Maria Johanssons memoarer – del 15

5.

– Vad gör du? Kom ner!

– Stå stilla!

– STÅ STILLA NU ANNARS SKJUTER VI!

Strålkastare. Maria Johansson är fångad i en cirkel av isljus. Frusen. Som en ödla som spelar död, eller som en uppstoppad katt på ett kallt plåttak.

Hon vill inte dö. Inte här.

Hon gör som de säger. Lägger bara försiktigt huvudet mot plåten. Tittar på sin hand. En nagel är av och blod droppar, svart mot det ärggröna taket. Piercingarna mellan pek- och lång- och ringfinger blöder också, noterar hon.

Sedan kommer de.

*

Okej. Jag är fri nu. Fri och heligt förbannad.

Fast vad fan, det låter ju som mitt normaltillstånd.

Ja, jag är fri ur arresten eller vad det heter i det här jävla landet, jag är full med blåmärken och de förbannade nazi-Stasi-uniformerna kommer inte gå säkra på gatorna om jag ser dem igen. Jag ska döda er allihop era jävla horor.

Okej, andas, ta det från början säger ni. Fuck you säger jag, men gör det ändå, för detta måste berättas.
Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt.
Efter lunch på tisdagen gick jag och hämtade ut ett nytt självporträtt. Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt, på en slags upprullbar plastbanderoll. Nästan precis 100 euro hade det kostat.

Den Pånyttfödda Maria morrade mot mig från den halvmatta plastduken. Hon var krigsmålad i ansiktet och hade sin strap-on fastsatt i pannan som ett horn. Svart kjol, guldsandaler, den röda morgonrocken. Vänstra bröstet hängande utanför, den lilla drakmössan som en ensam bh-kupa på det högra.

Såg bra ut.

 

Drygt tio timmar senare, när klockan närmade sig 23 och staden verkade relativt död denna snålblåsande januaritisdag, lirkade jag mig ut genom ett lite för trångt fönster i huset intill Brandenburger Tors norra flygel.

Jag hade rekat under måndagen. Det var ett löjligt litet avstånd mellan fönstret och den lägre delen av monumentets tak. På andra sidan av det taket gick en trappa upp till en dörr, som uppenbarligen ledde till den högsta punkten och själva statyn. Jag förutsatte att dörren skulle vara olåst, varför skulle den vara låst på denna otillgängliga plats. Men för säkerhets skull hade jag en repstege med krokar i min nya ryggsäck. Den skulle nog vara praktisk när jag skulle ned också.

Jag kände mig som en superhjälte. Eller superskurk kanske.

 

På eftermiddagen gick jag in i monumentets grannhus. Det var också ett slags konstcentrum. Jag berättade vem jag var, jag visade foton av mitt tecknade verk på det andra galleriet, jag sa att jag höll på med ett projekt på uppdrag av det svenska konstinstitutet. Jag sa att jag ville ställa upp min banderoll här, bara under en dag. I morgon kommer jag och hämtar den.

Jag hade förberett allt. Jag är ett geni och mina planer är därefter. Jag hade tagit på mig lite mer konventionella kläder, och min gamla röda peruk, kammat ned luggen över pannan. Inga hakkors i ansiktet. Jag sa inte att mina verk var självporträtt, varför skulle jag. De var konst, helt enkelt.

Jag fick som jag ville. Människor är så enkla när allt kommer omkring. Tror du på vad du själv säger så lyder de dig. Särskilt tyskar, kanske. 
Jag fick ställa upp min banderoll en våning upp, i ett tomt hörn nära trappan. Jag tackade, jag log, jag fotograferade, jag gick.

Kom sedan tillbaka någon timme senare, nickade vänligt åt mannen i receptionen som nu kände igen mig, och gick inte igen.

Jag ställde mig blick stilla i hörnet bakom den uppspända banderollen och jag stod där tills de stängde och sedan många timmar till.

Ni ser, jag har en otrolig självdisciplin när det behövs. Det finns inget jag inte klarar.

När jag tyckte att tillräckligt lång tid gått efter stängning, rullade jag snabbt ihop banderollen, lämnade stativet i hörnet och körde ned rullen så gott det gick i ryggsäcken. Begav mig till det lilla fönstret. Upp med det fort som fan, jag räknade med att det kunde vara larmat. Men inget larm ljöd.

Kanske väntade jag lite för länge. Avståndet mellan fasad och tak kändes större här uppe, och vägen till den hårda stenen där nere längre. Men jag andades djupt och tog språnget och det gick ganska bra.

Hjärtat hamrade och jag klamrade mig fast där jag landat. I takt med hjärtat dunkade min vänstra hand dovt av smärta.

Monumentet var upplyst nattetid, men underifrån. Jag visste att taket låg i perfekt, avskärmat mörker. Fast kanske väntade jag lite för länge ändå, där jag låg och försökte få hjärtat under kontroll.

Vinden var kall, jag var svettig. Oregelbunden trafik ven på gatan bakom monumentet. Men torget framför det låg dött och stilla, vad jag kunde se när jag äntligen lyfte på huvudet och kikade ned.

Tog mig samman och höjde blicken i stället. Högt däruppe, säkert dubbelt så högt upp som jag var nu, skymtade huvudet på segergudinnan och spiran hon höll i. Snart skulle Maria Johanssons självporträtt vaja från den, skymma gudinnan.

Ta hennes plats i vagnen.
Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.
Jag bet beslutsamt ihop och kravlade mig framåt. Över takets krön. Att det blåste så mycket fast jag bara var några meter upp i luften.

Sedan nedför. Det kändes faktiskt otäckare än uppför. Jag vände mig, hasade med fötterna först.

Belysningen bländade lite. Men snart måste jag vara framme vid takets slut, visste jag. Där skulle jag ned någon meter igen, för att nå den säkra trappan. Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag frös i rörelsen. Väntade. Nytt rop. En man. Skallade som en ilsken hund över torget. Var det åt mig?

Jag höll mig tyst och stilla. Det var svårt att se ned på torget från min position. Frågan var om andra kunde se mig.

 

Jag vände mig oändligt långsamt på mage. Kanske ska jag hänga porträttet från det här taket i stället, tänkte jag. Sedan försvinna i mörkret. Bättre än inget. Jag lossade försiktigt ryggsäcken och lät banderollen glida ut.

Då träffades jag av ett helt nytt ljus och jag föll och det var ett under att jag lyckades klamra mig fast på det lilla taket nedanför.

Jag låg där, kall och stilla, medan nya rop skallade och de körde fram en brandbil med stege. Herregud, vilket pådrag. Men tyskarna är ju inte kända för sin humor direkt.

Medan jag fick handfängsel och obegripliga utskällningar och kördes långt bort och sattes i en cell låg Självporträtt av Den Pånyttfödda Maria kvar på taket till turistbyrån i Brandenburger Tors norra flygel.

*

– Varför?

– Varför inte?

– Varför gjorde du det?

– Varför inte!

*

De lät mig gå nästa morgon.

De bröt mina armar på ryggen, de pratade över huvudet på mig, de knuffade omkull mig, de talade till mig som om jag vore efterbliven, de sökte igenom min väska och min kropp – men de lät mig gå nästa morgon.

Ja, vad kunde de hålla mig kvar för? De kollade om jag var efterlyst. Men det är jag ju inte. Flygreklamsföretag, svensk psykvård och exmakar må leta efter mig, men Interpol gör det inte.

Så jävla hemsk och sjusärdeles olaglig var inte heller min lilla expedition. De verkade först förutsätta att jag haft ett automatvapen i ryggsäcken och hade tänkt öva prickskytte på de stackars turisterna nedanför. En galen terrorist. Säger mer om dem än om mig.

Tänkte svara att jag gärna skulle ha gjort det, men att jag i så fall hade valt en plats med dagsljus och fler tyskar. Men jag bet mig i tungan. Ville verkligen komma därifrån.

Att ha kända utländska konstnärer i häktet är dålig reklam för en stat, särskilt en stat som tills nyligen varit en diktatur. Det sa jag till dem. Då slängde de in mig i cellen igen. Men visste, förstås, att jag hade rätt.

Några timmar senare släppte de ut mig.

Jag gick hundra meter från portarna. Sedan vrålade jag rakt ut mot den hånfulla himlen. Kunde inte kontrollera det, det var så mycket som ville ut ur Maria Johansson. Hon vrålade ut all vrede som hon varit tvungen att förtrycka under natten, allt sitt hat, sin skam, sin förnedring. Vrålade tills hon spydde men det kom bara lite galla på trottoaren, magen var så tom.
Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.
Nu är jag hemma. Känner mig mycket lugnare. Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Ja, jag är lugnare. Det har varit skönt att skriva ned det hela. Men jag känner mig också märkligt tom. Trots att jag uträttat ett riktigt stordåd. Det var ett stordåd, även om ordningsmakten grep in och förstörde det halvvägs. Måste komma ihåg att alltid resa mig ur askan. Jag är bäst.

Det enda som skaver i mitt tomma huvud är att Nazi-Stasi har mina personuppgifter nu, förstås. De har mitt namn, mitt personnummer, de tror att de vet var jag bor för tillfället (jag gav dem adressen till punkhuset jag flyttat ifrån. Då nickade de föraktfullt. Jag nickade tillbaka likadant).

Ja ja. De lär inte känna igen mig på stan. Jag var ju så nerklädd i går kväll. Diskretionen själv.

De däremot. De går ju alltid omkring i sina trötta gamla uniformer. Som levande måltavlor.

 

Nä, nu ska jag ut och ha kul igen. Fylla tomrummet. I mig själv eller i någon annan.

*

– Varför har du det där?

En av de bedagade kukkvinnorna sätter ett anklagande, rödlackerat finger på Marias kind i trappen när hon är på väg ut på stan.

Hakkorset.

– Varför inte?

Maria knycker på nacken.

– Det är inte roligt, säger kvinnan.

– Roligt, fräser Maria, vem har sagt att allt ska vara roligt! Det är konst.

– Konst, fnyser kvinnan och tar bort fingret, torkar det på höften som om hon rört något äckligt.

Maria knycker på nacken igen och försöker fortsätta nedför trappan.

– Vad betyder det då? säger kvinnan skarpt.

– Vadå betyder?

– Konst har ett syfte. Även om du vill provocera med konsten, så finns det en anledning bakom.

Maria kan inte låta bli att titta tillbaka. Hennes sammanboende står tre steg upp i fotomodellpose, kontrapost, vänster hand på benig höft.

– Okej, anledningen är att vara provocerande, säger hon. Det räcker.

Kvinnan skrattar till, kort och gällt.

– Som en tonåring … börjar hon säga, och Maria drar in luft för att explodera, när kvinnan byter tonläge och fortsätter:

– Maria, säger hon nästan bevekande, vi gillar inte att du går omkring med det märket, ingen här tycker att nazism är roligt. Men om du måste så – kom hit, jag har ett förslag.

– Kom hit själv!

Kvinnan tre trappsteg upp skrattar hjärtligt och pärlande, en väl inövad konst. Tar de tre stegen i eleganta kliv. Drar upp ett eget läppstift, hallonrött.

Maria vill slå till handen och backa bort men övervinner impulsen.

Göra det oväntade, inte bara följa sin första ingivelse.

Hon står tyst medan kvinnans klackar klapprar nära. Hon luktar rök, mint och billig parfym. Påminner lite om en helt annan kvinna i ett fikarum i Stockholm för eoner sedan.

Kallt läppstift mot den andra kinden.

– Så, säger kvinnan och ler ljuvt. Det här känns bättre.

– Okej, säger Maria och knycker på huvudet en tredje gång. Tschüssie!

Hon går. Vet att kvinnan står kvar och gapar, förundrad över att Maria inte tittade i en spegel eller ens frågade vad hon fick målat på kinden. Precis som det ska vara.

Inte förrän många timmar senare, i reflektionen i ett mörkt skyltfönster, inser Maria att en smetig hammaren-och-skäran pryder hennes högra kind. Hon gapskrattar åt Svarta Maria i spegeln och känner sig hel.

Sedan krossar hon ändå fönstret med den halvtomma vodkaflaskan.

Göra det oväntade, försvinna i natten.

*

Torsdagen tillbringade jag med att samla pressklipp om mig själv. Tyvärr var det inte så många. Några rader i en av de stora dagstidningarna. Inget namn på mig, ingen bild. Jag som trodde tyska medier inte hade några sådana skrupler. Precis som tyska poliser. Varför höll de Maria Johansson anonym?

Kollade nätet i stället. Där fanns några fler rader, fast ungefär desamma. Intetsägande.

Och så bloggar. Där fanns inga nya uppgifter eller svar – i alla fall inga korrekta – men desto fler frågor. Någon kände någon som hade varit på plats. En rödhårig person hade de sett. Jaha.

Jag började skriva av blogginläggen för hand, till mitt arkiv. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det var slöseri med Maria Johanssons dyrbara tid. Betalade ett par euro för att internetkaféet skulle skriva ut dem åt mig i stället.

Sedan loggade jag in på min egen blogg.

 

MARIA JOHANSSONS TREDJE STORDÅD

Jag rör mig just nu runt Europa. I går tog jag en sväng förbi Berlin och klättrade upp i Brandenburger Tor. Det blev ett jävla pådrag.

Sedan försvann jag spårlöst. Ingen vet vem jag är. Eller var.

Men, säger ni, vadå ”tredje stordåd”. Vilka är de andra?

Tja, många, på ett sätt – i ett annat liv kunde min luftburna skilsmässa och min erövring av Thailand ha räknats dit. Men jag har börjat en ny tideräkning, ett nytt liv, efter att jag återvände därifrån.

Tänk efter, kära läsare: Vad för oförklarliga, storslagna, våldsamma saker har hänt i Europa de senaste tre veckorna?

Och så tänker ni och så ser ni mitt namn skrivet i blod tvärs över era blinda näthinnor.

 

 

 

6.

När jag släntrade hem framåt eftermiddagen på torsdagen var där en liten fest i mitt hus. Eller ja, en väldigt lugn fest, en så kallad queer bar night med ganska stillsam dj-musik, och egentligen var den inte i mitt gårdshuskollektiv utan i botten av gathuset. Hur som helst gick jag in. Kände på mig att jag skulle hitta Isis där och det gjorde jag.

Hon lyste upp när hon såg mig. Kysste mina kinder, som i dag var prydda av stora slarviga röda cirklar – påskkärring-sminkning, komplett med fräknar.

Den gamla kukkvinnan som tidigare målat hammaren och skäran på min kind var också där, och hon lyste upp hon med. Verkade en aning berusad och kärleksfull, no hard feelings tydligen. Tur för henne.

Jag ställde mig i baren och hängde lite med dem. Drack vatten bara, hade bestämt mig för det.

Försökte hänga med i samtalet, det var bruten engelska och massa tyska och sporadisk spanska. Många av de äldre verkade inte kunna ett ord engelska, och Isis pratade ibland spanska med sin unga kompis i huset, som varken var bra på engelska eller tyska. Själv fattade jag knappt den tyska varianten av engelska, kände jag.

Jag försökte starta ett samtal med Isis, om ord och språk och namn. En aning frustrerande var det ändå, och inte blev det bättre av att jag bara kände mig nyktrare och nyktrare medan de andra blev fullare och fullare. Orden blev bara ord, meningarna försvann.
Jag kastade ett öga och världen stannade.
Efter någon timme trängde sig ett nytt sällskap försiktigt fram till bardisken för att beställa. En kort, ung pojke med brun kalufs. Jag kastade ett öga och världen stannade.

– Kit!

Kit stirrade tillbaka. Jag kände igen blicken: Desperat försöka placera en människa, och om man inte lyckas, vara inställd på att spela med och låtsas.

Jag skannade snabbt av resten av sällskapet. Ingen Tina såg jag.

– Hej … hörde jag Kit säga så jag vände mig tillbaka. Fortfarande samma villrådiga blick.

Jag kastade huvudet bakåt och skrattade.

– Det är Maria Johansson! Jag har genomgått några nya förvandlingar bara.

Kits ansikte förändrades. Som en snabbspolad naturfilm. Först enorma ögon som en dubbelexponerad måne, sedan tomt som en öken, sedan drog mörka moln över det, därefter frös det till tundra. Allt på några sekunder.

– Maria … sa de frusna läpparna.

– Ja! sa jag. Jag stack från Sverige, var trött på det där skitlandet.

Ett svagt leende i Kits ena mungipa, men den frös snabbt igen.

– Jo jo … men Tina då? Hon har varit deprimerad sedan du bara försvann så där.

Kit vände sig mot bartendern vid de sista orden, undvek mina ögon.

– Tråkigt, sa jag. Det var inte meningen. Men jag var tvungen. Jag var jagad i Sverige.

Skygg sidoblick.

– Känner du den där? väste Kits kompis, som såg ut som en knubbigare kopia.

Jag gav Kit-kopian en glödande blick.

– Jaää, sa Kit och tog emot två öl av bartendern.

– Du måste hälsa Tina från mig, sa jag uppriktigt. Hon var väldigt värdefull just då. Men sen gick det inte längre.

Kit mumlade något, tyckte jag hörde orden ”knapra tabletter”, och vände sig från bardisken. Kit-kopian slängde ett föraktfullt öga åt mitt håll och vände sedan sin breda rygg mot mig.

 

Jag motstod impulsen att placera min knytnäve rakt i det truliga pojkansiktet, för jag var angelägen om att Kit skulle sluta tjura.

Jag hade fått en idé. Den hade nog slumrat länge i mitt bakhuvud, men väckts vid åsynen av Kit, och den var så självklar och så stor och så fin att den överväldigade mig.

Jag skulle byta kön. Hej då Maria Johansson. Hej nya värld. Kanske fick jag byta namn till Mikael, ha!

Jag tog några steg åt Kits håll.

– Jag är verkligen ledsen om jag sårade Tina, Kit, sa jag och ansträngde mig för att fånga blicken som ville bort. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag flydde landet, klippte av mig håret, bröt med alla, har slutat dricka.

Kit fnös.

– Det är inte vad Tina har läst på din blogg. Fast hon slutade snabbt göra det. Orkade inte läsa om alla dina små äventyr.

Jag räknade till tio. Det var länge sedan jag gjort det.

– Allt det där är gamla saker, sa jag lugnt. Jag är en helt ny människa nu. Jag skulle gärna prata lite med dig i kväll, Kit. Jag har alltid gillat dig.

Ny sidoblick, inte lika fientlig nu. Alla vill höra att de är omtyckta.

– Jag har kommit fram till att jag vill byta kön, sa jag. Det har varit en lång process.

Kit och Kit-kopian bytte blickar.

– Snälla, sa jag. Jag är så ensam här.

Kit bevärdigade mig med en längre blick, och sedan sitt sällskap med en som verkade säga Det är okej.

– Va ere du vill veta då? sa Kopian och ställde sig kaxigt bredbent med en öl i handen.

– Hur gör man? sa jag och skålade med mitt vattenglas.
Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.
Fyrtiofem minuter senare grät Kit och Kopian skrek på mig. Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Ungefär så här hade det hela förlöpt: Jag hade sagt att jag ville bli man. Kit undrade på vilket sätt jag menade. Jag svarade att jag ville ha en stor kuk att köra upp i ansiktet på folk. Kopian hade skrattat lågt och elakt. Jag frågade vad fan han skrattade åt. Kit bröt in och sa att en kan vara man på olika sätt. Jag svarade att jag hur som helst ville ha en rejäl kuk. Kit sa att det är en lång process att faktiskt få göra en könskorrigering, det är en massa utredningar, psykologer, hormoner. Jag kände hoppet dala, men frågade om någon av dem gjort allt det där.

De skruvade på sig. Kopian började föraktfullt förklara att man inte bara kan ta en penis och sy fast den. Jag frågade om inte någon av dem hade en penis nu för tiden. Kopian sa jodå. Hoppet steg och jag undrade hur den kommit dit i så fall, var den inte fastsydd? Kopian började bli arg på riktigt och sa att det han hade fungerade alldeles utmärkt tack så mycket, och att han sket i vad andra kallade det.

Jag fick en ny insikt: Ett tredje kön, ett mellanting, det vore kanske det allra mest passande för Maria Johansson. Tänk bara hur förundrad jag själv blivit när jag placerade Kit i den kategorin, när vi träffades första gången. Mellan man och kvinna, det måste vara det mest fulländade för Den Pånyttfödda Maria.

Jag frågade dem om det. Hur blir man det tredje könet? Kit började säga något om att det inte finns två eller tre kön men sedan tystnade hon-han plötsligt och dök ned i sin öl. Kopian sa att en operation inte är det viktigaste, könet sitter inte bara där. Jag sa att för mig sitter kuken mellan benen och jag vill ha en. Kit satt tyst. Jag frågade igen om någon av dem gått igenom den faktiska könsbytesprocessen. Det var då Kit började gråta, och Kopian skrek åt mig att jag garanterat inte skulle klara psyktesterna i alla fall, för jag var en jävla galning. Jag räknade inte till tio denna gång, utan kastade slatten i mitt vattenglas i ansiktet på honom. Jag fick en knytnäve till svar och jag svarade likadant tillbaka och plötsligt var där massa fäktande armar och gälla röster. Halva stället gav sig in i att hålla isär oss.

En varm hand stacks under min arm och tvingade ut mig i den svalkande luften på gatan.

– Vad hände? frågade Isis oroligt och tittade upp på mig med sina stora ögon.

– Vi bråkade om en tjej i Sverige, sa jag som tyckte det var den enklaste förklaringen.

Isis ögon lyste än mer.

– Å Maria, sa hon. Inte ska du ge dig in i bråk om sånt. En enda tjej. Du är större än så.

– Jag vet, sa jag. Kom så går vi upp till mitt rum.

*

Fredag kväll äter Maria Johansson en blodig stek på en amerikansk diner. Hon äter den med händerna. Och med ansiktet.

Att vara frukterian har känts bra. Men Den Pånyttfödda Maria måste ju göra det oväntade. Att bryta sin diet ibland är bara passande, har hon intalat sig.

I hennes hjärna rusar tankarna. Det är svårt att sluta tänka på Kit och Tina och spektaklet i baren. Natten med Isis var för all del trevlig men ändå känner hon sig inte tillfredsställd. Kanske sexuellt, men det finns ju så mycket mer. Den Pånyttfödda Maria styrs av sitt intellekt och inte av sina drifter, anser Den Pånyttfödda Maria själv.

Men fastän tankarna rusar känns hjärnan alldeles tom på nya stordåd.

Efter några minuter drar magen plötsligt ihop sig i kramp. Maria tvingar sig att äta vidare ändå. Känner köttsaften rinna längs hakan. Eller blod, kanske. Vad är skillnaden egentligen? Motstår impulsen att torka sig med servetten eller ta upp spegeln.

Hon börjar känna sig illamående. Kallsvett bryter fram. Lutar sig pustande tillbaka och höjer blicken.

Då står där en servitör och stirrar på henne. Eller nja, högre rang än servitör. Kan det vara självaste herr hovmästaren? Och bakom skymtar en vakt. Jaha ja.

Hovmästaren säger något på tyska.

– Vad fan snackar du om, svarar Maria på svenska.

Mannen upprepar sin fras. Sedan pekar han på dörren.

– Jag förstår inte tyska, kan du prata engelska!

– Leave, säger vakten bakom.

– Jag pratar inte med dig, fräser Maria återigen på svenska. Vad fan vill ni?

Hon griper tag i bordskanten redan innan vakten tar tag i henne. Hon hinner däremot inte gripa den rejäla kniven som ligger oanvänd bredvid tallriken – hjärnan blixtrar till för sent.

Maria slits upp, bordet välter, Maria halvt knuffas och halvt kastas ut i ett moln av ketchup och köttsaft och kanske blod.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Småstadsliv bio med Christer Johansson från Alfta
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs

Fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen

De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkultur med hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.

– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.

Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.

– Fan vilka frågor du ställer.

Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.

Christer Johansson Småstadsliv
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund

Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.

– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.

Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.

Ingemar i Småstadsliv
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs

– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.

Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna. 

Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …

– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”

Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.

– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.

Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.

Småstadsliv
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs

Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.

– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.

Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.

Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.

Christer Johansson beskriver något liknande.

– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.

Foto: Lucky Dogs

Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt. 

Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …

– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.

Christer skrattar och knyter näven över bordet.

Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs

– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.

Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.

– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …

Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.

– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad.* Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


*Kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad drivs av flera organisationer och personer i Malmö. Du kan läsa mer om kampanjen på sajten Rättvisa Malmö och lyssna på ett podd-avsnitt om kampanjen via Radio åt alla.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad