1
Vegetarianen

Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Om sanningen ska fram var jag inte ens attraherad av henne första gången vi träffades. Varken lång eller kort, pageklippt hår, glåmig gulaktig hy, ganska markerade kindben – hennes försagda, bleka uppenbarelse sa mig allt jag behövde veta. När hon kom fram till bordet där jag satt och väntade kunde jag inte undgå att lägga märke till hennes skor – de vardagligaste svarta skor man kunde tänka sig. Och sättet hon gick på – varken snabbt eller långsamt, varken beslutsamt eller behagsjukt.

Utgiven på svenska på Natur & Kultur, 2016
Översättning av Eva Johansson

Men även om jag inte kände någon attraktion var det inte heller några direkta fel på henne, och därmed fanns det ingen anledning att vi inte skulle gifta oss. Söt och charmig kunde man inte kalla henne och inte var hon särskilt sofistikerad heller, men hennes passiva personlighet passade mig som hand i handske. Jag behövde inte låtsas att jag hade intellektuella intressen för att imponera på henne eller oroa mig för att hon skulle jämföra mig med männen som poserar i modemagasinen, och hon hetsade inte upp sig ifall jag råkade komma för sent till någon av våra träffar. Kulmagen som började ge sig till känna i tjugofemårsåldern, mina smala ben och armar som envist vägrade bli muskulösa hur mycket jag än tränade, mindervärdeskomplexet jag brukade ha för storleken på min penis – jag kunde vara tryggt förvissad om att jag inte behövde bekymra mig om sådant för hennes skull.

Jag har alltid valt medelvägen här i livet. I skolan brukade jag köra med dem som var två eller tre år yngre, sådana som jag kunde styra och ställa med, hellre än att ge mig i kast med mina jämnåriga, och längre fram valde jag vilket universitet jag skulle ansöka till utifrån chansen att få ett stipendium stort nog för att täcka mina behov. I slutändan nöjde jag mig med ett jobb där jag fick en hyfsad månadslön i utbyte mot att jag omsorgsfullt utförde mina arbetsuppgifter, på ett företag som var tillräckligt litet för att de skulle värdesätta mina medelmåttiga färdigheter. Så det var helt följdriktigt att jag gifte mig med världens mest alldagliga kvinna. Kvinnor som var vackra, intelligenta, sensuella, eller sådana som kom från rika familjer – de skulle bara ha skapat kaos i min prydligt ordnade tillvaro.

Precis som jag hade förväntat mig visade hon sig vara en helt igenom ordinär hustru som gjorde det hon skulle utan en massa trams. Varje morgon steg hon upp klockan- sex för att göra i ordning ris och soppa och vanligtvis lite fisk. Sedan tonåren hade hon bidragit till sin familjs försörjning genom diverse deltidsarbeten. Så småningom fick hon jobb som extralärare i datorgrafik på en skola där hon själv hade studerat ett år, och blev anlitad av ett manhwaförlag för att skriva texter till deras pratbubblor, något hon kunde göra hemifrån.

Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna.

Hon var en fåordig kvinna. Hon krävde sällan något av mig, och hur sent jag än kom hem bråkade hon aldrig. Även om vi råkade ha ledigt samma dag kom hon aldrig på tanken att vi skulle gå ut någonstans tillsammans. Medan jag slöade i soffan hela eftermiddagen med fjärrkontrollen i handen stängde hon in sig på sitt rum. För det mesta ägnade hon sig åt att läsa, vilket var praktiskt taget hennes enda hobby. Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna. Det var bara när det var dags att äta som hon öppnade dörren och tassade ut för att laga mat. Visst, med den sortens fru och den sortens livsstil kunde min tillvaro knappast beskrivas som särskilt stimulerande. Å andra sidan, om jag hade haft en sådan där fru som pratar i telefon med vänner och kollegor dagarna i ända, eller vars gnatande med jämna mellanrum leder till häftiga gräl med maken, skulle jag ha varit glad när hon äntligen hade tröttat ut sig själv.

Det enda som var det minsta ovanligt med min fru var att hon inte tyckte om att bära behå. När vi var unga och nyligen hade träffats, råkade jag lägga handen på hennes rygg och upptäckte att jag inte kunde känna något behåband under hennes jumper. När jag insåg vad det betydde blev jag rätt upphetsad. För att utröna om hon eventuellt försökte säga mig något ägnade jag någon minut åt att betrakta henne med nya ögon. Resultatet av min granskning var att hon i själva verket inte försökte skicka någon signal alls. Så vad var det då, lättja? Eller brydde hon sig helt enkelt inte? Jag blev inte klok på det. Hon hade inte ens snygga bröst som skulle ha passat den behålösa stilen. Jag hade hellre sett att hon gick omkring med en behå med stoppade kupor, så att jag slapp tappa ansiktet inför mina bekanta.

En sommar lyckades jag övertala henne att bära behå ett tag, men hon hakade upp den nästan så fort hon kom utanför dörren. De lossade hakarna syntes tydligt under hennes tunna ljusa toppar, men hon brydde sig inte. Jag försökte läxa upp henne och uppmanade henne att sätta på sig ett linne i stället för behå i den tryckande hettan. Hon försökte rättfärdiga sig genom att säga att hon inte stod ut med att ha behå därför att den klämde ihop brösten, och jag hade ju aldrig burit någon själv så jag kunde inte förstå hur instängt det kändes. Må så vara, men efter-som jag visste att det fanns massor av kvinnor som till skillnad från henne inte hade något emot att bära behå, började jag tvivla på den där överkänsligheten.

På alla andra sätt flöt vårt äktenskap på som det skulle. Vi började närma oss femårsstrecket, och eftersom vi aldrig hade varit störtförälskade ens i början lyckades vi undvika att falla in i den leda och tristess som annars- kan göra det äktenskapliga livet till en prövning. Det enda problemet var att vi hade bestämt oss för att vänta med att skaffa barn tills vi hade fått egen lägenhet, vilket skedde först i höstas, så ibland undrade jag om jag någonsin skulle få höra ett barn jollra ”dada” och mena mig. Men fram till den tidiga morgon i februari då jag hittade min fru stående framför kylskåpet i bara nattlinnet, hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vårt gemensamma liv skulle undergå en sådan fruktansvärd
förändring.

”Varför står du där?”

Jag skulle just till att tända i badrummet när jag fick syn på henne. Klockan var runt fyra på morgonen och jag hade vaknat med en rasande törst efter att ha druckit en och en halv flaska soju till middagen, vilket gjorde att det tog lite längre tid än vanligt att bli klar i huvudet.

”Hallå! Jag frågade vad du håller på med.”

Det var kallt nog som det var, men åsynen av min fru var ännu mer isande. Den alkoholrelaterade dåsigheten gick snabbt över. Hon stod orörlig framför kylskåpet. Ansiktet låg i skugga så jag kunde inte urskilja hennes ansiktsuttryck, men alla eventuella alternativ fyllde mig med fasa. Hennes tjocka, naturligt svarta hår var oredigt och rufsigt och hon hade på sig sitt vanliga vita hellånga nattlinne.

En sådan natt skulle min fru i normala fall snabbt ha tagit på sig en kofta och letat upp sina frottétofflor. Hur länge hade hon stått där på det där viset – barfota och i ett tunt nattlinne, spikrak i ryggen och till synes helt omedveten om mina upprepade frågor? Hennes ansikte var bortvänt och hon var så onaturligt stilla att hon nästan var som ett slags spöke som tyst stod där på vakt.

Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

Vad var det som pågick? Om hon inte kunde höra mig betydde det kanske att hon gick i sömnen.

Jag gick fram till henne och sträckte på nacken för att försöka få syn på hennes ansikte.

”Varför står du här? Vad är det …?”

Till min förvåning reagerade hon inte när jag lade handen på hennes axel. Jag var säker på att jag var vid mina sinnens fulla bruk och att allt detta verkligen hände – jag hade varit fullt medveten om vad jag hade gjort sedan jag kom ut från stora rummet, hur jag gick fram till henne och frågade vad hon höll på med. Det var hon som stod där utan att reagera, helt försjunken i sin egen värld. Det påminde om de sällsynta gånger då hon var så uppslukad av någon tv-serie att hon inte märkte att jag kom hem på kvällen. Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

”Hörru!”

Hennes profil svävade mot mig ur mörkret. Jag tog in hennes ögon, glimmande men inte febriga, medan hon sakta särade på läpparna.

”Jag hade en dröm.”

Hennes röst var förvånansvärt klar.

”En dröm? Vad i helvete pratar du om? Vet du vad klockan är?”

Hon vände sig om mot mig och gick sedan långsamt in i stora rummet. Sedan sträckte hon ut foten och sköt lugnt igen dörren bakom sig. Jag stod ensam kvar i det mörka köket och såg handfallet efter henne där hon försvann in genom dörren.

Jag tände i badrummet och gick in. Kylan hade hållit- i sig i flera dagar nu, temperaturen låg stadigt runt minus- tio. Jag hade duschat för bara några timmar sedan, så mina plasttofflor var fortfarande kalla och fuktiga. Denna grymma årstids ensamhet började ge sig till känna, den läckte in genom fläktens svarta öppning ovanför badkaret och sipprade ut från det vita kaklet som täckte golvet och väggarna.

När jag gick tillbaka till stora rummet, där min fru nu låg med benen uppdragna mot bröstet, var tystnaden så kompakt att jag lika gärna hade kunnat vara ensam. Men det var förstås bara som jag inbillade mig. Om jag stod helt stilla, höll andan och spetsade öronen kunde jag höra de allra svagaste andetag från hennes håll. Det lät dock inte som den djupa och regelbundna andhämtningen hos någon som har somnat. Om jag hade sträckt ut handen mot henne hade den mött hennes varma hud. Men av någon anledning förmådde jag inte röra vid henne. Jag ville inte ens nå fram till henne med ord.

Den korta stunden direkt efter att jag hade slagit upp ögonen på morgonen, då verkligheten ännu inte hade antagit sina vanliga konturer, låg jag under täcket och begrundade förstrött vinterljusets beskaffenhet där det föll in i rummet genom de vita gardinerna. Mitt i denna halvdvala råkade jag kasta en blick på väggklockan och störtade upp så fort jag såg hur sent det var, sparkade upp dörren och skyndade ut ur rummet. Min fru satt framför frysen.

”Är du galen? Varför har du inte väckt mig? Vet du vad klockan …?”

Hon satt på huk, fortfarande i bara nattlinnet och med det rufsiga håret som ett moln runt ansiktet. Omkring henne på köksgolvet låg plastpåsar och lufttäta behållare utspridda överallt, så jag kunde inte sätta fötterna någonstans utan att trampa på någonting. Nötkött till shabu shabu, sidfläsk, två stycken oxlägg, vakuumförpackad bläckfisk, skivad ål som min svärmor hade skickat till oss från landet för evigheter sedan, torkad gös hopbunden med gult snöre, oöppnade paket med dumplings och oräkneliga förpackningar med oidentifierade saker som dragits fram ur frysens gömmor. Ett prasslande ljud hördes – min fru var i full färd med att en efter en stoppa ner sakerna som låg omkring henne i svarta soppåsar. Till slut tappade jag kontrollen.

”Vad i helvete håller du på med nu?” skrek jag.

Hon fortsatte lägga mat i soppåsarna, till synes lika omedveten om min existens som natten innan. Nötkött och fläsk, kycklingbitar, saltvattenål för minst 200 000 won.

”Är du helt från vettet? Varför i hela friden kastar du bort allt det här?”

Jag snubblade fram mot henne mellan plastpåsarna, fattade tag i hennes handled och försökte slita påsarna ur hennes grepp. Överraskad av hur häftigt hon kämpade emot höll jag nästan på att släppa taget, men min indignation gav mig snart kraft att övermanna henne. Hon masserade sin rodnande handled och med samma vardagliga, lugna tonfall som hon hade använt tidigare sa hon: ”Jag hade en dröm.”

Den där drömmen igen. Hon såg på mig med ett fullkomligt oberört uttryck i ansiktet. Just då ringde det i mobilen.

”Helvete!”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

Jag började fumla i fickorna på kavajen, som jag hade slängt på soffan i vardagsrummet föregående kväll. Till slut, i sista innerfickan, slöts fingrarna om min bång-styriga telefon.

”Förlåt. Det har hänt något, en kris i familjen, så … Jag är hemskt ledsen. Jag kommer så snart jag kan. Nej, jag är precis på väg. Det är bara … nej, det kan jag omöjligt be er att göra. Snälla, vänta ett litet tag till. Jag är hemskt ledsen. Ja. Jag har lite svårt att prata just nu …”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

”Har du inte ens strukit min vita skjorta?”

Inget svar. Jag skvätte vatten i ansiktet och rotade i tvättkorgen på jakt efter gårdagens skjorta. Den var som tur var inte alltför skrynklig. Inte en enda gång kikade min fru ut från köket medan jag gjorde mig klar, slängde slipsen runt halsen som en scarf, drog på mig strumporna och hämtade min bärbara dator och plånbok. Det här var första gången under de fem år som vi hade varit gifta som jag var tvungen att gå till jobbet utan att hon hade plockat ihop mina saker och vinkat av mig.

”Du är inte klok! Du har blivit fullständigt galen!”

Jag tryckte ner fötterna i mina nyinköpta skor, som var för smala och klämde ihop tårna, slängde upp ytter-dörren och skyndade ut. När jag såg att hissen var på väg ända upp till översta våningen sprang jag nedför de tre trapporna. Först när jag hade kastat mig in i tunnel-banevagnen precis innan tåget rullade i väg fick jag tid att granska min uppenbarelse, reflekterad i det mörka vagnfönstret. Jag drog fingrarna genom håret, knöt slipsen och försökte släta ut skrynklorna i skjortan. Min frus onaturligt fridfulla ansikte, hennes orimligt bestämda röst, steg upp i huvudet.

Jag hade en dröm – hon hade sagt det två gånger nu. Utanför fönstret flimrade hennes ansikte förbi i den mörka tunneln – hennes ansikte, fast främmande, som om jag såg det för första gången. Men eftersom jag bara hade trettio minuter på mig att hitta på en ursäkt för att förklara för min kund varför jag var försenad, och dessutom skriva ihop ett utkast till dagens möte, hann jag inte grubbla över hur egendomligt min ytterst egendomliga fru hade uppfört sig. Samtidigt sa jag åt mig själv att jag på ett eller annat sätt måste se till att sluta tidigt i dag (sak samma att jag inte en endaste gång hade slutat före midnatt sedan jag bytte till min nya befattning för några månader sedan) och gjorde mig redo för en konfrontation.

Mörk skog. Inga människor. Trädens spetsiga blad, mina såriga fötter. Den här platsen, jag minns den nästan, men nu är jag vilse. Jag är rädd. Fryser. På andra sidan den istäckta ravinen ligger en röd laduliknande byggnad. En halmjalusi slår löst mot dörren. Jag rullar upp den och går in. Där är den. En lång bambustång där det hänger stora blodröda köttstycken, blodet droppar fortfarande från dem. Försöker tränga mig ut, men köttet, köttet bara fortsätter och fortsätter, jag kommer inte ut. Blod i munnen, bloddränkta kläder som smetar mot huden.

På något sätt tar jag mig ut. Springer, springer genom dalen, sedan öppnar sig skogen plötsligt. Träd fulla med löv, vårens skira ljus. Familjer på picknick, små barn som springer omkring, och doften, den ljuvliga doften. Nästan smärtsamt intensiv. Den porlande bäcken, männi-skor som brer ut vassmattor att sitta på, som äter kimbap. Grillat kött, ljudet av sång och glada skratt.

Men skräcken. Kläderna är fortfarande våta av blod. Jag måste gömma mig, gömma mig bakom träden. Måste huka mig, ingen får se. Mina blodiga händer. Min blodiga mun. Vad hade jag gjort i den där ladan? Tryckt in det röda råa köttet i munnen, känt hur det pressades mot tandköttet, gommen, slipprigt av rött blod.

Jag hade tuggat på något som kändes alldeles verkligt, men det kunde det inte ha varit, det var omöjligt. Mitt ansikte, uttrycket i mina ögon … det var mitt ansikte, tveklöst, men som jag aldrig hade sett det förut. Nej, förresten, inte mitt, men så välbekant … jag förstår ingenting. Välbekant, men ändå inte … en intensiv, märklig, fasansfullt kuslig känsla.

På matbordet hade min fru dukat upp sallad och sojabönspasta, en enkel algsoppa utan de sedvanliga kött-bitarna eller musslorna, samt kimchi.

”Vad i helvete? Så bara för någon löjlig dröm har du gått och kastat ut allt kött? Värt hur mycket då?”

Jag reste mig från stolen och öppnade frysen. Den var praktiskt taget tom – där låg bara misopulver, chilipulver, fryst färsk chili och en påse hackad vitlök.

”Stek bara några ägg åt mig. Jag är helt slut i dag. Jag hann inte ens äta en ordentlig lunch.”

”Jag har slängt bort äggen också.”

”Va?”

”Och jag har slutat med mjölk också.”

”Det här är sanslöst. Menar du att jag inte får äta kött?”

”Jag kunde inte låta det ligga kvar i kylen. Det hade inte varit rätt.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

Hur i hela friden kunde hon vara så egoistisk? Hon satt med blicken sänkt, såg fullkomligt obekymrad ut. Jag stirrade på henne. Att det kunde finnas en annan sida hos henne, en där hon själviskt gjorde som hon hade lust, var en häpnadsväckande tanke. Vem hade anat att hon kunde vara så oresonlig?

”Så du menar att det från och med nu inte kommer att finnas något kött i huset?”

”Du brukar ju ändå bara äta frukost hemma. Och jag utgår från att du ofta äter kött till lunch och middag, så … du dör ju inte om du avstår från kött en enda måltid.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

”Jättebra, då var det löst för min del alltså. Och du då? Påstår du att du inte tänker äta kött alls från och med nu?” Hon nickade. ”Jaså. Hur länge då?”

”Tja … för alltid.”

Jag var mållös, även om jag samtidigt visste att det inte var fullt så ovanligt att äta vegetariskt som det hade varit en gång i tiden. Folk blev vegetarianer av alla möjliga anledningar: för att försöka ändra sin genetiska benägenhet för vissa allergier, till exempel, eller för att det ansågs mer miljövänligt att avstå från kött. Det är klart, buddhistmunkar som har avlagt vissa löften är moraliskt bundna att inte medverka till att döda någon levande varelse, men så långt går väl inte ens lättpåverkade unga tjejer? Som jag såg det var de enda godtagbara skälen till att ändra sina matvanor att man ville gå ner i vikt, försökte lindra vissa åkommor, var besatt av en ond ande eller hade svårt att sova på grund av matsmältningsbesvär. I alla andra fall var det inget annat än ren styvsinthet om en hustru gick emot sin makes vilja så som min hade gjort.

Om min fru alltid hade känt viss motvilja mot kött skulle jag ha förstått det, men i själva verket var det tvärt-om – ända sedan vi gifte oss hade hon varit mer än duktig på att laga mat och jag hade alltid varit imponerad av hennes kokkonst. Med en kökstång i ena handen och en stor sax i den andra brukade hon med flinka, invanda rörelser skära ner lagom stora bitar av revbensspjäll i en fräsande stekpanna. Hemligheten bakom hennes aromatiska, karamelliserade friterade sidfläsk var en marinad av riven ingefära och majssirap. Hennes paradrätt var papperstunna skivor nötkött kryddade med svartpeppar och sesamolja och generöst överdragna med klibbigt rismjöl, som sedan doppades i sjudande shabu shabu-buljong.- Hon gjorde bibimbap med böngroddar, köttfärs och blötlagt ris wokat i sesamolja. Dessutom en mustig kyckling- och anksoppa med stora bitar potatis, samt en kryddig buljong fullspäckad med olika sorters musslor som jag utan problem kunde sätta i mig tre portioner av under en och samma måltid.

Det hon nu bjöd på kunde knappast kallas en måltid. Med stolen snett utdragen från bordet slevade min fru upp lite algsoppa som helt uppenbart skulle smaka vatten och inget annat. Hon balanserade ris och sojabönspasta på ett salladsblad, tryckte in hela paketet i munnen och tuggade långsamt.

Jag begrep mig inte på henne. Först i det ögonblicket slog det mig: jag hade faktiskt inte den blekaste när det gällde den där kvinnan.

”Ska du inte äta?” frågade hon förstrött, och lät precis som en medelålders kvinna som talar med sin vuxne son. Jag satt tyst, orubbligt kallsinnig inför detta skämt till måltid, och tuggade i mig kimchi i vad som kändes som en evighet.

Fortsättning följer…