Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 5

2

Mongolmärket

Den oxblodsröda ridån gick ner över scenen. Dansarna viftade så energiskt med händerna att hela raden förvandlades till en enda suddig rörelse och de enskilda gestalterna blev omöjliga att urskilja. Trots dundrande applåder, med ett och annat ”bravo” inskjutet här och var, blev det inget extra applådtack. Ovationerna dog abrupt ut och publiken började samla ihop sina väskor och jackor och bana sig ut mot mittgången. Han reste sig upp. Under de fem eller sex minuter som applåderna pågick hade han suttit med armarna i kors och tyst blickat upp mot dansarnas ivriga ansikten medan de slickade i sig uppskattningen. Deras insatser hade väckt både medkänsla och respekt hos honom, men han tyckte inte att koreografen hade gjort sig förtjänt av applåderna.

Han gick ut från salongen, korsade foajén och granska-de affischerna för nu inaktuella föreställningar. Han hade varit i en bokhandel inne i centrum och råkat få syn på en av teaterns affischer. Det hade gått som en rysning genom hela kroppen. Rädd att ha missat sista föreställningen hade han skyndsamt ringt till teatern och bokat biljett. På affischen satt män och kvinnor med sina nakna ryggar vända mot betraktaren, från nacken ner till ryggslutet täckta av blommor, slingrande stjälkar och tätt överlappande blad målade i rött och blått. Medan han betraktade dem kände han sig ängslig, upphetsad och lite modstulen. Hur kunde en bild som han hade varit besatt av i närmare ett år också ha fantiserats ihop av någon annan – koreografen – någon han dessutom aldrig hade hört talas om? Skulle den bilden nu ta fysisk gestalt inför hans ögon, så som han hade drömt den? Medan han satt och väntade på att ljuset skulle släckas och föreställningen ta sin början var han så nervös att han inte ens förmådde ta en klunk vatten.

Men han hade inte funnit det han sökte. Han banade sig fram mellan teaterbesökarna som nu trängdes i foajén och som allesammans såg så eleganta och extroverta ut, och styrde kosan mot närmaste tunnelbanestation. Den dånande elektroniska musiken hade inte gett honom någonting, inte heller de bjärta kostymerna, den utmanande nakenheten eller de överdrivet sexuella gesterna. Det han hade sökt var något stillsammare, djupare, mer privat.

Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik.

Eftersom det var en söndagseftermiddag blev han tvungen att vänta ett tag på tåget. När han klev på ställde han sig nära vagnsdörren; i handen höll han ett program med fotot från affischen på omslaget. Hans hustru och femårige son väntade hemma. Han visste att hans hustru ville att de skulle tillbringa helgerna tillsammans som en familj, men han hade ändå valt att lägga en halv dag på att gå och se föreställningen. Skulle han få ut något av det? Han hade vetat att han med all sannolikhet bara skulle bli besviken igen – att det när allt kom omkring inte kunde sluta på något annat sätt. Och det var exakt så det blev. Hur i hela världen skulle en fullkomlig främling kunna fånga den inneboende logiken i något han själv hade fantiserat ihop och hitta ett sätt att ge det liv? Bitterheten som plötsligt vällde upp inom honom var precis samma känsla som när han för länge sedan såg en video av den japanska konstnären Yayoi Kusama. Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik. De var inte stilla ens en sekund, de sprattlade och krumbuktade likt fiskar på torra land. Inte för att hans egen hunger var mindre häftig – det var bara det att han inte ville uttrycka den på det sättet. Allt annat än det.

Efter ett tag passerade tåget huset där han bodde. Han hade aldrig haft för avsikt att stiga av där. Han stuvade ner programmet i ryggsäcken, körde båda händerna i koftfickorna och studerade vagnsinteriören där den reflekterades i fönstret. Han måste tvinga sig själv att acceptera att den medelålders mannen, som bar basebollkeps för att dölja den begynnande skalligheten och en bylsig kofta för att åtminstone försöka göra detsamma med sin tjocka mage, var han själv.

Som tur var visade det sig att dörren till ateljén var låst, vilket betydde att han skulle få vara för sig själv. Söndagseftermiddagar var praktiskt taget de enda gånger han fick arbeta ostört. Ateljén låg två våningar under markplanet i en kontorsbyggnad som tillhörde en konsultfirma, och hyrdes ut som en del av deras sponsringsprojekt; de fyra videokonstnärer som delade den tjugofem kvadratmeter stora lokalen fick lov att turas om att använda den enda datorn. Han var tacksam över att ha gratis tillgång till videoprojektorn. Men hans känslighet för andra människors närvaro, som innebar att han bara kunde gå helt upp i sitt arbete när han var ensam, utgjorde ett stort hinder.

Dörren öppnades med ett litet klick. Han trevade längs väggen tills han hittade strömbrytaren. Efter att först ha sett till att låsa efter sig, tog han av sig kepsen och koftan och ställde ner ryggsäcken på golvet och började sedan vanka fram och tillbaka genom den avlånga lokalen med händerna för munnen, innan han till
sist sjönk ner framför datorn och lutade huvudet i händerna.

Han öppnade ryggsäcken och tog fram programmet, ett skissblock och ett videoband. Bandet, som var märkt med hans namn, adress och telefonnummer, innehöll originalinspelningar av alla de videoverk som han hade skapat under de senaste tio åren. Det hade redan gått två år sedan han senast sparade ett nytt verk på bandet. Inte för att två år räknades som extremt vad improduktiva perioder beträffade, men det var ändå länge nog för att göra honom nervös.

Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Han slog upp skissblocket. Sidorna var fyllda med teckningar som även om de utgick från samma grundtanke skilde sig fullständigt från affischen vad gällde känslan och det konstnärliga uttrycket. Männens och kvinnornas nakna kroppar var dekorerade med färgrika kaskader av målade blommor, men det låg något enkelt och okomplicerat i sättet de hade sex med varandra. Utan de fasta skinkor, spända lår och smala överkroppar som fick dem att påminna om dansare, hade de inte upplevts som mer erotiska än vårblommor. Deras kroppar – han hade inte gett dem några ansikten – ägde en stillhet och konkretion som uppvägde situationens upphetsande karaktär.

Bilden hade kommit till honom som en blixt från klar himmel. Det hände föregående vinter, då han började tro att han kanske skulle kunna sätta punkt för sin långa träda, då han kände hur energin började ringla upp från maggropen, bit för bit. Men han hade aldrig anat att hans nyfunna energi skulle resultera i en så befängd vision. För det första hade hans verk dittills alltid lutat åt det realistiska hållet. Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Och kanske hade bilden aldrig kommit till honom om det inte hade varit för ett slumpmässigt samtal. Om hans fru inte hade bett honom att bada deras son den där söndagseftermiddagen. Om han inte hade sett henne hjälpa pojken på med kalsongerna efter att ha torkat honom med en handduk och hört sig själv utbrista: ”Det där mongolmärket är fortfarande så stort! När bleknar de bort egentligen?” Om hon inte tanklöst hade svarat: ”Tja … jag minns inte exakt när mitt försvann. Och Yeong-hye hade fortfarande sitt kvar när hon var tjugo.”- Om hon inte sedan hade följt upp hans förbluffade ”Tjugo?” med ”Mmm … inte större än ett tumavtryck, blått. Och vem vet, om hon hade det så länge kanske hon fortfarande har det kvar.” I exakt det ögonblicket träffades han av bilden av en blå blomma som slog ut på en kvinnas stjärt. Det faktum att hans svägerska fortfarande hade ett mongolmärke på skinkan blev oförklarligt sammankopplat med hans vision av män och kvinnor som låg med varandra, med sina nakna kroppar helt täckta av målade blommor. Sambandet mellan dessa två ting var så klart, så uppenbart, att det nästan inte gick att begripa, och därmed etsades det in i hans medvetande.

Även om hon saknade ansikte var kvinnan på hans teckningar tveklöst hans svägerska. Nej, det måste vara hon. Han hade fantiserat om hur hennes nakna kropp måste se ut och börjat rita och när han slutligen satte en prick, som ett litet blått blomblad, mitt på hennes stjärt fick han erektion. Det var nästan första gången sedan han gifte sig, och definitivt första gången sedan han lämnade trettioåren bakom sig, som han hade upplevt en så stark sexuell åtrå, en åtrå som dessutom var riktad mot ett tydligt objekt. Så vem var då den ansiktslöse mannen med armarna om hennes hals, som såg ut som om han försökte strypa henne, som stötte in i henne? Han visste att det var han själv, att det i själva verket inte kunde vara någon annan. Han drog denna slutsats med en grimas.

Länge försökte han att finna en lösning, ett sätt att befria sig från den makt bilden hade över honom, men inget annat kunde ersätta den. Någon annan lika intensiv och förförisk bild existerade helt enkelt inte. Det fanns inget annat han ville arbeta med. Varenda utställning, film och föreställning framstod som tråkig och platt, av det enkla skälet att inget var detta.

Han kunde sitta i timmar, till synes försjunken i dagdrömmar, och grubbla över hur han skulle förvandla bilden till verklighet. Han skulle hyra en ateljé av en konstnärsvän och installera studiobelysning, köpa kroppsfärg och ett vitt skynke att täcka golvet med … han lät tankarna löpa i dessa banor trots att det viktigaste, att övertala svägerskan, fortfarande kvarstod. Länge grubblade han över om det skulle vara möjligt att ersätta henne med en annan kvinna, men slogs sent omsider av insikten att filmen han planerade att göra alldeles för lätt skulle kunna klassas som pornografi. Ingen kvinna skulle gå med på något sådant, för att inte tala om hans svägerska. Borde han i så fall punga ut med en massa pengar och anlita en professionell skådespelerska? Och även om han efter att ha gjort hundra eftergifter till slut lyckades få filmen gjord, skulle han verkligen kunna visa den? Han hade ofta räknat med att hans verk, som behandlade sociala frågor, skulle kunna göra honom till skottavla för somliga människor, men han hade aldrig föreställt sig att han skulle kunna bli beskylld för att kränga billigt snusk. Han hade alltid varit fullkomligt fri i sitt skapande; det hade aldrig slagit honom att denna frihet skulle kunna bli en lyx.

Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser?

Hade det inte varit för den där bilden skulle han aldrig ha behövt kämpa med denna olust, ängslan och självrannsakan, dessa plågsamma farhågor och tvivel. Han hade sluppit vara rädd för att förlora allt han hade uppnått – inte för att det var särskilt mycket – inklusive sin familj, i ett enda slag, och det på grund av ett beslut han själv hade fattat. Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser? I slutändan kunde han inte med säkerhet hävda att han hade svaret på dessa frågor, han som alltid hade varit så säker förut.

Han hörde en nyckel sättas i låset, slog snabbt ihop skissblocket och vände sig mot dörren. Vem det än var ville han inte att någon skulle få syn på hans teckningar. Det var något nytt och lite främmande för honom. Han brukade vanligtvis inte dra sig för att visa sina skisser och idéer för andra.

”Hej!” Det var J, med sitt långa hår uppsatt i hästsvans. ”Jag trodde inte att det var någon här.”

Han lutade sig tillbaka med avsiktligt långsamma rörelser och log.

”Vad sägs om en kopp kaffe?” frågade J och fiskade upp några mynt ur fickan.

Han skakade på huvudet. Medan J gick och hämtade kaffe från kaffeautomaten såg han sig om i ateljén, som inte längre var hans privata utrymme. Han satte på sig basebollkepsen igen, ovillig att skylta med sin allt kalare hjässa. Likt en kliande hosta i halsen kände han hur ett länge undertryckt vrål hotade att välla upp från djupet av hans varelse. Han svepte ner sina saker i ryggsäcken, flydde från ateljén och skyndade mot hissen. Hans ansikte reflekterades i hissdörren som glimmade likt en spegel; det såg ut som om tårar strömmade ur hans blodsprängda ögon. Hur han än rannsakade sitt minne kunde han inte erinra sig att han någonsin varit med om något liknande. Just i den stunden ville han inget hellre än spotta på de där röda, trötta ögonen. Han ville slå sig själv på käften tills blodet sipprade fram under det svarta skägget och banka sönder sina fula läppar, svullna av åtrå, med skosulan.

”Du är sen”, sa hans hustru, som bemödade sig om att inte låta alltför misslynt. Deras son vände sig åter mot gaffeltrucken i plast som han hade lekt med. Det var omöjligt att avgöra om han var glad över att se sin far eller inte.

Sedan hans hustru hade börjat arbeta heltid på sminkbutiken igen var hon ständigt utarbetad, men hon var den sorten som stretade på ändå, idogt och träget. Praktiskt taget det enda hon begärde av honom var att han inte skulle vara upptagen på söndagarna. ”Jag skulle gärna vilja vila lite … och Ji-woo behöver umgås med sin pappa också, inte sant?” Han visste att det var den enda dagen i veckan då hon gav sig själv lite ledigt. Hon var till och med tacksam över att han utan att klaga lät henne ta så mycket ansvar och sköta både ett företag och hemmet. Men varje gång han tittade på henne nuförtiden såg han systerns ansikte projicerat på hennes, och deras familjeliv kunde inte vara mer fjärran från hans tankar.

”Har du ätit?”

”Ja, jag tog något på vägen.”

”Du måste äta ordentligt, varför tar du jämt något i farten?” Hennes ton var resignerad, som om hon för länge sedan hade gett upp hoppet om sin man. Han granskade hennes utmattade ansikte så som man kan betrakta en fullkomligt främmande människa. Hennes ögon var djupa och klara under naturligt dubbla ögonlock, och ansiktet var en smal oval med en mjuk, feminin käklinje. Framgången med sminkbutiken, som hon på något sätt lyckats starta när hon ännu var en ung flicka och som sedan dess hade vuxit från knappa tio kvadratmeter till sin nuvarande storlek, måste framför allt ha byggt på det trevliga intryck som hennes vänliga, öppna ansikte gav. Ändå hade det ända från början funnits någonting hos henne som fick honom att känna sig vagt missbelåten. Hennes ansikte, figur och omtänksamma natur gjorde henne till precis den kvinna han så länge hade letat efter, och eftersom han inte kunde sätta fingret på vad det var han tyckte att hon saknade hade han bestämt sig för att gifta sig med henne. Det var faktiskt inte förrän han presenterades för hennes syster som han insåg vad som fattades hos hans nya fru.

Allt hos hennes syster tilltalade honom – hennes enkla ögonlock, hennes sätt att tala, så rättframt att det var på gränsen till ohyfsat och utan hustruns nasala tonfall, de tråkiga kläderna, de androgynt utstående kindbenen. Hon skulle gott kunna kallas ful i jämförelse med hans hustru, men för honom utstrålade hon energi, likt ett träd som växer ute i vildmarken, knotigt och ensamt. Ändå kände han inte mer för henne än han hade gjort innan de träffades. ”Hm, det där är min typ; trots att de är systrar och rätt lika på många sätt finns det en subtil skillnad mellan dem”, – denna tanke for som hastigast genom hans huvud, och var sedan borta.

”Ska jag göra i ordning någonting åt dig eller inte?” Hustruns fråga lät nästan som ett krav.

”Jag sa ju att jag redan har ätit.”

Utmattad av alla känslor som rasade inom honom öppnade han dörren till badrummet. Så fort han tände lampan skar hustruns röst åter i hans öron.

”Förutom allt annat är jag orolig för Yeong-hye. Jag har inte hört ifrån dig på hela dagen, och Ji-woo är förkyld så jag var tvungen att vara hos honom hela tiden …” Hon suckade och ropade sedan på sonen: ”Vad gör du? Jag sa ju åt dig och komma och ta din medicin!” Medveten om att pojken skulle dra benen efter sig hällde hans hustru långsamt upp medicinen i en sked och blandade det med jordgubbsfärgad sirap. Han gick ut från badrummet och stängde dörren efter sig.

”Vad är det med din syster?” frågade han. ”Vad är det nu som har hänt?”

”Hon har fått skilsmässopapperen, förstås! Jag kan i och för sig förstå herr Cheong, men ändå, han kunde väl ha varit lite mer förstående. Att bara kasta bort ett äktenskap på det där viset …”

”Jag …”, stammade han. ”Ska jag gå dit och prata med henne?”

Med ens lyste hustrun upp. ”Vill du det? Hon har ju inte varit här på så länge och om du kunde hälsa på henne, även om det är lite känsligt … men du vet, det är inte som att hon inte förstår problemet. Hon inser att det var så det måste bli, helt enkelt.” Han betraktade sin hustru,- sinnebilden för ansvarstagande medkänsla där hon försiktigt närmade sig sonen med medicinen. Hon är en god kvinna, tänkte han. Den sortens kvinna vars godhet är kvävande.

”Jag ringer henne i morgon.”

”Vill du ha numret?”

”Nej, jag har det.”

Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern.

Det kändes som om bröstet skulle sprängas. Han gick in på toaletten igen och stängde dörren. Han satte på duschen och lyssnade på vattnet som smattrade ner i badkaret medan han klädde av sig. Han var medveten om att han inte hade legat med sin hustru på närmare två månader. Men han visste också att det inte hade någonting med henne att göra att hans penis plötsligt hade styvnat.

Han hade föreställt sig sin svägerskas hyreslägenhet, en etta som hon hade delat med hans hustru när de var unga, och för sin inre syn sett henne ligga hopkrupen på sängen, och sedan växlat över till minnet av hur det kändes att bära henne på ryggen, hur hennes kropp pressades mot hans och fläckade hans kläder med blod, känslan av hennes bröst och rumpa, och fantiserat om att dra ner hennes byxor precis så mycket att det blå mongolmärket blottades.

Han stod där och onanerade. Ett stön trängde fram mellan hans läppar, inte riktigt ett skratt och inte riktigt en snyftning. Chocken av det iskalla vattnet.

Det var på försommaren för två år sedan som hans svägerska hade skurit sig i handleden i deras nya lägenhet, dit de hade flyttat för att få mer utrymme. Hans hustrus familj hade kommit på lunch. Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern. Hon hade varit så eländigt mager, det var inte som att han inte förstod att de skällde ut henne. Men att fadern, krigshjälten, faktiskt slog sin rebelliska dotter i ansiktet och handgripligen tryckte in en köttbit i munnen på henne, det var en helt annan sak. Hur mycket han än tänkte tillbaka på det kunde han inte övertyga sig själv om att det verkligen hade hänt – det var mer som en scen ur någon absurd pjäs.

Mer levande och skrämmande än något annat var minnet av hans svägerskas skrik när köttbiten närmade sig hennes läppar. Efter att hon hade spottat ut den hade hon ryckt åt sig fruktkniven och stirrat vilt på var och en i familjen. Hennes skräckslagna ögon hade rullat som på ett trängt djur.

När blodet började forsa från hennes handled hade han rivit loss en remsa från ett av deras täcken, bundit om hennes handled och lyft upp henne. Hennes kropp var så lätt att hon nästan kunde ha varit ett spöke. När han sprang ner till parkeringen hade han häpnat över hur raskt och beslutsamt han hade agerat, något han aldrig hade insett att han var kapabel till.

Medan han såg hennes medvetslösa kropp bli omhändertagen på akuten hade han hört ett ljud som av någonting som bröts itu inom honom. Känslan som hade uppfyllt honom i den stunden kunde han inte ens nu beskriva för sig själv. En människa hade attackerat sin egen kropp mitt framför ögonen på honom, försökt skära i den som om den var ett stycke kött; hennes blod hade stänkt ner hans vita skjorta, blandat sig med hans svett och så småningom torkat till en mörkbrun fläck.

Han mindes att han hade hoppats att hon skulle överleva, men samtidigt undrat vad det egentligen skulle innebära för henne. Ögonblicket då hon försökte att ta sitt eget liv var en vändpunkt. Nu kunde ingen längre göra någonting för att hjälpa henne. Varenda en av dem – hennes föräldrar som hade försökt tvinga i henne kött, hennes make och syskon som hade stått vid sidan av och låtit det hända – var främlingar, om inte rentav fiender. Om hon vaknade igen skulle situationen inte ha förändrats. Bara för att självmordsförsöket var oplanerat var det långt ifrån säkert att hon inte skulle försöka igen. Och om hon gjorde det skulle hon tveklöst vara mer noggrann med hur hon gick till väga, och det betydde att det till skillnad från den här gången kanske inte skulle finnas någon där som kunde hindra henne. Med ens gick det upp för honom vilken slutsats hans tankar hade landat i: att det vore bättre om hon inte vaknade, att om hon gjorde det skulle situationen faktiskt vara tvetydig, ohygglig, att han kanske borde kasta ut henne genom fönstret innan hon hann slå upp ögonen.

… annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Så snart hon var utom fara hade han använt pengarna som hennes make hade gett honom för att gå och köpa en ny skjorta som han kunde byta till. I stället för att kasta bort den nedfläckade skjortan, som stank av blod, hade han knölat ihop den och tagit med den i taxin hem. Under färden hade han kommit att tänka på sitt senaste videoverk och till sin förvåning upptäckt att han mindes det som någonting som hade varit outhärdligt plågsamt. Verket baserades på bilder som relaterade till företeelser han avskydde och betraktade som lögner, ihopklippta till ett impressionistiskt montage med musik och utmanande undertexter – annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Med ens hade han blivit illamående. Även om bilderna onekligen hade varit ångestskapande, även om han hade avskytt dem, hade de enskilda ögonblick som ingick i verket, som han hade brottats med nätterna igenom i ett försök att konfrontera de känslor de väckte hos honom, nu börjat kännas som en form av våld. I den stunden passerade hans tankar en gräns och han ville knuffa upp taxidörren och kasta sig ut i farten, rätt ut i gatan. Han stod inte längre ut med att tänka på de där bilderna, på den verklighet de skildrade. Tidigare, då han hade klarat av att handskas med dem, måste det ha varit för att hans avsky för dem var outvecklad på något sätt – eller så hade han inte känt sig tillräckligt hotad av dem. Men där och då, instängd i taxin denna kvava sommareftermiddag med den fräna lukten av svägerskans blod i näsborrarna, kändes de där bilderna och den där verkligheten plötsligt som något hotfullt. Det vände sig i magen på honom och han fick svårt att andas. Han insåg att det nog skulle dröja innan han kunde skapa ett nytt verk. Han var utarbetad och livet äcklade honom. Han orkade inte med allt som fördärvades av det.

Allt han hade skapat de senaste tio åren vände honom stillsamt ryggen. Det var inte längre hans. Det tillhörde en person som han hade känt – en gång för länge sedan.

Hans svägerska var tyst i andra änden. Han visste att hon var där, han kunde höra ett svagt suckande ljud, som andetag, under ett slags knaster som han antog kom från linjen.

”Hallå?” Han hade svårt att få fram orden. ”Det är jag, Ji-woos mamma är …” Han föraktade sig själv, sin skenhelighet och förslagenhet, men sköt det ifrån sig och fortsatte: ”Hon är orolig, förstår du.”

Fortfarande inget svar. Han suckade i luren. Hon var säkert barfota, som alltid. När hennes vistelse på mentalsjukhuset, där hon hade vårdats i flera månader, var över, hade hon kommit och bott hos dem medan hans fru och resten av familjen åkte till hennes man för att försöka övertala honom att ta henne tillbaka. Den månad hon hade tillbringat hos dem innan hon flyttade till en möblerad etta hade inte varit det minsta betungande för någon av dem. Delvis för att han ännu inte hade hört talas om mongolmärket, och således mest såg henne som en ömkansvärd om än aningen mystisk person.

Hon hade aldrig varit särskilt pratsam och hade tillbringat större delen av tiden med att sitta på balkongen och värma sig i höstsolen. Där ägnade hon sig åt att plocka upp torra löv som hade fallit från blomkrukorna och smula sönder dem till ett fint pulver, eller sträcka ut handen för att skapa skuggor på golvet. När hans fru hade mycket att göra kunde hon hjälpa till genom att ta med sig Ji-woo till badrummet och ge honom ett bad, barfota på de kalla kakelplattorna.

Det var svårt att tro att en sådan kvinna en gång hade försökt ta livet av sig, eller att hon hade suttit barbröstad inför en samling främmande människor, något som tydligen var symptom på någon sorts tillfällig sinnesförvirring efter självmordsförsöket. Att han hade sprungit till sjukhuset med henne blödande på sin rygg och att upplevelsen hade påverkat honom så på djupet, kändes som något som hade hänt med en annan kvinna eller kanske i en annan tid.

Det enda som var särskilt ovanligt med henne var att hon inte åt kött. Detta beslut hade retat upp hennes familj från allra första början, och eftersom hennes beteende därefter hade blivit allt egendomligare – och kulminerat med att hon irrade omkring barbröstad – hade hennes make bestämt sig för att hennes vegetarianism bevisade att hon aldrig skulle bli ”normal” igen.

”Hon var alltid så undergiven – på utsidan i alla fall. Men att en kvinna som inte var helt tillräknelig till att börja med ska stoppa i sig mediciner varje dag, tja, hon kommer att bli sämre, inget snack om saken.”

Det han hade svårt att fatta var att hans svåger verkade tycka att det var helt i sin ordning att dumpa sin hustru som om hon var en trasig klocka eller hushållsapparat.

”Utmåla mig inte som någon sorts skurk. Vem som helst kan inse att det är jag som är det verkliga offret här.”

Eftersom han inte kunde förneka att det låg åtminstone en gnutta sanning i detta, förhöll han sig, till skillnad från sin hustru, neutral i frågan. Hon hade vädjat till herr Cheong om att inte driva igenom skilsmässan, utan vänta och se hur saker och ting skulle utvecklas, men han hade inte låtit sig bevekas.

Han försökte skjuta herr Cheongs ansikte ur tankarna – den där låga pannan, spetsiga hakan och allmänt halsstarriga uppsynen hade alltid gjort ett osympatiskt intryck på honom. Han prövade att säga Yeong-hyes namn igen.

”Yeong-hye, säg något, är du snäll. Vad som helst, bara du svarar.” Just som han trodde att det inte var något annat att göra än att lägga på, tog hon till orda.

”Vattnet kokar.” Hennes röst hade ingen tyngd, som en fjäder. Den var varken dyster eller frånvarande, som man kunde förvänta sig av någon som var sjuk. Men den var heller inte ljus och sorglös. Den ägde den stillsamma klangen hos en människa som inte hörde hemma någonstans, någon som befann sig i ett gränsland mellan olika tillstånd.

”Jag måste gå och stänga av plattan.”

”Yeong-hye, jag tänkte …” Han talade snabbt, rädd att hon skulle lägga på och bryta samtalet. ”Går det bra att jag kommer över nu? Du är inte på väg ut någonstans?”

Efter en kort tystnad hörde han ett klick och tonen som signalerade att linjen hade brutits. När han lade ifrån sig telefonen var handflatan klibbig av svett.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket…

Det var tveklöst först efter att hans hustru hade berättat om hennes mongolmärke som han började se sin svägerska i ett nytt ljus. Innan dess hade han aldrig haft några baktankar vad gällde henne. När han nu tänkte tillbaka på hur hon hade sett ut och uppträtt medan hon bodde hos dem, var den sexuella lust som strömmade genom honom ett resultat av hans mentala återskapande av dessa tidigare upplevelser, och ingenting han faktiskt hade känt då. Han kände hur det hettade i huden varje gång han mindes hennes frånvarande min när hon satt på balkongen och kastade skuggor med handen, hur hennes vita smalben skymtade fram under de säckiga träningsoverallsbyxorna när hon hjälpte hans son i badrummet, hennes nonchalanta sätt att halvligga framför tv:n, hennes halvnakna ben, hennes okammade hår. Och alla dessa minnen var färgade av det blå mongolmärket – märket som endast uppträdde på barns stjärtar eller ryggar och alltid bleknade bort långt innan mogen ålder.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket, så till den grad att det ena inte kunde skiljas från det andra, och att blodet som forsat ur hennes pulsåder hade stänkt ner hans vita skjorta och torkat till samma mörkt vinröda nyans som adzukibönsoppa, kändes som en skrämmande och gåtfull föraning om hans eget slutgiltiga öde.

Fortsättning följer…

Publicerad
23 hours sedan
”Än i dag skapar kolonialismen en tudelad värld”, skriver Lina Mohageb. Foto: Wikimedia commons

Fanons ofullbordade revolution

Frantz Fanons texter har haft en enorm påverkan på antikoloniala och antirasistiska kamper. I år skulle han fyllt 100 år. Lina Mohageb, från Kollektivet Jordens Fördömda, om en revolutionär vars tankar kan hjälpa oss att förstå världen av i dag.

I år är det hundraårsjubileum för Frantz Fanon, den karibiska psykiatern som blev revolutionär och krigade på algeriernas sida i deras krig (1954–1962) för frigörelse från de franska kolonisatörerna. Trots sitt korta liv, han dog bara 36 år gammal, hann hans kamp ge näring till oräkneliga samtida och efterkommande antikoloniala revolutionärer. I hans minne möts människor världen över för att samtala om Fanon, inte främst som en historisk figur utan som någon vars tänkande är högst relevant i dag.  Så varför är han så viktig?

”Den koloniala världen är manikeisk”, skrev Fanon: en värld delad i två. De koloniserades värld är byggd på exploatering till förmån för kolonisatören, och förtrycket skapar en zon där ens liv inte räknas. Kolonisatörens värld å sin sida byggs upp på den här exploateringen, och kan ge ett liv i överflöd för dem som lever i den världen. För att skydda det här ojämlika utbytet sätts militärer in och nationsgränser skapas. Resultatet blir två vitt skilda zoner: en zon av ”vara” och en av ”icke-vara”, med Fanons ord. 

Kolonialismens tudelade värld

Den här insikten vann Fanon inte under sin barndom. Han växte visserligen upp i en fransk koloni, ön Martinique i södra Karibien, men i en medelklassfamilj. Han identifierade sig starkt med de franska upplysningsidealen, och gick med i de fria franska styrkorna under andra världskriget som mycket ung, för att skydda liberala värderingar och bekämpa nazismen. Det var först när han kom till Europa för att studera som han började se att även Frankrike, med sina liberala värderingar, innehöll motsättningar där svarta och bruna sågs som andra klassens människor – eller inte som människor alls. Likt många andra var det i det direkta mötet med Europa som han först blev svart, alltså där hans ras började spela en uppenbar roll. 

Än i dag skapar kolonialismen en tudelad värld. Mest uppenbart i exempelvis Gaza, där ett folkmord rättfärdigas om du befinner dig på fel sida av ockupationens murar och taggtrådar. Också uppenbart i Kongo, som trots sin formella frigörelse från kolonialismen är djupt sargat av nykoloniala förhållanden. Arbetar du i gruvorna där är dina villkor sådana att man kan tala om att ditt liv inte har något värde. Samtidigt exploateras du för konsumtion som sker i väst. Det skiljer sig från västeuropeiska arbetare i stort, som, även där de exploateras, ses som ett politiskt subjekt att förhålla sig till. Ett subjekt vars rättigheter kan kämpas för och organiseras kring. 

Vi ser spår av den uppdelning Fanon talade om också i den europeiska offentlighetens diskussioner om afrikaner, araber och muslimer, ofta under täckmanteln av att prata om ”kulturella skillnader”. Genom ideologier som nationalism och tillhörande idéer om tillhörighet baserad på nationsgränser så villkoras mänsklighet. Är du exempelvis papperslös i Sverige lever du i en rättslöshet du inte lever i om du har ett pass. Precis som militären håller de koloniserade på plats i kolonierna pratar politiker om att sätta in militär mot folk i Orten. Effekterna i Europa av inre gränser som segregation, och yttre gränser som nationsgränser, kan båda förstås som förlängningar av vad Fanon beskrev.

Svart hud, vita masker

Efter sina studier i Frankrike kom han till den dåtida franska bosättarkolonin Algeriet för att praktisera som psykiater 1953. Vid det laget hade han redan skrivit sin första bok Svart hud, vita masker (1952) och tillbringat en formativ tid under mentorskap av den katalanske psykiatern Francois Tosquelles. Tosquelles hade en väldigt kritisk syn på psykiatrin på grund av hur den såg på individen kontra samhället, vilket influerade Fanons tänkande när han beskrev hur det inte bara är individens egen utveckling eller familj som formar individens psyke och ger upphov till dysfunktion, utan också samhället i stort, av Fanon kallad sociogenes. För svarta och bruna vars liv märks av rasism kan inte psykiska tillstånd förstås utan rasismens konsekvenser.

Det här visade sig stämma väl i Algeriet, där han såg kolonialismens brutala psykiska konsekvenser hos både de koloniserade algerierna och de franska poliserna som utförde det koloniala våldet. Likt de israeliska soldaterna i Gaza som kommer tillbaka från Gaza självmordsbenägna från tyngden av sina handlingar, var fransmännen också i behov av behandling. Fanon förstod att för att alls kunna ägna sig åt läkning var han tvungen att engagera sig politiskt. I den algeriska kontexten innebar det att bekämpa de omständigheter som han såg låg till grunden för ohälsa, det vill säga kolonialismen. Så kan man förstå Fanons revolutionära insatser som en del av hans vårdarbete.

I dialog med Fanon förstår vi något också om läkning i vår tid: om förtryck skapar stress i oss som omöjliggör hälsa, vad säger det om den läkning som kan erbjudas på sjukhusen och vårdmottagningarna?

Att förstå Palestina genom Fanon 

I det revolutionära kriget i Algeriet tog Fanon till vapen och förenade sig med den globala antikoloniala rörelsen. Till den rörelsen talade han om våld, och hur en värld stöpt i ett så grymt våld som kolonisation innebar endast kunde bekämpas med våld. Det här är kanske den mest missförstådda aspekten av Fanons tänkande. Därför vill jag här citera direkta utdrag ur Fanons tal Varför vi använder våld (finns i översättning till svenska i Manas nummer Om våld tillsammans med Kollektivet Jordens Fördömda):

”Vi säger inte till kolonisatören: Du är en främling, stick. Vi säger inte: Vi ska ta makten över landet och få dig att betala för dina och dina förfäders brott. […] Vi säger till honom: ”Vi är algerier, vi bannlyser all rasism och allt förtryck från vår mark, låt oss arbeta för människan, för människans blomstring och för att berika mänskligheten.” Med stöd från den franska regeringen svarar kolonisatören: Algeriet är franskt. […] varje idé om en algerisk nation måste förstöras. Man förstår med andra ord att det koloniserade folket, fångat i nätet av ett tredimensionellt våld, punkten där ett mångfaldigt, skiftande, upprepat, ansamlat våld går ihop, ganska snabbt kommer fram till att logiskt ställa sig frågan om den koloniala regimens slut vad det än kostar.” 

Genom att skilja på det koloniala våldet, som skapar avhumaniserande världar, från det antikoloniala motståndet som – även när det brukar våld – försöker göra upp med dessa världar, så ger Fanon oss viktiga analyser när vi försöker förstå motstånd på platser som Palestina.

Jordens fördömda om kolonisatörernas kollaboratörer

Fanons diagnos sträckte sig förbi den franska kolonisatören och belyste också den klass afrikaner, ofta intellektuella och politiskt aktiva, som studerat i Europa och visade sig agera kollaboratörer med kolonisatören. Det här är en av Fanons mest centrala ansatser i boken Jordens fördömda (1961). Fanon såg denna grupp som ett enormt hot mot Afrikas självständighet, och i eftermälet till Afrikas kamper för frihet ser vi att han har haft rätt. Därför förespråkade Fanon skapandet av en ny kultur, där de koloniserade inte längre speglar sig i Europa, vars liberala ideal inte kunnat föra med sig frigörelse för Afrika. Att högt uppsatta svarta och bruna ledare inte gör något för att främja svartas och brunas liv ser vi även i väst i dag. Inte minst i USA som ju haft en svart president utan att livet förbättrades för vare sig svarta i USA, irakier, jemeniter eller afghaner, för att nämna några som drabbats hårdast av USA:s imperialism de senaste decennierna. 

Fanons uppmaning till de koloniserade var i stället […] för mänsklighetens skull, kamrater, måste vi byta skepnad, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa. Bitterljuvt nog är det här den sista meningen i hans sista bok som kom ut några dagar innan hans död, så hurdan denna nya människas form kan se ut fick vi inga svar på från Fanon. Men hans idéer om skapandet av en revolutionär kultur som höjer upp Afrika bortom Europa ger oss en fingervisning om vartåt hans tänkande var på väg. Därför kommer vi samman i Fanons namn för att hitta svaren på hur vi fullbordar hans revolution, tar vidare hans tänkande och bygger en värld utan kolonialism, med rättvisa och välstånd för var och en.

Lina Mohageb är medlem i Kollektivet Jordens Fördömda som är med och anordnar Antikolonialt Forum – Fanon 100 år på Hägerstensåsens Medborgarhus 22–23 november. Texten är faktakollad av Nicholas Smith, lektor i filosofi och Fanonexpert.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Utvandrarna 1.0 på Turteatern 2025
Utvandrarna 1.0 på Turteatern i regi av Marie Nikazm Bakken. Scenografi, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits. Foto: Sandra Karlung

Utvandrarna 1.0 på Turteatern vill plocka ner hjälterollerna

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.

När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild. 

Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem. 

Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård

Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören. 

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung

Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära? 

– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.

Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.

– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker. 

– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

En saboterande estetik

– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.

Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.

– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken. 

Har du sett filmerna?

– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.

Hur tänker du att man såg på det innan?

– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.

Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …

– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak. 

Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.

– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.

Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?

– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.

I romanen är de ju goda, hårt strävande människor. 

– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.

– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.

Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.

– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.

Finns resan över havet med?

– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla. 

Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.

– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.

Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.

– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta. 

– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken. 

Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?

– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.

Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York. 

– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.

– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.

Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.

– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.

Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård

Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?

– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det. 

– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken. 

Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?

– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.

”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”

– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.

Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?

– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen. 

En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.

– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.

Publicerad Uppdaterad