Om pågående pogromer må vi berätta

Det är lättare att stå upp för dem som har relativa rättigheter och röststyrka än för dem som inte tillerkänns några rättigheter eller medial plattform alls. Burmas muslimska minoritet rohingya saknar röst. Bara sedan i höstas kan burmesisk militär ha mördat tusentals människor tillhörande rohingyafolket – överlevande vittnar om ofattbara brutaliteter.

Signerat
Cecilia Irefalk, redaktionssekreterare.
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Ofta är det som att den offentliga debatten bara klarar av att uppehålla sig kring en sak åt gången. Utrikespolitiskt skulle man kunna säga att intresset läggs där konfliktytan är som lättast att ta in, där vi kan identifiera och spegla oss själva i en fråga.

Säg till exempel att en rödbrusig, blond sexistisk och rasistisk presidentgubbe är grov i munnen i landet vi importerar i princip all populärkultur från och sökljuset för vad som pågår i andra regioner i världen kan vara släckt i ett halvår.

Och visst, det kanske inte är så konstigt; det är lättare att stå upp för dem som har relativa rättigheter och röststyrka än för dem som inte tillerkänns några rättigheter eller medial plattform alls.

Sedan andra världskrigets slut och Burmas självständighet från Storbritannien 1948 har den muslimska minoritetsgruppen rohingya förföljts och mördats i landet, framför allt i delstaten Rakhine. Rohingyafolket förvägras medborgarskap och majoriteten är statslösa – närmare en miljon människor. Det råder fullskalig apartheid i landet.

Den senaste pogromen mot rohingya har pågått i snart fem år. Men sedan oktober, efter att några burmesiska gränsvakter dödades, har våldet eskalerat. Sedan dess har nästan 100 000 rohingyas flytt sina hem för att slippa sekteristiskt våld från den buddhistiska majoritetsbefolkningen.

Många lever som båtflyktingar under mycket svåra förhållanden, då närliggande länder som Thailand och Malaysia vägrar att ta emot dem. Även i Bangladesh, dit många lyckats ta sig, är det kalla handen och landets myndigheter skickar tillbaka dem till helvetet.

Drygt 200 rohingyas, som lyckats fly till flyktingläger i Bangladesh, har avgett vittnesmål till FN:s utsända rapportörer om så ofattbara saker att det tar emot att ens återge dem.

Förra fredagen kom rapporter om hur den burmesiska militären bara sedan i höstas kan ha mördat tusentals människor tillhörande rohingya. FN beskriver det kort och gott som etnisk rensning och världsorganisationens flyktingorgan UNHCR talar om att folkgruppen är den mest exkluderade, förföljda och utsatta i hela världen.

Drygt 200 rohingyas, som lyckats fly till flyktingläger i Bangladesh, har avgett vittnesmål till FN:s utsända rapportörer om så ofattbara saker att det tar emot att ens återge dem. Ett vittne berättar om hur en femårig flicka, då hon försöker skydda sin mamma från att bli våldtagen av en soldat, får sin hals avskuren med en lång kniv. En annan flykting berättar om hur en gråtande åttamånaders bebis blir ihjälslagen samtidigt som hans mamma gruppvåldtas av fem säkerhetsvakter. En tredje vittnar om hur en höggravid kvinna släpas ut ur ett hus och får sin mage, och därmed sitt ofödda barn därinne, krossad av en träpåk.

FN:s rapportörer har dokumenterat omfattande kroppsskador på flyktingarna, varav många är djupt traumatiserade av vad de utsatts för och fått bevittna. Överlevande berättar att, förutom det fysiska våldet, så har hundratals bostäder, skolor, affärer och moskéer bränts av polisen, armén och ibland civila folkmobbar.

Medan de gamla stormakternas ledare lägger ut rökridåer av provokationer och vi säkrat statskassan med pengar från vapenexporten – bland annat till militärdiktaturen i Burma – pågår regelrätta folkmord.

Burmas folkvalda ledare sedan 2015 – som efter ett halvsekel av militärstyre kom till makten åtminstone i teorin – och tillika mottagare av Nobels fredspris, Aung San Suu Kyi, har varit knäpptyst om de pågående våldsamheterna mot rohingya. Detta av rädsla att förlora folkopinionen om hon står upp för den förföljda muslimska minoriteten.

I stället låter hon sin stab göra offentliga uttalanden om att rapporterna om övergreppen är falska. Lokalpolitikern Aung Win i Rakhine har till exempel sagt till BBC att kvinnor tillhörande rohingyafolket är ”för smutsiga” för att våldtas.

Det är 2017 och detta pågår nu. Om detta må vi berätta, har det hetat ett tag. Detta får aldrig hända igen, har vi lovat. Men det händer och händer hela tiden. Medan de gamla stormakternas ledare lägger ut rökridåer av provokationer och vi säkrat statskassan med pengar från vapenexporten – bland annat till militärdiktaturen i Burma – pågår regelrätta folkmord.

Så småningom kanske vi mäktar vrida sökljuset och ta in även vad det röstlösa folket i Burma utsätts för. Kanske inte minst när det riskerar att krypa nära våra intressen och hota våra solsemestrar till militärdiktaturen Thailand, sedan säkerhetsanalytiker fastslår att behandlingen av rohingya kan leda till att enorma folkuppror med stöd av internationella islamister nu blossar upp i Sydostasien.