Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 8

Klädd i en vit cardigan över en svart klänning ställde sig P utanför hyreshusets port. De hade varit ihop i två år, tills hon gjorde slut med honom. Senare gifte hon sig med en av sina klasskamrater från lågstadiet, som precis hade tagit juristexamen. Hennes make var den huvudsaklige familjeförsörjaren, men hon hade framgångsrikt kombinerat det äktenskapliga livet med eget arbete. Hon hade haft flera utställningar och blivit något av ett namn bland samlare i Gangnam, vilket naturligtvis hade gett upphov till en del avundsjukt förtal från dem som kände till henne.

P fick snart syn på bilen eftersom han hade lämnat parkeringsljuset på både fram och bak. Han körde fram till porten och ropade: ”Kliv in!”

”Vem som helst kan känna igen mig här – herregud, till och med portvakten vet vem jag är. Vad i hela friden vill du så här sent?”

”Kliv in. Jag har något att berätta.” P gjorde motvilligt som han ville. ”Det var länge sedan vi sågs, jag vet. Ursäkta att jag ringde helt oförhappandes så där.”

”Du har rätt, det var länge sedan. Och det här är inte likt dig. Jag tror inte att du bara fick lust att träffa mig helt plötsligt.”

Han gned sig otåligt i pannan. ”Jag vill be dig om en tjänst.”

”Okej.”

”Det är en lång historia. Kan vi åka till din ateljé? Är det långt dit?”

”Bara fem minuter till fots … Men tala om vad det handlar om!” skrek P åt honom med ett gällt tonfall som krävde att han skulle berätta omgående. Hon hade alltid haft hetsigt humör. Med ens var han tacksam för hennes vitalitet och starka personlighet, något han en gång i tiden hade funnit rätt utmattande. Han greps av en plötslig lust att krama om henne, men den gick över lika snabbt som den hade kommit. Bara ett vagt minne av en gammal känsla.

”Det är tur att min man jobbar i kväll”, sa P, och tände lyset i ateljén. ”Annars kunde det ha blivit ett jäkla missförstånd.”

”Ta en titt på teckningarna som jag nämnde.” Han räckte fram dem till henne och hon gav dem sin fulla uppmärksamhet, med ett allvarsamt uttryck i ansiktet.

”Intressant. Jag är faktiskt förvånad. Jag visste inte att du kunde använda färg på det här sättet.” När hon log framträdde kråksparkar kring ögonen. ”Du har gjort en riktig helomvändning. Skulle du verkligen kunna ställa ut något sådant här? Du brukade ju kallas ’predikanten’, din konst var så politiskt engagerad efter Kwangju-upproret, nästan som om du försökte sona att du överlevde massakern. Du verkade så seriös, så asketisk … Mycket romantiskt alltsammans, det måste jag medge.” P gav honom en forskande blick över glasögonen. ”Jag märker att du försöker ändra din image, men … är det inte lite extremt? Fast det är förstås inte min sak att argumentera för eller emot.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

Han ville inte dras in i en diskussion med P, så han teg och började ta av sig kläderna.

P föreföll en aning överraskad, men likväl samarbetsvillig medan hon blandade färg på paletten och valde ut en pensel. ”Ja, du”, mumlade hon, ”det var sannerligen länge sedan jag såg dig naken.”

Sakta och omsorgsfullt började P måla. Penseln var kall och kändes kittlande och sval mot huden, en oupphörlig, verkningsfull smekning.

”Jag ska se till att min stil inte tar över. Jag menar, jag tycker också om blommor och har tecknat rätt många i min dar, men dina har en speciell energi. Jag ska ge dina teckningar liv.”

Det var en bra bit efter midnatt när P slutligen meddelade att hon var klar.

”Tack”, sa han. Han huttrade.

”Hade jag haft en spegel skulle jag visa dig.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

”Jag gillar det. Du är bättre på det än jag.”

”Jag vet inte om ryggen blev så bra. På dina teckningar ser det ut som om du framhäver ryggen mer.”

”Det är säkert jättebra. Med tanke på ditt anseende, vill säga.”

”Jag försökte måla dem så som du har ritat dem, inte som jag själv skulle ha gjort det. Men jag kunde nog inte hindra att lite av mig själv lyser igenom.”

”Jag är verkligen tacksam.”

Först då skrattade P. ”När du klädde av dig blev jag faktiskt lite upphetsad.”

”Jaså?” svarade han tankspritt och fick snabbt på sig kläderna. Han kände sig lite varmare med tröjan på, men var fortfarande stel i kroppen.

”Nu, av någon anledning …”

”Vadå?”

”Det ser inte rätt ut. Att se dig med hela kroppen täckt av blommor fick mig att … tycka synd om dig på något sätt. Jag har aldrig känt så för dig förut.” P gick fram och knäppte de sista skjortknapparna åt honom. ”Jag borde åtminstone få en puss, med tanke på att du ringde mig så sent på kvällen.”

Innan han fick en chans att svara pressade P sina läppar mot hans. Kyssen var en palimpsest av minnen, av alla oräkneliga gånger de hade kysst varandra förut. Det kändes som om han skulle börja gråta, men han visste inte om det berodde på lyckliga minnen eller vänskap -eller rädsla för den gräns han stod i begrepp att överskrida.

Det var sent, så han knackade försiktigt på dörren i stället för att ringa på. Utan att vänta på svar prövade han att trycka ner handtaget. Som väntat gled dörren upp.

Han steg in i den kolmörka lägenheten. Glasdörren ut till balkongen släppte in gatlyktornas bleka skimmer, men det var inte tillräckligt ljust för att urskilja någonting. Han stötte emot skohyllan med foten.

”Sover du?”

Han ställde ifrån sig filmutrustningen innanför ytterdörren; den var tung och utöver det han kunde hålla i händerna han hade varit tvungen att bära en del på axeln. När han tog av sig skorna och gick genom vardagsrummet i riktning mot madrassen kunde han skönja de vaga konturerna av någon som satt där. Till och med i mörkret kunde han se att hon var naken. Hon reste sig och kom emot honom.

”Ska jag tända?” Hans röst var hes av åtrå.

”Du luktar …”, sa hon med låg röst, ”… färg.”

Han stönade och sträckte sig efter henne, glömde videokameran, lamporna, allt. Inget av detta existerade längre.

Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

Han lade henne ner med en grymtning, klämde henne på brösten med ena handen och nafsade på hennes läppar och näsa medan han skyndsamt knäppte upp skjortan. Han slet i de nedersta knapparna och ryckte loss dem i brådskan.

Så fort han var naken särade han hennes ben och trängde in i henne. Någonstans ifrån hördes ett oavbrutet flämtande, som från ett vilt djur, uppblandat med ett stön som stegrades till ett kusligt skrik. När det gick upp för honom att dessa läten kom från honom själv rös han till; han hade aldrig gett ett ljud ifrån sig när han hade sex, hade alltid sett det som något som var förbehållet unga flörtiga kvinnor. I hennes redan dyblöta vagina, som pulserade av häftiga sammandragningar, sprutade han sin sperma med ett stön av smärta och föll ihop över henne som om han hade svimmat.

”Förlåt”, sa han och sträckte ut handen mot hennes ansikte i mörkret.

”Får jag tända?” frågade hon. Hon lät helt lugn.

”Varför det?”

”Jag vill kunna se dig ordentligt.” Hon reste sig och gick bort till strömbrytaren. Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

När hon tände lampan skuggade han ögonen mot det skarpa ljuset. Han väntade, blinkande, tills han kunde ta bort händerna. Hon stod lutad mot väggen. Blommorna på hennes kropp var fortfarande lika vackra.

Med ens generad lade han händerna på sin tjocka mage och försökte dra in den.

”Göm den inte … jag tycker om den. Blombladen ser ut som om de har blivit skrynkliga.” Hon kom långsamt emot honom. Hon böjde sig fram, som hon hade gjort med J, och började smeka blommorna på hans bröst.

”Vänta ett tag.” Fortfarande naken reste han sig upp och gick bort till ytterdörren, där han hade lämnat utrustningen. Han ställde upp stativet, ganska lågt, och skruvade fast kameran. Sedan drog han ut madrassen på balkongen och bredde ut det vita lakanet, som han hade tagit med sig. Han arrangerade belysningen på exakt samma sätt som i M:s ateljé.

”Kan du lägga dig ner?”

När hon hade lagt sig justerade han kameran utifrån var han antog att deras sammanslingrade kroppar skulle hamna.

Hon låg utsträckt under det bländande strålkastarljuset. Han lade sig varsamt ovanpå henne. Skulle deras kroppar likna överlappande kronblad, som med henne och J? Skulle de framstå som en enda kropp, en hybrid mellan växt, djur och människa?

Varje gång de ändrade ställning justerade han kameran igen. Innan han tog henne bakifrån, vilket J hade vägrat göra, tog han först en lång närbild av hennes stjärt. Efter att han hade trängt in i henne kontrollerade han hur bilden såg ut i den externa monitorn, och började sedan stöta.

Allt var perfekt. Det var precis som på hans teckningar. Hans röda blomma öppnade och slöt sig gång på gång över hennes mongolmärke, hans penis gled in och ut ur henne likt en väldig pistill. Deras skrämmande förening fick honom att rysa, en förening av bilder som på något sätt var motbjudande men samtidigt fängslande vacker. Varje gång han slöt ögonen såg han hur hans underkropp var grönfärgad, indränkt från magen till låren av en klibbig gräsaktig sav.

För evigt, flämtade han, allt detta för evigt, just som en outhärdlig känsla av mättnad skälvde genom hans kropp och hon brast i gråt. Hon som inte hade undsluppit sig ett enda stön på närmare trettio minuter, vars läppar endast hade darrat till ibland, som hade blundat hela tiden och kommunicerat sin extas enbart genom kroppens rörelser. Och nu måste det ta slut. Han tog sig upp i sittande, och medan han fortfarande höll henne tätt intill sig sträckte han sig mot videokameran och stängde av den.

Det han hade velat fånga på film måste kunna upprepas gång på gång, det fick varken nå ett slut eller en klimax. Alltså måste filmandet avbrytas här. Han väntade tills hon hade slutat snyfta innan han lade ner henne på lakanet igen. Under samlagets sista minuter gnisslade hon tänder, skrek gällt och häftigt, spottade flämtande fram ”Sluta” och sedan, när det var över, grät hon igen.

Och sedan blev allt tyst.

I gryningens mörkblå ljus slickade han hennes skinkor en lång stund.

”Jag önskar att jag kunde överföra det till min tunga.”

”Vilket då?”

”Det här mongolmärket.” Hon vred på huvudet och såg på honom över axeln med ett förvånat uttryck i ansiktet. ”Hur kan det komma sig att du har det kvar?”

”Jag vet inte. Förut trodde jag att alla hade dem. Men så gick jag till badhuset en dag … och upptäckte att jag var den enda.”

”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.”

Han höll henne om midjan och smekte märket, och önskade att han kunde dela det med henne, att det kunde stämplas in i hans hud med ett brännjärn. Jag vill svälja dig, jag vill att du ska smälta in i mig och rinna genom mina ådror.

”Kommer drömmarna att upphöra nu?” mumlade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Drömmarna? Ah, ansiktet … just det, du sa att det var ett ansikte, eller hur?” sa han, och kände hur dåsigheten långsamt spred sig i kroppen. ”Vadå för ansikte? Vems ansikte?”

”Det är olika varje gång. Ibland känns det väldigt bekant, andra gånger är jag övertygad om att jag aldrig har sett det förut. Vissa gånger är det alldeles blodigt … Och ibland ser det ut som ansiktet hos ett ruttnande lik.”

Han såg in i hennes ögon, lyckades med knapp nöd hålla sina egna öppna. Hon, däremot, såg inte det minsta trött ut: hennes blick var upprörd medan hon försökte förklara vad hennes lidande bottnade i. ”Jag trodde att det berodde på att jag åt kött”, sa hon. ”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.” Han visste- att han borde koncentrera sig på det hon berättade, men han kunde inte hindra ögonlocken från att sakta falla ihop. ”Så … nu vet jag. Ansiktet finns i min mage. Det steg upp från min mage.” Med hennes ord sjungande i öronen likt en vaggvisa, en han inte blev klok på, föll han över medvetandets rand ner i en till synes bottenlös sömn. ”Men jag är inte rädd längre. Nu finns det inget att vara rädd för.”

När han vaknade sov hon fortfarande.

Ett bländande solljus föll in i rummet. Hennes rufsiga hår omslöt huvudet likt en lejonman och det skrynkliga lakanet låg virat runt underkroppen. Lukten av hennes kropp fyllde rummet, en syrlig, skarp doft med inslag av sötma, bitterhet och en frän animalisk mysk.

Vad var klockan? Han fiskade upp mobilen ur fickan på koftan som han slängt ifrån sig kvällen innan. Ett på eftermiddagen. Han hade somnat någon gång vid sex-tiden, vilket betydde att han hade sovit som en sten i sju timmar. Han drog på sig kalsonger och byxor och såg sig omkring efter filmutrustningen. Han packade ihop stativet och lamporna, men kunde inte se videokameran någonstans. Han kom ihåg att han hade lagt undan den efter att han hade filmat klart, precis vid ytterdörren så att ingen skulle snubbla på den, men nu kunde han inte hitta den.

Kunde hon ha vaknat tidigare och lagt den någonstans? Han gick ut i köket för att se om den var där. När han gick mot diskbänken innanför avbalkningen lade han märke till något blankt som hade fallit ner på golvet. Det var 6-millimetersbandet. Märkligt, tänkte han, och gnuggade sig sedan i ögonen och såg sig ordentligt omkring. En kvinna satt med huvudet lutat mot bordsskivan. Hans hustru.

Det stod en lunchlåda vid hennes armbåge och hon hade sina slappa fingrar slutna om mobilen. Videokameran låg upp och ner under bordet, med luckan öppen. Hon måste ha hört honom när han kom emot henne, men hon rörde sig inte.

”Ä … älskling”, sa han. Det snurrade runt i huvudet; det här kunde inte hända. Inte förrän då lyfte hon huvudet från bordet och ställde sig upp, men han insåg snabbt att hon ville hålla honom på avstånd, att hon ville ha bordet mellan dem för att hindra honom från att komma för nära.

”Jag hade inte hört något från Yeong-hye så … så jag tänkte att jag skulle titta förbi på väg till affären. Jag hade lagat lite grönsaksrätter, förstår du.” Hennes röst var ytterst spänd. Hon ansträngde sig för att låta lugn, som om det var hon som behövde förklara sig. Han kände igen tonfallet. Ett återhållet, lågt, lätt skälvande tonfall som betydde att hon kämpade för att inte visa hur extremt upprörd hon var.

”Det var öppet, så jag gick in. Så fick jag se att Yeong-hye var helt täckt av färg, och jag tänkte, vad konstigt … Jag kände inte igen dig först, eftersom du låg med ansiktet mot väggen och kroppen täckt av täcket.” Fortfarande med mobilen i handen strök hon bort håret ur ansiktet. Båda händerna skakade. ”Jag tänkte att Yeong-hye hade träffat en man eller så hade hon kanske blivit galen igen, med tanke på det hon hade på kroppen … jag förstod att jag bara borde gå därifrån, men … den där mannen kunde ha varit vem som helst, och tänk om Yeong-hye behövde hjälp … sedan fick jag syn på videokameran vid dörren och jag tog den och spolade tillbaka bandet, precis som du lärde mig för evigheter sedan …” Hon var tvungen att behärska sig till det yttersta, krama ut varje uns av själsstyrka för att kunna fortsätta. ”Och jag såg dig på bandet.”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

I hennes ögon syntes en blandning av chock, fasa och förtvivlan som var omöjlig att uttrycka i ord, medan hennes ansiktsuttryck var nästan hårt. Först då insåg han att hans nakna överkropp tycktes äckla henne, och skyndade sig att leta upp skjortan.

Han hittade den i badrummet, slängd i en skrynklig hög, och satte den på sig. ”Älskling, jag kan förklara. Det blir inte lätt för dig att förstå, men …”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

”Va?” Han tog ett steg mot henne, en förbryllad rynka i pannan.

Hon backade undan. ”Både du och Yeong-hye är i behov av vård.”

Det gick flera sekunder innan han förstod att hon menade allvar. ”Vad är det du säger? Tänker du få mig intagen på mentalsjukhus?”

I samma stund hördes ett prasslande ljud från bädden. Både han och hustrun höll andan. Yeong-hye drog bort lakanet och reste sig upp, spritt språngande naken. Han såg hur tårarna strömmade nedför hustruns kinder.

”Din jävel”, muttrade hon och svalde sina snyftningar. ”Titta på henne … hon är uppenbart sjuk. I huvudet. Hur kunde du?”

Fram till dess hade Yeong-hye verkat omedveten om att hennes syster befann sig i lägenheten; först nu vände hon blicken mot dem. Hennes ansikte var uttryckslöst och blicken fullständigt tom.

Hon vände dem sakta ryggen och gick ut på balkongen. Kylig luft strömmade in i lägenheten när hon öppnade dörren. Han fäste blicken på det ljusblå mongolmärket, såg spåren av sädesvätska och saliv som hade torkat där likt sav. Med ens kändes det som om han hade blivit gammal, att han hade upplevt allt som gick att uppleva och att inte ens döden skrämde honom längre.

Hon lutade sig ut över verandaräcket med sina glimmande gyllengula bröst. Benen var översållade av brandgula blomblad och hon särade på dem, som om hon ville älska med solen och vinden. Han hörde sirenen från den annalkande ambulansen, han hörde skrik, suckar, hojtande barn, uppståndelsen nedifrån gatan. Trampet av fötter som skyndade uppför trapporna, allt närmare.

Han måste rusa ut på balkongen, nu genast, och kasta sig över räcket som hon stod och lutade sig över. Han skulle falla tre våningar och krossa skallen. Det var enda sättet. Enda sättet att göra slut på alltihop. Ändå stod han kvar där han var, som fastnaglad, som om detta var den sista stunden i hans liv, och stirrade förhäxat på den glödande blomma som var hennes kropp, denna kropp som nu gnistrade av långt intensivare bilder än dem han hade filmat under natten.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
25 minuter sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
1 timme sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdulkadir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdulkadir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdulkadir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdulkadir Ali.

Publicerad Uppdaterad
23 timmar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
23 timmar sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Josephine Askegårds avskedstext inför pension.
Josephine Askegård har jobbat på Arbetarens kultursidor sedan millenieskiftet. I och med att hon nu går i pension tänker hon tillbaka på de två decennier som gått. I bakgrunden: Broderi av Britta Marakatt-Labba. Foto: Jan-Ake Eriksson, Hans Olof Utsi/Kiruna

Kulturens subversiva liv

”Radikala högerkrafter och den kapitalstyrda politiken har gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv”. Den vetskapen är vår räddning, menar Josephine Askegård som ansvarat för Arbetarens kultursidor under större delen av 2000-talet.

Min senaste kulturupplevelse var häromdagen: Riksteaterns Ett hjärta i vår tid, med skådespelarna Ann Petrén och Anna Wallander, skriven av John Ajvide Lindqvist, i regi av Anna Takanen. Det är en föreställning som speglar vår tid perfekt — myndigheternas valhänt korrekt bemötande av en redan marginaliserad person som från sin balkonglåda sett förfallet. En kvinna som till slut tar saken i egna händer, uppbackad av vad ”alla säger”. Hennes rädsla och förtvivlan speglas väl i det just genomförda riksdagsvalet, där ingen egentligen vann eftersom någon ideologisk riktning i politiken knappt existerar – och definitivt inte redovisas. 

Men kulturen lever sitt subversiva liv. 

Från Stig Dagerman till Anna-Klara Bratt

Att tillträda tjänsten som kulturredaktör på Arbetaren, vilket jag formellt gjorde 2001, efter tunga och mångåriga medarbetare som Ahto Uisk och legendaren Stig Dagerman, som svävar över tidningen som skyddshelgon och ofrånkomlig målbild, var en ingång som gjordes på tå. Med en relativt stor personalstyrka, där även en praktikant eller vikarie upptäckte att man hade en röst som togs på allvar på redaktionsmötena, var det närmast en chock efter i princip alla tidigare arbetsplatser.

Samtidigt skedde en revolutionerande omgörning av tidningen – det som kallades könsbalansering. Inte alla uppskattade förändringen. Det krävdes hårda nypor från Anna-Klara Bratts, tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hennes redaktionskollektiv för att inkludera perspektiv som tillhörde tidigare marginaliserade läsare. Annan media hånade och skrattade åt formalian som innebar att en medarbetare satt och räknade genus på skribenter, intervjuade eller personer som var i fokus på bild. När tidningen slutade kvotera in det manliga perspektivet på högt och lågt, uppstod en förändring som provocerade många. 

Tidningen förlorade en och annan läsare (och i sanningens namn också medarbetare), men vann många nya som plötsligt fick sin verklighet skildrad. Arbetaren blev snart en förebild för hela mediasverige som i dag uppvisar ett ansikte som inte existerade då. Inkludering och mångfald i text och bild har gått mot självklarhet i media (vilket förstås svårt provocerar de som vill ha tillbaka det ”gamla fina”).

Marginaliserade gruppers mångfald

Senare medarbetare uppehöll detta arbete, som Vilhelm Moberg-stipendiet (med 15 kvinnliga namn på de över 50 pristagarna) vilket efter nästan lika många år odramatiskt avlöstes av Ottarpriset. 

Jag uppehåller mig vid denna process eftersom jag ser den som avgörande för tidningens utveckling och som en flygande start för min egen tid på redaktionen.

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Anna Riwkin
Jamaica Kincaid. Foto: Wikimedia Commons

Stödet och den ständiga diskussionen kring vilka som lyfts upp i spalterna och får göra sin röst hörda har varit min trygghet och motor under åren. Det gäller alla marginaliserade grupper och personer; kvinnor, ickebinära, barn, människor utanför ”arbetsmarknaden”, flyktingar och andra invandrade, människor med erfarenheter som den medelklassiga svensken kanske inte har, de med brinn i huvudet och i kroppen, funktionsvarierade av alla mångfalder. I de texter jag ansvarat för eller skrivit själv har jag velat lyfta fram konstnärer som vuxit fram under dessa år med sina berättelser om den verkligheten. Bland dem har funnits  sådana som Anneli Jordahl, Vigdis Hjorth, Adania Shibli, Jamaica Kincaid, Édouard Louis, Didier Eribon, Scholastique Mukasonga, Elisabeth Ohlson, Suzanne Osten, Lukas Moodysson, Erik Holmström (Malmö dockteater) Slavenka Drakulić, Nike Markelius, Emil Jensen, Jenny Wrangborg, Edna O’Brien, Britta Marakatt-Labba, Åsa Grennvall, Sara Olausson och Anneli Furmark. Av deras verk kan man välja vilket som helst och känna det spraka och flamma på riktigt. 

Dessa ovan är förstås bara ett väldigt litet urval av författare, serieskapare, filmare, konstnärer och andra som ryms inom begreppet kultur och som får en att känna tyngden i kropp och själ. Och texterna om deras verk finns fortfarande att läsa på Arbetaren.se.  

Kommersialisering och kulturkanon

Är det någon som ens ägnar en tanke åt regeringens kulturkanon-satsning, så sent som 2025, i dag? I dag framstår den genom dimmorna som lagt sig över spektaklet än tydligare som en satsning på nationalistisk normkultur mitt i kommersialiseringen som pågått under 2000-talet. Vi ser hur kulturutövare som musiker, skådespelare, konstnärer och en och annan känd skribent tvingas kämpa i tv-kanalernas utslagstävlingar och bekännelselekar för att överleva. Det är effekterna av indragningar av kulturstöd nationellt och regionalt till fri och oberoende kulturskapande. Fasansfullt snabbt har kulturutövare skolats in i att det är upp till dem att söka sponsorer från privata donatorer. Vi ser också hur konsten därigenom backas upp av privata ”aktörer” som Handelshögskolan och Prinsessan Estelles kulturstiftelse, i ett slags kulturwashing som står mig upp i halsen. 

Tillsammans visar detta hur inte bara radikala högerkrafter, utan också den kapitalstyrda politiken, gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv. Vår räddning.

Jag vill tillägga att det inte bara handlar om ägande, utan också tillhörighet, växande och självförtroende i erkännande, utövning och överföring av det taktila hantverket. 

Jag har kanske lyckats ibland med att väcka intresse för människans skapande och behov av gemenskap i det, utanför kapitalets luriga spindelnät, men varje gestaltning av detta är en liten räka i en stor damm, som måste få leka med andra räkor och fiskar för att bli ett bärande ekosystem.

Och i så fall har jag gjort det tack vare medarbetare, arbetskamrater och läsare. Tack för hjälpen.

Publicerad Uppdaterad