[BOK] How Will capitalism end? Essays on a failing system
Wolfgang Streeck
Verso Books, 2006
Vänsterprofetior om kapitalismens undergång finns det gott om. Bland marxistiska ekonomer har det blivit ett stående skämt att de själva korrekt lyckats förutsäga tolv av kapitalismens sista tre kriser. Ändå har det kapitalismen visat sig fenomenalt dynamisk och motståndskraftig. Den har inte bara överlevt sina kriser, den har lyckats förändras och utvecklas på innovativa sätt, samtidigt som den framgångsrikt krossat, avväpnat eller konverterat sina motståndare.
Är det mot denna bakgrund ens meningsfullt att försöka sia om kapitalismens framtid eller till och med dess slut? Givet den historiska träffsäkerheten hos vänsterns Nostradamusar borde svaret vara nej. Detta har dock inte avskräckt den tyske sociologen Wolfgang Streeck (uttalas ungefär som ”strejk”), tidigare chef för Max Planck-institutet för samhällsforskning i Köln, från att ge sin senaste bok den anspråksfulla titeln How Will Capitalism End?.
Vi bör nog redan här skjuta in att bokens titel är något missvisande. Streeck är ingen sufflör som scen för scen viskar oss igenom kapitalismens sista akt. Han är inte ute efter att ge oss historiens facit.
Det han erbjuder är i stället en djup och bred analys av hur det kapitalistiska samhället har utvecklats under efterkrigstiden. Framför allt vill han visa hur denna utveckling styrts av motsättningar som är inbyggda i den kapitalistiska samhällsformationen som sådan.
Framför allt vill han visa hur denna utveckling styrts av motsättningar som är inbyggda i den kapitalistiska samhällsformationen som sådan.
Hittills, menar Streeck, har dessa motsättningar och de kriser de givit upphov till kunnat hanteras med politiska medel. Men dessa medel håller snabbt på att uttömmas. Och när de tar slut är det en öppen fråga om kapitalismen kommer att kunna fortsätta att reproducera sig själv eller ej.
Bokens egentliga fråga är därför inte ”hur kommer kapitalismen att ta slut?” utan snarare det något mindre klatschiga ”vilka är kapitalismens huvudproblem, hur kom vi hit, och varför tycks kriserna allt svårare att hantera?”
Detta betyder inte att Streeck själv tvekar om kapitalismens framtid. Tvärtom är han helt övertygad om att den kommer att gå under. Däremot menar han att det inte går att säga exakt när det kommer att hända eller vad som kommer att ta kapitalismens plats.
Man kan tycka att detta låter som ett sätt att helgardera sin domedagstes mot alla eventualiteter, men Streeck har en viktigt poäng. Ett system kan mycket väl ”ta slut” i den bemärkelsen att det uttömmer sina utvecklingsmöjligheter, långt innan det ersätts av något annat. Så tog det till exempel sekler för feodalismen att ersätta antikens slaverisamhällen, och ytterligare hundratals år för den fullt utvecklade kapitalismen att resa sig ur ståndssamhällets ruiner.
Det är ett liknande slut som Streeck tänker sig för kapitalismen. ”Innan kapitalismen far åt helvete”, skriver han, ”kommer den under överskådlig framtid att förbli i limbo, död eller döende av en överdos av sig själv, men ändå i allra högsta grad närvarande eftersom ingen annan har styrka nog att flytta det ruttnande liket ur vägen.” Denna starka formulering sammanfattar hela boken. Enligt Streeck drivs kapitalismens utveckling framåt av en inre dynamik som den själv är oförmögen att kontrollera. Det är kapitalismens egna framgångar som har gett upphov till de hinder som i dag hotar dess överlevnad som system.
På så sätt bekräftar Streecks analys Karl Marx och Friedrich Engels förutsägelse i Kommunistiska manifestet om att kapitalismen kommer att producera sina egna ”dödgrävare”. Men profetian besannas bara till hälften. Marx och Engels föreställde sig ju att kapitalismens inre motsättningar skulle frambringa allt svårare kriser, samtidigt som systemet utsöndrade en enad arbetarklass med kraft nog att avskaffa den utsugande kapitalrelationen och i dess ställe införa en ”fri association av producenter”.
I Streecks analys är det också de inre motsättningarna i systemet som hotar att leda till dess undergång. Men här fortskrider processen utan att dödgrävarna framträder som en massa av klassmedvetna proletärer. För Streeck förblir de aktiva krafterna till stor del kyligt opersonliga och likgiltiga inför mänsklighetens lycka. De strukturella utvecklingstendenser som fört kapitalismen till sin dödsbädd har undergrävt alla politiska projekt som effektivt skulle kunna utmana densamma. Kapitalismen överdoserar på sig själv, men i sitt sista hyperaktiva rus fortsätter den att blockera varje alternativ.
En stor del av bokens analys bygger på en teoretisk extrapolering av några långvariga tendenser i efterkrigstidens kapitalism. Streeck fäster sig särskilt vid den sjunkande ekonomiska tillväxten, den ökade skuldsättningsgraden och de växande ekonomiska klyftorna. Dessa trender är inte bara bekymmersamma var och en för sig, de förstärker också varandra. Ojämlikheten minskar produktiviteten och försvagar efterfrågan, vilket i sin tur hämmar tillväxten. Den låga tillväxten ökar i sin tur konfliktnivån mellan rika och fattiga, vilket leder till en resurskamp där de rika som regel har ett klart övertag.
Samtidigt tenderar de växande skulderna i sin tur att permanenta ojämlikheten genom att långivarna får makten att tvinga på stater och befolkningar strukturella reformer i form av nedskärningar i den offentlig servicen och nedmontering av välfärdsarrangemangen.
Det hela vore kanske inte så mycket att oroa sig över om det bara gällde en tillfällig konjunktursvacka. Men tecknen på att systemet skulle vara på väg att vända åt ett annat håll är svaga. Trots alla krismöten efter finanskraschen 2008 är det bara inom finansbranschen själv som vinster, löner och bonusar har återställts till samma nivåer som innan krisen.
En stor del av den finansiella ekonomin upprätthålls artificiellt av de ”billiga pengar” som pumpas ut av de ”politiskt oberoende” centralbankerna. Samtidigt har den lilla tillväxt som uppnåtts till största delen tillfallit de redan rika – allt enligt finanskapitalismens förhärskande ”Matteusprincip”: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd.” I början av 2017 kunde hjälporganisationen Oxfam rapportera att åtta personer nu äger lika mycket som den fattigaste halvan av världens befolkning tillsammans.
En ofjättrad kapitalism hade tagit kål på sig själv för länge sedan.
Streecks huvudtes i boken är att de tendenser som präglar dagens stagnerande kapitalism inte alls är nya. I själva verket har de funnits där hela tiden, men de har tidigare kunnat mildras genom politiska åtgärder. En ofjättrad kapitalism hade tagit kål på sig själv för länge sedan. Enligt Streeck är det paradoxalt nog så att kapitalismen har överlevt bara tack vare att andra politiska krafter har tvingat på den vissa nödvändiga begränsningar. Men det är just dessa yttre krafter som kontinuerligt har försvagats under efterkrigstiden.
Streecks viktigaste poäng är att det finns en grundläggande motsättning mellan kapitalism och demokratisk politik. Problemet, ur kapitalismens synvinkel, är att människor ofta vägrar ställa upp på marknadens fördelningsprinciper. I en demokrati finns alltid risken att folkviljan sätter gränser för kapitalets tillväxt och kräver att en ”moralisk ekonomi” – inriktad på att förverkliga människors ideal om jämlikhet, trygghet och social rättvisa – ska prioriteras över den ”ekonomiska ekonomin” som bara vill maximera avkastningen på varje investering.
I stället för att acceptera marknadens principer håller folk envist fast vid andra ideal, som att ett gott utfört arbete ska ge en skälig lön, att gamla och sjuka inte ska svälta eller bli hemlösa, att de som jobbar ska ha inflytande på arbetsplatsen. Men under ett kapitalistiskt system kan dessa moraliska principer bara förverkligas genom att påföra den vinstdrivande ”ekonomiska ekonomin” oönskade extrakostnader. Samtidigt gäller det omvända: full ekonomisk effektivitet kan inte uppnås utan att tumma på några av samhällsmoralens mest omhuldade principer.
Denna situation ger upphov till ett dilemma för de demokratisk-kapitalistiska staterna. Ska de offra ekonomisk prestationsförmåga för att vinna demokratisk legitimitet, eller ska de köra över folkliga krav för att uppnå ekonomisk stabilitet? Den vanliga utvägen här har varit att försöka undvika valet genom att skjuta problemen på framtiden. Enligt Streeck är det just detta dilemma vi måste ha för ögonen om vi ska förstå kapitalismens utvecklingsfaser under efterkrigstiden.
Det hela började under välfärdsstatens guldålder fram till och med 1960-talet. Under denna period kunde regeringarna bara undvika en konfrontation med tidens starka fackföreningar genom acceptera en hög inflation. Detta fungerade under en tid. Höga löner och låg arbetslöshet låg i linje med samhällets moraliska ideal, samtidigt som företagen kunde fortsätta att realisera sina vinster. Men på längre sikt hopades problemen. Sparandet urholkades och priserna gick upp.
När inflationsbekämpning sattes i centrum under 1980-talet kom den underliggande spänningen återigen upp till ytan. Hur skulle befolkningens förväntningar kunna mötas om arbetslösheten tilläts stiga och lönerna hölls tillbaka? Återigen blev den politiska lösningen att försöka skjuta problemet på framtiden, denna gång genom att staterna började låna för att finansiera sina välfärdsåtaganden.
Baksidan var förstås att den lånebubbla som blåstes upp saknade verklig täckning.
I en andra fas avreglerades de privata kreditmarknaderna, vilket gjorde billiga lån tillgängliga för allt fler människor. Genom denna ”privatiserade keynesianism” kunde den totala efterfrågan hållas uppe samtidigt som de offentliga utgifterna skars ned. Baksidan var förstås att den lånebubbla som blåstes upp saknade verklig täckning, något världen fick erfara när det finansiella korthuset föll samman 2008.
Streecks slutsats är att regeringarnas möjligheter att parera motsättningen mellan folkstyre och kapitalism genom att skjuta problemen framför sig med tiden har minskat drastiskt. Den tillgängliga verktygslådan är tömd, samtidigt som styrkeförhållandena mellan arbete och kapital har förskjutits.
I dagens globaliserade ekonomi är det kapitalet som håller i taktpinnen medan arbetarklassen och de demokratiska staterna får anpassa sig. De politiska svaren på de frågor som ställs av det ofjättrade kapitalet kan förvisso se lite olika ut i olika länder, men det förblir kapitalismens dynamik som sätter dagordningen för politiken, inte tvärtom. Politikerna fattar sin egna beslut, men de fattar dem huvudsakligen under socioekonomiska villkor som bestäms av kapitalismen.
För staterna är det allt överordnade målet i dag att vara solvent och upprätthålla långivarnas förtroende. Men detta förtroende utsträcks förstås bara i den mån som staten är behjälplig i att liberalisera ekonomin, montera ned handelshinder, försvaga arbetsrätten, sälja ut offentliga tillgångar och konstruera nya marknader (till exempel inom skolan och vården).
Den samlade diagnosen som Streeck ställer är att kapitalismen av i dag uppvisar allt starkare drag av stagnation, samtidigt som koncentrationen av pengar och makt ökar dramatiskt, de gemensamma tillgångarna utplundras och korruptionen tilltar.
Samtidigt har de krafter som skulle kunnat motverka dessa tendenser försvagats betänkligt. Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin är svagare än någonsin. Under analysperioden har antalet strejker minskat, lönerna stagnerat, arbetslösheten ökat och de ekonomiska klyftorna vidgats.
Dessutom har den genomgripande kommersialiseringen av samhällslivet kraftigt undergrävt befolkningens politiska engagemang, menar Streeck. Marknadiseringen har ätit sig in i vår kultur och våra psyken och närmast utplånat medborgaridealet. Politikens själva essens – att formulera gemensamma visioner om det goda livet, att aggregera olika gruppers intressen och ge uttryck för allmänviljan – håller helt på att erodera bort. Vi vill inte längre ha politiken och det demokratiska engagemanget, eftersom det tycks kräva för mycket av oss. I jämförelse med marknaden – som alltid villigt ställer upp för oss som konsumenter, aldrig ställer krav, ger oss vad vi vill ha (och ständigt hittar på nya saker som vi inte ens visste att vi ville ha) – framstår politikens sfär som oattraktiv och begränsande. Vem känner sig i dag lockad av att underkasta sig partilinjer och ideologiska paket när man kan bete sig som en fri konsument och plocka precis de russin man vill ha ur de kakor som marknaden erbjuder?
Streeck menar att ett av de största problemen med nutidens socialisering genom marknaden är att den föder personligheter som är mer intresserade av att uttrycka sin egenart genom konsumtion än av att utveckla de dygder som är förutsättningen för en deltagande demokrati. Den enfrågepolitik som ersatt partipolitiken har fått samma struktur som konsumtionen av vilken pryl som helst. Människor överger nu sitt politiska engagemang, eller byter ut det mot ett helt annat, lika lätt som de kasserar en gammal mobiltelefon för en ny modell. Långsiktig lojalitet med organisationer eller större politiska projekt efterfrågas knappt ens längre, än mindre någon form av kaderdisciplin. Deltagande som en kollektiv medborgerlig plikt ersätts av politiskt deltagande som individuell preferens.
Inte oväntat slår denna avpolitisering hårdast mot de fattigaste. Dessa grupper hade tidigare en viss möjlighet att försvara sina intressen genom att låna sitt röststöd till progressiva krafter. Men i dag ökar deras maktlöshet när deras allierade i medelklassen i allt högre grad får sina behov tillgodosedda av privata marknadslösningar och därför vänder ryggen åt kollektiva reformprojekt. Resultatet blir en ond cirkel. De som redan betalar dyrt för privata alternativ får sin skattemoral urholkad, medan de som är beroende av kollektiva lösningar får allt sämre service och tappar tron på politikens möjligheter. Många av förlorarna blir politiskt likgiltiga. Andra låter sig förföras av populistiska demagoger.
Ett av de mest tydliga tecknen på krisens djup är att den i dag erkänns av eliterna, men ändå verkar ingen ha någon klar idé om vad man ska göra åt saken. Centralbankerna fortsätter att mata ut pengar och staterna påtvingas åtstramningsåtgärd efter åtstramningsåtgärd utan att någon riktigt tror på att medicinen ska bita. Nyliberalismen är död som idé, men lever ändå vidare som zombie.
I detta läge, när det inte finns någon självklar strukturell logik som dikterar åt vilket håll utvecklingen ska gå, uppstår stor osäkerhet. Plötsligt kan de mest bisarra och oväntade saker hända (det räcker förmodligen att nämna Donald Trump och Brexit, men sannolikt väntar fler överraskningar i kulisserna).
Streeck erbjuder själv ingen större lindring av denna osäkerhet. Liksom alla andra noterar han risken för en högerextrem och auktoritär utveckling. Men vad gäller möjliga lösningar nickar han bara i förbigående mot åtgärder som vi redan känner till. Å andra sidan är de lösningarna mer eller mindre självklara. Om tillbakarullningen av demokratin ska stoppas måste politiken radikaliseras. Och om det ska ske måste fackföreningar och folkrörelser återupplivas och driva på. Här finns helt enkelt inga genvägar.
Streecks analys är dyster, men vi får inte göra misstaget att läsa den som entydigt pessimistisk. Kapitalismens förestående kollaps innebär också en radikal öppenhet, möjlig att fylla med olika konkreta innehåll. Varje slut är en början, och det finns alltid utrymme för hopp. Men om det hoppet ska realiseras krävs också oerhört mycket arbete i form av organisering och samordning av vad som i dag är ett förtvivlat splittrat motstånd. Om världen redan har tagit slut närmar sig eldprovet för vår förmåga att skapa en ny.
