Maria Johanssons memoarer – del 11

5.

Torsdagskväll i Patong, Bangla Road. Den trettioförsta december. Västerlandet håller andan för att börja om på nytt, och spyr i sin egen mun medan det väntar.

Stadens centrum är fullt av turister och inhemska näringsidkare. Unga, gamla, barn. Även turister med annan tideräkning dras med i yran. Allt är glitter och neon, som vanligt, men i kväll lyser det liksom ännu starkare.

Maria Johansson glittrar ikapp. Hon har fått sitt fuskhår behandlat och uppsatt på en salong, och kronan tronar högt på det. Dessutom är frisyren sprejad med just glitter. Några korn har letat sig ända ned till urringningen där brösten ligger som på en bricka. Det känns som om de har blivit större senaste tiden. Klänningen är en liten svart, men snittet för tankarna snarare till underkläder än till något klassiskt.

På höger överarm blänker fem nya, rosa blommor. De gjorde Queen of the world sällskap i går, trots att den gamla tatueringen inte är riktigt läkt och faktiskt ömmar ganska oroväckande.

Hon har redan druckit mycket. Massor. Liksom i går. Kanske ville hon ta igen de mellandagar när hon inte riktigt orkade, och i stället slösade sprit på att tvätta tatueringen och fickpengar på att hänga på internetkaféet.

Maria är bubblande, övermodig, glittrig och vulgär, och mycket medveten om det – men hon gör vad hon kan för att skilja sig från omgivningen, som ju är likadan.

Och, hon har nyligen tappat bort Filip.

Det oroar henne inte för tillfället.

Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj.

Natten pulserar runt henne. Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj. Den blinkar med varje pulsslag. Två unga australiensiskor börjar prata med henne, berömma hennes uppenbarelse. Maria förstår inte allt de säger, men svarar glatt. Skålar i något som liknar champagne.

En av dem börjar hänga på hennes axel, tala lägre. Maria undrar förvånat om tjejen stöter på henne. Men vad är det hon säger egentligen? Vilken jävla engelska. Maria försöker koncentrera sig, irriterat. Det bubblande övermodet dämpas. Men hon skrattar automatiskt och svarar ”yeah”. Tjejen frågar om hon kan få Marias telefonnummer. Ja, varför inte. Maria lösgör sig, bokstavligen, en hårslinga har fastnat i tjejens ena örhänge. Tjejen fnittrar och säger något mer obegripligt. Maria ler igen och ger henne en lapp med numret. Hon orkar inte konversera mer, men visst, vill de ses igen så.

Maria krånglar sig, så snabbt hon kan, ut ur uteserveringen. Fortsätter nedåt gatan. Röster skriker, musik dunkar, många dansar, andra spyr i gathörn.

Från ett annat hörn tittar två unga thailändskor på henne. En av dem blinkar förföriskt, den andra tuggar tuggummi. Vad är det med alla kvinnor i kväll? Vill de knulla? Ni får vänta lite, mina damer, just nu vill jag bara supa.

En av tjejerna ropar något gällt. Maria kastar en slängkyss men fortsätter gå. Tjejerna tjuter förtjust.

Maria svänger över gatan, struntar i att hon tumlar in i folk. Trycker sina armbågar och knän och bröst i dem. En kvinna fräser åt henne, en man skrattar teatraliskt bullrande. På andra sidan köper hon en ny drink. Tar stora klunkar.

– Hej, säger Filip.

Plötsligt står han bara där.

– Hej, säger Maria, inte surt men inte överdrivet glatt heller.

– Vart tog du vägen?

Filip håller en öl i handen, men ser misstänkt nykter ut.

Maria knycker på huvudet, kronan vickar.

– Varit runt lite bara. Tiden går fort när man har roligt!

Filip svarar inget. Maria smyger sig närmare, kysser hans örsnibb.

– Men jag saknade dig.

– Snart är det tolvslag, säger Filip, och rösten är lite stel men hans kropp blir mjuk, välkomnar hennes.

– Å, kuttrar Maria. Ska vi gå ner till stranden eller stanna här?

 

Det blir ett mellanting. De letar sig bort mot gatans ände, som nästan vetter ut mot vattnet. Andra har börjat göra samma sak, en seg rörelse. Maria vinglar. Sveper sin drink och hinner köpa en ny i farten, allt går ändå så långsamt.

Hav. Natthimmel. Fyrverkerier. Skrik.

Maria kysser Filip. Hon tror att det är på tolvslaget.

Men en bitter smak sitter i munnen. En smak hon känt förr.

Maria kysser Filip och spyr sedan över hans axel.

*

Gott nyt åt era jäva HORUNGAr

om jag är en hora r ni mina lydiga ungar, ja

nu börhar vi om

ANNO DOMINI MARIA JOHANSSON, sug på det

*

Framåt kvällen den andra januari började jag äntligen kunna äta normalt igen, utan att få maten i retur. Måste ha åkt på någon turistsjuka.

Filip hade tagit hand om mig. Gett mig tabletter och mineralvatten. Men jag hade saknat den där verkliga glöden i hans lydnad.

Vi satt på en restaurang nere vid den norra änden av stranden, inte långt från vår egen bungalow. Jag åt långsamt, kände efter hur magen reagerade för varje tugga. Drack varannan klunk mineralvatten, varannan öl. Mycket små klunkar. Filip var tyst. Jag kände att jag själv också var tystare än vanligt.

Hur länge hade vi varit här nu? Sextonde december. Sjutton, arton, nitton … Andra januari. Sjutton dagar? Herregud, kunde det stämma. Så länge. Så lite.

Jag kände att jag levde drömmen, och den kändes evig. Samtidigt kändes allt innan jag kom till paradisön också som en dröm, fast otydlig, overklig – skilsmässan, den där nya lägenheten, de där nya människorna.

Allt innan dess kändes inte alls.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter.

Filip hade först planerat att åka hem den andra januari. Som han brukade. Det hade jag tagit ur honom. Men den femte då, hade han sagt. Vi väntar och ser, hade jag sagt.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter. Kanske ombokningsbara, men ändå. För att vara på den säkra sidan. Där var inte jag.

Hem. Han skulle hem snart, sa han. Jaha, och vart skulle jag? Sverige kändes inte som hemma.

Vad vill jag?

Jag vill vara kvar här.

Måste få honom att stanna. Åtminstone tills jag får mina tolv årslöner.

Jag hade tappat aptiten. Tittade ned på tallriken, såg att jag trots allt fått i mig ungefär två tredjedelar av maten. Duktigt gjort. Lutade mig tillbaka och försökte återigen att inte tänka på magen, för nu satt där ett annat sug, av oro.

Just då surrade min smarttelefon till i handväskan. Konstigt, vem kunde det vara, som hade det numret. Och hörde av sig nu. Här. Tina..? Jag beslöt att inte titta efter.

Förrän Filip några minuter senare med en kort nick gick till herrarnas.

”Hey lady! Hope u r fine. How about doing that business tonight, before we hit the town? Love, Jes”

What the fuck, tänkte jag. Vem var detta och vad skulle jag svara? Helst innan Filip hann tillbaka, dessutom. Jes?

Samtidigt som jag såg hans kalufs återigen närma sig bortifrån toabåsen klickade det till. Jessica – australiensiskan! Men vilken jävla ”business”? Var det en invit?

Jag ursäktade mig och gick själv på toa. Kastade en slängkyss åt Filip samtidigt som han satte sig. Tog med mig handväskan. Med telefonen i.

Några minuter senare sa jag till Filip att jag ville ta en liten promenad själv. Han kunde väl stanna här? Jag skulle snart vara tillbaka.

Inne i den sötsura lukten på damtoaletten hade alla orden fallit på plats. Dumma jävla naiva brudar, kommer nog inte gå så bra för er i livet. Men visst. Maria Johansson ställer upp.

*

Tre timmar senare. En öl i utkanten av stan. Maria hänger på bardisken, Filip hänger bredvid henne. Ett hjärta blinkar rosa och gult snett ovan dem. Musik pumpar, men på uthärdlig nivå. Luften har just slutat dallra.

De är trötta, men inte fulla, trots att de varit på restauranger och pubar flera timmar nu. Det är som att alkoholen inte har effekt längre, kropparna vägrar.

 

Maria tar en klunk, sveper med blicken åt höger, längs den svängda disken. Där blinkar ett öga. Blinkar vant, precis som neonljusen. Maria rycker till. Ett nytt igenkännande. Har hon inte sett de där två thailändskorna förr? Någonstans?

Kanske. Maria måste erkänna att det är svårt att se skillnad på dem. Inte bara på infödingarna, utan på alla jävla människor i den här stan. Hon hade varit tveksam även när hon mötte upp de unga australiensiskorna ett par timmar tidigare. Tills hon hörde den bräkande rösten.

Nu flyttar sig blinkerskan närmare. Ler. Den andra böjer huvudet, verkar titta på något bakom Maria. Fnittrar.

Vad fan?

Sedan, insikt: Hon tittade så klart på tatueringen! Världens drottning. På deras språk.

Maria knycker stolt på huvudet, hoppas att hon inte ofrivilligt rodnar. Svårt att känna här i tropikerna, huden är liksom konstant varm och spänd.

Tar en klunk öl. Filip verkar försjunken i sin.

Plötsligt är den första thailändskan ännu närmare.

– How’s business?

Maria höjer ögonbrynen. Det stramar. Det var ett jävla tjat om business i dag. Kan de känna varandra, de här och australiensiskorna?

– Good, svarar hon nonchalant efter ett att ha tagit en ny klunk.

– That your man?

En nick åt Filip, som sneglar. Antagligen hör han inte riktigt. Bara undrar.

– Yeah, säger Maria och sneglar hon med.

– Big daddy! säger den andra tjejen, som smugit upp bakom den första, och fnittrar gällt.

– No, I’m big mama, svarar Maria i ett infall.

Skrattar sedan högt för att visa att hon är vänligt inställd – lite otäcka är de ju, infödingarna. Men tjejerna stämmer förtjust in.

Den första lägger handen på hennes axel.

– Very pretty lady, lady queen, säger hon.

Maria får ännu ett infall. Sneglar åt vänster på Filip som tyst låtsas titta åt andra hållet.

– How about some fun with me and my man? säger hon så lågt hon kan i den närmaste tjejens öra.

Hon lyser upp.

– Ooh, you do that? Sure!

Sedan tisslar de med huvudena tätt ihop. Den andra tjejen glider graciöst upp på en barstol och korsar sina långa ben, ler hon med.

Båda tittar förväntansfullt på Maria. Vad vill de?

Leendena stannar kvar och kvar, de borde börja se stela ut, men gör det inte.

Bartendern glider fram, frågar tjejerna något. De svarar, fortfarande leende, med en kort sidoblick på Maria. Eller kanske på Filip.

Bartendern ställer fram två drinkar.

Aha.

Någonstans i medvetandet har Maria så klart undrat om de faktiskt är betalhoror, men hon blev osäker när de sa ja utan att prata om pengar. Fast drinkar verkar de vilja ha. Ja, varför inte. Vi är säkert rika jämfört med dem.

Maria vänder sig mot Filip, ger honom en lätt puss på kinden.

– De här flickorna verkar intresserade av dig, viskar hon.

Filip rycker till, knappt märkbart, men får sedan en märkbart intresserad glimt i ögonen. Så klart. Han är ju ändå man.

Maria känner sig storsint. Det här kan han behöva. Han varit lite tyst och sur sedan Annette och Gustav.

Maria vänder sig tillbaka, till tjejerna som börjat sippa på sina drinkar, och blinkar åt dem med ena ögat, precis som de startade konversationen med henne.

– Nice surprise for my man, säger hon.

Tjejerna fnittrar okontrollerat.

Lite väl fnittriga är de, kan Maria tycka. Men nu är hon ju en gång storsint. Det ska bli spännande det här.

Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. 

Nästan en timme går, flera drinkar rinner förbi i takt med fnittret. Ja, flera drinkar till dem. En enda till Maria. Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. Bara tröttheten ökar, och med den en retlighet och en oro att inte orka.

Fan vad de där brudarna var törstiga.

Maria går in till toaletterna. Försöker blaska lite kallt vatten på tinningarna. Men vattnet är ljummet.

Hon stirrar i spegeln, försöker se Världens drottning, inte en misslynt grisögd Maria Johansson. Svarta Madam kom fram, tänker hon.

Just då snubblar en tjej, lika blond som Maria men kanske hälften så gammal, in genom dörren. Trampar Maria på tårna. Helvetes jävla kukfitta, fräser Maria som börjar bli less på den här kvällen.

– Förlååt! säger tjejen. Men å det är ju du! fortsätter hon sedan med stora ögon. Du är så cool! Kom, vi kan dela!

Maria fattar först ingenting och hon fortsätter att fatta ingenting i nästan en minut, men sedan fattar hon och när hon efter ytterligare ett par minuter kommer ut ur toabåset igen är hon mycket nöjd. Fantastiskt nöjd. Inte trött längre. Nu jävlar vände kvällen till det bättre.

Hon går tillbaka till baren och nu är hon bestämd. Får tjejerna att sätta drinkarna i halsen, lovar dem mer om de går nu, sveper med sig de två thailländskorna och den förväntansfulle svensken hem till bungalowen, i ett moln av glitter, stjärnor, löshår och kokain.

Maria kommer orka hela natten.

*

Inte kunde jag ana att de skulle dra fram två penisar. Eller dra fram och dra fram, jag tyckte de skötte det rätt diskret, skyltade knappast med dem. Filip hann sätta på den ena bakifrån innan han märkte något.

Otacksamma jävla människa.

Han började skrika massa på svenska, som jag är glad att tjejerna, eller vad man nu ska kalla dem, inte förstod.

Jag insåg att det inte var någon idé att fortsätta. Hade ett jävla sjå att få dem därifrån. Jag sa att min kille hade fått ett anfall eller något, ville inte såra dem. Men en av dem – den påsatta – blev riktigt aggressiv och otäck. De gick inte förrän jag gett dem lite av pengarna jag fått av autraliensiskorna.

Kvar stod jag, med en Filip som slutat skrika. Knäpptyst satt han i sitt hörn av dubbelsängen. Stirrade. Men inte på mig.

 

Jag kände att jag inte skulle stå ut med hans sällskap. Inte kunna sova. Kände hur många ord som ville ut ur mig, hur förbannad jag var.

Jag gick.

*

Tusen stjärnor som blinkar retsamt. Maria Johansson vandrar ensam i norra Patong.

Klockan är bara ungefär midnatt, och nattlivet sjuder som alltid, men det sjuder mer några kvarter söderut. Här är det sällsamt stilla, bara ekon av andras festande och då och då ett prasslande i mörkret. Och så cikadorna förstås, en jämn ljudmatta hon nästan vant sig vid.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med.

Det finns många tankar en kvinna skulle kunna tänka i den här situationen. Kanske är det farligt att gå här själv. Ensam. Utmanande. Kanske förutsätter alla som ser henne att hon är prostituerad. Kanske gör det allt ännu farligare. Eller tvärtom. Maria Johansson vet inte, för hon tänker inte alls på det och skulle hon tänka på det skulle hon inte bry sig.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med. En märklig blandning av glädje och ilska. Hon går och går. Snabbare och snabbare.

Jag ska göra mig av med Filip. Fan har jag hängt mig fast vid honom så länge för. Tina var en mycket roligare människa, och henne lämnade jag.

Drinkar. Bad. Mat. Stjärnor. Tatueringar. Nya människor. Sex sex sex. Sol. Dans. Vad fan har han haft med det att göra egentligen? Ja, sexet då. Det hade jag kunnat fixa själv. Falska jävla fitt-Filip från Falun som egentligen heter Fredrik. Är det pengarna? Jag kan reda mig själv. Inga problem. Fan, är det pengarna han surar över?

Klackarna skrapar, Maria går på och det gör nattens timmar också.

Jag ska ge honom vad han vill ha. Fast jag redan gett honom allt. Otacksamma tråkiga sura jävla Fredrik. Fan vad kul jag ska ha sen när jag slipper honom.

Till slut måste hon sätta sig. Försöka koncentrera sig, få in tankarna i en fålla. Blunda.

 

Tills någon petar på henne.

– Hello?

Klarvaken med ett ryck. Vadå vaken, jag har inte sovit. Var fan är jag?

Strand. En trasig solstol. Böjd över henne, en åldrad thailändsk man med en märklig hatt.

– Are you all right?

– Va?

– Rape?

– Fuck you! spottar Maria.

Mannen muttrar något obegripligt och försvinner ur hennes synfält. Där är plötsligt i stället solen, bländande och total. Maria kvider. Studsar upp.

Mannen är på väg bort, vänder sig inte om.

Var fan är jag?

En välkänd silhuett av ett stort hotell nära stranden.

Hon är bara några minuter hemifrån ju. Hur gick hon i natt egentligen? Allt såg bara likadant ut.

Hjärtat pickar snabbare än vad som borde vara möjligt. Helvete, hon måste hem.

Tänk om Filip stuckit. Tänk om jag inte kommer in och kan hämta mina saker. Fan fan fan.

Solglasögonen är borta. Men där, handväskan. Tur som en tokig. Hem nu.

Filip, snälla var kvar. Lämna mig inte. Inte precis nu.

 

Solen är nyvaken. Det måste vara tidig morgon bara. Maria kollar mobilen. Ja, strax efter sju, och inga missade samtal. Det bådar inte gott. Faktiskt.

 

Några minuter senare, som känns mycket längre, rycker hon i dörren. Den är låst. Ett skri letar sig ut mellan torra läppar.

Skärp dig nu kvinna. Du har en egen nyckel.

Hon fumlar upp den.

Rummet är mörkt och luktar illa.

Maria kliver in. Varför darrar benen så.

Men där, en mörk hög i sängen. Den rör på sig nu.

– Filip!

Maria blir lättad men högen blir orörlig. Hon sjunker ned bredvid den.

– Filip … Förlåt att det blev så fel i går kväll.

Tystnad.

– Filip?

Hon rör vid hans skuldra. Han rycker till.

– Jag ville bara göra nåt för dig, två snygga tjejer! Jag visste inte att de var transvestiter, jag lovar.

Mer tystnad.

Fan, har han inte surat klart än. Jag är ju tillbaka!

– Kom igen, det var för din skull!

Tystnaden fortsätter och fortsätter och den är olidlig, och just när hon ska explodera kommer där livstecken underifrån täcket:

– Var har du varit hela natten?

– Jag – jag har bara gått runt, säger Maria och sväljer svordomar. Bara gått runt och tänkt.

– Visst.

– Vadå visst?

Tystnad igen. Det här går inte.

– Titta på mig nu, för fan.

Rösten är sammanbiten. Han lyder, kanske av vana, vrider sig mot henne. Ögonen lyser blodsprängda i dunklet.

– Jag mår inte bra, säger Filip hest nedifrån täcket. Jag vill åka hem.

Jaha, så klart. Förutsägbare Filip-Fredrik. Tillbaka till Sverige.

Lugn nu. Få honom att stanna ett par dagar, så man hinner reda ut det praktiska.

Kanske hinner man få tolv månadslöner.

Maria tvingar sin röst mild.

– Jag förstår att du vill det. Men vi …

– Jag tänkte åka själv, säger Fredrik och blundar igen.

– Jaså, det tänkte du? tjuter Maria.

Hennes röst skär genom den unkna luften. Mannen i sängen kniper ihop ögonen. Maria andas in mörkret, tar sats, men då sätter sig Fredrik hastigt upp. Kasar bakåt i sängen, bort från henne. Ser ut att skaka, som av köld.

– Ja, säger han darrigt. Jag orkar inte med dig längre.

Rummet svartnar än mer.

– Du orkar inte med mig? Efter allt jag gjort! Du har haft de roligaste månaderna i ditt jävla Svenssonliv sen du träffade mig!

Fredrik gör ett ljud, ungefär som en hickning.

Maria flyger upp. Hennes kropp skakar också, i otakt med hans.

– Är det pengarna? Är det det, va? Det enda som betyder nåt för dig! Men snart är jag rik, då kommer du ångra dig!

– Nej, det är inte-

– Jag har egna pengar nu också, vill du ha lite ersättning för i går? Hälften har jag blivit av med redan, det fick jag ge till tjejerna som ursäkt för att du inte fick upp kuken!

Fredrik drar sig ännu längre bakåt i sänghörnan. Nu tittar han på henne igen, men ögonen har smalnat, och de har en ny glöd.

– Vadå för pengar? Du har sålt dig, eller hur? Dina jävla ensamma promenader! Du är ingen drottning, du är en billig jävla hora!

Örfilen träffar kinden hårt, och egentligen är det mer knytnävsslag än örfil.

Fredrik blir tyst. Stilla. Blicken viker undan igen, in i dunklet.

– Nej, säger Maria återhållet darrande. Jag behöver inte ta betalt för att få knulla. Däremot sålde jag lite tabletter till några dumma brudar som betalade alldeles för mycket.

Fredrik sitter kvar, till synes orörlig, blicken någonstans bortom hennes knän, men Maria ser ändå hur ögonen vidgas och hur huden bleknar under solbrännan.

– Jag smugglade hit dem i din väska förresten. Kul, va. Synd att du inte åkte dit din dumme fan. Här, här har du en första återbetalning, Fredrik.

Maria slänger etthundrafemtio skrynkliga dollar på täcket.

Mannen i sänghörnan rör sig inte. Han bara darrar. Han rör sig inte på hela tiden som Maria stökar i rummet: packar, slår upp fönstren på vid gavel, spottar på golvet.

Han rör sig inte och hon tittar inte på honom.

Sedan går hon.

 

6.

Maria Johansson är en överlevare. Det kan ni skriva upp.

Och man gör vad man kan för att överleva och det viktiga är att man lever. Lever livet.

Jag gick ifrån den äckliga bungalowen och den patetiske mannen där. Bara en sak ångrade jag en aning – att jag slängt de där pengarna på honom. Dem kunde jag ha behövt.

Samtidigt hade jag i min handväska kvar nära 3 000 bath. Fickpengar från Filip, nej Fredrik. Så det jämnade väl ut sig.

Bara runt knuten låg nya bungalows och andra sorters turistboenden. Så klart. Men jag gick längre. Vandrade söderut, längs stranden, förbi stans centrum, vidare. Jag kan inte minnas vad jag tänkte. Antagligen inte så mycket alls. Något satt i min strupe, en stor propp, och jag var rädd för att tårar skulle börja rinna om den lossnade. Tårar av ilska, skulle det ha varit.

Jag tittade in på flera mindre hotell. De såg billiga ut. Jag ville ha dem billiga, men med en fri gästdator. Inte läge att göra av med pengarna på internetkaféer nu, och mobilens kontantkort var tomt igen.

Som ni ser, jag fungerade rationellt. Agerade. Löste det. Som överlevare gör.

Mindre än två timmar efter att jag lämnat bungalowen befann jag mig i ett enkelt rum drygt fyra kilometer söderut. Väggar, tak, fläkt, persienner. En säng. Jag somnade.

 

Och drömde massor. Inte direkt mardrömmar, men besvärande, stressande drömmar. Saker jag måste göra. Först stretade jag mig igenom en halv skog av svarta, taggiga buskar, sedan var det något med ett rött garn med massor av knutar, och så lösa tänder. Det var väldigt viktigt att vira garnet åt rätt håll och det hängde på något sätt ihop med om jag skulle tappa mina tänder. Fast i drömmen ville jag tappa tänderna. En rynkig asiatisk man lovade mig att jag skulle få nya, perfekta löständer, bara jag såg till att tappa mina gamla själv, för han fick inte dra ut dem. Jag virade och virade men tappade gång på gång bort mig i vilket håll han sagt var det rätta.

Usch.

Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var.

Sakta segade jag mig upp ur sömnen, hjärnan fortsatte att kännas som ett garnnystan. Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var och vad jag drömt och vad som var verkligt.

Klockan var kväll. Munnen var torr och smakade illa. Både tänder och tunga hade samma textur – sandpapper. Jag ruskade på mig, gick ut till det minimala badrummet. Dåligt tryck i takduschen. Jag stod där, droppande, tittade ned. Mens. Ha ha, det var nog vad det röda garnet betytt. Det och en ovanligt äcklig käft. Jag kanske borde slå mig på drömtydning.

 

Borstade tänderna. Tänkte på att mensen måste ha varit sen. Jag hade tappat räkningen, men det verkade som evigheter sedan sist.

Jag borstade klart. Gurglade och spottade grundligt. Kände irriterat att jag var väldigt törstig men inte hade något mineralvatten. Var väl tvungen att gå och skaffa det.

I min necessär fanns inga tamponger. Märkligt. Jag gick ut i rummet för att hämta handväskan. Sparkade till den tomma papperskorgen, hårt, på vägen.

Tillbaka i badrummet, med vänstra benet på toastolen, insåg jag att inte heller den jävla väskan innehöll några tamponger. Eller bindor. Inget sådant alls. Hur kunde det vara möjligt? Sådant har man ju alltid, någonstans.

Nästa insikt: att blodet stadigt sipprade längs mitt högra ben, och hade gjort så ett tag. Det började redan levra sig runt vristen.

Jag stirrade en sekund, sedan fnös jag föraktfullt och marscherade ut i rummet igen.

 

Jag föredrar att tänka på dessa första nyvakna minuter i mitt nya rum, mitt eget rum, som det tillfälle då proppen gick ur. Väldigt fysiskt i form av det forsande blodet, så klart. Men även på andra sätt. Inga tårar, mina ögon var lika torra som munnen varit, men något mer än blodet började sippra. Det svarta i min hjärna, som samlats där under alla minnesluckor. Jag insåg det inte riktigt då, men snart nog.

 

Ute i rummet rotade jag igenom allt i min packning. Ingenting. Vände tillbaka. Nya blodspår blandades med gamla på det slitna golvet. Jag lät dem vara.

Torkade av benet så gott det gick med toapapper, och sedan ännu mer papper, hopknölat, ned i trosorna.

Jaha, ut och handla.

Jag lindade sarongen om midjan så den nästan släpade i marken, för att dölja min blodiga nederdel. Ett infall fick mig att inte dra på mig det solkiga linne jag tänkt. Brösten bara – än sen då? Det här hotellet hade nog sett värre saker. Jag lät mitt långa hår hänga framför brösten, lite lagom kyskt.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag bodde en trappa upp. Nere i det som jag antar måste kallas reception var det tomt. Svaga ljud hördes från ett rum bakom den lilla disken men ingen syntes. Däremot fanns där en halvfull kyl. Jag slet åt mig en flaska vatten och fortsatte ut.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag var nära en större väg som verkade leda ut ur staden, men det var ju ingen idé att gå ditåt. Trafik dundrade förbi, den tycktes aldrig stå stilla. Fullsatta motorcyklar, stillastående bussar. Jag rös och styrde in mot centrum fast jag helst sluppit. Snart lyste en blå skylt mot mig. Pharmacy.

Apotekargubbjäveln därinne hade svårt att fatta vad jag behövde. Men han log väldigt välvilligt och tittade mycket på mig. Till slut lyfte jag på sarongen och fick honom att titta där. Blodet mellan mina lår, den svarta vreden för mina ögon.

Jag kunde inte avgöra om han bleknade, men han blev tyst och slutade le och vände snabbt mot en hylla längre in, kom tillbaka med massor av blandade mensskydd. Jag betalade. Inte mycket, kanske tyckte han synd om mig. Så fort transaktionen var klar gav jag honom en liten uppläxning om att kunden alltid har rätt, på mitt modersmål, och stegade sedan ut. Såg i ögonvrån att jag fått sällskap i butiken utan att märka det – ett ungt par (blonda och blåögda, kanhända var de svenskar) tittade förskrämt på mig från ett hörn. Men jag sket väl i dem.

Inte kände jag för att ge mig ut och festa heller. Magen var svullen och värkte, jag kände hur det pumpade därinne, och med jämna mellanrum hörde jag till och med kluckandet när nytt blod stöttes ut. Jag vände tillbaka. Mina flipflops hade börjat säga klafsklafs i stället.

 

Flickan i receptionen tittade storögt på mig, först på vattenflaskan jag höll i handen, sedan gled ögonen kvickt förbi mina bröst och stannade på blodspåren som följde mig. Hon började säga något men jag avbröt henne:

– Chips?

– Sorry?

– Chips? To eat. Snacks.

– Uh, sa flickan, fortfarande lika storögt, och svepte med handen mot ett litet ställ med påsar.

Mitt framför näsan på mig. Ja ja. Jag tog två påsar, sa ”I pay later” och stapplade upp för trappan. Hon sa inget mer bakom mig, vad jag hörde.

 

Jag tvingade mig in i och ut ur duschen igen, fick äntligen på mig både en tampong och en binda, dråsade ned i sängen. Tryckte i mig en påse chips och en av de Tramadoltabletter från Tinas och Kits badrumsskåp som jag sparat, inte sålt till australiensiskorna. Drack upp nästan allt vatten, innan jag kom på att jag borde spara lite till morgonen.

Ville sova, vakna till en ny dag, börja om på riktigt. Men jag hade ju nyss vaknat.

Jag släckte lampan, blundade. Men det var som en fjädermekanism i ögonlocken, de gled hela tiden upp, med ett knappt hörbart klickande.

Det svaga, flackande skenet från den relativt lugna gatan kröp sakta över väggen, silat av persiennerna. Ibland blinkade det till. Precis som mina ögonlock. Ljudet från dem äcklade mig. Ljuset kröp vidare.

Precis när jag börjat komma in i någon slags dvala tyckte jag plötsligt att jag hörde annat som kröp också. I hörnen. Rasslande och vidrigt. Jag gav upp ett frustrerat skri och sparkade av mig täcket. Tände lampan med en svordom.

Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

I lampans sken kändes allt lite bättre igen. Jag bestämde mig för att vara logisk och klartänkt, så jag återvände till en tanke, som jag ärligt talat hade haft i bakhuvudet det senaste dygnet: Att jag nog kunde hitta en ny karl att haka på, få drinkar och god mat av. Nästla mig in i hans hotellrum. Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

Men det svarta i min skalle fortsatte sippra upp och fördunkla mitt sinne. Tanken på min smarta plan skavde plötsligt, kändes inte lika lockande. Dessutom, i mitt nuvarande tillstånd, störtblödande och uppsvullen, var nog marknadens efterfrågan inte lika stor.

Marknad. Efterfrågan. Är det vad jag är? De ska komma till mig. De ska fan komma till mig och krypa och be för att få slicka Maria Johanssons blodiga fitta.

Blodet och det svarta. Just då ville jag sätta dit proppen igen.

För att få lite perspektiv på saker bestämde jag mig för att skriva några rader, för hand, nu när internet inte var tillgängligt.

När jag satte pennan mot papperet kände jag hur det svarta slutade sippra, för stunden i alla fall.

Var nog bra att det gjorde det – allt händer av en anledning.

*

Någonstans i Patong, långt från stranden, tidig morgon måndag den 4/1.

Jag har färdats en fantastisk sträcka. Jag var en uttråkad menlös Medelsvensson och mitt liv var på väg mot slutet. Genom viljekraft återföddes jag. Nu är jag Drottningen av Patong, jag är åtrådd, jag är fri, jag väntar på att några hundra tusen ska droppa in på mitt konto. Jag har dumpat en älskare som slutade veta sin plats – han förtjänar mig inte längre.

Jag ska skaffa mig en ny, vilken jag vill. Jag ska hålla mig kvar här så länge jag kan, och då är alla medel inte bara tillåtna, utan rentav tillrådliga.

I slutet kommer Den Nya Maria stå kvar och vara ensam vinnare.

Jag ska skratta åt er, och sedan ska jag spotta er i ansiktet.

 

Knogarna vita. Orden plötsligt slut. Pennan har skrapat hål i papperet.

Det dröjer länge innan sömnen slutligen infinner sig. Lampan lyser natten igenom.

*

När solen går upp igen är det mitt i måndagen. Hemma i Sverige börjar vardagen efter nyårshelgen. Men inte här.

Maria Johansson går upp, hon duschar igen, tvagar sig så omsorgsfullt hon kan i det strilande vattnet. Tvättar håret med det sinande specialschampot. Dubbla bindor för säkerhets skull. Mascara, läppglans. Vågar inte ta den vita klänning hon först vill ta – för sin inre syn ser hon röda, kväljande rosor slå ut på den – utan väljer en rosamönstrad. Toppar med de billiga guldsandaletterna, inköpta förra veckan. Slukar en ny påse chips, tillsammans med vanliga Ipren denna gång. Sista klunkarna vatten. Borstar tänderna. Ny läppglans.

Hon saknar sina solglasögon, men känner sig ändå som en människa igen. Eller en kvinna, i alla fall.

Nickar vänligt åt flickan i receptionen. Titta, jag är en civiliserad människa trots allt. Nick nick. Ut i solen. Sol, sol, alltid sol.

Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. 

Hon sneddar mot det håll som borde innebära havet. Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. Kanske börjar turisterna droppa av? Sådana som Filip-Fredrik, som innerst inne bara längtar hem till vardagen. Eller så är det helt enkelt för att hon är i en annan del av staden.

Plötsligt går en hägring förbi henne på trottoaren.

Hägringen är inte blond, men väl västerländsk, med långt brunt lockigt hår uppsatt i nacken. En kvinna i Marias ålder, solbränd och smal, klädd i vit sarong. Något slags orientaliskt hänge dinglar mellan hennes bröst, som anklagande pekar på Maria.

Maria stirrar och kvinnan stirrar tillbaka. Innan Maria hinner hejda sig spottar hon tre gånger framför hägringen, som efter en svart katt.

Den försvinner. Allt försvinner. Solen måste ha släckts, under en oviss tid är allt svart för Marias ögon.

Hon blinkar förvirrat när solen tänds igen. Hon är på andra sidan gatan nu. Hur fan kom hon över, genom den kaotiska trafiken?

Hon plockar upp sin fickspegel och kontrollerar. Sminket sitter kvar. Kan inte ha gått så lång tid. Hon ser helt okej ut. Nej nej, hon är skitsnygg! Men fan vad hon saknar sina solglasögon.

Maria lyfter huvudet mot världen igen, skakar av sig det svarta, och anar plötsligt havet, bortom nästa kvarter. Skönt.

Horisonten, vågorna, stranden. Nya solglasögon säljs villigt av en ung man med stelt leende.

Maria känner sig lättad bakom de mörka glasen. Tittar bort mot raden av serveringar. De är inte knökfulla, fast knappast tomma heller. Hon slår sig ned i utkanten av en, under ett blårandigt parasoll.

Stolen är skön att sjunka ned i. Ett visst lugn sprider sig i hennes kropp.

Grillade dofter svävar emot henne. Chipspåsarna tidigare nära på tvingade hon i sig, aptiten var inte vad den varit. Men nu börjar den återvända. Nästan så munnen vattnas.

Vad kan klockan vara? Inte mycket. Jag borde hålla mig lite. Äta senare så jag står mig.

Pengar. Fan ska man behöva bry sig om pengar för.

Maria köper en gin och tonic i stället, billigt. Solen kryper. Hon håller sig under parasollets skugga.

Människor. Så många, även om mängden kanske tunnats ut något. De går där på stränderna. Ler. Par, hand i hand. Familjer med barn. Något enstaka ungdomsgäng.

Maria hatar dem intensivt.

Men hon slänger med håret och tar en klunk av drinken och intalar sig att hon ska ha det trevligt och vara glad, för hon tror ännu inte helt på hatet. Nästa glas blir vatten i stället. För att må bättre, säger Maria till sig själv. Nej, för att du inte har råd, din snåla subba, säger en ovan röst. Den låter nästan som Den Gamla Maria.

Just när Maria Johansson trots allt tänker beställa en ny drink faller en stor skugga över bordet.

– Goddag, säger en tjock röst.

Alla sinnen med ens på helspänn. Vem är detta?

Man. Glasögon. Bakåtkammat, lätt grånat hår. Shorts. En aning korpulent. Drygt femtio.

Verkar svensk.

Maria märker att hon ler. Men det är ingen hon känner igen. Ett ögonblick var hon rädd att det skulle vara fete Gustav.

– Hej hej, säger hon.

– Jag visste väl att fröken var svensk! Får man slå sig ner?

Något svart väller upp och vill kräkas ut men Maria sväljer. Nickar.

Mannen pustar lite när han sätter sig.

– Det börjar bli tunnsått med svenskar nu. De flesta ska väl hem till sina jobb, säger han och tittar mot horisonten.

– Mm, säger Maria.

– Inte du?

Ögonen vilar på henne en sekund.

– Nä, säger Maria. Inte än, i alla fall.

Uppskattande grymtning.

– Skönt. Själv är man ekonomiskt oberoende, som det heter, så jag har inga kontorstider att passa. Det sköter andra åt mig!

Han skrattar. Maria ler.

Plötsligt är en servitör där med en ny gin och tonic. Hur gick det till egentligen.

– Är du här själv?

– Ja, säger Maria snabbt.

Ångrar sig genast, men kommer vid närmare eftertanke inte på vad annars hon skulle ha svarat. ”Skit i det du”, kanske. Men något lägger band på Den Nya Maria.

Mannen grymtar gillande igen. Plötsligt har hon hans stora hand i höjd med brösten.

– Jakob, säger han.

Maria stirrar på handen.

Skärp dig människa, du har väl inte glömt hur man hälsar. Knulla kan ni göra senare.

– Tessan, säger Maria och fattar handen.

Solen vandrar vidare. De samtalar. Maria är inte säker på vad hon egentligen säger, det känns som om hon pratar liksom automatiskt, men han verkar inte ha något emot det. Han är från Göteborg. Äger något halvstort företag. Unnar sig solsemestrar rätt ofta. Fru och vuxna barn hemma, de är vana vid att han reser. Lite frihet måste man ju få ha. Sjätte gången i Thailand. Vad fint hår hon har.

Egentligen är det nog mest han som pratar.

 

De flyttar sig till en restaurang lite längre uppåt stranden. Solen står lägre. Han beställer in mat till dem båda, västerländsk mat, hamburgertallrik med pommes frites. Hutlösa priser. Men ölen är billigare.

Han lägger handen på hennes lår. Klänningen är kort. Något ilar till i Maria, hon är osäker på vad. Men hon ler som i samförstånd.

Maten kommer in. De äter. Maria känner sig inte helt avslappnad men vet inte varför. Något med mannen irriterar henne. Fast han verkar gudasänd; rik och generös och säkert kåt. Fan vad hungrig hon var.

Han bor nog ståndsmässigt, på något lyxhotell. Kanske kan hon slippa hans svettiga kropp mot sig och i sig – smiska honom lite i stället, det har man ju hört att höga chefer gillar, bakom stängda dörrar.

Hon sväljer den sista tuggan. Inser att hon missat en fråga som hänger i luften.

– Va?

– ”Va?” Så säger väl inte en väluppfostrad flicka? Mannens ögon spelar och ler. ”Ursäkta”?

Maria ler tillbaka, det är som om hon har ett jävla gummiband i mungiporna.

– Ursäkta? säger hon retsamt men med en förförisk blick.

– Jag frågade bara hur länge mitt vackra sällskap varit på resande fot?

– Öhm, säger Maria. Sedan … den trettonde december. Nej, sextonde menar jag.

– Å, ja själv kom jag ju strax innan nyår, som sagt. Tänkte stanna en vecka till.

– Mm.

En vecka. Kan man ha hunnit få sina välförtjänta tolv jävla månadslöner tills om en vecka?

– Det är så härligt att se en kvinna som vet att njuta av livet, fortsätter mannen som heter Jakob. Du saknar inte Sverige då?

Maria skrattar till, lite för gällt.

– Ha ha, nä, säger mannen avvärjande. Det var en så kallad retorisk fråga. Vet du, på flyget hit köpte jag en Aftonbladet, jävla skitblaska, men det var lite lustigt för löpet handlade just om Thailand.

– Hm.

Jakob vinkar in ny öl och dessertmenyn i en enda handrörelse. Fortsätter prata, han har inget emot sin egen röst han.

– Det stod att tre svenskar eftersöks här just nu – en politiker och en fackpamp som är misstänkta för förskingring! De har snott åt sig miljoner och nu lever de livet på beachen. Fast inte tillsammans, alltså. Och så nån annan kvinna, hon var inte efterlyst för brott men familjen är orolig, säger att hon bara stuckit ifrån dem. Snyfthistoria.

Det svarta väller upp för Marias ögon.

– Det är inte utan att man avundas dem, vem fan skulle inte göra nåt sånt om man hade chansen, fortsätter mannen.

Han skrattar och han tar en klunk öl. Marias drinkhand och hennes blick har fastnat i luften. Jakob verkar inte lägga märke till något. Han ser sig nöjt omkring, tar nya klunkar och pratar på.

– Thailand kommer snart vara det populäraste resmålet av alla, om det fortsätter klättra i topplistorna så här snabbt, och man förstår ju varför! Fast en annan var ju här innan det var så populärt. Two banana splits, tillägger han åt servitören.

– Va, säger Maria.

Läpparna är torra. Hon plockar blint efter läppglansen i handväskan.

– Och så stod det en annan lustig sak, säger Jakob och låter handen falla på hennes bara skuldra. Att stockholmarna nu är världens mest tatuerade folk, i relation till befolkningsmängden. Ha, ha! Det kanske har att göra med vart de reser? Den där kostade inte många kronor va?

Utan att veta hur det gått till står Maria plötsligt upp. Stolen ligger vält bakom henne.

– Vad hände? Jag skämtade bara, det är charmigt med små tatueringar, bara de är kvinnliga!

Han ler fortfarande.

– Helvete, säger Maria lågt med blicken i fjärran.

– Sätt dig nu, säger Jakob myndigt.

Det svarta har stigit och stigit och hon är fylld till brädden. Med ens skvalpar det över.

– Jag måste gå nu, hör hon sina torra läppar säga.

För första gången under deras femtimmarsbektanskap verkar Jakob bragd ur fattningen.

– Ta dig samman Therese, nu sätter du dig! Vi ska väl umgås mer du och jag?

Maria Johansson går.

– Billiga jävla gratishora! ropar Jakob efter henne.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Ibrahim Jammal, från Nablus, som arbetar med Yafa Cultural Center i flyktinglägret Balata. Här på Hägerstensåsens medborgarhus.

Kultur ett sätt att orka överleva terror på Västbanken

Ibrahim Jammal arbetar bland annat med med barn i flyktinglägret Balata. Under några dagar i september är han i Sverige, inbjuden av några av lägrets stödorganisationer som International Solidarity Movement, Bibliotekarier för Palestina, Bibliotek i Samhälle, Folkets Husby med flera. Arbetaren fick tillfälle att träffa honom en stund mellan intensiva programpunkter.

Ibrahim Jammal är styrelseledamot för Childhood and Tolerance Center i Nablus, ett kulturellt center som arbetar för att stötta palestinska kvinnor, barn och unga på Västbanken. Han ser trött ut och på min fråga säger han att han varit på resa i 18 dagar. I tre veckor har han turnerat i länder som Frankrike och Italien under ett späckat schema. Han har föreläst och deltagit i samtal om verksamheten i lägret som sker i regi av Yafa Cultural Center, YCC, där han är anställd som koordinator.

Flyktinglägret Balata, stort som en medelstor svensk stad, ligger utanför Nablus, på Västbanken knappt fem mil norr om Jerusalem. 

– I lägret bor det 34 000 människor, varav hälften är barn, berättar Ibrahim Jammal när jag träffar honom i Hägerstens medborgarhus några timmar innan han ska delta i ett samtal kring de kulturella center som han administrerar. 

Det bor 17 000 barn i flyktinglägret Balata, uppslutningen är stor kring kreativa kurser som Yafa Cultural Canter bedriver. Foto: Yafa Cultural Center

Ibrahim Jammal bor själv inne i Nablus tillsammans med fru och barn. Först den 25 september reser han hem igen, innan dess ska han besöka bland annat Schweiz. Ett av målen med besöken i Europa är att samla in pengar. 

– Det behövs enormt mycket pengar för att driva verksamheten med barnen. Vi undervisar i vanliga skolämnen, här finns 4 500 elever upp till motsvarande nionde klass, och 3 000 gymnasieelever. Dessutom finns undervisning i till exempel språk och dans – lärarna kostar pengar och studiematerial som papper och pennor. Vatten och mat kostar också, säger han. 

Stöttning bra men allt kostar

Jag frågar om kostnaden för eleverna och deltagarna i kurserna men Ibrahim Jammal berättar att allt, som kulturkurser och språkundervisning i arabiska och engelska, är gratis. Också psykologiskt stöd, idrott och juridiska rättigheter.

Teaterverksamhet för barn i Balata. Foto: Yafa Cultural Center

Genom samarbetet med International Solidarity Movement, ISM, kommer folk från andra länder och stöttar, bland annat med rapportering kring våld och andra överträdelser som den israeliska armén och bosättare begår. De är välkomna och viktiga, säger Ibrahim Jammal.

Vilken är den viktigaste hjälpen ni kan få utifrån?

– Det är pengar, upprepar han. Det finns inget tvivel om att det är vad som mest krävs för att uppehålla kontinuitet i verksamheten.

Jag frågar om situationen är svårare nu sedan kriget mot Gaza startade 2023, och han bekräftar att hoten och våldet accelererat. Israeliska soldater står överallt och övervakar in- och utfarter till lägret. Också här svälter och lider barn. 

När jag frågar om de israeliska soldaterna går att kommunicera med (många av dem är ju trots allt vanliga israeliska unga medborgare och inte yrkesmilitärer) tittar han på mig med en förbluffad min. Vårt samtal pågår på trevande engelska som han ber om ursäkt för, men jag tycker att han uttrycker sig väl och vi förstår varandra – åtminstone språkligt sett. Att verkligen greppa den ständiga krigssituation som han beskriver, som miljoner palestinier tvingas forma en civilt samhälle i, är förstås något helt annat.

Balata i april 2025. De israeliska militärfordonen är ständigt närvarande i lägret. Foto: Majdi Mohammed/TT

Finns det judiska civila israeler som stöttar verksamheterna i flyktinglägret Balata?

– Nej, nej, inga alls. Jag har många judiska vänner i Europa och USA, men inga israeliska judar, de finns inte med oss. 

Världen följer och känner till delar av vad som pågår i Gaza. Allt fler länder reagerar också på kriget där, men det som händer i övriga palestinska områden är inte lika känt. Därför är hans resa viktig också för att informera om Västbanken och andra områden som är utsatta, säger Ibrahim Jammal.

Till slut vågar jag ställa frågan: Hur tänker du kring framtiden?

Ibrahim Jammal sätter spontant händerna framför ansiktet och gör en tyst paus. Han måste fundera en bra stund innan svaret kommer:

– Det är svårt att förutsäga, och mycket svårt att känna hopp, säger han till slut. 

Vi småpratar lite om vad som skulle kunna ge hopp och bärkraft ändå i det arbete som han och hans medarbetare gör. Ibrahi Jammal berätar att verksamheten som Yafa Cultural Center bedriver är mycket populära, och att barnen och deras glädje i lärandet och kreativitet ger den styrka tillbaka som han behöver. 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare
För att dra slutsatserna om hur arbetslivskriminalitet ska bekämpas hade det egentligen räckt att besöka ett fackligt möte med Solidariska byggare eller Solidariska städare, skriver Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Underlätta facklig organisering – så kan staten spara pengar

Arbetslivskriminalitet kostar miljarder för staten – myndigheternas svar är konsumentupplysning och utökad kontroll av företag. Mer effektivt vore att informera arbetstagare om vilka rättigheter de har, så att fler organiserar sig och själva kan ställa krav, skriver Ivan Semenov från Solidariska byggare.

Nyligen läste jag i tidningen Aftonbladet en debattartikel som analyserar brott på arbetsplatser. Författarna är företrädare för myndigheter som ska arbeta mot arbetslivskriminalitet.

För att komma fram till slutsatserna de presenterar behövdes ett stort arbete av många människor. Men egentligen skulle det ha räckt att besöka ett av våra fackliga möten, där personer från just dessa yrken deltar.

Vänder sig till konsumenter och regeringen

Författarna beskriver problem inom byggbranschen, restaurangbranschen och städning – alltså de områden där de flesta migranter arbetar. 

Som jag förstår det, vänder sig artikelförfattarna till konsumenterna. De uppmanar konsumenter att titta på de priser som företag erbjuder, och kontrollera om företagen har F-skatt och kollektivavtal. På det sättet kan man se om det finns osund konkurrens som leder till brott mot arbetstagares rättigheter.

Det är kanske en bra metod i teorin. Men vår erfarenhet från fackligt arbete visar något annat. Personer som arbetar i centrala Stockholm, i restauranger med höga priser, eller personer som renoverar byggnader nära Kungliga slottet för företag som tar höga priser och har kollektivavtal, blir ändå utnyttjade.

Författarna vänder sig också till regeringen och säger att det är en bra idé att ta bort sekretesshinder så att myndigheter kan samarbeta mer. 

Vänd er till arbetarna i stället

Jag vill tillägga att ingen vänder sig direkt till de människor som blir utnyttjade. Ingen förklarar för dem att de har samma rättigheter som alla andra på arbetsmarknaden. Ingen berättar hur de kan försvara sina rättigheter och undvika exploatering.

Här tänker jag på H.C. Andersens saga Den fula ankungen. Den unga svanen blev mobbad eftersom han inte visste att han var en svan. Vad skulle ha hänt om husets ägare hade satsat resurser på att skydda honom från mobbning? Eller om svanen från början hade vetat att han inte var en ful ankunge, utan en vacker svan? Kanske skulle han då ha kunnat försvara sig med värdighet. Kanske skulle han ha hittat andra svanar och blivit en del av deras flock. Då skulle sagan ha sett annorlunda ut.

I verkligheten leder mer kontroll ofta till att arbetsgivare hittar nya sätt att undvika kontroll. Varje nytt steg i denna process kräver fler resurser. Därför ställer jag frågan: Är det inte mer effektivt att satsa på att utbilda människor som inte känner till sina rättigheter? Att förklara för dem hur de kan försvara sig, vilka rättigheter de har, och att hjälpa dem att organisera sig eller ta kontakt med en fackförening?

Ingen information om rättigheter

Jag skriver detta utifrån min egen erfarenhet av arbete i sociala medier bland migranter. Jag informerar dem om deras rättigheter och håller ibland seminarier eller webbinarier, till exempel för personer som har kommit från Ukraina genom EU:s massflyktsdirektiv. Min erfarenhet är att de inte känner till sina rättigheter och inte vet vart de ska vända sig när dessa rättigheter kränks. Resultatet blir att de ibland accepterar exploatering och förlorar inkomst.

Jag har, på Arbetsförmedlingens webbplats, aldrig sett en tydlig beskrivning av vilka rättigheter människor har som deltar i program som ”Nystartsjobb” eller ”Rusta och matcha”. Det finns ingen information om vad ett kollektivavtal är eller vilken roll fackföreningar har i den svenska modellen. Detta finns inte heller i SFI-programmet (Svenska för invandrare). Det finns inget test som handlar om arbetstagares rättigheter, liknande den säkerhetsutbildning som är obligatorisk om man ska arbeta på en byggarbetsplats.

Och när myndigheter säger att den svenska staten förlorar miljarder kronor på detta, och planerar att öka kontrollen av arbetsgivare, borde man inte också fråga sig: Är det inte mer effektivt att arbeta med att informera arbetarna om deras rättigheter?

En kortare version av denna krönika ville jag få in som en replik på debattartikeln i Aftonbladet, för att sprida kunskapen. Men tidningen valde att inte ta in texten.

Ivan Semenov är styrelseledamot i den syndikalistiska fackföreningen Solidariska byggare,
och bloggar om arbetstagares rättigheter på Youtube och Tiktok.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Johan Grauers på Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet
Johan Grauers på Sveriges Hamnar ser det som oroväckande att hamnarbetarna ens tillåtits att strejka. Foto: Transportföretagen och Johan Nilsson/TT

Efter strejken: Sveriges Hamnar vill se hårdare tag mot facket

Efter den avslutade strejken vädrar arbetsköparna morgonluft och vill se hårdare tag mot Hamnarbetarförbundet.
– Det är dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse, säger Johan Grauers som är förhandlingschef på Sveriges Hamnar i ett uttalande på torsdagseftermiddagen.

Hamnarbetarförbundets långa och infekterade konflikt avslutades sedan facket under torsdagen godkänt medlarnas bud. Det nya avtalet, ett så kallat hängavtal, är i princip detsamma som Transport redan slutit och innebär att inga av hamnarbetarnas mest prioriterade frågor godkändes. Exempelvis finns inga skrivelser om förbättrat skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda med i avtalet.

Något som fått arbetsköparna att vädra morgonluft.

”Hamnarbetarförbundet måste nu upphöra med de strejker och blockader som skadat svenska hamnar, samtidigt som de inte har fått igenom något utöver Transports avtal”, skriver arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på sin hemsida.

Sveriges hamnar vill stoppa framtida strejker

I ett pressmeddelande som publicerades samtidigt skriver Sveriges Hamnar att de ser positivt på att facket nu accepterat medlarnas bud men att de samtidigt också ser det som oroväckande att Hamnarbetarförbundet över huvud taget tillåtits att strejka.

Arbetaren kunde tidigare under dagen rapportera om att avtalet var färdigt och i en intervju sade Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson att beslutet att skriva under var ”ett taktiskt steg tillbaka” i väntan på den kommande avtalsrörelsen som börjar om ett och ett halvt år.

Något som uppenbart fått Sveriges Hamnar att reagera.

– Det finns tyvärr inget som tyder på att Hamnarbetarförbundet kommer att lära sig av detta, tvärtom varnar de redan nu för hur de tänker agera i nästa avtalsrörelse. Det är därför dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse. Även LO måste sluta upp bakom detta, eftersom Transport hela tiden blir utsatta för undanträngningsförsök från HF, säger Johan Grauers i pressmeddelandet.

20 procent vill fortsätta strejka

Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för att godkänna det nya avtalet med siffrorna 80 mot 20. En femtedel av fackets medlemmar ville alltså fortsätta att strejka för att få igenom sina krav.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen, sade Erik Helgeson till Arbetaren tidigare under torsdagen.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Jessica Stegrud och Ulf Kristerson
Jessica Stegruds nära samarbete och relation med den högerextrema influencern Nick Alinia är helt och hållet statsminister Ulf Kristerssons ansvar. Foto: Jonas Ekströmer/TT och Anders Wiklund/TT

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Grattis Sverige. Vi har en statsminister vars makt vilar på ett regeringsunderlag som filmar, trakasserar och hänger ut meningsmotståndare på nätet.

Sverigedemokraterna, och inte minst riksdagsledamoten Jessica Stegrud, är på andra gången på mindre än en vecka i blåsväder sedan Expos avslöjande på onsdagseftermiddagen.

Men det är knappast Jimmie ”jag vet inte” Åkesson som borde hålla i hatten. Han sitter säkert och bland partiets kärnväljare spelar det nära samarbetet med tungt högerextrema medieaktivister ingen som helst roll. Det har visat sig förr och det kommer dessvärre visa sig även denna gång.

Högerextremisten Nick Alinias och Stegeruds relation

Värre huvudbry borde det däremot vara för Ulf ”den vuxne i rummet” Kristersson och resten av regeringen som bygger hela sin makt på SD:s villkorade stöd.

För marionettdockan Kristersson måste svara. Hur ser Sveriges statsminister på att samarbetspartiet, och de som alltså håller honom under armarna, har så nära kontakter med den allra yttersta extremhögern? Att den öppna rasist-influencern och rättshaveristen Nick Alinia, med uppenbara kopplingar till våldsamma vit makt-grupper, bjöds in till riksdagens lokaler av just Stegrud för att hänga (eller vad de nu gjorde?). Något Dagens Etc rapporterade om strax efter Expos uppmärksammade publicering.

Glöm inte SD:s trollfabriker

Det här är frågor som måste ställas och där har Kristersson en svår nöt att knäcka. För han bär naturligtvis det största ansvaret för hela soppan. Precis som med förra årets avslöjande om SD:s gigantiska trollfabrik. Och här ska han inte komma undan.

Lastar han än en gång över frågan på Jimmie Åkesson får vi anta att statsministern, som har mer än en kris att hantera just nu, tycker det är helt okej att hans regeringsunderlag springer runt och filmar, hotar och hänger ut meningsmotståndare på nätet. Som gapar om landsförrädare mot alla som inte delar den nya högerns snedvridna världsbild.

Törs, och jag tvivlar, Kristersson höja tonen mot SD riskerar samarbetet naturligtvis att spricka. Och då kan Moderaterna snart att vara ett parti i spillror. Vilket han naturligtvis vet.

Att Sverigedemokraterna gång på gång agerar som språngbräda mellan riksdagshuset och våldsamma nazistgrupper är däremot varken en nyhet eller särskilt förvånande. Det är business as usual och en del av den nya Tidöverkligheten. En verklighet som Moderaterna och de allt mer tynande och marginaliserade pyttepartierna L och KD svalt och accepterat, till och med drivit på, med full kraft.

För det måste de givetvis ställas till svars.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Hamnarbetare i förgrunden under hamnstrejken 2025. På tröjan står det: Enighet ger styrka. Flagga från Hamnarbetarförbundet i bakgrunden
En femtedel av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för fortsatt strejk. Foto: Johan Apel Röstlund

Hamnkonflikten över: ”Förstår att vissa medlemmar är besvikna”


Hamnkonflikten är över. Under torsdagsmorgonen tecknades ett nytt kollektivavtal med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar. Beslutet fattades efter fackets medlemsomröstning där en femtedel av medlemmarna ville fortsätta strejka.

– Vi är nog alla lite besvikna, men ibland måste man ta ett taktiskt steg tillbaka, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren på torsdagsmorgonen.

Den utdragna och uppmärksammade konflikten tog slut efter att Hamnarbetarförbundet genom sin medlemsomröstning accepterade medlarnas bud. 

Löneökningar, men inte andra prioriterade frågor

Avtalet innebär bland annat löneökningar i nivå med det så kallade märket men i andra frågor fick hamnarbetarna ge med sig.

– Vi har inte uppnått några tvingande skrivelser vad gäller våra prioriterade frågor om skydd för förtroendevalda och en rimlig fritid för bemanningsanställda. Vi kommer fortsätta driva de här frågorna ute i avdelningarna under närmaste sexton månaderna innan nästa avtalsrörelse drar igång, säger Martin Berg, förbundsordförande i ett första pressmeddelande.

Stor respekt för dem som röstade för fortsatt strejk

Erik Helgeson är inne på samma sak och säger till Arbetaren att han förstår att vissa av förbundets medlemmar är besvikna.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen.

I dag efter lunch ska Hamnarbetarförbundet träffa medlarna för att skriva på det nya avtalet.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om Hamnstriden gratis här.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Alexandra Gnap, Inga Hajdarowicz och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Polska aktivister hjälper flyktingar över gränsen från Belarus

Aktivister, anarkister och andra polacker från vänsterhåll är kritiska till den polska regeringens benhårda migrationspolitik. Medvetna om riskerna det innebär bistår de fortsatt människor på flykt, som kommer in i landet via Belarus, med humanitär nödhjälp. Detta trots att militariseringen hårdnar och allt fler trakasseras, anmäls och åtalas.

I början av sommaren 2021 förändrades livet i ett slag för polska Marianna Kuraks och hennes familj.

– Helt plötsligt en dag såg vi bönder jaga efter och skrika på personer på fälten inte långt från vårt hus, inleder Marianna Kurak, när vi sitter ner på Hard Rock Café vid Centralstationen i Warszawa.

Medan jag är på väg till gränsen och hem till henne är hon på väg till ett internationellt läger anordnat av ”No borders” i Nantes i Frankrike.

Hon fortsätter:

– Då förstod vi att något ovanligt var i görningen. 

Kurak bor i en liten by i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza i östra Polen, bara kilometer från den belarusiska gränsen. Snart skulle det visa sig att det bara var de första av tusentals personer på flykt från Afghanistan, Irak, Syrien och många andra länder i Mellanöstern och Afrika, som via Belarus kom till den polska gränsen och in i landet genom det Unesco-klassade nationalparksområdet Bialowieza.

Marianna Kurak. Foto: Christin Sandberg

Undantagstillstånd för att få bort asylaktivisterna

Kort efter att de första personerna setts på flykt stoppades en grupp med 32 afghanska flyktingar av polska gränsvakter. Av dem trycktes 17 tillbaka i en så kallad push-back medan den andra hälften blev fast på ett majsfält, i Usnarz Górny, på den polska sidan av gränsen, inte långt från familjen Kuraks hem. Medan militären försökte trycka tillbaka personerna över gränsen kämpade de för att hålla sig kvar med hjälp av tillresta volontärer, något som internationella medier rapporterade om.

Polsk polis och militär samlad vid gränsstaketet till Belarus i November 2021. Foto: Leonid Shcheglov/TT

Marianna Kurak och hennes familj hade helt plötsligt hamnat mitt i vad som sågs som en europeisk flyktingkris eftersom Polens gräns till diktatorn Alexander Lukasjenkas Belarus också är EU:s gräns mot diktaturen där. Till en början bidrog Kuraks familj med förnödenheter, eftersom det uppstod akuta behov av mat och vatten, kläder samt mediciner och sjukvård. Men behoven ökade.

– Det kom jättemånga tillresta under en kort tid: organisationsmänniskor, kunniga på asylrätt och migrationsfrågor, journalister och volontärer. Och eftersom det inte finns någonting här i princip så uppstod stora behov även hos dem. Att ha någonstans att sova och äta, så då öppnade vi upp vårt hem för dem, berättar Marianna Kurak.

Flyktingar frös ihjäl under vintern

Den polska regeringen utfärdade kort efteråt undantagstillstånd för att få bort asylaktivister och volontärer från området. Amnesty International och andra människorättsorganisationer vädjade till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att flyktingarna inte skulle skickas tillbaka till Belarus, eftersom de hade rätt att söka asyl och riskerade att utsättas för våld och att skickas hem till länder där de riskerade sina liv.

Marianna Kurak säger att det bara fortsatte. Att personerna på flykt fortsatte komma. Det var unga och gamla, kvinnor och män, barn, personer med funktionsnedsättningar och gravida kvinnor. På vintern, när temperaturen sjönk och kylan satte in, blev situationen extra svår. Det var också under vintern som ett av de första dödsfallen inträffade. En nigeriansk man, Ganiyu Olashile Raji, hittades ihjälfrusen bara några meter från ett hus i en av byarna i området. 

Kläder som lämnats. Foto: Christin Sandberg

Kuraks familjs hus fylldes av förnödenheter, mat, mediciner och volontärer som kom och gick. 

– Vi jobbade dygnet runt. Våra små barn hjälpte till att packa små kit med förnödenheter vid köksbordet. Vi körde aktivisterna fram och tillbaka. Vi sov knappt.

– Vi trodde att det var något tillfälligt, en akut situationen, att det skulle ta slut, säger hon.

Vittnesmål i dokumentären Green Border

I dag, fyra år senare, är behoven i princip lika stora, om inte större, hos människorna på flykt som lyckas ta sig in i Polen. Och Marianna Kurak har, trots böter, flera polisanmälningar och en rättegång mot sig, inte gett upp. 

De många vittnesmål från personer på flykt som Marianna och Tomasz Kurak har tagit del av under åren låg till grund för Agnieszka Hollands drama Green Border som gick på biograferna hösten 2024 och som Arbetaren har skrivit om.

Hon pratar fort och tittar ofta på telefonen för att ha koll på när det är dags att möta upp bilen med de andra aktivisterna som hon ska resa med till Frankrike. Det är fredag 1 augusti och runt tågstationen finns stånd där det säljs polska flaggor och många unga män utklädda i militärkläder rör sig bland turister och semesterresenärer. Senare samma eftermiddag klockan fem kommer en tyst minut att, precis som varje år, hållas till minne av Warszawaupproret 1944. Ett uppror som ledde till att tyskarna dödade 200 000 personer när Stalin underlät att stötta de polska motståndsmännen.

Polska myndigheter motarbetar aktivisterna

Marianne Kuraks engagemang är imponerande, men samtidigt är pressen på henne stor. Just nu har hon ett pågående rättsärende, i vilket hon står anklagad för våld mot en gränspolis. Detta efter att hon ingripit för att förhindra att en man från Etiopien tillfångatogs för att skickas tillbaka till Belarus. Det var förra hösten, när asylrätten gällde. I mars i år stoppade den polska regeringen rätten att söka asyl i landet.

– Mannen, som hade ringt till larmtelefonen i området, skrek ”jag vill söka asyl”, och jag sprang för att hinna fram till honom innan gränsvakterna. Sedan ställde jag mig på ett sätt för att skydda honom så han kunde skriva under asylansökan innan de tog honom, eftersom de då hade skickat tillbaka honom över gränsen till Belarus på en gång, berättar hon och fortsätter:

– Då ramlade jag och när jag låg ner ställde sig vakterna på mina armar. I flera minuter stod de så, och det är därför jag tror att jag har chans att gå vinnande ur den här rättegången, även om de har överklagat efter det första domstolsbeslutet till min fördel.

Men det är inte bara Marianna Kurak som de polska myndigheterna har försökt få att sluta genom att skrämmas.

#h5poland: Fem aktivister friades

Måndagen den 10 september friades fem aktivister, #h5poland, som sedan 2022 stod åtalade för att ha bistått med humanitär hjälp till flyktingar vid gränsen. De riskerade fem års fängelse.

– Äntligen, efter tre år kan nu både de fem, #h5poland, och hela ”gränsrörelsen” få lite andrum. Även om vår kamp fortsätter, säger frilansjournalisten Bartek, som är med i den polska anarkiströrelsen och som på grund av sin nuvarande arbetssituation inte vill uppge sitt riktiga namn. 

Samma dag som domen egentligen skulle ha tillkännagivits, onsdag 3 september 2025, inleddes en liknande rättegång mot en annan aktivist i rättegångssalen bredvid i gränsstaden Bialystok. Bartek säger att det handlar om rena politiska rättegångar – sätt att försöka kriminalisera humanitära hjälparbetare. Men det kommer inte lyckas, menar han. 

– Det är anarkister, lokala invånare, vänstermänniskor och personer tillhörande olika sociala rörelser och civilsamhällesorganisationer som bistått med humanitär hjälp i solidaritet med flyktingarna sedan starten och utsatt sig själva för risker, och de kommer att fortsätta, säger Bartek övertygad.

Marianna Kurak har tagit emot hundratals flyktingar i sitt hem i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza, östra Polen. Foto: Christin Sandberg

Enligt honom arbetar de som bistår humanitärt vid gränsen under betydligt svårare förhållanden nu, under det nuvarande polska styret, än när partiet Lag och Rättvisa satt vid makten.

– Det är betydligt fler militärer i skogarna, gränsstaketet är farligare och staten har upphävt rätten att ansöka om asyl, säger Bartek och konstaterar att stödet bland den polska befolkningen i allmänhet inte är särskilt stort. Regeringen ledd av Donald Tusk har lyckats med sin propaganda: Att utmåla människorna på flykt som aggressiva unga män.

– Delvis stämmer bilden, det är mest unga män som kommer över gränsen i dag, säger Bartek.

Mur längst polsk-belarusiska gränsen

Detta eftersom Polen har byggt en mur med dubbla murväggar och taggtråd som man måste klättra över, där gränsen tidigare var öppen, och vilken vaktas av hårt beväpnade gränsvakter. De som försöker riskerar både att göra sig illa och att utsättas för våld. 

De anarkosyndikalistiska grupperna i landet är både aktiva och engagerade i protesterna mot den ”nya” liberala regeringens hårda flyktingpolitik. De sprider information och demonstrerar. Senast sista helgen i augusti anordnade de en stödmanifestation för de fem åtalade aktivisterna i Krakow. Bartek berättar att han var med och satte upp affischer och spred flygblad inför.

Stängsel och mur mellan Belarus och Polen. Foto: Christin Sandberg

Men i fält är de flesta humanitära volontärer som är kvar än i dag kvinnor och queer. Två av dem är forskarna, Natalia Judzinska från Warszawa och Inga Hajdarowicz från Krakow, som är de som ger mig skjuts de tre och en halv timme som det tar att köra från huvudstaden till gränsen.

Europas andra larmtelefon för människor på flykt

Natalia Judzinska har rest till området en gång i månaden sedan oktober 2021. Hon var med och satte upp den larmtelefon som människor på flykt kan ringa till för att få just humanitär hjälp. Det är den andra larmtelefonen för flyktingar i Europa initierad av humanitära aktivister, efter den som startades på Medelhavet när de europeiska länderna inte ville ta ansvar för att hjälpa människor i nöd på havet.

Om någon larmar tar de sina ryggsäckar, som väger mellan 30 och 40 kilo, och letar sig fram till den punkt i skogen där personen befinner sig.

– Det handlar om att ge mat och vatten, och ibland är personerna så utmattade att de inte orkar få i sig något själv, och då hjälper vi till. Vi hjälper dem att byta ut genomblöta kläder och skor, att lugna rädda personer, lyssna och ge tröst genom handling och ord.

Inga Hajdarowicz och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Natalia Judzinska beskriver det som ett i längden ganska monotont och utmattande arbete. Hon tror att det är förklaringen till att en majoritet av volontärerna, fyra år in i flyktingkrisen, är kvinnor.

Militär med 17 dagars utbildning

Natalia Judzinska har också grundat nätverket ”Forskare utan gränser”, som även Inga Hajdarowicz tillhör. Det innebär att de systematiskt bidrar till datainsamling kring flyktingsituationen. De kör runt mig i det enorma skogsområdet, ett av de få i världen där den europeiska bisonoxen – visenten – lever, och som i dag är tungt militariserat. Soldater är numera en nästan lika vanlig syn som turister. 

– De kallar in soldater från hela landet. Många som aldrig tidigare har varit här, eller i en skog för den delen. Det är både utbildade yrkesmilitärer och beväpnade soldater som tillhör den så kallade territoriella försvarsstyrkan. De killarna har bara 17 dagars utbildning innan de skickas till gränsen, berättar Inga Hadarowicz medan vi promenerar så nära muren det går att komma.

En mur som den polska regeringen byggde upp på sex månader, inte långt efter att människor på flykt börjat komma via Belarus.

Gravar för personer som dött vid gränsen. Foto: Christin Sandberg

Det har kallats för hybridkrig, att Lukasjenka har underlättat för människor på flykt att ta sig in i Europa för att destabilisera EU – en bild som aktivisterna vill nyansera. 

– Människorna på flykt är långt ifrån passiva åskådare som har använts av Lukasjenka. 

Inga Hajdarowicz har själv varit i Libanon och Syrien och bland annat sett de resebyråer som sålt paket till Europa, de flesta med flyg via Minsk, och transport till gränsen. 

– Det är sant att Lukasjenka gjorde det lättare för människor att flyga till landet. Men de som har köpt resorna har varit människor som sett ett fönster – en möjlighet att lämna en hopplös framtid i hemlandet utan att ha en aning om att de därmed har använts som brickor i ett politiskt spel, säger hon.

Militariserad zon och upptrappning

Det är också sant att belarusiska soldater tvingar tillbaka dem som försökt ta sig över gränsen men inte lyckats, utan tagits av polsk militär och skickats tillbaka.

En del tillbringar upp till flera veckor i den militariserade zonen på belarusisk sida. Natalia Judzinska säger att de har träffat personer som har skickats tillbaka i så kallade push backs upp till ett tjugotal gånger innan de lyckats ta sig in i Polen och vidare bort från gränsområdet.

Matpaket som tas med ut till de personer på flykt som larmat. De är alla i desperat behov av vätska och näring i isoleringen i skogen. Foto: Christin Sandberg

Den polska regeringen ledd av premiärminister Donald Tusk har under parollen East shield (Östra skölden) gett sig ut på missionen att bygga Europas ledande militär. Det är ledstjärnan i den militära upprustning som nu sker. Ett av de senaste besluten i juni var att minera gränsmarken. Förutom fysiska hinder handlar det om avancerad AI-utrustning som ska hjälpa till att spåra upp personer i rörelse.

– Allt är business och nya sätt att tjäna pengar, säger Inga Hajdarowicz och tillägger: 

– Militariseringen är en jätteindustri i sig, men det har också blivit ett sätt att tjäna pengar på dem som flyr. 

Risk att bli upptäckt – rädsla att larma

Samma dag som vi kommer till skogsområdet vid gränsen börjar deras skift kopplat till larmtelefonen. Med oss är även sjuksköterskan Aleksandra Gnap. Hon berättar att de försöker ta upp så detaljerad information som möjligt när någon larmar. Storlek på skor inte minst. Träskmarken i skogen är förödande för dem som tvingas röra sig i den under mer än ett par dagar.

Aleksandra Gnap. Foto: Christin Sandberg

– Värst är det att få skyttegravsfot, det vill säga skador på fötterna efter att ha gått i vatten och blöta skor under flera dygn, ibland veckor, i den oländiga terräng som skogen utgör. Nästan alla som tillbringar många dagar i skogen drabbas av det, säger Aleksandra Gnap och tillägger att på vintern handlar det om frysskador.

Många lider dock i tysthet, eftersom det innebär stora risker för personerna på flykt att larma på hjälp. Ibland ringer de och stänger sedan av mobilen för att inte bli upptäckta. Militärerna följer nämligen mobilsignalerna. Och den som måste vänta på hjälp måste gömma sig väl i skogen. Militären har kameror och mörkerkameror, drönare och hundar. 

Även aktivisterna måste vara försiktiga. 

– Framför allt måste vi göra allt vi kan för att inte sätta personerna på flykt i en farlig situation, att de inte råkar bli upptäckta. Vi går långa sträckor till fots i skogen, och gömmer oss när vi behöver, i samband med att vi rycker ut, berättar Inga Hajdarowicz.

Besök av gränspolisen hemma hos familjen Kurak

De måste också tänka på att inte riskera repressalier själva. De ska till exempel inte gå tillsammans med personerna på flykt, då kan de anklagas för medhjälp till människosmuggling. Så de har sina strategier.

– Vi försöker låtsas att vi är turister så långt det är möjligt, även om vi vet att en del militärer mycket väl vet vilka vi är efter så här lång tid. När de stoppar oss blir det därför som en lek när de frågar och vi svarar vad vi gör där, säger Inga Hajdarowicz.

Inga Hajdarowicz, Alexandra Gnap och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Även familjen Kurak har fått sin beskärda del av skrämseltaktik. Hemma i huset har familjen nyligen fått påhälsning av gränspolisen – efter att den asylsökande man som Marianna Kurak försökte skydda, när hon ramlade på fältet, besökte dem innan en rättegång. 

I köket sitter en tv-skärm uppsatt med kameror riktade mot byns enda gata. 

– Vi satte upp den efter att polisen varit här, säger Tomasz Kurak, när jag kommer hem till familjens gemytliga trähus.

– Badrummet är tyvärr under renovering på grund av slitage, säger han, och visar runt i det lilla huset där halva undervåningen är fylld av varma filtar, kängor, mediciner och termosar. Övervåningen är fylld med madrasser. Ute finns en barack med förnödenheter och på gården står två demolerade bilar. Han öppnar bagageluckan på en av dem och visar hur familjebilen kördes sönder på ett par år.

Skolar om sig till sjuksköterska

Men mest har det slitit på den mentala hälsan. Särskilt för Tomasz Kurak har engagemanget sugit ur mer livslust än han fått tillbaka. Han berättar hur den ekonomiska situationen kraschat: först tvingades de professionalisera nödhjälpsarbetet när det var som mest. Nu när bidragen från de större nationella och internationella civilsamhällesorganisationerna har sinat, står de med obetalda räkningar och en massa formulär som han känner sig oförmögen att fylla i. Samtidigt som det fortfarande är människor på flykt i skogen runtom.

Marianna Kurak säger att de har betalat ett högt pris som familj, men att hon själv får tillbaka energi på något sätt genom medmänskligheten. Hon har också påbörjat en utbildning för att bli sjuksköterska, eftersom de medicinska behoven hos flyktingarna är stora och de sjukvårdskunniga i området få. 

– Jag kände att min akademiska utbildning inte räckte till i den här turbulenta tiden vi lever i. Och upptäckte nog också att jag hade läggning för yrket, säger hon med ett leende. 

Varken hon, Natalia eller Inga vill säga att de ”hjälper” någon eller räddar liv.

– Det handlar mer om medmänsklighet, säger Marianna Kurak.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Greta Thunberg och den tyska palestinaaktivisten Yasemin Acar i Tunisien på väg mot Gaza
Med på den internationella hjälpkonvojen finns bland andra svenska Greta Thunberg och den tyska människorättsaktivisten Yasemin Acar. Foto: Skärmdump X och Anis Mili/TT

Ny misstänkt israelisk attack mot hjälpkonvojen


Ytterligare en israelisk drönarattack mot ett av de tjugotal fartygen i den internationella solidaritetsflottan Global Sumud Flotilla, GSF, ska ha skett under natten mot onsdagen. Det menar åtminstone aktivister ombord som trots det fortsätter att segla mot Gaza i hopp om att bryta blockaden.

Enligt GSF är det den andra israeliska attacken på bara något dygn. Under natten mot onsdagen ska ett av fartygen ha beskjutits av en misstänkt drönare. Också det på tunisiskt vatten i södra Medelhavet. Dock utan att någon kom till skada. Ombord finns bland annat flera amerikanska medborgare. 

Flottan, som består av 22 båtar med människorättsaktivister från 44 olika länder, kommer trots det inträffade fortsätta sin seglats mot Gaza med målet att uppmärksamma Israels pågående folkmord och bryta den olagliga ockupationen av Gaza.

Med i konvojen finns bland annat Greta Thunberg och den avhoppade vänsterpartisten Lorena Delgado Varas. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Öppna möllan i Malmö
På lördag öppnar Möllans innegårdar upp för att främja gemenskapen i Malmöområdet. Foto: Allt åt alla Malmö

Det här händer under Öppna Möllan

Den 6 september är det dags för Öppna Möllan och i år har fler innegårdar än någonsin anmält sig. Under Arbetarens nya vinjett Röster från rörelserna berättar initiativtagarna i Allt åt alla Malmö om vad besökare kan förvänta sig.

Nu på lördag den 6 september är det dags för årets Öppna Möllan. För sjunde året i rad öppnas Möllans innergårdar upp och initiativtagare, vi i Allt åt alla Malmö, har arrangerat ett fullspäckat program. Det här året har 127 innergårdar anmält sig, det är fler än någonsin förut.

Programmet bjuder på allt från loppis och löptur till sagostund och panelsamtal. Det blir också stadsdelsvandring med temat trapphuskonst på Möllan med Tobias Hultén och Olga Schlyter, författare till boken Trapphusens konst: Malmö 1930–1940. Under dagen håller vi även ett lotteri med unika vinster, bland annat barnboken Det Sista Killregnet av Emma Karinsdotter och merch från Mikael Wiehe och Rex Pizzeria. Nytt för i år är även att samtliga innergårdar går att hitta via vår nya digitala karta.

Invigning av innegårdsstegar

I Gazarondellen kommer vi att hålla två workshoppar som pågår hela dagen; en i gemensamhetshacks, där man kan lära sig hur man gör saker gemensamt, och en kreativ workshop där både barn och vuxna får rita och bygga sin drömstad. På scenen kommer det klockan 13 att hållas ett panelsamtal med forskare om Malmöbornas mobilisering kring Eurovision 2024 och den bredare Palestinarörelsen. Klockan 11:30, på Kristianstadsgatan 39b, invigs en av flera innergårdsstegar, som monteras mellan olika gårdar för att överbrygga murar och knyta band.

Tanken bakom Öppna Möllan är att främja gemenskapen i kvarteret och i staden i stort. Genom att öppna sina innergårdar och bjuda in både grannar och främlingar tar Möllans invånare makt över sitt eget område. Det väcker frågor om vem som har makt över stadens utrymmen och vem som vinner ekonomiskt på stadens organisering.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anna Jörgensdotter kommenterar dagens presentation för regeringen av Kulturkanonens 100 svenska verk. Foto: Pontus Lundahl/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren

Anna Jörgensdotter:
En kultur­kanon tom på folklig kultur

I dag presenterades den av regeringen beställda kulturkanon. Listan på 100 verk som ska representera svensk kulturhistoria saknar en hel del, såklart, men tomrummen verkar allt utom slumpmässiga, skriver Anna Jörgensdotter. 

Kanon betyder norm. Sverigedemokraterna är mycket intresserade av normer. Det vill säga: De är intresserade av att fasthålla traditionella, förlegade normer och förakta allt normöverskridande, mångfasetterat och mångkulturellt. SD har varit drivande i frågan om att ta fram en svensk kulturkanon. När jag läser igenom listan på verk ser jag en fyrkant framför mig, som blir allt trängre och trängre, det är som om det som återstår när jag läst klart är … köttbullar och lingon. Såklart är det idel svenska namn i en svensk kulturkanon. Varför är det ”så klart?” 

Svenskhet har varit ett centralt ord i Tidöregeringens vokabulär. Människor som flyr hit från andra länder måste minsann lära sig att bli svenskar med svenska värderingar. Jag ser fyrkanten bli så liten att typ bara ett lingon får plats. Jag tycker mycket om lingon, men blir illamående. 

Trånga normer ger andnöd

Att ta fram en svensk kulturkanon har kostat skattebetalarna 8 miljoner kronor. Alla skattebetalare äter inte köttbullar eller ens lingon. Många människor som gärna vill betala skatt sätts på flygplan till livsfara i Iran och Afghanistan. Nu har fyrkanten förvandlats till en smal korridor – tungt övervakad – att fösas igenom. Jaså, gillar du inte köttbullar? Nå, då är du inte SVENSK. 

Kategoriseringar och förenklingar är farliga. Trånga normer ger människor andnöd. Lars Trägårdh som ansvarat för sammanställningen av en svensk kulturkanon understryker vikten av att denna används i skolorna. På vilket sätt? Och varför? Ska skolan tvingas lära barn att känna sig osedda och utanför eftersom en svensk kulturkanon inte representerar deras kultur eller dem som identifierar sig som hbtqi? Speglar denna lista överhuvudtaget Sverige i dag? Består vårt land av 80 procent män där cirka 70 procent tillhör medelklass och överklass? 

Var är mötesplatserna och aborträtten?

Var är arbetarlitteraturen som förändrat vårt land? Var finns mötesplatserna Folkets park och Folkets hus? Var finns Folkhögskolorna? Arbetsvisorna, fackföreningsrörelsen, aborträtten, sexualundervisningen i skolan?

Mötesplatserna saknas i kulturkanon. Här Folkets park i Södertälje 1975. Foto: Lennart Nygren/TT

Förutom att vara ett helt idiotiskt projekt och en diskriminerande missvisande ”norm”, som ingen utanför regeringen + SD har efterfrågat, drar lanseringen uppmärksamhet från Tidös nedskärningar inom kultur och folkbildning (avgörande komponenter i en demokrati), samt andra på riktigt viktiga och alarmerande frågor som folkmordet mot palestinier (i detta nu sprängs Gaza sönder och samman). Skrämmande är också vad en svensk kulturkanon signalerar. 

Lars Trägårdh säger själv att den svenska kulturkanon han arbetat fram är nationalistisk, men kallar det för en demokratisk nationalism (SVT, 28/8). Demokratisk nationalism betyder att den nationella identiteten bygger på medborgarskapet och delade politiska värderingar – men att dela politiska värderingar, eller ha en samsyn i vad som hör till en svensk kanon, är ju motsatsen till demokrati? Trägårdh pratar också om kanon som ett underlag för diskussion och gemenskap. Vilkas gemenskap och hur ser diskussioner ut som inte tillåter allas röster att komma till tals? 

I ett Sverige där allt fler människor grundlöst och omänskligt deporteras och aktivister mot ett folkmord ses som terrorister (medan regeringen fortsätter bistå folkmördare) behöver vi påminna oss om att nationalism och fascism går hand i hand. I slutet av den snabbt avsmalnande korridoren syns ett slukhål.    

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson är vice ordförande för Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, Johan Nilsson/ TT

Hamnarbetar­förbundet stämmer APM Terminals på 350 000 kronor 

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson har nekats tillträde till APM Terminals i Göteborgs hamn. Därmed har han hindrats i sitt fackliga arbete, menar facket som nu har stämt hamnbolaget.

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, varslades tidigare i år av sin arbetsköpare Gothenburg Roro Terminal, GRT. Detta i samband med att facket genomfört en blockad av israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar.

Efter blockaden varslades Erik Helgeson om uppsägning med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen.

Hamnarbetarförbundet anser att uppsägningen är ogiltig och valde därför att stämma GRT och arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på nästan 1,8 miljoner kronor för brott mot lagen om anställningsskydd, Las, och förtroendemannalagen. 

Rättegången väntas hållas under våren 2026, men i juli fattade Arbetsdomstolen, AD, ett så kallat interimistiskt beslut där de avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Beslutet innebär att att Helgeson har kvar sin anställning fram till dess att fallet är avgjort, däremot är han fortsatt avstängd från sitt arbete i GRT. 

Skulle besöka medlemmar – nekades tillträde

Förra veckan skickade Hamnarbetarförbundet in en ny stämning in till AD, riktad till APM Terminals och Sveriges Hamnar. Detta efter att Helgeson nekats tillträde till hamnen, som han skulle besöka i sin roll som fackligt förtroendevald. Hamnbolaget hänvisar till att han är avstängd av ett annat företag i hamnen.

– Lagen är tydlig, han ska ha tillträde enligt förtroendemannalagen för att utföra sina sysslor, säger Erik Helgesons juridiska ombud Frederick Batzler och tillägger att APM Terminals inte angett ett eget skäl för att neka honom tillträde.

Hamnarbetarförbundet kräver nu APM Terminals på 350 000 kronor i skadestånd.

Till tidningen Arbetet skriver APM Terminals pressavdelning att de inte kommenterar enskilda säkerhetsärenden, men att som ”operatör inom ett skyddsobjekt har vi dock ett ansvar att bedöma, utifrån säkerhetsskäl, vilka personer som får tillträde till området”. 

Läs hela Arbetarens bevakning av hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad