Den 5 maj 1917 stod vid Nytorget i Stockholm det stora slaget om potatisen. Tusentals stock­­holmare, till att börja med några möd­rar från Södermalm, vände upp och ned på Karlssons speceributik på Söder­mannagatan 33, i jakten på potatis.

Polisen anlände till Nytorget på östra Söder och ordnade en kö till för­säljning av det sextiotalet kilo som handlaren Fredrik Karlsson gömt undan till stamkunder och familj, men när dessa tog slut utbröt kravaller. Ett tiotal greps för upplopp och anstiftande efter flera timmars accelererande ilska och övergrepp från båda håll, varav tre särskilt arga och skrikiga kvinnor som ropat på hjälp. Männen greps med stenar i händerna.

[BOK] Potatisrevolutionen
Håkan Blomqvist
Hjalmarson & Högberg, 2017

53-åriga Lovisa Jonsson, som fött nio barn och kommit något på fötter efter skilsmässan från en hamnarbetare som misshandlat både henne och barnen, vittnade om hur hon passerat den växande folkmassan och fått höra att Karlsson vägrade sälja potatis.

När hon såg överkonstapeln misshandla ett barn hade hon sagt ifrån och själv knuffats omkull då hon vägrade lämna platsen. Polisens version var en annan: hon hade skrikit och skränat ”Jag har betalt min skatt och står kvar så länge jag vill”.

Lovisa Janssons dotter Cecilia ”Sally” Hansson, som också var på plats, blev rasande och sade till konstapel Johansson att han var en drummel och ”en sådan karl, som kan slå ett fruntimmer skulle stormas, ty då både kung, kejsare och fan kunde afsättas, så kunde äfven konstapeln n:o 9 Johansson afsättas”.

22-åriga silverpolererskan och tvåbarnsmamman Clary Ängström svarade enligt polisprotokollet vid uppmaning att avlägsna sig: ”Nej tack, vi stå kvar, vi behöfva inte lyda några konstaplar, vi stå kvar tills vi få potatis”.

Kvinnor och män ur den förslavade arbetarklassen, som tidigare hade fått lära sig att hålla käften, mobiliserade nu mot den allt ökande nöden.

Lovisa Jonsson, Cecilia Hans­son och Clary Ängström var arbetar­klasskvinnor med minimal skolgång, de bodde i Stockholms fattigaste kvarter och slogs för att hålla svälten utanför dörren, men de hade uppenbarligen kontroll på sina rättigheter i samhället.

Delvis kan man nog tillskriva det den mobilisering som pågått under flera månader. Världskrig pågick i Europa, antikrigsaktioner och revolter blossade upp på många ställen, i Tyskland och i Ryssland, som gav influenser och för många sågs som förebilder.

Kvinnor och män ur den förslavade arbetarklassen, som tidigare hade fått lära sig att hålla käften, mobiliserade nu mot den allt ökande nöden. De vid denna tid radikala idéerna om åtta tim­mars arbetsdag och allmän rösträtt – kanske även för kvinnor – var krav som nu man börjat diskutera på allvar.

I februari 1917 knoppade det socialdemokratiska parti­ets ungdomsförbund tillsammans med vänsterfalangen i partiet av sig och bildade det som senare skulle bli Sveri­ges kommunistiska parti.

Denna process var också en efter­dyning till misstroendet mot social­demokratiska partiet efter storstrejken 1909, där arbetsköparna gick segrande ur striden. Många tvekade kring partiets kraft och även intresse.

SAC Syndikalisterna ökade i antal och tvådagarstidningen Syndikalisten hade 10 000 prenumeranter 1916. I de gamla tidningsläggen kan man läsa om de många strejker och andra kampaktioner som pågick i hela landet, från flottare i den norrländska träindustrin via transportarbetare i Stockholm till cementarbetare i Skåne, bland annat det av syndikalisterna uppfunna ”registret” där arbetarkollektivet med hjälp av facket själva sätter pris på sitt arbete.

Syndikalisten följer intensivt den upptrappande kampen mot bristen på bröd, potatis, mjölk och många andra varor: ”arbetslönerna stiga inte men priset på livsmedel stiger ideligen”.

Runt om i landet gick kvinnor i förtrupperna för kontroll av livs­medelsbutiker som hellre hamstrade varorna än sålde dem till hungriga barnfamiljer. Många producenter exporterade ock­så basföda och det blev tomt hos hand­larna. Mindre grupper av mödrar växte till tusentals arga demonstranter.

Håkan Blomqvist beskriver räder mot misstänkta hand­lare och tåg­transporter, och de­monstrationer i orter som Helsing­borg, Malmö, Bollnäs, Södertälje, Norr­köping, Nässjö, Tranås och Enköping, där grupper på upp till 9 000 personer krävde sänkta priser och reformer.

Myndigheterna förstod att de var tvungna att agera, både för att lindra den uppenbara nöden och för att förhindra en farlig utveckling i revolutionär riktning – frågan var hur.

Associationerna till myndig­hets­övergreppen i Tsar­ryssland var van­liga inte minst i den syndikalistiska pressen.

Då som nu ville de konservativa ha hårdare tag mot ligisterna. I högerns tidning Svenska Dagbladet fanns in­gen förståelse för nöden som beve­kelsegrund till desperationen. Man retade sig också på hur kvinnorna bar sig åt, Stockholms Dagblad skrev om hur de hetsade mot polisen med ”förbittrade tillmälen”.

Tidningen Socialdemokraten gick till angrepp mot både de våld­samma ”ligist­uppträdandena”, polis­brutaliteten och ”kosackernas fram­­­fart”.

Associationerna till myndig­hets­övergreppen i Tsar­ryssland var van­liga inte minst i den syndikalistiska pressen och hos vänstern.
Håkan Blomqvist skriver om hur kravallerna kan ses som en symbol för hur politiken i landet skulle utveckla sig – i reformistisk eller revolutionär riktning.

Det förekom inte bara kravaller och bråk med polisen utan också en hel del engagemang för att hjälpa de nödlidande med mat i soppkök och på andra ställen. Debatten i pressen ledde också till konkret agerande med hjälp av kristidskommittéer, ransoneringskort, fördelningsnämnder och brödbyråer, och till slut till att Socialdemokraterna tog plats i en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet.

En rad reformer genomdrevs; man tillsatte bland annat allmän och lika rösträtt för män över 21 år (tidigare hade den varit knuten till inkomst och ägande). 1919 genomfördes reformen om åtta timmars arbetsdag och två år senare kvinnlig rösträtt.

Deras namn finns kvar i polisprotokollen som representanter för den kraft som ändå kan finnas i de allra fattigastes och till synes maktlösas händer.

Håkan Blomqvist diskuterar i sin bok om hungerkravallerna kan kallas politiska aktioner i egentlig mening, eller om de bara var spontana utbrott i desperation. Han konstaterar att i vart fall SAP och vänstersocialisterna, samt till exempel syndikalisterna, utnyttjade folkresningen för sina olika syften, man gav och tog och resultatet för Sverige blev inte revolution utan en reformistisk väg.

Intressant är hur en känd och påläst Stockholmsskribent i Dagens Nyheter konstaterade att det på Söder­malm aldrig skett någon händelse av vikt – detta bara drygt 30 år efter massdemonstrationerna som skickade landet till randen av en revolution och påverkade regeringens konstitution för alltid.

Lovisa Jonsson, Cecilia Hansson och Clary Ängström slapp undan med böter, visserligen ganska dryga, men släpptes ur häktet efter rättegången. Deras namn finns kvar i polisprotokollen som representanter för den kraft som ändå kan finnas i de allra fattigastes och till synes maktlösas händer. Håkan Blomqvist berättar vidare i sin bok om hur de tre kvinnorna, deras kamrater i häktet, och hur senare generationer tog del av de samhällsförändringar som hade rötter i deras uppror revoltåret 1917.