På nätterna letar sig myggorna in genom glipan mellan plåttaket och den slitna betongväggen. Seng Chhun Leng som är 26 år öppnar hänglåset till sitt 15 kvadratmeter stora rum. Betongväggarna är slitna. Några madrasser ligger på golvet. Här sover hon tillsammans med sin yngre bror och hans fästmö. Nyligen hyrde hon ett annat rum som kostade nästan 500 kronor i månaden.

– Men det här var billigare, 400 kronor, så jag tog det i stället.

Hon bor på marknivå i en länga med en lång rad ståldörrar som ligger i området Toul Sangke i Kambodjas huvudstad Phnom Penh.

Det är någon timme kvar till skymning och Seng Chhun Leng har precis kommit hem från fabriken Roo Hsing Garment där hon sytt sömmar i 1 150 kortbyxor som ska levereras till svenska H&M. Hon har koll eftersom hon jobbar på ackord. Varje månad får hon cirka 170 dollar i lön (motsvarande 1 600 kronor), inklusive bonusar. Det är svårt att få pengarna att räcka. Hyra och el kostar 500 kronor i månaden. Maten ungefär 1  000 kronor. Sedan måste hon hjälpa sina föräldrar också.

Fabriken ligger tio minuters gångväg från hennes lilla rum. Det är en lång och relativt låg byggnad. Den är omgiven av ett staket som löper längs en väg där försäljare lockar med grönsaker, fisk och kött på sin filtar och små stånd. Bakom staketet arbetar 3 700 arbetare med att tillverka kläder, främst till H&M men även till andra västerländska modemärken.

Seng Chhun Leng har jobbat på fabriken i två år. Det är en osäker tillvaro. Veckan innan Arbetet Global träffar henne förlängdes hennes kontrakt ännu en gång. Nu kan hon andas ut i några månader till. Hennes inkomster är säkrade fram till juni. Men var tredje månad ställer hon sig själv samma frågor? Kommer hon att få förlängt? Kommer hon att få behålla jobbet?

Det har skrivits mycket om massvimningarna i Kambodja. Anställda som förlorar medvetandet vid sina maskiner. Övertidsarbete, näringsbrist och vätskebrist eftersom arbetare inte vill slösa dyrbar arbetstid på toalettbesök, tros vara förklaringarna.

På denna fabrik har det ändå blivit lite bättre. För ett år sedan installerades ett nytt ventilationssystem. Men en arbetskamrat till Seng Chhun Leng som anslutit säger att arbetare fortfarande svimmar.

– Det händer kanske en eller två gånger i månaden, säger hon.

– Jag svarade med att skicka fem gigabyte porr och annan skit. Terroriserar de mig ger jag igen, säger Ken Loo som posterat sig vid ett enormt konferensbord som för tankarna till ett slagskepp.

Ken Loo är chef för Kambodjas textilföretags arbetsköparorganisation Gmac, i vars lokaler han nu sitter för att svara på intervjufrågor. Porren har sin förklaring.

Den 3 januari 2014 sköt polis och militär mot demonstrerande textilarbetare som krävde bättre villkor. Fyra dog och en person “försvann”. Många greps och misshandlades av polisen. Facken och frivilligorganisationer protesterade kraftigt.

Efteråt skickades massmejl. Bland annat till Ken Loo som svarade med porr. Fackföreningarna har han inte mycket till övers för.

– De är militanta. Och korrupta. Det finns inte en enda facklig som inte tar emot mutor.

Sant är att korruptionen är utbredd. Kambodja är ett av världens värst drabbade länder, enligt Transparency International som rankar graden av korruption i olika länder. På deras index hamnar Kambodja på plats 156 av 176. Det politiska systemet betecknas som “extremt korrupt” och bestickningar är även vanliga i samband med rättegångar.

Organisationen skriver inte så mycket om korruptionen bland fackföreningar men däremot mer om bestickningarna inom näringslivet. I stort sett alla företag betalar mutor för att kunna göra affärer i landet.

Då Ken Loo får höra kritiken om de dåliga arbetsvillkoren kontrar han hårt och hävdar att det är bättre i Kambodja än i grannländerna:

– Vi har de bästa villkoren.

De är militanta. Och korrupta. Det finns inte en enda facklig som inte tar emot mutor.
Ken Loo, chef för Kambodjas textilföretags arbetsköparorganisation Gmac

När han återigen får en fråga om ett utbrett missnöje brusar han upp och sträcker fram näven.

– Du får en miljon dollar om du kan bevisa att villkoren är sämre här än i andra länder, säger han.

Han lutar sig fram över bordet för att skaka hand.

– Du får en miljon dollar, upprepar han…

– … men misslyckas du måste du betala mig 10 000 dollar, dundrar han.

Alla vill ha bättre betalt, fortsätter han sedan.

– Om du skulle gå in till chefen och kräva 5 000 dollar mer i lön skulle han be dig dra åt helvete. Det är marknaden som sätter priset och lönen. Jag säger inte att arbetarna inte har ett hårt jobb. Det har de. Men om lönerna höjs så kommer industrin att flytta till Bangladesh eller andra länder.

Trots att jag har ett fast jobb kan lönen sänkas.
Noy Saran, textilarbetare

Det är mycket som gungar nu. Boendet. Lönen. Livet. Sömmerskan Noy Saran har precis skilt sig. Sedan sex år tillbaka jobbar hon på Hong WA Factory i centrala Phnom Penh. Nu har hon slagit sig ned på en stol i fackförbundet C.CAWDU:s lokaler där Arbetet Global träffar arbetare från flera textilfabriker.

– I går sydde jag barnshorts till H&M, berättar Noy Saran.

Till skillnad från många andra har Noy Saran en fast anställning. Ändå känns mycket osäkert nu.

– Det beror på skilsmässan men också på att mitt anställningsavtal omförhandlas varje halvår och trots att jag har ett fast jobb kan lönen sänkas.

Men de flesta textilarbetare som Arbetet Global träffar har endast tillfälliga anställningskontrakt som förnyas var tredje månad. Många vågar inte vara hemma då de blir sjuka eftersom de är oroliga för att inte få sin anställningar förlängda.

Det är också korttidskontrakten som många tar upp.

– Jag vill att du skriver i tidningen att vi vill ha bort dem, säger Thorn Veasna som också sitter i fackförbundets lokaler, men jobbar hos H&M:s underleverantör Roo Hsing Garment.

Flera andra arbetare håller med honom. Korttidskontrakten gör livet svårt. Korttidskontrakten och ackordslönerna. Men den ekonom som endast tittar på Kambodjas tillväxtsiffror borde bli nöjd: 7–8 procent per år. Och på gatorna i Phnom Penh blir stadsjeeparna bara fler och fler. De senaste åren har minimilönerna höjts flera gånger.

Har det inte blivit bättre?

– Det spelar knappt någon roll, svarar arbetarna i lokalen.

Så fort lönerna höjs, höjs hyran, vittnar flera och berättar om att de har svårt att klara sig. I vissa delar av staden syns inga stadsjeepar. Husen i slumområdena är byggda med plankor och presenningar och där livnär sig människorna på att sortera skräp och plocka lotusrötter. Kambodja är ett av Asiens fattigaste länder och misären fungerar som en jättelik lönepress.

Hon ler mot kameran och mäter halsen på en skyltdocka. Bilderna i H&M:s nya hållbarhetsrapport visar arbetare med öppna och avspända ansikten. Graferna och diagrammen rör sig uppåt.

Det går bra. H&M:s mål är att erbjuda “rättvisa jobb” och inkluderande arbetsplatser som präglas av mångfald, står det. Nästa år ska hälften av kläderna dessutom produceras hos underleverantörer som har demokratiskt valda arbetstagarrepresentanter. Hälften av underleverantörerna har också infört levnadslön. Koncernen talar om en uppväxling förra året då 290 av underleverantörer världen över hade ett system för social dialog, vilket kan jämföras med 132 det föregående året.

I Kambodja deltar den svenska modejätten i ett projekt för bättre arbetsvillkor på fabriker där även IF Metall är inblandat. Det är ett projekt som nästan är klippt och skuret efter statsminister Stefan Löfvens vision om en Global deal. Alltså en uppgörelse som innebär att arbetarnas löner ska höjas samtidigt som de seriösa företagen ska gynnas med stabila villkor och länderna utvecklas.

Stefan Löfven brukar presentera det som en “win- win-win”-situation. Alla ska tjäna på det. Det är den svenska modellen på global export. Och allt fler är intresserade av den. Kambodja är ett av länderna och H&M ett av företagen som ska förverkliga det. En arbetsplatsdialog har införts i 24 fabriker, dessutom har kollektivavtal nyss tecknats på tolv fabriker i landet.

Arbetare från flera fabriker berättar att de fått bättre ventilationssystem det senaste året.

Toum Nai Leng som jobbar som chef för lagret på H&M:s underleverantör Zhong Yin säger att han tidigare var bonde men sadlade om för tre år sedan.

– Jag tjänar ungefär lika mycket i dag som jag gjorde som bonde men att jobba på fabriken är inte lika tungt som att odla, säger han.

Han är hungrig och på väg att gå på lunch, men tar ändå upp en bunt papper och viftar med dem i luften.

– Jag fick precis det här, säger juristen Vong Vuthy på textilarbetarförbundet C.CAWDU.

Det handlar om en av H&M:s underleverantörer, JSD-Textile. I maj 2014 protesterade arbetarna mot de dåliga villkoren. Men i stället för dialog svarade företaget med att sparka 128 anställda.

Året efter tog facket upp det med H&M men inget hände. Ärendet har dragit ut på tiden. 75 av arbetarna som fick sparken för att ha protesterat mot dåliga villkor vill gå vidare och kräver fortfarande att få tillbaka sina jobb.

Ärendet ska tas upp ännu en gång. H&M skriver dock i ett mejl att de inte längre har några affärsmässiga förbindelser med denna underleverantör. Det avlutades strax innan årsskiftet då fabriken bytte ägare, svarar H&M.

Det är svårt att få en inblick i H&M:s arbete. Trots många förfrågningar vill inte H&M låta Arbetet Global besöka fabrikerna.

Det blir till och med nej då vi frågar om vi får besöka H&M-fabrikerna som ingår i Sida-projektet för bättre arbetsvillkor i Kambodja och där det satsas svenska skattepengar. H&M anser att det räcker med att de svarat på några av Arbetet Globals frågor via mejl. Flera journalister vittnar om att H&M ogärna visar upp hur det vardagliga arbetet ser ut hos deras underleverantörer.

I sina rapporter talar den svenska modejätten om stora förbättringar, men det är svårt att veta vad som sker bakom fabriksväggarna.

Smällen hördes över hela fabriksområdet då en ånggenerator exploderade. Vittnen uppger att kärlet med kokande vatten slungades iväg nästan ett hundra meter innan det slog ned i kafeterian och dödade en arbetare på jeansmärket Levis underleverantör Zhen Tai Garment factory i Phnom Penh.

– Företaget skyller på en av arbetarna som gripits av polisen, säger Tola Mouen på människorättsorganisationen Central, som noga följer utvecklingen inom textilindustrin.

Han har precis avslutat ännu ett telefonsamtal om olyckan som han jobbat mycket med senaste veckan. Vad som händer inom textilbranschen är en viktig fråga för organisationen som vill att de västerländska modeföretagen ska trycka på för att införa så kallade levnadslöner i landet. De vill komma överens om en formel som landar i en månadslön där anställda kan betala hyra, mat, försäkringar men även ha råd att bilda familj och vara sjuka.

Den svenska modekoncernen har sedan lång tid sagt sig vara beredd att betala en sådan. Men Tola Mouen har tröttnat på pratet.

– H&M är väldigt bra på att göra reklam för sig själva, men är inte bättre än någon annan, säger han.

I Sverige framhålls dock H&M:s arbete i Kambodja som framgångsrikt. IF Metall har inte tagit officiell ställning till hur man ser på projekten i Kambodja. Det finns flera aspekter av modejättens arbete.

Även lönerna och det fackliga inflytandet borde H&M gör mer för att förbättra.
Erik Andersson, internationell sekreterare på IF Metall

Erik Andersson, som är internationell sekreterare på IF Metall, tycker att det är bra att både H&M och dess spanska konkurrent Inditex (som driver Zara-butikerna) har ett globalt ramavtal. Han tycker också att H&M är duktigt på att samarbeta med FN-organet ILO och Sida.

– Där är de väldigt på tå. Det stärker ju deras varumärke, säger han.

Men han tycker att H&M borde kunna göra betydligt mer för att förbättra villkoren för de anställda.

– De borde ställa hårdare krav på säkra transporter. I dag transporteras anställda på trånga lastbilsflak på leriga vägar. Även lönerna och det fackliga inflytandet borde H&M gör mer för att förbättra, säger Erik Andersson.

Han tvekar om det är lämpligt att köpa kläder under sådana villkor.

– Man kan faktiskt fråga sig om man ska köpa från ett land som Kambodja över huvud taget, säger han och tar upp den allt mer spända politiska situationen.

– De fackföreningar som är kritiska mot regeringen förbjuds.

För samtidigt som Sida tillsammans med H&M och IF Metall satsar på att bygga upp en social dialog i Kambodja så håller landet på att förvandlas till en enpartistat, befarar allt fler. En fackföreningslag från förra året har förbjudit flera fack som är kritiska mot regeringspartiet CPP som suttit vid makten ändå sedan Röda Khmererna störtades 1979.

Spänningarna har blivit allt större då de visar sig att många vill ha ett regimskifte i parlamentsvalet nästa år. I juni i år hålls dessutom lokala val. Nyligen kom också ett nytt lagförslag om minimilöner, vilket kan göra det förbjudet för fack att strejka och till med samla in lönestatistik.

Och ju hårdare staten ger sig på människorättsorganisationerna och fackföreningarna, desto mer splittrade blir de.

– Om jag satt i ledningen för H&M skulle jag vara väldigt självkritisk och ödmjuk, säger Erik Andersson.

Då jag frågar om att få komma in på fabrikerna säger de först nej, sedan får man åka på en guidad tur tillsammans med 40 andra investerare.
Sajsa Beslik, chef för Hållbara finanser inom Nordea Wealth Management

Att fack är kritiska till arbetsköparnas villkor är dock inte helt ovanligt. Ovanligare är att banker och finansmarknaden reagerar kraftigt på dåliga arbetsvillkor och bristande insyn. Det gör dock Sajsa Beslik, chef för Hållbara finanser inom Nordea Wealth Management. Förra året utsågs han till Årets bankprofil 2016 av tidningen Privata Affärer. Han har länge försökt ta reda på vad det är för förbättringar som H&M gjort för de anställda, men har svårt att dra några slutsatser.

– Insynen är obefintlig, säger han.

– Det finns ingen investerare i världen som kan verifiera att det H&M säger är sant.

Han hävdar att H&M skönmålas. Att det finns en övertro på deras arbete för mänskliga rättigheter.

– H&M säger till mig är att de har förbättrat villkoren i Kambodja. Det enda sättet att ta reda på det är att åka dit. Då jag frågar om att få komma in på fabrikerna säger de först nej, sedan får man åka på en guidad tur tillsammans med 40 andra investerare.

Den svenska modejätten och Sida hänvisar då och då till ökad dialog och de lokala kollektivavtal som slutits som Sajsa Beslik betecknar som en “PR-framgång” för H&M.

– Det här gör mig väldigt förbannad. Vad är det för förbättringar som uppnåtts? Inget har blivit bättre. Det är bara bullshit.