Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 1

1
Vegetarianen

Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Om sanningen ska fram var jag inte ens attraherad av henne första gången vi träffades. Varken lång eller kort, pageklippt hår, glåmig gulaktig hy, ganska markerade kindben – hennes försagda, bleka uppenbarelse sa mig allt jag behövde veta. När hon kom fram till bordet där jag satt och väntade kunde jag inte undgå att lägga märke till hennes skor – de vardagligaste svarta skor man kunde tänka sig. Och sättet hon gick på – varken snabbt eller långsamt, varken beslutsamt eller behagsjukt.

 

Utgiven på svenska på Natur & Kultur, 2016
Översättning av Eva Johansson

Men även om jag inte kände någon attraktion var det inte heller några direkta fel på henne, och därmed fanns det ingen anledning att vi inte skulle gifta oss. Söt och charmig kunde man inte kalla henne och inte var hon särskilt sofistikerad heller, men hennes passiva personlighet passade mig som hand i handske. Jag behövde inte låtsas att jag hade intellektuella intressen för att imponera på henne eller oroa mig för att hon skulle jämföra mig med männen som poserar i modemagasinen, och hon hetsade inte upp sig ifall jag råkade komma för sent till någon av våra träffar. Kulmagen som började ge sig till känna i tjugofemårsåldern, mina smala ben och armar som envist vägrade bli muskulösa hur mycket jag än tränade, mindervärdeskomplexet jag brukade ha för storleken på min penis – jag kunde vara tryggt förvissad om att jag inte behövde bekymra mig om sådant för hennes skull.

Jag har alltid valt medelvägen här i livet. I skolan brukade jag köra med dem som var två eller tre år yngre, sådana som jag kunde styra och ställa med, hellre än att ge mig i kast med mina jämnåriga, och längre fram valde jag vilket universitet jag skulle ansöka till utifrån chansen att få ett stipendium stort nog för att täcka mina behov. I slutändan nöjde jag mig med ett jobb där jag fick en hyfsad månadslön i utbyte mot att jag omsorgsfullt utförde mina arbetsuppgifter, på ett företag som var tillräckligt litet för att de skulle värdesätta mina medelmåttiga färdigheter. Så det var helt följdriktigt att jag gifte mig med världens mest alldagliga kvinna. Kvinnor som var vackra, intelligenta, sensuella, eller sådana som kom från rika familjer – de skulle bara ha skapat kaos i min prydligt ordnade tillvaro.

Precis som jag hade förväntat mig visade hon sig vara en helt igenom ordinär hustru som gjorde det hon skulle utan en massa trams. Varje morgon steg hon upp klockan- sex för att göra i ordning ris och soppa och vanligtvis lite fisk. Sedan tonåren hade hon bidragit till sin familjs försörjning genom diverse deltidsarbeten. Så småningom fick hon jobb som extralärare i datorgrafik på en skola där hon själv hade studerat ett år, och blev anlitad av ett manhwaförlag för att skriva texter till deras pratbubblor, något hon kunde göra hemifrån.

Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna.

Hon var en fåordig kvinna. Hon krävde sällan något av mig, och hur sent jag än kom hem bråkade hon aldrig. Även om vi råkade ha ledigt samma dag kom hon aldrig på tanken att vi skulle gå ut någonstans tillsammans. Medan jag slöade i soffan hela eftermiddagen med fjärrkontrollen i handen stängde hon in sig på sitt rum. För det mesta ägnade hon sig åt att läsa, vilket var praktiskt taget hennes enda hobby. Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna. Det var bara när det var dags att äta som hon öppnade dörren och tassade ut för att laga mat. Visst, med den sortens fru och den sortens livsstil kunde min tillvaro knappast beskrivas som särskilt stimulerande. Å andra sidan, om jag hade haft en sådan där fru som pratar i telefon med vänner och kollegor dagarna i ända, eller vars gnatande med jämna mellanrum leder till häftiga gräl med maken, skulle jag ha varit glad när hon äntligen hade tröttat ut sig själv.

Han Kang.
Han Kang.

Det enda som var det minsta ovanligt med min fru var att hon inte tyckte om att bära behå. När vi var unga och nyligen hade träffats, råkade jag lägga handen på hennes rygg och upptäckte att jag inte kunde känna något behåband under hennes jumper. När jag insåg vad det betydde blev jag rätt upphetsad. För att utröna om hon eventuellt försökte säga mig något ägnade jag någon minut åt att betrakta henne med nya ögon. Resultatet av min granskning var att hon i själva verket inte försökte skicka någon signal alls. Så vad var det då, lättja? Eller brydde hon sig helt enkelt inte? Jag blev inte klok på det. Hon hade inte ens snygga bröst som skulle ha passat den behålösa stilen. Jag hade hellre sett att hon gick omkring med en behå med stoppade kupor, så att jag slapp tappa ansiktet inför mina bekanta.

En sommar lyckades jag övertala henne att bära behå ett tag, men hon hakade upp den nästan så fort hon kom utanför dörren. De lossade hakarna syntes tydligt under hennes tunna ljusa toppar, men hon brydde sig inte. Jag försökte läxa upp henne och uppmanade henne att sätta på sig ett linne i stället för behå i den tryckande hettan. Hon försökte rättfärdiga sig genom att säga att hon inte stod ut med att ha behå därför att den klämde ihop brösten, och jag hade ju aldrig burit någon själv så jag kunde inte förstå hur instängt det kändes. Må så vara, men efter-som jag visste att det fanns massor av kvinnor som till skillnad från henne inte hade något emot att bära behå, började jag tvivla på den där överkänsligheten.

På alla andra sätt flöt vårt äktenskap på som det skulle. Vi började närma oss femårsstrecket, och eftersom vi aldrig hade varit störtförälskade ens i början lyckades vi undvika att falla in i den leda och tristess som annars- kan göra det äktenskapliga livet till en prövning. Det enda problemet var att vi hade bestämt oss för att vänta med att skaffa barn tills vi hade fått egen lägenhet, vilket skedde först i höstas, så ibland undrade jag om jag någonsin skulle få höra ett barn jollra ”dada” och mena mig. Men fram till den tidiga morgon i februari då jag hittade min fru stående framför kylskåpet i bara nattlinnet, hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vårt gemensamma liv skulle undergå en sådan fruktansvärd
förändring.

”Varför står du där?”

Jag skulle just till att tända i badrummet när jag fick syn på henne. Klockan var runt fyra på morgonen och jag hade vaknat med en rasande törst efter att ha druckit en och en halv flaska soju till middagen, vilket gjorde att det tog lite längre tid än vanligt att bli klar i huvudet.

”Hallå! Jag frågade vad du håller på med.”

Det var kallt nog som det var, men åsynen av min fru var ännu mer isande. Den alkoholrelaterade dåsigheten gick snabbt över. Hon stod orörlig framför kylskåpet. Ansiktet låg i skugga så jag kunde inte urskilja hennes ansiktsuttryck, men alla eventuella alternativ fyllde mig med fasa. Hennes tjocka, naturligt svarta hår var oredigt och rufsigt och hon hade på sig sitt vanliga vita hellånga nattlinne.

En sådan natt skulle min fru i normala fall snabbt ha tagit på sig en kofta och letat upp sina frottétofflor. Hur länge hade hon stått där på det där viset – barfota och i ett tunt nattlinne, spikrak i ryggen och till synes helt omedveten om mina upprepade frågor? Hennes ansikte var bortvänt och hon var så onaturligt stilla att hon nästan var som ett slags spöke som tyst stod där på vakt.

Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

Vad var det som pågick? Om hon inte kunde höra mig betydde det kanske att hon gick i sömnen.

Jag gick fram till henne och sträckte på nacken för att försöka få syn på hennes ansikte.

”Varför står du här? Vad är det …?”

Till min förvåning reagerade hon inte när jag lade handen på hennes axel. Jag var säker på att jag var vid mina sinnens fulla bruk och att allt detta verkligen hände – jag hade varit fullt medveten om vad jag hade gjort sedan jag kom ut från stora rummet, hur jag gick fram till henne och frågade vad hon höll på med. Det var hon som stod där utan att reagera, helt försjunken i sin egen värld. Det påminde om de sällsynta gånger då hon var så uppslukad av någon tv-serie att hon inte märkte att jag kom hem på kvällen. Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

”Hörru!”

Hennes profil svävade mot mig ur mörkret. Jag tog in hennes ögon, glimmande men inte febriga, medan hon sakta särade på läpparna.

”Jag hade en dröm.”

Hennes röst var förvånansvärt klar.

”En dröm? Vad i helvete pratar du om? Vet du vad klockan är?”

Hon vände sig om mot mig och gick sedan långsamt in i stora rummet. Sedan sträckte hon ut foten och sköt lugnt igen dörren bakom sig. Jag stod ensam kvar i det mörka köket och såg handfallet efter henne där hon försvann in genom dörren.

Jag tände i badrummet och gick in. Kylan hade hållit- i sig i flera dagar nu, temperaturen låg stadigt runt minus- tio. Jag hade duschat för bara några timmar sedan, så mina plasttofflor var fortfarande kalla och fuktiga. Denna grymma årstids ensamhet började ge sig till känna, den läckte in genom fläktens svarta öppning ovanför badkaret och sipprade ut från det vita kaklet som täckte golvet och väggarna.

När jag gick tillbaka till stora rummet, där min fru nu låg med benen uppdragna mot bröstet, var tystnaden så kompakt att jag lika gärna hade kunnat vara ensam. Men det var förstås bara som jag inbillade mig. Om jag stod helt stilla, höll andan och spetsade öronen kunde jag höra de allra svagaste andetag från hennes håll. Det lät dock inte som den djupa och regelbundna andhämtningen hos någon som har somnat. Om jag hade sträckt ut handen mot henne hade den mött hennes varma hud. Men av någon anledning förmådde jag inte röra vid henne. Jag ville inte ens nå fram till henne med ord.

Den korta stunden direkt efter att jag hade slagit upp ögonen på morgonen, då verkligheten ännu inte hade antagit sina vanliga konturer, låg jag under täcket och begrundade förstrött vinterljusets beskaffenhet där det föll in i rummet genom de vita gardinerna. Mitt i denna halvdvala råkade jag kasta en blick på väggklockan och störtade upp så fort jag såg hur sent det var, sparkade upp dörren och skyndade ut ur rummet. Min fru satt framför frysen.

”Är du galen? Varför har du inte väckt mig? Vet du vad klockan …?”

Hon satt på huk, fortfarande i bara nattlinnet och med det rufsiga håret som ett moln runt ansiktet. Omkring henne på köksgolvet låg plastpåsar och lufttäta behållare utspridda överallt, så jag kunde inte sätta fötterna någonstans utan att trampa på någonting. Nötkött till shabu shabu, sidfläsk, två stycken oxlägg, vakuumförpackad bläckfisk, skivad ål som min svärmor hade skickat till oss från landet för evigheter sedan, torkad gös hopbunden med gult snöre, oöppnade paket med dumplings och oräkneliga förpackningar med oidentifierade saker som dragits fram ur frysens gömmor. Ett prasslande ljud hördes – min fru var i full färd med att en efter en stoppa ner sakerna som låg omkring henne i svarta soppåsar. Till slut tappade jag kontrollen.

”Vad i helvete håller du på med nu?” skrek jag.

Hon fortsatte lägga mat i soppåsarna, till synes lika omedveten om min existens som natten innan. Nötkött och fläsk, kycklingbitar, saltvattenål för minst 200 000 won.

”Är du helt från vettet? Varför i hela friden kastar du bort allt det här?”

Jag snubblade fram mot henne mellan plastpåsarna, fattade tag i hennes handled och försökte slita påsarna ur hennes grepp. Överraskad av hur häftigt hon kämpade emot höll jag nästan på att släppa taget, men min indignation gav mig snart kraft att övermanna henne. Hon masserade sin rodnande handled och med samma vardagliga, lugna tonfall som hon hade använt tidigare sa hon: ”Jag hade en dröm.”

Den där drömmen igen. Hon såg på mig med ett fullkomligt oberört uttryck i ansiktet. Just då ringde det i mobilen.

”Helvete!”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

Jag började fumla i fickorna på kavajen, som jag hade slängt på soffan i vardagsrummet föregående kväll. Till slut, i sista innerfickan, slöts fingrarna om min bång-styriga telefon.

”Förlåt. Det har hänt något, en kris i familjen, så … Jag är hemskt ledsen. Jag kommer så snart jag kan. Nej, jag är precis på väg. Det är bara … nej, det kan jag omöjligt be er att göra. Snälla, vänta ett litet tag till. Jag är hemskt ledsen. Ja. Jag har lite svårt att prata just nu …”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

”Har du inte ens strukit min vita skjorta?”

Inget svar. Jag skvätte vatten i ansiktet och rotade i tvättkorgen på jakt efter gårdagens skjorta. Den var som tur var inte alltför skrynklig. Inte en enda gång kikade min fru ut från köket medan jag gjorde mig klar, slängde slipsen runt halsen som en scarf, drog på mig strumporna och hämtade min bärbara dator och plånbok. Det här var första gången under de fem år som vi hade varit gifta som jag var tvungen att gå till jobbet utan att hon hade plockat ihop mina saker och vinkat av mig.

”Du är inte klok! Du har blivit fullständigt galen!”

Jag tryckte ner fötterna i mina nyinköpta skor, som var för smala och klämde ihop tårna, slängde upp ytter-dörren och skyndade ut. När jag såg att hissen var på väg ända upp till översta våningen sprang jag nedför de tre trapporna. Först när jag hade kastat mig in i tunnel-banevagnen precis innan tåget rullade i väg fick jag tid att granska min uppenbarelse, reflekterad i det mörka vagnfönstret. Jag drog fingrarna genom håret, knöt slipsen och försökte släta ut skrynklorna i skjortan. Min frus onaturligt fridfulla ansikte, hennes orimligt bestämda röst, steg upp i huvudet.

Jag hade en dröm – hon hade sagt det två gånger nu. Utanför fönstret flimrade hennes ansikte förbi i den mörka tunneln – hennes ansikte, fast främmande, som om jag såg det för första gången. Men eftersom jag bara hade trettio minuter på mig att hitta på en ursäkt för att förklara för min kund varför jag var försenad, och dessutom skriva ihop ett utkast till dagens möte, hann jag inte grubbla över hur egendomligt min ytterst egendomliga fru hade uppfört sig. Samtidigt sa jag åt mig själv att jag på ett eller annat sätt måste se till att sluta tidigt i dag (sak samma att jag inte en endaste gång hade slutat före midnatt sedan jag bytte till min nya befattning för några månader sedan) och gjorde mig redo för en konfrontation.

Mörk skog. Inga människor. Trädens spetsiga blad, mina såriga fötter. Den här platsen, jag minns den nästan, men nu är jag vilse. Jag är rädd. Fryser. På andra sidan den istäckta ravinen ligger en röd laduliknande byggnad. En halmjalusi slår löst mot dörren. Jag rullar upp den och går in. Där är den. En lång bambustång där det hänger stora blodröda köttstycken, blodet droppar fortfarande från dem. Försöker tränga mig ut, men köttet, köttet bara fortsätter och fortsätter, jag kommer inte ut. Blod i munnen, bloddränkta kläder som smetar mot huden.

På något sätt tar jag mig ut. Springer, springer genom dalen, sedan öppnar sig skogen plötsligt. Träd fulla med löv, vårens skira ljus. Familjer på picknick, små barn som springer omkring, och doften, den ljuvliga doften. Nästan smärtsamt intensiv. Den porlande bäcken, männi-skor som brer ut vassmattor att sitta på, som äter kimbap. Grillat kött, ljudet av sång och glada skratt.

Men skräcken. Kläderna är fortfarande våta av blod. Jag måste gömma mig, gömma mig bakom träden. Måste huka mig, ingen får se. Mina blodiga händer. Min blodiga mun. Vad hade jag gjort i den där ladan? Tryckt in det röda råa köttet i munnen, känt hur det pressades mot tandköttet, gommen, slipprigt av rött blod.

Jag hade tuggat på något som kändes alldeles verkligt, men det kunde det inte ha varit, det var omöjligt. Mitt ansikte, uttrycket i mina ögon … det var mitt ansikte, tveklöst, men som jag aldrig hade sett det förut. Nej, förresten, inte mitt, men så välbekant … jag förstår ingenting. Välbekant, men ändå inte … en intensiv, märklig, fasansfullt kuslig känsla.

På matbordet hade min fru dukat upp sallad och sojabönspasta, en enkel algsoppa utan de sedvanliga kött-bitarna eller musslorna, samt kimchi.

”Vad i helvete? Så bara för någon löjlig dröm har du gått och kastat ut allt kött? Värt hur mycket då?”

Jag reste mig från stolen och öppnade frysen. Den var praktiskt taget tom – där låg bara misopulver, chilipulver, fryst färsk chili och en påse hackad vitlök.

”Stek bara några ägg åt mig. Jag är helt slut i dag. Jag hann inte ens äta en ordentlig lunch.”

”Jag har slängt bort äggen också.”

”Va?”

”Och jag har slutat med mjölk också.”

”Det här är sanslöst. Menar du att jag inte får äta kött?”

”Jag kunde inte låta det ligga kvar i kylen. Det hade inte varit rätt.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

Hur i hela friden kunde hon vara så egoistisk? Hon satt med blicken sänkt, såg fullkomligt obekymrad ut. Jag stirrade på henne. Att det kunde finnas en annan sida hos henne, en där hon själviskt gjorde som hon hade lust, var en häpnadsväckande tanke. Vem hade anat att hon kunde vara så oresonlig?

”Så du menar att det från och med nu inte kommer att finnas något kött i huset?”

”Du brukar ju ändå bara äta frukost hemma. Och jag utgår från att du ofta äter kött till lunch och middag, så … du dör ju inte om du avstår från kött en enda måltid.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

”Jättebra, då var det löst för min del alltså. Och du då? Påstår du att du inte tänker äta kött alls från och med nu?” Hon nickade. ”Jaså. Hur länge då?”

”Tja … för alltid.”

Jag var mållös, även om jag samtidigt visste att det inte var fullt så ovanligt att äta vegetariskt som det hade varit en gång i tiden. Folk blev vegetarianer av alla möjliga anledningar: för att försöka ändra sin genetiska benägenhet för vissa allergier, till exempel, eller för att det ansågs mer miljövänligt att avstå från kött. Det är klart, buddhistmunkar som har avlagt vissa löften är moraliskt bundna att inte medverka till att döda någon levande varelse, men så långt går väl inte ens lättpåverkade unga tjejer? Som jag såg det var de enda godtagbara skälen till att ändra sina matvanor att man ville gå ner i vikt, försökte lindra vissa åkommor, var besatt av en ond ande eller hade svårt att sova på grund av matsmältningsbesvär. I alla andra fall var det inget annat än ren styvsinthet om en hustru gick emot sin makes vilja så som min hade gjort.

Om min fru alltid hade känt viss motvilja mot kött skulle jag ha förstått det, men i själva verket var det tvärt-om – ända sedan vi gifte oss hade hon varit mer än duktig på att laga mat och jag hade alltid varit imponerad av hennes kokkonst. Med en kökstång i ena handen och en stor sax i den andra brukade hon med flinka, invanda rörelser skära ner lagom stora bitar av revbensspjäll i en fräsande stekpanna. Hemligheten bakom hennes aromatiska, karamelliserade friterade sidfläsk var en marinad av riven ingefära och majssirap. Hennes paradrätt var papperstunna skivor nötkött kryddade med svartpeppar och sesamolja och generöst överdragna med klibbigt rismjöl, som sedan doppades i sjudande shabu shabu-buljong.- Hon gjorde bibimbap med böngroddar, köttfärs och blötlagt ris wokat i sesamolja. Dessutom en mustig kyckling- och anksoppa med stora bitar potatis, samt en kryddig buljong fullspäckad med olika sorters musslor som jag utan problem kunde sätta i mig tre portioner av under en och samma måltid.

Det hon nu bjöd på kunde knappast kallas en måltid. Med stolen snett utdragen från bordet slevade min fru upp lite algsoppa som helt uppenbart skulle smaka vatten och inget annat. Hon balanserade ris och sojabönspasta på ett salladsblad, tryckte in hela paketet i munnen och tuggade långsamt.

Jag begrep mig inte på henne. Först i det ögonblicket slog det mig: jag hade faktiskt inte den blekaste när det gällde den där kvinnan.

”Ska du inte äta?” frågade hon förstrött, och lät precis som en medelålders kvinna som talar med sin vuxne son. Jag satt tyst, orubbligt kallsinnig inför detta skämt till måltid, och tuggade i mig kimchi i vad som kändes som en evighet.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
11 hours sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
2 weeks sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad