För vissa är det ibland oklart om det är omfattningen av de planetära utmaningarna som är värst eller det faktum att mänskligheten med största sannolikhet kommer att överleva de hot som vi kan överblicka. Så mycket behagligare att med lusta ge sig hän åt undergången. Den totala nedsläckningen. Intet. Ett sublimt svep som tar med sig ett kvävande överflöd av brasklappar. Ingen väg, bara mörker.
Undergångsberoende som tillstånd är inget nytt. Västerlandet har upplevt en rad sådana perioder. Med perverterad stolthet kan vi nu anföra att vi minsann skapade ett globalt klimathot för egen maskin. Men även detta är inte mer än en förklädd önskan att sluta tänka och ge upp. Vi kommer att överleva ett förändrat klimat. Kanske är vi inte lika många som nu. Kanske ligger våra städer på andra ställen. Förmodligen kommer enorma folkmängder att tvingas flytta under oöverskådligt lidande. Men vi kommer att överleva.
Jonathan Lear
Harvard University Press, 2006[BOK] Vara och tid
Martin Heidegger
Översättning: Jim Jakobsson
Daidalos, 2013
För tio år sedan skrev filosofen Jonathan Lear en bok vars betydelse kommer att bestå, trots textens enerverade upprepningar och problematiska antaganden. Radical Hope: Ethics in the Face of Cultural Devastation (”Radikalt hopp: etik i mötet med kulturell utplåning”) berättar historien om ledaren Plenty Coups (Alaxchíia Ahú) som förde crowfolket i Nordamerika genom en period där kulturen ändrades i grunden av det traumatiska mötet med kolonialismen.
De nordamerikanska folken ställdes inför valen att ge upp sin kultur utan strid, utkämpa en lönlös kamp eller försöka bibehålla ett hopp, bortom förhoppning, om att de skulle finnas kvar, även om det skulle vara i en form som inte kunde överblickas från nuet, en form där kulturen förvandlats. Det är det som Lear beskriver som ett ”radikalt hopp”. På andra sidan förändringen kan nya meningar hittas till gamla ritualer och mönster.
Plenty Coups drömde om en framtid som var mer än oviss. Han hoppades utan att veta varför och försökte förbereda sitt folk genom att öppna sina föreställningar för andra framtida möjligheter och omförhandlingar. I den nya världen skulle bekanta begrepp få andra uttryck. Och detta var utmaningen. Inte att ett visst liv inte längre var möjligt, utan att tillståndet hade förändrats till den grad att de värderingar som styrde det gamla livet mist sin mening.
Crowledaren Plenty Coups hopp har inte sällan setts som en kapitulation. Ledaren Sitting Bull (Tȟatȟáŋka Íyotake), från crows ärkefiender siouxfolket, blev långt vidare känd för sitt principiella uppror mot den omvälvande förändringen. Men för Lear representerar Plenty Coups en aristotelisk urbild av den moraliska och modiga människan som lyckas finna en väg mellan övermod och feghet. Någon som i var situation hittar det adekvata handlandet.
Det största problemet med Lears bok är också del av dess största förtjänst.
Genom ledare som Plenty Coups kunde crowfolket så småningom finna nya former och funktioner för sina ritualer. En tid efter Plenty Coups död, 1941, började de även dansa den krigiska soldansen igen, som försvunnit runt 1875. Nu som ett sätt att binda samhället samman för andra ändamål, som att be för någon som var sjuk.
Det största problemet med Lears bok är också del av dess största förtjänst. Lear beskriver en traumatisk förvandling från en ”traditionell” kultur till något annat på ett sätt som riskerar att förpassa det ”traditionella” till en oföränderlig och ahistorisk bakgrund (även om han nämner att crowfolkets ”traditionella” nomadism förmodligen föregicks av en period som bofasta jordbrukare).
Sanningen är att vi ständigt förändrar kulturer. Ibland med små steg och ibland med revolutioner. Varje förändring är endast en ny metastabil nivå som redan är på väg mot något annat. Det traditionella i förhållande till kulturer skulle kanske främst kunna användas för att beskriva ett återkommande behov att förhålla sig till förändring.
Och det är det som gör Lears företag och hans begrepp om ”radikalt hopp” så intressant. Det handlar inte bara om crowfolket eller Nordamerikas urbefolkningar, det handlar om oss alla. Hur ska det gå att förhålla sig till hopp i en situation där krafter utanför individens eller gruppens kontroll, igen, kommer att förändra avgörande villkor? Hur göra det med mod?
Vi måste alltså leva med en förståelse om döden för att kunna greppa att vi existerar och för att leva väl.
I bakgrunden till Lears resonemang finns den tyske filosofen Martin Heideggers begrepp ”till-döden-varon” (eller ”varat mot döden”, på tyska Sein zum Tode). Heidegger hävdade att vad han kallade ”där-varo” (Da-sein) endast kunde överblicka sin egen totalitet genom att förstå sin dödlighet, en totalitet som var viktig för att begripa sitt varande och ta ansvar för det.
Vi måste alltså leva med en förståelse om döden för att kunna greppa att vi existerar och för att leva väl. De flesta läser den notoriskt svåre Heidegger som att han menar något i likhet med ”subjekt” när han pratar om ”där-varo”. Lear förstår i stället denna term genom filosofen John Haugelands läsning där ”där-varo” får stå för ett sätt att leva som delas av flera individer i en specifik tid.
Med den tolkningen går det att, som Lear gör, komma till slutsatsen att en kultur måste leva med vetskap om att den kommer att försvinna för att förstå sin egen existens. Och, vidare, så gör en sådan vetskap det möjligt att förbereda sig för det som befinner sig på andra sidan kulturens upplösande. Att tillsammans leva väl är således att kollektivt förnimma slutet och det som kommer efter slutet.
Om vi vänder oss till Heideggers stora verk Vara och tid från 1927 beskriver filosofen hur en ”där-varo” inte kan förstå sin egen död genom andras. Vid andras död är vi endast närvarande. Vi kan heller inte dö för någon annan. Vår död är alltid vår egen. Det går heller inte att säga att vi dör eftersom alla dör och hoppas att med en så svepande formulering förstå döden.
Med denna logik och Haugelands teori om kollektiv ”där-varo” är det inte nog att vi läser om andra kulturers upplösande, vi måste förstå vårt eget slut. Eller i alla fall förhålla oss till det, vara i ett vara mot döden, förnimma den framtida helhet som döden ger vår existens. För döden, i Heideggers filosofi, tillhör livet. Att upphöra att existera är bara helt enkelt att omkomma (Verenden), vilket är något annat. Tillvaron avlider inte. Ett vara mot döden sker innan slutet. Döden är en möjlighet för tillvaron att förstå sig själv.
Kanske är idén om hållbarheten från början en illusion som understöds av politiska krafter som inte vill erkänna att vare sig naturen eller kulturen har ett grundtillstånd, utan endast rör sig från en föränderlig position till en annan.
Lear lägger sin analys av crowfolket endast via analogin nära Heidegger, men det är tydligt att döden eller slutet för Lear främst är viktigt genom att insikten därom kan alstra ett mod och en etik inför en kulturs förvandling. Tillvaron fortsätter efter döden om ”där-varo” ses som ett delat sätt att leva i en grupp under en viss tid; efter individers död och efter kulturens död, det vill säga dess förvandling till oigenkännlighet. Att lära sig att dö är således i allra högsta grad att leva, då det är en omsorg om den tillvaro som fortsätter.
Heideggers och Lears tankar om slutet och fortsättningen väcker ofrånkomliga frågor i vår undergångsförförda samtid. Är ”hållbarhet” en vettig målsättning med tanke på att inget egentligen är hållbart, att allt förändras?
Detta betyder givetvis inte att det finns något egenvärde i att påskynda klimatförstörelsen, tvärtom. Men idén om ”hållbarhet” och ”ekologisk balans” riskerar att spä på konservativa fantasier om en möjlighet till att lägga växeln i neutralläge. Risken är överhängande att den etik som växer fram ur idén om hållbarhet är allt annat än radikal. Vilket samhälle är det som ska bli hållbart? Det rådande?
Kanske är idén om hållbarheten från början en illusion som understöds av politiska krafter som inte vill erkänna att vare sig naturen eller kulturen har ett grundtillstånd, utan endast rör sig från en föränderlig position till en annan. Det är i den rörelsen som etiken, och politiken, måste lokaliseras, inte i drömmen om att rörelsen kan upphöra.
”Radikalt hopp” är på många sätt även ett politiskt radikalt hopp i klassisk mening, då den radikala vänsterpolitiken har haft som sitt syfte att förändra samhället. På andra sätt är det en påminnelse om att ha ödmjukhet inför det faktum att en förändring av ett samhälle eller en kultur kan leda till en situation där de värderingar som existerade innan förändringen, inklusive de egna, kan ha mist sin betydelse efter en sådan omvandling.
Nu är vår tid dock mer lik den som crowfolket stod inför. Vi befinner oss inte i en situation där vänstern driver på en samhällelig förändring; slutet på ett system och början på ett annat. I stället är det andra faktorer, främst klimatkrisen, som i en inte allt för avlägsen framtid kommer att riva bort de tillfälliga plåstren.
Inför detta står vänstern också inför en radikal förändring. Kanske kommer mycket av det som tidigare gett kampen sitt värde att mista det. Nya värden måste uppfinnas för en ny värld.
Omsorgspraktiken och omsorgsteorierna kommer att behöva spela en central roll när radikala krafter vaknar upp och börjar formulera positioner inför en föränderlig värld med ett stort hot likt klimatkrisen.
Vad kvarstår då? Det enkla svaret är att radikalt hopp kan förstås som en omsorg om hoppet självt, hoppet som helhet; ett hopp i singular som befinner sig bortom förhoppningar i plural.
Omsorgspraktiken och omsorgsteorierna kommer att behöva spela en central roll när radikala krafter vaknar upp och börjar formulera positioner inför en föränderlig värld med ett stort hot likt klimatkrisen. Och här gäller omsorgen först och främst en framtida tillvaro.
Det mod som Lear talar om via Aristoteles kan översättas i handgripliga termer. De som tror att våldsamma motaktioner kommer att stoppa utvecklingen är dumdristiga. De som ger upp och odlar fantasin att allt kommer att gå så illa att ingen kommer att överleva är fega. En omsorgsetik med möjligheten att lyckas måste befinna sig någonstans där emellan.
För att nå dit måste vi skapa en kultur som kan leva i beredskap för sin egen upplösning och den fortsättning som följer.
