Ett offer för svarta siffror i bokslutet

Förra året dog 44 personer på sina jobb. Få arbetsköpare ställs till svars än mindre döms till ansvar. Så många försuttna chanser att minska risken, så många tillfällen att ta ansvar, sedan kamp för att inte behöva ta det ansvaret när någon slutligen dör. Men att åtal inte väcks, betyder inte att det inte hänt.

Signerat
Axel Green.

2011. Ett helt trapphus rasar under konstruktion. Nio våningar med trappor, flera ton hård betong faller. Bland brutna betongblock och utskjutande armeringsjärn; den montör, en människa, som beordrats göra klart hela trapphuset för att få gå hem. Döden inträffar inom kort av fall och krosskador.

På annan ort, en familj får ett samtal. Deras far finns inte mer. Ett liv är utsläckt och tryckvågen från den enskilda händelsen i centrum tränger in olyckan i hjärtat på alla som kände den döde. De som står närmast, drabbas hårdast, men antalet som påverkas är svåröverskådligt.

Onsdagens upplaga av Uppdrag Granskning ägnade sig åt ett fall av en byggnadsarbetares död i arbetet. Ett fall av, i genomsnitt, 10,6 årligen. Programmet visar att av de 73 som dog under sju år, med start från 2008, ledde bara fem till fällande dom mot en chef för vållande till annans död. I 68 dödsfall slapp någon undan ansvar för att någon eller några av de anställda, under dennas arbetsmiljöansvar, dog inom ramen för årets bokslut.

Några av de som slapp undan ansvar, var cheferna på PEAB, när en av deras underleverantörers anställda krossades av nio våningar.

Huvudentreprenören ignorerar alla varningar och kör bara på. Sedan smäller det. Då fortsätter smutsen gro.

Den som skriver om sådana här fall utan att gå på djupet och granska förundersökningar, avvikelserapporter, anmälningar och vittnesmål landar allt som oftast i samma situation. En olycka har skett, under chefens ansvar, men olyckor sker. Så har med stor sannolikhet de övriga 67 fallen slutat. Chefen hade formellt ansvar, men det kan ha varit en slumpartad olycka. End of story.

Men när Uppdrag Granskning går in på det här 68:e fallet som inte nådde domstol framträder en annan historia, en historia ovärdig människan. Under byggets gång inrapporteras avvikelse, efter avvikelse i säkerheten. Besiktningsmän vägrar besiktiga på grund av felaktiga montage. Hela byggnaden skakar och sjunker i marken. Skyddsombuden slår larm om bristande säkerhet.

Huvudentreprenören ignorerar alla varningar och kör bara på. Sedan smäller det. Då fortsätter smutsen gro. Informationschefen saboterar polisförhör, stormar in och säger till den förhörde ”du vet var vi står i det här”. En mediestrategi läggs upp: ”det var underentreprenörens ansvar”, en förmodad rättslig strategi läggs upp som sedan inte behövs när fallet inte leder till åtal.

Mediebudskapet: ”Olyckan var oerhört tragisk, men rättsväsendet klargjorde att vi inte var ansvariga”.

Så många försuttna chanser att minska risken, så många tillfällen att ta ansvar, sedan kamp för att inte behöva ta det ansvaret när någon slutligen dör. Mediebudskapet: ”Olyckan var oerhört tragisk, men rättsväsendet klargjorde att vi inte var ansvariga”.

Men att åtal inte väcks, betyder inte att det här hänt. Jag intervjuade till detta nummer en professor i kriminologi. Han uttryckte det så här: “Det är en sak att ha rätt, en annan att få rätt”

Den oerhörda bristen på respekt för, ett människoliv. Ett offer för vad? Ett lite bättre resultat i bokslutet. Rider maran de chefer som offrade detta, dessa liv? Kan de se sig i spegeln? Mediestrategin medger inte svar på de frågorna.

Läs mer om dödstalen här.