Maria Johanssons memoarer – del 8

8.

Fredag den fjärde december har det varit klart, milt väder i flera dagar. Inte heller har prognoserna sagt något om annalkande snö eller regn. Himlen är hög och upprymd. Något känns i luften.

Klockan elva på förmiddagen lyfter många sina huvuden mot skyn. Där knattrar ett plan på låg höjd, först över Järfälla, sedan Spånga, bort mot Solna. Det flyger i en smal oval, och kommer inom en timme sluta i Bromma, där det började. Men det vet inte de som ser det. De tänker mer på den långa vimpeln som fladdrar som en svans.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

*

Ni trodde att ni kunde lura mig. Göra allt så jävla krångligt. Ta mina surt förvärvade slantar och ge mig en pytteannons. Radannons utan bild. Jag överlistade er, då som nu.

Till Dagens Nyheter skickade jag en liten text, den kortaste tänkbara annons, drygt 500 kronor blev priset. Härmed meddelas att Maria Johansson, född Johansson, skiljer sig från Mikael Johansson, började den.

Jag ringde det tynande företaget som erbjöd flygreklam, jag lusläste väderprognoserna, jag bad DN om införande ett specifikt datum. Hela veckan satt jag som på nålar, hoppades att allt skulle klaffa. Men ändå hade jag en slags lugn förtröstan i botten. Det skulle klaffa. Vinden hade vänt för Maria Johansson.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

Det var också rubriken på mitt andra blogginlägg. Jag har efteråt insett att det var detta som satte stenen i rullning. Eller snöbollen. Kanske hade jag stoppat den, om jag vetat hur den skulle rulla vidare. Men nej, att se bakåt och ångra saker löser inget. Vi som vet, vi fortsätter framåt, uppåt.

Rullande stenar samlar ingen mossa. Och snöbollar smälter. Våren är i antågande.
Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort.
Självklart var jag medveten om att det fanns en risk att Mikael inte alls såg planets budskap. Men jag trodde inte riktigt på det. Vinden hade ju vänt. Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort. Mitt under lunchtimmen. Han brukade alltid äta ute på fredagar. Och även om han skulle missa det, skulle säkert någon annan se det. En kollega. Barnens klasskamrater. Säga det som ett skämt. Så skulle han motvilligt slå upp tidningen, med en olustig känsla i magen, och där skulle han hitta något som inte var ett skämt! Å, jag kunde se det framför mig.

Ja, så långt hade jag alltså tänkt. Det jag inte hade räknat med var, att vad gör den moderna svensken när den ser något märkligt i offentligheten?

Den söker på internet.

Så gick det till när Maria Johanssons blogg inom loppet av ett dygn gick från två till närapå tvåtusen unika träffar.

*

Men det hade jag ju ingen aning om då. Efter att jag tryckt på ”publicera” loggade jag ut och gjorde något roligare. Självklart ville jag att andra skulle få ta del av mina stordåd och poem, men jag visste inte hur jag skulle locka dem till Maria Johanssons lilla hörna av internet, och just då brydde jag mig inte heller. Var fullt nöjd med att jag börjat dokumentera något alls. För min egen skull, som det heter.

På kvällen gick jag ut och firade. Själv, till att börja med. Jag klädde upp mig, sminkade mig noga, tog steget ut på de plötsligt ganska torra trottoarerna och bestämde mig för att låta slumpen styra.

En smått genial idé. Jag gick och fipplade med en krona i högerhanden, och varje gång jag stod inför något som kunde innebära ett beslut – en busshållplats, en korsning, en port – så tittade jag på myntet. Krona för ja, klave för nej.

På det sättet hamnade jag efter någon timme på en kinarestaurang med billig öl nära Odenplan. Jag betalade för en buffé. Och herregud, så jag åt. Det storslagna offentliggörandet av skilsmässan hade uppenbarligen gett mig en ändlös aptit. Ärligt talat hade jag slarvat lite med sådant under veckan, det var så lätt att småäta godis och ta ett glas vin i stället för att fixa riktig mat. Nu tog jag igen det.

Just när jag hämtat tredje tallriken ringde Mikael.

Jag tryckte glatt bort samtalet. Stör mig inte när jag äter, idiot.

När jag satt och försökte tvinga i mig lite friterad banan till efterrätt sms:ade Tina, undrade vad jag gjorde.

Vad vill jag?

Jag vill låta myntet avgöra.

Krona.

Ett par timmar senare slutade kvällen hemma hos henne igen.

*

– Maria, säger Tina.

– Mm ja, säger Maria med ansiktet nere i kudden.

– Vi kanske borde prata om det här.

– Vad?

– Ja … vad är dealen egentligen?

Maria trycker ansiktet längre ner i kudden.

– Krona eller klave, mumlar hon.

– Va?

– Mm.

– Alltså, det är helt okej att du ligger med andra. Men då vill jag veta att det är det som gäller. Allt har gått så fort.

– Snaarrrrk, säger Maria.

*

Lördag eftermiddag var Mikael fräck nog att sms:a mig igen. Mitt i någon sitcom-repris som jag avnjöt tillsammans med hallonglass och Tina i hennes soffa.

Den lilla vibrationen utlöste irritation. Jag blev inte mindre irriterad när jag såg avsändaren. Fast å andra sidan, kanske var det bra att han hörde av sig. Skönt att veta vad som gällde.

”Fy fan för dig”, skrev han. ”Detta var droppen. Oroa dig inte, jag vill inte ha något mer med dig att göra, inte barnen heller. Jag hittade ett nytt ord för dig också: pissluder.”
Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.
Jag såg nyktert på de korta raderna (och jag var faktiskt nykter också, rent kemiskt). Jaha, han ville inte ha med mig att göra. Visst. Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.

Nä, Mikaels lilla utrop rörde mig inte i ryggen, än mindre i hjärtat. Fast det där sista var väl onödigt. Och lite lösryckt. Vadå hittade ett nytt ord? Hittade på? Oj vad duktigt, han utvecklades verkligen.

Funderade några sekunder på om jag skulle svara. Risken var att det bara skulle resultera i en ny storm av sms och påringningar.

Jag gick ut i hallen, stoppade ned handen i kappfickan. Klave, sa kronan. Jag lydde.

– Vad gör du? sa Tina.

– Inget, sa jag och satte mig igen.

 

Skrikiga unga vuxna blandade med burkskratt flimrade på rutan. Pissluder, tänkte jag. Vad betyder det? Bara en sammansättning av två så kallade fula ord, eller finns det en bransch med urinhoror?

– Vad tänker du på? frågade Tina.

– Inget, sa jag.

I samma sekund som jag sa det, bestämde jag också att det skulle vara sant nu. Inte tänka. Bra att enkronan sagt att jag inte skulle svara. Vad skulle det tjäna till.

Jag stängde av den gamla telefonen och körde ned den i ett handväskefack som jag ofta glömde fanns.

Rutan flimrade och Tina tvinnade en av mina blonda hårslingor mellan fingrarna.
Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. 
Jag tillbringade lördag och söndag i Tinas säng. Vi gick inte utanför dörren. Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. Nästan undergiven. Tillfredsställde mina mat- och sexbehov. Visade sig inte på något sätt besvärad av att min mens börjat under lördagen.

Jag kände ett vagt förakt.

*

Måndagen den sjunde december åker Maria in till centrala Stockholm för att handla lite. Hon har en idé om att hon vill köpa något nytt att ha på sig i morgon, när affärsmannen Filip från Falun kommer och hälsar på.

 

Det är sen förmiddag. Julkakafonin har helt tagit över; det är tomtar och renar, girlander och ljusslingor, stjärnor och rosetter. Muzak som får en att längta efter ett automatvapen. Allt inramat av gråslask, igen.

Maria sjunker ned på tunnelbanesätet och tåget lämnar Fridhemsplan. När utsikten försvinner efter Sankt Eriksplan plockar hon tankspritt upp en bläddrad Metro från handtaget under fönstret. Bläddrar den lite mer. Någon har rånat en rullstolsburen vid Gullmarsplan, någon har föreslagit en ny tunnelbanestation. Jaha. När hon tittar upp igen är det Hötorget, nästa ska hon av.

Då.

Ett suddigt foto på sidan fem fångar hennes öga.

Det är planet med vimpeln. MIKAEL LÄS DN NOGA, står det klart och tydligt mot den blå himlen. JOHANSSON och IDAG är något svårare att urskilja. Men hela meningen står utskriven i bildtexten. Samt frågan ”Finns paret Johansson på riktigt?” Läsarbild, belönad med pengar, tydligen.

Högtflygande skilsmässa upprör och engagerar ropar rubriken.

Det kan inte vara sant. Maria stirrar, ögonen svider i tunnelseende. Men jo. Så klart är det sant.

”Helgens snackis – konstkupp eller riktig skilsmässa? Hemskt eller humor? Sverige är delat i två läger: män och kvinnor,” skriver Metros specialiserade internetreporter.
Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt.
Återigen väller ett skratt upp, Maria kan inte hindra det, även om hon kanske velat just nu. Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt. Sedan kikar hon försiktigt på tidningen och säger:

– Jaha, det där ja. Min dotter pratade om det. Jag har ju inte internet.

Maria trycker handen för munnen, försöker att inte frusta saliv och tårar. Herregud, herre, herre gud.

– Ovanlig idé, men lite sorgligt! fortsätter damen kontaktsökande.

Maria försöker besinna sig.

– Ja – jo. Fast tydligen tycker många att det är roligt!

– Aha, säger damen. Ja, det är väl en sån där idé som många kan få, men aldrig skulle göra på riktigt. Visst hade hon satt in en annons i tidningen också?

T-Centralen skramlar förbi.

– Ja, fast … ursäkta, säger Maria. Jag har inte hunnit läsa riktigt. Jag missade det här i helgen.

Och hon läser. Tåget skramlar vidare, damen får på nytt något misstänksamt i blicken, försvinner av vid Slussen utan att säga hej då. Maria Johansson är klistrad vid den första tidningsartikeln i hennes liv där hon själv är huvudperson:
Ett plan med ett budskap som ingen kan missa, och en annons i Dagens Nyheter som inte kan missförstås. Många stockholmare såg det live i fredags. Under helgen spreds en blogglänk, och en hätsk diskussion, snabbt på nätet.
I bloggen kan man läsa att en Maria Johansson skiljer sig från en Mikael Johansson efter tolv års äktenskap. ”Jag vill delge honom detta på ett storstilat sätt. I luften och med en annons i DN, som jag vet att han läser. Nu kan han ha sin svettiga tvätt och sin trötta snopp för sig själv”, står det bland annat.
– Jag tror det är någons slags kupp, reklam eller konst, säger Fred Grönfors som fångade planet på bild ovanför Solna.
– Ingen kan skiljas så här! Men det ska bli spännande att se om någon träder fram.
Men på nätet tror många – särskilt män – att det verkligen rör sig om en skilsmässa. Aftonbladet fick i lördags tillfälligt stänga ned sitt kommentarsfält för att rensa det. ”En skam för svenska kvinnor. Kan hon anmälas för ärekränkning?” står det i ett av de inlägg som fått vara kvar. På andra hemsidor låter det annorlunda. ”Klockrent! Så skulle jag med göra. Fast tyvärr är det nog inte på riktigt”, skriver Elsa på metro.se. Tre Facebookgrupper har startats, både för och emot ”Maria Johansson”.
– Det här är Sveriges vanligaste namn, och tillvägagångssättet skvallrar om att det knappast är en privatperson. Jag har fått frågan flera gånger nu, men nej, det är inte vi som ligger bakom det. Tyvärr! säger Jenna Samuelsson på pr-byrån Swoosh!, som tidigare uppmärksammats för spektakulära kampanjer.
Men varför inte köpa en snygg helsidesannons i stället?
– Det här får folk att undra mer, det blir automatiskt diskussioner i sociala medier, och där vill alla synas i dag. Dessutom sålde nog DN en hel del lösnummer, eftersom radannonserna inte publiceras på nätet – vi får se om tidningen själv har ett finger med i spelet, säger Jenna Samuelsson.
Hittills har varken ”Maria” eller en trovärdig ”Mikael” trätt fram och bloggen har inte uppdaterats sedan i fredags. Dagens Nyheter vill inte kommentera införandet av annonsen för Metro.
Fotnot: Vi väljer att publicera namnen, eftersom vi bedömer att ingen identifiering kan göras utifrån Sveriges vanligaste namn.
 

Inte förrän vid Skanstull inser Maria var hon är. Hon kastar sig upp, tumlar ut just som dörrarna stängs. Folk på perrongen viker undan. Maria bara stirrar framför sig, tidningen under armen.

Utan att veta hur är hon plötsligt uppe på gatan. Det är mörkt och mulet, lågt i tak till himlen. Stora blöta snöflingor lägger sig sakta på Den Nya Marias nya hår.

Det börjar sticka i kinderna, fingrarna, vaderna. Pirra som om hela kroppen domnat, somnat, och nu vaknar igen av ett blodflöde. Kanske är det så.

Maria vänder ansiktet uppåt. Skrattet bubblar upp, tyst, pressar fram nya tårar i hennes ögon.

Det är sant. Ja, det är sant.

Människor runt om i detta jävla land har fått upp ögonen för henne och de ögonen ser upp till henne.

Maria Johansson är någon att räkna med.

Hon halar upp sin smarta telefon och genom tårarna och mitt i snögloppet skriver hon på Maria Johanssons wordpressblogg: TACK

*

Jag skyndade mig hem den där måndagen. Egentligen hade jag väl tänkt strosa i affärer, shoppa, äta ute. Jag hade glatt mig åt det. Men en ny feber kröp i kroppen. Jag handlade nästan mekaniskt ett svartlila raffset med en massa läder och snörningar i en liten butik, och därefter en låda med tjugofem bitar sushi, och satte mig på tunnelbanan igen.

Jag höll på att glömma att gå av vid rätt station den här gången också. Fastnade så i allt som fanns på nätet, läste om mig själv på nyhetssidor och i forum. Plockade sushi med vänstra handen och bläddrade med den högra.

Tänk att så många älskade mig, att så många hatade mig. (Jag förstod för övrigt nu var Mikael hade lärt sig ordet ”pissluder”.)

Tänk att så många plötsligt visste vem jag var. Samtidigt visste de ingenting. Det var perfekt.

De hade mycket att lära.

 

Jag kastade mig av vid Fridhemsplan, tappade en laxbit i farten. Väl hemma slog jag mig ned i min nya favoritfåtölj med de fjorton kvarvarande bitarna och min Iphone. Jag kände att det var dags för ett nytt blogginlägg.

 

HEJ IGEN & TACK IGEN!

Ja, jag är Maria Johansson och jag missade det här ståhejet i helgen. Men jag är på riktigt, kan jag lova. Och det är Mikael med. Han har sagt upp kontakten med mig nu – tack och lov.

Tänk att så många hittade till den här bloggen. Det var faktiskt inte min tanke.

Men välkomna till Den Nya Maria!

 

Klick, publicera. Det kändes bra. Jag tog en jätteräka medan tankarna vandrade vidare. Den här lilla enkla textpubliceringshörnan hade större potential än jag kunnat tro.

En tonfiskbit med för mycket wasabi fick nästan mitt huvud att explodera, men kanske var det precis vad som behövdes för nästa briljanta idé:

En blogg är en logg av verkligheten. I min verklighet bestämde jag. Jag skapade dagligen min nya verklighet, och ingen skulle ha mage att ifrågasätta den. Jag hade dessutom redan bevisat min handlingskraft.

Jag rotade fram lappen jag skrivit över glöggen ett par veckor tidigare, listan. Den var lite skrynklig och fläckad, men låg kvar där den skulle i plånboken.

Punkt 2 var inte avbockad än.

Den Nya Marias fjärde blogginlägg löd:

 

EN ARBETSTAGARES BEKÄNNELSER

Tänkte passa på att dela med mig av lite andra intressanta saker. Jag har en chef som heter Ewa (ja hon stavar det med dubbel-w för hon tror hon är så jääävla speciell). Ewa ler alltid mot folk, men det är aldrig äkta. Falsk som en orm är hon. Och hon har ett perverst intresse för yngre män som heter Adam. Men där slutar de bibliska likheterna. Ewa kommer aldrig ta initiativ till något syndafall, för innerst inne är hon en feg fitta.

Hur som helst, under flera års tid har jag gett Ewa en alldeles egen medicinsk behandling. Jag har kissat i dricksflaskan hon alltid går omkring med. (Antagligen tror hon att det håller henne ung, alltså att pimpla vatten hela tiden. Jag vet inte om sånt funkar, men gissar att undersköterskepisset i så fall har haft en utjämnande effekt!)

Jag brukade passa på i omklädnings/fikarummet. Lyckades inte varje dag, men rätt ofta. Aldrig jättemycket så klart, då hade nog till och med hon märkt smaken. Men en skvätt.

Så ja, Ewa, du vet vem du är – hoppas nyheten når dig och att den smakar gott.

PS: Just det, käre Mikael, om du läser: du har alltså inte helt fel när du kallar mig ”pissluder”. Det är bara det att det är ni som är hororna, inte jag.

 

Jag läste och skickade.

Internet är fantastiskt, tänkte jag.

Inspirationen bubblade i mig. Jag läste igenom posten igen och fnissade åt mina egna kvickheter. Funderade ett tag på att försöka starta upp mitt gamla Facebookkonto igen, som jag varit så mån om att bli av med. Men avfärdade snabbt tanken. Det var inte så sannolikt att utomstående hittat det (jag hade ju fortfarande Sveriges vanligaste namn, gubevars!). Mer sannolikt skulle det vara översvämmat av meddelanden från fan och hans moster, alltså Mikael, Tessan och mamma.

Ett litet obehag stack till. Mamma hade egentligen inte gjort något ont. Inte pappa heller, vad jag visste (kontakten med honom gick oftast genom mamma, han var inte den som ringde stup i kvarten). Tänk om de blev utsatta för en massa obehag. Men nej – varför skulle de bli indragna alls. Jag tänkte inte försöka dra in dem. Så länge de inte ställde sig på Mikaels sida.

Jag tröstade mig med att mina föräldrar enligt SCB skulle leva i sju respektive tolv år till. För att inte tala om lillebror. Det var inte så bråttom att umgås med dem.
Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt?
Jag reste mig, sträckte på mig. Det var ett rättvist resonemang. Det var min tid nu. Och jag hade tid kvar.

Samtidigt föll min blick på det dammiga hörn där min gamla mobil slumrade urladdad sedan ett par dagar. Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt? Gud, tiden hade snurrat så fort.

Jag tittade på mobilen ett tag.

Vad vill jag?

Nä, jag vill inte prata med någon ur Den Gamla Marias liv.

*

Filip tillhör dem som har fått Den Nya Marias nya telefonnummer. Tidigt på tisdagen skickar han en bild till henne. Ett foto han själv tagit, av sig själv, där han sitter i ny kostym på tåget och ler lite försiktigt. Längtar efter dej, står det i meddelandet.

Maria tycker det är ganska intetsägande information, så hon svarar inget.

 

Två timmar senare står han på hennes tröskel. Maria öppnar iklädd den nya lilasvarta. Han kommer in och beter sig som en dörrmatta.

Maria uppskattar det. Det hela verkar faktiskt vara ett undergivenhetsspel för Filip, en del av sexakten. Hon kan inte påstå att hon gjort något liknande förr, men hon faller snabbt in i rollen. När han ber om att få krypa på golvet och kyssa hennes fötter höjer hon inte på ögonbrynen, slänger bara med håret och säger Gör det.

Men hon känner inte för att göra allt själv, ständigt vara den aktiva, och hon uppskattar ett traditionellt samlag mer än att få tårna slickade. Så när Filip åbäkat sig ett tag tar sliter hon tag i hans slips och beordrar honom att ta av sig byxorna och ta henne hårt i soffan. Han lyder, medan hon drar allt hårdare i slipsen, och hon vet inte om han till slut faller ihop av syrebrist eller utlösning eller båda delarna. Hon lossar på strypsnaran och får honom att fortsätta. Skavsåren runt hans strupe är mörkt lilaröda. Han verkar inte bry sig.

Men han andas rosslande.

Om inte annat så är han jävligt energisk, det måste jag ge honom, tänker Maria.
Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.
Senare ler han lyckligt.

– Tänk att vi passar så bra ihop.

Maria ryser. Studsar upp och öppnar fönstret. Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.

– Kul att du kom, säger hon kort.

Filip fnissar.

– Detsamma.

Maria ryser till igen, men döljer det med ett skratt och en replik:

– Vill du ha ett glas vin?

– Visst.

Hon går ut i köket. Bag-in-box i kylen. Jo, det är bra sex, det är det. På något sätt är hon mer attraherad av Tina, men får ut mer av själva sexet med Filip. Tja, så kan det väl vara. Tur att man har båda, då.

Bara Tina inte försvinner, nu när hon själv försvunnit ett par dagar.

Äsch.

Maria går tillbaka in till vardagsrummet med de två glasen. Men Filip har förflyttat sig, lagt sig i sängen. Hon rynkar pannan.

– Det blev så kallt där ute i soffan, säger Filip.

Maria säger inget, men räcker honom glaset, sätter sig på sängkanten.

– Fin lägenhet, säger han efter en klunk. Hur fick du kontrakt så snabbt?

Maria tittar ned i sitt glas. Frågan stör henne, fast hon inte kan sätta fingret på varför.

– Alltså, det är ju i andra hand, svarar hon och sneglar på honom från sidan.

– Jaha. Filip snurrar på glaset. Tidsbegränsat, eller?

– Jo, minst ett halvår till.

– Vad har du för planer sen då?

Maria börjar bli irriterad.

– Hördu, var lite undergiven igen, säger hon och klingar sitt glas i hans.

– Va?

– Du frågar så mycket.

– Förlåt. Jag bara undrade … om du funderar på att flytta hem sen igen.

– Vadå hem!

– Till din … man.

Maria slänger med håret igen.

– Ha! Skulle inte tro det.

Filip nickar tyst, tar en klunk.

Maria vill prata om något annat. Vad vill jag prata om? Fan, jag kommer inte på något. Helt tomt.

– Skönt att ni inte har barn, fortsätter Filip. Då skulle det vara längre betänktetid för skilsmässan. Men, ja, skönt att du verkligen har bestämt dig.

– Nu räcker det! Maria ställer ned glaset, hårt, men lyfter det med ens igen och tar en klunk.

– Prata om något roligt! fortsätter hon, som en order, och stirrar in i väggen.

I bakhuvudet viskar det: Du har fortfarande inte fått tillbaka papperen om skilsmässan. Nä, för de skickas ju till din folkbokföringsadress. Idiot. Tänk om Mikael försöker förhala allting? Barn. Den Nya Maria har inga barn.

– Den där som skilde sig i DN var ganska rolig, säger Filip och hans röst är lite gäll.

Maria frustar, vitt vin stänker på tapeten.

– Ja, inte sant! Men jag sa ju att du skulle byta ämne. Jag har lämnat den där historien bakom mig nu.

– Historien?

– Ja, med Mikael och allt. Jag vill prata om nåt annat nu!

– Mikael?

Maria vänder sig om för att spänna ögonen i mannen där i hennes säng, och inser att hans ansikte är ett enda blekt frågetecken. Med ens går det upp för henne.

– Ja, alltså det var ju jag som annonserade i DN! Det fattar du väl?

Filip fortsätter stirra tyst.

– Hallå?

– Ja, va, stammar Filip.

– Men ja! Jag trodde du fattat det. Bra idé, va?

– Mm, säger Filip och vänder blicken ned i vinglaset.

– Tror du inte på mig?

Hans mun är ett streck. Maria dänger ned vinglaset på sängbordet igen, marscherar ut i hallen och hämtar sin smartphone. Kör upp den i ansiktet på den förstummade älskaren.

– Titta då, här är min blogg!

Ögonen är tefat.

– Du ser, fortsätter Maria otåligt. Jag skiter i om du gillar idén eller inte, men du ska fan inte tro att den är någon annans!

– Oj, viskar Filip.

– Titta om du vill! säger Maria och klämmer fast telefonen i hans hand. Men skriv inget, det råder jag dig till.

Filips fingrar darrar när han för dem över det spruckna glaset.

– Oj, säger han igen.

– Har du inget annat att säga?

– Det är sant.

– Ja men så klart!

Filip blir tyst.

– Ändra inget av misstag nu, säger Maria strängt.

– Nädå. Men äh … du har sexhundratretton kommentarer som väntar på att godkännas.

– Va?

Det är Marias tur att bli ett frågetecken.

– Ja. Och flera tusen besök sedan i fredags.

Hon rycker åt sig telefonen. Sidan som visas hade hon ingen aning om fanns. Någon halvdold flik. Jaha, där ser man.

– Fantastiskt! tjuter hon. Oj, vad folk vill åt mig. Det här måste jag läsa.

– Nu?

– Nja. Orkar nog inte nu.

Hon tar den sista klunken ur glaset, med den andra handen tar hon tag om Filips strupe.

– Nå, vad säger du nu då?

– Du är fantastisk, mumlar Filip.

Maria bestämmer sig för att låta honom sova över.

*

Torsdag den tionde december, tidigt på morgonen, var Filip tvungen att åka iväg till sin konferens. Hela onsdagen hade vi tillbringat i sängen. Jag var öm av orgasmer, han var antagligen öm överallt.

Någon slags tomhet infann sig. Jag kände mig, för första gången på länge, övermätt på sex. Men samtidigt i behov av sällskap.

Jag gick igenom de senaste dagarnas sms från Tina, som jag inte orkat svara på. Måste prata med dig om en sak, bla, bla. Fast hon var ändå respektfull i tonen, nästan ödmjuk. Vad vill jag? Jo, jag vill träffa henne. Kopparmyntsögonen svävade för min inre syn. Jag gillar faktiskt Tina.

Hoppas hon inte gillar mig för mycket bara.

 

9.

Fredag förmiddag, kylskåpet gapar tomt och Maria är hungrig. Äta ute, är första tanken. Men något skaver i bakhuvudet, säger emot: Nä, du kan inte äta ute hela tiden. Gå och handla lite nu. I alla fall frukostgrejer.

Vinden river i Marias slarviga hårknut. Klockan är redan nästan lunchdags. Hon går till det närmaste snabbköpet, orkar inte gå till den större affären, fast hon kanske borde.

Ägg. Yoghurt. Chockladflingor. Fryspizza. 113,80 lyser siffrorna som ska betalas. Maria stoppar in kortet, knappar in koden, tiden tuggar på, sedan skriker displayen EJ GODKÄNT.

– Prova igen, säger den unge mannen i kassan entonigt medan han själv drar ut och stoppar i kortet igen i en enda rörelse.

Maria gör det, stumt, huvudet tomt.

Nej, det godkänns inte.

– Gud vad konstigt! säger Maria gällt. Jag vet att jag har massa pengar på kontot.

– Mm, säger killen och testar en gång till.

Nej.

Någonstans inuti har Maria vetat och väntat.

– Jag måste ha blivit scammad, skimmad, vad heter det. Usch vad obehagligt. Men å, jag kan väl få ta det här på krita nu bara, sen måste jag hem och polisanmäla?

Killen möter inte hennes blick, knappar bara på kassan.

– Prova nu, säger han. Jag tog bort det dyraste.

– Nej, jag vill inte!

Äntligen tittar han upp.

– Nähä. Då tar jag bort alltihop då.

– Äh, jag kan väl betala senare?

Maria ler, slänger lite med håret innan hon minns att det är uppsatt i en knut. Leendet skaver.

– Nä, säger killen lika entonigt som nyss.

– Dra åt helvete då, fräser Maria och störtar ut i decemberdagern igen.
Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.
Hemåt. Maria har vetat och väntat. Någonstans. Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.

Nu måste hon.

Smarttelefonen hårt i handen, loggar in på internetbanken, försöker se genom snödimman och ilsketårarna. 87 kronor och 18 öre.

Jaha.

 

Framme. Hon tar trapporna i stället för hissen i ren affekt. Sparkar av sig skorna, skriker något åt sitt halltak, sjunker ned på dörrmattan.

Ta det lugnt nu, väser hjärnan sammanbitet. Det är lön om drygt tio dagar. Jag kan låna av någon.

Men lån är ingen riktig lösning, det vet Maria. Man är inte fri om man lever på lån. Den Nya Maria är ju fri, stolt och fri.

Och så vet hon inte ens om hon verkligen kommer fortsätta få lön så länge till. Hon jobbar ju faktiskt inte.

Steg ett vore att ta upp kontakten med facket.

Vill inte.

Måste.

MÅSTE.

Maria kör hårdhänt in laddaren till sin gamla mobil i uttaget. Sätter på telefonen.

Sedan kryper hon ihop på golvet med armarna hårt slagna runt huvudet medan mobilen hackande och hostande tar emot sms efter sms

*

Maria Johanssons blogg, fredag den 11 december klockan 16.07:

NU JÄVLAR SKA NI FÅ BETALA

*

Den kvällen var det dags att fira igen.

Uppklädd och lättad skyndade jag mig till Tinas jobb. Hon verkade inte lika glad att se mig som första gången, men det vände snart. Jag var på ett strålande humör, överöste henne med komplimanger och små kvickheter, fick henne att rodna varje gång hon hade vägarna förbi min plats i baren. Jag kunde bokstavligen se hur hon smälte under min inverkan.

– Kul att du fortfarande vill ha mig, trots att du är kändis nu, sa hon med en blinkning när hon serverade mig andra glaset låtsaschampagne.

Tina hade förstått alltihop. Hon var inte dum.

– Klart jag vill, svarade jag. Du, jag har en annan god nyhet att berätta också!

– Vänta, sa Tina lågt och försvann för att servera någon annan.

Jag förlät henne storsint.
Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig.
Medan arbetskvällen började lida mot sitt slut dröjde sig Tina kvar längre vid bardisken mellan varven, och jag berättade för henne, i en följetong: Att facket skulle ha förhandling på måndag, och att de skulle begära 24 månadslöner om jag skulle sluta. Att jag sagt att jag ville sluta, hellre än att gå tillbaka till förnedringen. Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig, oavsett så skulle det inte spela någon roll. Att jag inte alls behövde vara med på förhandlingen – skönt! – men att de verkade rätt säkra på att landa uppgörelsen.

 

Fast just nu var det lite knapert, tillade jag när Tina stannade hos mig för tredje gången, så jag förutsatte att huset skulle stå för drinkarna.

Kopparmynten blixtrade till.

– Jag älskar dig, sa jag och visste inte riktigt varför.

Men jag kände så just i det ögonblicket. Tina rodnade ännu mer och strök notan. Strax därefter lämnade vi lokalen.

 

Vi rörde oss in mot centrala stan. Tina övertalade mig att följa med till den där gayklubben som påminde om en finlandsfärja igen. Först tänkte jag nja, jag har ju redan varit där, borde vara dags för något nytt. Men Tina var så bedjande, och babblade om att det var ett bra liveband i kväll.

Det var min tur att smälta. Jag kände att det var viktigt för henne. Och att vad hon ville i kväll var viktigt för mig.

Vi tumlade in, rosiga och uppsluppna, halvt omslingrade. Hängde av oss i garderoben. Beställde massor av drinkar. Tina betalade, det var lugnt, jag skulle ju få två årslöner snart.

Jag hällde i henne drinkar. Och hällde i mig själv. Det började redan bli sent, efter elva. Samtidigt som jag tog första klunken av en skum drink som smakade skumbanan var det dags för huvudakten att gå på. Jag lyssnade någon minut genom dimmorna, men tyckte de lät som vilket dussinband som helst.

I stället för att stå framför scenen som en i fårskocken drog jag in Tina i ett mörkt hörn. Vi kysstes i dunklet, hon gjorde lite motstånd som en anständig kvinna, men jag hörde på hennes andetag att hon inte hade något emot mina målmedvetna fingrar.

Alldeles för snart, tyckte jag först, slutade bandet. Men sedan insåg jag att det var detta jag väntat på – jag ville ut på dansgolvet, till annan musik. Mina ben var lika rastlösa som mina händer. Jag drog med mig Tina till baren, beställde nya drinkar. Doft av gin och tonic och fitta när jag lyfte glaset till munnen. Fruktigt och syrligt. Ut på dansgolvet, Tina snubblade med, glad men rodnande.

Ja, här börjar jag få svårt att minnas, kan jag villigt erkänna. Ruset var inte bara alkohol, det var glädje och socker och kåthet också.

Det nästa jag minns tydligt är frasen ”diade b-kupor”. Jag vet inte om jag själv sa den, eller någon annan, eller om det var innan eller efter. Hur som helst krängde jag av mig min blus och behå. Dansade topless, mitt bland alla andra svettiga kroppar. Snacka om något nytt! Jag kunde inte minnas att mina bröst känt frisk luft sedan slutet av 80-talet, när det var normalt att sola så och ingen ännu hade diat dem. De hade i alla fall garanterat aldrig dansat nakna förr.

Sedan kom en vakt. Han såg skitsur ut. Jag försökte ignorera honom. Andra kvinnor runt mig, okända ansikten, började plötsligt försvara mig. Bögarna får minsann va topless! skrek en. Låt henne vara! varnade någon. Lägg ner, det är väl knappast första gången, sa en annan. Det handlar inte om det, jag har hört att hon är alldeles för berusad, fräste vakten. Men han vågade inte ta i mig. Jag sa inget, dansade bara lite åt hans håll och svängde med tuttarna. Till slut lyckades Tina prata honom lugn, tror jag. Sedan lockade hon bort mig till en undanskymd kant av baren och lyckades få mig att ta på blusen igen, om än inte knäppa den. Behån hade gått förlorad någonstans på dansgolvet. Jag saknade den inte.

Vi fick faktiskt vara kvar ända tills de stängde klockan tre. Sedan snubblade vi ut igen, än mer rosiga och uppsluppna. Hånglade på en bakgata, kände inte kylan först. Sedan började vi nyktra till, och kände den.

Snabbt, en taxi. Hem till Tinas varma säng. Väl där var jag väl egentligen lite för full för att känna så mycket rent fysiskt. Men det kändes ändå så bra, så bra.

Det tog tid. Vet inte var vi fick all energi ifrån. Till slut mer eller mindre kollapsade jag, samtidigt som mörkret utanför hennes fönster började få en grå ton. Tina bara log lyckligt mot mig.
Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. 
Där och då förstod jag vad det var för känsla som hängt över mig hela kvällen. Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. Behovet att kapa med ett vackert snitt.

Jag reste mig ur den ljumna sängen.

– Tina, jag måste gå, sa jag.

Hon nickade stumt. Hon var inte dum, Tina.

Eller kanske lite. Jag såg i hennes ögon att hon tänkte säga ”Jag älskar dig” så jag tystade henne med en kyss.

Kopparmynten följde mig medan jag klädde mig.

Sedan gick jag.

 

*

 

Det är sedan länge nästa dag när Maria Johansson lämnar Tina. Strax efter klockan nio, lördagen den tolfte december är det.

Solens kalla dis har precis börjat nå ovan hustaken. Under natten har temperaturen krupit nedåt mot riktig vinter. Små glesa flingor faller, men de smälter inte längre så fort de nuddar marken, och det gamla slasket har frusit på de lutande smågatorna runt Helgalunden. Maria vinglar på sina klackar – en har dessutom börjat lossna, men det har hon inte märkt än – hon halkar ett par gånger, men håller balansen.

Hon irrar ett tag, men kommer sedan ut vid Åsöskolan. Har inte riktigt fattat tidigare att Tina bor så nära Skanstull, de har kommit från andra hållet. Eller, ärligare, oftast i taxi.

Maria Johansson ser sig om efter en ännu en sådan, som kan ta henne hem.

Nej, säger Den Gamla Maria, du har inte råd.

Springnota, säger Den Nya.

Inte i den här halkan, med dina klackar, mitt på ljusa dagen, fnyser det nyvakna förnuftet.

Maria ger en isklump på trottoaren en hård spark, men går ned i tunnelbanan.

Tidningsstället är fullt av Metros. Maria snappar åt sig en tidning. Kanske står där något om henne. Fast det måste väl vara gårdagens, det är ju lördag.

Tåget kommer oväntat snabbt. Maria slår sig ned, bläddrar överlägset men ändå nyfiket. Nä, det är dagens Metro, extrautgåva såhär innan jul. Jaha.

Hon ser ingen uppföljning om sig själv.

Jag måste ut på nätet snart igen, tänker hon lite irriterat, kolla alla de där kommentarerna och skriva något nytt, något som ger besökare. Jag kan ju inte vara bortglömd redan. Men tiden går så snabbt när man har roligt.

Sidan fem, samma plats där texten om Maria och Mikael Johansson publicerades i början av veckan. Nu har alla en smartphone, säger rubriken på dagens artikel.

Jaha. I Stockholm har andelen människor med smartphone nu krupit upp över 50 procent. Utvecklingen går snabbt.

Däremot har försäljningen inte ökat riktigt lika mycket som förra året. Många får en begagnad telefon av vänner och släktingar, står det. Och: kvinnor har oftast Iphones, män väljer Android.

Precis som Maria Johansson.

Hon slänger tidningen ifrån sig. Hårt. Men den kommer inte långt, lägger sig otillfredsställande nära på golvet, som om den ville krypa tillbaka till henne.

Maria drar upp sin jävla Iphone för att tänka på något annat. Eller kanske egentligen inte något annat, men för att göra något åt de där taggarna som har börjat hopa sig i bakhuvudet igen.

Loggar in på bloggen. Några nya kommentarer, men mest gamla. En kommentar på texten om att pissa i Ewas flaska lyder: ”Snart kommer vi veta vem du är. Vi jobbar på det och vi letar efter dig. Du kommer inte komma undan”. Maria fnyser och låter den vara. En annan säger ”Så jääävla bra! Du är bäst, roligast i Sverige idag!” Den väljer Maria att publicera.

Hon kastar ett öga på de hundratals opublicerade kommentarer som gäller inlägget om Mikael Johansson och skilsmässan. Hon har fortfarande inte orkat gå igenom dem. En slumpvis utvald bränner henne i ögonen: ”Gäsp, bara så typiskt attentionwhore. Du är knappast den första uttråkade frun som vill skiljas och sen freakar loss, snarare regel än undantag. De flesta är inte lika psycho bara.”

Då blinkar smarttelefonen att den är urladdad och måste sova nu. Kanske tur det, Maria är på väg att låta den gå samma väg som tidningen.

Hon kramar den hårt i handen i stället. Glaset knastrar.

 

Maria blundar hela den återstående vägen till Kristineberg. Det rör sig bakom hennes ögonlock.

*

Solskenet blev klarare framåt lunch den där lördagen. Jag lade telefonen på laddning, gick till kylen där det numer alltid stod en Baileysflaska, och hällde upp. Sista skvätten. Satte mig i fåtöljen, tittade ut i vintern.

Kanske var det bästa inte alls att göra allt som faller en in. Kanske ledde den vägen fel. Om det nu är fel att vara en slampig blondin som dricker för mycket. Var det det jag ville bli? Ja, tydligen.

Äsch, det där låter som Den Gamla Maria, fräste min hjärna. Vad fan vet folk? Jävla lätt att skriva kommentarer på en blogg. Men att GÖRA något, det klarar de inte.

Tömde glaset. En sur bismak.

Jaha, så vad kan man göra då?

Känslan av avsked satt kvar i kroppen. Jag visste inte än vad den betydde.

Men jag kände att det var dags för en ny lista. En ny livslista, i ny bemärkelse.

Koncentration nu. Vad består en människas liv av?

Familj.

Arbete.

Mat.

Nöjen.

Kunde det vara så futtigt? Okej, lite till.

Dryck.

Livsåskådning.

Sex, hur kunde jag glömma det.

Jag tänkte och jag skrev och sedan skrev jag lite till och sedan postade jag ett nytt inlägg.

 

TILL ALLA LÖGNAKTIGA HANDLINGSFÖRLAMADE BESSERWISSERS

Ni har svårt att hantera mig. Ni skriver idiotiska kommentarer i min blogg och idiotiska artiklar i era jävla låtsastidningar. Så här gör alla kvinnor när de skiljer sig, och alla har de en Iphone, och alla ligger de runt. Gäsp, svarar jag er.

Eller nä, lite mer svar på tal ska ni få. Och en utmaning.

Ni vet inget om mig, och antagligen inte om er själva heller. Jag tänker inte analysera er, jag har viktigare saker för mig (fast ni kan ju ta och fundera på begrepp som avundsjuka, hjärntvätt och kvävningsdöd). Däremot – upp till bevis, ni ska få äran att medverka i min framtida utveckling.

Jag har en lista på saker jag tänker göra framöver. Den omfattar de här områdena: Familj, Arbete, Mat & Dryck, Nöjen, Livsåskådning, Sex. Det jag planerar går långt utanför er fattningsförmåga. Men visst, ge mig era förslag. Vilken är den mest oväntade karriären jag kan göra, det mest banbrytande knullet? Och så vidare.

Mejla mariasatansjohansson@hotmail.com.

Min egen lista är tills vidare hemlig. Jag publicerar den när jag har lust.

Ha så jävla kul med att fundera där ute, själv ska jag ha så jävla kul med att GÖRA SAKER PÅ RIKTIGT. Och de kommer fan inte vara vad ni förväntar er.

 

Bra gjort, sa jag åt mig själv och loggade ut från bloggen. Återvände till listan jag börjat fylla i och slutförde den. För att den fanns och att jag tänkte följa den, det var helt sant. I alla fall var det sant just då, lördagen den tolfte december.

Jag kände mig ganska nöjd. Mycket bättre än någon timme tidigare. Anade att något nytt var på gång. Anade inte hur rätt jag hade. Eller hur fel.

Publicerad Uppdaterad
18 timmar sedan
Björn Söderberg och Valeria Corina Jara
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en
facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT

Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”

När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.

– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.

I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.

Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.

– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.

Till minne av Björn Söderberg

Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.

– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.

I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.

Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.

Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. 

Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

Vikten av fackligt motstånd

Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.

Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?

– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.

Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Älg på ett kalhygge
Över 60 procent av den svenska produktiva skogen har kalhuggits sedan 1950-talet. Foto: Johan Gunséus/TT

Skogsstyrelsen: Allvarligt läge för den svenska skogen

Det går dåligt för Sveriges miljömål. Enligt den senaste utvärderingen klarar vi bara 1 av 16 mål, och när det kommer till målet Levande skogar ser det riktigt illa ut. Nu föreslår Skogsstyrelsen att regeringen ska ge dem i uppdrag att återigen börja inventera skogar med höga natur- och kulturvärden för att kunna skydda dessa från avverkning.

–  Det är ett allvarligt läge för skogens biologiska mångfald, säger Johan Åberg, områdesskyddsspecialist på Skogsstyrelsen.

Han är en av författarna till Skogsstyrelsens utvärdering av miljömålet Levande skogar, som publicerades den 1 oktober 2026. 

I den skriver myndigheten att ”det behövs skyndsamma insatser för att vända den negativa utvecklingen av miljötillståndet i Sveriges skogar” samt att det saknas ”tillräckliga styrmedel, resurser och åtgärder för att bevara kulturlämningar och biologisk mångfald, samt för att tillgodose att skogens alla ekosystemtjänster vidmakthålls över tid. Utvecklingen i miljön är negativ.”

– Anledningen till detta är flera, bland annat att vi har en liten andel skog med höga naturvärden och att det avverkas i dessa skogar, vilka behövs för att bevara biologisk mångfald. En annan anledning är att miljöhänsynen som lämnas vid skogsåtgärder inte är tillräckligt bra.

Sverige ser ut att missa 15 av 16 miljömål

Johan Åberg, specialist på områdesskydd inom Skogsstyrelsen. Foto: Camilla Zilo, Skogsstyrelsen

Naturvårdsverket har gjort en ny bedömning av Sveriges miljömål – de 16 miljökvalitetsmålen som ska vara uppnådda fram till 2030. Av dessa är det bara en, ”Skyddande ozonskikt”, som hittills uppnåtts. Två andra mål kan delvis uppnås till 2030, men för resterande 13 mål ser det sämre ut. Ett av dessa är just ”Levande skogar”, som Skogsstyrelsen ansvarar för. 

Skogsstyrelsen pekar ut flera åtgärder för att bryta utvecklingen, varav ett förslag är att regeringen återigen ska ge myndigheten i uppdrag att fältinventera skogar med höga natur- och kulturvärden. 

– Anledningen till att vi lägger det här förslaget är att vi behöver ett bra beslutsunderlag för att veta vilka områden som ska undantas från avverkning. Myndigheter, men framförallt markägare och andra aktörer, exempelvis entreprenörer i skogsbruket, behöver ett sånt underlag för att lättare kunna identifiera de här speciella miljöerna och ta hänsyn till arternas behov där, säger Johan Åberg.

Skogsstyrelsen har inventerat och registrerat så kallade nyckelbiotoper i de svenska skogarna sedan 1990-talet. En nyckelbiotop markerar ett område med ett högt naturvärde och med stor betydelse för skogens flora och fauna och syftet har varit att skydda dem från avverkning. Efter att ett sådant område identifierats har Skogsstyrelsen registrerat detta i ett officiellt register. 

Men den 21 december 2021 slutade myndigheten att inventera och registrera dessa skogsområden. Arbetaren har skrivit om skogsbruket utifrån nyckelbiotopsinventeringen i flera tidigare texter och granskningar.

Skulle den föreslagna fältinventeringen innebära att nyckelbiotopsinventeringen återinförs?

– Nej, inte precis så som den var utformad. Det vi lärde oss av den var att vi behövde mer uppföljningsbara kriterier vid inventeringen, som är tydligare för exempelvis skogsägaren. Då var det ibland ganska svårt för en utomstående att förstå varför vi bedömde att ett skogsområde hade ett högt naturvärde.

Såhär bedömer Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att det går för miljömålet Levande skogar enligt den senaste rapporten.

Över 60 procent av skogen kalhuggen – 6 procent skyddad

Enligt Skogsstyrelsens rapport sker en ”betydande avverkning i skogar med höga biologiska värden” vilket innebär en ”förlust av livsmiljöer som har väsentlig betydelse för biologisk mångfald.”  

Myndigheten pekar ut det storskaliga skogsbruket som en grundorsak.

”En grundläggande orsak till flera av de centrala problemen är den långsiktiga omvandlingen av skogslandskapet genom intensivt och storskaligt skogsbruk”, skriver de i rapporten.

Kalhyggesbruk, även kallat trakthyggesbruk, är den dominerande formen av skogsbruk i Sverige. Det innebär att man avverkar alla, eller nästan alla, träd inom ett specifikt område samtidigt. Sedan 1950-talet har över 60 procent av Sveriges skogar kalhuggits.

Efter avverkningen bereds marken genom att det översta markskiktet rörs om innan man planterar nya trädplantor av samma slag. Oftast gran eller tall. Metoden skapar skogsbestånd där alla träd är av samma art och lika gamla, vilket ökar sårbarheten för den nya skogen om den utsätts för exempelvis insektsangrepp eller stormar.

Skogsbruksmetoden medför också stora risker för den biologiska mångfalden och arter som är beroende av äldre, varierande skogar som stått länge riskerar att försvinna från området. Enligt bland annat en bedömning av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är hundratals arter utrotningshotade på grund av kalhyggesbruk.

Ett annat problem med kalavverkningen är att avverkningsmetoden leder till ökade koldioxidutsläpp, då skogen börjar läcka ut koldioxid när träden plockats bort – i stället för att lagra koldioxid som skogen gör annars. 

Färre fridlysta arter och snabbare avverkning

Knärotens blad. Foto: Vendela Engström

Den 1 november införs Tidöregeringens ändring av den nationella fridlysningen. Ändringen betyder att listan på nationellt fridlysta arter minskar från 300 till 230. Den nya listan innehåller fler insekter, lavar och svampar, men färre växter.

– Dagens situation har i vissa fall medfört orimliga inskränkningar för markägare. Med de nya reglerna blir artskyddet mer träffsäkert och förutsebart. Bara de mest skyddsbehövande arterna ska kunna få ett mer ingripande skydd, och fridlysningen ska inte i onödan försvåra jord- och skogsbruk eller annan pågående markanvändning, sade dåvarande landsbygdsminister Peter Kullgren i ett pressmeddelande den 14 juli i år.

En art som får ett ändrat skydd är den omtalade orkidén knärot, en art Arbetaren skrivit om tidigare. Arten är rödlistad som sårbar och en signalart. Det indikerar skyddsvärd, äldre skog med hög biologisk mångfald och områden där den hittats har kunnat hindra avverkning. Men från den 1 november ändras det.

Dåvarande regering skriver i pressmeddelandet att den kommer att vara ”fortsatt fridlyst men med ett grundläggande skydd, vilket innebär att den inte kommer hindra skogsbruksåtgärder på det sätt den tidigare har gjort.”

En annan möjlig förändring för skogsbruket, på förslag från dåvarande Tidöregering, är att göra det snabbare för en skogsägare att få avverka skog.

I nuläget krävs inget tillstånd för att avverka skog, men en anmälan måste göras till Skogsstyrelsen om skogsägaren ska avverka mer än 0,5 hektar nedanför fjällnära gränsen. Efter sex veckor får ägaren avverka, såvida myndigheten inte sagt något. Men från årsskiftet kan tidsfristen komma att kortas från sex till tre veckor.

Den 1 november tas flera arter bort från den nationella fridlysningslistan och regeringen har bedömt att tidsfristen för avverkningsanmälningar föreslås kortas ner. Hur kan det här komma att påverka målet Levande skogar? 

– När det kommer till avverkningsanmälningarna så tror jag inte att den kortare tiden från anmälan lämnats in till dess avverkningen kan utföras kommer ha så stor betydelse, eftersom Skogsstyrelsen av resursskäl granskar en så liten del av de avverkningsanmälningar som kommer in, och mycket sköts automatiskt. Gällande listan på fridlysta arter så kommer det kanske avverkas vissa områden med exempelvis knärot, men å andra sidan kommer kanske områden med några av de nya arternas miljöer att skyddas i stället, säger Johan Åberg.

Något han tror kommer ha större effekt framöver är en kommande förordning om samråd enligt Miljöbalken 12§6, som handlar om ”åtgärder som väsentligen kan förändra naturmiljön”. Skogsstyrelsen har just nu i uppdrag att precisera vilka åtgärder och miljöer som enligt Miljöbalken ska anmälas till samråd. 

– Den kommer nog ha större betydelse när det kommer till möjligheten att påverka vilka miljöer som ska lämnas, säger Johan Åberg.

Är den förväntade konsekvensen av förordningen att fler områden ska skyddas?

– Nej, men förhoppningen är att bättre hänsyn ska tas till dessa områden i samband med en planerad åtgärden, som exempelvis avverkning eller kvävegödsling.   

Örebro kommun slutar bruka skogen

Majoriteten av den svenska skogsmarken (49 procent) ägs av enskilda ägare, såsom fysiska personer och enkla bolag. Därefter kommer privatägda aktiebolag (25 procent) och sedan statliga bolag (13 procent). 

En mindre del av den produktiva skogen ägs av kommuner och i september meddelade Örebro kommun att de fattat beslut om att de helt slutar med kommersiellt skogsbruk. Skogen ska i stället skötas för att gynna biologisk mångfald, öka kolinlagringen och förbättra förutsättningarna för rekreation och friluftsliv. 

Kommunen har som mål att vara klimatneutrala till 2030 och tidningen Nerikes Allehanda, som var först med att rapportera om detta, skriver att att en analys gjord av SLU visar att om kommunens skog lämnas i fred kommer den kunna lagra omkring en tredjedel av kommunkoncernens utsläpp från 2024.  

Johan Åberg berättar att det inte är helt ovanligt att kommuner fattar liknande beslut gällande sitt skogsinnehav, för att göra naturen mer friluftsvänlig för invånarna.

– Det har resulterat i att flera kommuner valt att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk, vilket innebär att man successivt tar ut skogens träd i stället för att vid ett kalhugga skogen. 

Åter till målet om ”Levande skogar”. Vad krävs för att nå dit? 

– Att avverkning av skogar med lång skoglig kontinent (skogar som inte avverkats tidigare, reds. anm) upphör, att miljöhänsynen blir mer omfattande och precis, att i ökad utsträckning börja använda de mer hyggesfria skogsbruksmetoderna samt att säkerställa att skogarna som undantas från skogsbruk i ökad utsträckning sköts enligt de fyra benen: att de betas med tamboskap, blötläggs, bränns eller att de bevaras utan åtgärder.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aktivister demonstrerar på Puerta del Sol i Madrid, Spanien för att kräva starkare lagar som skyddar hyresgäster. Foto: Manu Fernandez /AP/TT.

Amalthea Frantz:
Unga vill påverka politiska beslut

Utomparlamentariska rörelser är, eller borde vara, viktigare än någonsin. I Spanien och Frankrike växer just nu protester. I Sverige är många, inte minst unga, mest uppgivna. Men att fler inte tror på partipolitik är en kraft att ta vara på.

På riksnivå fortsätter det politiska spelet. I dagsläget är det ännu mer svårtolkat än vanligt – många uppfattar det hela som käbbel och dödläge. Hur mycket ska väljarna förväntas förstå av spelet, när de så kallat folkvalda knappt verkar göra det själva?

Tidningen Arbetaren fortsätter att lyfta det som sker utanför riksdagen. Denna vecka lanserar vi en ny panel där deltagare svarar på en aktuell fråga. Personerna i panelen kommer variera – det de har gemensamt är perspektiv som inte grundar sig i partipolitik.

Vi börjar brett, med frågan ”Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?”

Engagemang – och protester 

Trots att deltagandet i traditionella folkrörelser i vår del av världen sjunkit från tidigare höga nivåer, så finns det fortfarande ett enormt engagemang som tar sig uttryck på olika sätt. Att lyfta dem nu är viktigare än på länge. 

I andra delar av världen är traditionen av gatuprotester och storstrejker starkare. Vi har tidigare rapporterat om de ledarlösa ungdomsrörelserna i det globala syd. I Frankrike protesterar unga och studenter sedan två veckor. Bakom ligger djupt missnöje och säkerligen frustration. Våldsamma sammandrabbningar med polis har fått mycket uppmärksamhet och tusentals unga har gripits.

Samtidigt växer åter en bredare social rörelse i Spanien. Den började med vräkningen av 87-åriga Maricarmen. Just hennes vräkning verkar ha stoppats efter protesterna. Men rörelsen växte snabbt till att omfatta fler frågor. Den pressade fram nya löften och förslag från den sittande vänsterregeringen – men dessa röstades ner i parlamentet, och nu har premiärminister Pedro Sánchez utlyst nyval.

Unga utanför partipolitiken

I Sverige är missnöjet, som oftast, mindre synligt på gatorna. I förra veckan släpptes en myndighetsrapport om ungas liv. Den konstaterar bland annat att många unga vill påverka politiska beslut, men färre upplever att de kan. Den psykiska ohälsan är hög, särskilt bland unga kvinnor. Aktivt deltagande i partipolitik fortsätter vara lågt – 3,5 procent av de unga är medlemmar i något parti. Samtidigt är hälften, eller mer, intresserade av politik respektive samhällsfrågor.

Det här är något som vi som tror på mer demokrati, inte mindre, måste ta vara på. 

I Frankrike är fler protester utlysta till den 6 oktober. I ett pressmeddelande skriver en av landets syndikalistiska fackföreningar, CNT-SO, att de deltar och uppmanar till strejk: ”Dessa ungdomar är våra barn, och ofta redan arbetare – låt oss inte lämna dem ensamma! Men med respekt för deras självbestämmande: vår plats är bredvid de unga, inte framför dem.”

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad.* Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält.

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

– Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


*Kampanjen om etisk upphandling i Malmö stad drivs av flera organisationer och personer i Malmö. Du kan läsa mer om kampanjen på sajten Rättvisa Malmö och lyssna på ett podd-avsnitt om kampanjen via Radio åt alla.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad