Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 8

Klädd i en vit cardigan över en svart klänning ställde sig P utanför hyreshusets port. De hade varit ihop i två år, tills hon gjorde slut med honom. Senare gifte hon sig med en av sina klasskamrater från lågstadiet, som precis hade tagit juristexamen. Hennes make var den huvudsaklige familjeförsörjaren, men hon hade framgångsrikt kombinerat det äktenskapliga livet med eget arbete. Hon hade haft flera utställningar och blivit något av ett namn bland samlare i Gangnam, vilket naturligtvis hade gett upphov till en del avundsjukt förtal från dem som kände till henne.

P fick snart syn på bilen eftersom han hade lämnat parkeringsljuset på både fram och bak. Han körde fram till porten och ropade: ”Kliv in!”

”Vem som helst kan känna igen mig här – herregud, till och med portvakten vet vem jag är. Vad i hela friden vill du så här sent?”

”Kliv in. Jag har något att berätta.” P gjorde motvilligt som han ville. ”Det var länge sedan vi sågs, jag vet. Ursäkta att jag ringde helt oförhappandes så där.”

”Du har rätt, det var länge sedan. Och det här är inte likt dig. Jag tror inte att du bara fick lust att träffa mig helt plötsligt.”

Han gned sig otåligt i pannan. ”Jag vill be dig om en tjänst.”

”Okej.”

”Det är en lång historia. Kan vi åka till din ateljé? Är det långt dit?”

”Bara fem minuter till fots … Men tala om vad det handlar om!” skrek P åt honom med ett gällt tonfall som krävde att han skulle berätta omgående. Hon hade alltid haft hetsigt humör. Med ens var han tacksam för hennes vitalitet och starka personlighet, något han en gång i tiden hade funnit rätt utmattande. Han greps av en plötslig lust att krama om henne, men den gick över lika snabbt som den hade kommit. Bara ett vagt minne av en gammal känsla.

”Det är tur att min man jobbar i kväll”, sa P, och tände lyset i ateljén. ”Annars kunde det ha blivit ett jäkla missförstånd.”

”Ta en titt på teckningarna som jag nämnde.” Han räckte fram dem till henne och hon gav dem sin fulla uppmärksamhet, med ett allvarsamt uttryck i ansiktet.

”Intressant. Jag är faktiskt förvånad. Jag visste inte att du kunde använda färg på det här sättet.” När hon log framträdde kråksparkar kring ögonen. ”Du har gjort en riktig helomvändning. Skulle du verkligen kunna ställa ut något sådant här? Du brukade ju kallas ’predikanten’, din konst var så politiskt engagerad efter Kwangju-upproret, nästan som om du försökte sona att du överlevde massakern. Du verkade så seriös, så asketisk … Mycket romantiskt alltsammans, det måste jag medge.” P gav honom en forskande blick över glasögonen. ”Jag märker att du försöker ändra din image, men … är det inte lite extremt? Fast det är förstås inte min sak att argumentera för eller emot.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

Han ville inte dras in i en diskussion med P, så han teg och började ta av sig kläderna.

P föreföll en aning överraskad, men likväl samarbetsvillig medan hon blandade färg på paletten och valde ut en pensel. ”Ja, du”, mumlade hon, ”det var sannerligen länge sedan jag såg dig naken.”

Sakta och omsorgsfullt började P måla. Penseln var kall och kändes kittlande och sval mot huden, en oupphörlig, verkningsfull smekning.

”Jag ska se till att min stil inte tar över. Jag menar, jag tycker också om blommor och har tecknat rätt många i min dar, men dina har en speciell energi. Jag ska ge dina teckningar liv.”

Det var en bra bit efter midnatt när P slutligen meddelade att hon var klar.

”Tack”, sa han. Han huttrade.

”Hade jag haft en spegel skulle jag visa dig.”

Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.

”Jag gillar det. Du är bättre på det än jag.”

”Jag vet inte om ryggen blev så bra. På dina teckningar ser det ut som om du framhäver ryggen mer.”

”Det är säkert jättebra. Med tanke på ditt anseende, vill säga.”

”Jag försökte måla dem så som du har ritat dem, inte som jag själv skulle ha gjort det. Men jag kunde nog inte hindra att lite av mig själv lyser igenom.”

”Jag är verkligen tacksam.”

Först då skrattade P. ”När du klädde av dig blev jag faktiskt lite upphetsad.”

”Jaså?” svarade han tankspritt och fick snabbt på sig kläderna. Han kände sig lite varmare med tröjan på, men var fortfarande stel i kroppen.

”Nu, av någon anledning …”

”Vadå?”

