Det går inte att ta miste på det paradigmskifte som Sveriges kriminalpolitik undergått de senaste decennierna – från ett rehabiliterande och humanistiskt perspektiv till ett system som bygger på repression, utökad övervakning och säkerhetsrutiner på bekostnad av de intagnas integritet. Det är en skam att vi tyst accepterar ett sådant skadligt system.
Sverige på 1960- och 70-talen, solidaritetsrörelserna blomstrade och drömmen om det socialistiska, klasslösa samhället genomsyrade dem. Fångkampen var en av de strider som togs och som drevs av de intagna på landets fängelser sida vid sida med människor på andra sidan murarna.
Kampen ledde fram till den kriminalvårdslag som antogs 1974 och som fastslog att den som skulle avtjäna ett fängelsestraff skulle behandlas med respekt och aktning för sitt människovärde.
Det är inte för mycket sagt att efterledet i det sammansatta ordet ”kriminalvård” bara är pynt.
Kriminalvårdslagen ersattes den 1 april 2011 av fängelselagen som i allt skulle reglera fängelsestraffet så att den dömda verkligen fick sina rättigheter, så som hälso- och sjukvård, utbildning och återanpassning till samhället, tillgodosedda.
Med tanke på hur lite lagen efterlevs så kan man verkligen fundera på om den inte egentligen bara var ett dåligt aprilskämt. Det är inte för mycket sagt att efterledet i det sammansatta ordet ”kriminalvård” bara är pynt.
I fyra år har fångkampstidningen Filen rapporterat om fångarnas vardag och de missförhållanden som råder på Sveriges fängelser. Tidningen har varit unik i sitt slag och distribuerats på samtliga anstalter – den har spridit hopp i och fört fram röster ur en av de grupper ur befolkningen som är mest marginaliserad och åsidosatt i vårt samhälle.
Men de eldsjälar, innanför och utanför murarna, som drivit projektet ideellt orkar inte mer och har därför bestämt sig för att lägga tidningen på is på obestämd tid. Som en av de främsta anledningarna nämner Olle Eriksson, en av de som arbetat med Filen, till Arbetaren att redaktionen hela tiden motarbetats av Kriminalvården.
Som plötsligt en dag bara blir ”knallad” och tvångsförflyttad till en ny anstalt för att anstaltsledningen finner för gott att splittra en grupp som börjat bygga upp en gemenskap.
Runt 4 000 människor sitter frihetsberövade runtom på landets anstalter i dag. De får utstå förnedringar och kränkningar som kan vara svåra att förstå eller tro på för någon som aldrig satt sin fot i ett fängelse, som inte vet hur det känns att besöka någon som inför och efter varje besök visiteras i alla kroppsöppningar, som får kondomer framlagda i besöksrummet när dennes barn eller föräldrar kommer på besök.
Någon som får sina brev uppsprättade, som väcks mitt i natten för rumsrazzior, blir utsatt för våld och övergrepp av medfångar och utskrattad av plitarna, som bältas och blir slagen med batong under fotsulorna, tvingas sitta på isolering på oklara grunder, som får ständiga avslag på permissioner, inskränkta utevistelser och indragna telefon- och besökstillstånd.
Som plötsligt en dag bara blir ”knallad” och tvångsförflyttad till en ny anstalt för att anstaltsledningen finner för gott att splittra en grupp som börjat bygga upp en gemenskap, som gång på gång motarbetas i sina försök att studera och formulera ett självförtroende, ett värde som individ och inte bara finna sig i att bli betraktad som ett nummer.
Det går inte att ta miste på det paradigmskifte som Sveriges kriminalpolitik undergått de senaste decennierna.
I åtminstone tio års tid har FN:s tortyrkommitté riktat hård kritik mot svensk kriminalvård och dess myndighetsutövning. Kritiken har rört allt från att det sparats in för mycket på personal och att det är för hög personalomsättning till oacceptabelt långa häktningstider och monoton psykosocial miljö på anstalterna. Kommittén menar också att de intagnas rätt till kvalificerad sjukvård negligeras.
Det går inte att ta miste på det paradigmskifte som Sveriges kriminalpolitik undergått de senaste decennierna – från ett rehabiliterande och humanistiskt perspektiv till ett system som bygger på repression, utökad övervakning och säkerhetsrutiner på bekostnad av de intagnas integritet.
Omläggningen är förödande och ett stort misslyckande på alla plan. Riksrevisionens senaste rapport från 2015 om återfall i brott visar att cirka 40 procent av de som dömts för brott återfaller i nya brott inom tre år efter avtjänat straff. Bland de flergångsdömda ligger den siffran på mellan 75 och 80 procent. Det är en skam att vi tyst accepterar ett sådant skadligt system.
”Om någon frågar om fångkamp behövs är svaret ett rungande ja”, säger Olle Eriksson i intervjun med Arbetaren. Jag kan inte annat än hålla med honom. Och det är dags att vi hjälps åt i den kampen. För avhumaniseringen av de människor som tvingas framleva sina liv frihetsberövade är även en avhumanisering av oss som än så länge åtnjuter relativ frihet.