Den stora svenska butikskedjan ökar stadigt sin försäljning. Aktieägarna jublar, men arbetarna som producerar varorna får löner som är så låga att de knappt räcker till mat. Ändå beskrivs försäljningen som etisk handel och i tidningsspalter och tv-soffor hyllas företaget för sitt sociala engagemang.
Låter det dystopiskt? Så ser verkligheten ut på många håll i detaljhandeln. Plötsligt är det exploatörerna själva, iklädda rollen som motståndskämpar, som syns och hörs mest i rättvisedebatten.Hur blev det så?
De flesta arbetare som producerar varor till Sveriges konsumenter bor i andra världsdelar och jobbar under usla förhållanden. Vår handel är beroende av att deras arbetskraft kan köpas till vrakpris. De multinationella företagens huvudkontor fortsätter att expandera och får allt större inflytande över fattiga länders folkvalda församlingar. Ingenting nytt i det, även om konsekvensernas omfattning ibland kan förvåna, som när klädföretaget Kitex helt tog över det politiska styret i den indiska byn Kizhakkambalam efter att ha ertappats med miljöbrott.
Nej, det är verkligen ingen nyhet att stora företag pressar priser och exploaterar människor i tredje världen. Det som är nytt är den förmenta välviljan gentemot samma människor. Under 2000-talet har det vuxit fram en hel hållbarhetsindustri av etiskt ansvarstagande eller så kallad CSR (Corporate Social Responsibility). I dag har de flesta storföretag hela CSR-avdelningar som arbetar efter CSR-modeller tillhandahållna av multinationella CSR-bolag med egna stora huvudkontor. CSR-magasin förmedlar det senaste från ”CSR-världen” och prestigefyllda priser delas ut på påkostade CSR-galor.
Uppenbarligen ser företagen stora fördelar med sitt etiska hållbarhetsarbete. Det brukar framhållas att det motverkar skandaler och oönskade myndighetsgranskningar, att det är bra för rekryteringen och att det minskar personalomsättningen. Men leder det till bättre villkor för arbetarna? Och hur förhåller sig företagens nya sociala engagemang till den kamp för rättvisa som redan pågått i hundratals år – det vill säga arbetarnas egen?
I höstas ställdes facklig kamp mot CSR på ett ovanligt tydligt sätt när sydafrikanska vinarbetare utlyste en internationell bojkott av ett av Systembolagets storsäljande viner. Jag ska försöka mig på en summering av händelserna, men först kan det vara intressant att titta närmare på hur hållbarhetstrenden växte fram.
I slutet av 1990-talet exponerades många storföretag vars produkter tillverkades i sweatshops i tredje världen. Samtidigt bildade fackföreningar, bonderörelser och NGO:er över hela världen en stark globaliseringskritisk rörelse. Hundratusentals demonstranter samlades vid politiska toppmöten och krävde ekonomisk omfördelning. I Europa fanns det dessutom en politisk kritik mot den sociala utslagningen inom EU, inte minst mot sviterna av Storbritanniens stål- och koldöd under 1980-talet.
Protesterna väckte reaktioner från både politiker och näringsliv. I Sverige antog regeringen en handlingsplan för större globalt ansvar 2002, bland annat med hänvisning till demonstrationerna i Seattle 1999 och Göteborg 2001. Svaret från näringslivet blev CSR. Det var den svenska klädindustrin som gick i bräschen för arbetet med etiska uppförandekoder, vilket innebär att huvudkontoren mer eller mindre ensidigt skapar en samling etiska regler som alla leverantörer måste följa.
I dag har som bekant globaliseringskritiken kommit av sig och politiken vridits högerut, varpå näringslivet lämnats mer eller mindre ensamma med sina rop efter global rättvisa.
Är det inte positivt att näringslivet tagit till sig av kritiken och arbetar för att förbättra arbetarnas villkor? Jo, företagens hållbarhetsarbete har bevisade resultat inom många områden. Det ökar säkerheten och hygienen och förhindrar brott mot många arbetsrättslagar.
Däremot har det ingen bevisad effekt på löner, föreningsrätt eller diskrimineringsskydd. Skillnaden mellan CSR och de sociala rörelserna ligger just där. Medan de sociala rörelserna framför allt vill se ekonomisk omfördelning och en förskjutning av själva makten, vill företagen gärna förbättra arbetsmiljön, bara det inte ruckar på maktordningen eller gör det dyrare att handla.
Därför spelar det ingen det ingen roll hur raffinerat CSR-arbetet än blir – de fattiga kommer att förbli fattiga. Detta faktum skapar en elefant i rummet på CSR-galorna, för när inköparen gör miljonvinster på familjer som inte har råd med ordentlig mat, har låg medellivslängd och bor i plåtskjul kan det naturligtvis inte vara tal om etisk handel.
Det finns dock ytterligare ett inneboende problem med CSR som sällan diskuteras. Historiskt sett har arbetarmakt varit den pådrivande faktorn i alla större förbättringar av arbetsvillkor. När bördorna lyfts är det oftast resultatet av kollektiva protester från de berörda. Utan arbetarinflytande blir arbetsrätt, föreningsrätt och ILO-konventioner verkningslösa.
En strejk som inte påverkar produktionen är mer eller mindre meningslös – annat än på ett symboliskt plan. En bojkott som inte minskar försäljningen är likaledes meningslös.
Om man delar den synen är det relevant att fråga sig hur företagens ensidiga etiska arbete påverkar arbetarmakten i de stora kedjornas leverantörsled. Arbetares maktbas grundar sig i möjligheten att påverka företaget ekonomiskt, eller snarare: bara om arbetares vägran att samarbeta får ekonomiska konsekvenser har de reellt inflytande i förhandlingar. En strejk som inte påverkar produktionen är mer eller mindre meningslös – annat än på ett symboliskt plan. En bojkott som inte minskar försäljningen är likaledes meningslös.
Under 14 veckor hösten 2016 strejkade 250 arbetare på Robertson Winery, en sydafrikansk vinproducent. De krävde en drastisk höjning av sina löner, som var mycket låga. I Sydafrika motsvarar standardlönen i branschen 61 procent av kostnaden för en näringsrik kost.
Ledningen på Robertson Winery svarade med skoningslös union busting. De lejde strejkbrytare för att göra strejken verkningslös, sedan använde de sina advokater och ekonomiska muskler till att stämma facket med syfte att få ombudsmännen i fängelse och facket i konkurs. Till saken hör att strejken från arbetarnas sida var den fredligaste protesten i regionens historia, enligt den lokala polisen.
När effekterna av strejken på detta sätt gjorts verkningslösa och striden blivit en strid om fackets existens utlyste arbetarna en internationell bojkott av produkterna. De vände sig till sociala rörelser och konsumenter i hela världen. Med mycket bra timing sändes mitt under bojkotten en dokumentär som exponerade villkoren på Robertson Winery för allmänheten i tre av de främsta exportländerna: Danmark, Sverige och Norge.
I Danmark reagerade butikerna som förväntat. Den största butikskedjan plockade snabbt bort vinerna från hyllan och snart gjorde den tredje största samma sak. Därmed fick bojkotten och exponeringen precis den effekt den skulle: Trots strejkbryteriet påverkades Robertson Winery ekonomiskt av strejken.
Men i Sverige och Norge blev reaktionen helt annorlunda. Här plockades inte vinerna bort från Systembolagets och Vinmonopolets hyllor. Ändå var trycket på butikskedjorna mycket större än i Danmark. I Sverige argumenterade ledarskribenter, solidaritetsrörelser, tunga fackliga företrädare, Systembolagspersonal och forskare för bojkott.
Till och med den ansvariga ministern för Systembolaget, Gabriel Wikström, uttalade sig offentligt till stöd för bojkotten. Märkligt nog lät sig inte Systembolaget och Vinmonopolet bevekas. I stället agiterade deras pressavdelningar mycket aktivt för att kunderna skulle fortsätta köpa Robertson Winery. Varför? Jo, med hänvisning till sitt egna sociala hållbarhetsarbete.
Enligt Unionen hade de sydafrikanska arbetarna fel. Det var dumt med en bojkott mot svältlöner eftersom arbetarna kan förlora jobben.
Systembolaget och Vinmonopolet har till skillnad från de danska kedjorna ett avancerat CSR-arbete. När Systembolaget skriver kontrakt med leverantörerna förbinder sig dessa att följa den etiska uppförandekoden. Som motprestation förbinder sig Systembolaget att inte sluta handla med producenten så länge de följer de långsamma stegen mot bättre villkor som föreskrivs i reglerna. I dessa regler finns inga som helst krav på löner som går att leva på. Även om producenten exponeras, även om alla producentens arbetare för en förtvivlad kamp mot svältlöner, så har Systembolaget alltså lovat att fortsätta handla.
Det sätter fingret på någonting intressant. CSR bildades som en reaktion på exponering och protester. Det förbättrar villkoren, men har samtidigt utvecklats till att undergräva själva effekten av just exponering och protester. Arbetarnas vapen, bojkotten, vrids ur deras händer när huvudkontoret tar över frågan om arbetsvillkoren.
Den svenska debatten om Robertson Winery bjöd på en sista oväntad vändning när Unionen, fackjätten som har kollektivavtalet på Systembolaget, gav sig in i leken. I en debattartikel i Metro ställde sig fackordföranden helt på företagets sida och uppmanade allmänheten att knäcka bojkotten.
Enligt Unionen hade de sydafrikanska arbetarna fel. Det var dumt med en bojkott mot svältlöner eftersom arbetarna kan förlora jobben. Också Unionen hänvisade till CSR. Det viktigaste, tyckte det svenska facket, är att Systembolagets CSR-arbete får fortsätta ostört.
Förutom det paternalistiska i att ett svenskt samförståndsfack läxar upp en sydafrikansk gräsrotsrörelse om deras egna kampmetoder är det förstås anmärkningsvärt att ett fack så tydligt föredrar ledningens hållbarhetsarbete framför internationell solidaritet mellan arbetare.
Det är på sätt och vis en ny maktordning som skisseras av detta exempel. Människor i botten av företagspyramiden utsugs och lider som vanligt. Till slut får de nog och protesterar – som vanligt. Men då deklarerar huvudkontoret att protester minsann är ledningens uppgift. Arbetarna får inte störa det viktiga rättvisearbetet. Kapitalet muterar. Den sociala kritiken inkorporeras – bokstavligen.
Det är lätt att dra paralleller till andra delar av managementvärlden, till exempel till utvecklingen på personalavdelningarna. Sociologer har skildrat hur samma inkorporering pågår där.
68-vänstern ställde krav på frihet, arbetarmakt och rättvisa och storföretagen svarade med nya HR-modeller för ökad delaktighet, självförverkligande och värderingsstyrda verksamheter. Ingen reell maktförskjutning skedde men samma modeller undergräver effektivt bildandet av stridbara normer på arbetsgolvet (till exempel genom krav på positivt tänkande, beordrad arbetsglädje och olika sociala kontrollmekanismer).
Med de två exemplen, CSR och HR, i åtanke känns den gamla tesen om att det är arbetarnas motstånd som föder omstruktureringen av arbetet som giltig än i dag.
Många sociala rörelser har förstås analyserat läget och kommit upp med nya, aktuella krav. Ett av dem är globala fackliga ramavtal, kollektivavtal mellan globala fack och globala företag, som ersättning för företagens ensidiga uppförandekoder. Avtalen fördelar om makten i praktiken och höjer lönerna. I fallet Systembolaget vore det möjligt att sluta avtal med det globala livsmedelsfacket IUF.
Det är också någonting som fack och solidaritetsrörelser i Afrika, Sydamerika och Europa har krävt. Det ska bli intressant att följa hur frågan utvecklar sig och som fackligt aktiv ska jag göra mitt bästa för att bidra från arbetsgolvet på Systembolaget.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
