En dag i början av 2015 blev jag kontaktad av Jan Åke Johansson, skribent och utredare, då verksam i en tankesmedja i Bryssel. Men det handlade inte om EU, utan om USA.
Jan Åke hade fått en fråga av den radikala organisationen Illinois Labor History Society i Chicago. De bad om tips på någon svensk som skulle kunna komma till Chicago vid första maj, för att delta i manifestationen där och för att hedra minnet av Joe Hill – 100 år efter dennes avrättning. Smickrande nog nämnde Jan Åke mitt namn, eftersom jag skrev på min bok om första majs historia.
De artiga amerikanerna jublade över tipset, trots att de knappast visste vem undertecknad var. Efter en vecka hörde de av sig och sa på sitt översvallande sätt att jag var välkommen. Men, lade de mycket riktigt till, de hade nog tänkt sig lite mer renodlat fackligt folk som gäster. Kunde jag hjälpa till med det?
Jodå, jag började bearbeta ett antal personer i tron att någon ombudsman skulle ta klivet över Atlanten. Det slutade med att en delegation på sex personer åkte. Tobias Baudin, vid tillfället vice ordförande i LO, var huvudperson. Jag följde med, eftersom jag inte ville missa någon viktig ingrediens till min bok. Baudin höll ett uppskattat eldande tal på Haymarket Square, platsen för upproret och massakern 1886 som ledde till att fyra anarkister hängdes, en händelse som blev upphovet till första maj som internationell manifestation för åtta timmars arbetsdag och anständiga arbetsvillkor.
Vid tidpunkten för Haymarketmassakern och dödsdomarna fanns ännu inte organisationen Industrial Workers of the World, IWW; den bildades 1905. Den kom att för alltid förknippas med den svenskamerikanske arbetarledaren, agitatorn och visdiktaren Joe Hill. Bland alla konfrontationer han engagerade sig i finns Bröd och rosor-strejken i textilarbetarstaden Lawrence, Massachusetts, 1912.
En fredag i januari det året upptäckte tusentals kvinnliga arbetare och flickor och pojkar under 18 år att de hade fått mindre i lönekuverten. Företagen hade sänkt lönen med två timlöner per vecka, det vill säga en sänkning med 22 cent. Det motsvarade med en talande jämförelse tre limpor bröd i veckan. Men bakgrunden hade fler komponenter. Staden var extremt segregerad, fattigdomen plågsam. Smör och ägg var lyxartiklar. Immigrerade kvinnor stod i fabrikerna och arbetade i samma kläder som hade burit när de kommit till landet tre år tidigare.
Immigrerade kvinnor stod i fabrikerna och arbetade i samma kläder som hade burit när de kommit till landet tre år tidigare.
En läkare konstaterade att 36 av hundra fabriksarbetare dog innan de fyllt 25 år – eller det året de fyllde 25. Under året före strejken hade 1 524 personer i Lawrence dött. Nästan hälften av dem var under sex år och över 500 av dem hade inte ens hunnit fylla ett år. Den höga barnadödligheten gav bränsle åt kraftmätningen mellan arbete och kapital. I det läget var det naturligtvis provocerande för arbetarna att se alla affischer från American Woolen Company med texter som ”Ingen behöver vara hungrig i Lawrence” och ”Här kan alla arbeta och äta”.
Arbetarna bodde i överbefolkade och lättantändliga träkåkar. De strejkande kom från 51 länder och talade 44 språk. Trots att IWW från början inte hade mer än några hundra medlemmar i Lawrence, tog ”wobblarna” kontrollen över de strejker som kom att omfatta 23 000 arbetare och lyckades rekrytera hundratals nya medlemmar. Enligt en reporter som Bruce Watson var många ledare och organisatörer som inspirerade av Englands ludditer. De hade inväntat ett tillfälle på att konfrontera med kapitalismen och det industriella systemet över huvud taget.
Strejken i Lawrence blev en angelägenhet för hela USA. Den varade åtta veckor eller 55 dagar. Mot slutet gjordes offentliga förhör i kongressen av bland annat arbetare och deras barn. En flicka vittnade om hur hon hade fastnat med håret i en maskin och blivit skalperad. Kongressledamöterna, som träffande nog beskrev konflikten som en revolutionär situation, fick klart för sig att företagsrepresentanter gick runt i hemmen för att förmå de vuxna att ta sina barn ur skolan och låta dem börja arbeta i stället.
Under strejken dog två personer, en syrisk man och en italiensk kvinna, av polisens kulor. Den 29 januari, vid femtiden på eftermiddagen, hade våldet kulminerat så att ett dödsfall blev följden. En 33-årig kvinna, Anna LoPizzo, hamnade mellan strejkande och polis. Oklart under vilka omständigheter träffades hon av en kula nära hjärtat och dödades. Denna kvinna var inte särskilt känd i staden, hennes öde kom att beskrivas av de mest skilda namn de kommande dagarna, men från nu blev hon en martyr.
Två personer, Joe Ettor och Arturo Giovannitti, en arbetarledare och en poet, anklagades för att ha uppviglat till våld. Den plädering som Giovannitti höll inför domstolen blev ett mycket vältaligt angrepp på kapitalismen och försvar för arbetarnas rätt att organisera sig. Båda personerna, liksom agitatorn Joseph Caruso, frikändes i november 1912.
Lawrence var under strejkveckorna en militariserad och belägrad stad. 1 500 soldater patrullerade gator och byggnader. Förband från hela Massachusetts var ditkallade. Trupper kom från Boston och Harvard. En tidig morgon sköts en 18-årig syrisk pojke, John Rami, och dog senare av att ha förblött. Han blev strejkens andra dödsoffer.
Lawrence var under strejkveckorna en militariserad och belägrad stad.
En person som gjorde avtryck i staden var IWW:s Elizabeth Gurley Flynn. Mycket tack vare henne fick den revolutionära fackliga organisationen cirka 10 000 anhängare under de åtta strejkveckorna. Elizabeth Gurley Flynn lärde känna Joe Hill, men först under hans fängelsetid då hon besökte honom i väntan på hans avrättning. Hon är förebilden i Joe Hills text Rebellflickan.
En annan sång, Joe Hills Ett samtal med John Golden gisslar både Samuel Gompers (den förste AFL-ledaren) och nämnde Golden, som var ordförande i Textilarbetarnas förbund. Sången var ett angrepp på United Textile Workers ordförande John Goldens ansträngningar för att underminera Lawrence-strejken. Melodi och rytm hämtade Joe Hill från A Little Talk With Jesus.
Kraftmätningen tog en avgörande vändning när John Golden intog scenen. I Lawrence formulerade han krav på löneökningar på upp till 20 procent. Men för yrkesarbetare. Han kom till en stad av akut fattigdom och svält. Barn transporterades till andra landsdelar. Soppköken började tryta. Immigrerade arbetare började flytta, några för att komma tillbaka, andra för att kunna göra det som de föresatt sig när de emigrerade, arbeta och tjäna pengar.
En evakuering av hundratals barn blev nödvändig. En annons i den socialistiska dagstidningen New York Call löd: ”Barnen till de strejkande i Lawrence är hungriga. Deras föräldrar kämpar mot hunger, och hungern kan stoppa strejken. Männen och kvinnorna är beredda att lida, men de kan inte se sina barns plåga eller höra deras rop på mat. Arbetare och strejkandes sympatisörer som kan ta hand om ett barn till kampen är avslutad uppmanas att höra av sig till the Call. Gör det genast.” Uppmaningen hörsammades. Barn transporterades i grupp med tåg till New York City. Där tog familjer hand om dem, gav dem boende och mat, såg till att de fick kläder och blev läkarundersökta.
Så långt Bröd- och rosor-strejken. I den var också den svenskamerikanska fackföreningsledaren Mary Anderson engagerad.
Det bör framhållas att en av de mest noggranna nedtecknarna av den svenskamerikanska arbetarrörelsen, Henry Bengston, påpekar att den svenska rörelsen inte var separerad från den amerikanska, utan tvärtom en del av densamma. Det betonar han i sin bok Skandinaver på vänsterflygeln.
Han inventerar de rörelser som fanns då han kom till USA via Kanada, nämligen Socialist Labor Party (namnet på dess skandinaviska avdelning av Skandinaviska Socialistiska Arbetarförbundet SSAF) och Socialist Party med Eugen V. Debs som den mest kände företrädaren. Det partiet kallades till och med ibland Debspartiet efter dess ordförande som kandiderade som president i USA vid fyra tillfällen, även då han satt i fängelse.
Åter till 2015 och första maj. Före avresan hade LO i vederbörlig ordning tagit kontakt med sin motsvarighet i USA, federationen AFL-CIO, och något ängsligt frågat om det var okej att åka.
– Det är mer än okej, blev svaret.
Något förvånade blev därför svenskarna när de på plats mötte en lång rad av syndikalister och anarkister. Jag nämner detta för att visa att i USA är det inte vattentäta skott mellan den reformistiska rörelsen och mer radikala organisationer. Med undantag för de nämnda motsättningarna i Lawrence brukar de stödja varandra.
