Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 1

1

Vegetarianen

Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Om sanningen ska fram var jag inte ens attraherad av henne första gången vi träffades. Varken lång eller kort, pageklippt hår, glåmig gulaktig hy, ganska markerade kindben – hennes försagda, bleka uppenbarelse sa mig allt jag behövde veta. När hon kom fram till bordet där jag satt och väntade kunde jag inte undgå att lägga märke till hennes skor – de vardagligaste svarta skor man kunde tänka sig. Och sättet hon gick på – varken snabbt eller långsamt, varken beslutsamt eller behagsjukt.

 

Utgiven på svenska på Natur & Kultur, 2016
Översättning av Eva Johansson

Men även om jag inte kände någon attraktion var det inte heller några direkta fel på henne, och därmed fanns det ingen anledning att vi inte skulle gifta oss. Söt och charmig kunde man inte kalla henne och inte var hon särskilt sofistikerad heller, men hennes passiva personlighet passade mig som hand i handske. Jag behövde inte låtsas att jag hade intellektuella intressen för att imponera på henne eller oroa mig för att hon skulle jämföra mig med männen som poserar i modemagasinen, och hon hetsade inte upp sig ifall jag råkade komma för sent till någon av våra träffar. Kulmagen som började ge sig till känna i tjugofemårsåldern, mina smala ben och armar som envist vägrade bli muskulösa hur mycket jag än tränade, mindervärdeskomplexet jag brukade ha för storleken på min penis – jag kunde vara tryggt förvissad om att jag inte behövde bekymra mig om sådant för hennes skull.

Jag har alltid valt medelvägen här i livet. I skolan brukade jag köra med dem som var två eller tre år yngre, sådana som jag kunde styra och ställa med, hellre än att ge mig i kast med mina jämnåriga, och längre fram valde jag vilket universitet jag skulle ansöka till utifrån chansen att få ett stipendium stort nog för att täcka mina behov. I slutändan nöjde jag mig med ett jobb där jag fick en hyfsad månadslön i utbyte mot att jag omsorgsfullt utförde mina arbetsuppgifter, på ett företag som var tillräckligt litet för att de skulle värdesätta mina medelmåttiga färdigheter. Så det var helt följdriktigt att jag gifte mig med världens mest alldagliga kvinna. Kvinnor som var vackra, intelligenta, sensuella, eller sådana som kom från rika familjer – de skulle bara ha skapat kaos i min prydligt ordnade tillvaro.

Precis som jag hade förväntat mig visade hon sig vara en helt igenom ordinär hustru som gjorde det hon skulle utan en massa trams. Varje morgon steg hon upp klockan- sex för att göra i ordning ris och soppa och vanligtvis lite fisk. Sedan tonåren hade hon bidragit till sin familjs försörjning genom diverse deltidsarbeten. Så småningom fick hon jobb som extralärare i datorgrafik på en skola där hon själv hade studerat ett år, och blev anlitad av ett manhwaförlag för att skriva texter till deras pratbubblor, något hon kunde göra hemifrån.

Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna.

Hon var en fåordig kvinna. Hon krävde sällan något av mig, och hur sent jag än kom hem bråkade hon aldrig. Även om vi råkade ha ledigt samma dag kom hon aldrig på tanken att vi skulle gå ut någonstans tillsammans. Medan jag slöade i soffan hela eftermiddagen med fjärrkontrollen i handen stängde hon in sig på sitt rum. För det mesta ägnade hon sig åt att läsa, vilket var praktiskt taget hennes enda hobby. Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna. Det var bara när det var dags att äta som hon öppnade dörren och tassade ut för att laga mat. Visst, med den sortens fru och den sortens livsstil kunde min tillvaro knappast beskrivas som särskilt stimulerande. Å andra sidan, om jag hade haft en sådan där fru som pratar i telefon med vänner och kollegor dagarna i ända, eller vars gnatande med jämna mellanrum leder till häftiga gräl med maken, skulle jag ha varit glad när hon äntligen hade tröttat ut sig själv.

Han Kang.
Han Kang. Foto: Park Jaehong/Press

Det enda som var det minsta ovanligt med min fru var att hon inte tyckte om att bära behå. När vi var unga och nyligen hade träffats, råkade jag lägga handen på hennes rygg och upptäckte att jag inte kunde känna något behåband under hennes jumper. När jag insåg vad det betydde blev jag rätt upphetsad. För att utröna om hon eventuellt försökte säga mig något ägnade jag någon minut åt att betrakta henne med nya ögon. Resultatet av min granskning var att hon i själva verket inte försökte skicka någon signal alls. Så vad var det då, lättja? Eller brydde hon sig helt enkelt inte? Jag blev inte klok på det. Hon hade inte ens snygga bröst som skulle ha passat den behålösa stilen. Jag hade hellre sett att hon gick omkring med en behå med stoppade kupor, så att jag slapp tappa ansiktet inför mina bekanta.

En sommar lyckades jag övertala henne att bära behå ett tag, men hon hakade upp den nästan så fort hon kom utanför dörren. De lossade hakarna syntes tydligt under hennes tunna ljusa toppar, men hon brydde sig inte. Jag försökte läxa upp henne och uppmanade henne att sätta på sig ett linne i stället för behå i den tryckande hettan. Hon försökte rättfärdiga sig genom att säga att hon inte stod ut med att ha behå därför att den klämde ihop brösten, och jag hade ju aldrig burit någon själv så jag kunde inte förstå hur instängt det kändes. Må så vara, men efter-som jag visste att det fanns massor av kvinnor som till skillnad från henne inte hade något emot att bära behå, började jag tvivla på den där överkänsligheten.

På alla andra sätt flöt vårt äktenskap på som det skulle. Vi började närma oss femårsstrecket, och eftersom vi aldrig hade varit störtförälskade ens i början lyckades vi undvika att falla in i den leda och tristess som annars- kan göra det äktenskapliga livet till en prövning. Det enda problemet var att vi hade bestämt oss för att vänta med att skaffa barn tills vi hade fått egen lägenhet, vilket skedde först i höstas, så ibland undrade jag om jag någonsin skulle få höra ett barn jollra ”dada” och mena mig. Men fram till den tidiga morgon i februari då jag hittade min fru stående framför kylskåpet i bara nattlinnet, hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vårt gemensamma liv skulle undergå en sådan fruktansvärd
förändring.

”Varför står du där?”

Jag skulle just till att tända i badrummet när jag fick syn på henne. Klockan var runt fyra på morgonen och jag hade vaknat med en rasande törst efter att ha druckit en och en halv flaska soju till middagen, vilket gjorde att det tog lite längre tid än vanligt att bli klar i huvudet.

”Hallå! Jag frågade vad du håller på med.”

Det var kallt nog som det var, men åsynen av min fru var ännu mer isande. Den alkoholrelaterade dåsigheten gick snabbt över. Hon stod orörlig framför kylskåpet. Ansiktet låg i skugga så jag kunde inte urskilja hennes ansiktsuttryck, men alla eventuella alternativ fyllde mig med fasa. Hennes tjocka, naturligt svarta hår var oredigt och rufsigt och hon hade på sig sitt vanliga vita hellånga nattlinne.

En sådan natt skulle min fru i normala fall snabbt ha tagit på sig en kofta och letat upp sina frottétofflor. Hur länge hade hon stått där på det där viset – barfota och i ett tunt nattlinne, spikrak i ryggen och till synes helt omedveten om mina upprepade frågor? Hennes ansikte var bortvänt och hon var så onaturligt stilla att hon nästan var som ett slags spöke som tyst stod där på vakt.

Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

Vad var det som pågick? Om hon inte kunde höra mig betydde det kanske att hon gick i sömnen.

Jag gick fram till henne och sträckte på nacken för att försöka få syn på hennes ansikte.

”Varför står du här? Vad är det …?”

Till min förvåning reagerade hon inte när jag lade handen på hennes axel. Jag var säker på att jag var vid mina sinnens fulla bruk och att allt detta verkligen hände – jag hade varit fullt medveten om vad jag hade gjort sedan jag kom ut från stora rummet, hur jag gick fram till henne och frågade vad hon höll på med. Det var hon som stod där utan att reagera, helt försjunken i sin egen värld. Det påminde om de sällsynta gånger då hon var så uppslukad av någon tv-serie att hon inte märkte att jag kom hem på kvällen. Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

”Hörru!”

Hennes profil svävade mot mig ur mörkret. Jag tog in hennes ögon, glimmande men inte febriga, medan hon sakta särade på läpparna.

”Jag hade en dröm.”

Hennes röst var förvånansvärt klar.

”En dröm? Vad i helvete pratar du om? Vet du vad klockan är?”

Hon vände sig om mot mig och gick sedan långsamt in i stora rummet. Sedan sträckte hon ut foten och sköt lugnt igen dörren bakom sig. Jag stod ensam kvar i det mörka köket och såg handfallet efter henne där hon försvann in genom dörren.

Jag tände i badrummet och gick in. Kylan hade hållit- i sig i flera dagar nu, temperaturen låg stadigt runt minus- tio. Jag hade duschat för bara några timmar sedan, så mina plasttofflor var fortfarande kalla och fuktiga. Denna grymma årstids ensamhet började ge sig till känna, den läckte in genom fläktens svarta öppning ovanför badkaret och sipprade ut från det vita kaklet som täckte golvet och väggarna.

När jag gick tillbaka till stora rummet, där min fru nu låg med benen uppdragna mot bröstet, var tystnaden så kompakt att jag lika gärna hade kunnat vara ensam. Men det var förstås bara som jag inbillade mig. Om jag stod helt stilla, höll andan och spetsade öronen kunde jag höra de allra svagaste andetag från hennes håll. Det lät dock inte som den djupa och regelbundna andhämtningen hos någon som har somnat. Om jag hade sträckt ut handen mot henne hade den mött hennes varma hud. Men av någon anledning förmådde jag inte röra vid henne. Jag ville inte ens nå fram till henne med ord.

Den korta stunden direkt efter att jag hade slagit upp ögonen på morgonen, då verkligheten ännu inte hade antagit sina vanliga konturer, låg jag under täcket och begrundade förstrött vinterljusets beskaffenhet där det föll in i rummet genom de vita gardinerna. Mitt i denna halvdvala råkade jag kasta en blick på väggklockan och störtade upp så fort jag såg hur sent det var, sparkade upp dörren och skyndade ut ur rummet. Min fru satt framför frysen.

”Är du galen? Varför har du inte väckt mig? Vet du vad klockan …?”

Hon satt på huk, fortfarande i bara nattlinnet och med det rufsiga håret som ett moln runt ansiktet. Omkring henne på köksgolvet låg plastpåsar och lufttäta behållare utspridda överallt, så jag kunde inte sätta fötterna någonstans utan att trampa på någonting. Nötkött till shabu shabu, sidfläsk, två stycken oxlägg, vakuumförpackad bläckfisk, skivad ål som min svärmor hade skickat till oss från landet för evigheter sedan, torkad gös hopbunden med gult snöre, oöppnade paket med dumplings och oräkneliga förpackningar med oidentifierade saker som dragits fram ur frysens gömmor. Ett prasslande ljud hördes – min fru var i full färd med att en efter en stoppa ner sakerna som låg omkring henne i svarta soppåsar. Till slut tappade jag kontrollen.

”Vad i helvete håller du på med nu?” skrek jag.

Hon fortsatte lägga mat i soppåsarna, till synes lika omedveten om min existens som natten innan. Nötkött och fläsk, kycklingbitar, saltvattenål för minst 200 000 won.

”Är du helt från vettet? Varför i hela friden kastar du bort allt det här?”

Jag snubblade fram mot henne mellan plastpåsarna, fattade tag i hennes handled och försökte slita påsarna ur hennes grepp. Överraskad av hur häftigt hon kämpade emot höll jag nästan på att släppa taget, men min indignation gav mig snart kraft att övermanna henne. Hon masserade sin rodnande handled och med samma vardagliga, lugna tonfall som hon hade använt tidigare sa hon: ”Jag hade en dröm.”

Den där drömmen igen. Hon såg på mig med ett fullkomligt oberört uttryck i ansiktet. Just då ringde det i mobilen.

”Helvete!”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

Jag började fumla i fickorna på kavajen, som jag hade slängt på soffan i vardagsrummet föregående kväll. Till slut, i sista innerfickan, slöts fingrarna om min bång-styriga telefon.

”Förlåt. Det har hänt något, en kris i familjen, så … Jag är hemskt ledsen. Jag kommer så snart jag kan. Nej, jag är precis på väg. Det är bara … nej, det kan jag omöjligt be er att göra. Snälla, vänta ett litet tag till. Jag är hemskt ledsen. Ja. Jag har lite svårt att prata just nu …”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

”Har du inte ens strukit min vita skjorta?”

Inget svar. Jag skvätte vatten i ansiktet och rotade i tvättkorgen på jakt efter gårdagens skjorta. Den var som tur var inte alltför skrynklig. Inte en enda gång kikade min fru ut från köket medan jag gjorde mig klar, slängde slipsen runt halsen som en scarf, drog på mig strumporna och hämtade min bärbara dator och plånbok. Det här var första gången under de fem år som vi hade varit gifta som jag var tvungen att gå till jobbet utan att hon hade plockat ihop mina saker och vinkat av mig.

”Du är inte klok! Du har blivit fullständigt galen!”

Jag tryckte ner fötterna i mina nyinköpta skor, som var för smala och klämde ihop tårna, slängde upp ytter-dörren och skyndade ut. När jag såg att hissen var på väg ända upp till översta våningen sprang jag nedför de tre trapporna. Först när jag hade kastat mig in i tunnel-banevagnen precis innan tåget rullade i väg fick jag tid att granska min uppenbarelse, reflekterad i det mörka vagnfönstret. Jag drog fingrarna genom håret, knöt slipsen och försökte släta ut skrynklorna i skjortan. Min frus onaturligt fridfulla ansikte, hennes orimligt bestämda röst, steg upp i huvudet.

Jag hade en dröm – hon hade sagt det två gånger nu. Utanför fönstret flimrade hennes ansikte förbi i den mörka tunneln – hennes ansikte, fast främmande, som om jag såg det för första gången. Men eftersom jag bara hade trettio minuter på mig att hitta på en ursäkt för att förklara för min kund varför jag var försenad, och dessutom skriva ihop ett utkast till dagens möte, hann jag inte grubbla över hur egendomligt min ytterst egendomliga fru hade uppfört sig. Samtidigt sa jag åt mig själv att jag på ett eller annat sätt måste se till att sluta tidigt i dag (sak samma att jag inte en endaste gång hade slutat före midnatt sedan jag bytte till min nya befattning för några månader sedan) och gjorde mig redo för en konfrontation.

Mörk skog. Inga människor. Trädens spetsiga blad, mina såriga fötter. Den här platsen, jag minns den nästan, men nu är jag vilse. Jag är rädd. Fryser. På andra sidan den istäckta ravinen ligger en röd laduliknande byggnad. En halmjalusi slår löst mot dörren. Jag rullar upp den och går in. Där är den. En lång bambustång där det hänger stora blodröda köttstycken, blodet droppar fortfarande från dem. Försöker tränga mig ut, men köttet, köttet bara fortsätter och fortsätter, jag kommer inte ut. Blod i munnen, bloddränkta kläder som smetar mot huden.

På något sätt tar jag mig ut. Springer, springer genom dalen, sedan öppnar sig skogen plötsligt. Träd fulla med löv, vårens skira ljus. Familjer på picknick, små barn som springer omkring, och doften, den ljuvliga doften. Nästan smärtsamt intensiv. Den porlande bäcken, männi-skor som brer ut vassmattor att sitta på, som äter kimbap. Grillat kött, ljudet av sång och glada skratt.

Men skräcken. Kläderna är fortfarande våta av blod. Jag måste gömma mig, gömma mig bakom träden. Måste huka mig, ingen får se. Mina blodiga händer. Min blodiga mun. Vad hade jag gjort i den där ladan? Tryckt in det röda råa köttet i munnen, känt hur det pressades mot tandköttet, gommen, slipprigt av rött blod.

Jag hade tuggat på något som kändes alldeles verkligt, men det kunde det inte ha varit, det var omöjligt. Mitt ansikte, uttrycket i mina ögon … det var mitt ansikte, tveklöst, men som jag aldrig hade sett det förut. Nej, förresten, inte mitt, men så välbekant … jag förstår ingenting. Välbekant, men ändå inte … en intensiv, märklig, fasansfullt kuslig känsla.

På matbordet hade min fru dukat upp sallad och sojabönspasta, en enkel algsoppa utan de sedvanliga kött-bitarna eller musslorna, samt kimchi.

”Vad i helvete? Så bara för någon löjlig dröm har du gått och kastat ut allt kött? Värt hur mycket då?”

Jag reste mig från stolen och öppnade frysen. Den var praktiskt taget tom – där låg bara misopulver, chilipulver, fryst färsk chili och en påse hackad vitlök.

”Stek bara några ägg åt mig. Jag är helt slut i dag. Jag hann inte ens äta en ordentlig lunch.”

”Jag har slängt bort äggen också.”

Va?”

”Och jag har slutat med mjölk också.”

”Det här är sanslöst. Menar du att jag inte får äta kött?”

”Jag kunde inte låta det ligga kvar i kylen. Det hade inte varit rätt.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

Hur i hela friden kunde hon vara så egoistisk? Hon satt med blicken sänkt, såg fullkomligt obekymrad ut. Jag stirrade på henne. Att det kunde finnas en annan sida hos henne, en där hon själviskt gjorde som hon hade lust, var en häpnadsväckande tanke. Vem hade anat att hon kunde vara så oresonlig?

”Så du menar att det från och med nu inte kommer att finnas något kött i huset?”

”Du brukar ju ändå bara äta frukost hemma. Och jag utgår från att du ofta äter kött till lunch och middag, så … du dör ju inte om du avstår från kött en enda måltid.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

”Jättebra, då var det löst för min del alltså. Och du då? Påstår du att du inte tänker äta kött alls från och med nu?” Hon nickade. ”Jaså. Hur länge då?”

”Tja … för alltid.”

Jag var mållös, även om jag samtidigt visste att det inte var fullt så ovanligt att äta vegetariskt som det hade varit en gång i tiden. Folk blev vegetarianer av alla möjliga anledningar: för att försöka ändra sin genetiska benägenhet för vissa allergier, till exempel, eller för att det ansågs mer miljövänligt att avstå från kött. Det är klart, buddhistmunkar som har avlagt vissa löften är moraliskt bundna att inte medverka till att döda någon levande varelse, men så långt går väl inte ens lättpåverkade unga tjejer? Som jag såg det var de enda godtagbara skälen till att ändra sina matvanor att man ville gå ner i vikt, försökte lindra vissa åkommor, var besatt av en ond ande eller hade svårt att sova på grund av matsmältningsbesvär. I alla andra fall var det inget annat än ren styvsinthet om en hustru gick emot sin makes vilja så som min hade gjort.

Om min fru alltid hade känt viss motvilja mot kött skulle jag ha förstått det, men i själva verket var det tvärt-om – ända sedan vi gifte oss hade hon varit mer än duktig på att laga mat och jag hade alltid varit imponerad av hennes kokkonst. Med en kökstång i ena handen och en stor sax i den andra brukade hon med flinka, invanda rörelser skära ner lagom stora bitar av revbensspjäll i en fräsande stekpanna. Hemligheten bakom hennes aromatiska, karamelliserade friterade sidfläsk var en marinad av riven ingefära och majssirap. Hennes paradrätt var papperstunna skivor nötkött kryddade med svartpeppar och sesamolja och generöst överdragna med klibbigt rismjöl, som sedan doppades i sjudande shabu shabu-buljong.- Hon gjorde bibimbap med böngroddar, köttfärs och blötlagt ris wokat i sesamolja. Dessutom en mustig kyckling- och anksoppa med stora bitar potatis, samt en kryddig buljong fullspäckad med olika sorters musslor som jag utan problem kunde sätta i mig tre portioner av under en och samma måltid.

Det hon nu bjöd på kunde knappast kallas en måltid. Med stolen snett utdragen från bordet slevade min fru upp lite algsoppa som helt uppenbart skulle smaka vatten och inget annat. Hon balanserade ris och sojabönspasta på ett salladsblad, tryckte in hela paketet i munnen och tuggade långsamt.

Jag begrep mig inte på henne. Först i det ögonblicket slog det mig: jag hade faktiskt inte den blekaste när det gällde den där kvinnan.

”Ska du inte äta?” frågade hon förstrött, och lät precis som en medelålders kvinna som talar med sin vuxne son. Jag satt tyst, orubbligt kallsinnig inför detta skämt till måltid, och tuggade i mig kimchi i vad som kändes som en evighet.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
20 timmar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Från den senaste tiden till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt idag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
22 timmar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Om utvisningar.

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Charlotta Blomberg, Murjek, i Arbetarens första väljarintervju. Foto: Privat

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Efter tjugo år som kock i Kungälv utanför Göteborg ville Charlotta Blomberg testa något nytt. Därför jobbar hon sina sista år före pensionen på hembygdsgården i den lilla norrbottniska byn Murjek. Nu är hon den första att frågas ut i Arbetarens väljarintervjuer 2026.

Det dröjer inte många minuter in i vårt samtal innan 61-åriga Charlotta Blomberg säger att hon har varit kroniskt förbannad på den svenska politiken, åtminstone det senaste halvåret. När hon har sagt det skrattar hon. Ett varmt skratt som inte bär spår av ilskan hon beskriver men inte heller faller undan för allvaret i de egna orden. Hon är arg och vill att något ska hända – vi återkommer snart till vad.

Det blir en telefonintervju, det här första av flera fördjupande väljarmöten som Arbetaren kommer att publicera inför valet. Den som följer Vad fan ska man göra-bloggen har redan kort introducerats till Charlotta – hon kallas gärna Lotta – och vår spontana träff i Murjek, där hon bor. Nu vill jag komma närmare henne och hennes tankar och eftersom avstånden är som de är, blir det per telefon.

Första frågan lyder:

Vad bryr du dig om i livet?

– Oj, det var svårt …, svarar Lotta och ber att få tänka efter en stund.

– Jag bryr mig mycket om vår natur, säger hon sedan. Jag använder mig av naturen mycket, gillar att vara i den. Den ger ro och kraft. Och jag tycker det är hemskt, det som händer med våra skogar och andra delar av naturen. En annan sak är det här med Allemansrätten som försvinner mer och mer. Och strandskyddet. Det är mycket som luckras upp som gör det allt svårare för gemene man att få tillgång till naturen. 

Pensionen – och hälsan

De nära och kära blir också viktigare med tiden, resonerar hon. Som ung finns det ”så mycket annat att göra och utveckla” men nu tar relationerna allt större plats. 

– Mina föräldrar är borta sedan ett antal år. Men vännerna, de nära kontakterna, sätter jag väldigt högt, säger hon.

– Och så är det hälsan, som blir viktigare ju äldre man blir. Jag vet inte hur jag ska orka tills jag blir 67, att jobba i 5,5 år till. Innan jag kan gå i pension. Jag lever själv och betalar alla räkningar själv. Det är något som gnager mycket, hur man ska få det att gå ihop. Även om man sparar och försöker göra vad man kan. Men så måste man försöka leva lite också, under tiden. Man kanske inte ens blir pensionär, säger hon.

Du har bott strax utanför Göteborg större delen av livet och lever nu på en ort med ungefär 50 invånare. Hur upplever du skillnaderna, om vi nu tänker på hälso- och sjukvården specifikt?

– Det är en otrolig skillnad mot hur vi hade det hemma.

På vilket sätt?

– Jag skadade min rygg för drygt fem år sedan och fick bland annat kotskador. Det visade sig efter läkarnas missar att det var på grund av benskörhet. Då tog det två-tre månader att komma på remiss in till Göteborg. När jag skulle få samma vård här i Norrbotten skrev de remissen den 28 oktober och jag fick komma in den 28 januari. Femton månader senare, säger Lotta. 

– Och tandläkare … Det finns ingen om du bara vill ha en tid i närmaste större ort Jokkmokk, där kan man bara söka vid akuta fall om man inte är barn eller gammal. Annars får du åka till Boden eller Arvidsjaur eller Luleå, Gällivare …

Det är jättelångt. 

– Ja. Jag har ju läst om att det skulle vara så här. Men har ändå inte tänkt att det var riktigt så illa. Så då får man planera. Det blir viktigt att hålla sig frisk.

”Vart fan är det på väg?”

Det blir en öppen fråga till. Jag frågar Lotta Blomberg om hon kan komma på en situation med koppling till politiken – allt ifrån bristen på tandvård till någon stor omvärldshändelse – som har framkallat någon typ av känsla hos henne. Har något i politiken gjort henne glad, upprörd, lättad, hoppfull? Och då kommer det:

– Ja, alltså man har väl varit kroniskt förbannad nu det sista halvåret tycker jag. 

Och så skrattet.

– Det går ju inte en dag utan att man börjar fundera på ”vart fan är det på väg?”. Det är helt hutlöst hur det håller på, det var ju det vi pratade om sist

– Alltså det här med Tidöregeringen och Migrationsverket och alla dessa helt inhumana… det är så fruktansvärt. Människor som kämpar och som verkligen gör rätt för sig, som blir behandlade som … Det är någonting jag går i taket för med jämna mellanrum. Sen måste jag ju erkänna, det finns människor överallt som beter sig illa. Men det är just de här människorna som verkligen försöker. Jag tycker det är fruktansvärt.

Om jag får backa bandet lite. Berätta om när du röstade första gången – var befann du dig i livet då? 

– Jag hade nog inte flyttat hemifrån än, utan minns det som att jag röstade en gång när jag fortfarande bodde hemma. Och där jag levde då, mitt ute i skogarna några mil utanför Göteborg, där fanns det liksom ingenting att göra för en ungdom. Men det fanns CUF – Centerpartiets ungdomsförbund, säger Lotta Blomberg.

– Det var en förening och det var ju inte så himla hårt politiskt utan vi hade väldigt roligt. Vi umgicks, dansade, åkte på stora läger och man blev lite präglad. Man hittade andra som tyckte om att göra likadana saker. Så det var inte politiken som var det viktiga egentligen. Men det blev ju ändå att man röstade på dem för man blev färgad av det. 

Fälldin mot Palme i valet 1982

Det här var valrörelsen 1982 som hade centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister och socialdemokraten Olof Palme i opposition. Mycket kretsade kring förslaget om löntagarfonderna – det system som skulle föra över en del av företagens vinster till fonder styrda av fackföreningarna, så att facken skulle kunna köpa aktier i svenska storföretag. Idén var att ge arbetstagarna direkt inflytande över kapitalet och motverka maktkoncentrationen hos privata ägare. Motståndarna såg fonderna som ett hot mot äganderätten.

Stockholm, 13 februari 1978. Thorbjörn Fälldin (C) och Olof Palme (S) träffas utanför Isstadion efter en match. Foto: Kent Östlund/TT

I en intervju inför valet, gjord av journalisten Göran Rosenberg, berättar Olof Palme att han just då läser boken Husbonde och dräng av Leo Tolstoy – ”ett utmärkt inlägg i debatten om löntagarfonder.”

Varför? undrar Rosenberg.

– Det visar att den här husbonden, han är väldigt girig, säger Palme. 

– Han släpper inte ifrån sig någon del av sin makt och sitt inflytande godvilligt. Hur vackert och generöst han än uttalar sig. Han försöker lura den stackars drängen på hans sista kopek. Och drängen, han lär sig att man måste hålla ihop om man ska klara sig. 

Frågor om löntagarfonder och att avskaffa grundskolebetygen

Debatten om löntagarfonderna fortsatte och när de väl infördes ett par år senare var förslaget kraftigt urvattnat. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avvecklade sedan fonderna direkt efter att den kom till makten 1991.

Också annat debatterades flitigt i valrörelsen då Lotta Blomberg röstade för första gången. I ett replikskifte från Svt:s partiledarintervju hörs journalisterna Göran Rosenberg (igen) och Christer Petersson pressa oppositionsledaren Palme i frågan om betyg. Socialdemokraternas kongress hade då tydligt uttryckt att de ville avskaffa grundskolebetygen, också Palme själv sa sig ha övertygelsen att det skulle vara bäst. 

– Men! Vi har gjort opp med Folkpartiet och Centerpartiet om det här. Efter långa diskussioner kom vi fram till att i åttan och nian ska man behålla betygen. Och sen ska man pröva om man kan få bättre intagningsmöjligheter till gymnasiet, en försöksverksamhet. 

 Men ni vill ju ta bort betygen?

– Ja, men vi har gjort opp med de andra partierna.

Men om ni får makt själva efter valet?

– Ja, men vi har ju också moral. Har vi gjort opp, även om det inte är grannarna i byn, utan folkpartister och centerpartister, så står vi för det. Och alltså kommer vi under den kommande mandatperioden icke att röra betygen. Vi har ett partikongressbeslut. Sen sitter vi och förhandlar med de andra och gör upp. Och då anser vi oss faktiskt bundna av en överenskommelse!

Fälldin fick första rösten – svårare i dag

Palme vann valet och Fälldin, som fick Lotta Blombergs röst, tvingades lämna statsministerposten.

Sedan dess har hon valt olika i olika val, inte varit ”jättefast” i ett och samma parti utan gått på specifika frågor aktuella i respektive tid.

– Nu känner jag mig mer osäker än någonsin på vad jag ska rösta på, faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om vad partierna står för längre. Så det är någonting jag får sätta igång att göra, gå igenom och läsa in mig. Och ta det kommunala för sig och riksdagsvalet för sig.

Om du jämför din tidiga tid som väljare med den här tiden – vad skulle du säga då?

– Jag tyckte det var lättare att förstå då, att varje parti stod för sin sak. Det var inte de här samarbetena och gråzonerna, utan det var lättare att skilja på den ena och den andra, säger hon. 

– Jag har nog aldrig lagt ner jättemycket energi på att läsa på tidigare. Men jag känner ju nu att jag måste ta tag i det och se vad jag verkligen vill stå för.

Det som också har ändrat sig från då till nu är att vi lever i vad man kallar ett ”post-truth-samhälle. Fakta tar allt mindre plats, det är halvsanningar och lögner från olika håll i debatten. Även om du nu läser på, känner du dig trygg i att partierna och politikerna talar sanning och kommer att agera som de säger att de ska agera?

– Nej, för de skriver ju inte i sina partiprogram vilka de kan tänka sig att alliera sig med. Vissa har sagt att de absolut inte ska göra vissa saker och ändå gör de det. Hur ska man kunna lita på det? Jag vet inte hur man ska få tag i den information man behöver. Jag är inte så snabbtänkt i de här sakerna, det känns övermäktigt, säger Lotta Blomberg.

– Hemma när jag växte upp var vi aldrig någon debatterande familj. Vi diskuterade aldrig politik, så jag är inte van vid det. Det är bara när det är saker jag verkligen kan som jag känner att jag kan stå på mig. Annars tar jag inte diskussionen, för att jag känner mig osäker. 

Riksdagens åtta partiledare i studion inför en partiledardebatt i Svt:s Agenda, oktober 2025. I mitten programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft. Foto: Caisa Rasmussen/ TT

Det räcker att se på utvecklingen i USA så får man gråa hår, resonerar hon.

– Med fake news och bristen på respekt för människor i stort. Jag mår dåligt när jag ser det. Och den här tonen. Det sprider sig, det här. Att inte tala sanning och inte stå för vad man har sagt. 

Om jag säger ordet ”framtidstro” nu, i mars 2026 – vad tänker du då?

– Framtidstro har det väl inte varit så lite av någon gång tidigare, känns det som. Men samtidigt hoppas jag också att det leder till att människor … Ja, vi är lite för mesiga, bara. Rent allmänt och politiskt. Vi står inte för saker, även Sveriges regering och Nato – alla bara håller god min. Man sätter inte ner foten och säger att ”nu är det bra”. 

Ljusglimt från Jokkmokks ”Tack men nej, tack”

Vi svenskar är dåliga på det, menar Lotta Blomberg. Och skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar. 

– Jag tror att det kommer att komma. Vi måste på något sätt förena oss. Man måste börja tänka om. 

En ljusglimt var skrivelsen som kom från kommunstyrelsen i Jokkmokk tidigare i år, tycker Lotta Blomberg. Det svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring som löd:

”Tack men nej, tack” till att delta i ”regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.

– Då blev man hoppfull. Någon som hade en maktposition som visade var gränsen gick. Och det spred sig bland människor, många delade och många andra kommuner gjorde likadant. Det blev ringar på vattnet och det kändes som att det kanske var startskottet för folk att förena sig och säga att ”nej, nu är det för jäkligt, nu måste vi göra någonting”.

Om du utgår från dig själv: Vad skulle krävas för att trigga igång dig, få ut dig på gator och torg eller på något sätt vara en del av det du själv säger behövs?

– En begränsning för mig är förstås avstånden till olika evenemang. Men jag skulle kunna tänka mig att bli mer aktiv. Och jag tror att det är någonting som har kommit av att det ser ut som det gör. Att jag har känt mer och mer att vi måste göra någonting. Men vad ska man göra och vad kan man göra? Vad är det man behöver stötta, är det demonstrationer eller är det namninsamlingar eller något annat? 

Just namninsamlingar har hon skrivit på då och då, till exempel till förmån för UNHCR eller för att rädda nattågen norrut. Men det finns fler steg att ta, tänker Lotta Blomberg.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker.

Publicerad Uppdaterad