Maria Johanssons memoarer – del 13

Del 4:

 

Var kommer all denna vrede ifrån

 

1.

Jag gick in i kyffet på Danziger Strasse som en botfärdig synderska och lämnade det som en uppenbarelse.

 

Rullväskan i släptåg. Hade anlänt till Tegel-flygplatsen mitt i natten, eller snarare tidigt på morgonen. Sedan bara vandrat runt. Nu när jag inte behövde bekymra mig så mycket om kostnader hade det enbart känts som en frihet att åka runt i det enorma tunnelbanesystemet, gå upp här och var, korsa ödetomter, gå lite vilse. Jag kunde ta in på vilket hotell jag ville. Men gjorde det inte.

Jag hade köpt någon fånigt dyr märkestrenchcoat på flygplatsen, och den räckte – januarinatten var förvånande mild. Lite skönt var det med svalkan också. Jag såg den som en del av min botgöring.

 

Nu var det förmiddag. Torsdag. Klockan i dörren pinglade.

Mannen bakom disken sa något på ett främmande språk, jag förmodar att det var det inhemska, men jag kände inte igen frasen.

– English? sa jag, som inte kände att det var riktigt läge att försöka återuppliva skoltyskan.

Han svarade obegripligt.

– I want to make a tattoo, sa jag. As soon as possible.

Den unge mannen höjde sina piercade ögonbryn och ropade Lili!

Tydligen var det namnet på den unga kvinna som släntrade ut från de inre regionerna. Hon sa något med många sche-ljud till mannen. Det lät ganska irriterat.

– Hello, sa jag. I want to make a tattoo.

– Have you made an appointment? sa tjejen på knagglig men fullt begriplig engelska.

Jag förlorade mig några ögonblick i alla detaljer på henne. Blått hår uppsatt på huvudet men snaggat på sidorna, spetsiga svarta ögonbryn, en piercing mellan ögonen och en mitt på kinden. Och tatueringar så klart. Små stjärnor vid de rakade tinningarna, och sedan svarta slingrande mönster över hela armarna.

Så mycket. Och jag ska bli mer, tänkte jag.

Sedan svarade jag äntligen, just som hon började rynka ögonbrynen (piercingen såg ut att vara lite i vägen).

– Nej, jag kom just till Berlin, sa jag, bekväm med att våra engelskakunskaper verkade vara på ungefär samma nivå. Men jag vill verkligen göra en!

– Hrm, sa den blåhåriga. Du måste boka tid. Kanske har jag en tid senare i dag men det vet jag inte förrän … senare.

– Jag kan vänta!

Jag var fast besluten att påbörja min förvandling.

Mannen bredvid, som börjat rota i några pärmar, sa något igen.

– Aha … Okej, Alex säger att min första kund i dag har avbokat. Men, jag vet inte …

Hon slängde med sitt blåa hår. Alex sa något som lät argt och hon svarade på samma sätt, tyckte jag. Fast tyska kan ju låta ganska aggressivt.

– Okay, you’re the fucking boss, sa tjejen och ryckte på axlarna. Vad vill du ha då, fortsatte hon med en snabb blick på mig.

– Något på halsen, sa jag. Nånting som är en symbol för förändring.

Tjejen fick en ny glimt i ögonen.

– Verkligen? På halsen? Okej. Följ med mig.

Vi gick in i ett av de bakre rummen. Slitna skinnsoffor med slitna soffbord. Vi slog oss ned. På de mörklila väggarna trängdes pinuppor, djävulsmasker och uppstoppade djur.

– En fjäril kanske, sa tjejen tvekande. Du vet, den kommer ut ur, vad heter det, kokongen.

Jag tittade på bilderna i pärmen hon slagit upp. Färgglada fjärilar. Det är okej med små söta kvinnliga tatueringar, sa äcklige rike Jakob i mitt bakhuvud.

– Nja, sa jag. Jag vill ha något … kraftfullare.

Tjejen tittade länge på mig, uttryckslöst. Sedan lyste hon upp.

– Maybe … Fönix? Börd.

Jag stirrade dumt.

– Vänta, sa hon och började bläddra i en annan pärm.

En mörkblå, fjällig fågel med skriande käft och lågor runt kroppen. Så klart. Fågel Fenix. Det uttrycket hade man ju hört.

– Ja! Den. Absolut. Men, sa jag i ett plötsligt konstnärligt infall, kroppen ska vara en … vagina.

Tjejen stirrade igen.

– Titta, sa jag och pekade. Det passar perfekt. A pussy.

Bilden var som gjord för det. Den ovala fågelkroppen med fjäll på sidorna, men slät och ljusare i mitten.

– O-okej, sa tjejen. A pussy?

Sedan skrattade hon, ett enormt bullrande skratt ur den lilla kroppen.

– Ja, varför inte! Jag gör en skiss. Du kan ta kaffe så länge.

Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen.

En frenetiskt tuggande nål. Lukten av desinficering. Apparaten sänktes mot mig och ångesten steg upp till halsgropen, precis där Fågel Fitt-Fenix stjärt skulle slingra ned.

Jag hade fått förklara en hel del. Tatueraren hade uppenbarligen först sett framför sig att jag ville ha en liten fjäril på sidan av halsen. Hon hade fått tänka om rejält. Fågel Fenix skulle nu täcka det mesta av min strupe sedd framifrån, vingarna skulle matcha käkens böjning, dess huvud skulle sitta på min antydan till dubbelhaka, och magens klitoris på adamsäpplet, ungefär.

Hon hade gillat idén mer och mer medan vi pratat. Ögonen hade börjat lysa. Nu var hon entusiastisk att komma igång.

– Ready?

– Mm, sa jag.

Helvete vilken smärta. Jag grep tag i britsens sidor för att inte kasta mig upp och skalla henne.

Det här var en helt annan sak än blommorna och texten på skuldran. Kanske hade det att göra med att jag tappat förvånansvärt mycket vikt de senaste tio dagarna, i min asketiska skrivartillvaro. Tappat det dämpande underhudsfettet. Fast mest hade det nog att göra med att jag var nykter nu. Eller så är det helt enkelt så att strupen är hemsk att tatuera. Kanske är det därför det inte är så vanligt att göra det.

Jag bet mig i läppen och försökte tänka på botgöring, pånyttfödelse och revansch. Mina andningsorgan och min hjärna vibrerade i takt med maskinen. Strupen kändes som ett stort uppfläkt sår, trots att hon inte kunde ha hunnit göra mer än några streck.

– Säkert att du är okej?

– M, sa jag kort.

Det var med tatueringar som med sexpartners. Jag kunde inte justera siffran nedåt nu när jag väl börjat. Bara uppåt. Uppåt uppåt.

Tiden försvann. Smärtan var förblindande och jag tror att jag faktiskt blev blind ett tag, tappade alla sinnen. Inga lukter, inga färger, bara det svarta bakom ögonlocken. Även maskinens brummande blev något som försvann långt i fjärran. Bara känseln fungerade tyvärr, och den var helt koncentrerad till min hals.

Jag blev nästan lättad när nålen försvann längre ut på halsens sidor, smärtan dämpades några grader i helvetet.

– Det var linjerna, sa tjejen.

Sedan var det som att hon började om. Och helvetet tiodubblades.

Jag ville döda henne, kasta mig upp och hugga henne i ögat med maskinen. Men i stället tror jag att jag svimmade.

En oändlighet av smärta.

Som plötsligt tog slut.

– Das ist so cool! sa blåhåret.

Jag tittade upp. Hennes ansikte svävade dimmigt ovanför mig. Hon höll en trasa i handen, full av mörkblå färg och blod.

Hon försvann ur mitt synfält. Halsen dunkade fortfarande av smärta. Sinnena började återvända, jag kände att det smakade blod i munnen.

Plötsligt en handspegel framför mitt ansikte.

Jag kände mina ögon vidgas. Det hade varit värt det.

Fick hjälp att resa mig, benen avdomnade. Tjejen tog ett foto utan att jag sagt att det var okej. Men det var det väl. Plast över min stackars hals. Betala.

Blodet strömmade sakta tillbaka till lemmar och hjärna. Det kändes återigen som att vakna upp i, och samtidigt ur, ett rus. Jag tittade mig i helfigursspegeln ute vid disken. De anställda pratade på tyska och skrattade i bakgrunden.

Ja fy fan vad cool jag var. Precis som hon sagt. Lite svårt att se Fitt-Fenix nu bakom plast och tejp, men ändå.

Ovanför det ett blekt, osminkat ansikte. Inramat av mitt trassliga blonda hår.

Plötsligt visste jag vad som skulle fullända förvandlingen.

– I borrow this, sa jag, tog en sax från disken och smet in på toaletten.

 

I en pedalhink i hörnet av en smutsig toalett någonstans på Danziger Strasse försvann min blondhet. Jag klippte så kort jag kunde, nära svålen. Skar mig på några ställen.

När jag hunnit finbearbeta ungefär halva huvudet bankade det hårt på dörren.

– Hey, was machst du da? sa någon, ungefär, och jag förstod innebörden.

– Minuten bitte! sa jag och hoppades att det var rätt uttryck.

Kanske inte, han bankade hårdare.

Jag klippte på så gott och fort jag kunde. Skar mig lite till. Sedan gick jag ut, med huvudet högt.

Mannen exploderade i något förbannat och förvånat. Tjejen lät höra sitt enorma skratt igen.

– Das ist so cool!

*

Senare samma eftermiddag satt jag på en halvtom murrig krog någonstans i den enorma staden. Drack svart kaffe och en hemskt illasmakande, men påstått nyttig, örtlikör. Hade ätit en lunch bestående av vegetarisk korv och surkål.

Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga.

Jag satt där i godan ro, gjorde små minnesanteckningar om det förflutna och storslagna planer för framtiden. Kände mig tillfreds, men samtidigt inne i stämningen av botgöring. Inte för att jag tänkte bli eremit eller klä mig i säck och aska, men jag ville ta mig bort från det ytliga. Vad hade jag gjort de senaste månaderna egentligen? Blivit en bloggblondin som söp, reste på solsemester, testade knark och knullade runt. Strängt taget var det precis vad alla därhemma sysslade med. Eller försökte syssla med. Eller ville syssla med. Med skillnaden att de var hälften så gamla som jag.

Men nu ska det bli ändring av, tänkte jag och skrev för säkerhets skull ned just de orden.

 

Jag kommer spela i en helt annan liga. Spränga mina egna och era gränser på sätt ni inte anar.

Jag ska resa på oväntade sätt. Tänk om jag kunde nästla mig in i en rymdfärd. Fast det är nog svårt – och dyrare än till och med vad mina tolv månadslöner räcker till.

Jag ska äta saker jag aldrig velat äta förr. Tänk så många genier som varit vegetarianer.

Jag ska göra det oväntade, inte det bekväma. Född som jag är i Bekvämlighetsrike. Tänk. Bara tänk, allt jag kan göra.

Jag smuttade små små klunkar av likören och jag tänkte och tänkte och tänkte, medan solen dalade bortom tevetornet.

Fast någonstans måste jag ju bo, tänkte jag sedan.

Inte någonstans där jag måste betala massa för det, bara för att jag har råd nu. Jag ska fan bo gratis. Det är jag värd. Och jag är värd att inte bo gratis via att knulla någon tråkig gubbe.

*

En timme och två glas kväljande bitter örtlikör senare stegar Maria Johansson fram till restaurangens bardisk och säger:

– Hello. I would like to know where you can live for free here.

Förvånade ögon som snabbt blir roade. Killen slutar inte torka glas.

– We’re all living free here! You too, by the look of it, säger han på svängig amerikanska.

Va?

Maria upprepar allvarligt sin fråga.

Han slutar torka glas.

– You mean some place where you can stay for free?

– Yes. A house where I can live …

Maria försöker hålla sin röst fri från stigande irritation. Som om inte snorvalpen fattade vad hon menade.

– Aha, okej, jag förstår, säger killen och lutar sig fram med, sätter hakan i händerna och tittar allvarligt på henne. Är du i punkscenen? Känner du ingen här?

– Nej, säger Maria otåligt.

– Då ska du försöka lite längre bort. Norrut typ. Friedrichshain, Prenzlauer Berg. Eller kanske neråt Kreuzberg.

Maria rycker till. Vad fan?

– Är det andra städer?

Skratt.

– Man kan tro det, men nej då! Några stationer med U-bahn bara. Wow, du är verkligen ny här!

Maria försöker slänga med håret, känner bara en smärta som sticker till, ett skärsår i svålen.

– Är det nåt fel med det eller?

– Nädå, säger killen och slår ut med händerna, du såg bara ut som om du hörde hit! Ovanligt med någon som … Men vänta, jag ska skriva ner några adresser.

Handstil lika slängig som språket, på baksidan av ett vykort.

– Bra, säger Maria Johansson nöjt.

 

2.

Jag vaknade på en madrass på ett golv i ett fallfärdigt hus någonstans i nordöstra Berlin.

Det hade varit otroligt enkelt. Jag åkte till den första adress barkillen gett mig. Där var det mörkt och igenbommat, men längre bort på samma gata skulle det finnas ett ställe till. Jag fortsatte dit, gick in. Möttes av ett stort rum med golv i olika nivåer, väggarna täckta av affischer och möblerna fulla av människor med märkliga frisyrer. Några hundar svansade obekymrat runt.

Utan att tveka gick jag fram till bardisken. Där bakom slevade en kvinna, ungefär i min egen ålder, upp en tallrik mat. 
– Hello, sa jag.

– Var så god, sa kvinnan på tyska och gav mig tallriken.

Jag blev så paff att jag inte kom mig för att protestera. Kanske skulle jag ha slängt maten tillbaka på henne, tänkte jag senare. Men kvinnan uppträdde så självklart och mekaniskt. Innan det ens gått upp för mig att jag höll en portion mat i handen hade hon slevat upp åt nästa. Förstummad satte jag mig och åt. Tittade runt, försökte tyda de handskrivna lapparna och griffeltavlorna. Det var någon slags matutdelning. Frivilligt att betala i ett buckligt plåtskrin. Runtom mig åt människor. Och hundar.

Herregud, var hade jag hamnat. Obehaget i magen sa åt mig att gömma mig, ta mig därifrån, men Den Pånyttfödda Maria sa åt mig I helvete heller.

Efter att jag ätit upp – något slags brunt ris med grå svampstuvning – försökte jag få kontakt med de ansvariga igen. Eller anställda. Eller ägarna. Senare fattade jag att inget av detta riktigt fanns.

Kvinnan svarade mig på tyska när jag frågade på engelska. Till slut sparkade jag vanmäktigt i bardisken och utropade Scheisse! Då log hon överseende och hämtade en yngre som kunde engelska. Äntligen visades jag till ett smutsigt gästrum.

Jag hade tänkt gå ned i baren och se mig om lite mer, kanske ta en öl, så fort jag packat upp lite. Men jag måste ha somnat.

Och när jag vaknade hade fjorton timmar gått.

Sakta mindes jag det senaste dygnet.

Blek sol spelade genom ett dammigt fönster. Först fattade jag ärligt talat inte var jag var. Vred på mig, gnuggade tinningarna. Aj, halsen. Sakta mindes jag det senaste dygnet.

Kisade mig omkring. Ögonen sved lite. Allt damm framträdde tydligt, och det var inte lite. Trägolvet såg ut att aldrig ha blivit skrubbat.

Tur att jag inte har något hår att få loppor i längre, tänkte jag.

Tog upp min lilla fickspegel. Pånyttfödd Maria i dammigt motljus, det vore ett konstverk det. Skallen nästan kal, men med ojämna småtestar och strån. Några sårskorpor, ett plåster. Flagor på näsan. Fortfarande plast över halsen.

Jag bestämde mig för att inte sminka mig det minsta.

 

Klädde mig hjälpligt, gick upp och ut. Tog med mig det som kunde betecknas som värdesaker i handväskan, för jag lyckades inte låsa den skeva trädörren.

Fattade först inte var jag kommit ifrån kvällen innan. Trapporna vindlade. Öppnade en dörr som ledde in i en skrubb där några andra sov.

Till slut hittade jag ned i markplan. Baren verkade helt övergiven, inte en själ. En klocka på väggen visade tio på förmiddagen. Jaha, de sover väl än.

Jag gick in i något slags hemmasnickrat toalettbås, hittade en ho. Värre än Thailand. Drog loss plasten från halsen och tvättade tatueringen med kallt vatten. Det fick duga.

 

Gav mig obekymrat ut på gatorna. Friheten knastrade under mina fötter, tatueringen sved skönt i vinden. Insåg dock snart att jag frös i mina tunna strumpbyxor.

Jag trampade på ändå, ville inte ge efter för vintern. Som för att spotta mig i ansiktet började Gud skjuta hagelkorn på mig. Först ett och ett, sedan fler och fler.

Jag stannade vid en stor korsning. Spårvagnar dundrade förbi. Maria, sa jag åt mig själv. Du gör ingen glad, allra minst dig själv, genom att dra på dig förkylning eller urinvägsinfektion. Köp lite kläder kvinna.

Som på beställning fick jag syn på en liten affär rakt framför min flagnande näsa. Eller affär och affär, ett hål i väggen under tunnelbanan. Skrikiga färger som vaggade i vinden. En mörk man sa något på obegriplig tyska.

Jag försjönk i valet av plagg. Jag ska köpa det som ingen annan frivilligt sätter på sig och jag ska bära det med stolthet, tänkte jag. Fastnade för ett par tjocka leggings med ett virvlande neonmönster i rosa, ljusblått, grönt och gult. Påminde om något från mina tonår på 80-talet, men jag kunde inte minnas om jag tyckt det var fult eller häftigt då.

Till dem måste den prickiga sjalen i mörkt rött och grönt vara det mest otippade valet, bestämde jag mig för. Framme vid kassaapparaten slog jag till på en mössa också, den skulle säkert komma att behövas. En barnmössa i form av ett gapande drakhuvud – eller skulle det kanske föreställa en stackars missförstådd krokodil? – som jag hoppades kunna trä över mitt snaggade huvud.

Mannen tog emot pengarna, visade inte med en min att han tyckte något alls om mitt klädval.

– Beautiful clothes, don’t you think? kunde jag inte låta bli att fråga.

– Tack så mycket, tack så mycket, sa mannen på tyska, vågade inte se mig i ögonen.

Jag gick ut på gatan, trädde på mig strumpbyxorna där. Kände ett par sneda sidoblickar nudda vid min troskant. Kom, kom, kom får ni titta, på Brittas fitta. Men det var faktiskt ganska folktomt här. På med sjalen. Tänjde ut mössan så mycket det gick och drog ned den över öronen.

Sedan ville jag så klart se hur jag tog mig ut. Kom på att där ju hade funnits speglar i den lilla affären. Vände tillbaka. Nu kände jag innehavarens klotrunda ögon, men han gömde snabbt blicken bakom ett skynke.

Jag betraktade mig själv. Det var verkligen välbehövliga färgklickar jag skaffat mig till min svarta kjol, mina beiga trenchcoat och den smutsgrå stickade tröjan jag hittat i övernattningsrummet.

– Så här, Maria Johansson, har nog ingen någonsin klätt sig förr, sa jag åt min spegelbild.

Sedan gick jag upp i tunnelbanestationen, köpte en gammal hederlig karta i en kiosk, och vände ned för trapporna igen. Började gå. Jag drevs av en vilja att erövra denna stad, betvinga den, visa att jag kunde ta in den alldeles av mig själv, till fots.

Jag gick och jag gick. Himlen hade klarnat, Gud hade slutat spotta. Funderade på att köpa nya skor, men nej. Det vore det förväntade att göra. Jag trampade på i mina höga klackar och intalade mig att det också var en liten botgöring.

Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar.

Den breda gatan jag gick på bara fortsatte och fortsatte. Efter ett tag började jag titta på gatskyltar. Jo, Karl Marx Allé, det var rätt. Jag hade undrat om det var en karta från 80-talet de sålt till mig, men tydligen satt kommunistnamnen kvar. Och jag verkade ha gått åt rätt håll. Denna gata skulle leda mig rakt in i mitten av Berlin, och där skulle jag över något vatten och så småningom hamna vid det där stora monumentet jag sett turistbilder av, kolonnerna och den där vagnen med hästar.

Det var över lunchdags när jag var framme. Brandenburger Tor, ja just det, namnet visste jag ju egentligen. Om jag brytt mig om att tänka efter. Högt som fan, en förvuxen triumfbåge.

 

Själva torget såg dock mindre imponerande ut än på de foton jag sett. Januaridagern låg grå och kall. Små klungor av turister fotograferade varandra, men inte var det några större folksamlingar.

Jag ignorerade magen som skrek av hunger och försökte uppleva platsen. Ja, nu är jag i Berlin. Kisade mot statyn högst däruppe. Den gick knappt att se.

Utanför en av flyglarna tittade jag på vykort i stället. En närbild av statyn. Fyra rusande hästar. Och ja, det var ju en kvinna där bakom, som körde vagnen. En kvinna med vingar. En segergudinna. Henne tyckte jag om. Var hon inte lite lik mig? Lite större ögon och mindre mun, bara.

När jag tittade upp igen svindlade det till i huvudet. Jag kunde inte inbilla mig själv att det svindlade av stundens storhet, nej, jag var utsvulten.

Jag hade skjutit upp det här med mat lite. Jag hade ju bestämt mig för att lägga om även kosten, kanske bli fallfruktsätare, vilket torde vara den diet som minst människor i världen försökte sig på och klarade av. Men stenstaden Berlin i januari bjöd nog inte på så mycket fallfrukt.

Jag vände tillbaka dit jag kommit ifrån och hittade snabbt en stormarknad. Köpte bananer och päron – det fick bli en början.

 

Satte mig på en bänk och åt. Solen tittade fram som på beställning. Jag kände mig rätt nöjd. Fast snart började rumpan ändå kännas iskall. Jag satte mig på kartan.

Hjärnan gick igång när kroppen fick näring. Den hade liksom hamnat i trans när jag bara gick och gick. Nu kände jag också att vaderna pirrade av mjölksyra.

Jag lutade mig tillbaka, högg in på ett osköljt päron, tog upp en av mina anteckningsböcker ur handväskan och skrev.
Fredag den 15 januari, Berlin

Jag känner mig så fridfull här. Mitt i den enorma kalla staden. Jag har ett rum där jag kan sova utan att någon tränger sig på eller ställer frågor, jag har pengar att köpa frukt för. Ingen vet var jag är. Eller vem jag är.

Jag har gått genom halva staden. Efter en karta. Jag som alltid haft så svårt för att läsa kartor.

Jag är i sanning pånyttfödd.

*

Fredag eftermiddag. Maria Johansson har köpt papper och färgpennor och börjat skissa på konstverk. Det känns ovant, hon har inte direkt ritat något sedan barnen var små, när de bad henne: Rita en katt. Rita en prinsessa. Nej rita Byggare Bob! Men det tänker inte Maria på nu. Hon tänker bara på kraften som finns inne i henne, den som ska sippra ut genom fingrarna och skapa något odödligt.

Det blir ett självporträtt.

Ögon. Armar, utbredda som vingar. Drakkäften på huvudet. Lägger efter några sekunders eftertanke till huggtänder i den egna munnen också. Gröna lågor runt kroppen. Tatueringen på halsen. Kläder i tusen färger, eller nja, nio, fler är det inte i pennorna hon köpt. Högklackat. Sist lägger hon till en svans på sig själv också. Den kunde ju lika gärna ha funnits där.

Resultatet ser ut ungefär som något en tolvåring ritat. En jävligt störd och förbannad tolvåring, tänker Maria. Vem vet, det kanske kan bli en ny konstform.

Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den.

Hon tittar upp från papperet som hon kisat mot. Läsglasögonen ligger nog kvar någonstans i Thailand. Rullar på nacken som stelnat lite. Kaféet hon sitter på är färgglatt, täckt av väggmålningar, mest går de i rött. Konsten är överallt runt henne och hon är en del av den. Hon är rätt nöjd med verket, men något fattas.

Hon går fram till bardisken.

– Hej, ni får den här, säger hon uttryckslöst.

Tjejen där bakom lyser upp i ett lite för glatt leende.

– Ååå, tack så mycket, strålar hon.

Maria Johansson går därifrån. Ganska nöjd är hon. Men inte helt. Det här kan bara vara början.

 

Hon handlar på sig mer frukt, och lite bär, går tillbaka till sitt rum. Stirrar på väggarna. Något skaver. Hur länge har hon varit här egentligen? Är det bara två nätter? Livet går så långsamt. För långsamt. Fast hon är så nöjd och fridfull. Eller heligt förbannad. Kan man vila i sin vrede?

Går ned till baren igen. Nu är där mer folk än senast. Skrapande, skramlande musik i bakgrunden. Hon tar ingen mat den här gången, magen är full av banan. Sätter sig i ett hörn.

Vad ska jag göra?

Inte bara sitta i ett hörn och dricka öl. Jag ska inte rikta in mig så mycket på alkoholen, den ska vara ett komplement, på sin höjd.

Jag ska sitta här och tänka. Jag behöver inga stimulanter för det.

Jag ska göra självporträtt och sprida över stan. Ta mig in i en botanisk trädgård och stjäla fallfrukt. Delta i någon sorts ockult ceremoni, undrar om folk sysslar med sådant i Tyskland?

Tiden kryper. Ingen pratar med Maria Johansson.

Förrän efter ungefär trekvart, när en ung, mycket liten och mager, tjej kommer fram till henne.

– Hello, säger flickan nästan blygt. Do you know where the gig is?

– What? Maria rycks upp ur sina dagdrömmar.

– The … the band that is supposed to play.

Hon har en märklig brytning. Men det är inte tyska. Herregud.

– Är du svensk?

Tjejen rycker till.

– He he, jaa … svarar hon sedan på skånska. Jaha, vad roligt … är du också turist?

– Jag är upptäcktsresande, svarar Maria utan att blinka.

– O-okej. Det ska vara någon spelning här, jag tror det var den här adressen, från klockan sju, men här finns ju ingen scen och så …

Det känns konstigt att prata svenska. Maria vill inte. Varför frågade jag henne om hon var svensk? Gud, hon ser inte ut att vara mer än sexton.

– Är du här ensam? frågar Maria.

Tjejen nickar och sätter sig.

– Jo. Jag var här i somras också med min pojkvän, men nu har han dumpat mig, precis innan vi skulle resa hit, och då tänkte jag att va fan, klart jag ska åka själv.

Flickan irriterar Maria mer och mer. Hon vet inte riktigt varför, tränger bort känslan.

– Jag har ingen aning, jag vill vara ifred, säger Maria, reser sig och köper en öl.

Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå.

Någon minut senare sitter Maria med ett tyskt sällskap. Den lilla svenskan försvinner i hennes ögonvrå först till bardisken och sedan bort.

Tyskarna varken välkomnar eller avvisar henne. Men efter en öl skålar de med henne.

Hon har valt ut det minst attraktiva sällskapet. Fem människor som ser ut som raggiga hundar, och en raggig hund som inte liknar någon annan hon sett.

Snart går en av de stora lurviga och lappade killarna och köper öl till hela sällskapet. Maria dricker. Börjar känna sig varm, tar av sig drakmössan.

Sällskapet pratar på tyska, skrattar ofta. Ölflaskorna töms i rasande fart.

– Är du en hippie? frågar en av dem plötsligt.

– Jag är Maria Johansson, svarar Maria Johansson kallt.

Killen rycker på axlarna. Sedan börjar allihop resa sig från bordet.

– Kom med, säger en av kvinnorna på engelska och ler mot henne. Bandet börjar snart.

Tja, varför inte?

Hunden lämnas till kvinnan i baren, tydligen känner de varandra. Alla känner alla, tänker Maria. Utom svenskarna.

De går över en innergård, mot ett slamrande gårdshus. Säkert var det hit den lilla svenskan skulle. Men vem bryr sig.

Där inne är det kvavt och öronbedövande. Bandet har redan börjat. Maria Johanssons öron vill gå och gömma sig. Aldrig hade hon kunnat tro att musik kan låta så här.

Hon drar ned mössan över öronen igen.

– Du, skriker kvinnan som bad henne följa med, skulle du vilja låna en trimmer av mig? Jag kan hjälpa dig, fixa håret?

Maria stirrar. Tänker några sekunder. Frågan är ju egentligen helt logisk.

– Aldrig! svarar hon sedan.

Kvinnan rycker på axlarna och skålar lite nonchalant igen. Maria inser att hon själv har en ny öl i handen, var fan kom den ifrån.

Sedan är det fler band. En provisorisk bardisk. Billig öl. Stinkande toalettbås, särskilt herrarnas pissoar, dit Maria efter en till öl bestämmer sig för att börja gå. Sedan är det lite svart. Sedan ännu ett band. Sedan helt svart.

*

Om ni undrar, så är det inte speciellt kul att vakna på ett smutsigt golv i ett fallfärdigt hus med toaletten en trappa ner när man har attackdiarré. Till råga på allt har toaletten en vidrig liksom hylla i sig, där all skit lägger sig, och den är milt sagt snålspolande. Skyll er själva, tyskjävlar, hälsningar Maria Johansson.

Ja ja, lite får man väl lida för konsten. Jag fattar bara inte hur det gick till – jag drack bara ett par öl ju. Måste ha varit all den där frukten. Det tar nog ett tag för kroppen att ställa om sig.

När jag var tom och darrningarna börjat lägga sig klädde jag på mig. Fick ett infall och krängde min gamla silkiga röda morgonrock över trenchcoaten. Sedan gick jag och satte mig på samma konstkafé där jag suttit och gjort konst dagen innan. Undrade om jag luktade illa, jag hade faktiskt inte duschat sedan jag åkte från Thailand. Men kunde inte bry mig mindre om så var fallet.

Lördagen strålade av sol. Jag var trött och ännu lite darrig och kände för att fixa med praktiska saker. För att balansera upp gårdagens kaos.

Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka. 

Jag hade kommit att tänka på en sak när jag återigen vaknade på mitt smutsiga golv: Att jag faktiskt hade en andrahandslägenhet i Stockholm. Jag hade inte tänkt på den på en månad. Hade väl förutsatt att jag aldrig skulle komma tillbaka. Men det vore dumt att låta den gå mig ur händerna – det vore skönt att ha en tillflyktsort i hemlandet, om jag kände för det.

Kaféet hade två lånedatorer och jag loggade in på [email protected]. Oj. Det var ett tag sedan. En hel del av mejl. Inte minst från min andrahandsvärd.

De kunde sammanfattas med: Vad i helvete håller du på med, var är januarihyran, varför svarar du inte i telefon, nu hyr jag ut åt någon annan.

Det sista hade kommit för tio dagar sedan.

När jag läste dem ändrade jag mig. Vem fan var han att tala så till mig?

Blundade och tänkte. Vad borde jag göra? Att behålla en lägenhet i sin hemstad var vid närmare eftertanke ytterst konventionellt. Vadå tillflyktsort?

Jag ska inte fly. Ni ska fly från mig.

Stoppa upp din jävla överhyra i röven, svarade jag. Jag har lämnat planeten.

Sedan loggade jag in på bloggen.

 

Någonstans i Kosmos, mitt i stormens öga,

lördag den 16 januari

Maria Johansson är pånyttfödd! Ni kan aldrig ana var jag är eller hur jag ser ut. Jag har genomgått en förvandling, förpuppats och sprängt skalet, men inte som fjäril utan som drake.

Jag är där ni minst anar det. Jag kan stå i era garderober eller ligga under era sängar i detta nu. Jag kan vara tiggaren som antastar er på tunnelbanan eller blondinen som gnider sig mot er på dansgolvet.

Nu orkar jag inte skriva mer så då gör jag inte det. Puss puss och dra åt helvete.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
1 week sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz är Arbetarens chefredaktör. Foto: Vendela Engström

Amalthea Frantz:
Svenskt Närings­livs mål med hamnstriden

Allt som begränsar anställdas möjligheter att påverka sina jobb leder till sämre villkor för alla, oavsett fackförening. Detta borde vara en självklarhet. Men LO och Socialdemokraterna har, tillsammans med Svenskt Näringsliv, öppnat för just det. Nu är de stora facken tysta. Medan näringslivet går ut hårt i hamnkonflikten.

Konflikten i svenska hamnar fortsätter. Om arbetsköparna får som de vill öppnar det för stora negativa konsekvenser för alla fackföreningar, alla anställda.

Det är avtalsrörelse år 2025. För sex år sedan, 2019, försämrades arbetares rätt att ta strid i Sverige. Då genomfördes en lagändring som ofta kallats ”antistrejklagen”

Den har gjort det snudd på omöjligt att strejka för annat än för att få kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, vilket betyder: förbjudet att ta till strejk, eller några andra stridsåtgärder. 

Men redan på hamnstrejkens första dag försökte Transportföretagen förmå Arbetsdomstolen, AD, att omtolka lagen ännu snävare: om det redan finns kollektivavtal med ett fack, så ska andra fack bara få ta strid för ett avtal som är identiskt med det första. 

Risk för riktiga skitavtal

Det skulle öppna för riktiga skitavtal i framtiden. Företag skulle enklare kunna ägna sig åt avtalsshopping. Alltså välja bort ett facks kollektivavtal och teckna ett förstahandsavtal med ett annat – som ger de anställda till exempel lägre löner och mindre inflytande. 

Vi skulle säkert också se försök att teckna avtal med det som kallas gula fackföreningar

Det skulle då inte spela någon roll ifall facket som sedan vill ha ett andrahandsavtal är LO, eller en mindre fackförening. Eller hur många som är medlemmar i vilket fack. 

Näringslivet kämpar för att ta ännu mer makt

Tack och lov bedömde AD att Hamnarbetarförbundets pågående strejk är laglig. Men domstolen var inte enig. Av de sju ledamöterna var två, arbetsköparrepresentanterna, emot.

Och striden fortsätter – uppenbarligen står mycket på spel. Svenskt Näringsliv varnar för ”kaos på arbetsmarknaden”. Sveriges Hamnars chefsjurist Andreas Modig tvekar inte att offentligt kalla Hamnarbetarförbundet för ”autonomt vänsterförbund” för att svartmåla dem. 

Hamnarbetarförbundet beskriver hur Sveriges Hamnar och Transportföretagen går ut med ”medvetet vilseledande faktafel” om strejkens kostnader. 

Allt är ett led i en politisk kampanj för ännu större inskränkningar i den fackliga konflikträtten.

Vi varnade – sossarna genomförde 

Det är just detta som den skamliga antistrejklagen har öppnat för. Det var just det nätverket Strike back – Försvara strejkrätten, och tidningar som Arbetaren, varnade för. Det helt uppenbara: allt som begränsar fackföreningars möjlighet att påverka, leder till sämre villkor för alla anställda. Makten förskjuts ännu mer, från arbetare till arbetsköpare.

De flesta LO-förbund reagerade också spontant och självklart negativt. År 2018 sade 12 av 14 LO-förbund nej till förslaget att inskränka strejkrätten.

Men ledningarna ändrade sig senare, trots stundtals hårt motstånd från sina egna medlemmar.

Därför vill vissa fack ha antistrejklagar

Bakgrunden var, förstås, att Svenskt Näringsliv sedan länge ville begränsa anställdas rätt att kämpa för bättre villkor. Men de fick som de ville via en överenskommelse med facken LO, Saco och TCO. Som den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan så snabbt de kunde gjorde lag av år 2019. 

Varför är det här så viktigt för de stora facken och partierna? Det handlar om makt, prestige – och rädsla för radikala fackföreningar.

De stora facken vill inte ha någon konkurrens om medlemmar. Ledningarna vill mest samverka med näringslivet och göra karriär. De hoppas få fördelar om de är tillmötesgående.

Frågan om just Göteborgs hamn kom att handla om prestige. Men det finns förstås också en verklig oro. 

De stora facken tappar medlemmar. Och de vill för allt i världen inte att missnöjda anställda ska gå med i radikala fackföreningar som Hamnarbetarförbundet, syndikalistiska LS eller andra fristående fack. 

De vill hellre ge bort sin sista makt till motparten, näringslivet. Det går inte att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt. 

Lagen kommer slå mot alla fack

Men utvecklingen slår ju tillbaka på alla fackföreningar. Medlemmarna blir inte nöjdare. De förtroendevalda blir mer och mer utsatta. (Just det är en viktig fråga i den pågående konflikten.)

Och blir det som näringslivet vill så blir även LO, Saco, TCO och alla andra fack med tiden undanträngda på arbetsplatserna.

De stora facken kan knappast på riktigt tro att deras medlemmar gynnas av att arbetarrörelsen i stort tappar mark. Men vad de faktiskt vill är svårt att få svar på. I den aktuella hamnkonflikten ligger de lågt. Inga utspel i medierna. 

Det andra facket i hamnarna, LO-förbundet Transport som redan tecknat ett avtal, är tyst. Den senaste veckan har Arbetaren via mejl, telefon och sms sökt både ledning och lokalavdelningar för att fråga: Hur ser ni på Hamnarbetarförbundets krav? Vad tycker ni om arbetsköparnas kampanj? Hur är det att jobba där många kollegor strejkar? 

Till slut fick vi svar: De avböjer att kommentera i dagsläget.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Palestinsk fånge släppt från israeliskt fängelse.
En släppt palestinsk fånge i tårar när han anländer till Khan Younis i februari 2025, efter att ha suttit i ett israeliskt fängelse. Foto: Jabdel Kareem Hana/TT

Stoppa Israels våldsamma förtryck av fängslade palestinier

Den 17 april var palestinska fångars dag. Dagen, som uppmärksammar de tusentals rättslösa palestinier som hålls inlåsta i israeliska fängelser och förvar gick obemärkt förbi svenska medier och makthavare. Josefine Rasmusson och Bianca Mirani från nätverket Psykologer för Palestina kräver att Israels systematiska frihetsberövande och tortyr av palestinier stoppas.

I mer än sextio års tid har Israel byggt upp ett parallellt rättssystem för de ockuperade områdena, som bygger på förtryck av den palestinska befolkningen samt bestraffning och omöjliggörande av motstånd mot ockupationen.

Systemet, som har kritiserats för att vara djupt rättsstridigt, består av fängelser, administrativa förvar och militärdomstolar. I förvar hålls frihetsberövade utan dom på obestämd tid och av dem som når rättegång blir 90 procent fällda. För en palestinier är hotet om att frihetsberövas alltid närvarande, och det kan ske på lösa grunder, som att ha deltagit i sammankomster som misstänks ha ett politiskt syfte. Sedan år 1967 har minst en miljon palestinier frihetsberövats.

Efter den 7 oktober 2023 har Israel påtagligt ökat antalet gripanden och i slutet av december 2024 hölls 9 619 palestinier fängslade i administrativa förvar eller fängelser. Människorättsorganisationer rapporterar samtidigt om en eskalering av våld mot de som frihetsberövats. I en av BT’Selems rapporter vittnar 55 tidigare fångar ingående om den tortyr som de och andra har utsatts för: systematiskt och grovt utstuderat fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, förnedring, svält, uttorkning och sömndeprivation. Samtidigt nekas de också grundläggande medicinsk vård.

Många palestinska barn i israeliska fängelser

Inte ens barn fredas från det systematiska frihetsberövandet. Enligt den palestinska människorättsorganisationen Addamer hålls i nuläget 350 barn, varav flera under 15 år, frihetsberövade. Flera källor rapporterar att barnen utsätts för svält, misshandlas svårt, nekas medicinsk vård och förvägras besök från sina familjer. 22 mars i år dog 17-årige Walid Ahmad av svält och uttorkning i fängelset Meggido. Obduktionen av Walid visade på långvarig svält, skabb och allvarliga inre skador från misshandel, för vilka han nekades medicinsk vård.

En stadig ström av vittnesmål visar det våldsamma och systematiska förtryck som palestinier utsätts för dagligen. Vi ser halvnakna, bakbundna män sittande på knä på marken med de israeliska militärernas automatvapen tätt bakom sig. Vi ser gripna människor transporteras bort, sammanfösta på lastbilsflak. Vi ser hur fångar misshandlas och våldtas av fängelsevakterna. Vi ser hur de fångar som till slut släpps bara är skinn och ben och vi ser spåren av de traumatiserande övergreppen.

Att tiga är att normalisera

Ingen kan förneka att Israel om och om igen bryter mot mänskliga rättigheter, såväl utanför som innanför fängelsecellerna. Ändå fortsätter de att utföra dessa övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. Ingen kan heller hävda att vi inte vet vad den palestinska befolkningen utsätts för. Men när antalet når 10 000 riskerar vi att drabbas av psykologisk avtrubbning – då lidandet blir så omfattande att siffrorna suddar ut konturerna hos de enskilda, verkliga människorna.

Vi får inte fortsätta förbli tigande åskådare till det våld som fortgår, eftersom att tiga är att normalisera. Att se på medan systematiska övergrepp pågår är oförenligt med vårt ansvar som medmänniskor. Vi har en skyldighet för det samhälle vi gemensamt bygger och för hela den palestinska befolkningens överlevnad och frihet. Det är genom våra handlingar som vår medmänsklighet får möjlighet att ta verklig form.

Josefine Rasmusson, Psykologer för Palestina
Bianca Mirani, Psykologer för Palestina

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet sympatistrejk uppsala universitet Uppsala LS syndikalisgterna Ninian Gabriel Kuhn
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté och Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna är kritiska till hur Uppsala universitets ledning har hanterat Syndikalisternas solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, privat

”Uppsala universitet stängde ute sympatistrejk”

Förra veckan sympatistrejkade den syndikalistiska driftsektionen vid Uppsala universitet i solidaritet med Hamnarbetarförbundet och deras kamp för ett nytt kollektivavtal. Under dagarna som sektionens medlemmar lade ner sitt arbete besökte de olika delar av universitetets utspridda campusområden. Vid den administrativa byggnaden, som normalt är öppen för allmänheten, möts de av väktare och låsta dörrar. Ninian Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn undrar vad det betyder för både medlemmarnas arbetsrelaterade rättigheter och den akademiska friheten när universitetet stänger ner kritisk diskussion.

Relationen mellan de som äger produktionsmedel och de som producerar är i Sverige ganska kraftigt reglerad av lagar och kollektivtavtal framtagna av organisationer som i teorin ska representera parterna, det vill säga arbetsköparna och arbetarna. Denna relation är vad den svenska arbetsmarknadsmodellen grundar sig i och är något många i Sverige är stolta över och ser som en byggsten i det som uppfattas som en demokrati. Modellen går alltså ut på att parterna ska komma överens genom dialog och förhandling. När överenskommelse träffats så formaliseras det i avtal och dessa avtal blir sedan en slags norm för den sektor som avtalet gäller. Den här typen av avtal täcker stora delar av arbetsmarknaden.

Till andra sådana byggstenar brukar grundlagar som yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen räknas, liksom (åtminstone delar av) regeringsformen som bland annat fastställer och skyddar folkets rätt att demonstrera. 

De flesta förstår inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som något inherent anti-demokratiskt, eftersom tystande av åsikter, framförallt de som ifrågasätter maktförhållanden, är ett sätt att slå ner kritisk debatt och motstånd mot den rådande ordningen. 

Den svenska modellen gör ett bra jobb på att moderera motstånd så att det kan anses som lagom. Du och dina arbetskamrater får säga ifrån lagom mycket och på ett sätt som är behagligt och hanterbart för arbetsköparen. Samma sak gäller exempelvis demonstrationer; du får demonstrera lagom mycket och på ett sätt och på en plats där de som behöver höra protesterna kan välja att inte göra det genom att helt enkelt inte vara där.

Arbetsköpare respekterar lagen när det passar dem

När det däremot tas till faktiska åtgärder, såsom Hamnarbetarförbundets blockad mot vapenexport till Israel, så har det gått för långt. Det markerade arbetsköparen GRT snabbt genom att säga upp vice ordförande Erik Helgeson. Sättet de gjorde detta på är föremål för rättstvist och kan komma att kosta dem stora summor pengar (tack vare den svenska modellen) men det gör inget eftersom de är den kapitalstarka parten och kan fortsätta vara arbetsköpare som bara respekterar lagen när det passar dem (också tack vare den svenska modellen). Det kostar lite, men det är värt att tysta ner och kväva motståndet. 

Nu är Hamn i konfliktläge med arbetsköparsidan för att landa ett avtal som stärker förtroendevaldas rättigheter, så att det blir svårare för arbetsköparna att tysta ner fackligt motstånd. Både med tanke på arbetsköparens agerande, och de politiska vindarna som blåser över världen så känns det viktigt att fackföreningar får igenom det stärkta skyddet. Stövelklamp ska bemötas hårt och fackliga stridsåtgärder är ett av de skarpaste försvaren vi har. Vi backar Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet helhjärtat.

Solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet

En driftsektion av SAC Syndikalisterna, som strejkade i solidaritet med Hamnarbetarförbundets blockad, är driftsektionen på Uppsala Universitet. Förra veckan varslade de om sympatistrejk igen. Den här gången i samband med Hamnarbetarförbundets strid om ett bättre kollektivavtal. Samtidigt fortsätter sektionen sitt stöd för arbetsplatsrelaterade initiativ kring åtgärder mot folkmordet i Palestina.

Men när den strejkande sektionen kommer till universitets administrativa byggnad – den delen där den arbetsköpande ledningen faktiskt sitter – så stängs de ute av Uppsala universitet. De vill dela ut flygblad och informera om sin varslade, tillåtna stridsåtgärd. Och då är det inte lagom motstånd längre. Arbetarna försöker sprida motståndet och de försöker tvinga arbetsköparen att lyssna. 

Polis till platsen

Efter långa diskussioner med väktare kallas polis till platsen. Universitetet ringer alltså in statens våldsmonopolsutövare på sina egna anställda, hellre än att låta dem utöva sina rättigheter. Sektionen beskriver situationen för polisen, som inte kan hänvisa till några lagparagrafer annat än att ”det är samma sak som att [ni] får bestämma vem som får och inte får komma in i [er] lägenhet”. Det är svårt att låta bli att undra vems lägenhet Uppsala universitet är? Och kanske ännu viktigare: vad är Uppsala universitet hem för? Inte yttrandefrihet och kritisk tänkande? 

I Uppsala Universitets ”Mål och strategier”, dess viktigaste styrdokument, beskrivs ’akademisk frihet’ och ’studentinflytande’ som grundläggande principer för universitetets gemensamma värderingar. Där står att universitetet ska ”bidra till en öppen och kunskapsbaserad samhällsdebatt där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är centrala utgångspunkter” samt att ”den interna kulturen kännetecknas av en öppen, saklig och kritisk diskussion”. 

Hur bidrar det till öppen, saklig och kritisk diskussion att ringa polisen på doktorander i strejk? Vad betyder det för vårt samhälle när strejkande doktorander inte tillåts sprida sitt budskap? Vad händer när lagliga fackliga solidaritetsåtgärder bemöts av lagligt tveksamma uppsägningar?

Angrepp mot akademiska friheten

Jo, då plockas landet lagoms ’demokratiska byggstenar’ bort, sakta men säkert. Vad det kan betyda i längden ser vi i USA där angreppet mot den akademiska friheten har tappat alla tyglar.

År 1912 var Sveriges mest kända syndikalist, Joe Hill (född som Joel Hägglund), aktiv i Industrial Workers of the World, IWW:s, ”free speech fights”. Det finns en stolt tradition av fackligt engagemang i just denna fråga. Det är på tiden att komma ihåg det – och fortsätta kampen.

Grundläggande rättigheter ska inte kunna förhandlas bort, de måste försvaras med alla medel tillgängliga.

Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Martin Berg, ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är inte nöjd med medlarnas bud i den pågående hamnkonflikten. Foto: Adam Ihse/TT och Simon Eliasson/TT

Strejken fortsätter: Medlarnas bud ”innehålls­mässigt tomt”

Konflikten i Sveriges hamnar fortsätter. På tisdagsmorgonen tackade Hamnarbetarförbundet nej till medlarnas bud som de menar inte innehöll några som helst av fackets krav.

– Vi kämpar för att försöka få till stånd förbättringar som skulle påverka våra medlemmars vardag. Det här var innehållsmässigt tomt och exakt samma sak som vi undanbad oss för en vecka sedan, säger förbundsordförande Martin Berg i en kommentar.

Det var under måndagskvällen som Hamnarbetarförbundets delegation träffade medlarna i den infekterade konflikten med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på plats i Stockholm.

Medlarnas bud innehöll ”ingenting”

Facket fick ett bud om avtal som enligt Martin Berg inte innehöll några som helst förbättringar rörande vare sig förstärkt skydd för förtroendevalda eller villkoren för inhyrd hamnpersonal.

Därför svarade Hamnarbetarförbundet redan några timmar senare, vid tiotiden på tisdagsförmiddagen, nej till medlarnas bud. Därmed fortsätter strejken.

– Vi har försökt vara kreativa och inte avfärda några uppslag för att nå en godtagbar lösning, men ingenting är ingenting, säger Martin Berg.

Arbetaren har under senaste dagarna även sökt Transportarbetarförbundet, som också organiserar svenska hamnarbetare, för en kommentar hur de ser på den pågående konflikten som de själva alltså inte deltar i. Ingen på Transport har ännu svarat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En person som håller i en låda fylld med mediciner.
Kostnaden som sjuka ska betala för mediciner kommer öka. Foto: Janerik Henriksson/ TT

Höjt tak i högkostnads­skyddet: ”Ska jag skippa maten helt?”

Den 1 juli höjs egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Arbetaren har pratat med Jessika Fernström som har sjukdomen ME och undrar hur pengarna ska räcka till. – De som har makten har inte koll på hur det ser ut för oss, säger hon.

Den 22 maj röstade riksdagen ja till Tidöregeringens förslag om höjd egenavgift inom högkostnadsskyddet. Det innebär att taket i högkostnadsskyddet höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna ska alltså från 1 juli betala upp till 900 kronor mer per år för receptbelagda läkemedel.

Det är en höjning och ett lagförslag som hade föregåtts av hård kritik och många protester från sjuka och äldre. I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens medicin (21/5) kallar forskaren Susanne Nielsen och Vårdförbundets förbundsordförande Sineva Ribeiro, höjningen för ett ”experiment med folkhälsan”.

Samma dag som riksdagen röstade igenom regeringens hårt kritiserade lagförslag om höjd egenavgift för läkemedel anordnade också en rad organisationer en demonstration utanför riksdagshuset, vilket Arbetaren rapporterade om. 

Kritikerna har varit många och flera remissinstanser har varnat för att höjda egenavgifter kommer slå hårt mot redan utsatta grupper i samhället. Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver i sitt remissvar att om fler personer får svårt att betala för sina läkemedel finns risk att de avstår från medicinering, vilket i längden kan leda till ett ökat behov av snabba sociala insatser från kommunernas socialtjänst. 

Kostnader staplas på varandra

En av de drabbade är Jessika Fernström. Hon är en av närmare hundra personer som hör av sig till Arbetaren, efter en efterlysning i sociala medier, och vill berätta om hur ökade kostnader för läkemedel slår mot henne som individ.

På grund av sin sjukdom befinner sig Jessika Fernström majoriteten av sin tid i sängen. Foto: Privat

– Gräsligt, vi har inte pengar. Vi har inte råd, säger Jessika Fernström som har sjukdomen ME .

ME är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Symtomen omfattar bland annat mental och kognitiv energilöshet, smärta och PEM, post-exertional malaise, vilket innebär att ansträngning leder till sämre mående några dagar efteråt. Riksförbundet för me-patienter, RME, skriver att forskning och läkarerfarenheter konstaterat att sjukdomen är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. 

– Jag har inte köpt kläder på 5 år. Jag är sängbunden och har påslakan som är så trasiga att de inte går att laga, men jag har inte råd att köpa nya, säger Jessika Fernström och berättar att hennes sjukdom innebär att hon oftast ligger i ett tyst och mörkt rum. Ytterligare ett av symtomen är nämligen överkänslighet för ljus, ljud och doft.

Men det är inte bara ökade utgifter för läkemedel som gör det svårt att vara sjuk i dag. Kostnader som staplas på varandra för de som är sjuka och risken för dem att bli utförsäkrade och förlora sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI är andra stressmoment i vardagen. Dessutom tvingas också många som är sjuka att lägga stor del av sin ork på byråkrati och att kämpa för sina rättigheter.

Piller i en rad.
Mediciner är inte den enda utgift som följer med att vara sjuk. Foto: Janerik Henriksson/TT

Jessika Fernström räknar upp en rad utgifter som hon har på grund av att hon är sjuk; vård, sjukresor, hemsjukvård, hemtjänst och larm.

– Allting kostar extra, även om det är subventionerat är det inte i relation till vad vi har att röra oss med. Sjukersättningsnivåerna är uträknade i ett helt annat klimat, då var inte maten så här dyr. Har man hemtjänst ökar den kostnaden varje år, men det är inte som att ersättningen ökar i samma grad. Så det blir bara värre och värre för varje år, säger hon.

”Jag har inte gått på bio på 10 år”

Jessika Fernström unnar sig aldrig något extra, det som skulle kunna kallas nöjen. Så hon undrar vilka kostnader de som bestämmer tänker sig att hon ska dra ner på.

– Jag äter i snitt en gång om dagen. Ska jag skippa maten helt? Tycker ni att jag ska sänka värmen? Jag kan inte värma upp min kropp själv. Jag tror att de som har makten inte har koll på hur det ser ut för oss, säger hon och tillägger:

– Vi har inte samma möjlighet att göra val som de med makt har. Jag har till exempel inte gått på bio på tio år. Sist jag var ute med vänner utanför huset var i februari förra året.

Jessika Fernström för några år sedan. Foto: Privat

Att inte ta sin medicin skulle förvärra hennes tillstånd.

– Det är inte så att jag väljer att ta medicin, det är saker jag måste ha. Om jag inte tar det blir jag ännu sämre. Blir jag det blir jag inlagd och får mat genom peg (ett medicinskt hjälpmedel för sondmatning red. anm.).

2016 blev Jessika Fernström sjukskriven på 75 procent. När hon inte kunde gå tillbaka och arbeta 100 procent igen förlorade hon sin SGI.

– Jag hade 4000 kronor i ersättning i fyra år. Jag förlorade precis allt, säger hon.

Jessika Fernström pekar på att skatten på sjukersättning är den högsta i Sverige, sedan det införts jobbskatteavdrag och även pensionsavdrag. 

– Det tycker jag är orättvist, vi har inte valt att bli sjuka. Varför höja kostnader när vi redan ligger så dåligt till? Ersättningar utifrån våra socialförsäkringar måste följa hur det ser ut i omvärlden. Jag har liksom inga möjligheter att jobba några extra timmar för att få in lite extra pengar, säger hon.

Regeringen lovar följa upp

Socialstyrelsen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys, som båda var remissinstanser i frågan om höjd egenavgift, har pekat på behovet av analyser för hur förändringen påverkar olika patientgrupper med låga inkomster.

På en presskonferens i mars i år får sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, (KD) frågan om hon ser en risk för att sjuka inte kommer ta ut sina mediciner och att det kan leda till ökade kostnader för sjukvården.

– De riskerna finns och det är få som tycker att det är bra med höjda egenavgifter, svarar Acko Ankarberg Johansson.

Sedan hänvisar hon bland annat till en rapport från Myndigheten för vård och omsorgsanalys och International Health Policy Survey, som visat att det i nuläger är få äldre som avstår från hälso- och sjukvård på grund av kostnader.

Acko Ankarberg Johansson (KD), sjukvårdsminister, under en pressträff om propositionen som innebär att taket i högkostnadsskyddet för läkemedel höjs.
Sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, under en presskonferens om förändringarna gällande högkostnadsskydd. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Acko Ankarberg Johansson sade också att regeringen kommer följa utvecklingen, det vill säga om man fortsatt tar ut sina läkemedel eller om den utveckling som flera remissinstanser varnar för blir verklighet.

– I dag finns en möjlighet, en lagstadgad skyldighet för apoteken att erbjuda att dela upp betalningen månadsvis. Är det fler som väljer det? Hur fungerar det? Är det ett system som räcker till?, sade sjukvårdsministern på presskonferensen.

På frågan varför sjukvårdsministern väljer att prioritera villkoren för dem som utnyttjar rot och rut istället för att lägga pengarna på detta att hålla högkostnadsskyddet nere svarar Acko Ankarberg Johansson att hon säkerställer att man ökar läkemedelskostnaderna med sex miljarder i budgeten, varav egenavgifter är en halv miljard i år. Året efter är prognosen för läkemedelskostnader 11 miljarder och egenavgifter ökar med två miljarder.

– Det är en avvägning som jag gör för att säkerställa att vi kan betala de läkemedel som patienterna behöver, samtidigt som den yttersta gränsen, frikortet för de med störst behov, kan behållas, säger hon.

Frikortet ligger kvar på 7 117 kronor, vilket innebär en 100 procentig rabatt när man nått upp till läkemedelskostnader på 7 117 kronor.

Kostnadstaket, det vill säga det högsta belopp som den som är i behov av läkemedel får betala själv, höjs alltså med 900 kronor, från 2 900 hundra till 3 800 kronor.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen
Strejken är fullt laglig. Det fastslår Arbetsdomstolen. Foto: Jessica Gow/TT, Claudio Bresciani/TT och Johan Nilsson/TT

Strejken fortsätter: Hamnarbetarna lättade efter domstolsbeslut


Hamnarbetarförbundets strejk är fullt laglig. Det slår Arbetsdomstolen nu fast efter en prövning av det infekterade fallet. Därmed fortsätter konflikten som planerat.

– Det här är helt klart en seger, säger Frederick Batzler, som är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud, till Arbetaren just som han läst Arbetsdomstolens utlåtande.

Det var strax efter lunch på måndagen som Arbetsdomstolen (AD) gav Hamnarbetarförbundet klartecken. Den pågående strejken får fortsätta som planerat. Det här trots intensiva protester från arbetsköparsidan. 

– Nu fortsätter strejken i hamnarna. Det här eftersom AD kommer fram till den högst rimliga slutsatsen att Hamnarbetaförbundet varken försöker tränga undan Transports avtal eller utöva påtryckning i någon rättstvist, säger Frederick Batzler. 

Strejkrätten stod på spel

I fredags möttes parterna hos AD för ett sammanträde där Sveriges hamnar menade att den uppmärksammade strejken omedelbart skulle stoppas med hänvisning till att det redan finns ett kollektivavtal med det andra hamnfacket Transport som tecknades den 20 maj i förra veckan.

Något som hade kunnat få stora konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen och lett till ytterligare inskränkningar i strejkrätten.

I ett uttalande skriver Arbetsdomstolen att de, precis som Frederick Batzler, inte ser att Hamnarbetarförbundets strejk har syfte att tränga undan det befintliga kollektivavtalet.

”Sveriges Hamnars invändningar mot stridsåtgärderna kunde därför inte godtas” skriver Arbetsdomstolen i domslutet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Användandet av strejkbrytare riskerar att eskalera konflikten, menar Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Apel Röstlund och Björn Larsson Rosvall/TT

Internationell solidaritet när Göteborgs hamn tar in strejkbrytare


Ilskan växer sedan strejkbrytare tagits in för att lasta ett fartyg i Göteborgs hamn. Det här mitt under brinnande konflikt. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig då Hamnarbetarförbundet fick stöd från sitt belgiska systerfack som först vägrade lossa lasten på måndagsmorgonen.

Det var vid den uppmärksammade Roro terminalen i Göteborgs hamn som fartyget Humbria Seaways under fredagen lastades av strejkbrytare. Bolaget i hamnen anlitade kontorspersonal och chefer för göra jobbet som de strejkande hamnarbetarna i normala fall sköter. Något som fick Hamnarbetarförbundet och deras systerfack runt om i Europa att se rött.

Internationell solidaritet

Fartyget, med destination Gent, kunde med hjälp av strejkbrytarna segla ut från hamnen. Men när det under måndagsmorgonen anlände till den belgiska kuststaden hade hamnarbetarna där informerats om läget och vägrade därför först att lossa lasten. Det här efter ett informationsmöte om situationen i de svenska hamnarna. Senare under dagen lastades dock fartyget av.

”Vi står i full solidaritet med de svenska hamnarbetarna och deras fackförbund”, skriver det belgiska hamnarbetarförbundet AVC i ett inlägg på Facebook under rubriken ”Internationell solidaritet”. Uttalandet har mötts av hundratals likes och delningar.

Senare under helgen, i söndags, förekom även nytt strejkbryteri vid GRT-terminalen i Göteborg samt i Halmstads hamn, enligt Hamnarbetarförbundet.

I en intervju med Hallandsposten säger också Anders Arvidsson, en av de strejkande hamnarbetarna i Halmstad, att användandet av strejkbrytare riskerar att ”eskalera konflikten”.

Artikeln har uppdaterats. I en tidigare version stod inget om att Humbria Seaways senare under måndagen lastades av.

Artikeln har uppdaterats

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
I dag möttes Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar på ett särskilt sammanträde i Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Arbetsköparna kallar hamnfacket för ”autonomt vänster­förbund” i rättssal

Får ett fack strejka för att få till ett eget kollektivavtal, trots att det redan finns ett på arbetsplatsen? Sveriges hamnar menar att man inte får det och har därför stämt Hamnarbetarförbundet. Under fredagseftermiddagen möttes parterna i Arbetsdomstolen för ett särskilt sammanträde. Arbetaren var på plats.  

– Med detta avtal råder heltäckande fredsplikt, vilket även gäller utomstående fackförbund. Det är hela syftet med lagen från 2019. 

Det säger Sveriges hamnars chefsjurist Andreas Modig, som under fredagens särskilda sammanträde i Arbetsdomstolen företrädde arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar och uppmanade domstolen att stoppa hamnstrejken fram tills tvisten är löst. 

Avtalet han syftar på är Hamn- och Stuveriavtalet, som Sveriges hamnar tecknade med Transportarbetarförbundet den 20 maj. Ett avtal som han menar gäller för alla hamnarbetare.

Under sammanträdet sade han även att Hamnarbetarförbundet endast får teckna ett likalydande kollektivavtal som Transport, och att Hamnarbetarförbundets krav undantränger förstahandsavtalet.

– Utomstående arbetstagarorganisationer måste följa förstahandsavtalet. Det är förbjudet att vidta stridsåtgärder för att få igenom andra krav, säger han och tillägger att det är första gången som denna fråga tas upp i Arbetsdomstolen. 

Hamnarbetarförbundet: Vi har rätt att strejka

Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, har en helt annan tolkning av lagen från 2019. 

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han. 

Frederick Batzler, juridiskt ombud för Hamnarbetetarförbundet. Foto: Vendela Engström

Han tillägger att det inte finns något i lagen som säger att ett andrahandsavtal inte får avvika från det först ingångna. 

– Det är helt fel. Det finns inget i lagen från 2019 som säger att avtalen måste vara likalydande. 

Han tilläger att vad som däremot är förbjudet är att kräva att det egna avtalet, om det är ett andrahandsavtal, ska ha företräde framför förstahandsavtalet. Det är inte heller vad Hamnarbetarförbundet kräver, säger han, och menar därför att det inte skulle tränga undan Transports kollektivavtal. 

– En annan tolkning av lagen skulle innebära en utökning av strejkrättsinskränkningen, säger Batzler och tillägger:

– Lagens syfte var inte att det bara ska finnas ett fackförbund på en arbetsplats, säger han. 

Sveriges hamnar: ”Batzler ‘whitewashar’ Hamnarbetarförbundet”

Andreas Modig håller inte med. Han säger att fack har rätt att kräva annat än det som står i förstahandsavtalet. Däremot, säger han, får de inte inte vidta stridsåtgärder för att få igenom sina krav om arbetsköparen säger nej till dem.

Han framhåller vidare att frågan om bemanningsanställda visst är reglerad och att det handlar om ”fulargumentation” från Hamnarbetarförbundet. 

– Batzler har en förmåga att ”whitewasha” det autonoma vänsterförbundet som Hamnarbetarförbundet är, säger han. 

Batzler säger att han har svårt att ta Andreas Modig på allvar när han uttrycker sig så.

– Det är svårt att förstå vad han vill uppnå med det, säger han.

Sveriges hamnars Andreas Modig anser även att Hamnarbetarförbundets stridsåtgärder ”syftar till att påverka en annan rättslig tvist”. Nämligen den om avskedandet av Erik Helgeson. Det han syftar på är att Hamnarbetarförbundet vill stärka skyddet för fackliga förtroendevalda. 

– Det är en påtryckning i en pågående rättstvist med sikte att påverka arbetsledningsrätten. Det är uppenbart orimligt, säger han i rättssalen. 

Frederick Batzler bestrider detta och framhåller att grunden till kraven kommer från en verklighet som fackliga förtroendevalda möter i sin vardag, där de till exempel inte får vara med vid riskbedömningar.

Sammanträdet avslutas efter en timme. Trettio minuter senare meddelar domstolen att ett interimistiskt beslut kommer att meddelas måndag den 26 maj klockan 13. 

Publicerad Uppdaterad