Toivo Jokkala:
Arbetaren har från den ryske vänsteraktivisten Aleksej Sachnin fått in ett genmäle på denna nyhetsartikel i vårt förra nummer.
Vi har nedan valt att publicera Sachnins genmäle fullständigt oavkortat och oredigerat, eftersom diskussionsklimatet i den nätmiljö där han verkar i dagsläget är sådant att varje annan handling kan leda till triumfatoriska anklagelser om censur och falskspel. Sådant har vi fått mer än nog av.
Först det viktigaste:
Den publicering som Aleksej Sachnin nedan i upprörda ordalag bemöter är en nyhetsartikel – inget opinionsinlägg, inget ledarstick, ingen debattartikel. I denna nyhetsartikel rapporteras, fullständigt sakligt, om vad som hänt och vilken kritik som riktats mot Sachnin, som i artikeln själv bemöter kritiken.
Ingen av de oriktigheter som Aleksej Sachnin anklagar artikelförfattaren för förekommer i denna artikel. Artikeln låter Sachnins ståndpunkt komma fram. Den påstår inte att han skulle vara anställd av Russia Today. Den återger hans åsikt att RT är ett propagandamedel för den ryska staten. Den påstår inte att Sachnin stött Rysslands annektering av Krim.
I sak lämnar Sachnins inlägg alltså efter sig ett stort frågetecken: Har han inte läst artikeln, utan på grundval av sina fördomar om tidningen Arbetaren bestämt sig för att se den som ett angrepp? Eller saknar han – som det tyvärr nästan förefaller – förståelse för vad en nyhetsartikel är, och att något kan ha ett nyhetsvärde bortanför tidningars sakpolitiska positioneringar?
Resten av Sachnins genmäle framstår som en enda stor anklagelseakt bortom sakfrågan. Den första halvan ägnas åt Egor Putilov, vars tidigare medverkan i Arbetaren och andra svenska medier sedan länge beklagats av mig som Arbetarens ansvarige utgivare – en omständighet som knappast är okänd för Sachnin. Ändå väljer han att fortsätta anspela på Putilovaffären, i en ordrik akt som tyvärr väcker den kvardröjande tanken att han vill försöka prata bort de anklagelser som riktats mot honom själv.
Guilt by association-spåret fullbordas i avsnittet om artikelförfattarens hemförhållanden.
Alltsammans avslutas med slutsatsen att det svenska medieklimatet inte är så olikt det ryska. Det är en talande slutsats. Antingen avspeglar den Aleksej Sachnins ovan nämnda svårigheter att skilja en nyhetsartikel från en propagandaakt. Eller så är det ett påstående tillkommet för att rättfärdiga hans hjälp till ett team som gör film åt Russia Today.
Frågan är vilket av dessa scenarier som är värst.
Toivo Jokkala
chefredaktör och ansvarig utgivare, Arbetaren
—
Aleksejs Sachnins replik i oredigerad form:
Johan Apel Röstlund har i tidningen Arbetaren skrivit en artikel om mig med den catchiga rubriken ”Rysk aktivist hjälper Putins propagandakanal”. Jag är inte förvånad över detta senaste försök från Arbetaren att manipulera med ord och förvränga fakta, eftersom det ju inte är första gången tidningen kommer med sådana anklagelses. En av de största medieskandalerna i svensk moderna tid började ju i Arbetaren för tre år sedan, när tidningen samarbetade med desinformatören Egor Putilov, som bland annat anklagade mig för att vara en högt rankad rysk underrättelseofficer. Det var en svår och förvirrad period då. Jag hade precis kommit till Sverige som flykting. Alla mina ryska vänner satt i Putins fängelse (några gör det fortfarande), min organisation Vänsterfronten hade blivit förbjuden. Men ni beskyllde mig för att vara en agent för den regim som jag precis hade flytt ifrån och gett mitt liv för att kämpa emot.
Hur det gick sen vet alla. Arbetaren klandrades så småningom för sin publicering av Pressombudsmannen, och Egor Putilov avslöjades vara en sverigedemokrat som skrev under falskt namn för att sprida lögner om flyktingar i svensk media. Trots det fortsätter Arbetaren att streta på i Putilovs anda.
Det är nog inte en slump att Egor Putilov fick skriva så många artiklar i just Arbetaren. Han passade perfekt in på er redaktion och försvarade de ”europeiska värderingar” som ni tror att ni står för. Hans attacker mot mig grundade sig också i att jag som en av få journalister i Sverige hade vågat skriva kritiskt om problemet med högerextremismen i Ukraina efter Majdan. Ett problem som Arbetaren precis som alla andra borgerliga tidningar försöker rättfärdiga med att säga att Kiev står upp för ”europeiska värderingar”, samtidigt som nazistiska paramilitärer får härja fritt och mördar vänsteraktivister och andra oliktänkande.
Det är därför inte heller så konstigt att jag först stöter på tidningen Arbetarens senaste alster om mig i googleöversättningar som sprids på facebook av ukrainska högerextremister och före detta anarkister från en organisation som kallar sig Autonoma Arbetarunionen (AST). En grupp som har uppmärksammats med positiva ordalag i just tidningen Arbetaren. Dessa före detta anarkister har nu gått över helt till fascisterna, hyllade mordbranden i Odessa, uppmanar till attacker mot vänsteraktivister och stödjer helhjärtat kriget i Donbass. Allt i de ”europeiska värderingars” namn.
Världen är liten. Johan Apel Röstlund är gift med Liza Röstlund på Aftonbladet som tillsammans med Egor Putilov skrev grova lögner om vänstern i Ryssland och Ukraina samt det svenska Vänsterpartiet. Jag skrev till Liza, många mejl, men hon vägrade att låta mig få komma till tals. Liza Röstlund har ett stort ansvar för Egor Putilovs karriär som skjutjärnsjournalist i det svenska medielandskapet. En intensiv men kort karriär, då hans eget storhetsvansinne ledde till hans skamlösa fall i september 2016, när han själv inte längre kunde hålla reda på sina många identiteter.
Trots det dök det upp en ny anhängare av Egor Putilovs konspirationsteorier. Den till Utrikespolitiska Institutet anknutna Nato-propagandisten Martin Kragh, som publicerade en numera söndersågad rapport om ”rysk desinformation” i den engelskspråkiga Journal of Strategic Studies. En tidskrift vars redaktör har kopplingar till USA:s försvarsdepartement. (http://www.tandfonline.com/action/journalInformation?show=editorialBoard&journalCode=fjss20 )
Martin Kragh har själv erkänt på twitter att han till till stor del byggt sin rapport utifrån Putilovs texter i bland annat Arbetaren.
Nu, när Arbetaren återigen vill anklaga mig för att vara en ”Putinagent”, så har ni frågat er för hos en av Martin Kraghs kollegor på Utrikespolitiska Institutet. Och som traditionellt har ni som vanligt manipulerat mina ord och inte låtit mig framföra vad jag ville berätta. Jag förklarade ärligt för Johan Apel Röstlund min inställning till Russia Today, och den dokumentärfilm som jag har bistått deras TV-team att göra här i Sverige. Men han tog inte med vad jag sa. Dessutom ljuger ni och påstår att jag stödjer Rysslands annektering av Krim, trots att jag och mitt parti Vänsterfronten tydligt fördömde denna illegala handling och varnade för vilka konsekvenser det skulle få.
Jag sa till Johan och jag säger igen:
Jag är inte anställd av Russia Today. Jag hjälper en gammal vän, regissören Niktia Sutyrin som jobbar för Russia Today med olika dokumentärfilmsprojekt. Nu kom han till Sverige och ville ha hjälp av mig att hitta intressanta karaktärer att intervjua och platser att besöka för en film om den svenska välfärdsstaten. RT är så klart ett propagandaverktyg för den ryska regimen. RT tillåter ingen kritik mot Putin och inrikespolitiken i Ryssland. Samtidigt händer det att RT ger möjlighet för filmskapare att ta upp intressanta frågor om vad som händer i väst. Just den här dokumentärfilmen är en sådan. Den handlar om vänstern i Sverige, från 1917 till idag. Det handlar om klasskamp, kamp för jämställdhet och rättvisa, för frihet, fackliga rättigheter och demokrati. Vi besökte bland annat Sollefteå, där vanliga människor kämpar mot nedläggningen av deras sjukhus.
Varför är den ”syndikalistiska” tidningen Arbetaren emot att vi vill berätta om detta? Varför känner ni att ni så bestämt måste avfärda de som kämpar mot nedläggningen av sjukvården i Norrland som offer för ”rysk desinformation”?
Men jag är ärad att den före detta vänstertidningen Arbetaren, tillsammans med ukrainska nazister, Nato-propagandister och Sverigedemokrater, lägger så mycket energi på att försöka förtala mig. Det måste betyda att jag gör något rätt.
Den här historien bevisar också något annat. Att det svenska medieklimatet tyvärr inte är så olikt det ryska, att man här som där hellre jagar ”utländska agenter” för att slippa diskutera de riktiga och viktiga frågorna i samhället. Tack till er på redaktionen för att ni så tydligt bekänner färg.
Aleksej Sachnin
—
Här nedan publicerar vi en skärmdump av hela intervjun som Johan Apel Röstlund gjorde med Aleksej Sachnin över Facebook i fredags, den 16 juni:
