2

Mongolmärket

Den oxblodsröda ridån gick ner över scenen. Dansarna viftade så energiskt med händerna att hela raden förvandlades till en enda suddig rörelse och de enskilda gestalterna blev omöjliga att urskilja. Trots dundrande applåder, med ett och annat ”bravo” inskjutet här och var, blev det inget extra applådtack. Ovationerna dog abrupt ut och publiken började samla ihop sina väskor och jackor och bana sig ut mot mittgången. Han reste sig upp. Under de fem eller sex minuter som applåderna pågick hade han suttit med armarna i kors och tyst blickat upp mot dansarnas ivriga ansikten medan de slickade i sig uppskattningen. Deras insatser hade väckt både medkänsla och respekt hos honom, men han tyckte inte att koreografen hade gjort sig förtjänt av applåderna.

Han gick ut från salongen, korsade foajén och granska-de affischerna för nu inaktuella föreställningar. Han hade varit i en bokhandel inne i centrum och råkat få syn på en av teaterns affischer. Det hade gått som en rysning genom hela kroppen. Rädd att ha missat sista föreställningen hade han skyndsamt ringt till teatern och bokat biljett. På affischen satt män och kvinnor med sina nakna ryggar vända mot betraktaren, från nacken ner till ryggslutet täckta av blommor, slingrande stjälkar och tätt överlappande blad målade i rött och blått. Medan han betraktade dem kände han sig ängslig, upphetsad och lite modstulen. Hur kunde en bild som han hade varit besatt av i närmare ett år också ha fantiserats ihop av någon annan – koreografen – någon han dessutom aldrig hade hört talas om? Skulle den bilden nu ta fysisk gestalt inför hans ögon, så som han hade drömt den? Medan han satt och väntade på att ljuset skulle släckas och föreställningen ta sin början var han så nervös att han inte ens förmådde ta en klunk vatten.

Men han hade inte funnit det han sökte. Han banade sig fram mellan teaterbesökarna som nu trängdes i foajén och som allesammans såg så eleganta och extroverta ut, och styrde kosan mot närmaste tunnelbanestation. Den dånande elektroniska musiken hade inte gett honom någonting, inte heller de bjärta kostymerna, den utmanande nakenheten eller de överdrivet sexuella gesterna. Det han hade sökt var något stillsammare, djupare, mer privat.

Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik.

Eftersom det var en söndagseftermiddag blev han tvungen att vänta ett tag på tåget. När han klev på ställde han sig nära vagnsdörren; i handen höll han ett program med fotot från affischen på omslaget. Hans hustru och femårige son väntade hemma. Han visste att hans hustru ville att de skulle tillbringa helgerna tillsammans som en familj, men han hade ändå valt att lägga en halv dag på att gå och se föreställningen. Skulle han få ut något av det? Han hade vetat att han med all sannolikhet bara skulle bli besviken igen – att det när allt kom omkring inte kunde sluta på något annat sätt. Och det var exakt så det blev. Hur i hela världen skulle en fullkomlig främling kunna fånga den inneboende logiken i något han själv hade fantiserat ihop och hitta ett sätt att ge det liv? Bitterheten som plötsligt vällde upp inom honom var precis samma känsla som när han för länge sedan såg en video av den japanska konstnären Yayoi Kusama. Verket hade varit fyllt av promiskuösa scener med ett tiotal färggrant målade män och kvinnor, vars sexuella begär efter varandras kroppar gestaltades mot en fond av psykedelisk musik. De var inte stilla ens en sekund, de sprattlade och krumbuktade likt fiskar på torra land. Inte för att hans egen hunger var mindre häftig – det var bara det att han inte ville uttrycka den på det sättet. Allt annat än det.

Efter ett tag passerade tåget huset där han bodde. Han hade aldrig haft för avsikt att stiga av där. Han stuvade ner programmet i ryggsäcken, körde båda händerna i koftfickorna och studerade vagnsinteriören där den reflekterades i fönstret. Han måste tvinga sig själv att acceptera att den medelålders mannen, som bar basebollkeps för att dölja den begynnande skalligheten och en bylsig kofta för att åtminstone försöka göra detsamma med sin tjocka mage, var han själv.

Som tur var visade det sig att dörren till ateljén var låst, vilket betydde att han skulle få vara för sig själv. Söndagseftermiddagar var praktiskt taget de enda gånger han fick arbeta ostört. Ateljén låg två våningar under markplanet i en kontorsbyggnad som tillhörde en konsultfirma, och hyrdes ut som en del av deras sponsringsprojekt; de fyra videokonstnärer som delade den tjugofem kvadratmeter stora lokalen fick lov att turas om att använda den enda datorn. Han var tacksam över att ha gratis tillgång till videoprojektorn. Men hans känslighet för andra människors närvaro, som innebar att han bara kunde gå helt upp i sitt arbete när han var ensam, utgjorde ett stort hinder.

Dörren öppnades med ett litet klick. Han trevade längs väggen tills han hittade strömbrytaren. Efter att först ha sett till att låsa efter sig, tog han av sig kepsen och koftan och ställde ner ryggsäcken på golvet och började sedan vanka fram och tillbaka genom den avlånga lokalen med händerna för munnen, innan han till
sist sjönk ner framför datorn och lutade huvudet i händerna.

Han öppnade ryggsäcken och tog fram programmet, ett skissblock och ett videoband. Bandet, som var märkt med hans namn, adress och telefonnummer, innehöll originalinspelningar av alla de videoverk som han hade skapat under de senaste tio åren. Det hade redan gått två år sedan han senast sparade ett nytt verk på bandet. Inte för att två år räknades som extremt vad improduktiva perioder beträffade, men det var ändå länge nog för att göra honom nervös.

Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Han slog upp skissblocket. Sidorna var fyllda med teckningar som även om de utgick från samma grundtanke skilde sig fullständigt från affischen vad gällde känslan och det konstnärliga uttrycket. Männens och kvinnornas nakna kroppar var dekorerade med färgrika kaskader av målade blommor, men det låg något enkelt och okomplicerat i sättet de hade sex med varandra. Utan de fasta skinkor, spända lår och smala överkroppar som fick dem att påminna om dansare, hade de inte upplevts som mer erotiska än vårblommor. Deras kroppar – han hade inte gett dem några ansikten – ägde en stillhet och konkretion som uppvägde situationens upphetsande karaktär.

Bilden hade kommit till honom som en blixt från klar himmel. Det hände föregående vinter, då han började tro att han kanske skulle kunna sätta punkt för sin långa träda, då han kände hur energin började ringla upp från maggropen, bit för bit. Men han hade aldrig anat att hans nyfunna energi skulle resultera i en så befängd vision. För det första hade hans verk dittills alltid lutat åt det realistiska hållet. Så för honom, som tidigare hade arbetat med animerade filmer om människor som bryts ner av det senkapitalistiska samhället, tänkta att visas som dokumentärer, var köttsligheten, den rena sinnligheten i hans vision, inget mindre än vidunderlig.

Och kanske hade bilden aldrig kommit till honom om det inte hade varit för ett slumpmässigt samtal. Om hans fru inte hade bett honom att bada deras son den där söndagseftermiddagen. Om han inte hade sett henne hjälpa pojken på med kalsongerna efter att ha torkat honom med en handduk och hört sig själv utbrista: ”Det där mongolmärket är fortfarande så stort! När bleknar de bort egentligen?” Om hon inte tanklöst hade svarat: ”Tja … jag minns inte exakt när mitt försvann. Och Yeong-hye hade fortfarande sitt kvar när hon var tjugo.”- Om hon inte sedan hade följt upp hans förbluffade ”Tjugo?” med ”Mmm … inte större än ett tumavtryck, blått. Och vem vet, om hon hade det så länge kanske hon fortfarande har det kvar.” I exakt det ögonblicket träffades han av bilden av en blå blomma som slog ut på en kvinnas stjärt. Det faktum att hans svägerska fortfarande hade ett mongolmärke på skinkan blev oförklarligt sammankopplat med hans vision av män och kvinnor som låg med varandra, med sina nakna kroppar helt täckta av målade blommor. Sambandet mellan dessa två ting var så klart, så uppenbart, att det nästan inte gick att begripa, och därmed etsades det in i hans medvetande.

Även om hon saknade ansikte var kvinnan på hans teckningar tveklöst hans svägerska. Nej, det måste vara hon. Han hade fantiserat om hur hennes nakna kropp måste se ut och börjat rita och när han slutligen satte en prick, som ett litet blått blomblad, mitt på hennes stjärt fick han erektion. Det var nästan första gången sedan han gifte sig, och definitivt första gången sedan han lämnade trettioåren bakom sig, som han hade upplevt en så stark sexuell åtrå, en åtrå som dessutom var riktad mot ett tydligt objekt. Så vem var då den ansiktslöse mannen med armarna om hennes hals, som såg ut som om han försökte strypa henne, som stötte in i henne? Han visste att det var han själv, att det i själva verket inte kunde vara någon annan. Han drog denna slutsats med en grimas.

Länge försökte han att finna en lösning, ett sätt att befria sig från den makt bilden hade över honom, men inget annat kunde ersätta den. Någon annan lika intensiv och förförisk bild existerade helt enkelt inte. Det fanns inget annat han ville arbeta med. Varenda utställning, film och föreställning framstod som tråkig och platt, av det enkla skälet att inget var detta.

Han kunde sitta i timmar, till synes försjunken i dagdrömmar, och grubbla över hur han skulle förvandla bilden till verklighet. Han skulle hyra en ateljé av en konstnärsvän och installera studiobelysning, köpa kroppsfärg och ett vitt skynke att täcka golvet med … han lät tankarna löpa i dessa banor trots att det viktigaste, att övertala svägerskan, fortfarande kvarstod. Länge grubblade han över om det skulle vara möjligt att ersätta henne med en annan kvinna, men slogs sent omsider av insikten att filmen han planerade att göra alldeles för lätt skulle kunna klassas som pornografi. Ingen kvinna skulle gå med på något sådant, för att inte tala om hans svägerska. Borde han i så fall punga ut med en massa pengar och anlita en professionell skådespelerska? Och även om han efter att ha gjort hundra eftergifter till slut lyckades få filmen gjord, skulle han verkligen kunna visa den? Han hade ofta räknat med att hans verk, som behandlade sociala frågor, skulle kunna göra honom till skottavla för somliga människor, men han hade aldrig föreställt sig att han skulle kunna bli beskylld för att kränga billigt snusk. Han hade alltid varit fullkomligt fri i sitt skapande; det hade aldrig slagit honom att denna frihet skulle kunna bli en lyx.

Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser?

Hade det inte varit för den där bilden skulle han aldrig ha behövt kämpa med denna olust, ängslan och självrannsakan, dessa plågsamma farhågor och tvivel. Han hade sluppit vara rädd för att förlora allt han hade uppnått – inte för att det var särskilt mycket – inklusive sin familj, i ett enda slag, och det på grund av ett beslut han själv hade fattat. Han började ifrågasätta sig själv. Var han en normal människa? Inte bara det, var han en moralisk människa? En stark människa, förmögen att kontrollera sina egna impulser? I slutändan kunde han inte med säkerhet hävda att han hade svaret på dessa frågor, han som alltid hade varit så säker förut.

Han hörde en nyckel sättas i låset, slog snabbt ihop skissblocket och vände sig mot dörren. Vem det än var ville han inte att någon skulle få syn på hans teckningar. Det var något nytt och lite främmande för honom. Han brukade vanligtvis inte dra sig för att visa sina skisser och idéer för andra.

”Hej!” Det var J, med sitt långa hår uppsatt i hästsvans. ”Jag trodde inte att det var någon här.”

Han lutade sig tillbaka med avsiktligt långsamma rörelser och log.

”Vad sägs om en kopp kaffe?” frågade J och fiskade upp några mynt ur fickan.

Han skakade på huvudet. Medan J gick och hämtade kaffe från kaffeautomaten såg han sig om i ateljén, som inte längre var hans privata utrymme. Han satte på sig basebollkepsen igen, ovillig att skylta med sin allt kalare hjässa. Likt en kliande hosta i halsen kände han hur ett länge undertryckt vrål hotade att välla upp från djupet av hans varelse. Han svepte ner sina saker i ryggsäcken, flydde från ateljén och skyndade mot hissen. Hans ansikte reflekterades i hissdörren som glimmade likt en spegel; det såg ut som om tårar strömmade ur hans blodsprängda ögon. Hur han än rannsakade sitt minne kunde han inte erinra sig att han någonsin varit med om något liknande. Just i den stunden ville han inget hellre än spotta på de där röda, trötta ögonen. Han ville slå sig själv på käften tills blodet sipprade fram under det svarta skägget och banka sönder sina fula läppar, svullna av åtrå, med skosulan.

”Du är sen”, sa hans hustru, som bemödade sig om att inte låta alltför misslynt. Deras son vände sig åter mot gaffeltrucken i plast som han hade lekt med. Det var omöjligt att avgöra om han var glad över att se sin far eller inte.

Sedan hans hustru hade börjat arbeta heltid på sminkbutiken igen var hon ständigt utarbetad, men hon var den sorten som stretade på ändå, idogt och träget. Praktiskt taget det enda hon begärde av honom var att han inte skulle vara upptagen på söndagarna. ”Jag skulle gärna vilja vila lite … och Ji-woo behöver umgås med sin pappa också, inte sant?” Han visste att det var den enda dagen i veckan då hon gav sig själv lite ledigt. Hon var till och med tacksam över att han utan att klaga lät henne ta så mycket ansvar och sköta både ett företag och hemmet. Men varje gång han tittade på henne nuförtiden såg han systerns ansikte projicerat på hennes, och deras familjeliv kunde inte vara mer fjärran från hans tankar.

”Har du ätit?”

”Ja, jag tog något på vägen.”

”Du måste äta ordentligt, varför tar du jämt något i farten?” Hennes ton var resignerad, som om hon för länge sedan hade gett upp hoppet om sin man. Han granskade hennes utmattade ansikte så som man kan betrakta en fullkomligt främmande människa. Hennes ögon var djupa och klara under naturligt dubbla ögonlock, och ansiktet var en smal oval med en mjuk, feminin käklinje. Framgången med sminkbutiken, som hon på något sätt lyckats starta när hon ännu var en ung flicka och som sedan dess hade vuxit från knappa tio kvadratmeter till sin nuvarande storlek, måste framför allt ha byggt på det trevliga intryck som hennes vänliga, öppna ansikte gav. Ändå hade det ända från början funnits någonting hos henne som fick honom att känna sig vagt missbelåten. Hennes ansikte, figur och omtänksamma natur gjorde henne till precis den kvinna han så länge hade letat efter, och eftersom han inte kunde sätta fingret på vad det var han tyckte att hon saknade hade han bestämt sig för att gifta sig med henne. Det var faktiskt inte förrän han presenterades för hennes syster som han insåg vad som fattades hos hans nya fru.

Allt hos hennes syster tilltalade honom – hennes enkla ögonlock, hennes sätt att tala, så rättframt att det var på gränsen till ohyfsat och utan hustruns nasala tonfall, de tråkiga kläderna, de androgynt utstående kindbenen. Hon skulle gott kunna kallas ful i jämförelse med hans hustru, men för honom utstrålade hon energi, likt ett träd som växer ute i vildmarken, knotigt och ensamt. Ändå kände han inte mer för henne än han hade gjort innan de träffades. ”Hm, det där är min typ; trots att de är systrar och rätt lika på många sätt finns det en subtil skillnad mellan dem”, – denna tanke for som hastigast genom hans huvud, och var sedan borta.

”Ska jag göra i ordning någonting åt dig eller inte?” Hustruns fråga lät nästan som ett krav.

”Jag sa ju att jag redan har ätit.”

Utmattad av alla känslor som rasade inom honom öppnade han dörren till badrummet. Så fort han tände lampan skar hustruns röst åter i hans öron.

”Förutom allt annat är jag orolig för Yeong-hye. Jag har inte hört ifrån dig på hela dagen, och Ji-woo är förkyld så jag var tvungen att vara hos honom hela tiden …” Hon suckade och ropade sedan på sonen: ”Vad gör du? Jag sa ju åt dig och komma och ta din medicin!” Medveten om att pojken skulle dra benen efter sig hällde hans hustru långsamt upp medicinen i en sked och blandade det med jordgubbsfärgad sirap. Han gick ut från badrummet och stängde dörren efter sig.

”Vad är det med din syster?” frågade han. ”Vad är det nu som har hänt?”

”Hon har fått skilsmässopapperen, förstås! Jag kan i och för sig förstå herr Cheong, men ändå, han kunde väl ha varit lite mer förstående. Att bara kasta bort ett äktenskap på det där viset …”

”Jag …”, stammade han. ”Ska jag gå dit och prata med henne?”

Med ens lyste hustrun upp. ”Vill du det? Hon har ju inte varit här på så länge och om du kunde hälsa på henne, även om det är lite känsligt … men du vet, det är inte som att hon inte förstår problemet. Hon inser att det var så det måste bli, helt enkelt.” Han betraktade sin hustru,- sinnebilden för ansvarstagande medkänsla där hon försiktigt närmade sig sonen med medicinen. Hon är en god kvinna, tänkte han. Den sortens kvinna vars godhet är kvävande.

”Jag ringer henne i morgon.”

”Vill du ha numret?”

”Nej, jag har det.”

Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern.

Det kändes som om bröstet skulle sprängas. Han gick in på toaletten igen och stängde dörren. Han satte på duschen och lyssnade på vattnet som smattrade ner i badkaret medan han klädde av sig. Han var medveten om att han inte hade legat med sin hustru på närmare två månader. Men han visste också att det inte hade någonting med henne att göra att hans penis plötsligt hade styvnat.

Han hade föreställt sig sin svägerskas hyreslägenhet, en etta som hon hade delat med hans hustru när de var unga, och för sin inre syn sett henne ligga hopkrupen på sängen, och sedan växlat över till minnet av hur det kändes att bära henne på ryggen, hur hennes kropp pressades mot hans och fläckade hans kläder med blod, känslan av hennes bröst och rumpa, och fantiserat om att dra ner hennes byxor precis så mycket att det blå mongolmärket blottades.

Han stod där och onanerade. Ett stön trängde fram mellan hans läppar, inte riktigt ett skratt och inte riktigt en snyftning. Chocken av det iskalla vattnet.

Det var på försommaren för två år sedan som hans svägerska hade skurit sig i handleden i deras nya lägenhet, dit de hade flyttat för att få mer utrymme. Hans hustrus familj hade kommit på lunch. Han hade hört att hans svägerska tydligen hade blivit vegetarian, något som inte sågs med blida ögon av denna köttälskande familj, i synnerhet inte av fadern. Hon hade varit så eländigt mager, det var inte som att han inte förstod att de skällde ut henne. Men att fadern, krigshjälten, faktiskt slog sin rebelliska dotter i ansiktet och handgripligen tryckte in en köttbit i munnen på henne, det var en helt annan sak. Hur mycket han än tänkte tillbaka på det kunde han inte övertyga sig själv om att det verkligen hade hänt – det var mer som en scen ur någon absurd pjäs.

Mer levande och skrämmande än något annat var minnet av hans svägerskas skrik när köttbiten närmade sig hennes läppar. Efter att hon hade spottat ut den hade hon ryckt åt sig fruktkniven och stirrat vilt på var och en i familjen. Hennes skräckslagna ögon hade rullat som på ett trängt djur.

När blodet började forsa från hennes handled hade han rivit loss en remsa från ett av deras täcken, bundit om hennes handled och lyft upp henne. Hennes kropp var så lätt att hon nästan kunde ha varit ett spöke. När han sprang ner till parkeringen hade han häpnat över hur raskt och beslutsamt han hade agerat, något han aldrig hade insett att han var kapabel till.

Medan han såg hennes medvetslösa kropp bli omhändertagen på akuten hade han hört ett ljud som av någonting som bröts itu inom honom. Känslan som hade uppfyllt honom i den stunden kunde han inte ens nu beskriva för sig själv. En människa hade attackerat sin egen kropp mitt framför ögonen på honom, försökt skära i den som om den var ett stycke kött; hennes blod hade stänkt ner hans vita skjorta, blandat sig med hans svett och så småningom torkat till en mörkbrun fläck.

Han mindes att han hade hoppats att hon skulle överleva, men samtidigt undrat vad det egentligen skulle innebära för henne. Ögonblicket då hon försökte att ta sitt eget liv var en vändpunkt. Nu kunde ingen längre göra någonting för att hjälpa henne. Varenda en av dem – hennes föräldrar som hade försökt tvinga i henne kött, hennes make och syskon som hade stått vid sidan av och låtit det hända – var främlingar, om inte rentav fiender. Om hon vaknade igen skulle situationen inte ha förändrats. Bara för att självmordsförsöket var oplanerat var det långt ifrån säkert att hon inte skulle försöka igen. Och om hon gjorde det skulle hon tveklöst vara mer noggrann med hur hon gick till väga, och det betydde att det till skillnad från den här gången kanske inte skulle finnas någon där som kunde hindra henne. Med ens gick det upp för honom vilken slutsats hans tankar hade landat i: att det vore bättre om hon inte vaknade, att om hon gjorde det skulle situationen faktiskt vara tvetydig, ohygglig, att han kanske borde kasta ut henne genom fönstret innan hon hann slå upp ögonen.

… annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Så snart hon var utom fara hade han använt pengarna som hennes make hade gett honom för att gå och köpa en ny skjorta som han kunde byta till. I stället för att kasta bort den nedfläckade skjortan, som stank av blod, hade han knölat ihop den och tagit med den i taxin hem. Under färden hade han kommit att tänka på sitt senaste videoverk och till sin förvåning upptäckt att han mindes det som någonting som hade varit outhärdligt plågsamt. Verket baserades på bilder som relaterade till företeelser han avskydde och betraktade som lögner, ihopklippta till ett impressionistiskt montage med musik och utmanande undertexter – annonser, klipp från nyheter och tv-serier, ansikten på politiker, raserade broar, varuhus, tiggare och gråtande barn som led av obotliga sjukdomar.

Med ens hade han blivit illamående. Även om bilderna onekligen hade varit ångestskapande, även om han hade avskytt dem, hade de enskilda ögonblick som ingick i verket, som han hade brottats med nätterna igenom i ett försök att konfrontera de känslor de väckte hos honom, nu börjat kännas som en form av våld. I den stunden passerade hans tankar en gräns och han ville knuffa upp taxidörren och kasta sig ut i farten, rätt ut i gatan. Han stod inte längre ut med att tänka på de där bilderna, på den verklighet de skildrade. Tidigare, då han hade klarat av att handskas med dem, måste det ha varit för att hans avsky för dem var outvecklad på något sätt – eller så hade han inte känt sig tillräckligt hotad av dem. Men där och då, instängd i taxin denna kvava sommareftermiddag med den fräna lukten av svägerskans blod i näsborrarna, kändes de där bilderna och den där verkligheten plötsligt som något hotfullt. Det vände sig i magen på honom och han fick svårt att andas. Han insåg att det nog skulle dröja innan han kunde skapa ett nytt verk. Han var utarbetad och livet äcklade honom. Han orkade inte med allt som fördärvades av det.

Allt han hade skapat de senaste tio åren vände honom stillsamt ryggen. Det var inte längre hans. Det tillhörde en person som han hade känt – en gång för länge sedan.

Hans svägerska var tyst i andra änden. Han visste att hon var där, han kunde höra ett svagt suckande ljud, som andetag, under ett slags knaster som han antog kom från linjen.

”Hallå?” Han hade svårt att få fram orden. ”Det är jag, Ji-woos mamma är …” Han föraktade sig själv, sin skenhelighet och förslagenhet, men sköt det ifrån sig och fortsatte: ”Hon är orolig, förstår du.”

Fortfarande inget svar. Han suckade i luren. Hon var säkert barfota, som alltid. När hennes vistelse på mentalsjukhuset, där hon hade vårdats i flera månader, var över, hade hon kommit och bott hos dem medan hans fru och resten av familjen åkte till hennes man för att försöka övertala honom att ta henne tillbaka. Den månad hon hade tillbringat hos dem innan hon flyttade till en möblerad etta hade inte varit det minsta betungande för någon av dem. Delvis för att han ännu inte hade hört talas om mongolmärket, och således mest såg henne som en ömkansvärd om än aningen mystisk person.

Hon hade aldrig varit särskilt pratsam och hade tillbringat större delen av tiden med att sitta på balkongen och värma sig i höstsolen. Där ägnade hon sig åt att plocka upp torra löv som hade fallit från blomkrukorna och smula sönder dem till ett fint pulver, eller sträcka ut handen för att skapa skuggor på golvet. När hans fru hade mycket att göra kunde hon hjälpa till genom att ta med sig Ji-woo till badrummet och ge honom ett bad, barfota på de kalla kakelplattorna.

Det var svårt att tro att en sådan kvinna en gång hade försökt ta livet av sig, eller att hon hade suttit barbröstad inför en samling främmande människor, något som tydligen var symptom på någon sorts tillfällig sinnesförvirring efter självmordsförsöket. Att han hade sprungit till sjukhuset med henne blödande på sin rygg och att upplevelsen hade påverkat honom så på djupet, kändes som något som hade hänt med en annan kvinna eller kanske i en annan tid.

Det enda som var särskilt ovanligt med henne var att hon inte åt kött. Detta beslut hade retat upp hennes familj från allra första början, och eftersom hennes beteende därefter hade blivit allt egendomligare – och kulminerat med att hon irrade omkring barbröstad – hade hennes make bestämt sig för att hennes vegetarianism bevisade att hon aldrig skulle bli ”normal” igen.

”Hon var alltid så undergiven – på utsidan i alla fall. Men att en kvinna som inte var helt tillräknelig till att börja med ska stoppa i sig mediciner varje dag, tja, hon kommer att bli sämre, inget snack om saken.”

Det han hade svårt att fatta var att hans svåger verkade tycka att det var helt i sin ordning att dumpa sin hustru som om hon var en trasig klocka eller hushållsapparat.

”Utmåla mig inte som någon sorts skurk. Vem som helst kan inse att det är jag som är det verkliga offret här.”

Eftersom han inte kunde förneka att det låg åtminstone en gnutta sanning i detta, förhöll han sig, till skillnad från sin hustru, neutral i frågan. Hon hade vädjat till herr Cheong om att inte driva igenom skilsmässan, utan vänta och se hur saker och ting skulle utvecklas, men han hade inte låtit sig bevekas.

Han försökte skjuta herr Cheongs ansikte ur tankarna – den där låga pannan, spetsiga hakan och allmänt halsstarriga uppsynen hade alltid gjort ett osympatiskt intryck på honom. Han prövade att säga Yeong-hyes namn igen.

”Yeong-hye, säg något, är du snäll. Vad som helst, bara du svarar.” Just som han trodde att det inte var något annat att göra än att lägga på, tog hon till orda.

”Vattnet kokar.” Hennes röst hade ingen tyngd, som en fjäder. Den var varken dyster eller frånvarande, som man kunde förvänta sig av någon som var sjuk. Men den var heller inte ljus och sorglös. Den ägde den stillsamma klangen hos en människa som inte hörde hemma någonstans, någon som befann sig i ett gränsland mellan olika tillstånd.

”Jag måste gå och stänga av plattan.”

”Yeong-hye, jag tänkte …” Han talade snabbt, rädd att hon skulle lägga på och bryta samtalet. ”Går det bra att jag kommer över nu? Du är inte på väg ut någonstans?”

Efter en kort tystnad hörde han ett klick och tonen som signalerade att linjen hade brutits. När han lade ifrån sig telefonen var handflatan klibbig av svett.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket…

Det var tveklöst först efter att hans hustru hade berättat om hennes mongolmärke som han började se sin svägerska i ett nytt ljus. Innan dess hade han aldrig haft några baktankar vad gällde henne. När han nu tänkte tillbaka på hur hon hade sett ut och uppträtt medan hon bodde hos dem, var den sexuella lust som strömmade genom honom ett resultat av hans mentala återskapande av dessa tidigare upplevelser, och ingenting han faktiskt hade känt då. Han kände hur det hettade i huden varje gång han mindes hennes frånvarande min när hon satt på balkongen och kastade skuggor med handen, hur hennes vita smalben skymtade fram under de säckiga träningsoverallsbyxorna när hon hjälpte hans son i badrummet, hennes nonchalanta sätt att halvligga framför tv:n, hennes halvnakna ben, hennes okammade hår. Och alla dessa minnen var färgade av det blå mongolmärket – märket som endast uppträdde på barns stjärtar eller ryggar och alltid bleknade bort långt innan mogen ålder.

Nu tycktes det honom som att det faktum att hon inte åt kött, bara grönsaker och säd, passade ihop med det blå, blombladsliknande märket, så till den grad att det ena inte kunde skiljas från det andra, och att blodet som forsat ur hennes pulsåder hade stänkt ner hans vita skjorta och torkat till samma mörkt vinröda nyans som adzukibönsoppa, kändes som en skrämmande och gåtfull föraning om hans eget slutgiltiga öde.

Fortsättning följer…