Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 8

Klädd i en vit cardigan över en svart klänning ställde sig P utanför hyreshusets port. De hade varit ihop i två år, tills hon gjorde slut med honom. Senare gifte hon sig med en av sina klasskamrater från lågstadiet, som precis hade tagit juristexamen. Hennes make var den huvudsaklige familjeförsörjaren, men hon hade framgångsrikt kombinerat det äktenskapliga livet med eget arbete. Hon hade haft flera utställningar och blivit något av ett namn bland samlare i Gangnam, vilket naturligtvis hade gett upphov till en del avundsjukt förtal från dem som kände till henne.

P fick snart syn på bilen eftersom han hade lämnat parkeringsljuset på både fram och bak. Han körde fram till porten och ropade: ”Kliv in!”

”Vem som helst kan känna igen mig här – herregud, till och med portvakten vet vem jag är. Vad i hela friden vill du så här sent?”

”Kliv in. Jag har något att berätta.” P gjorde motvilligt som han ville. ”Det var länge sedan vi sågs, jag vet. Ursäkta att jag ringde helt oförhappandes så där.”

”Du har rätt, det var länge sedan. Och det här är inte likt dig. Jag tror inte att du bara fick lust att träffa mig helt plötsligt.”

Han gned sig otåligt i pannan. ”Jag vill be dig om en tjänst.”

”Okej.”

”Det är en lång historia. Kan vi åka till din ateljé? Är det långt dit?”

”Bara fem minuter till fots … Men tala om vad det handlar om!” skrek P åt honom med ett gällt tonfall som krävde att han skulle berätta omgående. Hon hade alltid haft hetsigt humör. Med ens var han tacksam för hennes vitalitet och starka personlighet, något han en gång i tiden hade funnit rätt utmattande. Han greps av en plötslig lust att krama om henne, men den gick över lika snabbt som den hade kommit. Bara ett vagt minne av en gammal känsla.

”Det är tur att min man jobbar i kväll”, sa P, och tände lyset i ateljén. ”Annars kunde det ha blivit ett jäkla missförstånd.”

”Ta en titt på teckningarna som jag nämnde.” Han räckte fram dem till henne och hon gav dem sin fulla uppmärksamhet, med ett allvarsamt uttryck i ansiktet.

”Intressant. Jag är faktiskt förvånad. Jag visste inte att du kunde använda färg på det här sättet.” När hon log framträdde kråksparkar kring ögonen. ”Du har gjort en riktig helomvändning. Skulle du verkligen kunna ställa ut något sådant här? Du brukade ju kallas ’predikanten’, din konst var så politiskt engagerad efter Kwangju-upproret, nästan som om du försökte sona att du överlevde massakern. Du verkade så seriös, så asketisk … Mycket romantiskt alltsammans, det måste jag medge.” P gav honom en forskande blick över glasögonen. ”Jag märker att du försöker ändra din image, men … är det inte lite extremt? Fast det är förstås inte min sak att argumentera för eller emot.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

Han ville inte dras in i en diskussion med P, så han teg och började ta av sig kläderna.

P föreföll en aning överraskad, men likväl samarbetsvillig medan hon blandade färg på paletten och valde ut en pensel. ”Ja, du”, mumlade hon, ”det var sannerligen länge sedan jag såg dig naken.”

Sakta och omsorgsfullt började P måla. Penseln var kall och kändes kittlande och sval mot huden, en oupphörlig, verkningsfull smekning.

”Jag ska se till att min stil inte tar över. Jag menar, jag tycker också om blommor och har tecknat rätt många i min dar, men dina har en speciell energi. Jag ska ge dina teckningar liv.”

Det var en bra bit efter midnatt när P slutligen meddelade att hon var klar.

”Tack”, sa han. Han huttrade.

”Hade jag haft en spegel skulle jag visa dig.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

”Jag gillar det. Du är bättre på det än jag.”

”Jag vet inte om ryggen blev så bra. På dina teckningar ser det ut som om du framhäver ryggen mer.”

”Det är säkert jättebra. Med tanke på ditt anseende, vill säga.”

”Jag försökte måla dem så som du har ritat dem, inte som jag själv skulle ha gjort det. Men jag kunde nog inte hindra att lite av mig själv lyser igenom.”

”Jag är verkligen tacksam.”

Först då skrattade P. ”När du klädde av dig blev jag faktiskt lite upphetsad.”

”Jaså?” svarade han tankspritt och fick snabbt på sig kläderna. Han kände sig lite varmare med tröjan på, men var fortfarande stel i kroppen.

”Nu, av någon anledning …”

”Vadå?”

”Det ser inte rätt ut. Att se dig med hela kroppen täckt av blommor fick mig att … tycka synd om dig på något sätt. Jag har aldrig känt så för dig förut.” P gick fram och knäppte de sista skjortknapparna åt honom. ”Jag borde åtminstone få en puss, med tanke på att du ringde mig så sent på kvällen.”

Innan han fick en chans att svara pressade P sina läppar mot hans. Kyssen var en palimpsest av minnen, av alla oräkneliga gånger de hade kysst varandra förut. Det kändes som om han skulle börja gråta, men han visste inte om det berodde på lyckliga minnen eller vänskap -eller rädsla för den gräns han stod i begrepp att överskrida.

Det var sent, så han knackade försiktigt på dörren i stället för att ringa på. Utan att vänta på svar prövade han att trycka ner handtaget. Som väntat gled dörren upp.

Han steg in i den kolmörka lägenheten. Glasdörren ut till balkongen släppte in gatlyktornas bleka skimmer, men det var inte tillräckligt ljust för att urskilja någonting. Han stötte emot skohyllan med foten.

”Sover du?”

Han ställde ifrån sig filmutrustningen innanför ytterdörren; den var tung och utöver det han kunde hålla i händerna han hade varit tvungen att bära en del på axeln. När han tog av sig skorna och gick genom vardagsrummet i riktning mot madrassen kunde han skönja de vaga konturerna av någon som satt där. Till och med i mörkret kunde han se att hon var naken. Hon reste sig och kom emot honom.

”Ska jag tända?” Hans röst var hes av åtrå.

”Du luktar …”, sa hon med låg röst, ”… färg.”

Han stönade och sträckte sig efter henne, glömde videokameran, lamporna, allt. Inget av detta existerade längre.

Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

Han lade henne ner med en grymtning, klämde henne på brösten med ena handen och nafsade på hennes läppar och näsa medan han skyndsamt knäppte upp skjortan. Han slet i de nedersta knapparna och ryckte loss dem i brådskan.

Så fort han var naken särade han hennes ben och trängde in i henne. Någonstans ifrån hördes ett oavbrutet flämtande, som från ett vilt djur, uppblandat med ett stön som stegrades till ett kusligt skrik. När det gick upp för honom att dessa läten kom från honom själv rös han till; han hade aldrig gett ett ljud ifrån sig när han hade sex, hade alltid sett det som något som var förbehållet unga flörtiga kvinnor. I hennes redan dyblöta vagina, som pulserade av häftiga sammandragningar, sprutade han sin sperma med ett stön av smärta och föll ihop över henne som om han hade svimmat.

”Förlåt”, sa han och sträckte ut handen mot hennes ansikte i mörkret.

”Får jag tända?” frågade hon. Hon lät helt lugn.

”Varför det?”

”Jag vill kunna se dig ordentligt.” Hon reste sig och gick bort till strömbrytaren. Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

När hon tände lampan skuggade han ögonen mot det skarpa ljuset. Han väntade, blinkande, tills han kunde ta bort händerna. Hon stod lutad mot väggen. Blommorna på hennes kropp var fortfarande lika vackra.

Med ens generad lade han händerna på sin tjocka mage och försökte dra in den.

”Göm den inte … jag tycker om den. Blombladen ser ut som om de har blivit skrynkliga.” Hon kom långsamt emot honom. Hon böjde sig fram, som hon hade gjort med J, och började smeka blommorna på hans bröst.

”Vänta ett tag.” Fortfarande naken reste han sig upp och gick bort till ytterdörren, där han hade lämnat utrustningen. Han ställde upp stativet, ganska lågt, och skruvade fast kameran. Sedan drog han ut madrassen på balkongen och bredde ut det vita lakanet, som han hade tagit med sig. Han arrangerade belysningen på exakt samma sätt som i M:s ateljé.

”Kan du lägga dig ner?”

När hon hade lagt sig justerade han kameran utifrån var han antog att deras sammanslingrade kroppar skulle hamna.

Hon låg utsträckt under det bländande strålkastarljuset. Han lade sig varsamt ovanpå henne. Skulle deras kroppar likna överlappande kronblad, som med henne och J? Skulle de framstå som en enda kropp, en hybrid mellan växt, djur och människa?

Varje gång de ändrade ställning justerade han kameran igen. Innan han tog henne bakifrån, vilket J hade vägrat göra, tog han först en lång närbild av hennes stjärt. Efter att han hade trängt in i henne kontrollerade han hur bilden såg ut i den externa monitorn, och började sedan stöta.

Allt var perfekt. Det var precis som på hans teckningar. Hans röda blomma öppnade och slöt sig gång på gång över hennes mongolmärke, hans penis gled in och ut ur henne likt en väldig pistill. Deras skrämmande förening fick honom att rysa, en förening av bilder som på något sätt var motbjudande men samtidigt fängslande vacker. Varje gång han slöt ögonen såg han hur hans underkropp var grönfärgad, indränkt från magen till låren av en klibbig gräsaktig sav.

För evigt, flämtade han, allt detta för evigt, just som en outhärdlig känsla av mättnad skälvde genom hans kropp och hon brast i gråt. Hon som inte hade undsluppit sig ett enda stön på närmare trettio minuter, vars läppar endast hade darrat till ibland, som hade blundat hela tiden och kommunicerat sin extas enbart genom kroppens rörelser. Och nu måste det ta slut. Han tog sig upp i sittande, och medan han fortfarande höll henne tätt intill sig sträckte han sig mot videokameran och stängde av den.

Det han hade velat fånga på film måste kunna upprepas gång på gång, det fick varken nå ett slut eller en klimax. Alltså måste filmandet avbrytas här. Han väntade tills hon hade slutat snyfta innan han lade ner henne på lakanet igen. Under samlagets sista minuter gnisslade hon tänder, skrek gällt och häftigt, spottade flämtande fram ”Sluta” och sedan, när det var över, grät hon igen.

Och sedan blev allt tyst.

I gryningens mörkblå ljus slickade han hennes skinkor en lång stund.

”Jag önskar att jag kunde överföra det till min tunga.”

”Vilket då?”

”Det här mongolmärket.” Hon vred på huvudet och såg på honom över axeln med ett förvånat uttryck i ansiktet. ”Hur kan det komma sig att du har det kvar?”

”Jag vet inte. Förut trodde jag att alla hade dem. Men så gick jag till badhuset en dag … och upptäckte att jag var den enda.”

”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.”

Han höll henne om midjan och smekte märket, och önskade att han kunde dela det med henne, att det kunde stämplas in i hans hud med ett brännjärn. Jag vill svälja dig, jag vill att du ska smälta in i mig och rinna genom mina ådror.

”Kommer drömmarna att upphöra nu?” mumlade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Drömmarna? Ah, ansiktet … just det, du sa att det var ett ansikte, eller hur?” sa han, och kände hur dåsigheten långsamt spred sig i kroppen. ”Vadå för ansikte? Vems ansikte?”

”Det är olika varje gång. Ibland känns det väldigt bekant, andra gånger är jag övertygad om att jag aldrig har sett det förut. Vissa gånger är det alldeles blodigt … Och ibland ser det ut som ansiktet hos ett ruttnande lik.”

Han såg in i hennes ögon, lyckades med knapp nöd hålla sina egna öppna. Hon, däremot, såg inte det minsta trött ut: hennes blick var upprörd medan hon försökte förklara vad hennes lidande bottnade i. ”Jag trodde att det berodde på att jag åt kött”, sa hon. ”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.” Han visste- att han borde koncentrera sig på det hon berättade, men han kunde inte hindra ögonlocken från att sakta falla ihop. ”Så … nu vet jag. Ansiktet finns i min mage. Det steg upp från min mage.” Med hennes ord sjungande i öronen likt en vaggvisa, en han inte blev klok på, föll han över medvetandets rand ner i en till synes bottenlös sömn. ”Men jag är inte rädd längre. Nu finns det inget att vara rädd för.”

När han vaknade sov hon fortfarande.

Ett bländande solljus föll in i rummet. Hennes rufsiga hår omslöt huvudet likt en lejonman och det skrynkliga lakanet låg virat runt underkroppen. Lukten av hennes kropp fyllde rummet, en syrlig, skarp doft med inslag av sötma, bitterhet och en frän animalisk mysk.

Vad var klockan? Han fiskade upp mobilen ur fickan på koftan som han slängt ifrån sig kvällen innan. Ett på eftermiddagen. Han hade somnat någon gång vid sex-tiden, vilket betydde att han hade sovit som en sten i sju timmar. Han drog på sig kalsonger och byxor och såg sig omkring efter filmutrustningen. Han packade ihop stativet och lamporna, men kunde inte se videokameran någonstans. Han kom ihåg att han hade lagt undan den efter att han hade filmat klart, precis vid ytterdörren så att ingen skulle snubbla på den, men nu kunde han inte hitta den.

Kunde hon ha vaknat tidigare och lagt den någonstans? Han gick ut i köket för att se om den var där. När han gick mot diskbänken innanför avbalkningen lade han märke till något blankt som hade fallit ner på golvet. Det var 6-millimetersbandet. Märkligt, tänkte han, och gnuggade sig sedan i ögonen och såg sig ordentligt omkring. En kvinna satt med huvudet lutat mot bordsskivan. Hans hustru.

Det stod en lunchlåda vid hennes armbåge och hon hade sina slappa fingrar slutna om mobilen. Videokameran låg upp och ner under bordet, med luckan öppen. Hon måste ha hört honom när han kom emot henne, men hon rörde sig inte.

”Ä … älskling”, sa han. Det snurrade runt i huvudet; det här kunde inte hända. Inte förrän då lyfte hon huvudet från bordet och ställde sig upp, men han insåg snabbt att hon ville hålla honom på avstånd, att hon ville ha bordet mellan dem för att hindra honom från att komma för nära.

”Jag hade inte hört något från Yeong-hye så … så jag tänkte att jag skulle titta förbi på väg till affären. Jag hade lagat lite grönsaksrätter, förstår du.” Hennes röst var ytterst spänd. Hon ansträngde sig för att låta lugn, som om det var hon som behövde förklara sig. Han kände igen tonfallet. Ett återhållet, lågt, lätt skälvande tonfall som betydde att hon kämpade för att inte visa hur extremt upprörd hon var.

”Det var öppet, så jag gick in. Så fick jag se att Yeong-hye var helt täckt av färg, och jag tänkte, vad konstigt … Jag kände inte igen dig först, eftersom du låg med ansiktet mot väggen och kroppen täckt av täcket.” Fortfarande med mobilen i handen strök hon bort håret ur ansiktet. Båda händerna skakade. ”Jag tänkte att Yeong-hye hade träffat en man eller så hade hon kanske blivit galen igen, med tanke på det hon hade på kroppen … jag förstod att jag bara borde gå därifrån, men … den där mannen kunde ha varit vem som helst, och tänk om Yeong-hye behövde hjälp … sedan fick jag syn på videokameran vid dörren och jag tog den och spolade tillbaka bandet, precis som du lärde mig för evigheter sedan …” Hon var tvungen att behärska sig till det yttersta, krama ut varje uns av själsstyrka för att kunna fortsätta. ”Och jag såg dig på bandet.”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

I hennes ögon syntes en blandning av chock, fasa och förtvivlan som var omöjlig att uttrycka i ord, medan hennes ansiktsuttryck var nästan hårt. Först då insåg han att hans nakna överkropp tycktes äckla henne, och skyndade sig att leta upp skjortan.

Han hittade den i badrummet, slängd i en skrynklig hög, och satte den på sig. ”Älskling, jag kan förklara. Det blir inte lätt för dig att förstå, men …”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

”Va?” Han tog ett steg mot henne, en förbryllad rynka i pannan.

Hon backade undan. ”Både du och Yeong-hye är i behov av vård.”

Det gick flera sekunder innan han förstod att hon menade allvar. ”Vad är det du säger? Tänker du få mig intagen på mentalsjukhus?”

I samma stund hördes ett prasslande ljud från bädden. Både han och hustrun höll andan. Yeong-hye drog bort lakanet och reste sig upp, spritt språngande naken. Han såg hur tårarna strömmade nedför hustruns kinder.

”Din jävel”, muttrade hon och svalde sina snyftningar. ”Titta på henne … hon är uppenbart sjuk. I huvudet. Hur kunde du?”

Fram till dess hade Yeong-hye verkat omedveten om att hennes syster befann sig i lägenheten; först nu vände hon blicken mot dem. Hennes ansikte var uttryckslöst och blicken fullständigt tom.

Hon vände dem sakta ryggen och gick ut på balkongen. Kylig luft strömmade in i lägenheten när hon öppnade dörren. Han fäste blicken på det ljusblå mongolmärket, såg spåren av sädesvätska och saliv som hade torkat där likt sav. Med ens kändes det som om han hade blivit gammal, att han hade upplevt allt som gick att uppleva och att inte ens döden skrämde honom längre.

Hon lutade sig ut över verandaräcket med sina glimmande gyllengula bröst. Benen var översållade av brandgula blomblad och hon särade på dem, som om hon ville älska med solen och vinden. Han hörde sirenen från den annalkande ambulansen, han hörde skrik, suckar, hojtande barn, uppståndelsen nedifrån gatan. Trampet av fötter som skyndade uppför trapporna, allt närmare.

Han måste rusa ut på balkongen, nu genast, och kasta sig över räcket som hon stod och lutade sig över. Han skulle falla tre våningar och krossa skallen. Det var enda sättet. Enda sättet att göra slut på alltihop. Ändå stod han kvar där han var, som fastnaglad, som om detta var den sista stunden i hans liv, och stirrade förhäxat på den glödande blomma som var hennes kropp, denna kropp som nu gnistrade av långt intensivare bilder än dem han hade filmat under natten.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Publicerad
4 hours sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Publicerad
22 hours sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad