Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 5

2

Mongolmärket

Den oxblodsröda ridån gick ner över scenen. Dansarna viftade så energiskt med händerna att hela raden förvandlades till en enda suddig rörelse och de enskilda gestalterna blev omöjliga att urskilja. Trots dundrande applåder, med ett och annat ”bravo” inskjutet här och var, blev det inget extra applådtack. Ovationerna dog abrupt ut och publiken började samla ihop sina väskor och jackor och bana sig ut mot mittgången. Han reste sig upp. Under de fem eller sex minuter som applåderna pågick hade han suttit med armarna i kors och tyst blickat upp mot dansarnas ivriga ansikten medan de slickade i sig uppskattningen. Deras insatser hade väckt både medkänsla och respekt hos honom, men han tyckte inte att koreografen hade gjort sig förtjänt av applåderna.

Han gick ut från salongen, korsade foajén och granska-de affischerna för nu inaktuella föreställningar. Han hade varit i en bokhandel inne i centrum och råkat få syn på en av teaterns affischer. Det hade gått som en rysning genom hela kroppen. Rädd att ha missat sista föreställningen hade han skyndsamt ringt till teatern och bokat biljett. På affischen satt män och kvinnor med sina nakna ryggar vända mot betraktaren, från nacken ner till ryggslutet täckta av blommor, slingrande stjälkar och tätt överlappande blad målade i rött och blått. Medan han betraktade dem kände han sig ängslig, upphetsad och lite modstulen. Hur kunde en bild som han hade varit besatt av i närmare ett år också ha fantiserats ihop av någon annan – koreografen – någon han dessutom aldrig hade hört talas om? Skulle den bilden nu ta fysisk gestalt inför hans ögon, så som han hade drömt den? Medan han satt och väntade på att ljuset skulle släckas och föreställningen ta sin början var han så nervös att han inte ens förmådde ta en klunk vatten.

Men han hade inte funnit det han sökte. Han banade sig fram mellan teaterbesökarna som nu trängdes i foajén och som allesammans såg så eleganta och extroverta ut, och styrde kosan mot närmaste tunnelbanestation. Den dånande elektroniska musiken hade inte gett honom någonting, inte heller de bjärta kostymerna, den utmanande nakenheten eller de överdrivet sexuella gesterna. Det han hade sökt var något stillsammare, djupare, mer privat.

Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik.

Eftersom det var en söndagseftermiddag blev han tvungen att vänta ett tag på tåget. När han klev på ställde han sig nära vagnsdörren; i handen höll han ett program med fotot från affischen på omslaget. Hans hustru och femårige son väntade hemma. Han visste att hans hustru ville att de skulle tillbringa helgerna tillsammans som en familj, men han hade ändå valt att lägga en halv dag på att gå och se föreställningen. Skulle han få ut något av det? Han hade vetat att han med all sannolikhet bara skulle bli besviken igen – att det när allt kom omkring inte kunde sluta på något annat sätt. Och det var exakt så det blev. Hur i hela världen skulle en fullkomlig främling kunna fånga den inneboende logiken i något han själv hade fantiserat ihop och hitta ett sätt att ge det liv? Bitterheten som plötsligt vällde upp inom honom var precis samma känsla som när han för länge sedan såg en video av den japanska konstnären Yayoi Kusama. Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik. De var inte stilla ens en sekund, de sprattlade och krumbuktade likt fiskar på torra land. Inte för att hans egen hunger var mindre häftig – det var bara det att han inte ville uttrycka den på det sättet. Allt annat än det.

Efter ett tag passerade tåget huset där han bodde. Han hade aldrig haft för avsikt att stiga av där. Han stuvade ner programmet i ryggsäcken, körde båda händerna i koftfickorna och studerade vagnsinteriören där den reflekterades i fönstret. Han måste tvinga sig själv att acceptera att den medelålders mannen, som bar basebollkeps för att dölja den begynnande skalligheten och en bylsig kofta för att åtminstone försöka göra detsamma med sin tjocka mage, var han själv.

Som tur var visade det sig att dörren till ateljén var låst, vilket betydde att han skulle få vara för sig själv. Söndagseftermiddagar var praktiskt taget de enda gånger han fick arbeta ostört. Ateljén låg två våningar under markplanet i en kontorsbyggnad som tillhörde en konsultfirma, och hyrdes ut som en del av deras sponsringsprojekt; de fyra videokonstnärer som delade den tjugofem kvadratmeter stora lokalen fick lov att turas om att använda den enda datorn. Han var tacksam över att ha gratis tillgång till videoprojektorn. Men hans känslighet för andra människors närvaro, som innebar att han bara kunde gå helt upp i sitt arbete när han var ensam, utgjorde ett stort hinder.

Dörren öppnades med ett litet klick. Han trevade längs väggen tills han hittade strömbrytaren. Efter att först ha sett till att låsa efter sig, tog han av sig kepsen och koftan och ställde ner ryggsäcken på golvet och började sedan vanka fram och tillbaka genom den avlånga lokalen med händerna för munnen, innan han till
sist sjönk ner framför datorn och lutade huvudet i händerna.

Han öppnade ryggsäcken och tog fram programmet, ett skissblock och ett videoband. Bandet, som var märkt med hans namn, adress och telefonnummer, innehöll originalinspelningar av alla de videoverk som han hade skapat under de senaste tio åren. Det hade redan gått två år sedan han senast sparade ett nytt verk på bandet. Inte för att två år räknades som extremt vad improduktiva perioder beträffade, men det var ändå länge nog för att göra honom nervös.

Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Han slog upp skissblocket. Sidorna var fyllda med teckningar som även om de utgick från samma grundtanke skilde sig fullständigt från affischen vad gällde känslan och det konstnärliga uttrycket. Männens och kvinnornas nakna kroppar var dekorerade med färgrika kaskader av målade blommor, men det låg något enkelt och okomplicerat i sättet de hade sex med varandra. Utan de fasta skinkor, spända lår och smala överkroppar som fick dem att påminna om dansare, hade de inte upplevts som mer erotiska än vårblommor. Deras kroppar – han hade inte gett dem några ansikten – ägde en stillhet och konkretion som uppvägde situationens upphetsande karaktär.

Bilden hade kommit till honom som en blixt från klar himmel. Det hände föregående vinter, då han började tro att han kanske skulle kunna sätta punkt för sin långa träda, då han kände hur energin började ringla upp från maggropen, bit för bit. Men han hade aldrig anat att hans nyfunna energi skulle resultera i en så befängd vision. För det första hade hans verk dittills alltid lutat åt det realistiska hållet. Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Och kanske hade bilden aldrig kommit till honom om det inte hade varit för ett slumpmässigt samtal. Om hans fru inte hade bett honom att bada deras son den där söndagseftermiddagen. Om han inte hade sett henne hjälpa pojken på med kalsongerna efter att ha torkat honom med en handduk och hört sig själv utbrista: ”Det där mongolmärket är fortfarande så stort! När bleknar de bort egentligen?” Om hon inte tanklöst hade svarat: ”Tja … jag minns inte exakt när mitt försvann. Och Yeong-hye hade fortfarande sitt kvar när hon var tjugo.”- Om hon inte sedan hade följt upp hans förbluffade ”Tjugo?” med ”Mmm … inte större än ett tumavtryck, blått. Och vem vet, om hon hade det så länge kanske hon fortfarande har det kvar.” I exakt det ögonblicket träffades han av bilden av en blå blomma som slog ut på en kvinnas stjärt. Det faktum att hans svägerska fortfarande hade ett mongolmärke på skinkan blev oförklarligt sammankopplat med hans vision av män och kvinnor som låg med varandra, med sina nakna kroppar helt täckta av målade blommor. Sambandet mellan dessa två ting var så klart, så uppenbart, att det nästan inte gick att begripa, och därmed etsades det in i hans medvetande.

Även om hon saknade ansikte var kvinnan på hans teckningar tveklöst hans svägerska. Nej, det måste vara hon. Han hade fantiserat om hur hennes nakna kropp måste se ut och börjat rita och när han slutligen satte en prick, som ett litet blått blomblad, mitt på hennes stjärt fick han erektion. Det var nästan första gången sedan han gifte sig, och definitivt första gången sedan han lämnade trettioåren bakom sig, som han hade upplevt en så stark sexuell åtrå, en åtrå som dessutom var riktad mot ett tydligt objekt. Så vem var då den ansiktslöse mannen med armarna om hennes hals, som såg ut som om han försökte strypa henne, som stötte in i henne? Han visste att det var han själv, att det i själva verket inte kunde vara någon annan. Han drog denna slutsats med en grimas.

Länge försökte han att finna en lösning, ett sätt att befria sig från den makt bilden hade över honom, men inget annat kunde ersätta den. Någon annan lika intensiv och förförisk bild existerade helt enkelt inte. Det fanns inget annat han ville arbeta med. Varenda utställning, film och föreställning framstod som tråkig och platt, av det enkla skälet att inget var detta.

Han kunde sitta i timmar, till synes försjunken i dagdrömmar, och grubbla över hur han skulle förvandla bilden till verklighet. Han skulle hyra en ateljé av en konstnärsvän och installera studiobelysning, köpa kroppsfärg och ett vitt skynke att täcka golvet med … han lät tankarna löpa i dessa banor trots att det viktigaste, att övertala svägerskan, fortfarande kvarstod. Länge grubblade han över om det skulle vara möjligt att ersätta henne med en annan kvinna, men slogs sent omsider av insikten att filmen han planerade att göra alldeles för lätt skulle kunna klassas som pornografi. Ingen kvinna skulle gå med på något sådant, för att inte tala om hans svägerska. Borde han i så fall punga ut med en massa pengar och anlita en professionell skådespelerska? Och även om han efter att ha gjort hundra eftergifter till slut lyckades få filmen gjord, skulle han verkligen kunna visa den? Han hade ofta räknat med att hans verk, som behandlade sociala frågor, skulle kunna göra honom till skottavla för somliga människor, men han hade aldrig föreställt sig att han skulle kunna bli beskylld för att kränga billigt snusk. Han hade alltid varit fullkomligt fri i sitt skapande; det hade aldrig slagit honom att denna frihet skulle kunna bli en lyx.

Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser?

Hade det inte varit för den där bilden skulle han aldrig ha behövt kämpa med denna olust, ängslan och självrannsakan, dessa plågsamma farhågor och tvivel. Han hade sluppit vara rädd för att förlora allt han hade uppnått – inte för att det var särskilt mycket – inklusive sin familj, i ett enda slag, och det på grund av ett beslut han själv hade fattat. Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser? I slutändan kunde han inte med säkerhet hävda att han hade svaret på dessa frågor, han som alltid hade varit så säker förut.

Han hörde en nyckel sättas i låset, slog snabbt ihop skissblocket och vände sig mot dörren. Vem det än var ville han inte att någon skulle få syn på hans teckningar. Det var något nytt och lite främmande för honom. Han brukade vanligtvis inte dra sig för att visa sina skisser och idéer för andra.

”Hej!” Det var J, med sitt långa hår uppsatt i hästsvans. ”Jag trodde inte att det var någon här.”

Han lutade sig tillbaka med avsiktligt långsamma rörelser och log.

”Vad sägs om en kopp kaffe?” frågade J och fiskade upp några mynt ur fickan.

Han skakade på huvudet. Medan J gick och hämtade kaffe från kaffeautomaten såg han sig om i ateljén, som inte längre var hans privata utrymme. Han satte på sig basebollkepsen igen, ovillig att skylta med sin allt kalare hjässa. Likt en kliande hosta i halsen kände han hur ett länge undertryckt vrål hotade att välla upp från djupet av hans varelse. Han svepte ner sina saker i ryggsäcken, flydde från ateljén och skyndade mot hissen. Hans ansikte reflekterades i hissdörren som glimmade likt en spegel; det såg ut som om tårar strömmade ur hans blodsprängda ögon. Hur han än rannsakade sitt minne kunde han inte erinra sig att han någonsin varit med om något liknande. Just i den stunden ville han inget hellre än spotta på de där röda, trötta ögonen. Han ville slå sig själv på käften tills blodet sipprade fram under det svarta skägget och banka sönder sina fula läppar, svullna av åtrå, med skosulan.

”Du är sen”, sa hans hustru, som bemödade sig om att inte låta alltför misslynt. Deras son vände sig åter mot gaffeltrucken i plast som han hade lekt med. Det var omöjligt att avgöra om han var glad över att se sin far eller inte.

Sedan hans hustru hade börjat arbeta heltid på sminkbutiken igen var hon ständigt utarbetad, men hon var den sorten som stretade på ändå, idogt och träget. Praktiskt taget det enda hon begärde av honom var att han inte skulle vara upptagen på söndagarna. ”Jag skulle gärna vilja vila lite … och Ji-woo behöver umgås med sin pappa också, inte sant?” Han visste att det var den enda dagen i veckan då hon gav sig själv lite ledigt. Hon var till och med tacksam över att han utan att klaga lät henne ta så mycket ansvar och sköta både ett företag och hemmet. Men varje gång han tittade på henne nuförtiden såg han systerns ansikte projicerat på hennes, och deras familjeliv kunde inte vara mer fjärran från hans tankar.

”Har du ätit?”

”Ja, jag tog något på vägen.”

”Du måste äta ordentligt, varför tar du jämt något i farten?” Hennes ton var resignerad, som om hon för länge sedan hade gett upp hoppet om sin man. Han granskade hennes utmattade ansikte så som man kan betrakta en fullkomligt främmande människa. Hennes ögon var djupa och klara under naturligt dubbla ögonlock, och ansiktet var en smal oval med en mjuk, feminin käklinje. Framgången med sminkbutiken, som hon på något sätt lyckats starta när hon ännu var en ung flicka och som sedan dess hade vuxit från knappa tio kvadratmeter till sin nuvarande storlek, måste framför allt ha byggt på det trevliga intryck som hennes vänliga, öppna ansikte gav. Ändå hade det ända från början funnits någonting hos henne som fick honom att känna sig vagt missbelåten. Hennes ansikte, figur och omtänksamma natur gjorde henne till precis den kvinna han så länge hade letat efter, och eftersom han inte kunde sätta fingret på vad det var han tyckte att hon saknade hade han bestämt sig för att gifta sig med henne. Det var faktiskt inte förrän han presenterades för hennes syster som han insåg vad som fattades hos hans nya fru.

Allt hos hennes syster tilltalade honom – hennes enkla ögonlock, hennes sätt att tala, så rättframt att det var på gränsen till ohyfsat och utan hustruns nasala tonfall, de tråkiga kläderna, de androgynt utstående kindbenen. Hon skulle gott kunna kallas ful i jämförelse med hans hustru, men för honom utstrålade hon energi, likt ett träd som växer ute i vildmarken, knotigt och ensamt. Ändå kände han inte mer för henne än han hade gjort innan de träffades. ”Hm, det där är min typ; trots att de är systrar och rätt lika på många sätt finns det en subtil skillnad mellan dem”, – denna tanke for som hastigast genom hans huvud, och var sedan borta.

”Ska jag göra i ordning någonting åt dig eller inte?” Hustruns fråga lät nästan som ett krav.

”Jag sa ju att jag redan har ätit.”

Utmattad av alla känslor som rasade inom honom öppnade han dörren till badrummet. Så fort han tände lampan skar hustruns röst åter i hans öron.

”Förutom allt annat är jag orolig för Yeong-hye. Jag har inte hört ifrån dig på hela dagen, och Ji-woo är förkyld så jag var tvungen att vara hos honom hela tiden …” Hon suckade och ropade sedan på sonen: ”Vad gör du? Jag sa ju åt dig och komma och ta din medicin!” Medveten om att pojken skulle dra benen efter sig hällde hans hustru långsamt upp medicinen i en sked och blandade det med jordgubbsfärgad sirap. Han gick ut från badrummet och stängde dörren efter sig.

”Vad är det med din syster?” frågade han. ”Vad är det nu som har hänt?”

”Hon har fått skilsmässopapperen, förstås! Jag kan i och för sig förstå herr Cheong, men ändå, han kunde väl ha varit lite mer förstående. Att bara kasta bort ett äktenskap på det där viset …”

”Jag …”, stammade han. ”Ska jag gå dit och prata med henne?”

Med ens lyste hustrun upp. ”Vill du det? Hon har ju inte varit här på så länge och om du kunde hälsa på henne, även om det är lite känsligt … men du vet, det är inte som att hon inte förstår problemet. Hon inser att det var så det måste bli, helt enkelt.” Han betraktade sin hustru,- sinnebilden för ansvarstagande medkänsla där hon försiktigt närmade sig sonen med medicinen. Hon är en god kvinna, tänkte han. Den sortens kvinna vars godhet är kvävande.

”Jag ringer henne i morgon.”

”Vill du ha numret?”

”Nej, jag har det.”

Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern.

Det kändes som om bröstet skulle sprängas. Han gick in på toaletten igen och stängde dörren. Han satte på duschen och lyssnade på vattnet som smattrade ner i badkaret medan han klädde av sig. Han var medveten om att han inte hade legat med sin hustru på närmare två månader. Men han visste också att det inte hade någonting med henne att göra att hans penis plötsligt hade styvnat.

Han hade föreställt sig sin svägerskas hyreslägenhet, en etta som hon hade delat med hans hustru när de var unga, och för sin inre syn sett henne ligga hopkrupen på sängen, och sedan växlat över till minnet av hur det kändes att bära henne på ryggen, hur hennes kropp pressades mot hans och fläckade hans kläder med blod, känslan av hennes bröst och rumpa, och fantiserat om att dra ner hennes byxor precis så mycket att det blå mongolmärket blottades.

Han stod där och onanerade. Ett stön trängde fram mellan hans läppar, inte riktigt ett skratt och inte riktigt en snyftning. Chocken av det iskalla vattnet.

Det var på försommaren för två år sedan som hans svägerska hade skurit sig i handleden i deras nya lägenhet, dit de hade flyttat för att få mer utrymme. Hans hustrus familj hade kommit på lunch. Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern. Hon hade varit så eländigt mager, det var inte som att han inte förstod att de skällde ut henne. Men att fadern, krigshjälten, faktiskt slog sin rebelliska dotter i ansiktet och handgripligen tryckte in en köttbit i munnen på henne, det var en helt annan sak. Hur mycket han än tänkte tillbaka på det kunde han inte övertyga sig själv om att det verkligen hade hänt – det var mer som en scen ur någon absurd pjäs.

Mer levande och skrämmande än något annat var minnet av hans svägerskas skrik när köttbiten närmade sig hennes läppar. Efter att hon hade spottat ut den hade hon ryckt åt sig fruktkniven och stirrat vilt på var och en i familjen. Hennes skräckslagna ögon hade rullat som på ett trängt djur.

När blodet började forsa från hennes handled hade han rivit loss en remsa från ett av deras täcken, bundit om hennes handled och lyft upp henne. Hennes kropp var så lätt att hon nästan kunde ha varit ett spöke. När han sprang ner till parkeringen hade han häpnat över hur raskt och beslutsamt han hade agerat, något han aldrig hade insett att han var kapabel till.

Medan han såg hennes medvetslösa kropp bli omhändertagen på akuten hade han hört ett ljud som av någonting som bröts itu inom honom. Känslan som hade uppfyllt honom i den stunden kunde han inte ens nu beskriva för sig själv. En människa hade attackerat sin egen kropp mitt framför ögonen på honom, försökt skära i den som om den var ett stycke kött; hennes blod hade stänkt ner hans vita skjorta, blandat sig med hans svett och så småningom torkat till en mörkbrun fläck.

Han mindes att han hade hoppats att hon skulle överleva, men samtidigt undrat vad det egentligen skulle innebära för henne. Ögonblicket då hon försökte att ta sitt eget liv var en vändpunkt. Nu kunde ingen längre göra någonting för att hjälpa henne. Varenda en av dem – hennes föräldrar som hade försökt tvinga i henne kött, hennes make och syskon som hade stått vid sidan av och låtit det hända – var främlingar, om inte rentav fiender. Om hon vaknade igen skulle situationen inte ha förändrats. Bara för att självmordsförsöket var oplanerat var det långt ifrån säkert att hon inte skulle försöka igen. Och om hon gjorde det skulle hon tveklöst vara mer noggrann med hur hon gick till väga, och det betydde att det till skillnad från den här gången kanske inte skulle finnas någon där som kunde hindra henne. Med ens gick det upp för honom vilken slutsats hans tankar hade landat i: att det vore bättre om hon inte vaknade, att om hon gjorde det skulle situationen faktiskt vara tvetydig, ohygglig, att han kanske borde kasta ut henne genom fönstret innan hon hann slå upp ögonen.

… annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Så snart hon var utom fara hade han använt pengarna som hennes make hade gett honom för att gå och köpa en ny skjorta som han kunde byta till. I stället för att kasta bort den nedfläckade skjortan, som stank av blod, hade han knölat ihop den och tagit med den i taxin hem. Under färden hade han kommit att tänka på sitt senaste videoverk och till sin förvåning upptäckt att han mindes det som någonting som hade varit outhärdligt plågsamt. Verket baserades på bilder som relaterade till företeelser han avskydde och betraktade som lögner, ihopklippta till ett impressionistiskt montage med musik och utmanande undertexter – annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Med ens hade han blivit illamående. Även om bilderna onekligen hade varit ångestskapande, även om han hade avskytt dem, hade de enskilda ögonblick som ingick i verket, som han hade brottats med nätterna igenom i ett försök att konfrontera de känslor de väckte hos honom, nu börjat kännas som en form av våld. I den stunden passerade hans tankar en gräns och han ville knuffa upp taxidörren och kasta sig ut i farten, rätt ut i gatan. Han stod inte längre ut med att tänka på de där bilderna, på den verklighet de skildrade. Tidigare, då han hade klarat av att handskas med dem, måste det ha varit för att hans avsky för dem var outvecklad på något sätt – eller så hade han inte känt sig tillräckligt hotad av dem. Men där och då, instängd i taxin denna kvava sommareftermiddag med den fräna lukten av svägerskans blod i näsborrarna, kändes de där bilderna och den där verkligheten plötsligt som något hotfullt. Det vände sig i magen på honom och han fick svårt att andas. Han insåg att det nog skulle dröja innan han kunde skapa ett nytt verk. Han var utarbetad och livet äcklade honom. Han orkade inte med allt som fördärvades av det.

Allt han hade skapat de senaste tio åren vände honom stillsamt ryggen. Det var inte längre hans. Det tillhörde en person som han hade känt – en gång för länge sedan.

Hans svägerska var tyst i andra änden. Han visste att hon var där, han kunde höra ett svagt suckande ljud, som andetag, under ett slags knaster som han antog kom från linjen.

”Hallå?” Han hade svårt att få fram orden. ”Det är jag, Ji-woos mamma är …” Han föraktade sig själv, sin skenhelighet och förslagenhet, men sköt det ifrån sig och fortsatte: ”Hon är orolig, förstår du.”

Fortfarande inget svar. Han suckade i luren. Hon var säkert barfota, som alltid. När hennes vistelse på mentalsjukhuset, där hon hade vårdats i flera månader, var över, hade hon kommit och bott hos dem medan hans fru och resten av familjen åkte till hennes man för att försöka övertala honom att ta henne tillbaka. Den månad hon hade tillbringat hos dem innan hon flyttade till en möblerad etta hade inte varit det minsta betungande för någon av dem. Delvis för att han ännu inte hade hört talas om mongolmärket, och således mest såg henne som en ömkansvärd om än aningen mystisk person.

Hon hade aldrig varit särskilt pratsam och hade tillbringat större delen av tiden med att sitta på balkongen och värma sig i höstsolen. Där ägnade hon sig åt att plocka upp torra löv som hade fallit från blomkrukorna och smula sönder dem till ett fint pulver, eller sträcka ut handen för att skapa skuggor på golvet. När hans fru hade mycket att göra kunde hon hjälpa till genom att ta med sig Ji-woo till badrummet och ge honom ett bad, barfota på de kalla kakelplattorna.

Det var svårt att tro att en sådan kvinna en gång hade försökt ta livet av sig, eller att hon hade suttit barbröstad inför en samling främmande människor, något som tydligen var symptom på någon sorts tillfällig sinnesförvirring efter självmordsförsöket. Att han hade sprungit till sjukhuset med henne blödande på sin rygg och att upplevelsen hade påverkat honom så på djupet, kändes som något som hade hänt med en annan kvinna eller kanske i en annan tid.

Det enda som var särskilt ovanligt med henne var att hon inte åt kött. Detta beslut hade retat upp hennes familj från allra första början, och eftersom hennes beteende därefter hade blivit allt egendomligare – och kulminerat med att hon irrade omkring barbröstad – hade hennes make bestämt sig för att hennes vegetarianism bevisade att hon aldrig skulle bli ”normal” igen.

”Hon var alltid så undergiven – på utsidan i alla fall. Men att en kvinna som inte var helt tillräknelig till att börja med ska stoppa i sig mediciner varje dag, tja, hon kommer att bli sämre, inget snack om saken.”

Det han hade svårt att fatta var att hans svåger verkade tycka att det var helt i sin ordning att dumpa sin hustru som om hon var en trasig klocka eller hushållsapparat.

”Utmåla mig inte som någon sorts skurk. Vem som helst kan inse att det är jag som är det verkliga offret här.”

Eftersom han inte kunde förneka att det låg åtminstone en gnutta sanning i detta, förhöll han sig, till skillnad från sin hustru, neutral i frågan. Hon hade vädjat till herr Cheong om att inte driva igenom skilsmässan, utan vänta och se hur saker och ting skulle utvecklas, men han hade inte låtit sig bevekas.

Han försökte skjuta herr Cheongs ansikte ur tankarna – den där låga pannan, spetsiga hakan och allmänt halsstarriga uppsynen hade alltid gjort ett osympatiskt intryck på honom. Han prövade att säga Yeong-hyes namn igen.

”Yeong-hye, säg något, är du snäll. Vad som helst, bara du svarar.” Just som han trodde att det inte var något annat att göra än att lägga på, tog hon till orda.

”Vattnet kokar.” Hennes röst hade ingen tyngd, som en fjäder. Den var varken dyster eller frånvarande, som man kunde förvänta sig av någon som var sjuk. Men den var heller inte ljus och sorglös. Den ägde den stillsamma klangen hos en människa som inte hörde hemma någonstans, någon som befann sig i ett gränsland mellan olika tillstånd.

”Jag måste gå och stänga av plattan.”

”Yeong-hye, jag tänkte …” Han talade snabbt, rädd att hon skulle lägga på och bryta samtalet. ”Går det bra att jag kommer över nu? Du är inte på väg ut någonstans?”

Efter en kort tystnad hörde han ett klick och tonen som signalerade att linjen hade brutits. När han lade ifrån sig telefonen var handflatan klibbig av svett.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket…

Det var tveklöst först efter att hans hustru hade berättat om hennes mongolmärke som han började se sin svägerska i ett nytt ljus. Innan dess hade han aldrig haft några baktankar vad gällde henne. När han nu tänkte tillbaka på hur hon hade sett ut och uppträtt medan hon bodde hos dem, var den sexuella lust som strömmade genom honom ett resultat av hans mentala återskapande av dessa tidigare upplevelser, och ingenting han faktiskt hade känt då. Han kände hur det hettade i huden varje gång han mindes hennes frånvarande min när hon satt på balkongen och kastade skuggor med handen, hur hennes vita smalben skymtade fram under de säckiga träningsoverallsbyxorna när hon hjälpte hans son i badrummet, hennes nonchalanta sätt att halvligga framför tv:n, hennes halvnakna ben, hennes okammade hår. Och alla dessa minnen var färgade av det blå mongolmärket – märket som endast uppträdde på barns stjärtar eller ryggar och alltid bleknade bort långt innan mogen ålder.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket, så till den grad att det ena inte kunde skiljas från det andra, och att blodet som forsat ur hennes pulsåder hade stänkt ner hans vita skjorta och torkat till samma mörkt vinröda nyans som adzukibönsoppa, kändes som en skrämmande och gåtfull föraning om hans eget slutgiltiga öde.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad