Regi: Fredrik Egerstrand och Tintin Anderzon
Tempo dokumentärfilmfestival pågår i Stockholm och bland de många filmerna som presenteras finns starka porträtt av kulturpersonligheter, människor som finns och funnits i offentligheten där vi får komma bakom kulissen.
Kim – den skalliga primadonnan är ett personligt porträtt av skådespelaren Kim Anderzon, aktiv, fri och älskad skådespelerska under 45 år. Hon var en viktig kulturarbetare som vidgade begreppet till att också ta ansvar för sin relation med publiken.
Kanske var hon en primadonna, en lysande utstickare i varje ensemble och stjärna i de många monologer som hon gjorde till sina, men aldrig en diva. Filmen är en berättelse om hårt arbete och om respekt för det allra viktigaste: mötet med publiken.
Det var feministiska föreställningar i en tid då kulturen var en man.
Kim Anderzon var en fri själ som gjorde det hon kände var rätt. Hon grupperade sig in i den radikala delen av befolkningen, men i tider av ganska sträng disciplin inom vänstern gav hon järnet i allt ifrån subversiva anarkistburlesker på Pistolteatern till folkliga kassavältare som Sällskapsresan (1980), Göta kanal (1981) och tv-serien Rederiet (1994–96).
Hon berättar själv i intervjuer om tvivlet på det rätta i att göra de breda komedierna där hon verkligen blev folkkär, men att hon landade i att hon i till exempel Sällskapsresan befann sig i trygga händer hos kollegor som Lasse Åberg och Lottie Ejebrant (en annan fri grupp-skådespelerska som lyser med sin frånvaro här).
Ändå var det nog i egen lysande rätt som hon utförde sina storverk. I Dario Fos anarkistiska pjäser där hon var ett totalt epicentrum, Åh, vad revolutionen är härlig!! (1974) och Vi betalar inte! Vi betalar inte! (1977), och hans monolog En kvinna (1979) visade hon en arbetarklasskvinnas kraft och styrka. Det var feministiska föreställningar i en tid då kulturen var en man.
Hennes egen monolog Vivagina (1997), som hon framförde i ett intimt möte med krogpubliken på Mosebacke i Stockholm, skrämde skiten ur alla som var där. Och som fick någonting riktigt stort att ta med sig.
Filmporträttet, gestaltat med hjälp av raspiga gamla filmer, som måste ha tagit sin tid att rota fram, och intervjuer med många av hennes beundrande medarbetare koncentrerar sig till viljan och uttrycket inom skådespeleriet.
Visst finns hennes starka karaktär och personlighet med, sprakar igenom allt vi ser, men det allra mest privata får huvudpersonen ha i fred denna gång – förutom den slutliga tragedin, cancersjukdomen som tog hennes liv, men som hon ändå gjorde till en personlig seger på den stora varma festen kvällen innan hon släppte taget. Fri, som alltid.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