”Det ser inte rätt ut. Att se dig med hela kroppen täckt av blommor fick mig att … tycka synd om dig på något sätt. Jag har aldrig känt så för dig förut.” P gick fram och knäppte de sista skjortknapparna åt honom. ”Jag borde åtminstone få en puss, med tanke på att du ringde mig så sent på kvällen.”

Innan han fick en chans att svara pressade P sina läppar mot hans. Kyssen var en palimpsest av minnen, av alla oräkneliga gånger de hade kysst varandra förut. Det kändes som om han skulle börja gråta, men han visste inte om det berodde på lyckliga minnen eller vänskap -eller rädsla för den gräns han stod i begrepp att överskrida.

Det var sent, så han knackade försiktigt på dörren i stället för att ringa på. Utan att vänta på svar prövade han att trycka ner handtaget. Som väntat gled dörren upp.

Han steg in i den kolmörka lägenheten. Glasdörren ut till balkongen släppte in gatlyktornas bleka skimmer, men det var inte tillräckligt ljust för att urskilja någonting. Han stötte emot skohyllan med foten.

”Sover du?”

Han ställde ifrån sig filmutrustningen innanför ytterdörren; den var tung och utöver det han kunde hålla i händerna han hade varit tvungen att bära en del på axeln. När han tog av sig skorna och gick genom vardagsrummet i riktning mot madrassen kunde han skönja de vaga konturerna av någon som satt där. Till och med i mörkret kunde han se att hon var naken. Hon reste sig och kom emot honom.

”Ska jag tända?” Hans röst var hes av åtrå.

”Du luktar …”, sa hon med låg röst, ”… färg.”

Han stönade och sträckte sig efter henne, glömde videokameran, lamporna, allt. Inget av detta existerade längre.

Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

Han lade henne ner med en grymtning, klämde henne på brösten med ena handen och nafsade på hennes läppar och näsa medan han skyndsamt knäppte upp skjortan. Han slet i de nedersta knapparna och ryckte loss dem i brådskan.

Så fort han var naken särade han hennes ben och trängde in i henne. Någonstans ifrån hördes ett oavbrutet flämtande, som från ett vilt djur, uppblandat med ett stön som stegrades till ett kusligt skrik. När det gick upp för honom att dessa läten kom från honom själv rös han till; han hade aldrig gett ett ljud ifrån sig när han hade sex, hade alltid sett det som något som var förbehållet unga flörtiga kvinnor. I hennes redan dyblöta vagina, som pulserade av häftiga sammandragningar, sprutade han sin sperma med ett stön av smärta och föll ihop över henne som om han hade svimmat.

”Förlåt”, sa han och sträckte ut handen mot hennes ansikte i mörkret.

”Får jag tända?” frågade hon. Hon lät helt lugn.

”Varför det?”

”Jag vill kunna se dig ordentligt.” Hon reste sig och gick bort till strömbrytaren. Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.

När hon tände lampan skuggade han ögonen mot det skarpa ljuset. Han väntade, blinkande, tills han kunde ta bort händerna. Hon stod lutad mot väggen. Blommorna på hennes kropp var fortfarande lika vackra.

Med ens generad lade han händerna på sin tjocka mage och försökte dra in den.

”Göm den inte … jag tycker om den. Blombladen ser ut som om de har blivit skrynkliga.” Hon kom långsamt emot honom. Hon böjde sig fram, som hon hade gjort med J, och började smeka blommorna på hans bröst.

”Vänta ett tag.” Fortfarande naken reste han sig upp och gick bort till ytterdörren, där han hade lämnat utrustningen. Han ställde upp stativet, ganska lågt, och skruvade fast kameran. Sedan drog han ut madrassen på balkongen och bredde ut det vita lakanet, som han hade tagit med sig. Han arrangerade belysningen på exakt samma sätt som i M:s ateljé.

”Kan du lägga dig ner?”

När hon hade lagt sig justerade han kameran utifrån var han antog att deras sammanslingrade kroppar skulle hamna.

Hon låg utsträckt under det bländande strålkastarljuset. Han lade sig varsamt ovanpå henne. Skulle deras kroppar likna överlappande kronblad, som med henne och J? Skulle de framstå som en enda kropp, en hybrid mellan växt, djur och människa?

Varje gång de ändrade ställning justerade han kameran igen. Innan han tog henne bakifrån, vilket J hade vägrat göra, tog han först en lång närbild av hennes stjärt. Efter att han hade trängt in i henne kontrollerade han hur bilden såg ut i den externa monitorn, och började sedan stöta.

Allt var perfekt. Det var precis som på hans teckningar. Hans röda blomma öppnade och slöt sig gång på gång över hennes mongolmärke, hans penis gled in och ut ur henne likt en väldig pistill. Deras skrämmande förening fick honom att rysa, en förening av bilder som på något sätt var motbjudande men samtidigt fängslande vacker. Varje gång han slöt ögonen såg han hur hans underkropp var grönfärgad, indränkt från magen till låren av en klibbig gräsaktig sav.

För evigt, flämtade han, allt detta för evigt, just som en outhärdlig känsla av mättnad skälvde genom hans kropp och hon brast i gråt. Hon som inte hade undsluppit sig ett enda stön på närmare trettio minuter, vars läppar endast hade darrat till ibland, som hade blundat hela tiden och kommunicerat sin extas enbart genom kroppens rörelser. Och nu måste det ta slut. Han tog sig upp i sittande, och medan han fortfarande höll henne tätt intill sig sträckte han sig mot videokameran och stängde av den.

Det han hade velat fånga på film måste kunna upprepas gång på gång, det fick varken nå ett slut eller en klimax. Alltså måste filmandet avbrytas här. Han väntade tills hon hade slutat snyfta innan han lade ner henne på lakanet igen. Under samlagets sista minuter gnisslade hon tänder, skrek gällt och häftigt, spottade flämtande fram ”Sluta” och sedan, när det var över, grät hon igen.

Och sedan blev allt tyst.

I gryningens mörkblå ljus slickade han hennes skinkor en lång stund.

”Jag önskar att jag kunde överföra det till min tunga.”

”Vilket då?”

”Det här mongolmärket.” Hon vred på huvudet och såg på honom över axeln med ett förvånat uttryck i ansiktet. ”Hur kan det komma sig att du har det kvar?”

”Jag vet inte. Förut trodde jag att alla hade dem. Men så gick jag till badhuset en dag … och upptäckte att jag var den enda.”

”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.”

Han höll henne om midjan och smekte märket, och önskade att han kunde dela det med henne, att det kunde stämplas in i hans hud med ett brännjärn. Jag vill svälja dig, jag vill att du ska smälta in i mig och rinna genom mina ådror.

”Kommer drömmarna att upphöra nu?” mumlade hon. Hennes röst var knappt hörbar.

”Drömmarna? Ah, ansiktet … just det, du sa att det var ett ansikte, eller hur?” sa han, och kände hur dåsigheten långsamt spred sig i kroppen. ”Vadå för ansikte? Vems ansikte?”

”Det är olika varje gång. Ibland känns det väldigt bekant, andra gånger är jag övertygad om att jag aldrig har sett det förut. Vissa gånger är det alldeles blodigt … Och ibland ser det ut som ansiktet hos ett ruttnande lik.”

Han såg in i hennes ögon, lyckades med knapp nöd hålla sina egna öppna. Hon, däremot, såg inte det minsta trött ut: hennes blick var upprörd medan hon försökte förklara vad hennes lidande bottnade i. ”Jag trodde att det berodde på att jag åt kött”, sa hon. ”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.” Han visste- att han borde koncentrera sig på det hon berättade, men han kunde inte hindra ögonlocken från att sakta falla ihop. ”Så … nu vet jag. Ansiktet finns i min mage. Det steg upp från min mage.” Med hennes ord sjungande i öronen likt en vaggvisa, en han inte blev klok på, föll han över medvetandets rand ner i en till synes bottenlös sömn. ”Men jag är inte rädd längre. Nu finns det inget att vara rädd för.”

När han vaknade sov hon fortfarande.

Ett bländande solljus föll in i rummet. Hennes rufsiga hår omslöt huvudet likt en lejonman och det skrynkliga lakanet låg virat runt underkroppen. Lukten av hennes kropp fyllde rummet, en syrlig, skarp doft med inslag av sötma, bitterhet och en frän animalisk mysk.

Vad var klockan? Han fiskade upp mobilen ur fickan på koftan som han slängt ifrån sig kvällen innan. Ett på eftermiddagen. Han hade somnat någon gång vid sex-tiden, vilket betydde att han hade sovit som en sten i sju timmar. Han drog på sig kalsonger och byxor och såg sig omkring efter filmutrustningen. Han packade ihop stativet och lamporna, men kunde inte se videokameran någonstans. Han kom ihåg att han hade lagt undan den efter att han hade filmat klart, precis vid ytterdörren så att ingen skulle snubbla på den, men nu kunde han inte hitta den.

Kunde hon ha vaknat tidigare och lagt den någonstans? Han gick ut i köket för att se om den var där. När han gick mot diskbänken innanför avbalkningen lade han märke till något blankt som hade fallit ner på golvet. Det var 6-millimetersbandet. Märkligt, tänkte han, och gnuggade sig sedan i ögonen och såg sig ordentligt omkring. En kvinna satt med huvudet lutat mot bordsskivan. Hans hustru.

Det stod en lunchlåda vid hennes armbåge och hon hade sina slappa fingrar slutna om mobilen. Videokameran låg upp och ner under bordet, med luckan öppen. Hon måste ha hört honom när han kom emot henne, men hon rörde sig inte.

”Ä … älskling”, sa han. Det snurrade runt i huvudet; det här kunde inte hända. Inte förrän då lyfte hon huvudet från bordet och ställde sig upp, men han insåg snabbt att hon ville hålla honom på avstånd, att hon ville ha bordet mellan dem för att hindra honom från att komma för nära.

”Jag hade inte hört något från Yeong-hye så … så jag tänkte att jag skulle titta förbi på väg till affären. Jag hade lagat lite grönsaksrätter, förstår du.” Hennes röst var ytterst spänd. Hon ansträngde sig för att låta lugn, som om det var hon som behövde förklara sig. Han kände igen tonfallet. Ett återhållet, lågt, lätt skälvande tonfall som betydde att hon kämpade för att inte visa hur extremt upprörd hon var.

”Det var öppet, så jag gick in. Så fick jag se att Yeong-hye var helt täckt av färg, och jag tänkte, vad konstigt … Jag kände inte igen dig först, eftersom du låg med ansiktet mot väggen och kroppen täckt av täcket.” Fortfarande med mobilen i handen strök hon bort håret ur ansiktet. Båda händerna skakade. ”Jag tänkte att Yeong-hye hade träffat en man eller så hade hon kanske blivit galen igen, med tanke på det hon hade på kroppen … jag förstod att jag bara borde gå därifrån, men … den där mannen kunde ha varit vem som helst, och tänk om Yeong-hye behövde hjälp … sedan fick jag syn på videokameran vid dörren och jag tog den och spolade tillbaka bandet, precis som du lärde mig för evigheter sedan …” Hon var tvungen att behärska sig till det yttersta, krama ut varje uns av själsstyrka för att kunna fortsätta. ”Och jag såg dig på bandet.”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

I hennes ögon syntes en blandning av chock, fasa och förtvivlan som var omöjlig att uttrycka i ord, medan hennes ansiktsuttryck var nästan hårt. Först då insåg han att hans nakna överkropp tycktes äckla henne, och skyndade sig att leta upp skjortan.

Han hittade den i badrummet, slängd i en skrynklig hög, och satte den på sig. ”Älskling, jag kan förklara. Det blir inte lätt för dig att förstå, men …”

Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”

Va?” Han tog ett steg mot henne, en förbryllad rynka i pannan.

Hon backade undan. ”Både du och Yeong-hye är i behov av vård.”

Det gick flera sekunder innan han förstod att hon menade allvar. ”Vad är det du säger? Tänker du få mig intagen på mentalsjukhus?”

I samma stund hördes ett prasslande ljud från bädden. Både han och hustrun höll andan. Yeong-hye drog bort lakanet och reste sig upp, spritt språngande naken. Han såg hur tårarna strömmade nedför hustruns kinder.

”Din jävel”, muttrade hon och svalde sina snyftningar. ”Titta på henne … hon är uppenbart sjuk. I huvudet. Hur kunde du?”

Fram till dess hade Yeong-hye verkat omedveten om att hennes syster befann sig i lägenheten; först nu vände hon blicken mot dem. Hennes ansikte var uttryckslöst och blicken fullständigt tom.

Hon vände dem sakta ryggen och gick ut på balkongen. Kylig luft strömmade in i lägenheten när hon öppnade dörren. Han fäste blicken på det ljusblå mongolmärket, såg spåren av sädesvätska och saliv som hade torkat där likt sav. Med ens kändes det som om han hade blivit gammal, att han hade upplevt allt som gick att uppleva och att inte ens döden skrämde honom längre.

Hon lutade sig ut över verandaräcket med sina glimmande gyllengula bröst. Benen var översållade av brandgula blomblad och hon särade på dem, som om hon ville älska med solen och vinden. Han hörde sirenen från den annalkande ambulansen, han hörde skrik, suckar, hojtande barn, uppståndelsen nedifrån gatan. Trampet av fötter som skyndade uppför trapporna, allt närmare.

Han måste rusa ut på balkongen, nu genast, och kasta sig över räcket som hon stod och lutade sig över. Han skulle falla tre våningar och krossa skallen. Det var enda sättet. Enda sättet att göra slut på alltihop. Ändå stod han kvar där han var, som fastnaglad, som om detta var den sista stunden i hans liv, och stirrade förhäxat på den glödande blomma som var hennes kropp, denna kropp som nu gnistrade av långt intensivare bilder än dem han hade filmat under natten.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 månad sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad