspåret. Regndroppar-na smattrar mot hennes paraply, så hårt att man kan tro att de ska riva sönder tyget.

Hon är inte särskilt ung längre och kan knappast kal-las en skönhet, men den långa halsen är ganska vacker och uttrycket i ögonen är öppet och vänligt. Hon är diskret sminkad och den vita blusen är ren och välstruken. Tack vare det välvårdade och smakfulla intryck hon ger, som säkerligen kan dra en del blickar till sig, styrs uppmärksamheten bort från de vaga skuggor som förmörkar hennes ansikte.

Det blänker till i hennes ögon; bussen hon väntar på har dykt upp i fjärran. Hon stiger ut i gatan och ser hur bussen, som dundrat fram i hög fart, saktar in.

”Ni ska till Ch’ukseongs psykiatriska klinik, eller hur?”

Bussföraren, som är i övre medelåldern, nickar och teck-nar åt henne att stiga på. Hon betalar biljetten och medan hon spanar efter en ledig plats glider hennes blick över de andra passagerarnas ansikten. Alla ser avvaktande på henne. Är hon en patient, eller en sköterska? Det verkar inte vara något konstigt med henne. Van som hon är vid detta undviker hon att möta deras granskande blickar, den där blandningen av misstänksamhet, vaksamhet, avsmak och nyfikenhet. Hon skakar vattnet ur sitt hopfällda paraply. Bussgolvet är redan vått, svart och glänsande. Det var inte den sortens regn mot vilket ett paraply kan erbjuda tillräckligt skydd, så blusen och byxorna är genomblöta. Bussen får upp farten och susar fram över den våta asfalten. Hon kämpar med att hålla balansen medan hon går nedför gången. När hon hittar två tomma säten bredvid varandra väljer hon det närmast fönstret. Fönstren har immat igen så hon plockar fram en pappers-näsduk ur väskan och torkar bort fukten för att kunna se ut. Hon betraktar regnet som piskar mot rutan med det stoiska lugnet hos en människa som är van vid ensamhet. Snart börjar skogen breda ut sig på båda sidor av vägen. Skogen tycks huka sig i det skyfallsliknande regnet, likt ett väldigt djur som håller tillbaka ett vrål. När vägen svänger upp mot Ch’ukseongberget börjar den gradvis bli smalare och mer vindlande och tränger allt djupare in bland de våta träden. Det där skogspartiet vid bergets fot – kan det ha varit där man hittade hennes syster Yeong-hye för tre månader sedan? Ett efter ett glider de svarta mellanrummen mellan trädstammarna, dolda av det regnpiskade lövverket, förbi hennes ögon. Hon vänder sig bort från fönstret.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt.

Av sjukhuspersonalen fick hon veta att Yeong-hye hade försvunnit någon gång under den timme då patienterna tilläts ta korta, oövervakade promenader – mellan två och tre på eftermiddagen. Men bara på vissa bestämda dagar, bara för patienter med mindre allvarliga störningar, och bara när regnet som tyngde de svarta molnen på himlen såg ut att bli kvar där. När personalen hade tittat till patienterna klockan tre hade de tydligen upptäckt att Yeong-hye inte hade kommit tillbaka. Det var först då, sa de, som det hade börjat komma några regnstänk, inte mer än två, tre droppar åt gången. Hela sjukhuset sattes i alarmberedskap. Ledningen och personalen satte skyndsamt upp en vägspärr där bussarna och taxi-bilarna passerade. Om en patient hade försvunnit kunde han eller hon ha gått ner från berget och redan hunnit så långt som till Maseok, eller tvärtom längre upp i
bergen.

Regnet hade tilltagit i styrka allt eftersom eftermiddagen fortskred. Detta inträffade i mars, så mörkret föll mycket snabbt. Sköterskorna hade bildat skallgångs-kedja och finkammat varenda millimeter av berget, och det var en otrolig tur att en av dem faktiskt lyckades hitta Yeong-hye; nej, det var inget mindre än ett mirakel. Det var vad läkaren hade sagt. Tydligen hade sköterskan i fråga snubblat över Yeong-hye på en avlägsen plats djupt inne i skogen på bergssluttningen, där hon stod blickstilla och genomblöt i regnet, som om hon själv var ett av de fuktglänsande träden.

När de ringde och berättade att Yeong-hye hade försvunnit var klockan runt fyra på eftermiddagen och hon hade varit på sjukhuset med sin son Ji-woo, som var sex år gammal. Pojken hade haft feber i flera dagar och hon hade tagit honom till akuten för att låta röntga hans lungor. Han stod ensam framför apparaten och kastade oroliga blickar mellan henne och läkaren.

”Jag söker Kim In-hye.”

”Det är jag.”

”Det här är Kim Yeong-hyes sköterska.”

Det var första gången sedan Yeong-hye blev intagen som någon från sjukhuset hade kontaktat henne på mobilen. Själv ringde hon sällan dit, och då bara för att kolla besökstider eller fråga sin syster om allt var som det skulle. Med ett lugnt och samlat tonfall ägnat att dölja situationens allvar, berättade sköterskan att Yeong-hye hade försvunnit.

”Vi gör allt vi kan för att hitta henne, men om hon skulle råka dyka upp hos er måste ni ringa oss med en gång.” Innan hon avslutade samtalet frågade sköterskan: ”Kan hon ha tagit sig någon annanstans? Kanske till era föräldrar?”

”De bor ute på landet … jag kan kontakta dem om ni vill.” Hon slog ihop mobilen och lade den i väskan, gick in i röntgenrummet och kramade om Ji-woo. Han hade gått ner i vikt de senaste dagarna och kändes lätt och het i hennes famn.

”Jag var jätteduktig, mamma.” Kanske var det på grund av febern, men hans kinder såg ut att blossa inför det förväntade berömmet.

”Det stämmer, han stod verkligen helt stilla.”

Efter att läkaren hade sagt att det sannolikt inte var lunginflammation kramade hon Ji-woo igen, ringde efter en taxi och blev hemkörd i regnet. Hon skyndade sig att bada pojken, gav honom risgröt och medicin och nattade honom tidigt. Det fanns ingen plats i hennes tankar för den saknade systern. Hon hade inte sovit ordentligt under de fem dygn som hennes son hade varit sjuk. Och den natten, om febern inte gav med sig, skulle hon bli tvungen att ta honom till sjukhuset. Hon var i färd med att packa Ji-woos kläder och försäkra sig om att hon hade hans sjukförsäkringspapper, för att vara redo om så skulle krävas, när telefonen ringde igen. Klockan var då runt nio på kvällen.

”Vi har hittat henne.”

”Tack gode Gud. Jag kommer och hälsar på nästa vecka som vanligt.” Hennes tacksamhet var äkta, men dämpad av utmattning. Först när hon hade lagt på slog det henne att regnet som hade pågått hela dagen också måste ha vräkt ner i bergen där Yeong-hye hade hittats. Ett slumpartat samband, en tillfällig koppling mellan deras liv.

Det var omöjligt att veta om scenen hon såg för sin inre syn, men aldrig hade sett i verkligheten, faktiskt stämde. Hela natten hade hon hållit en fuktig trasa mot sin snörvlande sons panna och till och från glidit in i en sömn som mer liknade medvetslöshet, och sett ett träd som flimrade i regnet likt en död människas ande. Svart regn, svart skog, den ljusa patientrocken, genomblöt. Vått hår. Svart bergssluttning. Yeong-hye, en formlös gestalt av mörker och vatten, som ett spöke. När dagen äntligen grydde lade hon en hand på sonens panna och fann till sin lättnad att den var sval. Hon steg upp, gick ut ur sovrummet och betraktade frånvarande det blå-aktiga gryningsljuset som silade in från balkongen.

Hon kröp ihop på soffan och försökte somna. Hon måste få sova lite innan Ji-woo vaknade, om så bara en timme.

Titta, In-hye, jag står på händer; det växer ut löv från kroppen och rötter tränger fram ur mina händer … de söker sig ner i jorden. Djupare och djupare … Ja, jag skrevade med benen för att jag ville att blommor skulle slå ut från mitt kön, jag skrevade brett …

Yeong-hyes röst, som kom till henne där hon svävade halvvägs mellan sömn och vakenhet, var först låg och varm, sedan oskuldsfull som ett litet barns, men den sista delen var vanställd och obegriplig, ett förvrängt djuriskt läte. Hon slog förskräckt upp ögonen och övermannades- av ett hat vars like hon aldrig hade känt förut, innan hon abrupt slocknade igen. Den här gången stod hon framför spegeln i badrummet. I spegeln sipprade blod ur vänster öga. Hon lyfte snabbt handen för att torka bort blodet, men spegelbilden rörde sig inte, stod bara där med blodet rinnande ur ett stirrande öga.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt.

Hon svängde benen över sängkanten när hon hörde Ji-woo hosta och gick in i sovrummet. Yeong-hye hade suttit hopkrupen i ett hörn, för länge sedan, men nu sköt hon den bilden ifrån sig, fattade sin sons lilla hand och lyfte den som i en lek. ”Nu är allt bra”, mumlade hon, men hon visste inte vem hon försökte trösta med sina ord, pojken eller sig själv.

Bussen svänger upp mot en kulle och stannar till. Hon stiger av och fäller upp paraplyet. Det är bara hon som kliver av här. Bussen susar genast i väg igen.

Den smala vägen delar sig i två. Den ena leder uppför kullen. Man går genom en femtio meter lång tunnel och när man kommer ut på andra sidan ser man sjukhuset, omgivet av berg på alla sidor. Regnet vräker stadigt ner, men inte längre fullt lika våldsamt. Hon böjer sig ner. Medan hon kavlar upp byxbenen för att slippa få dem blöta, lägger hon märke till ogräsbinkorna som här och var skjuter upp genom asfalten. Hon rättar till den tunga ryggsäcken, försöker avlasta axlarna, lyfter paraplyet och börjar gå mot sjukhuset.

Nu för tiden besöker hon sin syster varje onsdag för att se hur det går för henne, men innan den där regniga dagen då Yeong-hye försvann hade en gång i månaden känts tillräckligt. Hon har gått många gånger längs den här vägen med allt möjligt gott i ryggsäcken – frukt, riskakor, friterad tofu fylld med sushiris. Det är en ödslig sträcka, det är sällan hon ser några bilar eller fotgängare. När hon dukar upp maten på bordet i besöksrummet brukar Yeong-hye pliktskyldigt tugga och svälja, likt ett barn som duktigt läser sina läxor. Om In-hye strök håret bakom öronen på sin syster brukade hon titta upp med ett stillsamt leende. I dessa stunder var det som om ingenting alls var på tok, och varje gång kände hon sig lättare om hjärtat. Varför skulle Yeong-hye inte kunna leva så här för alltid? Här, där hon inte var tvungen att prata om hon inte ville, inte var tvungen att äta kött om det bjöd henne emot? Och kunde det inte räcka att de träffades så här, någon gång ibland?

Yeong-hye var fyra år yngre än hon, en tillräckligt stor åldersskillnad för att de inte skulle konkurrera med varandra under uppväxten. När de var små hade deras hårdhänta far ofta fått deras barnakinder att svida, och Yeong-hye hade väckt en känsla av ansvar hos In-hye som påminde om moderskärlek, en vilja att göra allt för att beskydda sin lillasyster. Med förundran hade hon sett Yeong-hye, som en gång i tiden hade krupit omkring på alla fyra och lidit av återkommande soleksem i knävecken, växa upp och gifta sig. Det enda som smärtade henne var att Yeong-hye, allt eftersom hon blev äldre, drog sig mer och mer in i sitt skal. Hon hade förstås alltid haft det draget, men hon hade också varit hur glad och sällskaplig som helst när så krävdes. Av någon anledning blev hon svår att förstå sig på – inte helt plötsligt, utan över tid. Så svår att hon stundtals kändes som en helt främmande människa.

Någon dag efter att Ji-woo föddes kom Yeong-hye för att hälsa på sin första systerson. Men i stället för att gratulera sin syster hade hon bara muttrat för sig själv. ”Jag har aldrig sett ett så litet barn … är det så här de ser ut när de är nyfödda?”

Det hade vilat något vagt oroväckande över det stilla leende som lekte på Yeong-hyes läppar. Det som tycktes vara på gång att hända var att Yeong-hye sakta höll på att distansera sig från sig själv, bli lika reserverad mot sig själv som mot sin syster. Ett sorgset ansikte bakom en samlad mask. Det var inte alls som det tungsinne som stundtals drabbade In-hyes make, men i vissa avseenden förbryllade de henne på precis samma sätt. Båda två drog sig allt längre in i tystnaden.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor.

Hon träder in i tunneln. På grund av vädret är det mörkare än vanligt därinne. Hon fäller ihop paraplyet och går. Hon lyssnar till ekot från sina fotsteg. En stor mal, av en sort hon aldrig har sett förut, fladdrar bort från tunnelväggen och ut i det fuktmättade mörkret. Hon stannar till en stund, följer malen med blicken mot tunnelns kolsvarta tak. Men där stannar den, rör sig inte ur fläcken, som om den vet att den är iakttagen.

Hennes make tyckte om att filma sådant som flög. Fåglar, fjärilar, flygplan, malar, flugor. Dessa scener, som han ständigt klippte in i sina verk, oavsett om de hade någon koppling till det övergripande temat eller ej, gjorde henne förvirrad. Hon var en lekman vad gällde konst. En gång frågade hon honom varför han hade tagit med en specifik scen, ett tvåsekundersklipp av en svart fågelskugga som långsamt steg mot skyn, inlagt efter en scen med en raserad bro och gråtande människor på en begravning.

”Bara för att”, hade han svarat. ”Jag bara tog med det. Jag tog med det och tyckte att det såg bra ut.”

Och sedan teg han, som alltid.

Hade hon någonsin förstått sin makes sanna natur, innesluten som den var i hans till synes ogenomträngliga tystnad? En gång i tiden hade hon trott att den skulle uppenbara sig i hans konst, i hans videoverk. Faktum är att hon inte ens visste att en sådan konstgenre existerade innan hon träffade honom. Men hur hon än ansträngde sig förblev hans verk obegripliga för henne. Ingenting uppenbarades.

Hon minns eftermiddagen då de träffades första gången. Han hade kommit in i hennes affär, smal som en vidja och med flera dagars skäggstubb på hakan, kånkande på en tung kameraväska. Han letade upp lite rakkräm, tog med den till disken och lutade båda armarna på glas-skivan. Han såg fullständigt utpumpad ut, som om han var på vippen att rasa ihop och ta disken med sig. Det var närmast ett mirakel att hon, som fram till dess knappt hade haft några romantiska erfarenheter, fick fram ett vänligt: ”Har ni ätit lunch?” Han fäste sin utmattade blick på hennes ansikte, som om han var förvånad men saknade ork att uttrycka denna förvåning. Någonting i hans försvarslösa tillstånd hade fått henne att dras till honom.

Det enda hon ville, från och med den eftermiddagen, var att använda sin egen styrka för att låta honom vila. Men även efter att de hade gift sig verkade han ständigt slutkörd, trots att hon satsade allt på att uppnå sitt mål. Han var alltid upptagen med sitt, och under den lilla tid han faktiskt tillbringade hemma såg han mer ut som en resenär som tagit in för natten än en man i sitt eget hem. Hans tystnad var tung som en sten och seg som gummi, i synnerhet när skapandet gick i stå.

Det dröjde inte länge förrän det gick upp för henne att det kanske inte var honom hon så gärna velat hjälpa, utan sig själv. Var det inte sin egen spegelbild – hon som hade flyttat hemifrån när hon var nitton och skapat sig ett liv i Seoul, nästan helt på egen hand – som hon hade sett i denne mans utmattade ansikte?

Precis som hon inte visste varför hon älskade honom, eller ens om hon verkligen gjorde det, hade hon aldrig varit helt säker på vad han kände för henne. Han var på många sätt beroende av henne, eftersom han var den sortens människa för vilken vardagslivet var en ständig kamp, fullt av dolda fallgropar. Han var ärlig, så till den grad att han kunde framstå som naiv; överdrifter och smicker var honom helt främmande. Men mot henne var han alltid snäll och han höjde aldrig rösten – tvärtom hände det ibland att han gav henne en blick fylld av den djupaste respekt.

”Jag förtjänar dig inte”, brukade han säga innan de gifte sig. ”Du är så godhjärtad, så stabil, alltid så lugn. Du bara tar itu med saker och ting och får det att se så enkelt ut …”

Respekt – det var vad hon hade tolkat in i hans ord. Men var de inte i själva verket avsedda som en bekännelse, att vad han än kände för henne var det inget som ens liknade kärlek?

”… om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki?”

Kanske var hans bilder det enda han verkligen älskade, de han hade fångat på film, eller kanske bara dem som han ännu inte hade filmat. Första gången hon gick på en av hans utställningar, efter att de hade gift sig, blev hon förbluffad. Hon kunde inte fatta hur denne man, som hade sett ut som om han var på vippen att kollapsa,- hade släpat runt med sin videokamera på alla dessa platser med alla svårigheter det måste ha inneburit. Det var svårt att ens föreställa sig hur han hade lyckats få tillstånd att filma på känsliga platser, det mod och den fräckhet han stundtals måste ha uppbådat, den tålmodiga envishet som gick så helt på tvärs mot allt hon visste om honom. Kort sagt: hon kunde inte fatta att han hade brunnit tillräckligt starkt för sitt arbete för att utsätta sig för allt detta.

En händelse hade fastnat i minnet. Det var strax efter Ji-woos ettårsdag, när han precis hade börjat gå. Hennes make hade filmat Ji-woo med videokameran medan han tultade runt i det soliga vardagsrummet, och han hade filmat henne när hon plötsligt lyfte upp pojken och pressade läpparna mot hans hjässa.

”Hur skulle det vara”, sa han, hans ögon fulla av liv men likväl outgrundliga, ”om jag varje gång Ji-woo tar ett steg gör en animation så att blommor slår ut i hans fotspår, som i den där filmen av Hayao Miyazaki? Nej, förresten, inte blommor, fjärilar skulle vara bättre. Och i så fall borde vi filma det igen, på en gräsmatta.”

Han visade henne hur videokameran fungerade och spelade upp de scener han precis hade filmat, allt medan han ivrigt pladdrade på om sina idéer för verket.

”Ni måste ha vita kläder på er, både du och han. Nej, vänta, hur vore det om kläderna var riktigt sjabbiga, gamla och slitna? Ja, ja, självklart, så måste det bli! En fattig mor och hennes barn på utflykt, med mångfärgade fjärilar som flyger upp som ett mirakel varje gång barnet tar ett ostadigt steg …”

Men de hade ingen gräsmatta, och dessutom växte Ji-woo snart ifrån den ostadiga, tultande fasen. Videon med fjärilar som flög upp från barnets fotspår blev aldrig verklighet.

Efter en tid började han driva sig själv ännu hårdare. Han stängde in sig i ateljén och kom inte ens hem på kvällar och helger, men trots det tycktes han aldrig få någonting gjort. Han vandrade runt på stan tills gymnas-tikskorna var svarta av smuts. Ibland, när hon vaknade framåt småtimmarna och gick ut i badrummet, kunde hon förvånat upptäcka att han låg och sov därinne, hopkrupen i badkaret, fullt påklädd.

Efter att hennes make hade lämnat dem frågade Ji-woo ofta: ”Finns det någon pappa i vår familj?” Det var samma fråga som han hade ställt varje morgon redan när hennes man fortfarande bodde där, så sällan träffade pojken sin far.

”Nej”, brukade hon helt kort svara. Och sedan, ljudlöst: ”Ingen alls. Det är bara du och jag. Det får räcka, för tillfället.”

Sjukhusbyggnaderna ligger dystra och ödsliga i regnet. De grå betongväggarna ser mörkare och mer solida ut än vanligt. Avdelningarna på första och tredje våningen har järngaller för fönstren. Många av patienterna tycker om att kika ut mellan stängerna; soliga dagar är det svårt att urskilja dem, men i sådant här väder kan man se flera grå ansikten som blickar ut mot regnet. Hon kastar en snabb blick mot fönstren i Yeong-hyes avdelning på tredje våningen, skjuter upp dörren och går mot receptionen.

”Jag är här för att träffa doktor Park In-ho.”

Receptionisten känner igen henne från tidigare besök och hälsar vänligt. Hon fäller ihop det droppande para-plyet, fäster kardborrebandet om det och slår sig ner på en lång träbänk. Medan hon väntar på att läkaren ska komma ner från mottagningen vänder hon sig om och tittar på zelkovaträdet som står i sjukhusets trädgård. Trädet är uppenbart mycket gammalt, minst fyra hundra år. När det är vackert väder breder det ut sina oräkneliga grenar och låter solljuset gnistra mot löven, som om det vill säga henne något. I dag, en regndränkt och gråmulen dag, är det förteget och håller sina tankar för sig själv. Den gamla barken på nedre delen av stammen är mörk som en ruskvädersnatt och löven skälver tyst på grenarna medan regnet piskar mot dem. Hon ser sin systers ansikte flimra likt en spöklik efterbild mot den tysta scenen.

Hon sluter sina blodsprängda ögon och blundar en lång stund innan hon öppnar dem igen. Trädet fyller hennes synfält, det tiger alltjämt, yppar inte sina hemlig-heter. Hon har fortfarande svårt att sova. Så har det varit i tre månader nu, tre månader då hon hankat sig fram på korta stunder sömn här och var, aldrig mer än en timme åt gången. Yeong-hyes röst, skogen med det ihållande svarta regnet och hennes eget ansikte med blodet sipprande ur ögat, slår nätterna i tusen bitar.

På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne.

Klockan är oftast runt tre på morgonen när hon ger upp om att försöka krama mer sömn ur natten. Hon tvättar sig i ansiktet, borstar tänderna, gör i ordning lite smårätter, dammar och städar varje vrå i lägenheten. Och ändå går klockan lika långsamt som alltid, dess visare rör sig som de nästan komiskt dröjande stegen i någon tung dans. Till slut går hon in i hans rum och lyssnar på några av skivorna han lämnade efter sig, eller sätter en hand i ryggen och snurrar runt i rummet så som han en gång gjorde med henne, eller kryper ihop i badkaret med kläderna på och kan till och med tänka, för första gången, att han kanske inte var så obegriplig trots allt. Han orkade väl inte klä av sig, konstigare än så var det inte. Han orkade helt enkelt inte justera vattentemperaturen och ta en dusch. Det slog henne att detta trånga, konkava utrymme märkligt nog var trivsammare än något annat ställe i hela den hundra kvadratmeter stora lägenheten.

”När började allt detta?” kunde hon fråga sig själv sådana gånger. ”Nej – när började allt falla sönder?”

Att allt inte var som det skulle med Yeong-hye blev uppenbart för tre år sedan, då hon plötsligt bestämde sig för att bli vegetarian. Hon gick ner så mycket i vikt att det var chockerande att se, och hon slutade nästan helt att sova. Visst hade hon alltid varit tystlåten, men vid det laget sa hon så lite att det var omöjligt att föra ett meningsfullt samtal med henne. Alla i familjen var ytterst bekymrade, särskilt deras föräldrar. Allt detta hände kort efter att In-hye, hennes man och Ji-woo hade flyttat till en ny lägenhet. På inflyttningslunchen, då hela familjen var samlad, hade deras far slagit Yeong-hye i ansiktet och tryckt in en köttbit i munnen på henne. In-hye hade ryckt till lika häftigt som om det var hon som blivit slagen. Hon hade stått och tittat på, stel som en pinne, medan Yeong-hye tjöt som ett djur och spottade ut köttet, och därefter ryckte åt sig fruktkniven och skar sig i handleden.

Fanns det något hon kunde ha gjort för att förhindra det? Om och om igen snurrade frågorna runt i huvudet. Fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort för att hejda faderns hand den dagen? Eller för att få Yeong-hye att släppa kniven innan hon hann skada sig själv? Kunde hon inte ha förhindrat att det blev hennes man som lyfte upp den blödande Yeong-hye och tog henne till sjuk-huset? Och när Yeong-hye väl hade lagts in på den psykiatriska kliniken borde hon väl ha kunnat övertala hennes man, herr Cheong, att inte helt kallt förskjuta henne? Men mest av allt plågades hon av det hemska som hennes egen man hade gjort mot Yeong-hye – det som hon helst inte ville tänka på – kunde hon inte ha förmått honom att låta bli, hittat ett sätt att få honom att tänka om innan allt urartade till en billig och tarvlig skandal? Livet hade rasat samman som ett korthus för alla omkring henne – fanns det verkligen inget hon kunde ha gjort?

Naturligtvis kunde hon aldrig ha anat vilka idéer hen-nes oskyldiga kommentar om det lilla blå mongolmärket skulle väcka hos hennes man. Men borde hon inte åtmin-stone ha kunnat gissa vad som var på väg att hända – hade inte hans beteende gett henne tillräckligt med ledtrådar? Kunde hon ha funnit ett sätt att inskärpa i honom att Yeong-hye fortfarande gick på medicin, att hon fort-farande var sjuk? Det enda hon med säkerhet visste var att det hennes make hade gjort var oförlåtligt.

Det var redan tidig eftermiddag när först hennes make och sedan Yeong-hye vaknade, och kort därpå hade tre sjukvårdare störtat in i lägenheten med tvångströjor och skyddsutrustning. Två av dem hade omedelbart rusat ut till Yeong-hye, som stod och lutade sig farligt långt över balkongräcket. Hon gjorde våldsamt motstånd när de försökte sätta tvångströjan på hennes nakna, färgsprakande kropp. Hon bet dem i armarna som ett vilddjur och utstötte ett obegripligt vrål. Hennes fäktande till trots lyckades de sätta en spruta i armen på henne. Medan allt detta pågick försökte hennes make smita förbi den tredje sjukvårdaren, som stod vid ytterdörren, men denne fick utan svårigheter tag i honom. Med upp-bådande av alla sina krafter slet han sig loss och sprang utan ett ögonblicks tvekan ut på balkongen, där han försökte kasta sig över räcket. Den snabbfotade sjukvårdaren fick i sista sekunden grepp om hans midja och efter det kämpade han inte emot längre.

Hon hade stått där, darrande i hela kroppen, och sett allt detta hända. När hennes man till sist släpades där-ifrån och deras blickar möttes, stirrade hon så hårt hon förmådde på honom. Men det hon såg i hans ögon var varken lust eller vansinne, varken ånger eller harm. Där fanns inget annat än exakt samma skräck som hon själv kände.

Och så slutade det. Den eftermiddagen, som utgjorde den punkt efter vilken deras liv aldrig mer kunde återgå till vad det hade varit.

Hennes make hade suttit häktad efter att sjukhuset hade konstaterat att han inte var mentalsjuk. Det tog flera månader av utdragna rättsprocesser och officiella utredningar innan han släpptes fri, varpå han omedelbart gick under jorden – hon såg honom aldrig mer. Men Yeong-hyes tillstånd var sådant att hon måste hållas kvar på den slutna avdelningen. Efter sin första sjukdoms-period hade hon tillfrisknat så pass att hon åter kunde samtala med andra människor, men nu slöt hon sig inom sig själv igen. Men det var inte bara det att hon inte ville umgås; på den slutna avdelningen hade hon börjat krypa ihop i något soligt hörn där ingen skulle störa henne och kunde sitta och muttra oavbrutet för sig själv. Precis som tidigare vägrade hon att äta kött, och om hon så mycket som fick syn på en sidorätt som innehöll kött skrek hon och försökte fly därifrån. Soliga dagar tryckte hon sig mot fönstret, knäppte upp patientrocken och blottade brösten för solen. Deras föräldrar, som hade åldrats avsevärt av den sorgliga historien, slutade att besöka Yeong-hye och bröt till och med kontakten med sin äldsta dotter, In-hye, eftersom hon påminde dem om hur gement de hade behandlat Yeong-hye. Samma sak med de båda systrarnas yngre bror Yeong-ho och hans fru. Men hon, In-hye, kunde inte förmå sig att överge Yeong-hye. Någon måste betala sjukhusavgifterna, någon måste ta ansvar för henne.

Och hon stretade på, som alltid. Trots skandalen som hängde över henne och envist vägrade försvinna såg hon till att hålla butiken igång. Tiden var en våg, nästan grym i sin obeveklighet där den svepte hennes liv med sig, ett liv där hon ständigt var tvungen att kämpa för att det inte skulle falla samman. Ji-woo, som hade varit fem den hösten, var nu sex, och Yeong-hye, som hade flyttats till ett sjukhus med god vård och överkomliga avgifter, verkade bli betydligt bättre.

Även som barn hade In-hye ägt den inre karaktärsstyrka som krävs för att ta sig fram här i livet. Som dotter, som äldre syster, som hustru och mor, som affärsinnehavare, till och med som passagerare på de allra kortaste tunnelbaneresor, hade hon alltid gjort sitt bästa. Genom oföränderligheten i ett liv som levs på det viset skulle hon ha kunnat övervinna allt, till och med tiden. Om Yeong-hye bara inte hade försvunnit i mars. Om hon bara inte hade hittats i skogen den där regniga natten. Om hennes symptom bara inte hade förvärrats helt plötsligt.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
19 hours sedan
En man omkom efter en arbetsplatsolycka med en tankbil i Skövde
Hittills i år har minst 44 personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Man omkom efter olycka med tankbil i Skövde

En man i 40-årsåldern omkom under natten till onsdagen sedan han fallit ner i en tankbil vid ett industriområde i Skövde. Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka.

Det var strax efter midnatt som larmet om olyckan kom. Mannen ska enligt polisen ha arbetat med att skölja av en tankbil när han av okänd anledning föll ner i själva tanken. Andra personer på platsen upptäckte mannen men lyckades inte få kontakt med honom och larmade därför räddningstjänsten. Trots detta gick hans liv inte att rädda.

Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Hittills i år har minst 44 personer dött på sina jobb i misstänkta arbetsplatsolyckor, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Utvandrarna 1.0 på Turteatern 2025
Utvandrarna 1.0 på Turteatern i regi av Marie Nikazm Bakken. Scenografi, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits. Foto: Sandra Karlung

Utvandrarna 1.0 på Turteatern vill plocka ner hjälterollerna

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.

När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild. 

Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem. 

Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård

Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören. 

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung

Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära? 

– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.

Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.

– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker. 

– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

En saboterande estetik

– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.

Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.

– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken. 

Har du sett filmerna?

– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.

Hur tänker du att man såg på det innan?

– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.

Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …

– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak. 

Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.

– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.

Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?

– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.

I romanen är de ju goda, hårt strävande människor. 

– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.

– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.

Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.

– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.

Finns resan över havet med?

– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla. 

Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.

– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.

Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.

– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta. 

– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken. 

Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?

– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.

Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York. 

– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.

– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.

Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.

– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.

Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård

Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?

– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det. 

– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken. 

Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?

– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.

”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”

– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.

Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?

– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen. 

En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.

– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, föreslår lösningar för lokala fack i kris. Foto: Håkan Gustafsson/Arbetaren,

Hur jobbar framgångsrika fackföreningar?

”Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.” Så skriver Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, och föreslår lösningar för lokala fack i kris.

I Sverige har vi vant oss vid att det är arbetsköparsidan, inte arbetarna, som flyttar fram sina positioner. Fackens förmåga att bjuda moteld är inte på topp. Vad beror det på? 

En orsak är fackens medlemstapp. I Dagens Nyheter den 4 september lyder en rubrik: ”Arbetarfacken blöder medlemmar”. Det handlar om att LO-förbunden har tappat 20 procent av sina medlemmar sedan år 2006. LO:s ordförande Johan Lindholm ger en förklaring: ”Vi har varit kassa. Vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun.”

100 000 förtroendevalda borta

En annan faktor bakom fackens försvagning är raset i antal förtroendevalda. År 2021 kom boken Den svagaste länken av Jonas Nordling. Författaren uppmärksammar att omkring 100 000 lokala förtroendevalda har försvunnit från den svenska arbetsmarknaden på två decennier. Tar vi hänsyn till befolkningsutvecklingen, innebär det nästan en halvering av antalet förtroendevalda i Sverige. 

Av ännu större betydelse är förmodligen bristen på engagemang i fackens medlemsbas.

Vi syndikalister har så klart inte undgått fackens kris. SAC:s medlemsantal har rasat från drygt 30 000 medlemmar på 1930-talet till drygt 3 000 i dag. Inom SAC har vi ständiga problem med att fylla olika styrelser och kommittéer. Även om syndikalister uppvisar ett större engagemang än medlemmar i många andra fackföreningar, så är det förmodligen bara en liten minoritet av vår medlemskår som driver fackliga frågor på jobbet.

Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.

Framgångsrika fackföreningar

Jag är inte förvånad över att svenska fackföreningar har svårt att locka och engagera medlemmar. De flesta fackföreningar har nämligen övergett själva grunden för en framgångsrik fackförening.

Jag vill formulera saken med hjälp av en metafor: Framgångsrika fackföreningar kör mitt på vägen och undviker dikena. Det ena diket är att facket enbart förhandlar. Det andra diket är att försöka sig på kollektiv kamp utan förmåga att förhandla. Att köra mitt på vägen är att organisera på arbetsplatserna. Det är det tålmodiga organiseringsarbetet som binder ihop kollektiv kamp med framgångsrika förhandlingar.

Att organisera är inte samma sak som att värva medlemmar. Organisering handlar om att arbetare bygger sammanhållning och agerar för gemensamma krav.

Tandlösa fackföreningar

Fackföreningar som inte satsar på organisering blir ganska tandlösa och möter förr eller senare en återvändsgränd. Varför? Jo, om det inte pågår organisering bland arbetare, så blir facket något som hamnar utanför arbetarna. Om inte arbetarna är drivande, blir det i stället externa förhandlare, ombudsmän och jurister som är drivande. 

Externa kamrater kan ge förhandlingshjälp, men inte bedriva facklig kamp åt arbetarna; och det är facklig kamp på golvet som ger ett tryck vid förhandlingsbordet. Utan ett tryck från golvet brukar det bli små resultat eller inga resultat. Därför blir facket ganska tandlöst utan organisering.

Förhandlingsdiket

I dag är det så att alla svenska fackföreningar kör nere i förhandlingsdiket, mer eller mindre. Visst händer det att syndikalister organiserar sig med arbetskamraterna. Jag har själv rabblat exempel på kollektiv kamp i Arbetaren. Men om vi ska vara ärliga så är det främst förhandlingar vi pysslar med, vanligtvis i individuella ärenden.

När de fackliga organisationerna sitter fast i diket, tenderar medlemsantalen och aktiviteten att sjunka. Det är helt enkelt ganska meningslöst att bara förhandla och inte organisera. Då är det inte så konstigt att många lokala fackföreningar krymper och försvinner. SAC är en sammanslutning av Lokala samorganisationer (LS). År 1935 hade SAC 726 LS. I dag är det 20 LS.

Förhandlingar trots allt

Det ska påpekas att förhandlingar utan organisering inte alltid är meningslöst. Det finns undantag. När arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal, är det ibland framgångsrikt att förhandla med stöd av just lagar och kollektivavtal. 

Ett stort och viktigt undantag är den situation som migrantarbetare befinner sig i. Där är det ständiga regelbrott och förhandlingar ger ofta bra resultat. I boken Något har hänt redovisas många framgångsrika exempel från Stockholms LS av SAC. Dessa förhandlingar har också gett många nya medlemmar.

I bästa fall lyckas fackliga förhandlare försvara arbetares rättigheter fullt ut. Men där tar det slut. För att flytta fram positionerna måste arbetarna då rikta påtryckningar mot sin arbetsköpare. Annars möter de en återvändsgränd.

Varje medlem en potentiell organisatör

Migranternas situation är som sagt ett undantag om vi ser till resten av arbetsmarknaden. Det grundläggande problemet på arbetsmarknaden är inte att arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal när de exploaterar arbetare och kör över personalen. Det grundläggande problemet är att arbetsköpare exploaterar och kör över arbetare med stöd av lagar och kollektivavtal. 

Det är fullt möjligt för arbetsköpare att bedriva en usel personalpolitik och samtidigt följa lagar och avtal, exempelvis tillämpa underbemanning och daglöneri. Vi lever trots allt i ett klassamhälle och rättsordningen skyddar arbetsköparnas överordnade ställning. Därför är det viktigt att både försvara arbetares begränsade rättigheter och ta strid för starkare rättigheter, alltså för bättre villkor och större inflytande.

Här är det viktigt att inte hemfalla åt ett svart-vitt tänkande, ett antingen-eller-tänkande. En framgångsrik fackförening behöver både behärska förhandlingar och hjälpa medlemmar att ta på sig rollen som organisatörer på jobbet. För att använda metaforen jag inledde med, så gäller det att köra mitt på vägen och inte glida ner i förhandlingsdiket. 

Tampas med sidovinden

Min nästa metafor lyder som följer: Fackföreningar som vill köra mitt på vägen måste tampas med en besvärlig sidovind. Det är en sidovind som blåser ner fackföreningar i förhandlingsdiket. Vad menas med det? Jo, att förhandla och stödja sig på juridik är vad alla förväntar sig av svenska fackföreningar i dag. Det är vad staten och arbetsköparna förväntar sig och det är vad fackliga medlemmar förväntar sig.

Att satsa på organisering är därför att jobba mot den här sidovinden för att komma upp på vägen igen. Det kan upplevas som något helt nytt och kräver ofta att fackets medlemmar radikalt byter perspektiv på facklig verksamhet. Makten att förbättra arbetares situation finns inte främst på det fackliga ombudsmannakontoret utan hos arbetarna själva.

Vad bör göras?

Om det är sant som LO:s ordförande säger att ”vi har varit kassa”, vad kan facken då göra för att gå från defensiven till offensiven? Standardsvaret från svenska fackföreningar är att betala fler värvare och ombudsmän för att värva fler medlemmar och driva fler förhandlingsärenden. Det kan ge resultat i vissa fall. 

Under senare år har Stockholms LS lyckats värva många migranter och vinna fler av deras ärenden genom just fler ombudsmän. Det är imponerande men inte att organisera. Därför är det inte heller något som utvecklar arbetares kollektiva styrka. Det brännande problemet i våra LS är inte vad vi gör (förhandlar) utan det vi inte gör (organiserar). Vi behöver alltså lägga till organisering, inte plocka bort förhandlingsverksamheten.

Vad måste hända för att organiseringen ska ta fart i svenska fackföreningar? Tre saker, tror jag. För det första behöver myten om ”det fackliga löftet” begravas. För det andra behöver organiseringen bedrivas på ett systematiskt vis. För det tredje behöver vi formella strukturer som främjar (och inte motverkar) organiseringen. Så, vad menas med det?

Begrava ”det fackliga löftet”

LO har producerat en myt om att svenska fackföreningar är starka genom ”det fackliga löftet”. Myten berättas i tre olika varianter. Den första varianten går ut på att en grupp arbetare på 1800-talet lovade varandra att hålla ihop och inte bjuda under varandra och därför är löftet levande än i dag. 

Den andra varianten går ut på att alla som i dag blir medlemmar i facket avger detta löfte och därför är löftet levande på arbetsplatserna. Den tredje varianten är att löftet förkroppsligas genom kollektivavtal.

Arbetare behöver inte fackliga myter utan en facklig gemenskap för att stå starka. Gemenskapen uppstår inte bara för att en fackförening bildas. Gemenskapen måste organiseras fram. Arbetskamrater utvecklar gemenskapen exempelvis när de stöttar varandra i arbetet och backar upp varandra mot ledningen, när de etablerar solidariska normer, löser interna konflikter oberoende av cheferna och ordnar sociala aktiviteter utanför arbetstid.

Systematisk organisering

Organisering kan bara drivas av de berörda arbetarna själva. En viss amerikansk organisatör betonar att framgångsrik organisering skapar goda relationer mellan arbetskamrater:

”Arbetares makt växer ur relationer som gör det möjligt för arbetarna att agera kollektivt, vinna krav och tillgodose sina behov. Arbetsplatsen är den centrala platsen för arbetares makt. För det första är det där relationerna utvecklas. För det andra är det där kollektiv handling kan iscensättas – antingen genom att arbetarna lägger ned arbetet eller direkt genomför önskade förändringar på arbetsplatsen.”

Hur kan då organisering bedrivas på ett systematiskt vis? Nordamerikanska fackföreningar har återupplivat en metod som kretsar kring personliga samtal. Organisatörer snackar med alla arbetskamrater, helst en åt gången, och är goda lyssnare. Det är utgångspunkten för att kartlägga arbetsplatsen, hitta sakfrågor och formulera krav som samlar personalkollektivet. 

Nästa steg i metoden är att göra en handlingsplan. Det är en överenskommelse eller ett gemensamt beslut om vem som gör vad och i vilken ordning. När planen sätts i verket sätter personalkollektivet press i förhandlingarna. Sista steget är att utvärdera striden och resultatet. Därefter börjar organisatörerna om med personliga samtal för att hitta nästa sakfråga att driva, och så vidare.

Metoden lärs ut av såväl det tvärfackliga nätverket Labor Notes som IWW. Variationer förekommer men det är i grunden samma metod.

Formella strukturer

Om organiseringen ska leva längre än en dagslända behöver en formell struktur läggas till. Jag ska inte uttala mig om lämpliga strukturer inom LO, TCO och Saco. Jag håller mig till SAC. 

Genom våra LS kan medlemmar hjälpa varandra att bygga sektioner, tvärfackliga grupper och syndikat. En sektion är en syndikalistisk fackklubb på arbetsplatsen. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas och driver frågor oavsett facklig tillhörighet. Ett syndikat är en branschavdelning.

Varför är dessa strukturer lämpliga? De bygger på medlemsdemokrati, solidaritet och oberoende. Det innebär att arbetarna på golvet tar beslut om fackliga krav, påtryckningar och uppgörelser. Alla löntagare utom cheferna välkomnas som medlemmar. Den fackliga kampen drivs av och för medlemmarna oberoende av politiska partier. Om det finns bättre strukturer än syndikalistiska strukturer så känner jag inte till dem.

Allt att vinna

Jag nämnde att antalet LS har gått från 726 till 20, men jag är ändå optimistisk. Jag tror att vi kan vända LS-döden och börja starta nya LS. 

För hundra år sedan var SAC:s pionjärer otryggt anställda, rättslösa och ofta mobila arbetare. De uthärdade långa arbetsdagar, svält och hård repression. Ändå lyckades de bygga kollektiv styrka på fler och fler arbetsplatser, uppbackade av fler och fler LS. Det är förmodligen lättare för oss att lyckas i dag.

Om syndikalister lyckas komma upp på vägen igen, kan vi börja flytta fram positionerna på allvar. Då kan vi värva fler medlemmar och äntligen röra oss i riktning mot demokrati på arbetsplatserna – igen. 

Rimligen borde alla svenska fackföreningar satsa på organisering. Rimligen är alla positiva till att demokratisera arbetslivet. Men kanske vill höjdarna i LO, TCO och Saco inte leka med SAC? Nå, det kvittar. Syndikalister kan hur som helst bygga en tvärfacklig gemenskap med sina arbetskamrater. Vi har inget att förlora utom vår fantasilöshet.

Rasmus Hästbacka är medlem i Umeå LS av SAC, jurist och facklig samordnare. Artikeln bygger på ett längre videoföredrag i fyra delar som släpptes den 1 maj 2025: Syndikalismens idé och praktik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klämolycka i Umeå
Mannen vårdades fortfarande under fredagen för livshotande skador. Foto: Christine Olsson/TT

Livshotande skador efter klämolycka i Umeå

En man i 25-årsåldern vårdas för livshotande skador efter en arbetsplatsolycka på ett asfaltsverk strax utanför Umeå på torsdagen.

Det var strax efter lunch på torsdagen som räddningstjänst larmades till ett asfaltsverk strax norr om Umeå. Mannen hade då skadats svårt i en klämolycka och fördes akut till Norrlands universitetssjukhus med livshotande skador. Exakt hur händelsen gått till är fortfarande oklart men polisen utreder det som arbetsplatsolycka.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
oa Zander i aktion vid torsdagens pressvisning av den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM [Event Horizon Malmö] som det går att åka skateboard på i Malmö Konsthall. Koo Jeong A har enligt ett pressmeddelande ’arbetat utifrån konsthallens karakteristiska utställningsrum med sin stjärnformade skulptur som kilas fast mellan byggnadens bärande pelarfunktioner’. Malmö Konsthall utgår från sin vision att använda ’rummet och arkitekturen som en spelplan för konstnärliga experiment’ och därför skall verket också ses som en ’inbjudan till Malmös unika skatecommunity’ enligt samma pressmeddelande.
Moa Zander i Malmö skejtar i den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM (Event Horizon Malmö) i Malmö Konsthall.  Foto: Johan Nilsson/TT

DIY och föreningsliv skapade skejtstaden Malmö

En korsning mellan Do it yourself-kultur och föreningsliv, så kanske man kan beskriva framgångsreceptet som gjort Malmö till en framträdande skejtstad. Arbetaren möter skejtare och kommunsamordnaren som såg till att en soptunna från Philadelphia fick nytt liv här.

Från inomhusparken hörs ljudet av hjul mot ramp. Vi befinner oss på Bryggeriet, en inomhuspark som grundades 1998 i Pripps gamla lokaler i Malmö. Här finns även ett skejtgymnasium, vilket var anledningen till att Moa Zander flyttade till staden.

– Det är verkligen den bästa staden för skejt i Sverige. Dels att den här skolan finns men också att det är mycket som händer, det finns platser byggda för att man ska kunna skejta. Det är supernice.

I dag skejtar hon i filmer för skoföretaget Vans vid sidan av att hon jobbar på Bryggeriets skejtpark.

– Det är perfekt att jobba här, jag kan skejta mycket och det är kul att träffa andra som gör det. 

Gustav Svanborg Edén, skejtsamordnare i Malmö stad. Foto: Tuija Roberntz

På Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad jobbar Gustav Svanborg Edén som skejtsamordnare. Han är själv skejtare och säger att man på skejtboarden blir medveten om hur pass kodad stadsmiljön är.

– Trottoarer är för att gå på, rabatter är för att titta på, man ska inte klättra i träden. Bilar här, cyklar där. Det är för att skapa ordning, men det gör också att man designar bort friheten att tolka miljön – ett beteende som egentligen finns i våra kroppar evolutionärt; att utforska en miljö tillsammans och ta sig fram i grupp, säger Gustav Svanborg Edén och förklarar att med hjul under fötterna märker skejtare att det finns en värld av meningsfullhet om man vågar tolka om omgivningen.

– Som streetskejtare såg jag att skejtboard kan tillföra de här värdena om man introducerar dem på rätt sätt i stadsmiljön.

Arkitektur mot eller med skejtarna

Vi går till Konsthallstorget i Malmö och Gustav Svanborg Edén visar en plats där skejt ska få utrymme att samexistera med andra aktiviteter. Han beskriver att han först blev besviken när han upptäckte att man satt så kallade skejtstoppare som gör att man inte kan skejta på stenbänkarna på torget. 

– Detta är defensiv arkitektur. Det är som att ta en fin bänk och sätta häftstift i den, säger han. 

Senare nåddes en kompromiss där ytterligare bänkar ställdes ut i en annan del av torget, där det var längre till promenadstråket och cykelbanan. På stenbänkens kant ser man spår av skejtboardar som skavt.

– De har blivit skejtade på i tolv år dagligen och är i princip intakta.

Gustav Svanborg Edén i Love Malmö, där en granitplatta höjts upp för att kunna skejtas på. Foto: Tuija Roberntz

Grunden till Malmö som skejtstad lades under 1990-talet. Då fanns det inte särskilt många platser att skejta på och skejtare samlades ofta i garaget under köpcentret Triangeln. Men några personer som arbetade med ungdomar såg till att lära skejtarna om föreningsliv.

– Skejtarna kunde skejtkulturen, men nu fick de också lära sig hur man sökte pengar, hur man gör projekt och startar en förening. I Lundskolan, som lagt ner, byggde man en ramp, fick fler medlemmar och lobbade för att få en skejtpark.

Sedan dess har mycket hänt: Stapelbäddsparken byggdes och invigdes 2005. En industri för skejtparksbyggen har etablerats och stora tävlingar och världsmästerskap i skejtboard har arrangerats i staden.

”Världens kanske mest skejtvänliga stad”

Det är inte alla som har uppskattat Malmös satsningar på skejt. I en debattartikel i Sydsvenskan skrev Lidingös kommunordförande Daniel Källenfors att ”en kommunal skejtsamordnare känns som ett hån”, med hänvisning till att Malmö får pengar från det kommunala utjämningssystemet som fördelar pengar från rikare till fattigare kommuner.

Men forskaren Karin Book, vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö universitet, menar att andra kommuner och idrotter kan lära sig mycket av skejtstaden Malmö. Inom idrottsrörelsen ser man ett minskat och mer segregerat idrottande och kommuner ser hur stora grupper i befolkningen rör sig allt mindre, skriver Karin Book i en artikel på idrottsforskning.se. Samtidigt påpekar hon att många kommuner behöver platser för fysisk aktivitet, men också brottas med begränsade budgetar och brist på byggbar mark. För att hantera dessa utmaningar kan det behövas samverkan över organisations- och sektorsgränser, och här ser hon att Malmö som skejtstad kan fungera som ett lärorikt exempel. 

Hon lyfter särskilt fram hur det i Malmö finns en infrastruktur med flera olika skejtboardvänliga platser, men likväl en positiv inställning till skejtboardåkning i det offentliga rummet. Det är också vanligt att skejtboardålare skapar egna ”skejt spots” och på det sättet tar offentlig mark i anspråk. 

Detta, skriver Karin Book, är inte tillåtet, men något som man accepterar i Malmö och när skejtare delar filmer från platserna stärker detta Malmös varumärke som ”världens kanske mest skejtvänliga stad”.

Love Malmö

Innan Moa Zander flyttade till Malmö såg hon videor från skejtare som skapade sina egna platser.

– Jag såg videor från Polar skate (klädmärke, reds. anm.) och Pontus Alv. Det är grymma videor som man kan kolla på hur många gånger som helst, där de byggde egna spots vid tågspåren.

Bara några hundra meter från Konsthallstorget ligger en annan central skejtplats, Love Malmö. Hit har granitplattor, en lyktstolpe och en papperskorg importerats från Philadelphia i USA.

Skejtaren Moa Zander. Foto: Tuija Roberntz

När det legendariska skejttorget Love park i Philadelphia skulle rivas fick Gustav Svanborg Edén idén att ta en bit av torget till Malmö.

– Jag hade kontakt med skejtare där som själva hade betalat för att rädda material och hyrt gaffeltruckar, så att det fanns ett lager med material. Jag åkte dit och så kom vi överens om hur mycket material jag skulle ta och så tog vi hit det. 

För några dagar sedan när Gustav Svanborg Edén var vid Love Malmö berättar han att det var fem personer som skejtade där, samtliga hade flyttat till Malmö för att skejta.

– Det var två argentinare, en kanadensare, en amerikanare och en kille från Nya Zeeland.

En ojämställd sport?

Karin Book lyfter fram att det går att kritisera att så pass mycket offentliga medel läggs på en aktivitet som främst praktiseras av unga vita män. Samtidigt pekar hon på att kommunen försöker främja en mångfald av aktiviteter i det offentliga rummet. Hur skejtboardåkning vuxit från gräsrötter och uppåt anser hon också kan vara en inspirationskälla för andra idrotter, aktiviteter och lösningar i stadsrummet.

Skejtaren Andrea Andersson Antunes. Foto: Tuija Roberntz

I Bryggeriets kafé berättar Andrea Andersson Antunes om hur hon engagerat sig för att få fler tjejer att skejta. Hon flyttade till Malmö för 20 år sedan och precis som för Moa Zander var det skejt som lockade. Vid sidan av studier började hon arbeta extra på Bryggeriet, och snart tog arbetet över. När Andrea Andersson Antunes började på Bryggeriet var hon med och återstartade tjejskejt. I dag finns det varje måndag en speciell skejttid bara för tjejer och transpersoner.

– Från början var det ett stort driv för mig att få in fler tjejer, i dag rullar det på ganska bra av sig själv. Men det finns alltid mer att göra.

Andrea Andersson Antunes ser att det är fler yngre tjejer som skejtar. Själv började hon när hon var 18 år, och upplever att det tidigare var vanligt att tjejer började skejta senare.

– Vi har jobbat mycket för att tjejer ska bli synliga i skejtboardvärlden. Om vi har tävlingar ser vi till att det kommer tjejer som kan vara med och visa att tjejer också kan tävla, vi ser till att ha med tjejer på affischer. Jag tycker att det har gett resultat. Det är också vanligt att föräldrar tar med sina döttrar på nybörjarskejt. Det är fler som provar tidigare och fastnar för det.

När DIY-kultur görs kommunalt

Men vad händer med DIY-kulturen när kommunen blir en central aktör? Moa Zander upplever att folk blir lite bortskämda av att det finns så mycket i Malmö.

– Det är bortskämt bra. Det hade varit kul att bygga en spot, men så är man lite lat, säger hon, men påpekar också att det blivit allt fler som skejtar.

– Det är kul att fler vill skejta och känner sig välkomna, säger hon, samtidigt som Changes med 2pac spelas hög volym i Bryggeriets café. 

Både Karin Book och Gustav Svanborg Edén lyfter fram risken att avståndet till gräsrötterna kan bli större med mer professionaliserade satsningar. 

– Skejtparker kan ibland också vara en del av att döda en skejtscen. Början till slutet, i stället för början till början. Den fysiska infrastrukturen kan ersätta den relationella. Du har ungdomar i en stad som drömmer om en skejtpark och tror att det ska lösa deras längtan.

Men det är längtan som är grejen?

– Exakt! För de organiserar sig, lär sig hur man gör en förening, organiserar hela sitt community, bygger massa nya relationer, de blir bra medborgare och lär sig samarbeta med kommunen, som får en ny motpart i föreningen, säger Gustav Svanborg Edén. 

Skejtboardåkaren Oskar Rozenberg Hallberg skejtar i Stapelbäddsparken i Malmö. Foto: Andreas Hillergren/ TT

När Stapelbäddsparken byggdes, berättar han att skejtarna var noggranna med att de inte ville få parken byggd åt sig, utan de ville vara med och lära sig.

– Om man får någonting till sig så är man ju konsument. Men om man bygger det själv så bygger man också delaktighet. Man bygger ägandeskap, man bygger community.

Delaktigheten har man från kommunens sida försökt stärka de senaste två åren då man har börjat arbeta mer med ”call outs” där skejtare får vara med och föreslå projekt under förutsättning att de är med och driver igenom det. 

– Vi arbetar mer med att leveransen av evenemangen ska vara delaktighet och kunskapshöjande, utveckling för scenen och ägandeskap, lika mycket som själva evenemanget. Vi kan ha en liten grupp som producerar evenemang åt andra, men då placerar vi skejtarna i rollen som konsumenter. Men vi vill inte att skejtarna ska vara som kunder på en buffé – vi vill bjuda in dem i köket. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Pelle Sunvisson, Andra Vågen ny bok
Andra vågen är Pelle Sunvissons tredje bok på Verbal förlag. Foto: Patrick Pleul/TT och Verbal Förlag

Andra vågen – utdrag ur Pelle Sunvissons nya roman

Pelle Sunvisson har tidigare skrivit böckerna Svarta bär och Svenska palmen. Nu är den fackliga organisatören aktuell med Andra vågen, en roman om arbete och organisering. Arbetaren publicerar här ett utdrag.

I receptionen fanns inga sittplatser, inga väggfasta bänkar, inga stolar. När en ny förare anlände hade de honom att vänta åtminstone ett par, tre timmar. Där stod han med mössan i hand, gick ut och rökte upp sina sista cigaretter, kände blåsan spränga. Först när han var riktigt mör av resa, väntan och osäkerhet, när han var mogen för dem att plocka, kom någon av tjejerna ner med ett avtal. Hon förklarade att det var bråttom, att de var underbemannade, att det skett en olycka, att läget av någon annan påhittad anledning var mycket ansträngt och tiden knapp, men att hon skulle se till att han fick någonstans att sova om han bara skrev på utan dröjsmål. Avtalet hann han inte läsa och så inleddes arbetet på ett avtal som bara ena parten sett.

Ravshan anmälde nu sin ankomst och sina två ärenden, det som de gett honom, att besiktiga bilen, och hans eget, att prata med löneavdelningen. Den unga receptionisten skrev in honom utan att höja blicken. Med en gest visade hon sen mot det kala väntrummet. Först när Ravshan vände sig om för att ta plats längs väggen såg han att han inte var ensam. Som upphängd i ett hörn stod en rödlätt förare över en bag med bågnande blixtlås. I den våta pannan syntes ännu märket av en keps.

– Har du väntat länge?

– Sen tio.

– Georgien?

– Georgien.

Mer behövde Ravshan inte få bekräftat för att tycka sig veta allt och han tappade därför intresset. Han tog fram telefonen. Det var sju timmar kvar på timern, men han skulle knappast nå upp till färdskrivarens maxgräns på femton timmar arbete per dag. Större var i så fall sannolikheten att han genom utdragen väntan skulle få ihop fyrtiofem timmar av stillastående och därmed kunde jobba tolv av de tretton följande dygnen.

I åkeriets WhatsApp-grupp fanns tre nya meddelanden: en varning för poliskontroller på A1:an, en varning för mycket kraftiga vindar i norra Italien och en påminnelse om att använda farthållaren för att spara på diesel och tjäna in ytterligare bonus. Ravshan ville skriva att åkeriet kunde stoppa upp sitt bonusprogram någonstans, men visste att det var lönlöst. Gruppen var stenhårt modererad. Hans meddelande skulle vara raderat inom minuten och försökte han lägga upp det igen skulle han omedelbart förlora rätten att kommentera. Under de närmaste veckorna skulle han dessutom straffas med sämre körningar och än större avdrag.

– Är de schyst?

Den rödlätte bröt kraftigt och gjorde så enkla grammatiska fel att till och med Ravshan, som främst plockat upp sin ryska på tillfälliga arbetsplatser i Moskvas utkanter, kunde förklara dem. Ravshan visste nu hur det skulle bli. Utan tvekan skulle den andres dåliga ryska hållas mot honom, tas som intäkt för vartenda misstag och varenda felbedömning de själva gjort, kosta honom minst halva lönen. Och Ravshan ville säga det, men visste att det inte var någon idé, absolut inte i receptionen, men kanske inte heller utanför. Han hade ju själv varnats, men tyckt att olycksfåglarnas varningar vägt så lätt mot löftena.

– Sådär, svarade han och vickade med handen för att ändå visa något av problemen.

– Men lönen kommer vid tid?

Georgiern fiskade efter ett svar som inte fanns. Han önskade ett ja, krävde det i själva verket, och fick han det inte från Ravshan skulle han fråga vidare tills han fick det. Han hade redan satsat allt på det här, berättat hemma och för alla han kände om de stora pengar som väntade honom och precis som Ravshan gjort planer för det liv han skulle leva sen, när pengarna väl började rulla in.

Ravshan kunde se det framför sig och hummade, lät den andre tolka det som han ville, tyckte att om de nu redan lurat någon att hoppa från tionde våningen var det inte hans sak att sticka ut huvudet på femte och för den fallande berätta att asfalten är hård.

De stod ytterligare en timme och så ytterligare en. Återigen upplevde Ravshan hur riggat spelet var. I tiden hade kontoret en övermäktig allierad. Mot den stod sig förarnas rättmätiga ilska gång på gång slätt. Och Ravshan kände det hända. Under två dygn, ända sen de kallat tillbaka honom till basen, hade han eldat på sin vrede, med allt större intensitet gått igenom det han skulle säga dem. Men likt sanden i timglaset rann ilskan nu ur honom. Eller kanske var det fel liknelse. Han kände den ju fortfarande, ilskan hade inte försvunnit, han hade inte förlåtit och inte glömt. Hans brand hade blivit snabbt falnande glöd. Det var mer så det var. Några gånger till skulle den kunna blossa upp innan den stelnade till bitterhet och blev ännu en sten på hans redan så tyngda humör, eller reducerades till aska och sot, till avlagringar i hans sinne vilka ytterligare skulle förmörka hans själsliga november. För varje resultatlös minut han tillbringade i receptionen, skulle han bli mer av den han så desperat kämpade för att inte vara.

Han överdrev kanske, hade helt nyligen kommit att inse att det också var sån han var, känslig för påfrestningar och därför under stress fruktande katastrofen i varje enskilt beslut. Men i den andres närvaro tyckte han sig se sina farhågor bekräftade. Den som inte hade kraft nog att säga ifrån från början kunde sen omöjligen uppbåda den styrka som krävdes för att göra det när insatserna vuxit sig mångdubbelt högre. Ravshan tyckte sig se hur de båda befann sig på samma bana, vilken trots sina hack, vredesutbrott lika korta som meningslösa, och ännu mer meningslösa perioder av förnöjsamhet med det de ändå fick, oavlåtligen ledde till samma slutdestination, till den stenhårda asfalten. Ravshan hade länge känt sig trasig och trött, men ännu fanns det alltså fallhöjd till botten, kanske var det i själva verket han som nu passerade femte våningen.

Eftersom ingen kommit och hämtat den gick han ut till bilen. Georgiern kom ut strax efter, stod och tittade mot förarhytten som ville han bjuda in sig. Ravshan fällde stolen bakåt tills georgiern inte längre syntes. Han slöt ögonen och lät tröttheten komma över honom. Natten hade varit särskilt sömnlös. Han hade kommit in sent och fått nöja sig med den plats som funnits. Stående längs rastplatsens refug och bara en meter från vägen hade han med långsidan fångat upp all den luft som de förbipasserande lastbilarna satt i rörelse. I hytten hade resultatet varit skeppslikt med långa, gungande dyningar, kraftiga krängningar och ljud som av brytande vågor. En tung last hade kunnat dämpa effekten, men eftersom han kallats till basen, hade han gått tom.

En stund, tio minuter, en kvart kanske, halvlåg han så utan att somna. Ett lätt illamående hade följt honom hela dagen och tilltog nu i styrka. När det inte räckte med att öppna ögonen för att få gungandet att upphöra satte han sig upp igen och öppnade dörren på glänt. Han behövde äta något, helst något fett och mättande. Det var något han hade lärt sig på vägarna. Om illamåendet hade med åkandet att göra var det inget som hjälpte bättre än fett: jordnötter, några stekta ägg, en tallrik plov. Man fick ibland tvinga i sig det, men det fanns inget annat som fungerade så bra. I det lilla kylskåpet mellan sätena rotade han rätt på ett sexpack ägg och en påbörjad salami.

Under morgonen hade det blåst upp och på himlen hängde nu bara enstaka molntrasor kvar. Inom ett par timmar skulle det bli mörkt och temperaturen falla till frost. Ändå ställde Ravshan inte ned sitt kök på passagerarsidan där bilen läade. Han ville att de skulle se honom från bakom sina spegelfönster, se att han sket i deras förbud, mot matlagning på gårdsplanen och mot allt annat, se att de var på väg att pressa honom mot den gräns där han slutligen skulle skita i allt. Han ville tvinga ut dem så att han kunde säga dem allt det han i dagar och nätter ältat i hytten. Kanske var det vinden som blåste liv i den falnade elden.

Han tände köket och sen en cigarett direkt mot lågorna. När oljan blivit varm knäckte han tre ägg och föste dem åt sidan med stekspaden. Vitan slutade rinna och han skar ned tunna skivor korv på den tomma ytan. Trots att han öppnat ventilen till max fräste det inte som det skulle. Vinden tryckte de blå flammorna åt ena hållet och lutningen drog oljan åt andra. Som inlagda i matolja låg korvskivorna och skvalpade.

– Är inte du muslim?

Ravshan såg upp och där stod georgiern och pekade på korven. Ravshan drog ett bloss utan att svara och höll sen upp förpackningen med den gröna märkningen som visade att korven var halal.

– I Europa har de gris i allt.

Ravshan förstod inte vart han ville komma och fortsatte därför tiga. Han skrapade över de brända äggen och de knappt varma korvskivorna på en tallrik och drog fram en halv formfranska. Åsynen av maten förstärkte illamåendet och eftersom han ändå inte skulle kunna äta med den andre hängande över axeln lade han en bit ägg och ett par korvskivor på en brödskiva och höll fram den. Georgiern tog emot den med ett uttryck som avslöjade att han tackat nej, hade han varit mindre hungrig.

Ravshan gjorde en likadan smörgås åt sig själv, tog en tugga och pressade ner den. Ur förvaringsutrymmet fick han fram tekitteln och slog i vatten nog för två. För att spara på gasen ställde han sig strax intill brännaren och med benen tätt ihop. Lågorna rätade på sig något, men slickade med gula tungor fortfarande kittelns kant på läsidan.

– De kommer försöka lura dig. Bara så du vet.

Ravshan tyckte nu det var lika bra att han sa det. Det kostade honom inget och kunde kanske ändå göra skillnad. 

– Jag vet.

 Georgiern svarade med en självklarhet som irriterade Ravshan.

– Vad är det du tror att du vet?

– Att de ska inte betala lön.

Ravshan hade inga fler frågor. Han tyckte att han ändå försökt. Tigande tuggade han i sig smörgåsen. När vattnet kokat upp skulle han ta sitt te och gå tillbaka in i hytten och dra för gardinerna. Han hade kvar lösenordet till kontorets wifi och hade så för en gångs skull obegränsad surf. Det skulle han utnyttja för att ladda ned filmer och serier att fördriva de ensamma kvällarna med. Han skulle kolla på YouTube och låta det ena klippet följa nästa utan att själv behöva välja. Fick bilen stå kvar till sent, tills kvällen övergick till natt här och det redan var efter midnatt där, skulle de, han och Shakhzoda, ha ett av sina ömma samtal, det var så de kallade dem, och under en kvart av viskande flämtningar tala varandra till orgasm.

– Men jag vet hur jag ska göra, sa georgiern som om han stått och tuggat på just de orden.

Ravshan lade en tepåse i sin kopp och en i det plastglas som fick bli den andres. Kylan hade krupit sig långt upp längs benen och utgjorde ytterligare ett starkt skäl att söka sig in i hyttens värme.

– En? Två?

Han måttade med skeden i sockret. Den andre höll upp två fingrar och inledde sen den historia med vilken han tydligen ville tacka för maten. På grund av språkförbistringen blev det snarare en stolpig redogörelse än den sorts lidelsefulla berättande som annars kunde uppstå när förare samlades runt ett kök. Ravshan hade hört olika varianter av historien tidigare. I georgierns version utspelade den sig på den schweiziska gränsen och med honom själv i huvudrollen.

En halvtimme innan gränsen stängde framförde han ett ultimatum till sitt dåvarande åkeri. Antingen betalade de omgående ut hans lön eller så lämnade han bilen där vid gränsen och så fick de fixa fram någon annan förare som kunde köra bort den. Hotet bestod i de schweiziska myndigheternas stränghet. För varje dygn bilen blev stående skulle böterna växa med ett par tusen euro. I slutänden betalade åkeriet ut hela den innestående lönen och under resten av anställningen kom varenda cent i tid.

– Man måste bita ifrån, avslutade han berättelsen.

Ravshan trodde inte på den i någon större utsträckning. Folk var alltid hjältar i sina egna historier, listigare och modigare än alla andra. Och även om det faktiskt var sant, kunde Ravshan inte se att exemplet hade någon bäring här. Det marinblå åkeriet hade femtonhundra förare. Bara genom de fejkade bonusprogrammen tjänade ägarna hundratusentals euro per år. Alla avdrag och upplägg sammantagna rörde det sig om många miljoner som de tog från förarna och stoppade i egen ficka. För att få stopp på det räckte det inte med hot om några tusen euro i böter. Och skulle de mot förmodan ge vika för den sortens utpressning, skulle de garanterat inte göra det inför någon som de sen trodde skulle pladdra om det vitt och brett.

– Ja, man måste kanske det, sa han ändå.

Tekitteln visslade och Ravshan hällde det ångande vattnet i kopparna. Med ett ”lycka till” lämnade han över det heta glaset och gick in till sig.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Montage: Silas Aliki inklippt fram ett foto av Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Simona Mohamsson
Silas Aliki är advokat och skribent i Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Därför drömmer Tidöregeringen om 40 000 fångar

”Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft”, skriver Silas Aliki med anledning av regeringens föreslagna straffreform.

Vad drömmer Tidöregeringen om?

Bland annat att många fler av oss ska sitta inlåsta.

I juni 2025 släpptes den statliga utredningen SOU 2025:66, med titeln ”En straffreform”. Utredningen är ett mycket omfattande lagstiftningspaket som både skärper ett 50-tal straffskalor och gör om hela påföljdssystemet i grunden. Syftet är att fler ska dömas till fängelse och att de ska sitta inlåsta under längre tid. Det är, enligt justitieminister Gunnar Strömmer, något ”viktigt, önskvärt och nödvändigt”.

För vissa brott som begåtts inom ”kriminella nätverk” ska det utdömas dubbla straff. Förslagets utformning innebär att exempelvis klimataktivister, som i flera fall dömts för det grova brottet sabotage, hade kunnat få dubblerade straff om lagstiftningen varit i kraft då. 

Över 400 procent fler i fängelse

Utredningen bedömer att om alla förslag blir av kommer 16 000 nya fängelseår dömas ut, vilket beräknas kosta minst 16 miljarder. Den svenska fångpopulationen kommer att öka från dagens 7 000 personer till 40 000 personer år 2034. Sverige får då flest frihetsberövade per capita i hela EU. 

Vad är motivet för justitieministerns längtan efter fler fängslade?

Bolagsvinster, bland annat. 

Kriminalvårdens fastighetsdirektör Malin Lövström konstaterade i en debattartikel förra året att det statliga bolaget Specialfastigheter fram tills nu har ”klarat efterfrågan” på anstalter, men att reformerna som föreslås kräver att fler privata aktörer börjar bygga fängelser. Johannes Nyberg, vd för ett företag som bygger nya kriminalvårdsfastigheter, ser det som en trygg investering, men det finns förstås en politisk risk – ”det kan komma en regering som längre fram vill återinföra straffrabatter, ungdomsrabatter och lägre straffskala och då minskar behovet”.

Så byggs ett system där privata bolag inte bara kan göra vinst på fångar, utan där politik som fokuserar på kortare straff och rehabilitering innebär minskade vinster för fastighetsbolagen man tecknat avtal med. 

Fångar som billig arbetskraft

Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft. Redan i dag förekommer arbete (för 17 kronor per timme) på många av landets anstalter. En sådan guldgruva av billiga arbetare, som dessutom kommer att ha svårt att organisera sig, lär inte lämnas orörd. 

Bli inte förvånad om du snart hör partiföreträdare från hela den politiska skalan argumentera för att det i alla fall är bättre med privata svenska lösningar än att hyra fängelser utomlands. Att Kriminalvården har meddelat att man inte har möjlighet att bygga ut i den takt som reformerna kräver, och att det riskerar att leda till att man bryter mot mänskliga rättigheter när fångar trängs ihop på liten yta och vård och utbildning för rehabilitering blir lidande, har hittills inte stoppat regeringen.

För att mota en sådan politik i grind krävs att vi börjar prata om våra egna drömmar. Hur kan en värld utan murar, stängsel och inlåsta medmänniskor se ut? I en så repressiv tid som vår kommer den som vill avskaffa fängelser, förvar och arrester betraktas som i bästa fall naiv, i värsta fall som någon som önskar att fler människor ska utsättas för brott. Frågorna måste ändå lyftas. 40 000 inlåsta i ett så litet land som Sverige kommer att riva upp djupa sår i minst lika många familjer. Än finns tid att tänka om.

Publicerad Uppdaterad