Maria Johanssons memoarer – del 15

5.

– Vad gör du? Kom ner!

– Stå stilla!

– STÅ STILLA NU ANNARS SKJUTER VI!

Strålkastare. Maria Johansson är fångad i en cirkel av isljus. Frusen. Som en ödla som spelar död, eller som en uppstoppad katt på ett kallt plåttak.

Hon vill inte dö. Inte här.

Hon gör som de säger. Lägger bara försiktigt huvudet mot plåten. Tittar på sin hand. En nagel är av och blod droppar, svart mot det ärggröna taket. Piercingarna mellan pek- och lång- och ringfinger blöder också, noterar hon.

Sedan kommer de.

*

Okej. Jag är fri nu. Fri och heligt förbannad.

Fast vad fan, det låter ju som mitt normaltillstånd.

Ja, jag är fri ur arresten eller vad det heter i det här jävla landet, jag är full med blåmärken och de förbannade nazi-Stasi-uniformerna kommer inte gå säkra på gatorna om jag ser dem igen. Jag ska döda er allihop era jävla horor.

Okej, andas, ta det från början säger ni. Fuck you säger jag, men gör det ändå, för detta måste berättas.

Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt.

Efter lunch på tisdagen gick jag och hämtade ut ett nytt självporträtt. Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt, på en slags upprullbar plastbanderoll. Nästan precis 100 euro hade det kostat.

Den Pånyttfödda Maria morrade mot mig från den halvmatta plastduken. Hon var krigsmålad i ansiktet och hade sin strap-on fastsatt i pannan som ett horn. Svart kjol, guldsandaler, den röda morgonrocken. Vänstra bröstet hängande utanför, den lilla drakmössan som en ensam bh-kupa på det högra.

Såg bra ut.

 

Drygt tio timmar senare, när klockan närmade sig 23 och staden verkade relativt död denna snålblåsande januaritisdag, lirkade jag mig ut genom ett lite för trångt fönster i huset intill Brandenburger Tors norra flygel.

Jag hade rekat under måndagen. Det var ett löjligt litet avstånd mellan fönstret och den lägre delen av monumentets tak. På andra sidan av det taket gick en trappa upp till en dörr, som uppenbarligen ledde till den högsta punkten och själva statyn. Jag förutsatte att dörren skulle vara olåst, varför skulle den vara låst på denna otillgängliga plats. Men för säkerhets skull hade jag en repstege med krokar i min nya ryggsäck. Den skulle nog vara praktisk när jag skulle ned också.

Jag kände mig som en superhjälte. Eller superskurk kanske.

 

På eftermiddagen gick jag in i monumentets grannhus. Det var också ett slags konstcentrum. Jag berättade vem jag var, jag visade foton av mitt tecknade verk på det andra galleriet, jag sa att jag höll på med ett projekt på uppdrag av det svenska konstinstitutet. Jag sa att jag ville ställa upp min banderoll här, bara under en dag. I morgon kommer jag och hämtar den.

Jag hade förberett allt. Jag är ett geni och mina planer är därefter. Jag hade tagit på mig lite mer konventionella kläder, och min gamla röda peruk, kammat ned luggen över pannan. Inga hakkors i ansiktet. Jag sa inte att mina verk var självporträtt, varför skulle jag. De var konst, helt enkelt.

Jag fick som jag ville. Människor är så enkla när allt kommer omkring. Tror du på vad du själv säger så lyder de dig. Särskilt tyskar, kanske. 
Jag fick ställa upp min banderoll en våning upp, i ett tomt hörn nära trappan. Jag tackade, jag log, jag fotograferade, jag gick.

Kom sedan tillbaka någon timme senare, nickade vänligt åt mannen i receptionen som nu kände igen mig, och gick inte igen.

Jag ställde mig blick stilla i hörnet bakom den uppspända banderollen och jag stod där tills de stängde och sedan många timmar till.

Ni ser, jag har en otrolig självdisciplin när det behövs. Det finns inget jag inte klarar.

När jag tyckte att tillräckligt lång tid gått efter stängning, rullade jag snabbt ihop banderollen, lämnade stativet i hörnet och körde ned rullen så gott det gick i ryggsäcken. Begav mig till det lilla fönstret. Upp med det fort som fan, jag räknade med att det kunde vara larmat. Men inget larm ljöd.

Kanske väntade jag lite för länge. Avståndet mellan fasad och tak kändes större här uppe, och vägen till den hårda stenen där nere längre. Men jag andades djupt och tog språnget och det gick ganska bra.

Hjärtat hamrade och jag klamrade mig fast där jag landat. I takt med hjärtat dunkade min vänstra hand dovt av smärta.

Monumentet var upplyst nattetid, men underifrån. Jag visste att taket låg i perfekt, avskärmat mörker. Fast kanske väntade jag lite för länge ändå, där jag låg och försökte få hjärtat under kontroll.

Vinden var kall, jag var svettig. Oregelbunden trafik ven på gatan bakom monumentet. Men torget framför det låg dött och stilla, vad jag kunde se när jag äntligen lyfte på huvudet och kikade ned.

Tog mig samman och höjde blicken i stället. Högt däruppe, säkert dubbelt så högt upp som jag var nu, skymtade huvudet på segergudinnan och spiran hon höll i. Snart skulle Maria Johanssons självporträtt vaja från den, skymma gudinnan.

Ta hennes plats i vagnen.

Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag bet beslutsamt ihop och kravlade mig framåt. Över takets krön. Att det blåste så mycket fast jag bara var några meter upp i luften.

Sedan nedför. Det kändes faktiskt otäckare än uppför. Jag vände mig, hasade med fötterna först.

Belysningen bländade lite. Men snart måste jag vara framme vid takets slut, visste jag. Där skulle jag ned någon meter igen, för att nå den säkra trappan. Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag frös i rörelsen. Väntade. Nytt rop. En man. Skallade som en ilsken hund över torget. Var det åt mig?

Jag höll mig tyst och stilla. Det var svårt att se ned på torget från min position. Frågan var om andra kunde se mig.

 

Jag vände mig oändligt långsamt på mage. Kanske ska jag hänga porträttet från det här taket i stället, tänkte jag. Sedan försvinna i mörkret. Bättre än inget. Jag lossade försiktigt ryggsäcken och lät banderollen glida ut.

Då träffades jag av ett helt nytt ljus och jag föll och det var ett under att jag lyckades klamra mig fast på det lilla taket nedanför.

Jag låg där, kall och stilla, medan nya rop skallade och de körde fram en brandbil med stege. Herregud, vilket pådrag. Men tyskarna är ju inte kända för sin humor direkt.

Medan jag fick handfängsel och obegripliga utskällningar och kördes långt bort och sattes i en cell låg Självporträtt av Den Pånyttfödda Maria kvar på taket till turistbyrån i Brandenburger Tors norra flygel.

*

– Varför?

– Varför inte?

– Varför gjorde du det?

– Varför inte!

*

De lät mig gå nästa morgon.

De bröt mina armar på ryggen, de pratade över huvudet på mig, de knuffade omkull mig, de talade till mig som om jag vore efterbliven, de sökte igenom min väska och min kropp – men de lät mig gå nästa morgon.

Ja, vad kunde de hålla mig kvar för? De kollade om jag var efterlyst. Men det är jag ju inte. Flygreklamsföretag, svensk psykvård och exmakar må leta efter mig, men Interpol gör det inte.

Så jävla hemsk och sjusärdeles olaglig var inte heller min lilla expedition. De verkade först förutsätta att jag haft ett automatvapen i ryggsäcken och hade tänkt öva prickskytte på de stackars turisterna nedanför. En galen terrorist. Säger mer om dem än om mig.

Tänkte svara att jag gärna skulle ha gjort det, men att jag i så fall hade valt en plats med dagsljus och fler tyskar. Men jag bet mig i tungan. Ville verkligen komma därifrån.

Att ha kända utländska konstnärer i häktet är dålig reklam för en stat, särskilt en stat som tills nyligen varit en diktatur. Det sa jag till dem. Då slängde de in mig i cellen igen. Men visste, förstås, att jag hade rätt.

Några timmar senare släppte de ut mig.

Jag gick hundra meter från portarna. Sedan vrålade jag rakt ut mot den hånfulla himlen. Kunde inte kontrollera det, det var så mycket som ville ut ur Maria Johansson. Hon vrålade ut all vrede som hon varit tvungen att förtrycka under natten, allt sitt hat, sin skam, sin förnedring. Vrålade tills hon spydde men det kom bara lite galla på trottoaren, magen var så tom.

Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Nu är jag hemma. Känner mig mycket lugnare. Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Ja, jag är lugnare. Det har varit skönt att skriva ned det hela. Men jag känner mig också märkligt tom. Trots att jag uträttat ett riktigt stordåd. Det var ett stordåd, även om ordningsmakten grep in och förstörde det halvvägs. Måste komma ihåg att alltid resa mig ur askan. Jag är bäst.

Det enda som skaver i mitt tomma huvud är att Nazi-Stasi har mina personuppgifter nu, förstås. De har mitt namn, mitt personnummer, de tror att de vet var jag bor för tillfället (jag gav dem adressen till punkhuset jag flyttat ifrån. Då nickade de föraktfullt. Jag nickade tillbaka likadant).

Ja ja. De lär inte känna igen mig på stan. Jag var ju så nerklädd i går kväll. Diskretionen själv.

De däremot. De går ju alltid omkring i sina trötta gamla uniformer. Som levande måltavlor.

 

Nä, nu ska jag ut och ha kul igen. Fylla tomrummet. I mig själv eller i någon annan.

*

– Varför har du det där?

En av de bedagade kukkvinnorna sätter ett anklagande, rödlackerat finger på Marias kind i trappen när hon är på väg ut på stan.

Hakkorset.

– Varför inte?

Maria knycker på nacken.

– Det är inte roligt, säger kvinnan.

– Roligt, fräser Maria, vem har sagt att allt ska vara roligt! Det är konst.

– Konst, fnyser kvinnan och tar bort fingret, torkar det på höften som om hon rört något äckligt.

Maria knycker på nacken igen och försöker fortsätta nedför trappan.

– Vad betyder det då? säger kvinnan skarpt.

– Vadå betyder?

– Konst har ett syfte. Även om du vill provocera med konsten, så finns det en anledning bakom.

Maria kan inte låta bli att titta tillbaka. Hennes sammanboende står tre steg upp i fotomodellpose, kontrapost, vänster hand på benig höft.

– Okej, anledningen är att vara provocerande, säger hon. Det räcker.

Kvinnan skrattar till, kort och gällt.

– Som en tonåring … börjar hon säga, och Maria drar in luft för att explodera, när kvinnan byter tonläge och fortsätter:

– Maria, säger hon nästan bevekande, vi gillar inte att du går omkring med det märket, ingen här tycker att nazism är roligt. Men om du måste så – kom hit, jag har ett förslag.

– Kom hit själv!

Kvinnan tre trappsteg upp skrattar hjärtligt och pärlande, en väl inövad konst. Tar de tre stegen i eleganta kliv. Drar upp ett eget läppstift, hallonrött.

Maria vill slå till handen och backa bort men övervinner impulsen.

Göra det oväntade, inte bara följa sin första ingivelse.

Hon står tyst medan kvinnans klackar klapprar nära. Hon luktar rök, mint och billig parfym. Påminner lite om en helt annan kvinna i ett fikarum i Stockholm för eoner sedan.

Kallt läppstift mot den andra kinden.

– Så, säger kvinnan och ler ljuvt. Det här känns bättre.

– Okej, säger Maria och knycker på huvudet en tredje gång. Tschüssie!

Hon går. Vet att kvinnan står kvar och gapar, förundrad över att Maria inte tittade i en spegel eller ens frågade vad hon fick målat på kinden. Precis som det ska vara.

Inte förrän många timmar senare, i reflektionen i ett mörkt skyltfönster, inser Maria att en smetig hammaren-och-skäran pryder hennes högra kind. Hon gapskrattar åt Svarta Maria i spegeln och känner sig hel.

Sedan krossar hon ändå fönstret med den halvtomma vodkaflaskan.

Göra det oväntade, försvinna i natten.

*

Torsdagen tillbringade jag med att samla pressklipp om mig själv. Tyvärr var det inte så många. Några rader i en av de stora dagstidningarna. Inget namn på mig, ingen bild. Jag som trodde tyska medier inte hade några sådana skrupler. Precis som tyska poliser. Varför höll de Maria Johansson anonym?

Kollade nätet i stället. Där fanns några fler rader, fast ungefär desamma. Intetsägande.

Och så bloggar. Där fanns inga nya uppgifter eller svar – i alla fall inga korrekta – men desto fler frågor. Någon kände någon som hade varit på plats. En rödhårig person hade de sett. Jaha.

Jag började skriva av blogginläggen för hand, till mitt arkiv. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det var slöseri med Maria Johanssons dyrbara tid. Betalade ett par euro för att internetkaféet skulle skriva ut dem åt mig i stället.

Sedan loggade jag in på min egen blogg.

 

MARIA JOHANSSONS TREDJE STORDÅD

Jag rör mig just nu runt Europa. I går tog jag en sväng förbi Berlin och klättrade upp i Brandenburger Tor. Det blev ett jävla pådrag.

Sedan försvann jag spårlöst. Ingen vet vem jag är. Eller var.

Men, säger ni, vadå ”tredje stordåd”. Vilka är de andra?

Tja, många, på ett sätt – i ett annat liv kunde min luftburna skilsmässa och min erövring av Thailand ha räknats dit. Men jag har börjat en ny tideräkning, ett nytt liv, efter att jag återvände därifrån.

Tänk efter, kära läsare: Vad för oförklarliga, storslagna, våldsamma saker har hänt i Europa de senaste tre veckorna?

Och så tänker ni och så ser ni mitt namn skrivet i blod tvärs över era blinda näthinnor.

 

 

 

6.

När jag släntrade hem framåt eftermiddagen på torsdagen var där en liten fest i mitt hus. Eller ja, en väldigt lugn fest, en så kallad queer bar night med ganska stillsam dj-musik, och egentligen var den inte i mitt gårdshuskollektiv utan i botten av gathuset. Hur som helst gick jag in. Kände på mig att jag skulle hitta Isis där och det gjorde jag.

Hon lyste upp när hon såg mig. Kysste mina kinder, som i dag var prydda av stora slarviga röda cirklar – påskkärring-sminkning, komplett med fräknar.

Den gamla kukkvinnan som tidigare målat hammaren och skäran på min kind var också där, och hon lyste upp hon med. Verkade en aning berusad och kärleksfull, no hard feelings tydligen. Tur för henne.

Jag ställde mig i baren och hängde lite med dem. Drack vatten bara, hade bestämt mig för det.

Försökte hänga med i samtalet, det var bruten engelska och massa tyska och sporadisk spanska. Många av de äldre verkade inte kunna ett ord engelska, och Isis pratade ibland spanska med sin unga kompis i huset, som varken var bra på engelska eller tyska. Själv fattade jag knappt den tyska varianten av engelska, kände jag.

Jag försökte starta ett samtal med Isis, om ord och språk och namn. En aning frustrerande var det ändå, och inte blev det bättre av att jag bara kände mig nyktrare och nyktrare medan de andra blev fullare och fullare. Orden blev bara ord, meningarna försvann.

Jag kastade ett öga och världen stannade.

Efter någon timme trängde sig ett nytt sällskap försiktigt fram till bardisken för att beställa. En kort, ung pojke med brun kalufs. Jag kastade ett öga och världen stannade.

– Kit!

Kit stirrade tillbaka. Jag kände igen blicken: Desperat försöka placera en människa, och om man inte lyckas, vara inställd på att spela med och låtsas.

Jag skannade snabbt av resten av sällskapet. Ingen Tina såg jag.

– Hej … hörde jag Kit säga så jag vände mig tillbaka. Fortfarande samma villrådiga blick.

Jag kastade huvudet bakåt och skrattade.

– Det är Maria Johansson! Jag har genomgått några nya förvandlingar bara.

Kits ansikte förändrades. Som en snabbspolad naturfilm. Först enorma ögon som en dubbelexponerad måne, sedan tomt som en öken, sedan drog mörka moln över det, därefter frös det till tundra. Allt på några sekunder.

– Maria … sa de frusna läpparna.

– Ja! sa jag. Jag stack från Sverige, var trött på det där skitlandet.

Ett svagt leende i Kits ena mungipa, men den frös snabbt igen.

– Jo jo … men Tina då? Hon har varit deprimerad sedan du bara försvann så där.

Kit vände sig mot bartendern vid de sista orden, undvek mina ögon.

– Tråkigt, sa jag. Det var inte meningen. Men jag var tvungen. Jag var jagad i Sverige.

Skygg sidoblick.

– Känner du den där? väste Kits kompis, som såg ut som en knubbigare kopia.

Jag gav Kit-kopian en glödande blick.

– Jaää, sa Kit och tog emot två öl av bartendern.

– Du måste hälsa Tina från mig, sa jag uppriktigt. Hon var väldigt värdefull just då. Men sen gick det inte längre.

Kit mumlade något, tyckte jag hörde orden ”knapra tabletter”, och vände sig från bardisken. Kit-kopian slängde ett föraktfullt öga åt mitt håll och vände sedan sin breda rygg mot mig.

 

Jag motstod impulsen att placera min knytnäve rakt i det truliga pojkansiktet, för jag var angelägen om att Kit skulle sluta tjura.

Jag hade fått en idé. Den hade nog slumrat länge i mitt bakhuvud, men väckts vid åsynen av Kit, och den var så självklar och så stor och så fin att den överväldigade mig.

Jag skulle byta kön. Hej då Maria Johansson. Hej nya värld. Kanske fick jag byta namn till Mikael, ha!

Jag tog några steg åt Kits håll.

– Jag är verkligen ledsen om jag sårade Tina, Kit, sa jag och ansträngde mig för att fånga blicken som ville bort. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag flydde landet, klippte av mig håret, bröt med alla, har slutat dricka.

Kit fnös.

– Det är inte vad Tina har läst på din blogg. Fast hon slutade snabbt göra det. Orkade inte läsa om alla dina små äventyr.

Jag räknade till tio. Det var länge sedan jag gjort det.

– Allt det där är gamla saker, sa jag lugnt. Jag är en helt ny människa nu. Jag skulle gärna prata lite med dig i kväll, Kit. Jag har alltid gillat dig.

Ny sidoblick, inte lika fientlig nu. Alla vill höra att de är omtyckta.

– Jag har kommit fram till att jag vill byta kön, sa jag. Det har varit en lång process.

Kit och Kit-kopian bytte blickar.

– Snälla, sa jag. Jag är så ensam här.

Kit bevärdigade mig med en längre blick, och sedan sitt sällskap med en som verkade säga Det är okej.

– Va ere du vill veta då? sa Kopian och ställde sig kaxigt bredbent med en öl i handen.

– Hur gör man? sa jag och skålade med mitt vattenglas.

Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Fyrtiofem minuter senare grät Kit och Kopian skrek på mig. Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Ungefär så här hade det hela förlöpt: Jag hade sagt att jag ville bli man. Kit undrade på vilket sätt jag menade. Jag svarade att jag ville ha en stor kuk att köra upp i ansiktet på folk. Kopian hade skrattat lågt och elakt. Jag frågade vad fan han skrattade åt. Kit bröt in och sa att en kan vara man på olika sätt. Jag svarade att jag hur som helst ville ha en rejäl kuk. Kit sa att det är en lång process att faktiskt få göra en könskorrigering, det är en massa utredningar, psykologer, hormoner. Jag kände hoppet dala, men frågade om någon av dem gjort allt det där.

De skruvade på sig. Kopian började föraktfullt förklara att man inte bara kan ta en penis och sy fast den. Jag frågade om inte någon av dem hade en penis nu för tiden. Kopian sa jodå. Hoppet steg och jag undrade hur den kommit dit i så fall, var den inte fastsydd? Kopian började bli arg på riktigt och sa att det han hade fungerade alldeles utmärkt tack så mycket, och att han sket i vad andra kallade det.

Jag fick en ny insikt: Ett tredje kön, ett mellanting, det vore kanske det allra mest passande för Maria Johansson. Tänk bara hur förundrad jag själv blivit när jag placerade Kit i den kategorin, när vi träffades första gången. Mellan man och kvinna, det måste vara det mest fulländade för Den Pånyttfödda Maria.

Jag frågade dem om det. Hur blir man det tredje könet? Kit började säga något om att det inte finns två eller tre kön men sedan tystnade hon-han plötsligt och dök ned i sin öl. Kopian sa att en operation inte är det viktigaste, könet sitter inte bara där. Jag sa att för mig sitter kuken mellan benen och jag vill ha en. Kit satt tyst. Jag frågade igen om någon av dem gått igenom den faktiska könsbytesprocessen. Det var då Kit började gråta, och Kopian skrek åt mig att jag garanterat inte skulle klara psyktesterna i alla fall, för jag var en jävla galning. Jag räknade inte till tio denna gång, utan kastade slatten i mitt vattenglas i ansiktet på honom. Jag fick en knytnäve till svar och jag svarade likadant tillbaka och plötsligt var där massa fäktande armar och gälla röster. Halva stället gav sig in i att hålla isär oss.

En varm hand stacks under min arm och tvingade ut mig i den svalkande luften på gatan.

– Vad hände? frågade Isis oroligt och tittade upp på mig med sina stora ögon.

– Vi bråkade om en tjej i Sverige, sa jag som tyckte det var den enklaste förklaringen.

Isis ögon lyste än mer.

– Å Maria, sa hon. Inte ska du ge dig in i bråk om sånt. En enda tjej. Du är större än så.

– Jag vet, sa jag. Kom så går vi upp till mitt rum.

*

Fredag kväll äter Maria Johansson en blodig stek på en amerikansk diner. Hon äter den med händerna. Och med ansiktet.

Att vara frukterian har känts bra. Men Den Pånyttfödda Maria måste ju göra det oväntade. Att bryta sin diet ibland är bara passande, har hon intalat sig.

I hennes hjärna rusar tankarna. Det är svårt att sluta tänka på Kit och Tina och spektaklet i baren. Natten med Isis var för all del trevlig men ändå känner hon sig inte tillfredsställd. Kanske sexuellt, men det finns ju så mycket mer. Den Pånyttfödda Maria styrs av sitt intellekt och inte av sina drifter, anser Den Pånyttfödda Maria själv.

Men fastän tankarna rusar känns hjärnan alldeles tom på nya stordåd.

Efter några minuter drar magen plötsligt ihop sig i kramp. Maria tvingar sig att äta vidare ändå. Känner köttsaften rinna längs hakan. Eller blod, kanske. Vad är skillnaden egentligen? Motstår impulsen att torka sig med servetten eller ta upp spegeln.

Hon börjar känna sig illamående. Kallsvett bryter fram. Lutar sig pustande tillbaka och höjer blicken.

Då står där en servitör och stirrar på henne. Eller nja, högre rang än servitör. Kan det vara självaste herr hovmästaren? Och bakom skymtar en vakt. Jaha ja.

Hovmästaren säger något på tyska.

– Vad fan snackar du om, svarar Maria på svenska.

Mannen upprepar sin fras. Sedan pekar han på dörren.

– Jag förstår inte tyska, kan du prata engelska!

– Leave, säger vakten bakom.

– Jag pratar inte med dig, fräser Maria återigen på svenska. Vad fan vill ni?

Hon griper tag i bordskanten redan innan vakten tar tag i henne. Hon hinner däremot inte gripa den rejäla kniven som ligger oanvänd bredvid tallriken – hjärnan blixtrar till för sent.

Maria slits upp, bordet välter, Maria halvt knuffas och halvt kastas ut i ett moln av ketchup och köttsaft och kanske blod.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
2 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz är Arbetarens chefredaktör. Foto: Vendela Engström

Amalthea Frantz:
Svenskt Närings­livs mål med hamnstriden

Allt som begränsar anställdas möjligheter att påverka sina jobb leder till sämre villkor för alla, oavsett fackförening. Detta borde vara en självklarhet. Men LO och Socialdemokraterna har, tillsammans med Svenskt Näringsliv, öppnat för just det. Nu är de stora facken tysta. Medan näringslivet går ut hårt i hamnkonflikten.

Konflikten i svenska hamnar fortsätter. Om arbetsköparna får som de vill öppnar det för stora negativa konsekvenser för alla fackföreningar, alla anställda.

Det är avtalsrörelse år 2025. För sex år sedan, 2019, försämrades arbetares rätt att ta strid i Sverige. Då genomfördes en lagändring som ofta kallats ”antistrejklagen”

Den har gjort det snudd på omöjligt att strejka för annat än för att få kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, vilket betyder: förbjudet att ta till strejk, eller några andra stridsåtgärder. 

Men redan på hamnstrejkens första dag försökte Transportföretagen förmå Arbetsdomstolen, AD, att omtolka lagen ännu snävare: om det redan finns kollektivavtal med ett fack, så ska andra fack bara få ta strid för ett avtal som är identiskt med det första. 

Risk för riktiga skitavtal

Det skulle öppna för riktiga skitavtal i framtiden. Företag skulle enklare kunna ägna sig åt avtalsshopping. Alltså välja bort ett facks kollektivavtal och teckna ett förstahandsavtal med ett annat – som ger de anställda till exempel lägre löner och mindre inflytande. 

Vi skulle säkert också se försök att teckna avtal med det som kallas gula fackföreningar

Det skulle då inte spela någon roll ifall facket som sedan vill ha ett andrahandsavtal är LO, eller en mindre fackförening. Eller hur många som är medlemmar i vilket fack. 

Näringslivet kämpar för att ta ännu mer makt

Tack och lov bedömde AD att Hamnarbetarförbundets pågående strejk är laglig. Men domstolen var inte enig. Av de sju ledamöterna var två, arbetsköparrepresentanterna, emot.

Och striden fortsätter – uppenbarligen står mycket på spel. Svenskt Näringsliv varnar för ”kaos på arbetsmarknaden”. Sveriges Hamnars chefsjurist Andreas Modig tvekar inte att offentligt kalla Hamnarbetarförbundet för ”autonomt vänsterförbund” för att svartmåla dem. 

Hamnarbetarförbundet beskriver hur Sveriges Hamnar och Transportföretagen går ut med ”medvetet vilseledande faktafel” om strejkens kostnader. 

Allt är ett led i en politisk kampanj för ännu större inskränkningar i den fackliga konflikträtten.

Vi varnade – sossarna genomförde 

Det är just detta som den skamliga antistrejklagen har öppnat för. Det var just det nätverket Strike back – Försvara strejkrätten, och tidningar som Arbetaren, varnade för. Det helt uppenbara: allt som begränsar fackföreningars möjlighet att påverka, leder till sämre villkor för alla anställda. Makten förskjuts ännu mer, från arbetare till arbetsköpare.

De flesta LO-förbund reagerade också spontant och självklart negativt. År 2018 sade 12 av 14 LO-förbund nej till förslaget att inskränka strejkrätten.

Men ledningarna ändrade sig senare, trots stundtals hårt motstånd från sina egna medlemmar.

Därför vill vissa fack ha antistrejklagar

Bakgrunden var, förstås, att Svenskt Näringsliv sedan länge ville begränsa anställdas rätt att kämpa för bättre villkor. Men de fick som de ville via en överenskommelse med facken LO, Saco och TCO. Som den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan så snabbt de kunde gjorde lag av år 2019. 

Varför är det här så viktigt för de stora facken och partierna? Det handlar om makt, prestige – och rädsla för radikala fackföreningar.

De stora facken vill inte ha någon konkurrens om medlemmar. Ledningarna vill mest samverka med näringslivet och göra karriär. De hoppas få fördelar om de är tillmötesgående.

Frågan om just Göteborgs hamn kom att handla om prestige. Men det finns förstås också en verklig oro. 

De stora facken tappar medlemmar. Och de vill för allt i världen inte att missnöjda anställda ska gå med i radikala fackföreningar som Hamnarbetarförbundet, syndikalistiska LS eller andra fristående fack. 

De vill hellre ge bort sin sista makt till motparten, näringslivet. Det går inte att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt. 

Lagen kommer slå mot alla fack

Men utvecklingen slår ju tillbaka på alla fackföreningar. Medlemmarna blir inte nöjdare. De förtroendevalda blir mer och mer utsatta. (Just det är en viktig fråga i den pågående konflikten.)

Och blir det som näringslivet vill så blir även LO, Saco, TCO och alla andra fack med tiden undanträngda på arbetsplatserna.

De stora facken kan knappast på riktigt tro att deras medlemmar gynnas av att arbetarrörelsen i stort tappar mark. Men vad de faktiskt vill är svårt att få svar på. I den aktuella hamnkonflikten ligger de lågt. Inga utspel i medierna. 

Det andra facket i hamnarna, LO-förbundet Transport som redan tecknat ett avtal, är tyst. Den senaste veckan har Arbetaren via mejl, telefon och sms sökt både ledning och lokalavdelningar för att fråga: Hur ser ni på Hamnarbetarförbundets krav? Vad tycker ni om arbetsköparnas kampanj? Hur är det att jobba där många kollegor strejkar? 

Till slut fick vi svar: De avböjer att kommentera i dagsläget.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Palestinsk fånge släppt från israeliskt fängelse.
En släppt palestinsk fånge i tårar när han anländer till Khan Younis i februari 2025, efter att ha suttit i ett israeliskt fängelse. Foto: Jabdel Kareem Hana/TT

Stoppa Israels våldsamma förtryck av fängslade palestinier

Den 17 april var palestinska fångars dag. Dagen, som uppmärksammar de tusentals rättslösa palestinier som hålls inlåsta i israeliska fängelser och förvar gick obemärkt förbi svenska medier och makthavare. Josefine Rasmusson och Bianca Mirani från nätverket Psykologer för Palestina kräver att Israels systematiska frihetsberövande och tortyr av palestinier stoppas.

I mer än sextio års tid har Israel byggt upp ett parallellt rättssystem för de ockuperade områdena, som bygger på förtryck av den palestinska befolkningen samt bestraffning och omöjliggörande av motstånd mot ockupationen.

Systemet, som har kritiserats för att vara djupt rättsstridigt, består av fängelser, administrativa förvar och militärdomstolar. I förvar hålls frihetsberövade utan dom på obestämd tid och av dem som når rättegång blir 90 procent fällda. För en palestinier är hotet om att frihetsberövas alltid närvarande, och det kan ske på lösa grunder, som att ha deltagit i sammankomster som misstänks ha ett politiskt syfte. Sedan år 1967 har minst en miljon palestinier frihetsberövats.

Efter den 7 oktober 2023 har Israel påtagligt ökat antalet gripanden och i slutet av december 2024 hölls 9 619 palestinier fängslade i administrativa förvar eller fängelser. Människorättsorganisationer rapporterar samtidigt om en eskalering av våld mot de som frihetsberövats. I en av BT’Selems rapporter vittnar 55 tidigare fångar ingående om den tortyr som de och andra har utsatts för: systematiskt och grovt utstuderat fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, förnedring, svält, uttorkning och sömndeprivation. Samtidigt nekas de också grundläggande medicinsk vård.

Många palestinska barn i israeliska fängelser

Inte ens barn fredas från det systematiska frihetsberövandet. Enligt den palestinska människorättsorganisationen Addamer hålls i nuläget 350 barn, varav flera under 15 år, frihetsberövade. Flera källor rapporterar att barnen utsätts för svält, misshandlas svårt, nekas medicinsk vård och förvägras besök från sina familjer. 22 mars i år dog 17-årige Walid Ahmad av svält och uttorkning i fängelset Meggido. Obduktionen av Walid visade på långvarig svält, skabb och allvarliga inre skador från misshandel, för vilka han nekades medicinsk vård.

En stadig ström av vittnesmål visar det våldsamma och systematiska förtryck som palestinier utsätts för dagligen. Vi ser halvnakna, bakbundna män sittande på knä på marken med de israeliska militärernas automatvapen tätt bakom sig. Vi ser gripna människor transporteras bort, sammanfösta på lastbilsflak. Vi ser hur fångar misshandlas och våldtas av fängelsevakterna. Vi ser hur de fångar som till slut släpps bara är skinn och ben och vi ser spåren av de traumatiserande övergreppen.

Att tiga är att normalisera

Ingen kan förneka att Israel om och om igen bryter mot mänskliga rättigheter, såväl utanför som innanför fängelsecellerna. Ändå fortsätter de att utföra dessa övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. Ingen kan heller hävda att vi inte vet vad den palestinska befolkningen utsätts för. Men när antalet når 10 000 riskerar vi att drabbas av psykologisk avtrubbning – då lidandet blir så omfattande att siffrorna suddar ut konturerna hos de enskilda, verkliga människorna.

Vi får inte fortsätta förbli tigande åskådare till det våld som fortgår, eftersom att tiga är att normalisera. Att se på medan systematiska övergrepp pågår är oförenligt med vårt ansvar som medmänniskor. Vi har en skyldighet för det samhälle vi gemensamt bygger och för hela den palestinska befolkningens överlevnad och frihet. Det är genom våra handlingar som vår medmänsklighet får möjlighet att ta verklig form.

Josefine Rasmusson, Psykologer för Palestina
Bianca Mirani, Psykologer för Palestina

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet sympatistrejk uppsala universitet Uppsala LS syndikalisgterna Ninian Gabriel Kuhn
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté och Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna är kritiska till hur Uppsala universitets ledning har hanterat Syndikalisternas solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, privat

”Uppsala universitet stängde ute sympatistrejk”

Förra veckan sympatistrejkade den syndikalistiska driftsektionen vid Uppsala universitet i solidaritet med Hamnarbetarförbundet och deras kamp för ett nytt kollektivavtal. Under dagarna som sektionens medlemmar lade ner sitt arbete besökte de olika delar av universitetets utspridda campusområden. Vid den administrativa byggnaden, som normalt är öppen för allmänheten, möts de av väktare och låsta dörrar. Ninian Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn undrar vad det betyder för både medlemmarnas arbetsrelaterade rättigheter och den akademiska friheten när universitetet stänger ner kritisk diskussion.

Relationen mellan de som äger produktionsmedel och de som producerar är i Sverige ganska kraftigt reglerad av lagar och kollektivtavtal framtagna av organisationer som i teorin ska representera parterna, det vill säga arbetsköparna och arbetarna. Denna relation är vad den svenska arbetsmarknadsmodellen grundar sig i och är något många i Sverige är stolta över och ser som en byggsten i det som uppfattas som en demokrati. Modellen går alltså ut på att parterna ska komma överens genom dialog och förhandling. När överenskommelse träffats så formaliseras det i avtal och dessa avtal blir sedan en slags norm för den sektor som avtalet gäller. Den här typen av avtal täcker stora delar av arbetsmarknaden.

Till andra sådana byggstenar brukar grundlagar som yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen räknas, liksom (åtminstone delar av) regeringsformen som bland annat fastställer och skyddar folkets rätt att demonstrera. 

De flesta förstår inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som något inherent anti-demokratiskt, eftersom tystande av åsikter, framförallt de som ifrågasätter maktförhållanden, är ett sätt att slå ner kritisk debatt och motstånd mot den rådande ordningen. 

Den svenska modellen gör ett bra jobb på att moderera motstånd så att det kan anses som lagom. Du och dina arbetskamrater får säga ifrån lagom mycket och på ett sätt som är behagligt och hanterbart för arbetsköparen. Samma sak gäller exempelvis demonstrationer; du får demonstrera lagom mycket och på ett sätt och på en plats där de som behöver höra protesterna kan välja att inte göra det genom att helt enkelt inte vara där.

Arbetsköpare respekterar lagen när det passar dem

När det däremot tas till faktiska åtgärder, såsom Hamnarbetarförbundets blockad mot vapenexport till Israel, så har det gått för långt. Det markerade arbetsköparen GRT snabbt genom att säga upp vice ordförande Erik Helgeson. Sättet de gjorde detta på är föremål för rättstvist och kan komma att kosta dem stora summor pengar (tack vare den svenska modellen) men det gör inget eftersom de är den kapitalstarka parten och kan fortsätta vara arbetsköpare som bara respekterar lagen när det passar dem (också tack vare den svenska modellen). Det kostar lite, men det är värt att tysta ner och kväva motståndet. 

Nu är Hamn i konfliktläge med arbetsköparsidan för att landa ett avtal som stärker förtroendevaldas rättigheter, så att det blir svårare för arbetsköparna att tysta ner fackligt motstånd. Både med tanke på arbetsköparens agerande, och de politiska vindarna som blåser över världen så känns det viktigt att fackföreningar får igenom det stärkta skyddet. Stövelklamp ska bemötas hårt och fackliga stridsåtgärder är ett av de skarpaste försvaren vi har. Vi backar Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet helhjärtat.

Solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet

En driftsektion av SAC Syndikalisterna, som strejkade i solidaritet med Hamnarbetarförbundets blockad, är driftsektionen på Uppsala Universitet. Förra veckan varslade de om sympatistrejk igen. Den här gången i samband med Hamnarbetarförbundets strid om ett bättre kollektivavtal. Samtidigt fortsätter sektionen sitt stöd för arbetsplatsrelaterade initiativ kring åtgärder mot folkmordet i Palestina.

Men när den strejkande sektionen kommer till universitets administrativa byggnad – den delen där den arbetsköpande ledningen faktiskt sitter – så stängs de ute av Uppsala universitet. De vill dela ut flygblad och informera om sin varslade, tillåtna stridsåtgärd. Och då är det inte lagom motstånd längre. Arbetarna försöker sprida motståndet och de försöker tvinga arbetsköparen att lyssna. 

Polis till platsen

Efter långa diskussioner med väktare kallas polis till platsen. Universitetet ringer alltså in statens våldsmonopolsutövare på sina egna anställda, hellre än att låta dem utöva sina rättigheter. Sektionen beskriver situationen för polisen, som inte kan hänvisa till några lagparagrafer annat än att ”det är samma sak som att [ni] får bestämma vem som får och inte får komma in i [er] lägenhet”. Det är svårt att låta bli att undra vems lägenhet Uppsala universitet är? Och kanske ännu viktigare: vad är Uppsala universitet hem för? Inte yttrandefrihet och kritisk tänkande? 

I Uppsala Universitets ”Mål och strategier”, dess viktigaste styrdokument, beskrivs ’akademisk frihet’ och ’studentinflytande’ som grundläggande principer för universitetets gemensamma värderingar. Där står att universitetet ska ”bidra till en öppen och kunskapsbaserad samhällsdebatt där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är centrala utgångspunkter” samt att ”den interna kulturen kännetecknas av en öppen, saklig och kritisk diskussion”. 

Hur bidrar det till öppen, saklig och kritisk diskussion att ringa polisen på doktorander i strejk? Vad betyder det för vårt samhälle när strejkande doktorander inte tillåts sprida sitt budskap? Vad händer när lagliga fackliga solidaritetsåtgärder bemöts av lagligt tveksamma uppsägningar?

Angrepp mot akademiska friheten

Jo, då plockas landet lagoms ’demokratiska byggstenar’ bort, sakta men säkert. Vad det kan betyda i längden ser vi i USA där angreppet mot den akademiska friheten har tappat alla tyglar.

År 1912 var Sveriges mest kända syndikalist, Joe Hill (född som Joel Hägglund), aktiv i Industrial Workers of the World, IWW:s, ”free speech fights”. Det finns en stolt tradition av fackligt engagemang i just denna fråga. Det är på tiden att komma ihåg det – och fortsätta kampen.

Grundläggande rättigheter ska inte kunna förhandlas bort, de måste försvaras med alla medel tillgängliga.

Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Martin Berg, ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är inte nöjd med medlarnas bud i den pågående hamnkonflikten. Foto: Adam Ihse/TT och Simon Eliasson/TT

Strejken fortsätter: Medlarnas bud ”innehålls­mässigt tomt”

Konflikten i Sveriges hamnar fortsätter. På tisdagsmorgonen tackade Hamnarbetarförbundet nej till medlarnas bud som de menar inte innehöll några som helst av fackets krav.

– Vi kämpar för att försöka få till stånd förbättringar som skulle påverka våra medlemmars vardag. Det här var innehållsmässigt tomt och exakt samma sak som vi undanbad oss för en vecka sedan, säger förbundsordförande Martin Berg i en kommentar.

Det var under måndagskvällen som Hamnarbetarförbundets delegation träffade medlarna i den infekterade konflikten med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på plats i Stockholm.

Medlarnas bud innehöll ”ingenting”

Facket fick ett bud om avtal som enligt Martin Berg inte innehöll några som helst förbättringar rörande vare sig förstärkt skydd för förtroendevalda eller villkoren för inhyrd hamnpersonal.

Därför svarade Hamnarbetarförbundet redan några timmar senare, vid tiotiden på tisdagsförmiddagen, nej till medlarnas bud. Därmed fortsätter strejken.

– Vi har försökt vara kreativa och inte avfärda några uppslag för att nå en godtagbar lösning, men ingenting är ingenting, säger Martin Berg.

Arbetaren har under senaste dagarna även sökt Transportarbetarförbundet, som också organiserar svenska hamnarbetare, för en kommentar hur de ser på den pågående konflikten som de själva alltså inte deltar i. Ingen på Transport har ännu svarat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En person som håller i en låda fylld med mediciner.
Kostnaden som sjuka ska betala för mediciner kommer öka. Foto: Janerik Henriksson/ TT

Höjt tak i högkostnads­skyddet: ”Ska jag skippa maten helt?”

Den 1 juli höjs egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Arbetaren har pratat med Jessika Fernström som har sjukdomen ME och undrar hur pengarna ska räcka till. – De som har makten har inte koll på hur det ser ut för oss, säger hon.

Den 22 maj röstade riksdagen ja till Tidöregeringens förslag om höjd egenavgift inom högkostnadsskyddet. Det innebär att taket i högkostnadsskyddet höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna ska alltså från 1 juli betala upp till 900 kronor mer per år för receptbelagda läkemedel.

Det är en höjning och ett lagförslag som hade föregåtts av hård kritik och många protester från sjuka och äldre. I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens medicin (21/5) kallar forskaren Susanne Nielsen och Vårdförbundets förbundsordförande Sineva Ribeiro, höjningen för ett ”experiment med folkhälsan”.

Samma dag som riksdagen röstade igenom regeringens hårt kritiserade lagförslag om höjd egenavgift för läkemedel anordnade också en rad organisationer en demonstration utanför riksdagshuset, vilket Arbetaren rapporterade om. 

Kritikerna har varit många och flera remissinstanser har varnat för att höjda egenavgifter kommer slå hårt mot redan utsatta grupper i samhället. Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver i sitt remissvar att om fler personer får svårt att betala för sina läkemedel finns risk att de avstår från medicinering, vilket i längden kan leda till ett ökat behov av snabba sociala insatser från kommunernas socialtjänst. 

Kostnader staplas på varandra

En av de drabbade är Jessika Fernström. Hon är en av närmare hundra personer som hör av sig till Arbetaren, efter en efterlysning i sociala medier, och vill berätta om hur ökade kostnader för läkemedel slår mot henne som individ.

På grund av sin sjukdom befinner sig Jessika Fernström majoriteten av sin tid i sängen. Foto: Privat

– Gräsligt, vi har inte pengar. Vi har inte råd, säger Jessika Fernström som har sjukdomen ME .

ME är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Symtomen omfattar bland annat mental och kognitiv energilöshet, smärta och PEM, post-exertional malaise, vilket innebär att ansträngning leder till sämre mående några dagar efteråt. Riksförbundet för me-patienter, RME, skriver att forskning och läkarerfarenheter konstaterat att sjukdomen är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. 

– Jag har inte köpt kläder på 5 år. Jag är sängbunden och har påslakan som är så trasiga att de inte går att laga, men jag har inte råd att köpa nya, säger Jessika Fernström och berättar att hennes sjukdom innebär att hon oftast ligger i ett tyst och mörkt rum. Ytterligare ett av symtomen är nämligen överkänslighet för ljus, ljud och doft.

Men det är inte bara ökade utgifter för läkemedel som gör det svårt att vara sjuk i dag. Kostnader som staplas på varandra för de som är sjuka och risken för dem att bli utförsäkrade och förlora sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI är andra stressmoment i vardagen. Dessutom tvingas också många som är sjuka att lägga stor del av sin ork på byråkrati och att kämpa för sina rättigheter.

Piller i en rad.
Mediciner är inte den enda utgift som följer med att vara sjuk. Foto: Janerik Henriksson/TT

Jessika Fernström räknar upp en rad utgifter som hon har på grund av att hon är sjuk; vård, sjukresor, hemsjukvård, hemtjänst och larm.

– Allting kostar extra, även om det är subventionerat är det inte i relation till vad vi har att röra oss med. Sjukersättningsnivåerna är uträknade i ett helt annat klimat, då var inte maten så här dyr. Har man hemtjänst ökar den kostnaden varje år, men det är inte som att ersättningen ökar i samma grad. Så det blir bara värre och värre för varje år, säger hon.

”Jag har inte gått på bio på 10 år”

Jessika Fernström unnar sig aldrig något extra, det som skulle kunna kallas nöjen. Så hon undrar vilka kostnader de som bestämmer tänker sig att hon ska dra ner på.

– Jag äter i snitt en gång om dagen. Ska jag skippa maten helt? Tycker ni att jag ska sänka värmen? Jag kan inte värma upp min kropp själv. Jag tror att de som har makten inte har koll på hur det ser ut för oss, säger hon och tillägger:

– Vi har inte samma möjlighet att göra val som de med makt har. Jag har till exempel inte gått på bio på tio år. Sist jag var ute med vänner utanför huset var i februari förra året.

Jessika Fernström för några år sedan. Foto: Privat

Att inte ta sin medicin skulle förvärra hennes tillstånd.

– Det är inte så att jag väljer att ta medicin, det är saker jag måste ha. Om jag inte tar det blir jag ännu sämre. Blir jag det blir jag inlagd och får mat genom peg (ett medicinskt hjälpmedel för sondmatning red. anm.).

2016 blev Jessika Fernström sjukskriven på 75 procent. När hon inte kunde gå tillbaka och arbeta 100 procent igen förlorade hon sin SGI.

– Jag hade 4000 kronor i ersättning i fyra år. Jag förlorade precis allt, säger hon.

Jessika Fernström pekar på att skatten på sjukersättning är den högsta i Sverige, sedan det införts jobbskatteavdrag och även pensionsavdrag. 

– Det tycker jag är orättvist, vi har inte valt att bli sjuka. Varför höja kostnader när vi redan ligger så dåligt till? Ersättningar utifrån våra socialförsäkringar måste följa hur det ser ut i omvärlden. Jag har liksom inga möjligheter att jobba några extra timmar för att få in lite extra pengar, säger hon.

Regeringen lovar följa upp

Socialstyrelsen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys, som båda var remissinstanser i frågan om höjd egenavgift, har pekat på behovet av analyser för hur förändringen påverkar olika patientgrupper med låga inkomster.

På en presskonferens i mars i år får sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, (KD) frågan om hon ser en risk för att sjuka inte kommer ta ut sina mediciner och att det kan leda till ökade kostnader för sjukvården.

– De riskerna finns och det är få som tycker att det är bra med höjda egenavgifter, svarar Acko Ankarberg Johansson.

Sedan hänvisar hon bland annat till en rapport från Myndigheten för vård och omsorgsanalys och International Health Policy Survey, som visat att det i nuläger är få äldre som avstår från hälso- och sjukvård på grund av kostnader.

Acko Ankarberg Johansson (KD), sjukvårdsminister, under en pressträff om propositionen som innebär att taket i högkostnadsskyddet för läkemedel höjs.
Sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, under en presskonferens om förändringarna gällande högkostnadsskydd. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Acko Ankarberg Johansson sade också att regeringen kommer följa utvecklingen, det vill säga om man fortsatt tar ut sina läkemedel eller om den utveckling som flera remissinstanser varnar för blir verklighet.

– I dag finns en möjlighet, en lagstadgad skyldighet för apoteken att erbjuda att dela upp betalningen månadsvis. Är det fler som väljer det? Hur fungerar det? Är det ett system som räcker till?, sade sjukvårdsministern på presskonferensen.

På frågan varför sjukvårdsministern väljer att prioritera villkoren för dem som utnyttjar rot och rut istället för att lägga pengarna på detta att hålla högkostnadsskyddet nere svarar Acko Ankarberg Johansson att hon säkerställer att man ökar läkemedelskostnaderna med sex miljarder i budgeten, varav egenavgifter är en halv miljard i år. Året efter är prognosen för läkemedelskostnader 11 miljarder och egenavgifter ökar med två miljarder.

– Det är en avvägning som jag gör för att säkerställa att vi kan betala de läkemedel som patienterna behöver, samtidigt som den yttersta gränsen, frikortet för de med störst behov, kan behållas, säger hon.

Frikortet ligger kvar på 7 117 kronor, vilket innebär en 100 procentig rabatt när man nått upp till läkemedelskostnader på 7 117 kronor.

Kostnadstaket, det vill säga det högsta belopp som den som är i behov av läkemedel får betala själv, höjs alltså med 900 kronor, från 2 900 hundra till 3 800 kronor.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen
Strejken är fullt laglig. Det fastslår Arbetsdomstolen. Foto: Jessica Gow/TT, Claudio Bresciani/TT och Johan Nilsson/TT

Strejken fortsätter: Hamnarbetarna lättade efter domstolsbeslut


Hamnarbetarförbundets strejk är fullt laglig. Det slår Arbetsdomstolen nu fast efter en prövning av det infekterade fallet. Därmed fortsätter konflikten som planerat.

– Det här är helt klart en seger, säger Frederick Batzler, som är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud, till Arbetaren just som han läst Arbetsdomstolens utlåtande.

Det var strax efter lunch på måndagen som Arbetsdomstolen (AD) gav Hamnarbetarförbundet klartecken. Den pågående strejken får fortsätta som planerat. Det här trots intensiva protester från arbetsköparsidan. 

– Nu fortsätter strejken i hamnarna. Det här eftersom AD kommer fram till den högst rimliga slutsatsen att Hamnarbetaförbundet varken försöker tränga undan Transports avtal eller utöva påtryckning i någon rättstvist, säger Frederick Batzler. 

Strejkrätten stod på spel

I fredags möttes parterna hos AD för ett sammanträde där Sveriges hamnar menade att den uppmärksammade strejken omedelbart skulle stoppas med hänvisning till att det redan finns ett kollektivavtal med det andra hamnfacket Transport som tecknades den 20 maj i förra veckan.

Något som hade kunnat få stora konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen och lett till ytterligare inskränkningar i strejkrätten.

I ett uttalande skriver Arbetsdomstolen att de, precis som Frederick Batzler, inte ser att Hamnarbetarförbundets strejk har syfte att tränga undan det befintliga kollektivavtalet.

”Sveriges Hamnars invändningar mot stridsåtgärderna kunde därför inte godtas” skriver Arbetsdomstolen i domslutet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Användandet av strejkbrytare riskerar att eskalera konflikten, menar Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Apel Röstlund och Björn Larsson Rosvall/TT

Internationell solidaritet när Göteborgs hamn tar in strejkbrytare


Ilskan växer sedan strejkbrytare tagits in för att lasta ett fartyg i Göteborgs hamn. Det här mitt under brinnande konflikt. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig då Hamnarbetarförbundet fick stöd från sitt belgiska systerfack som först vägrade lossa lasten på måndagsmorgonen.

Det var vid den uppmärksammade Roro terminalen i Göteborgs hamn som fartyget Humbria Seaways under fredagen lastades av strejkbrytare. Bolaget i hamnen anlitade kontorspersonal och chefer för göra jobbet som de strejkande hamnarbetarna i normala fall sköter. Något som fick Hamnarbetarförbundet och deras systerfack runt om i Europa att se rött.

Internationell solidaritet

Fartyget, med destination Gent, kunde med hjälp av strejkbrytarna segla ut från hamnen. Men när det under måndagsmorgonen anlände till den belgiska kuststaden hade hamnarbetarna där informerats om läget och vägrade därför först att lossa lasten. Det här efter ett informationsmöte om situationen i de svenska hamnarna. Senare under dagen lastades dock fartyget av.

”Vi står i full solidaritet med de svenska hamnarbetarna och deras fackförbund”, skriver det belgiska hamnarbetarförbundet AVC i ett inlägg på Facebook under rubriken ”Internationell solidaritet”. Uttalandet har mötts av hundratals likes och delningar.

Senare under helgen, i söndags, förekom även nytt strejkbryteri vid GRT-terminalen i Göteborg samt i Halmstads hamn, enligt Hamnarbetarförbundet.

I en intervju med Hallandsposten säger också Anders Arvidsson, en av de strejkande hamnarbetarna i Halmstad, att användandet av strejkbrytare riskerar att ”eskalera konflikten”.

Artikeln har uppdaterats. I en tidigare version stod inget om att Humbria Seaways senare under måndagen lastades av.

Artikeln har uppdaterats

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
I dag möttes Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar på ett särskilt sammanträde i Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Arbetsköparna kallar hamnfacket för ”autonomt vänster­förbund” i rättssal

Får ett fack strejka för att få till ett eget kollektivavtal, trots att det redan finns ett på arbetsplatsen? Sveriges hamnar menar att man inte får det och har därför stämt Hamnarbetarförbundet. Under fredagseftermiddagen möttes parterna i Arbetsdomstolen för ett särskilt sammanträde. Arbetaren var på plats.  

– Med detta avtal råder heltäckande fredsplikt, vilket även gäller utomstående fackförbund. Det är hela syftet med lagen från 2019. 

Det säger Sveriges hamnars chefsjurist Andreas Modig, som under fredagens särskilda sammanträde i Arbetsdomstolen företrädde arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar och uppmanade domstolen att stoppa hamnstrejken fram tills tvisten är löst. 

Avtalet han syftar på är Hamn- och Stuveriavtalet, som Sveriges hamnar tecknade med Transportarbetarförbundet den 20 maj. Ett avtal som han menar gäller för alla hamnarbetare.

Under sammanträdet sade han även att Hamnarbetarförbundet endast får teckna ett likalydande kollektivavtal som Transport, och att Hamnarbetarförbundets krav undantränger förstahandsavtalet.

– Utomstående arbetstagarorganisationer måste följa förstahandsavtalet. Det är förbjudet att vidta stridsåtgärder för att få igenom andra krav, säger han och tillägger att det är första gången som denna fråga tas upp i Arbetsdomstolen. 

Hamnarbetarförbundet: Vi har rätt att strejka

Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, har en helt annan tolkning av lagen från 2019. 

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han. 

Frederick Batzler, juridiskt ombud för Hamnarbetetarförbundet. Foto: Vendela Engström

Han tillägger att det inte finns något i lagen som säger att ett andrahandsavtal inte får avvika från det först ingångna. 

– Det är helt fel. Det finns inget i lagen från 2019 som säger att avtalen måste vara likalydande. 

Han tilläger att vad som däremot är förbjudet är att kräva att det egna avtalet, om det är ett andrahandsavtal, ska ha företräde framför förstahandsavtalet. Det är inte heller vad Hamnarbetarförbundet kräver, säger han, och menar därför att det inte skulle tränga undan Transports kollektivavtal. 

– En annan tolkning av lagen skulle innebära en utökning av strejkrättsinskränkningen, säger Batzler och tillägger:

– Lagens syfte var inte att det bara ska finnas ett fackförbund på en arbetsplats, säger han. 

Sveriges hamnar: ”Batzler ‘whitewashar’ Hamnarbetarförbundet”

Andreas Modig håller inte med. Han säger att fack har rätt att kräva annat än det som står i förstahandsavtalet. Däremot, säger han, får de inte inte vidta stridsåtgärder för att få igenom sina krav om arbetsköparen säger nej till dem.

Han framhåller vidare att frågan om bemanningsanställda visst är reglerad och att det handlar om ”fulargumentation” från Hamnarbetarförbundet. 

– Batzler har en förmåga att ”whitewasha” det autonoma vänsterförbundet som Hamnarbetarförbundet är, säger han. 

Batzler säger att han har svårt att ta Andreas Modig på allvar när han uttrycker sig så.

– Det är svårt att förstå vad han vill uppnå med det, säger han.

Sveriges hamnars Andreas Modig anser även att Hamnarbetarförbundets stridsåtgärder ”syftar till att påverka en annan rättslig tvist”. Nämligen den om avskedandet av Erik Helgeson. Det han syftar på är att Hamnarbetarförbundet vill stärka skyddet för fackliga förtroendevalda. 

– Det är en påtryckning i en pågående rättstvist med sikte att påverka arbetsledningsrätten. Det är uppenbart orimligt, säger han i rättssalen. 

Frederick Batzler bestrider detta och framhåller att grunden till kraven kommer från en verklighet som fackliga förtroendevalda möter i sin vardag, där de till exempel inte får vara med vid riskbedömningar.

Sammanträdet avslutas efter en timme. Trettio minuter senare meddelar domstolen att ett interimistiskt beslut kommer att meddelas måndag den 26 maj klockan 13. 

Publicerad Uppdaterad