Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 5

2

Mongolmärket

Den oxblodsröda ridån gick ner över scenen. Dansarna viftade så energiskt med händerna att hela raden förvandlades till en enda suddig rörelse och de enskilda gestalterna blev omöjliga att urskilja. Trots dundrande applåder, med ett och annat ”bravo” inskjutet här och var, blev det inget extra applådtack. Ovationerna dog abrupt ut och publiken började samla ihop sina väskor och jackor och bana sig ut mot mittgången. Han reste sig upp. Under de fem eller sex minuter som applåderna pågick hade han suttit med armarna i kors och tyst blickat upp mot dansarnas ivriga ansikten medan de slickade i sig uppskattningen. Deras insatser hade väckt både medkänsla och respekt hos honom, men han tyckte inte att koreografen hade gjort sig förtjänt av applåderna.

Han gick ut från salongen, korsade foajén och granska-de affischerna för nu inaktuella föreställningar. Han hade varit i en bokhandel inne i centrum och råkat få syn på en av teaterns affischer. Det hade gått som en rysning genom hela kroppen. Rädd att ha missat sista föreställningen hade han skyndsamt ringt till teatern och bokat biljett. På affischen satt män och kvinnor med sina nakna ryggar vända mot betraktaren, från nacken ner till ryggslutet täckta av blommor, slingrande stjälkar och tätt överlappande blad målade i rött och blått. Medan han betraktade dem kände han sig ängslig, upphetsad och lite modstulen. Hur kunde en bild som han hade varit besatt av i närmare ett år också ha fantiserats ihop av någon annan – koreografen – någon han dessutom aldrig hade hört talas om? Skulle den bilden nu ta fysisk gestalt inför hans ögon, så som han hade drömt den? Medan han satt och väntade på att ljuset skulle släckas och föreställningen ta sin början var han så nervös att han inte ens förmådde ta en klunk vatten.

Men han hade inte funnit det han sökte. Han banade sig fram mellan teaterbesökarna som nu trängdes i foajén och som allesammans såg så eleganta och extroverta ut, och styrde kosan mot närmaste tunnelbanestation. Den dånande elektroniska musiken hade inte gett honom någonting, inte heller de bjärta kostymerna, den utmanande nakenheten eller de överdrivet sexuella gesterna. Det han hade sökt var något stillsammare, djupare, mer privat.

Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik.

Eftersom det var en söndagseftermiddag blev han tvungen att vänta ett tag på tåget. När han klev på ställde han sig nära vagnsdörren; i handen höll han ett program med fotot från affischen på omslaget. Hans hustru och femårige son väntade hemma. Han visste att hans hustru ville att de skulle tillbringa helgerna tillsammans som en familj, men han hade ändå valt att lägga en halv dag på att gå och se föreställningen. Skulle han få ut något av det? Han hade vetat att han med all sannolikhet bara skulle bli besviken igen – att det när allt kom omkring inte kunde sluta på något annat sätt. Och det var exakt så det blev. Hur i hela världen skulle en fullkomlig främling kunna fånga den inneboende logiken i något han själv hade fantiserat ihop och hitta ett sätt att ge det liv? Bitterheten som plötsligt vällde upp inom honom var precis samma känsla som när han för länge sedan såg en video av den japanska konstnären Yayoi Kusama. Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik. De var inte stilla ens en sekund, de sprattlade och krumbuktade likt fiskar på torra land. Inte för att hans egen hunger var mindre häftig – det var bara det att han inte ville uttrycka den på det sättet. Allt annat än det.

Efter ett tag passerade tåget huset där han bodde. Han hade aldrig haft för avsikt att stiga av där. Han stuvade ner programmet i ryggsäcken, körde båda händerna i koftfickorna och studerade vagnsinteriören där den reflekterades i fönstret. Han måste tvinga sig själv att acceptera att den medelålders mannen, som bar basebollkeps för att dölja den begynnande skalligheten och en bylsig kofta för att åtminstone försöka göra detsamma med sin tjocka mage, var han själv.

Som tur var visade det sig att dörren till ateljén var låst, vilket betydde att han skulle få vara för sig själv. Söndagseftermiddagar var praktiskt taget de enda gånger han fick arbeta ostört. Ateljén låg två våningar under markplanet i en kontorsbyggnad som tillhörde en konsultfirma, och hyrdes ut som en del av deras sponsringsprojekt; de fyra videokonstnärer som delade den tjugofem kvadratmeter stora lokalen fick lov att turas om att använda den enda datorn. Han var tacksam över att ha gratis tillgång till videoprojektorn. Men hans känslighet för andra människors närvaro, som innebar att han bara kunde gå helt upp i sitt arbete när han var ensam, utgjorde ett stort hinder.

Dörren öppnades med ett litet klick. Han trevade längs väggen tills han hittade strömbrytaren. Efter att först ha sett till att låsa efter sig, tog han av sig kepsen och koftan och ställde ner ryggsäcken på golvet och började sedan vanka fram och tillbaka genom den avlånga lokalen med händerna för munnen, innan han till
sist sjönk ner framför datorn och lutade huvudet i händerna.

Han öppnade ryggsäcken och tog fram programmet, ett skissblock och ett videoband. Bandet, som var märkt med hans namn, adress och telefonnummer, innehöll originalinspelningar av alla de videoverk som han hade skapat under de senaste tio åren. Det hade redan gått två år sedan han senast sparade ett nytt verk på bandet. Inte för att två år räknades som extremt vad improduktiva perioder beträffade, men det var ändå länge nog för att göra honom nervös.

Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Han slog upp skissblocket. Sidorna var fyllda med teckningar som även om de utgick från samma grundtanke skilde sig fullständigt från affischen vad gällde känslan och det konstnärliga uttrycket. Männens och kvinnornas nakna kroppar var dekorerade med färgrika kaskader av målade blommor, men det låg något enkelt och okomplicerat i sättet de hade sex med varandra. Utan de fasta skinkor, spända lår och smala överkroppar som fick dem att påminna om dansare, hade de inte upplevts som mer erotiska än vårblommor. Deras kroppar – han hade inte gett dem några ansikten – ägde en stillhet och konkretion som uppvägde situationens upphetsande karaktär.

Bilden hade kommit till honom som en blixt från klar himmel. Det hände föregående vinter, då han började tro att han kanske skulle kunna sätta punkt för sin långa träda, då han kände hur energin började ringla upp från maggropen, bit för bit. Men han hade aldrig anat att hans nyfunna energi skulle resultera i en så befängd vision. För det första hade hans verk dittills alltid lutat åt det realistiska hållet. Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Och kanske hade bilden aldrig kommit till honom om det inte hade varit för ett slumpmässigt samtal. Om hans fru inte hade bett honom att bada deras son den där söndagseftermiddagen. Om han inte hade sett henne hjälpa pojken på med kalsongerna efter att ha torkat honom med en handduk och hört sig själv utbrista: ”Det där mongolmärket är fortfarande så stort! När bleknar de bort egentligen?” Om hon inte tanklöst hade svarat: ”Tja … jag minns inte exakt när mitt försvann. Och Yeong-hye hade fortfarande sitt kvar när hon var tjugo.”- Om hon inte sedan hade följt upp hans förbluffade ”Tjugo?” med ”Mmm … inte större än ett tumavtryck, blått. Och vem vet, om hon hade det så länge kanske hon fortfarande har det kvar.” I exakt det ögonblicket träffades han av bilden av en blå blomma som slog ut på en kvinnas stjärt. Det faktum att hans svägerska fortfarande hade ett mongolmärke på skinkan blev oförklarligt sammankopplat med hans vision av män och kvinnor som låg med varandra, med sina nakna kroppar helt täckta av målade blommor. Sambandet mellan dessa två ting var så klart, så uppenbart, att det nästan inte gick att begripa, och därmed etsades det in i hans medvetande.

Även om hon saknade ansikte var kvinnan på hans teckningar tveklöst hans svägerska. Nej, det måste vara hon. Han hade fantiserat om hur hennes nakna kropp måste se ut och börjat rita och när han slutligen satte en prick, som ett litet blått blomblad, mitt på hennes stjärt fick han erektion. Det var nästan första gången sedan han gifte sig, och definitivt första gången sedan han lämnade trettioåren bakom sig, som han hade upplevt en så stark sexuell åtrå, en åtrå som dessutom var riktad mot ett tydligt objekt. Så vem var då den ansiktslöse mannen med armarna om hennes hals, som såg ut som om han försökte strypa henne, som stötte in i henne? Han visste att det var han själv, att det i själva verket inte kunde vara någon annan. Han drog denna slutsats med en grimas.

Länge försökte han att finna en lösning, ett sätt att befria sig från den makt bilden hade över honom, men inget annat kunde ersätta den. Någon annan lika intensiv och förförisk bild existerade helt enkelt inte. Det fanns inget annat han ville arbeta med. Varenda utställning, film och föreställning framstod som tråkig och platt, av det enkla skälet att inget var detta.

Han kunde sitta i timmar, till synes försjunken i dagdrömmar, och grubbla över hur han skulle förvandla bilden till verklighet. Han skulle hyra en ateljé av en konstnärsvän och installera studiobelysning, köpa kroppsfärg och ett vitt skynke att täcka golvet med … han lät tankarna löpa i dessa banor trots att det viktigaste, att övertala svägerskan, fortfarande kvarstod. Länge grubblade han över om det skulle vara möjligt att ersätta henne med en annan kvinna, men slogs sent omsider av insikten att filmen han planerade att göra alldeles för lätt skulle kunna klassas som pornografi. Ingen kvinna skulle gå med på något sådant, för att inte tala om hans svägerska. Borde han i så fall punga ut med en massa pengar och anlita en professionell skådespelerska? Och även om han efter att ha gjort hundra eftergifter till slut lyckades få filmen gjord, skulle han verkligen kunna visa den? Han hade ofta räknat med att hans verk, som behandlade sociala frågor, skulle kunna göra honom till skottavla för somliga människor, men han hade aldrig föreställt sig att han skulle kunna bli beskylld för att kränga billigt snusk. Han hade alltid varit fullkomligt fri i sitt skapande; det hade aldrig slagit honom att denna frihet skulle kunna bli en lyx.

Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser?

Hade det inte varit för den där bilden skulle han aldrig ha behövt kämpa med denna olust, ängslan och självrannsakan, dessa plågsamma farhågor och tvivel. Han hade sluppit vara rädd för att förlora allt han hade uppnått – inte för att det var särskilt mycket – inklusive sin familj, i ett enda slag, och det på grund av ett beslut han själv hade fattat. Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser? I slutändan kunde han inte med säkerhet hävda att han hade svaret på dessa frågor, han som alltid hade varit så säker förut.

Han hörde en nyckel sättas i låset, slog snabbt ihop skissblocket och vände sig mot dörren. Vem det än var ville han inte att någon skulle få syn på hans teckningar. Det var något nytt och lite främmande för honom. Han brukade vanligtvis inte dra sig för att visa sina skisser och idéer för andra.

”Hej!” Det var J, med sitt långa hår uppsatt i hästsvans. ”Jag trodde inte att det var någon här.”

Han lutade sig tillbaka med avsiktligt långsamma rörelser och log.

”Vad sägs om en kopp kaffe?” frågade J och fiskade upp några mynt ur fickan.

Han skakade på huvudet. Medan J gick och hämtade kaffe från kaffeautomaten såg han sig om i ateljén, som inte längre var hans privata utrymme. Han satte på sig basebollkepsen igen, ovillig att skylta med sin allt kalare hjässa. Likt en kliande hosta i halsen kände han hur ett länge undertryckt vrål hotade att välla upp från djupet av hans varelse. Han svepte ner sina saker i ryggsäcken, flydde från ateljén och skyndade mot hissen. Hans ansikte reflekterades i hissdörren som glimmade likt en spegel; det såg ut som om tårar strömmade ur hans blodsprängda ögon. Hur han än rannsakade sitt minne kunde han inte erinra sig att han någonsin varit med om något liknande. Just i den stunden ville han inget hellre än spotta på de där röda, trötta ögonen. Han ville slå sig själv på käften tills blodet sipprade fram under det svarta skägget och banka sönder sina fula läppar, svullna av åtrå, med skosulan.

”Du är sen”, sa hans hustru, som bemödade sig om att inte låta alltför misslynt. Deras son vände sig åter mot gaffeltrucken i plast som han hade lekt med. Det var omöjligt att avgöra om han var glad över att se sin far eller inte.

Sedan hans hustru hade börjat arbeta heltid på sminkbutiken igen var hon ständigt utarbetad, men hon var den sorten som stretade på ändå, idogt och träget. Praktiskt taget det enda hon begärde av honom var att han inte skulle vara upptagen på söndagarna. ”Jag skulle gärna vilja vila lite … och Ji-woo behöver umgås med sin pappa också, inte sant?” Han visste att det var den enda dagen i veckan då hon gav sig själv lite ledigt. Hon var till och med tacksam över att han utan att klaga lät henne ta så mycket ansvar och sköta både ett företag och hemmet. Men varje gång han tittade på henne nuförtiden såg han systerns ansikte projicerat på hennes, och deras familjeliv kunde inte vara mer fjärran från hans tankar.

”Har du ätit?”

”Ja, jag tog något på vägen.”

”Du måste äta ordentligt, varför tar du jämt något i farten?” Hennes ton var resignerad, som om hon för länge sedan hade gett upp hoppet om sin man. Han granskade hennes utmattade ansikte så som man kan betrakta en fullkomligt främmande människa. Hennes ögon var djupa och klara under naturligt dubbla ögonlock, och ansiktet var en smal oval med en mjuk, feminin käklinje. Framgången med sminkbutiken, som hon på något sätt lyckats starta när hon ännu var en ung flicka och som sedan dess hade vuxit från knappa tio kvadratmeter till sin nuvarande storlek, måste framför allt ha byggt på det trevliga intryck som hennes vänliga, öppna ansikte gav. Ändå hade det ända från början funnits någonting hos henne som fick honom att känna sig vagt missbelåten. Hennes ansikte, figur och omtänksamma natur gjorde henne till precis den kvinna han så länge hade letat efter, och eftersom han inte kunde sätta fingret på vad det var han tyckte att hon saknade hade han bestämt sig för att gifta sig med henne. Det var faktiskt inte förrän han presenterades för hennes syster som han insåg vad som fattades hos hans nya fru.

Allt hos hennes syster tilltalade honom – hennes enkla ögonlock, hennes sätt att tala, så rättframt att det var på gränsen till ohyfsat och utan hustruns nasala tonfall, de tråkiga kläderna, de androgynt utstående kindbenen. Hon skulle gott kunna kallas ful i jämförelse med hans hustru, men för honom utstrålade hon energi, likt ett träd som växer ute i vildmarken, knotigt och ensamt. Ändå kände han inte mer för henne än han hade gjort innan de träffades. ”Hm, det där är min typ; trots att de är systrar och rätt lika på många sätt finns det en subtil skillnad mellan dem”, – denna tanke for som hastigast genom hans huvud, och var sedan borta.

”Ska jag göra i ordning någonting åt dig eller inte?” Hustruns fråga lät nästan som ett krav.

”Jag sa ju att jag redan har ätit.”

Utmattad av alla känslor som rasade inom honom öppnade han dörren till badrummet. Så fort han tände lampan skar hustruns röst åter i hans öron.

”Förutom allt annat är jag orolig för Yeong-hye. Jag har inte hört ifrån dig på hela dagen, och Ji-woo är förkyld så jag var tvungen att vara hos honom hela tiden …” Hon suckade och ropade sedan på sonen: ”Vad gör du? Jag sa ju åt dig och komma och ta din medicin!” Medveten om att pojken skulle dra benen efter sig hällde hans hustru långsamt upp medicinen i en sked och blandade det med jordgubbsfärgad sirap. Han gick ut från badrummet och stängde dörren efter sig.

”Vad är det med din syster?” frågade han. ”Vad är det nu som har hänt?”

”Hon har fått skilsmässopapperen, förstås! Jag kan i och för sig förstå herr Cheong, men ändå, han kunde väl ha varit lite mer förstående. Att bara kasta bort ett äktenskap på det där viset …”

”Jag …”, stammade han. ”Ska jag gå dit och prata med henne?”

Med ens lyste hustrun upp. ”Vill du det? Hon har ju inte varit här på så länge och om du kunde hälsa på henne, även om det är lite känsligt … men du vet, det är inte som att hon inte förstår problemet. Hon inser att det var så det måste bli, helt enkelt.” Han betraktade sin hustru,- sinnebilden för ansvarstagande medkänsla där hon försiktigt närmade sig sonen med medicinen. Hon är en god kvinna, tänkte han. Den sortens kvinna vars godhet är kvävande.

”Jag ringer henne i morgon.”

”Vill du ha numret?”

”Nej, jag har det.”

Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern.

Det kändes som om bröstet skulle sprängas. Han gick in på toaletten igen och stängde dörren. Han satte på duschen och lyssnade på vattnet som smattrade ner i badkaret medan han klädde av sig. Han var medveten om att han inte hade legat med sin hustru på närmare två månader. Men han visste också att det inte hade någonting med henne att göra att hans penis plötsligt hade styvnat.

Han hade föreställt sig sin svägerskas hyreslägenhet, en etta som hon hade delat med hans hustru när de var unga, och för sin inre syn sett henne ligga hopkrupen på sängen, och sedan växlat över till minnet av hur det kändes att bära henne på ryggen, hur hennes kropp pressades mot hans och fläckade hans kläder med blod, känslan av hennes bröst och rumpa, och fantiserat om att dra ner hennes byxor precis så mycket att det blå mongolmärket blottades.

Han stod där och onanerade. Ett stön trängde fram mellan hans läppar, inte riktigt ett skratt och inte riktigt en snyftning. Chocken av det iskalla vattnet.

Det var på försommaren för två år sedan som hans svägerska hade skurit sig i handleden i deras nya lägenhet, dit de hade flyttat för att få mer utrymme. Hans hustrus familj hade kommit på lunch. Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern. Hon hade varit så eländigt mager, det var inte som att han inte förstod att de skällde ut henne. Men att fadern, krigshjälten, faktiskt slog sin rebelliska dotter i ansiktet och handgripligen tryckte in en köttbit i munnen på henne, det var en helt annan sak. Hur mycket han än tänkte tillbaka på det kunde han inte övertyga sig själv om att det verkligen hade hänt – det var mer som en scen ur någon absurd pjäs.

Mer levande och skrämmande än något annat var minnet av hans svägerskas skrik när köttbiten närmade sig hennes läppar. Efter att hon hade spottat ut den hade hon ryckt åt sig fruktkniven och stirrat vilt på var och en i familjen. Hennes skräckslagna ögon hade rullat som på ett trängt djur.

När blodet började forsa från hennes handled hade han rivit loss en remsa från ett av deras täcken, bundit om hennes handled och lyft upp henne. Hennes kropp var så lätt att hon nästan kunde ha varit ett spöke. När han sprang ner till parkeringen hade han häpnat över hur raskt och beslutsamt han hade agerat, något han aldrig hade insett att han var kapabel till.

Medan han såg hennes medvetslösa kropp bli omhändertagen på akuten hade han hört ett ljud som av någonting som bröts itu inom honom. Känslan som hade uppfyllt honom i den stunden kunde han inte ens nu beskriva för sig själv. En människa hade attackerat sin egen kropp mitt framför ögonen på honom, försökt skära i den som om den var ett stycke kött; hennes blod hade stänkt ner hans vita skjorta, blandat sig med hans svett och så småningom torkat till en mörkbrun fläck.

Han mindes att han hade hoppats att hon skulle överleva, men samtidigt undrat vad det egentligen skulle innebära för henne. Ögonblicket då hon försökte att ta sitt eget liv var en vändpunkt. Nu kunde ingen längre göra någonting för att hjälpa henne. Varenda en av dem – hennes föräldrar som hade försökt tvinga i henne kött, hennes make och syskon som hade stått vid sidan av och låtit det hända – var främlingar, om inte rentav fiender. Om hon vaknade igen skulle situationen inte ha förändrats. Bara för att självmordsförsöket var oplanerat var det långt ifrån säkert att hon inte skulle försöka igen. Och om hon gjorde det skulle hon tveklöst vara mer noggrann med hur hon gick till väga, och det betydde att det till skillnad från den här gången kanske inte skulle finnas någon där som kunde hindra henne. Med ens gick det upp för honom vilken slutsats hans tankar hade landat i: att det vore bättre om hon inte vaknade, att om hon gjorde det skulle situationen faktiskt vara tvetydig, ohygglig, att han kanske borde kasta ut henne genom fönstret innan hon hann slå upp ögonen.

… annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Så snart hon var utom fara hade han använt pengarna som hennes make hade gett honom för att gå och köpa en ny skjorta som han kunde byta till. I stället för att kasta bort den nedfläckade skjortan, som stank av blod, hade han knölat ihop den och tagit med den i taxin hem. Under färden hade han kommit att tänka på sitt senaste videoverk och till sin förvåning upptäckt att han mindes det som någonting som hade varit outhärdligt plågsamt. Verket baserades på bilder som relaterade till företeelser han avskydde och betraktade som lögner, ihopklippta till ett impressionistiskt montage med musik och utmanande undertexter – annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Med ens hade han blivit illamående. Även om bilderna onekligen hade varit ångestskapande, även om han hade avskytt dem, hade de enskilda ögonblick som ingick i verket, som han hade brottats med nätterna igenom i ett försök att konfrontera de känslor de väckte hos honom, nu börjat kännas som en form av våld. I den stunden passerade hans tankar en gräns och han ville knuffa upp taxidörren och kasta sig ut i farten, rätt ut i gatan. Han stod inte längre ut med att tänka på de där bilderna, på den verklighet de skildrade. Tidigare, då han hade klarat av att handskas med dem, måste det ha varit för att hans avsky för dem var outvecklad på något sätt – eller så hade han inte känt sig tillräckligt hotad av dem. Men där och då, instängd i taxin denna kvava sommareftermiddag med den fräna lukten av svägerskans blod i näsborrarna, kändes de där bilderna och den där verkligheten plötsligt som något hotfullt. Det vände sig i magen på honom och han fick svårt att andas. Han insåg att det nog skulle dröja innan han kunde skapa ett nytt verk. Han var utarbetad och livet äcklade honom. Han orkade inte med allt som fördärvades av det.

Allt han hade skapat de senaste tio åren vände honom stillsamt ryggen. Det var inte längre hans. Det tillhörde en person som han hade känt – en gång för länge sedan.

Hans svägerska var tyst i andra änden. Han visste att hon var där, han kunde höra ett svagt suckande ljud, som andetag, under ett slags knaster som han antog kom från linjen.

”Hallå?” Han hade svårt att få fram orden. ”Det är jag, Ji-woos mamma är …” Han föraktade sig själv, sin skenhelighet och förslagenhet, men sköt det ifrån sig och fortsatte: ”Hon är orolig, förstår du.”

Fortfarande inget svar. Han suckade i luren. Hon var säkert barfota, som alltid. När hennes vistelse på mentalsjukhuset, där hon hade vårdats i flera månader, var över, hade hon kommit och bott hos dem medan hans fru och resten av familjen åkte till hennes man för att försöka övertala honom att ta henne tillbaka. Den månad hon hade tillbringat hos dem innan hon flyttade till en möblerad etta hade inte varit det minsta betungande för någon av dem. Delvis för att han ännu inte hade hört talas om mongolmärket, och således mest såg henne som en ömkansvärd om än aningen mystisk person.

Hon hade aldrig varit särskilt pratsam och hade tillbringat större delen av tiden med att sitta på balkongen och värma sig i höstsolen. Där ägnade hon sig åt att plocka upp torra löv som hade fallit från blomkrukorna och smula sönder dem till ett fint pulver, eller sträcka ut handen för att skapa skuggor på golvet. När hans fru hade mycket att göra kunde hon hjälpa till genom att ta med sig Ji-woo till badrummet och ge honom ett bad, barfota på de kalla kakelplattorna.

Det var svårt att tro att en sådan kvinna en gång hade försökt ta livet av sig, eller att hon hade suttit barbröstad inför en samling främmande människor, något som tydligen var symptom på någon sorts tillfällig sinnesförvirring efter självmordsförsöket. Att han hade sprungit till sjukhuset med henne blödande på sin rygg och att upplevelsen hade påverkat honom så på djupet, kändes som något som hade hänt med en annan kvinna eller kanske i en annan tid.

Det enda som var särskilt ovanligt med henne var att hon inte åt kött. Detta beslut hade retat upp hennes familj från allra första början, och eftersom hennes beteende därefter hade blivit allt egendomligare – och kulminerat med att hon irrade omkring barbröstad – hade hennes make bestämt sig för att hennes vegetarianism bevisade att hon aldrig skulle bli ”normal” igen.

”Hon var alltid så undergiven – på utsidan i alla fall. Men att en kvinna som inte var helt tillräknelig till att börja med ska stoppa i sig mediciner varje dag, tja, hon kommer att bli sämre, inget snack om saken.”

Det han hade svårt att fatta var att hans svåger verkade tycka att det var helt i sin ordning att dumpa sin hustru som om hon var en trasig klocka eller hushållsapparat.

”Utmåla mig inte som någon sorts skurk. Vem som helst kan inse att det är jag som är det verkliga offret här.”

Eftersom han inte kunde förneka att det låg åtminstone en gnutta sanning i detta, förhöll han sig, till skillnad från sin hustru, neutral i frågan. Hon hade vädjat till herr Cheong om att inte driva igenom skilsmässan, utan vänta och se hur saker och ting skulle utvecklas, men han hade inte låtit sig bevekas.

Han försökte skjuta herr Cheongs ansikte ur tankarna – den där låga pannan, spetsiga hakan och allmänt halsstarriga uppsynen hade alltid gjort ett osympatiskt intryck på honom. Han prövade att säga Yeong-hyes namn igen.

”Yeong-hye, säg något, är du snäll. Vad som helst, bara du svarar.” Just som han trodde att det inte var något annat att göra än att lägga på, tog hon till orda.

”Vattnet kokar.” Hennes röst hade ingen tyngd, som en fjäder. Den var varken dyster eller frånvarande, som man kunde förvänta sig av någon som var sjuk. Men den var heller inte ljus och sorglös. Den ägde den stillsamma klangen hos en människa som inte hörde hemma någonstans, någon som befann sig i ett gränsland mellan olika tillstånd.

”Jag måste gå och stänga av plattan.”

”Yeong-hye, jag tänkte …” Han talade snabbt, rädd att hon skulle lägga på och bryta samtalet. ”Går det bra att jag kommer över nu? Du är inte på väg ut någonstans?”

Efter en kort tystnad hörde han ett klick och tonen som signalerade att linjen hade brutits. När han lade ifrån sig telefonen var handflatan klibbig av svett.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket…

Det var tveklöst först efter att hans hustru hade berättat om hennes mongolmärke som han började se sin svägerska i ett nytt ljus. Innan dess hade han aldrig haft några baktankar vad gällde henne. När han nu tänkte tillbaka på hur hon hade sett ut och uppträtt medan hon bodde hos dem, var den sexuella lust som strömmade genom honom ett resultat av hans mentala återskapande av dessa tidigare upplevelser, och ingenting han faktiskt hade känt då. Han kände hur det hettade i huden varje gång han mindes hennes frånvarande min när hon satt på balkongen och kastade skuggor med handen, hur hennes vita smalben skymtade fram under de säckiga träningsoverallsbyxorna när hon hjälpte hans son i badrummet, hennes nonchalanta sätt att halvligga framför tv:n, hennes halvnakna ben, hennes okammade hår. Och alla dessa minnen var färgade av det blå mongolmärket – märket som endast uppträdde på barns stjärtar eller ryggar och alltid bleknade bort långt innan mogen ålder.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket, så till den grad att det ena inte kunde skiljas från det andra, och att blodet som forsat ur hennes pulsåder hade stänkt ner hans vita skjorta och torkat till samma mörkt vinröda nyans som adzukibönsoppa, kändes som en skrämmande och gåtfull föraning om hans eget slutgiltiga öde.

Fortsättning följer…

Publicerad
14 hours sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ali och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Matbuden från Wolt har under våren 2026 strejkat mot företagets prissättning. Foto: Community House Copenhagen, Skärmdump, Håkan Gustafsson. Kollage: Arbetaren

Köpenhamn: Här organ­iserar sig matbuden inför en ny Wolt-strejk

Det som händer bland Köpenhamns Wolt-bud är unikt för den skandinaviska arbetsmarknaden. Förra veckan strejkade över 100 matbud mot företagets prissättning på utkörningen av mat. Nu väntar nya strejker. Arbetaren tog tåget över sundet för att prata med den ideella organisationen Community House Copenhagen, som har blivit ett nav i strejkvågen.

När Arbetaren kommer fram till stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, måndagen den 6 april, pågår det full aktivitet inför kvällens strejkmöte.

David Rønbach är koordinator vid Community House Copenhagen och jobbar ideellt med att möta bland annat migrantarbetare.

– Problemet är individualiseringen och hur plattformarnas algoritm tvingar matbuden att konkurrera med varandra.

David Rønbach, koordinator vid Community House Copenhagen. Foto: Håkan Gustafsson

Under det senaste året har Wolts lägsta priser sjunkit, enligt Community House Copenhagen. En beställning som för ett halvår sedan kostade 35 danska kronor kostar i dag 22 danska kronor. Vilket tvingar matbuden att jobba fler timmar, ibland upp till 12 timmar om dagen, för att få ut lön som går att leva på.

Ny strejk på fredag

Det som hände under strejken den 31 mars var att matbuden under fyra timmar samlades i stadsdelen Nørrebro och avvisade beställningar – för att protestera mot prissättningen. Strejkaktionen kallar de för ”kollektivt algoritmiskt motstånd”.

– Matbuden samlades inom ett geografiskt avgränsat område och avvisade ordrarna kollektivt. På så sätt påverkades Wolts algoritm direkt, och vi såg hur priset faktiskt steg, berättar David Rønbach.

Strejken hade två syften, berättar David Rønbach.

– Det ena var att direkt påverka priset, det andra var att mobilisera matbuden kollektivt.

Båda uppnåddes, i alla fall temporärt, menar Community House Copenhagen.

Över 100 matbud från Wolt strejkade 31 mars 2026. Foto: Community House Copenhagen

Men att strejken blev så stor, med över 100 matbud, var det ganska få som hade förväntat sig. Och frågan inför kvällens strejkmöte var: Hur ska man nu gå vidare?

Organiseringen befinner sig i en tidig fas och Arbetaren blir ombedda att varken fotografera eller referera vad som sägs under kvällens strejkmöte. Men kort efter mötet går organisatörerna ut med budskapet: Det blir en ny strejk och det redan på fredag den 10 april. Mellan klockan 16:00 till 20:00, med samling på Nørreport station.

Wolt svarar

I ett mejlsvar till danska fackföreningstidningen Fagbladet 3F uppger Wolt att deras förare i genomsnitt tjänar 222 danska kronor i timmen.

– Det här är helt enkelt inte sant, säger David Rønbach. Vi har mött många av Wolts bud och ingen har kommit i närheten av den timlönen senaste månaderna.

Wolt skriver vidare till Fagbladet 3F att man tar kritiken på allvar och önskar dialog med sina matbud rörande den kritik som de strejkande framför.

Community House Copenhagen

Community House Copenhagen är en ideellt driven organisation. De kallar sin modell för holistisk och icke-byråkratisk. I Danmark blir de kontaktade av många arbetare från östeuropeiska länder som Rumänien och Polen, men också från länder som Bangladesh, Indien och Iran.

Community House Copenhagen på Nørrebro i Köpenhamn. Foto: Håkan Gustafsson

– Många arbetare vi möter befinner sig i en spiral av problem. Det kan vara hemlöshet, problem med hyresvärdar och många bär på trauman, berättar David Rønbach.

Community House Copenhagen jobbar framför allt med ideell rådgivning för att hjälpa migrantarbetare att navigera genom den danska byråkratin.

Precis som på den svenska arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli blåsta både av hyresvärdar som lovar lägenheter, och av arbetsköpare som utnyttjar arbetare men sedan ”ghostar” dem när det är dags att betala ut lön, berättar David Rønbach.

När det kommer till just gig-arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli särkilt utsatta.

– Arbetarna är inte anställda i vanlig mening, utan jobbar via så kallade partneravtal. I och med att de inte räknas som anställda kan plattformarna undkomma allt ansvar.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
2 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad