Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 8

Klädd i en vit cardigan över en svart klänning ställde sig P utanför hyreshusets port. De hade varit ihop i två år, tills hon gjorde slut med honom. Senare gifte hon sig med en av sina klasskamrater från lågstadiet, som precis hade tagit juristexamen. Hennes make var den huvudsaklige familjeförsörjaren, men hon hade framgångsrikt kombinerat det äktenskapliga livet med eget arbete. Hon hade haft flera utställningar och blivit något av ett namn bland samlare i Gangnam, vilket naturligtvis hade gett upphov till en del avundsjukt förtal från dem som kände till henne.

P fick snart syn på bilen eftersom han hade lämnat parkeringsljuset på både fram och bak. Han körde fram till porten och ropade: ”Kliv in!”

”Vem som helst kan känna igen mig här – herregud, till och med portvakten vet vem jag är. Vad i hela friden vill du så här sent?”

”Kliv in. Jag har något att berätta.” P gjorde motvilligt som han ville. ”Det var länge sedan vi sågs, jag vet. Ursäkta att jag ringde helt oförhappandes så där.”

”Du har rätt, det var länge sedan. Och det här är inte likt dig. Jag tror inte att du bara fick lust att träffa mig helt plötsligt.”

Han gned sig otåligt i pannan. ”Jag vill be dig om en tjänst.”

”Okej.”

”Det är en lång historia. Kan vi åka till din ateljé? Är det långt dit?”

”Bara fem minuter till fots … Men tala om vad det handlar om!” skrek P åt honom med ett gällt tonfall som krävde att han skulle berätta omgående. Hon hade alltid haft hetsigt humör. Med ens var han tacksam för hennes vitalitet och starka personlighet, något han en gång i tiden hade funnit rätt utmattande. Han greps av en plötslig lust att krama om henne, men den gick över lika snabbt som den hade kommit. Bara ett vagt minne av en gammal känsla.

”Det är tur att min man jobbar i kväll”, sa P, och tände lyset i ateljén. ”Annars kunde det ha blivit ett jäkla missförstånd.”

”Ta en titt på teckningarna som jag nämnde.” Han räckte fram dem till henne och hon gav dem sin fulla uppmärksamhet, med ett allvarsamt uttryck i ansiktet.

”Intressant. Jag är faktiskt förvånad. Jag visste inte att du kunde använda färg på det här sättet.” När hon log framträdde kråksparkar kring ögonen. ”Du har gjort en riktig helomvändning. Skulle du verkligen kunna ställa ut något sådant här? Du brukade ju kallas ’predikanten’, din konst var så politiskt engagerad efter Kwangju-upproret, nästan som om du försökte sona att du överlevde massakern. Du verkade så seriös, så asketisk … Mycket romantiskt alltsammans, det måste jag medge.” P gav honom en forskande blick över glasögonen. ”Jag märker att du försöker ändra din image, men … är det inte lite extremt? Fast det är förstås inte min sak att argumentera för eller emot.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

Han ville inte dras in i en diskussion med P, så han teg och började ta av sig kläderna.

P föreföll en aning överraskad, men likväl samarbetsvillig medan hon blandade färg på paletten och valde ut en pensel. ”Ja, du”, mumlade hon, ”det var sannerligen länge sedan jag såg dig naken.”

Sakta och omsorgsfullt började P måla. Penseln var kall och kändes kittlande och sval mot huden, en oupphörlig, verkningsfull smekning.

”Jag ska se till att min stil inte tar över. Jag menar, jag tycker också om blommor och har tecknat rätt många i min dar, men dina har en speciell energi. Jag ska ge dina teckningar liv.”

Det var en bra bit efter midnatt när P slutligen meddelade att hon var klar.

”Tack”, sa han. Han huttrade.

”Hade jag haft en spegel skulle jag visa dig.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

”Jag gillar det. Du är bättre på det än jag.”

”Jag vet inte om ryggen blev så bra. På dina teckningar ser det ut som om du framhäver ryggen mer.”

”Det är säkert jättebra. Med tanke på ditt anseende, vill säga.”

”Jag försökte måla dem så som du har ritat dem, inte som jag själv skulle ha gjort det. Men jag kunde nog inte hindra att lite av mig själv lyser igenom.”

”Jag är verkligen tacksam.”

Först då skrattade P. ”När du klädde av dig blev jag faktiskt lite upphetsad.”

”Jaså?” svarade han tankspritt och fick snabbt på sig kläderna. Han kände sig lite varmare med tröjan på, men var fortfarande stel i kroppen.

”Nu, av någon anledning …”

”Vadå?”

”Det ser inte rätt ut. Att se dig med hela kroppen täckt av blommor fick mig att … tycka synd om dig på något sätt. Jag har aldrig känt så för dig förut.” P gick fram och knäppte de sista skjortknapparna åt honom. ”Jag borde åtminstone få en puss, med tanke på att du ringde mig så sent på kvällen.”

Innan han fick en chans att svara pressade P sina läppar mot hans. Kyssen var en palimpsest av minnen, av alla oräkneliga gånger de hade kysst varandra förut. Det kändes som om han skulle börja gråta, men han visste inte om det berodde på lyckliga minnen eller vänskap -eller rädsla för den gräns han stod i begrepp att överskrida.

Det var sent, så han knackade försiktigt på dörren i stället för att ringa på. Utan att vänta på svar prövade han att trycka ner handtaget. Som väntat gled dörren upp.

Han steg in i den kolmörka lägenheten. Glasdörren ut till balkongen släppte in gatlyktornas bleka skimmer, men det var inte tillräckligt ljust för att urskilja någonting. Han stötte emot skohyllan med foten.

”Sover du?”

Han ställde ifrån sig filmutrustningen innanför ytterdörren; den var tung och utöver det han kunde hålla i händerna han hade varit tvungen att bära en del på axeln. När han tog av sig skorna och gick genom vardagsrummet i riktning mot madrassen kunde han skönja de vaga konturerna av någon som satt där. Till och med i mörkret kunde han se att hon var naken. Hon reste sig och kom emot honom.

”Ska jag tända?” Hans röst var hes av åtrå.

”Du luktar …”, sa hon med låg röst, ”… färg.”

Han stönade och sträckte sig efter henne, glömde videokameran, lamporna, allt. Inget av detta existerade längre.

Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

Han lade henne ner med en grymtning, klämde henne på brösten med ena handen och nafsade på hennes läppar och näsa medan han skyndsamt knäppte upp skjortan. Han slet i de nedersta knapparna och ryckte loss dem i brådskan.

Så fort han var naken särade han hennes ben och trängde in i henne. Någonstans ifrån hördes ett oavbrutet flämtande, som från ett vilt djur, uppblandat med ett stön som stegrades till ett kusligt skrik. När det gick upp för honom att dessa läten kom från honom själv rös han till; han hade aldrig gett ett ljud ifrån sig när han hade sex, hade alltid sett det som något som var förbehållet unga flörtiga kvinnor. I hennes redan dyblöta vagina, som pulserade av häftiga sammandragningar, sprutade han sin sperma med ett stön av smärta och föll ihop över henne som om han hade svimmat.

”Förlåt”, sa han och sträckte ut handen mot hennes ansikte i mörkret.

”Får jag tända?” frågade hon. Hon lät helt lugn.

”Varför det?”

”Jag vill kunna se dig ordentligt.” Hon reste sig och gick bort till strömbrytaren. Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

När hon tände lampan skuggade han ögonen mot det skarpa ljuset. Han väntade, blinkande, tills han kunde ta bort händerna. Hon stod lutad mot väggen. Blommorna på hennes kropp var fortfarande lika vackra.

Med ens generad lade han händerna på sin tjocka mage och försökte dra in den.

”Göm den inte … jag tycker om den. Blombladen ser ut som om de har blivit skrynkliga.” Hon kom långsamt emot honom. Hon böjde sig fram, som hon hade gjort med J, och började smeka blommorna på hans bröst.

”Vänta ett tag.” Fortfarande naken reste han sig upp och gick bort till ytterdörren, där han hade lämnat utrustningen. Han ställde upp stativet, ganska lågt, och skruvade fast kameran. Sedan drog han ut madrassen på balkongen och bredde ut det vita lakanet, som han hade tagit med sig. Han arrangerade belysningen på exakt samma sätt som i M:s ateljé.

”Kan du lägga dig ner?”

När hon hade lagt sig justerade han kameran utifrån var han antog att deras sammanslingrade kroppar skulle hamna.

Hon låg utsträckt under det bländande strålkastarljuset. Han lade sig varsamt ovanpå henne. Skulle deras kroppar likna överlappande kronblad, som med henne och J? Skulle de framstå som en enda kropp, en hybrid mellan växt, djur och människa?

Varje gång de ändrade ställning justerade han kameran igen. Innan han tog henne bakifrån, vilket J hade vägrat göra, tog han först en lång närbild av hennes stjärt. Efter att han hade trängt in i henne kontrollerade han hur bilden såg ut i den externa monitorn, och började sedan stöta.

Allt var perfekt. Det var precis som på hans teckningar. Hans röda blomma öppnade och slöt sig gång på gång över hennes mongolmärke, hans penis gled in och ut ur henne likt en väldig pistill. Deras skrämmande förening fick honom att rysa, en förening av bilder som på något sätt var motbjudande men samtidigt fängslande vacker. Varje gång han slöt ögonen såg han hur hans underkropp var grönfärgad, indränkt från magen till låren av en klibbig gräsaktig sav.

För evigt, flämtade han, allt detta för evigt, just som en outhärdlig känsla av mättnad skälvde genom hans kropp och hon brast i gråt. Hon som inte hade undsluppit sig ett enda stön på närmare trettio minuter, vars läppar endast hade darrat till ibland, som hade blundat hela tiden och kommunicerat sin extas enbart genom kroppens rörelser. Och nu måste det ta slut. Han tog sig upp i sittande, och medan han fortfarande höll henne tätt intill sig sträckte han sig mot videokameran och stängde av den.

Det han hade velat fånga på film måste kunna upprepas gång på gång, det fick varken nå ett slut eller en klimax. Alltså måste filmandet avbrytas här. Han väntade tills hon hade slutat snyfta innan han lade ner henne på lakanet igen. Under samlagets sista minuter gnisslade hon tänder, skrek gällt och häftigt, spottade flämtande fram ”Sluta” och sedan, när det var över, grät hon igen.

Och sedan blev allt tyst.

I gryningens mörkblå ljus slickade han hennes skinkor en lång stund.

”Jag önskar att jag kunde överföra det till min tunga.”

”Vilket då?”

”Det här mongolmärket.” Hon vred på huvudet och såg på honom över axeln med ett förvånat uttryck i ansiktet. ”Hur kan det komma sig att du har det kvar?”

”Jag vet inte. Förut trodde jag att alla hade dem. Men så gick jag till badhuset en dag … och upptäckte att jag var den enda.”

”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.”

Han höll henne om midjan och smekte märket, och önskade att han kunde dela det med henne, att det kunde stämplas in i hans hud med ett brännjärn. Jag vill svälja dig, jag vill att du ska smälta in i mig och rinna genom mina ådror.

”Kommer drömmarna att upphöra nu?” mumlade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Drömmarna? Ah, ansiktet … just det, du sa att det var ett ansikte, eller hur?” sa han, och kände hur dåsigheten långsamt spred sig i kroppen. ”Vadå för ansikte? Vems ansikte?”

”Det är olika varje gång. Ibland känns det väldigt bekant, andra gånger är jag övertygad om att jag aldrig har sett det förut. Vissa gånger är det alldeles blodigt … Och ibland ser det ut som ansiktet hos ett ruttnande lik.”

Han såg in i hennes ögon, lyckades med knapp nöd hålla sina egna öppna. Hon, däremot, såg inte det minsta trött ut: hennes blick var upprörd medan hon försökte förklara vad hennes lidande bottnade i. ”Jag trodde att det berodde på att jag åt kött”, sa hon. ”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.” Han visste- att han borde koncentrera sig på det hon berättade, men han kunde inte hindra ögonlocken från att sakta falla ihop. ”Så … nu vet jag. Ansiktet finns i min mage. Det steg upp från min mage.” Med hennes ord sjungande i öronen likt en vaggvisa, en han inte blev klok på, föll han över medvetandets rand ner i en till synes bottenlös sömn. ”Men jag är inte rädd längre. Nu finns det inget att vara rädd för.”

När han vaknade sov hon fortfarande.

Ett bländande solljus föll in i rummet. Hennes rufsiga hår omslöt huvudet likt en lejonman och det skrynkliga lakanet låg virat runt underkroppen. Lukten av hennes kropp fyllde rummet, en syrlig, skarp doft med inslag av sötma, bitterhet och en frän animalisk mysk.

Vad var klockan? Han fiskade upp mobilen ur fickan på koftan som han slängt ifrån sig kvällen innan. Ett på eftermiddagen. Han hade somnat någon gång vid sex-tiden, vilket betydde att han hade sovit som en sten i sju timmar. Han drog på sig kalsonger och byxor och såg sig omkring efter filmutrustningen. Han packade ihop stativet och lamporna, men kunde inte se videokameran någonstans. Han kom ihåg att han hade lagt undan den efter att han hade filmat klart, precis vid ytterdörren så att ingen skulle snubbla på den, men nu kunde han inte hitta den.

Kunde hon ha vaknat tidigare och lagt den någonstans? Han gick ut i köket för att se om den var där. När han gick mot diskbänken innanför avbalkningen lade han märke till något blankt som hade fallit ner på golvet. Det var 6-millimetersbandet. Märkligt, tänkte han, och gnuggade sig sedan i ögonen och såg sig ordentligt omkring. En kvinna satt med huvudet lutat mot bordsskivan. Hans hustru.

Det stod en lunchlåda vid hennes armbåge och hon hade sina slappa fingrar slutna om mobilen. Videokameran låg upp och ner under bordet, med luckan öppen. Hon måste ha hört honom när han kom emot henne, men hon rörde sig inte.

”Ä … älskling”, sa han. Det snurrade runt i huvudet; det här kunde inte hända. Inte förrän då lyfte hon huvudet från bordet och ställde sig upp, men han insåg snabbt att hon ville hålla honom på avstånd, att hon ville ha bordet mellan dem för att hindra honom från att komma för nära.

”Jag hade inte hört något från Yeong-hye så … så jag tänkte att jag skulle titta förbi på väg till affären. Jag hade lagat lite grönsaksrätter, förstår du.” Hennes röst var ytterst spänd. Hon ansträngde sig för att låta lugn, som om det var hon som behövde förklara sig. Han kände igen tonfallet. Ett återhållet, lågt, lätt skälvande tonfall som betydde att hon kämpade för att inte visa hur extremt upprörd hon var.

”Det var öppet, så jag gick in. Så fick jag se att Yeong-hye var helt täckt av färg, och jag tänkte, vad konstigt … Jag kände inte igen dig först, eftersom du låg med ansiktet mot väggen och kroppen täckt av täcket.” Fortfarande med mobilen i handen strök hon bort håret ur ansiktet. Båda händerna skakade. ”Jag tänkte att Yeong-hye hade träffat en man eller så hade hon kanske blivit galen igen, med tanke på det hon hade på kroppen … jag förstod att jag bara borde gå därifrån, men … den där mannen kunde ha varit vem som helst, och tänk om Yeong-hye behövde hjälp … sedan fick jag syn på videokameran vid dörren och jag tog den och spolade tillbaka bandet, precis som du lärde mig för evigheter sedan …” Hon var tvungen att behärska sig till det yttersta, krama ut varje uns av själsstyrka för att kunna fortsätta. ”Och jag såg dig på bandet.”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

I hennes ögon syntes en blandning av chock, fasa och förtvivlan som var omöjlig att uttrycka i ord, medan hennes ansiktsuttryck var nästan hårt. Först då insåg han att hans nakna överkropp tycktes äckla henne, och skyndade sig att leta upp skjortan.

Han hittade den i badrummet, slängd i en skrynklig hög, och satte den på sig. ”Älskling, jag kan förklara. Det blir inte lätt för dig att förstå, men …”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

”Va?” Han tog ett steg mot henne, en förbryllad rynka i pannan.

Hon backade undan. ”Både du och Yeong-hye är i behov av vård.”

Det gick flera sekunder innan han förstod att hon menade allvar. ”Vad är det du säger? Tänker du få mig intagen på mentalsjukhus?”

I samma stund hördes ett prasslande ljud från bädden. Både han och hustrun höll andan. Yeong-hye drog bort lakanet och reste sig upp, spritt språngande naken. Han såg hur tårarna strömmade nedför hustruns kinder.

”Din jävel”, muttrade hon och svalde sina snyftningar. ”Titta på henne … hon är uppenbart sjuk. I huvudet. Hur kunde du?”

Fram till dess hade Yeong-hye verkat omedveten om att hennes syster befann sig i lägenheten; först nu vände hon blicken mot dem. Hennes ansikte var uttryckslöst och blicken fullständigt tom.

Hon vände dem sakta ryggen och gick ut på balkongen. Kylig luft strömmade in i lägenheten när hon öppnade dörren. Han fäste blicken på det ljusblå mongolmärket, såg spåren av sädesvätska och saliv som hade torkat där likt sav. Med ens kändes det som om han hade blivit gammal, att han hade upplevt allt som gick att uppleva och att inte ens döden skrämde honom längre.

Hon lutade sig ut över verandaräcket med sina glimmande gyllengula bröst. Benen var översållade av brandgula blomblad och hon särade på dem, som om hon ville älska med solen och vinden. Han hörde sirenen från den annalkande ambulansen, han hörde skrik, suckar, hojtande barn, uppståndelsen nedifrån gatan. Trampet av fötter som skyndade uppför trapporna, allt närmare.

Han måste rusa ut på balkongen, nu genast, och kasta sig över räcket som hon stod och lutade sig över. Han skulle falla tre våningar och krossa skallen. Det var enda sättet. Enda sättet att göra slut på alltihop. Ändå stod han kvar där han var, som fastnaglad, som om detta var den sista stunden i hans liv, och stirrade förhäxat på den glödande blomma som var hennes kropp, denna kropp som nu gnistrade av långt intensivare bilder än dem han hade filmat under natten.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Skyddsombud
Rasmus Hästbacka om varför skyddsombuden är så viktiga för en god arbetsmiljö. Foto: Pontus Lundahl/TT

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet!

När arbetsköpare skadar och sparkar anställda måste personalkollektivet sätta ned foten, skriver Rasmus Hästbacka, Facklig samordnare för SAC.

Då var det dags igen för smutsiga förhandlingar. Den här månaden har jag och lokala förhandlare äran att möta riktiga svinpälsar. Å ena sidan en kommunal arbetsköpare. Å andra sidan ett multinationellt bolag. Dessa arbetsköpare har försummat sitt arbetsmiljöansvar så till den milda grad att anställda har drabbats av arbetsskador och utbrändhet och blivit långtidssjukskrivna. 

Därefter har arbetsköparna vägrat ta sitt ansvar för rehabilitering, arbetsanpassningar och omplaceringar. I stället erbjuder de anställda att bli utköpta – alternativt bli uppsagda och därefter utköpta mot sin vilja. Utköp är mycket riktigt den tysta skandalen i offentlig sektor, vilket organisationskonsulterna Sofia Olsen och Katarina Ikonen belyser i en ny bok. Detsamma kan sägas om privat sektor.

Du behövs som skyddsombud!

Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC. Foto: Privat

När jag och lokala förhandlare sätter oss i förhandlingar om utköp, handlar det inte om att skapa en mänsklig arbetsmiljö och rädda anställdas jobb. Varför inte? Det är helt enkelt så att vi som inte jobbar på arbetsplatsen ifråga kommer in i bilden när allt är för sent.

En god arbetsmiljö förutsätter att personalen har valt driftiga skyddsombud. Det yttersta värnet mot uppsägningar är stridsåtgärder och personalens förmåga att vidta stridsåtgärder kan bara byggas upp genom tålmodig organisering. När både skyddsombud och organisering saknas – och vi externa jurister och förhandlare kallas in – rör förhandlingen bara prislappen för att kasta arbetares rättigheter och hälsa på soptippen. Vi syndikalister är vassa på att driva upp utköpsbeloppen, men i grunden är det bittra överenskommelser. 

Nu vill jag uppmuntra dig att ställa upp i val till skyddsombud. Har du inte orken eller viljan, uppmuntra dina arbetskamrater!

Er arbetsköpare är skyldig att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete tillsammans med skyddsombud och personal, förkortat SAM. Det brukar illustreras som ett SAM-hjul i fyra faser. (1) Undersöka brister i arbetsmiljön, (2) Bedöma risker för skador och ohälsa, (3) Åtgärda problem samt (4) Kontrollera resultaten. Om arbetsköparen vägrar ta sitt arbetsmiljöansvar kan skyddsombuden sätta igång ett batteri av mekanismer för att tvinga arbetsköparen. Här ska jag bara nämna två verktyg.

Skyddsombudens verktyg: 6:6a och skyddstopp

Om arbetsköparen vägrar ta sitt arbetsmiljöansvar kan skyddsombuden sätta igång ett batteri av mekanismer för att tvinga arbetsköparen. Här ska jag bara nämna två verktyg. 

För det första kan skyddsombud göra en så kallad 6:6a-anmälan. Skyddsombudet begär då att arbetsköparen undersöker och åtgärdar brister i arbetsmiljön. Det kan vara exempelvis att undersöka och åtgärda personalens stress. Om arbetsköparen inte beaktar skyddsombudets krav, kan 6:6a- anmälan föras vidare till Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket kan då beordra arbetsköparen att vidta åtgärder. Vad gäller just stress så är det inget att leka med. Varje år dör drygt 700 personer av stress.

Det andra verktyget är skyddsstopp. Skyddsombud har rätt att stoppa arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa. Skyddsombud kan även stoppa ensamarbete utan att det finns någon överhängande fara i arbetet. Skyddsombud får också stoppa arbete om arbetsköparen inte följer Arbetsmiljöverkets förbud. Det kan vara exempelvis mögelskadade lokaler som omfattas av myndighetens förbud.

För att skyddsombuden ska lyckas och inte bli utbrända på kuppen behöver deras engagemang vara förankrat i personalgruppen. Skyddsombud ska agera tillsammans med arbetskamraterna och skyddas av kamraterna mot cheferna. Kort sagt, skyddsombudet bör vara en organisatör.

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet! Må alltfler personalkollektiv göra sig redo att möta uppsägningar med stridsåtgärder.

Rasmus Hästbacka, Facklig samordnare för SAC

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Carina Hellström är en av grundarna till BB-ockupationen på Sollefteå sjukhus. Foto: Izabelle Nordfjell/TT, Babbi.se

Från Ådalen 1931 till ockupationen för Sollefteå sjukhus

”Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp!” Det skriver Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen, på årsdagen för Ådalenhändelserna.

Den 14 maj 1931 blev en viktig dag i Sveriges historia – en dag då motsättningarna i samhället ledde till en tragedi. Under Ådalen 1931 sköt militär mot demonstrerande arbetare som protesterade mot strejkbrytare. Fem människor dog och flera skadades. Händelsen skakade hela landet och ledde till en politisk kris som förändrade Sverige.

95 år senare, år 2026, känns historien på vissa sätt igen – men också annorlunda. I dag är bilden att militären går tillsammans med demonstranter i tågen. Samtidigt upplever många att det nu är politiska beslut – inte vapen – som drabbar människor. Nedskärningar och prioriteringar kan kännas som en slags “eld” mot dem som försöker göra sina röster hörda.

Det här är en varningssignal. När avståndet mellan makthavare och medborgare blir för stort riskerar förtroendet att försvinna. Historien visar att när människor inte blir lyssnade på kan följderna bli allvarliga och långvariga.

Samma kamp nu som då

Ai-bild gjord av Carina Hellström.

Region Västernorrland har för många blivit ett bevis på att demokratin inte fungerar som den ska. När politiker från kusten väljer att bortse från stämmobeslut för egna och kustens intressen upplever många människor att deras röster saknar betydelse. Sakfrågan, sjukvårdspersonalens kunskap och varningar om risker för människors liv väger då lättare än politiska och ekonomiska prioriteringar.

Trots att regering och riksdag har uppmärksammat Sollefteå sjukhus och pekat ut sjukhuset som viktigt för beredskapen upplever många att kustpolitiker fortfarande inte ser det som en tillgång. I en tid där Sveriges motståndskraft diskuteras allt mer riskerar sådana beslut att försvaga både länets trygghet och landets beredskap.

Tillsammans är vi starkare än de politiska krafter som vill montera ner livsviktig verksamhet. Det är samma kamp nu som då – förr användes gevär, i dag politiska beslut. Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp! 

Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen

Publicerad
1 week sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad