Maria Johanssons memoarer – del 15

5.

– Vad gör du? Kom ner!

– Stå stilla!

– STÅ STILLA NU ANNARS SKJUTER VI!

Strålkastare. Maria Johansson är fångad i en cirkel av isljus. Frusen. Som en ödla som spelar död, eller som en uppstoppad katt på ett kallt plåttak.

Hon vill inte dö. Inte här.

Hon gör som de säger. Lägger bara försiktigt huvudet mot plåten. Tittar på sin hand. En nagel är av och blod droppar, svart mot det ärggröna taket. Piercingarna mellan pek- och lång- och ringfinger blöder också, noterar hon.

Sedan kommer de.

*

Okej. Jag är fri nu. Fri och heligt förbannad.

Fast vad fan, det låter ju som mitt normaltillstånd.

Ja, jag är fri ur arresten eller vad det heter i det här jävla landet, jag är full med blåmärken och de förbannade nazi-Stasi-uniformerna kommer inte gå säkra på gatorna om jag ser dem igen. Jag ska döda er allihop era jävla horor.

Okej, andas, ta det från början säger ni. Fuck you säger jag, men gör det ändå, för detta måste berättas.

Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt.

Efter lunch på tisdagen gick jag och hämtade ut ett nytt självporträtt. Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt, på en slags upprullbar plastbanderoll. Nästan precis 100 euro hade det kostat.

Den Pånyttfödda Maria morrade mot mig från den halvmatta plastduken. Hon var krigsmålad i ansiktet och hade sin strap-on fastsatt i pannan som ett horn. Svart kjol, guldsandaler, den röda morgonrocken. Vänstra bröstet hängande utanför, den lilla drakmössan som en ensam bh-kupa på det högra.

Såg bra ut.

 

Drygt tio timmar senare, när klockan närmade sig 23 och staden verkade relativt död denna snålblåsande januaritisdag, lirkade jag mig ut genom ett lite för trångt fönster i huset intill Brandenburger Tors norra flygel.

Jag hade rekat under måndagen. Det var ett löjligt litet avstånd mellan fönstret och den lägre delen av monumentets tak. På andra sidan av det taket gick en trappa upp till en dörr, som uppenbarligen ledde till den högsta punkten och själva statyn. Jag förutsatte att dörren skulle vara olåst, varför skulle den vara låst på denna otillgängliga plats. Men för säkerhets skull hade jag en repstege med krokar i min nya ryggsäck. Den skulle nog vara praktisk när jag skulle ned också.

Jag kände mig som en superhjälte. Eller superskurk kanske.

 

På eftermiddagen gick jag in i monumentets grannhus. Det var också ett slags konstcentrum. Jag berättade vem jag var, jag visade foton av mitt tecknade verk på det andra galleriet, jag sa att jag höll på med ett projekt på uppdrag av det svenska konstinstitutet. Jag sa att jag ville ställa upp min banderoll här, bara under en dag. I morgon kommer jag och hämtar den.

Jag hade förberett allt. Jag är ett geni och mina planer är därefter. Jag hade tagit på mig lite mer konventionella kläder, och min gamla röda peruk, kammat ned luggen över pannan. Inga hakkors i ansiktet. Jag sa inte att mina verk var självporträtt, varför skulle jag. De var konst, helt enkelt.

Jag fick som jag ville. Människor är så enkla när allt kommer omkring. Tror du på vad du själv säger så lyder de dig. Särskilt tyskar, kanske. 
Jag fick ställa upp min banderoll en våning upp, i ett tomt hörn nära trappan. Jag tackade, jag log, jag fotograferade, jag gick.

Kom sedan tillbaka någon timme senare, nickade vänligt åt mannen i receptionen som nu kände igen mig, och gick inte igen.

Jag ställde mig blick stilla i hörnet bakom den uppspända banderollen och jag stod där tills de stängde och sedan många timmar till.

Ni ser, jag har en otrolig självdisciplin när det behövs. Det finns inget jag inte klarar.

När jag tyckte att tillräckligt lång tid gått efter stängning, rullade jag snabbt ihop banderollen, lämnade stativet i hörnet och körde ned rullen så gott det gick i ryggsäcken. Begav mig till det lilla fönstret. Upp med det fort som fan, jag räknade med att det kunde vara larmat. Men inget larm ljöd.

Kanske väntade jag lite för länge. Avståndet mellan fasad och tak kändes större här uppe, och vägen till den hårda stenen där nere längre. Men jag andades djupt och tog språnget och det gick ganska bra.

Hjärtat hamrade och jag klamrade mig fast där jag landat. I takt med hjärtat dunkade min vänstra hand dovt av smärta.

Monumentet var upplyst nattetid, men underifrån. Jag visste att taket låg i perfekt, avskärmat mörker. Fast kanske väntade jag lite för länge ändå, där jag låg och försökte få hjärtat under kontroll.

Vinden var kall, jag var svettig. Oregelbunden trafik ven på gatan bakom monumentet. Men torget framför det låg dött och stilla, vad jag kunde se när jag äntligen lyfte på huvudet och kikade ned.

Tog mig samman och höjde blicken i stället. Högt däruppe, säkert dubbelt så högt upp som jag var nu, skymtade huvudet på segergudinnan och spiran hon höll i. Snart skulle Maria Johanssons självporträtt vaja från den, skymma gudinnan.

Ta hennes plats i vagnen.

Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag bet beslutsamt ihop och kravlade mig framåt. Över takets krön. Att det blåste så mycket fast jag bara var några meter upp i luften.

Sedan nedför. Det kändes faktiskt otäckare än uppför. Jag vände mig, hasade med fötterna först.

Belysningen bländade lite. Men snart måste jag vara framme vid takets slut, visste jag. Där skulle jag ned någon meter igen, för att nå den säkra trappan. Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag frös i rörelsen. Väntade. Nytt rop. En man. Skallade som en ilsken hund över torget. Var det åt mig?

Jag höll mig tyst och stilla. Det var svårt att se ned på torget från min position. Frågan var om andra kunde se mig.

 

Jag vände mig oändligt långsamt på mage. Kanske ska jag hänga porträttet från det här taket i stället, tänkte jag. Sedan försvinna i mörkret. Bättre än inget. Jag lossade försiktigt ryggsäcken och lät banderollen glida ut.

Då träffades jag av ett helt nytt ljus och jag föll och det var ett under att jag lyckades klamra mig fast på det lilla taket nedanför.

Jag låg där, kall och stilla, medan nya rop skallade och de körde fram en brandbil med stege. Herregud, vilket pådrag. Men tyskarna är ju inte kända för sin humor direkt.

Medan jag fick handfängsel och obegripliga utskällningar och kördes långt bort och sattes i en cell låg Självporträtt av Den Pånyttfödda Maria kvar på taket till turistbyrån i Brandenburger Tors norra flygel.

*

– Varför?

– Varför inte?

– Varför gjorde du det?

– Varför inte!

*

De lät mig gå nästa morgon.

De bröt mina armar på ryggen, de pratade över huvudet på mig, de knuffade omkull mig, de talade till mig som om jag vore efterbliven, de sökte igenom min väska och min kropp – men de lät mig gå nästa morgon.

Ja, vad kunde de hålla mig kvar för? De kollade om jag var efterlyst. Men det är jag ju inte. Flygreklamsföretag, svensk psykvård och exmakar må leta efter mig, men Interpol gör det inte.

Så jävla hemsk och sjusärdeles olaglig var inte heller min lilla expedition. De verkade först förutsätta att jag haft ett automatvapen i ryggsäcken och hade tänkt öva prickskytte på de stackars turisterna nedanför. En galen terrorist. Säger mer om dem än om mig.

Tänkte svara att jag gärna skulle ha gjort det, men att jag i så fall hade valt en plats med dagsljus och fler tyskar. Men jag bet mig i tungan. Ville verkligen komma därifrån.

Att ha kända utländska konstnärer i häktet är dålig reklam för en stat, särskilt en stat som tills nyligen varit en diktatur. Det sa jag till dem. Då slängde de in mig i cellen igen. Men visste, förstås, att jag hade rätt.

Några timmar senare släppte de ut mig.

Jag gick hundra meter från portarna. Sedan vrålade jag rakt ut mot den hånfulla himlen. Kunde inte kontrollera det, det var så mycket som ville ut ur Maria Johansson. Hon vrålade ut all vrede som hon varit tvungen att förtrycka under natten, allt sitt hat, sin skam, sin förnedring. Vrålade tills hon spydde men det kom bara lite galla på trottoaren, magen var så tom.

Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Nu är jag hemma. Känner mig mycket lugnare. Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Ja, jag är lugnare. Det har varit skönt att skriva ned det hela. Men jag känner mig också märkligt tom. Trots att jag uträttat ett riktigt stordåd. Det var ett stordåd, även om ordningsmakten grep in och förstörde det halvvägs. Måste komma ihåg att alltid resa mig ur askan. Jag är bäst.

Det enda som skaver i mitt tomma huvud är att Nazi-Stasi har mina personuppgifter nu, förstås. De har mitt namn, mitt personnummer, de tror att de vet var jag bor för tillfället (jag gav dem adressen till punkhuset jag flyttat ifrån. Då nickade de föraktfullt. Jag nickade tillbaka likadant).

Ja ja. De lär inte känna igen mig på stan. Jag var ju så nerklädd i går kväll. Diskretionen själv.

De däremot. De går ju alltid omkring i sina trötta gamla uniformer. Som levande måltavlor.

 

Nä, nu ska jag ut och ha kul igen. Fylla tomrummet. I mig själv eller i någon annan.

*

– Varför har du det där?

En av de bedagade kukkvinnorna sätter ett anklagande, rödlackerat finger på Marias kind i trappen när hon är på väg ut på stan.

Hakkorset.

– Varför inte?

Maria knycker på nacken.

– Det är inte roligt, säger kvinnan.

– Roligt, fräser Maria, vem har sagt att allt ska vara roligt! Det är konst.

– Konst, fnyser kvinnan och tar bort fingret, torkar det på höften som om hon rört något äckligt.

Maria knycker på nacken igen och försöker fortsätta nedför trappan.

– Vad betyder det då? säger kvinnan skarpt.

– Vadå betyder?

– Konst har ett syfte. Även om du vill provocera med konsten, så finns det en anledning bakom.

Maria kan inte låta bli att titta tillbaka. Hennes sammanboende står tre steg upp i fotomodellpose, kontrapost, vänster hand på benig höft.

– Okej, anledningen är att vara provocerande, säger hon. Det räcker.

Kvinnan skrattar till, kort och gällt.

– Som en tonåring … börjar hon säga, och Maria drar in luft för att explodera, när kvinnan byter tonläge och fortsätter:

– Maria, säger hon nästan bevekande, vi gillar inte att du går omkring med det märket, ingen här tycker att nazism är roligt. Men om du måste så – kom hit, jag har ett förslag.

– Kom hit själv!

Kvinnan tre trappsteg upp skrattar hjärtligt och pärlande, en väl inövad konst. Tar de tre stegen i eleganta kliv. Drar upp ett eget läppstift, hallonrött.

Maria vill slå till handen och backa bort men övervinner impulsen.

Göra det oväntade, inte bara följa sin första ingivelse.

Hon står tyst medan kvinnans klackar klapprar nära. Hon luktar rök, mint och billig parfym. Påminner lite om en helt annan kvinna i ett fikarum i Stockholm för eoner sedan.

Kallt läppstift mot den andra kinden.

– Så, säger kvinnan och ler ljuvt. Det här känns bättre.

– Okej, säger Maria och knycker på huvudet en tredje gång. Tschüssie!

Hon går. Vet att kvinnan står kvar och gapar, förundrad över att Maria inte tittade i en spegel eller ens frågade vad hon fick målat på kinden. Precis som det ska vara.

Inte förrän många timmar senare, i reflektionen i ett mörkt skyltfönster, inser Maria att en smetig hammaren-och-skäran pryder hennes högra kind. Hon gapskrattar åt Svarta Maria i spegeln och känner sig hel.

Sedan krossar hon ändå fönstret med den halvtomma vodkaflaskan.

Göra det oväntade, försvinna i natten.

*

Torsdagen tillbringade jag med att samla pressklipp om mig själv. Tyvärr var det inte så många. Några rader i en av de stora dagstidningarna. Inget namn på mig, ingen bild. Jag som trodde tyska medier inte hade några sådana skrupler. Precis som tyska poliser. Varför höll de Maria Johansson anonym?

Kollade nätet i stället. Där fanns några fler rader, fast ungefär desamma. Intetsägande.

Och så bloggar. Där fanns inga nya uppgifter eller svar – i alla fall inga korrekta – men desto fler frågor. Någon kände någon som hade varit på plats. En rödhårig person hade de sett. Jaha.

Jag började skriva av blogginläggen för hand, till mitt arkiv. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det var slöseri med Maria Johanssons dyrbara tid. Betalade ett par euro för att internetkaféet skulle skriva ut dem åt mig i stället.

Sedan loggade jag in på min egen blogg.

 

MARIA JOHANSSONS TREDJE STORDÅD

Jag rör mig just nu runt Europa. I går tog jag en sväng förbi Berlin och klättrade upp i Brandenburger Tor. Det blev ett jävla pådrag.

Sedan försvann jag spårlöst. Ingen vet vem jag är. Eller var.

Men, säger ni, vadå ”tredje stordåd”. Vilka är de andra?

Tja, många, på ett sätt – i ett annat liv kunde min luftburna skilsmässa och min erövring av Thailand ha räknats dit. Men jag har börjat en ny tideräkning, ett nytt liv, efter att jag återvände därifrån.

Tänk efter, kära läsare: Vad för oförklarliga, storslagna, våldsamma saker har hänt i Europa de senaste tre veckorna?

Och så tänker ni och så ser ni mitt namn skrivet i blod tvärs över era blinda näthinnor.

 

 

 

6.

När jag släntrade hem framåt eftermiddagen på torsdagen var där en liten fest i mitt hus. Eller ja, en väldigt lugn fest, en så kallad queer bar night med ganska stillsam dj-musik, och egentligen var den inte i mitt gårdshuskollektiv utan i botten av gathuset. Hur som helst gick jag in. Kände på mig att jag skulle hitta Isis där och det gjorde jag.

Hon lyste upp när hon såg mig. Kysste mina kinder, som i dag var prydda av stora slarviga röda cirklar – påskkärring-sminkning, komplett med fräknar.

Den gamla kukkvinnan som tidigare målat hammaren och skäran på min kind var också där, och hon lyste upp hon med. Verkade en aning berusad och kärleksfull, no hard feelings tydligen. Tur för henne.

Jag ställde mig i baren och hängde lite med dem. Drack vatten bara, hade bestämt mig för det.

Försökte hänga med i samtalet, det var bruten engelska och massa tyska och sporadisk spanska. Många av de äldre verkade inte kunna ett ord engelska, och Isis pratade ibland spanska med sin unga kompis i huset, som varken var bra på engelska eller tyska. Själv fattade jag knappt den tyska varianten av engelska, kände jag.

Jag försökte starta ett samtal med Isis, om ord och språk och namn. En aning frustrerande var det ändå, och inte blev det bättre av att jag bara kände mig nyktrare och nyktrare medan de andra blev fullare och fullare. Orden blev bara ord, meningarna försvann.

Jag kastade ett öga och världen stannade.

Efter någon timme trängde sig ett nytt sällskap försiktigt fram till bardisken för att beställa. En kort, ung pojke med brun kalufs. Jag kastade ett öga och världen stannade.

– Kit!

Kit stirrade tillbaka. Jag kände igen blicken: Desperat försöka placera en människa, och om man inte lyckas, vara inställd på att spela med och låtsas.

Jag skannade snabbt av resten av sällskapet. Ingen Tina såg jag.

– Hej … hörde jag Kit säga så jag vände mig tillbaka. Fortfarande samma villrådiga blick.

Jag kastade huvudet bakåt och skrattade.

– Det är Maria Johansson! Jag har genomgått några nya förvandlingar bara.

Kits ansikte förändrades. Som en snabbspolad naturfilm. Först enorma ögon som en dubbelexponerad måne, sedan tomt som en öken, sedan drog mörka moln över det, därefter frös det till tundra. Allt på några sekunder.

– Maria … sa de frusna läpparna.

– Ja! sa jag. Jag stack från Sverige, var trött på det där skitlandet.

Ett svagt leende i Kits ena mungipa, men den frös snabbt igen.

– Jo jo … men Tina då? Hon har varit deprimerad sedan du bara försvann så där.

Kit vände sig mot bartendern vid de sista orden, undvek mina ögon.

– Tråkigt, sa jag. Det var inte meningen. Men jag var tvungen. Jag var jagad i Sverige.

Skygg sidoblick.

– Känner du den där? väste Kits kompis, som såg ut som en knubbigare kopia.

Jag gav Kit-kopian en glödande blick.

– Jaää, sa Kit och tog emot två öl av bartendern.

– Du måste hälsa Tina från mig, sa jag uppriktigt. Hon var väldigt värdefull just då. Men sen gick det inte längre.

Kit mumlade något, tyckte jag hörde orden ”knapra tabletter”, och vände sig från bardisken. Kit-kopian slängde ett föraktfullt öga åt mitt håll och vände sedan sin breda rygg mot mig.

 

Jag motstod impulsen att placera min knytnäve rakt i det truliga pojkansiktet, för jag var angelägen om att Kit skulle sluta tjura.

Jag hade fått en idé. Den hade nog slumrat länge i mitt bakhuvud, men väckts vid åsynen av Kit, och den var så självklar och så stor och så fin att den överväldigade mig.

Jag skulle byta kön. Hej då Maria Johansson. Hej nya värld. Kanske fick jag byta namn till Mikael, ha!

Jag tog några steg åt Kits håll.

– Jag är verkligen ledsen om jag sårade Tina, Kit, sa jag och ansträngde mig för att fånga blicken som ville bort. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag flydde landet, klippte av mig håret, bröt med alla, har slutat dricka.

Kit fnös.

– Det är inte vad Tina har läst på din blogg. Fast hon slutade snabbt göra det. Orkade inte läsa om alla dina små äventyr.

Jag räknade till tio. Det var länge sedan jag gjort det.

– Allt det där är gamla saker, sa jag lugnt. Jag är en helt ny människa nu. Jag skulle gärna prata lite med dig i kväll, Kit. Jag har alltid gillat dig.

Ny sidoblick, inte lika fientlig nu. Alla vill höra att de är omtyckta.

– Jag har kommit fram till att jag vill byta kön, sa jag. Det har varit en lång process.

Kit och Kit-kopian bytte blickar.

– Snälla, sa jag. Jag är så ensam här.

Kit bevärdigade mig med en längre blick, och sedan sitt sällskap med en som verkade säga Det är okej.

– Va ere du vill veta då? sa Kopian och ställde sig kaxigt bredbent med en öl i handen.

– Hur gör man? sa jag och skålade med mitt vattenglas.

Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Fyrtiofem minuter senare grät Kit och Kopian skrek på mig. Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Ungefär så här hade det hela förlöpt: Jag hade sagt att jag ville bli man. Kit undrade på vilket sätt jag menade. Jag svarade att jag ville ha en stor kuk att köra upp i ansiktet på folk. Kopian hade skrattat lågt och elakt. Jag frågade vad fan han skrattade åt. Kit bröt in och sa att en kan vara man på olika sätt. Jag svarade att jag hur som helst ville ha en rejäl kuk. Kit sa att det är en lång process att faktiskt få göra en könskorrigering, det är en massa utredningar, psykologer, hormoner. Jag kände hoppet dala, men frågade om någon av dem gjort allt det där.

De skruvade på sig. Kopian började föraktfullt förklara att man inte bara kan ta en penis och sy fast den. Jag frågade om inte någon av dem hade en penis nu för tiden. Kopian sa jodå. Hoppet steg och jag undrade hur den kommit dit i så fall, var den inte fastsydd? Kopian började bli arg på riktigt och sa att det han hade fungerade alldeles utmärkt tack så mycket, och att han sket i vad andra kallade det.

Jag fick en ny insikt: Ett tredje kön, ett mellanting, det vore kanske det allra mest passande för Maria Johansson. Tänk bara hur förundrad jag själv blivit när jag placerade Kit i den kategorin, när vi träffades första gången. Mellan man och kvinna, det måste vara det mest fulländade för Den Pånyttfödda Maria.

Jag frågade dem om det. Hur blir man det tredje könet? Kit började säga något om att det inte finns två eller tre kön men sedan tystnade hon-han plötsligt och dök ned i sin öl. Kopian sa att en operation inte är det viktigaste, könet sitter inte bara där. Jag sa att för mig sitter kuken mellan benen och jag vill ha en. Kit satt tyst. Jag frågade igen om någon av dem gått igenom den faktiska könsbytesprocessen. Det var då Kit började gråta, och Kopian skrek åt mig att jag garanterat inte skulle klara psyktesterna i alla fall, för jag var en jävla galning. Jag räknade inte till tio denna gång, utan kastade slatten i mitt vattenglas i ansiktet på honom. Jag fick en knytnäve till svar och jag svarade likadant tillbaka och plötsligt var där massa fäktande armar och gälla röster. Halva stället gav sig in i att hålla isär oss.

En varm hand stacks under min arm och tvingade ut mig i den svalkande luften på gatan.

– Vad hände? frågade Isis oroligt och tittade upp på mig med sina stora ögon.

– Vi bråkade om en tjej i Sverige, sa jag som tyckte det var den enklaste förklaringen.

Isis ögon lyste än mer.

– Å Maria, sa hon. Inte ska du ge dig in i bråk om sånt. En enda tjej. Du är större än så.

– Jag vet, sa jag. Kom så går vi upp till mitt rum.

*

Fredag kväll äter Maria Johansson en blodig stek på en amerikansk diner. Hon äter den med händerna. Och med ansiktet.

Att vara frukterian har känts bra. Men Den Pånyttfödda Maria måste ju göra det oväntade. Att bryta sin diet ibland är bara passande, har hon intalat sig.

I hennes hjärna rusar tankarna. Det är svårt att sluta tänka på Kit och Tina och spektaklet i baren. Natten med Isis var för all del trevlig men ändå känner hon sig inte tillfredsställd. Kanske sexuellt, men det finns ju så mycket mer. Den Pånyttfödda Maria styrs av sitt intellekt och inte av sina drifter, anser Den Pånyttfödda Maria själv.

Men fastän tankarna rusar känns hjärnan alldeles tom på nya stordåd.

Efter några minuter drar magen plötsligt ihop sig i kramp. Maria tvingar sig att äta vidare ändå. Känner köttsaften rinna längs hakan. Eller blod, kanske. Vad är skillnaden egentligen? Motstår impulsen att torka sig med servetten eller ta upp spegeln.

Hon börjar känna sig illamående. Kallsvett bryter fram. Lutar sig pustande tillbaka och höjer blicken.

Då står där en servitör och stirrar på henne. Eller nja, högre rang än servitör. Kan det vara självaste herr hovmästaren? Och bakom skymtar en vakt. Jaha ja.

Hovmästaren säger något på tyska.

– Vad fan snackar du om, svarar Maria på svenska.

Mannen upprepar sin fras. Sedan pekar han på dörren.

– Jag förstår inte tyska, kan du prata engelska!

– Leave, säger vakten bakom.

– Jag pratar inte med dig, fräser Maria återigen på svenska. Vad fan vill ni?

Hon griper tag i bordskanten redan innan vakten tar tag i henne. Hon hinner däremot inte gripa den rejäla kniven som ligger oanvänd bredvid tallriken – hjärnan blixtrar till för sent.

Maria slits upp, bordet välter, Maria halvt knuffas och halvt kastas ut i ett moln av ketchup och köttsaft och kanske blod.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Charlotta Blomberg, Murjek, i Arbetarens första väljarintervju. Foto: Privat

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Efter tjugo år som kock i Kungälv utanför Göteborg ville Charlotta Blomberg testa något nytt. Därför jobbar hon sina sista år före pensionen på hembygdsgården i den lilla norrbottniska byn Murjek. Nu är hon den första att frågas ut i Arbetarens väljarintervjuer 2026.

Det dröjer inte många minuter in i vårt samtal innan 61-åriga Charlotta Blomberg säger att hon har varit kroniskt förbannad på den svenska politiken, åtminstone det senaste halvåret. När hon har sagt det skrattar hon. Ett varmt skratt som inte bär spår av ilskan hon beskriver men inte heller faller undan för allvaret i de egna orden. Hon är arg och vill att något ska hända – vi återkommer snart till vad.

Det blir en telefonintervju, det här första av flera fördjupande väljarmöten som Arbetaren kommer att publicera inför valet. Den som följer Vad fan ska man göra-bloggen har redan kort introducerats till Charlotta – hon kallas gärna Lotta – och vår spontana träff i Murjek, där hon bor. Nu vill jag komma närmare henne och hennes tankar och eftersom avstånden är som de är, blir det per telefon.

Första frågan lyder:

Vad bryr du dig om i livet?

– Oj, det var svårt …, svarar Lotta och ber att få tänka efter en stund.

– Jag bryr mig mycket om vår natur, säger hon sedan. Jag använder mig av naturen mycket, gillar att vara i den. Den ger ro och kraft. Och jag tycker det är hemskt, det som händer med våra skogar och andra delar av naturen. En annan sak är det här med Allemansrätten som försvinner mer och mer. Och strandskyddet. Det är mycket som luckras upp som gör det allt svårare för gemene man att få tillgång till naturen. 

Pensionen – och hälsan

De nära och kära blir också viktigare med tiden, resonerar hon. Som ung finns det ”så mycket annat att göra och utveckla” men nu tar relationerna allt större plats. 

– Mina föräldrar är borta sedan ett antal år. Men vännerna, de nära kontakterna, sätter jag väldigt högt, säger hon.

– Och så är det hälsan, som blir viktigare ju äldre man blir. Jag vet inte hur jag ska orka tills jag blir 67, att jobba i 5,5 år till. Innan jag kan gå i pension. Jag lever själv och betalar alla räkningar själv. Det är något som gnager mycket, hur man ska få det att gå ihop. Även om man sparar och försöker göra vad man kan. Men så måste man försöka leva lite också, under tiden. Man kanske inte ens blir pensionär, säger hon.

Du har bott strax utanför Göteborg större delen av livet och lever nu på en ort med ungefär 50 invånare. Hur upplever du skillnaderna, om vi nu tänker på hälso- och sjukvården specifikt?

– Det är en otrolig skillnad mot hur vi hade det hemma.

På vilket sätt?

– Jag skadade min rygg för drygt fem år sedan och fick bland annat kotskador. Det visade sig efter läkarnas missar att det var på grund av benskörhet. Då tog det två-tre månader att komma på remiss in till Göteborg. När jag skulle få samma vård här i Norrbotten skrev de remissen den 28 oktober och jag fick komma in den 28 januari. Femton månader senare, säger Lotta. 

– Och tandläkare … Det finns ingen om du bara vill ha en tid i närmaste större ort Jokkmokk, där kan man bara söka vid akuta fall om man inte är barn eller gammal. Annars får du åka till Boden eller Arvidsjaur eller Luleå, Gällivare …

Det är jättelångt. 

– Ja. Jag har ju läst om att det skulle vara så här. Men har ändå inte tänkt att det var riktigt så illa. Så då får man planera. Det blir viktigt att hålla sig frisk.

”Vart fan är det på väg?”

Det blir en öppen fråga till. Jag frågar Lotta Blomberg om hon kan komma på en situation med koppling till politiken – allt ifrån bristen på tandvård till någon stor omvärldshändelse – som har framkallat någon typ av känsla hos henne. Har något i politiken gjort henne glad, upprörd, lättad, hoppfull? Och då kommer det:

– Ja, alltså man har väl varit kroniskt förbannad nu det sista halvåret tycker jag. 

Och så skrattet.

– Det går ju inte en dag utan att man börjar fundera på ”vart fan är det på väg?”. Det är helt hutlöst hur det håller på, det var ju det vi pratade om sist

– Alltså det här med Tidöregeringen och Migrationsverket och alla dessa helt inhumana… det är så fruktansvärt. Människor som kämpar och som verkligen gör rätt för sig, som blir behandlade som … Det är någonting jag går i taket för med jämna mellanrum. Sen måste jag ju erkänna, det finns människor överallt som beter sig illa. Men det är just de här människorna som verkligen försöker. Jag tycker det är fruktansvärt.

Om jag får backa bandet lite. Berätta om när du röstade första gången – var befann du dig i livet då? 

– Jag hade nog inte flyttat hemifrån än, utan minns det som att jag röstade en gång när jag fortfarande bodde hemma. Och där jag levde då, mitt ute i skogarna några mil utanför Göteborg, där fanns det liksom ingenting att göra för en ungdom. Men det fanns CUF – Centerpartiets ungdomsförbund, säger Lotta Blomberg.

– Det var en förening och det var ju inte så himla hårt politiskt utan vi hade väldigt roligt. Vi umgicks, dansade, åkte på stora läger och man blev lite präglad. Man hittade andra som tyckte om att göra likadana saker. Så det var inte politiken som var det viktiga egentligen. Men det blev ju ändå att man röstade på dem för man blev färgad av det. 

Fälldin mot Palme i valet 1982

Det här var valrörelsen 1982 som hade centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister och socialdemokraten Olof Palme i opposition. Mycket kretsade kring förslaget om löntagarfonderna – det system som skulle föra över en del av företagens vinster till fonder styrda av fackföreningarna, så att facken skulle kunna köpa aktier i svenska storföretag. Idén var att ge arbetstagarna direkt inflytande över kapitalet och motverka maktkoncentrationen hos privata ägare. Motståndarna såg fonderna som ett hot mot äganderätten.

Stockholm, 13 februari 1978. Thorbjörn Fälldin (C) och Olof Palme (S) träffas utanför Isstadion efter en match. Foto: Kent Östlund/TT

I en intervju inför valet, gjord av journalisten Göran Rosenberg, berättar Olof Palme att han just då läser boken Husbonde och dräng av Leo Tolstoy – ”ett utmärkt inlägg i debatten om löntagarfonder.”

Varför? undrar Rosenberg.

– Det visar att den här husbonden, han är väldigt girig, säger Palme. 

– Han släpper inte ifrån sig någon del av sin makt och sitt inflytande godvilligt. Hur vackert och generöst han än uttalar sig. Han försöker lura den stackars drängen på hans sista kopek. Och drängen, han lär sig att man måste hålla ihop om man ska klara sig. 

Frågor om löntagarfonder och att avskaffa grundskolebetygen

Debatten om löntagarfonderna fortsatte och när de väl infördes ett par år senare var förslaget kraftigt urvattnat. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avvecklade sedan fonderna direkt efter att den kom till makten 1991.

Också annat debatterades flitigt i valrörelsen då Lotta Blomberg röstade för första gången. I ett replikskifte från Svt:s partiledarintervju hörs journalisterna Göran Rosenberg (igen) och Christer Petersson pressa oppositionsledaren Palme i frågan om betyg. Socialdemokraternas kongress hade då tydligt uttryckt att de ville avskaffa grundskolebetygen, också Palme själv sa sig ha övertygelsen att det skulle vara bäst. 

– Men! Vi har gjort opp med Folkpartiet och Centerpartiet om det här. Efter långa diskussioner kom vi fram till att i åttan och nian ska man behålla betygen. Och sen ska man pröva om man kan få bättre intagningsmöjligheter till gymnasiet, en försöksverksamhet. 

 Men ni vill ju ta bort betygen?

– Ja, men vi har gjort opp med de andra partierna.

Men om ni får makt själva efter valet?

– Ja, men vi har ju också moral. Har vi gjort opp, även om det inte är grannarna i byn, utan folkpartister och centerpartister, så står vi för det. Och alltså kommer vi under den kommande mandatperioden icke att röra betygen. Vi har ett partikongressbeslut. Sen sitter vi och förhandlar med de andra och gör upp. Och då anser vi oss faktiskt bundna av en överenskommelse!

Fälldin fick första rösten – svårare i dag

Palme vann valet och Fälldin, som fick Lotta Blombergs röst, tvingades lämna statsministerposten.

Sedan dess har hon valt olika i olika val, inte varit ”jättefast” i ett och samma parti utan gått på specifika frågor aktuella i respektive tid.

– Nu känner jag mig mer osäker än någonsin på vad jag ska rösta på, faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om vad partierna står för längre. Så det är någonting jag får sätta igång att göra, gå igenom och läsa in mig. Och ta det kommunala för sig och riksdagsvalet för sig.

Om du jämför din tidiga tid som väljare med den här tiden – vad skulle du säga då?

– Jag tyckte det var lättare att förstå då, att varje parti stod för sin sak. Det var inte de här samarbetena och gråzonerna, utan det var lättare att skilja på den ena och den andra, säger hon. 

– Jag har nog aldrig lagt ner jättemycket energi på att läsa på tidigare. Men jag känner ju nu att jag måste ta tag i det och se vad jag verkligen vill stå för.

Det som också har ändrat sig från då till nu är att vi lever i vad man kallar ett ”post-truth-samhälle. Fakta tar allt mindre plats, det är halvsanningar och lögner från olika håll i debatten. Även om du nu läser på, känner du dig trygg i att partierna och politikerna talar sanning och kommer att agera som de säger att de ska agera?

– Nej, för de skriver ju inte i sina partiprogram vilka de kan tänka sig att alliera sig med. Vissa har sagt att de absolut inte ska göra vissa saker och ändå gör de det. Hur ska man kunna lita på det? Jag vet inte hur man ska få tag i den information man behöver. Jag är inte så snabbtänkt i de här sakerna, det känns övermäktigt, säger Lotta Blomberg.

– Hemma när jag växte upp var vi aldrig någon debatterande familj. Vi diskuterade aldrig politik, så jag är inte van vid det. Det är bara när det är saker jag verkligen kan som jag känner att jag kan stå på mig. Annars tar jag inte diskussionen, för att jag känner mig osäker. 

Riksdagens åtta partiledare i studion inför en partiledardebatt i Svt:s Agenda, oktober 2025. I mitten programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft. Foto: Caisa Rasmussen/ TT

Det räcker att se på utvecklingen i USA så får man gråa hår, resonerar hon.

– Med fake news och bristen på respekt för människor i stort. Jag mår dåligt när jag ser det. Och den här tonen. Det sprider sig, det här. Att inte tala sanning och inte stå för vad man har sagt. 

Om jag säger ordet ”framtidstro” nu, i mars 2026 – vad tänker du då?

– Framtidstro har det väl inte varit så lite av någon gång tidigare, känns det som. Men samtidigt hoppas jag också att det leder till att människor … Ja, vi är lite för mesiga, bara. Rent allmänt och politiskt. Vi står inte för saker, även Sveriges regering och Nato – alla bara håller god min. Man sätter inte ner foten och säger att ”nu är det bra”. 

Ljusglimt från Jokkmokks ”Tack men nej, tack”

Vi svenskar är dåliga på det, menar Lotta Blomberg. Och skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar. 

– Jag tror att det kommer att komma. Vi måste på något sätt förena oss. Man måste börja tänka om. 

En ljusglimt var skrivelsen som kom från kommunstyrelsen i Jokkmokk tidigare i år, tycker Lotta Blomberg. Det svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring som löd:

”Tack men nej, tack” till att delta i ”regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.

– Då blev man hoppfull. Någon som hade en maktposition som visade var gränsen gick. Och det spred sig bland människor, många delade och många andra kommuner gjorde likadant. Det blev ringar på vattnet och det kändes som att det kanske var startskottet för folk att förena sig och säga att ”nej, nu är det för jäkligt, nu måste vi göra någonting”.

Om du utgår från dig själv: Vad skulle krävas för att trigga igång dig, få ut dig på gator och torg eller på något sätt vara en del av det du själv säger behövs?

– En begränsning för mig är förstås avstånden till olika evenemang. Men jag skulle kunna tänka mig att bli mer aktiv. Och jag tror att det är någonting som har kommit av att det ser ut som det gör. Att jag har känt mer och mer att vi måste göra någonting. Men vad ska man göra och vad kan man göra? Vad är det man behöver stötta, är det demonstrationer eller är det namninsamlingar eller något annat? 

Just namninsamlingar har hon skrivit på då och då, till exempel till förmån för UNHCR eller för att rädda nattågen norrut. Men det finns fler steg att ta, tänker Lotta Blomberg.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Vi reser i etapper som ni säkert märker. Här i bloggen kommer allt att berättas men det blir lite i omgångar, utportionerat. Idag blir det en paus från norr-etappen med en throwback (heter det så?) till en av våra Stockholmsintervjuer som vi gjorde längs röda tunnelbanelinjen för några veckor sedan – just den här utanför köpcentret Fältöversten, vid Karlaplan på Östermalm. 

Vi hade just sagt hej då till jag vet inte vilken i ordningen av ungdomar som kommit fram för att ta en bild med Greta, den nya tidens autograf. Hon hade – som vanligt – motfrågat den som tog bild om personen kunde tänka sig att ställa upp på att bli intervjuad av oss.

– Nej, jag vill inte prata om politik, tyvärr. Fortsätt med det du gör, du är grym, var svaret. 

Det är fascinerande, sa vi till varandra. Detta återkommande fenomen att en person berömmer Greta och andra aktivister för det de gör och står för – för att i nästa andetag koppla bort sig själva från hela det politiska samtalet. 

– Det verkar som att politik är så avlägset för många. Att man inte kan se hur man själv skulle kunna vara en del av den. Jag tänker att vi har misslyckats här, kollektivt, med att få människor att förstå att det jag och andra aktivister gör, rör alla. Vi gör det här för att politiken påverkar oss och dig, och vi och du kan påverka politiken. Alla kan vara en del av det och alla behövs, sa Greta.

Vi hade gjort ganska många intervjuer inne i köpcentret, flera väldigt intressanta och roliga som vi kommer berätta mer om längre fram (bland annat med en vrålkänd skådespelare som varken Greta eller jag kände igen förrän vi kollade på videoklippen i efterhand, så pinsamt). Nu skulle vi just gå ner i tunnelbanan för att åka till någon annan station längs linjen. Men vi blev avbrutna av… Tada! En ung kille som kom fram och ville ta en bild. Hans kompisar stod intill.

– Okej, sa Greta.

Bilden togs, killen sa “tack så mycket” och Greta högg direkt:

– Får jag intervjua er?

Viss tvekan uppstod men efter en stund ställde fyra killar upp sig i en halvcirkelliknande form mitt framför uppgången till Karlaplans tunnelbana. Det visade sig snart att alla fyra gick i Östra Real – min (Alexandras) gamla gymnasieskola. De var 16 eller 17 år allihop och en av dem bad att få vara anonym, så för enkelhetens skull låter vi alla stå utan namn.

– Vi pratar med folk inför valrörelsen, sa Greta. Frågar vad de tänker kring svensk politik just nu.

– Nej, men det är för hett ämne för mig, sa killen som tog selfien med Greta.

– För hett ämne? svarade hon.

– Jag kan för lite för att prata, sa han och hans kompisar höll med, det var samma för dem.

– Jag har inte bestämt mig för mitt val och vi kommer inte bli 18 till valet, sa selfiekillen.

Greta, som var 15 år när hon började skolstrejka, sa:

– Det betyder ju inte att ni inte har viktiga saker att säga. Jag har inte heller bestämt mig för vad jag ska rösta på, jag har ingen aning. Har ni varit engagerade i politik? Gått på någon demonstration eller någonting?

– Nej, sa alla killarna i mun på varandra. 

– Varför då? undrade Greta.

– Vi har inte varit så intresserade kanske, sa en av de andra killarna som bar sin svarta dunjacka öppen trots ett antal minusgrader. 

– Jag känner att det är lite för långt ifrån oss nu när vi inte kan påverka ändå. 

– Men ni påverkas, sa Greta.

– Jo. Men det har inte varit så relevant… Eller det har varit relevant men det har inte varit så populärt i vårt umgänge kanske, sa selfiekillen.

En tredje kille, iklädd endast fleecetröja, sa till selfiekillen:

– Du är med i elevrådet, så du vet ju ändå hur man kan påverka.

Selfiekillen svarade:

– I skolmiljö har jag ju varit det. Men inte i politik-politik. 

Hur kommer det sig att du är med i elevrådet? (Det här är jag, Alexandra, som frågar.)

– Det är kul att vara med och bestämma. Och få vara med och påverka. 

Vad har du varit med i för beslut?

– I min förra skola ändrade jag på lite saker… Men nu har jag mest suttit med och lyssnat. 

Greta:

– Det är en bra början, ett sätt att börja engagera sig, sa Greta och fortsatte: 

– Känner ni er hoppfulla inför framtiden?

Den fjärde killen, i gråsilvrig dunjacka och keps, kom med in i samtalet:

– Mycket. 

Greta:

– Mycket?

Kepskillen:

– Ja. 

Selfiekillen:

– Både ja och nej. Det känns som att det är många förändringar som kommer och man är lite orolig för det. Men man tänker också att det är så långt fram så… Jag är inte rädd för framtiden. Men lite orolig.

Greta vände sig till kepskillen:

– Vad är det som känns hoppfullt?

Han svarade:

– Nej, men jag tycker att det ska bli kul i framtiden. Vad ska man vara rädd för, liksom? Eller, det känns inte som att det finns så mycket att vara rädd för.

Killen med öppen jacka fyllde i:

– Vi är trygga i styret som är just nu. Och vi tror på våra politiker.

Greta:

– Bra att höra att ni är hoppfulla. 

Jag vände mig till selfiekillen:

Du sa lite både och. Vad tänker du på? 

– Det är mycket nytt som händer.

Killen i silverjacka bröt in och frågade sin kompis:

– Som vadå?

Selfiekillen:

– Typ, det är mycket med AI. Även fast det är väldigt intressant. Och sen är det ju hela klimatfrågan. Så det är ju lite ångest kring det. 

Silverkillen skrattade till:

– Har du klimatångest?

Selfiekillen: 

– Nej, haha. Men alltså…

Han såg på sina kompisar. 

Silverkillen:

– Det är inget fel med det. 

Selfiekillen:

– Man påverkas ju kanske inte så jättemycket här i Sverige. För det är inte så mycket naturkatastrofer. Men… Om man tänker… Till exempel, om man är och åker skidor så märker man ju direkt att det är mindre snö. Och glaciärerna smälter och…

Greta: 

– Klimatångest är en intressant term, tycker jag. För ångest är ju att man överreagerar på någonting och oroar sig i onödan. Men klimatångest är ju snarare att man förstår det som forskningen säger…

Selfiekillen: 

– Du menar att det inte riktigt är ångest? För jag överreagerar inte, eller?

Greta: 

– Alltså, ångest kan det ju vara. Men det är ett intressant begrepp. Att vi fokuserar på brandlarmet snarare än att kolla på att huset faktiskt brinner. 

Selfiekillen:

– Intressant perspektiv.

Silverkillen: 

– Det var djupt. 

Killarna började röra sig lite otåligt, sannolikt kalla och redo att gå vidare. Greta ställde en sista fråga:

– Vad krävs för att ni ska engagera er och till exempel gå på en demonstration?

Killen i silverjacka svarade:

– Jag skulle nog behöva att någon tog med mig dit, tror jag. Det är liksom att jag inte riktigt vet hur man går med i en demonstration. 

Selfiekillen fyllde i:

– Alltså jag tror att om personer i min närhet skulle göra det, så skulle jag följa med. Det tror jag.

Nu dök det upp några vänner eller bekanta till våra intervjupersoner och vi tackade dem och sa hej då. Just innan vi hann fram till rulltrappan kom det ett nytt gäng grabbar från Östra Real:

– Är det Greta!? Kan vi få ta en bild? 

Det togs en bild och de började gå, samtidigt som en av dem sa: 

– Vi stöttar dig!

– Toppen, sa Greta och ropade efter dem:

– Hoppas jag får se er på en demonstration någon gång snart!

Det var allt från Karlaplan för denna gång. Nästa gång vi hörs blir det sannolikt mer från vår resa i norra Sverige. Hej så länge!

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om hur Uppsala LS hjälpte en medlem att förhandla upp lönen. Foto: Hasse Holmberg / TT, Privat. Montage: Arbetaren

Uppsala: Facket hjälpte förskole­pedagog att förhandla upp lönen

Den syndikalistiska fackföreningen Uppsala LS hjälpte en pedagog på en privat förskola att förhandla upp lönen. Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om processen, om esset i rockärmen och om hur fackföreningen har satsat på fler ideella förhandlare.

Det var efter lönesamtal på en privat förskola som en förskolepedagog hörde av sig till sin fackförening Uppsala LS av SAC.

Medlemmen var missnöjd med löneutvecklingen och på arbetsplatsen visade det sig, enligt Uppsala LS, att det fanns flera stora arbetsmiljöproblem: Kränkande särbehandling, hot om varningar, konflikter i personalkollektivet och otydliga rutiner. 

Just lönen, menade förhandlaren Alexandra D’Urso, kunde vara ganska svår att påverka i stunden. Men facket lovade att ändå göra ett försök och kallade ledningen för den privata förskola till förhandling.

 – I januari kallade vi dem till förhandling angående anställningsvillkor, lön, arbetsmiljön och arbetstider. Och om kränkande särbehandling, som skedde mot vår medlem.

Det tog tid att få till förhandlingen. I början ville den privata förskolan inte lämna ut vissa dokument, till exempel dokumentation över lönesamtalet. Och efter att facket begärde ut en kopia av förskolans arbetsmiljöpolicy, fick de ta del av en policy som till synes skapades under förhandlingsperioden, menar Uppsala LS.

Esset i rockärmen – MBL 18 §

När ledningen inte ville lämna ut dokument tvingades facket att påminna om medbestämmandelagen (MBL) 18 §, som tydligt säger att om en part i en förhandling åberopar skriftliga handlingar ska de finnas tillgängliga för motparten.

Alexandra D’Urso är förhandlare på Uppsala LS. Foto: Privat

– Men då behövde förhandlingen pausas, fortsätter Alexandra D’Urso. När förhandlingarna sedan återupptogs var de betydligt mjukare och vi kunde resonera med arbetsköparen.

Sammanlagt hölls det fyra förhandlingar under vintern. Och vid sista förhandlingen gick ledningen med på att höja medlemmens lön. 

Just MBL 18 § berättar Alexandra D’Urso är en lag som Uppsala LS använder sig av ofta i förhandlingar.

– Den är kort, enkel och tydlig. Vi använder den ganska ofta i våra förhandlingar. För så fort någonting nämns av en arbetsköpare så vet vi att vi kan begära ut det. Så det är ett bra kort att spela i förhandlingen.

Uppsala LS satsar på förhandlare

Under de senaste månaderna har Uppsala LS vunnit flera förhandlingssegrar. 

Nyligen hotades en medlem på kommunen med uppsägning – något som stoppades av facket. Tidigare har man också stoppat ett bemanningsföretag från en uppsägning i samband med en föräldraledighet. 

Uppsala LS har vunnit flera förhandlingar senaste tiden. Foto: Skärdump Uppsala LS

Och i höstas hjälpte man en rullstolsburen medlem på Samhall att förhandla om tillgänglighetsanpassningar, samt begära ut ersättning till medlemmen för brott mot diskrimineringslagen.

Alexandra D’Urso berättar att de vunna ärendena är ett resultat av att fackföreningen satsat på utveckling av förhandlingsvanan bland medlemmar.

– Vi har satsat mycket på att öka vår förhandlingsverksamhet och att utbilda fler förhandlare.

MBL-pingpong med Uppsala LS

En uppskattad utbildning som facket har anordnat är så kallad ”MBL-pingpong”. Deltagarna får prova att rollspela arbetare och arbetsköpare och i olika scenarier, riktiga och påhittade, testa att använda MBL-paragrafer i förhandlingssituationer.

– Det är superroligt, för man får driva på och lära sig hur man till exempel bokar en förhandling, vad man har för tidsfrister och hur man argumenterar tillbaka. 

I vissa förhandlingar kan man behöva vara hård och ställa arbetsköparen mot väggen, berättar Alexandra Alexandra D’Urso vidare.

– Det är inte alltid lätt att vara konfrontativ på det sättet. Som man behöver. Men det är jättebra att ha ett pass med andra kamrater som vill lära sig om förhandling, att testa att vara hård. 

Just utbildningarna med momentet MBL-pingpong har gjort att det är många medlemmar som nu testat att förhandla.

– Vi har verkligen ökat antalet personer som kan hoppa in och ta förhandlingar. Vilket är jätteroligt,  avslutar Alexandra D’Urso, förhandlare på Uppsala LS av SAC.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Chalmers Social Justice i ett debattinlägg som är en fortsättning på delar av lärarkårens debattartikel i höstas, som förblev obesvarad av högskolans ledning. Foto: Bo Carsing/TT

Chalmers ledning duckar frågor om Israelsamarbete

Under en lång tid har studenter och anställda på Chalmers krävt att högskolan avslutar sina samarbeten med institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina – utan gehör. Trots tältläger, öppna brev och offentligt avslöjade forskningssamarbeten med israelisk vapenindustri står ledningen fast vid sin ståndpunkt. Chalmers Social Justice i en replik på det svar de aldrig fått – samtidigt som ledningen kallas att bemöta dem i offentlig dialog.

I skrivande stund är det drygt ett halvår sedan Solidarity Group, en grupp bestående av lärare och forskare på Chalmers, skrev ett öppet brev i GP till ledningen på Chalmers med uppmaningar att se över och avsluta samarbeten med institutioner i Israel som är medskyldiga till folkmordet i Gaza.

Gruppen startades som en reaktion på hur universitetet hanterade studenternas protester mot militära samarbeten och kopplingar till en folkmordsanklagad stat – genom att tillkalla polis, polisanmäla studenter och förbjuda demonstrationer. Efter publiceringen av det öppna brevet fick gruppen till ett möte med ledningen där samma inkonsekventa hållning som intagits sedan folkmordet inleddes tyvärr upprepades. 

Det var först efter att ett tältläger uppfördes på ”Geniknölen” som vi fick till ett möte med ledningen. Där kunde vi presentera våra självständiga efterforskningar, i vilka vi upptäckt att Chalmers sedan 2009 ingått i hela 21 samarbeten med israeliska institutioner. Bland de mest uppseendeväckande ett som undersökte nya produktionsmetoder för flygindustrin där IAI (Israeli Aerospace Industries) ingick. Detta företag producerade Israels första attackdrönare som användes för att attackera ambulanser i Libanon redan tre år innan.

Man har även varit med i projekt för att förfina datorsystem med hög prestanda tillsammans med IBM Israel som driver ockupationens befolkningsregister. Resultaten har sannolikt används till ’Lavender’ och ‘Daddy’s Home’, program som använder generativ AI för att generera måltavlor för de olagliga bombningarna av Gaza.

Inga etikprövningar inför samarbeten

Nyligen har Chalmers även varit med och startat ett forskningssamarbete som syftar till att vidareutveckla generativ AI tillsammans med ett israeliskt universitet, teknik som redan bevisligen använts av den israeliska militären för att begå krigsbrott. Samtidigt pågår ett samarbete med israeliska universitet inblandade i att utveckla nya kommunikationssystem för fordonssystem med ’hög mobilitet’, vilket antagligen inkluderar drönare. Vi har även fått veta att det inte finns några krav på etikprövningar inför samarbeten mellan högskolan och privata aktörer. 

Demonstranter utanför Göteborgs universitet protesterar mot kriget i Gaza och kräver att universitetet bryter samarbetet med israeliska lärosäten. Foto: Adam Ihse/TT

Detta bemöttes med axelryckningar. Chalmers stod fast vid samma position som hållits sedan början av folkmordet. Inte ens efter att vi offentligt avslöjat resultatet av våra efterforskningar i Tidningen Syre tänkte man ta avstånd från sitt eller sina samarbetspartners ageranden. Som mest lovade man att delta i ett arbete som stödjer återuppbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Gaza.

Att ta avstånd från sina medskyldiga samarbetspartners vore tydligen ett utrikespolitiskt ställningstagande, trots att detta är en intern fråga gällande högskolans egna samarbeten. Det är ändå en märklig förevändning då Chalmers tidigare tagit liknande ställningstaganden när det gällde invasionen av Ukraina och upproret i Iran 2022. Tydligen gjordes dessa efter uppmaningar från regeringen, men detta nämndes aldrig i uttalandena. Men enligt 2 kapitlet, 2:a § i högskolelagen, är det ”Styrelsen för en högskola [som] har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” och alltså inte regeringen.

New public management har lett till en ond cirkel

Trots att våra krav upprepats av en stor del av de anställda på högskolan, och att FN:s högsta utredningsorgan, Amnesty, Human Rights Watch samt Bt’selem har fastställt att Israel begår ett folkmord i Gaza står ledningen än i dag fast vid en helt obegriplig och oförsvarlig ståndpunkt. 

Då ledningen varken svarat på vår artikel eller den från fakulteten tänkte vi skriva den repliken som hade varit lämplig att komma ut med, utifrån hur vi föreställer oss att de faktiskt resonerar i frågan.

Det hade varit klädsamt att till exempel medge hur Chalmers just nu går med ett 60-procentigt overhead. Alltså att en sådan stor del av intäkterna från forskningsmedel går till omkostnader såsom hyra och administration, och hur detta gör att Chalmers knappast har råd att bli av med de flera miljarder från EU:s Horizon-program som är öronmärkta för samarbeten med israeliska institutioner. Detta har att göra med hur omfattande privatiseringar har gjort staten tvungen att hitta nya inkomstkällor och det är en del i hur Chalmers sålt av sina lokaler till det statliga bolaget Akademiska hus. Genom de höga hyrorna finansierar högskolan staten, i stället för hur det rimligtvis borde vara – att staten finansierar högskolan. 

Man hade även kunnat ta upp hur new public management-paradigmet har lett till en ond cirkel. Den ökande andelen administratörer som anställts för att ”effektivisera” verksamheten styr forskningen bort från ämnen som kan gynna världen – och mot vad som drar in medel. Det belastar verksamheten ytterligare och tvingar högskolan att ingå i problematiska samarbeten. 

Vad väger tyngre än folkmord?

Under det senaste mötet med oss som driver frågan hänvisar ledningen till att deras professionella roll tvingar dem att göra vissa avvägningar som kan gå emot en personlig moral. Vi kräver att veta vilka avvägningar som kan väga tyngre än att hindra högskolan från att vara medskyldigt i folkmord. Vi ser detta som ett implicit erkännande av den situation vi beskrivit, och ett monumentalt misslyckande i ledarskapet.

Ifall det finns vissa systematiska eller strukturella orsaker till varför högskolan måste agera på ett sätt som strider mot dess värdegrund är det ledningens roll att sätta ord på och agera för att förebygga detta. Det är skamligt att de bevisligen har en förståelse för vikten av påverkansarbete gentemot politik och samhälle då de håller föredrag på Almedalsveckan och skriver debattartiklar i Dagens Industri, samtidigt som de inte lyfter ett finger för att arbeta för en högskola som är tillräckligt ekonomiskt och politiskt självständig för att undvika samarbeten som gör den medskyldig i folkmord. 

Vi kallar ledningen att bemöta oss i en offentlig dialog där de kan försöka bortförklara den systematiska förklaringen till deras agerande som vi har redogjort för. Det kan mobilisera ytterligare offentlig press på högskolans ledning men även våra makthavare för att få till den välbehövda förändringen som kan leda till att: 

● Chalmers återfår sin ekonomiska och institutionella självständighet.

● Chalmers avslutar samtliga samarbeten med institutioner och företag som är medskyldiga i folkmord eller andra människorättskränkningar, eller där medarbetare inte kan uttala sig om militärens agerande i rädsla för att bli arresterade såsom hände vid Hebrew University of Jerusalem. 

● Chalmers inför riktlinjer för etikprövningar inför samtliga samarbeten som inbegriper en bedömning av det socialpolitiska klimatet i samarbetslandet, såsom yttrandefrihet och säkerhetsläge, i enlighet med remissvaren till UHR, Vinnova och Vetenskapsrådets uppdrag för att främja ansvarsfull internationalisering.

Chalmers Social Justice

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
8 mars - bevakning kring internationella kvinnodagen

Det händer på 8 mars 2026

Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.

Malmö

Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.)
Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer

• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister!
samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer

Klockan 15.00 Demonstration Feminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet!
Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hörby

•  Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen
Klockan 14:00 på Bio Sågen.
”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer

Stockholm

Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.”
Starttid: 14.00
Avmarsch: 15.00
Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget

Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm.
Läs mer

Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.)
Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner!
Samling Tjärhovsplan 20.00
Folkkök på Kafé 44: 18.00

”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer

Göteborg

• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID!
”Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!

  • Samling på Masthuggstorget
  • OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
  • Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära

Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.

I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer

Uppsala

• Fackeltåg på internationella kvinnodagen
”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer

Vara

• Filmen Aktivister visas på Park Bio
”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!”
Läs mer

Gävle

• Kvinnodagsvaka
7 mars, 16.00-22.00 Musikhuset Sjömanskyrkan

Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word!
Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn.
Läs mer

Umeå

Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration
Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget
Tåget avgår 14:15
Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45
Läs mer

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
2026 års Ottarpris går till lärarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. Foto: Alva Roselius, Sverre A. Børretzen/TT

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor. 

Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars. 

– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. 

”Anti-woke”-trend och panik

Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. 

– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.

Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.

Undervisar elever och lärare 

– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.

Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.

– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.

Läs mer i intervjun med Ottarpristagarna.

Uppdatering: Riksdagsbeslutet som skulle fattats den 17 mars är framflyttat och kommer senare under våren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"
Grovsnusmumriken fortsätter betrakta världen. Bild: Kattis M Bild: Kattis Mörk

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Grovsnusmumriken spelar just nu Kjell Höglund: ”Från alla håll så manar man till krig och kamp, och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp.”

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.  Foto: Olof Åström, Skärmdump

Skurup-domen sätter priset på en arbetares liv

Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.

Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.

Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.

Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?

Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, Ottar. Foto: Pressens Bild / TT, Sverre A. Børretzen/TT. Montage: Arbetaren

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.

Vem var Ottar?

Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna. 

Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.

Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?

I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar. 

Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.

Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor. 

Vem startade RFSU?

Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. 

RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.

Vad är Ottarpriset?

Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter. 

Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.

Här kan du nominera till Ottarpriset och läsa mer om tidigare pristagare.

Publicerad Uppdaterad