Skymtar vi slutet på exploateringen?

En urvattnad version av de nya, strängare upphandlingsreglerna har röstats igenom i riksdagen. Det återstår att se om färdtjänsttaxiförarna nu kan få arbetsvillkor som går att förena med ett normalt liv.

Ledare
I backspegeln. För ett år sedan protesterade taxiförarna i Stockholm mot de omänskliga arbetsvillkoren. Frågan är om de nu kommer att få uppleva en förbättring.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Löner på 30 kronor i timmen. Förare som måste jobba 60–70 timmar i veckan. Taxibilar som trängs vid centralstationen för att försöka smita från färdtjänstkörningar som skulle göra att de gick back.

För lite mer än ett år sedan publicerade Arbetaren ett stort reportage om villkoren i den svenska taxibranschen, en av världens mest oreglerade. Det nya färdtjänstavtal som Stockholms läns landsting då just upphandlat hade gjort de redan svårbemästrade villkoren för taxiförarna där ännu sämre, och situationen var explosiv.

Nyligen rapporterade Sveriges Television om läget i Göteborg och presenterade skräckberättelser väl i klass med de från Stockholm.

Mer än ett år har gått, och fortfarande går taxiförarna på knäna. Nyligen rapporterade Sveriges Television om läget i Göteborg och presenterade skräckberättelser väl i klass med de från Stockholm. Färdtjänstavtalet med regionägda Västtrafik innebär att taxiförarna ser sig tvingade att arbeta 12–13 timmar per dag för att få ut en lön som de kan leva på. ”Att när man har jobbat så många timmar kör runt med barn, sjuka, gamla. handikappade. Jag tycker det är fruktansvärt”, sade taxiföraren Hans till SVT.

Det är alltså våra gemensamma samhällsinstitutioner – landstingen och regionerna och deras trafikorgan – som tvingar arbetande människor till direkt omänskliga jobbvillkor. Och frågan är när vi kan skymta slutet på exploateringen.

I början av maj röstade en majoritet i riksdagen äntligen igenom nya, strängare regler för offentlig upphandling. De innebär krav på lön, arbetstid och semester som motsvarar kollektivavtalens lägstanivå i en del av de offentliga verksamheter där det sker upphandlingar.

Men det är ett på många sätt urvattnat paket som nu klubbats i riksdagen. Regeringens första förslag föll i november förra året, när en riksdagsmajoritet bestående av de borgerliga allianspartierna samt Sverigedemokraterna röstade ned det. Det ledde till långdragna förhandlingar, revideringar och till slut en överenskommelse med Kristdemokraterna, som bidrog med de sista nödvändiga rösterna när det nya förslaget nu i maj gick igenom i riksdagen.

De nya reglerna gäller bara upphandlingar som hamnar över EU:s tröskelvärden, som är på drygt 1,2 miljoner kronor vid statliga upphandlingar och 1,9 miljoner för kommuner och landsting. Ungefär en tredjedel av upphandlingarna i Sverige beräknas komma att omfattas av kraven.

Dessutom gäller reglerna enbart så kallade ”riskbranscher”, branscher där det anses föreligga risk för oskäliga villkor. Färdtjänstbranschen har tidigare pekats ut som en sådan, tillsammans med städ- och byggbranscherna, men det är ingen som riktigt vet var det hela landar: det är den upphandlande myndigheten själv, med stöd av den statliga Upphandlingsmyndigheten, som har att avgöra om det handlar om en riskbransch.

Det återstår alltså att se om färdtjänsttaxiförarna nu kan få arbetsvillkor som är förenliga med ett normalt liv. Även om de nya reglerna införs till sommaren riskerar de långa entreprenörsavtalen, i flera fall med inskrivna möjligheter till förlängning, göra att effekterna låter vänta på sig.

Även om de nya reglerna införs till sommaren riskerar de långa entreprenörsavtalen göra att effekterna låter vänta på sig.

Att landstingens och regionernas exploatering kunnat fortgå, och att tre av fyra allianspartier, samt Sverigedemokraterna, alltjämt röstar nej till ett förslag som inte ens sträcker sig utöver EU:s miniminivå, säger något om idéklimatet i dagens Sverige. I ett annat politiskt och samhälleligt landskap – och med en medierapportering som fångade arbetsmarknadens kärnfrågor – hade de politiska partier som aktivt motsatt sig människovärdiga arbetsvillkor fått löpa gatlopp.

Nu kommer de troligen inte ens att få stå till svars i valrörelsen. Det är skamligt.