7.

Lördag den fjortonde november vaknade jag på ett hotell på Östermalm.

Jag hade svimmat mer än somnat kvällen innan. Märkligt hur utmattad jag blivit.

Nej, inte för att jag tog tillfället i akt att ge mig ut och härja på kvällen. Jag hade bara åkt in till centralen och börjat gå. Det småregnade och vinden slet i mig, men det kändes ändå skönt att promenera. Följde ett spårvagnsspår. Efter en bit insåg jag att jag var hungrig, klockan måste ha varit minst 17. Jag gick in på Max. Roade mig nästan mekaniskt med att beställa en falafelburgare med knaperstekt bacon och den minst populära dipsåsen (taco). Det gick ned.

Jo, tänkte jag medan jag tuggade, det får lov att bli hotell i natt. Känns som det skönaste alternativet. Det måste ju krylla av hotell här i city. Ett rent rum som någon annan städar, där kommer jag få ro att tänka.
Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare.
Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare. Gick där jag råkade, hittade krokiga gator jag inte kunde minnas att jag trampat förr. Gick säkert i cirklar, var plötsligt ute på den brusande Sveavägen. Fortsatte gå åt ett håll jag uppfattade som Bortåt.

Jag stannade till i ett hörn och funderade på om jag skulle gå tillbaka mot centralen, där fanns kanske fler hotell trots allt. Insåg att ett äldre par tittade på mig. Jag tittade tillbaka. De sa något till varandra, gjorde en ansats att närma sig. Vad är det med dem, tänkte jag. Har jag fått någon slags intressant aura tro? Eller tacodip i hela ansiktet?

De tittade igen. Jag lät dem fånga min blick till slut.

– Ursäkta, sa mannen tafatt. Vi är här på besök och vi skulle vilja fotografera minnesplaketten.

– Jaha, sa jag förvånat. Jag vet inte var den ligger tyvärr.

Gå till turistbyrån, lantisar.

Kvinnan hickade till lite, hon hade blicken fäst vid mina fötter. Jag kopplade plötsligt, tittade ned och där lyste OLOF PALME i smutsen.

– Å, sa jag och flyttade mig innan jag hade hunnit reflektera över att det vore mycket intressantare att ha vägrat.

Jag stod kvar någon meter bort och grämde mig över detta.

– Kan inte jag få vara med på bilden, hörde jag min mun säga.

Kvinnan tittade förvånat på mig, mannen pillade med kameran.

– Ernst, mumlade hon, kan du ta en till bild..?

Sedan viskade hon något ohörbart. Ernst såg inte mindre förvånad ut, men inte sa han nej heller, vem skulle göra det.

Jag placerade skorna brett isär kring plattan. Hade jag haft kjol hade Palme fått se ett och annat. Mannen lyfte kameran och siktade, kvinnan log nervöst.

– Äsch, sa jag, ta bara en bild med fötterna.

Han lydde och sänkte kameran något. Jag hörde inget klick, men det hörs ju inte så mycket på moderna kameror.

– Tack, sa jag.

Kvinnan log lite mindre nervöst.

– Vill du ha bilden kanske?

– Nä, sa jag, ni får den.

– Hm, sa mannen. Tack.

– Hur mycket betyder Palme för dig? frågade kvinnan, hennes leende började se krampaktigt ut.

– Det var jag som sköt honom, svarade jag i en humoristisk snilleblixt, det var därför jag inte ville ha ansiktet med på bilden!

Jag log stort mot dem men herrskapet skrattade inte, tvärtom. Kvinnan andades in hårt, grep sin man i rocken, såg ut att försöka börja backa. Mannens ansikte var likgiltigt. Antagligen hade han inte hört vad jag sa.

Nämen Maria, sa jag åt mig själv. Inte skrämma åldringar. Och, det där var väl ett ganska väntat skämt, inte ens originellt. Det vet man ju hur många galningar som påstått sig vara mördaren.

Kvinnan hade nästan helt gömt sig bakom mannen, som var upptagen med att pilla kameran in i fodralet igen. Han tittade upp, nu också han med ett litet leende, och gav mig nästa replik:

– Vad tyckte du om Palme då? Minns du honom?

Nej, uppenbarligen hade han inte hört vad jag sa nyss. Jag tänkte febrilt. Vem tycker inte om Palme nu för tiden? Många tyckte inte om honom när det begav sig – men sedan han dog har han blivit ett helgon, och samtidigt har det gått utför med Sverige. Det var väl ungefär den allmänna uppfattningen.

– Jag tyckte om honom som barn, sa jag till slut sakta. Innan han var så känd. Sedan började jag få nån sorts avsmak. Skönt att han dog! Det var nog precis vad Sverige behövde.

Kvinnan såg livrädd ut där hon kikade fram bakom mannen, och mannen såg som om han ville spotta på mig. Jag kände att det var min tur att backa.

– Ursäkta, sa jag och klev av plaketten igen. Jag vet inte riktigt vad jag säger i dag. Vet ni om något bra hotell här i närheten?

Mannen gjorde en förvirrad ansats att svara, men hans fru ryckte honom hårt i armen. De drog sig bakåt, hon stirrande i marken, han stirrande på mig.

Jag tyckte att det fick räcka så, och vände dem ryggen.

Mördartrapporna stegrade sig framför mig. Jag styrde ditåt.
Min övernattningsväska hade börjat skava irriterande mot höftbenet. Den långa rulltrappan till vänster malde långsamt uppåt. Nej, inte ta den, tänkte jag, det skulle du ha gjort i vanliga fall. Gå uppför alla trapporna, det blir bättre.

Efter några steg slog det mig dock att det jag absolut inte skulle gjort i vanliga fall, var att ta tunneln under trapporna i stället. Så jag styrde om stegen. Mot den ändlösa klaustrofobiska gången genom den svarta novemberkvällen.

Men väl inne kände jag inget obehag alls. Bara triumf. Tunnelns oregelbundna väggar buktade sig kring mig, övergick i skinande plåt, dansade som stjärnor. Jag föreställde mig att jag var en Conquering Queen på väg ut ur mitt rymdskepp för att möta mina nya undersåtar.

På andra sidan tunneln gick en gubbe och rastade en hund. Jag svängde vänster.

Där blinkade äntligen hotellskyltar mot mig. Tunneln hade lett rätt.
Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.
Ja just det. Jag hade ju bara tänkt berätta att jag åt på Max, tog in på ett hotell nära Humlegården, åt lite till i deras restaurang och sedan stöp i säng. Men den här Palmeepisoden var för söt för att ni inte skulle få höra den. Så varsågoda. Undrar vad som hände med det där fotot, förresten. Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.

Hur som helst, där vaknade jag. Bred och skön säng, lagom ljust i rummet. Jag hade sovit gott.

Rullade över på andra sidan, tittade på min ljudlösa mobil. 23 missade samtal, ja, det hade jag väl räknat med. Klockan var strax efter nio.

Jag rullade tillbaka.

Det sista jag mindes från föregående kväll var att jag låg djupt nedbäddad i sängen, kände mig harmonisk och funderade på hur skilsmässoannonsen skulle se ut. Vårt gamla bröllopsfoto var ju en idé, men då kanske många läsare skulle misstolka det hela och inte läsa det finstilta. Nej, ett foto från någon riktigt hemsk släktmiddag, där vi sitter bredvid varandra och ler stelt mot kameran, kom jag fram till. Nöjd därmed hade jag uppenbarligen slumrat in.
Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.
Jag gnuggade mig i ögonen. Det sved lite, hade nog glömt att ta bort sminket innan jag somnade.

Tankarna tog vid där de slutat, fast jag kände mig inte lika rofylld nu. Funderade på om DN svarat på mitt mejl angående annonsen än. Helst ville jag ha den införd så snart som möjligt.

Jag insåg förvånat att jag saknade internet mer än vad jag tills rätt nyligen kunnat föreställa mig. Kanske borde jag skaffa en sådan där telefon med internet. En sådan som Tessan hade. Kolla mejl när jag ville.

Och andra viktiga saker. Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.

Men jag hade ju ingen smarttelefonjävel. Så jag rullade över på rygg och gjorde det i stället.

*

Så småningom skulle jag förstås bli tvungen att ta itu med min nuvarande mobil. Den fortsatte ringa ljudlöst även under lördagen. Inkorgen för sms var sedan länge överfull.

Jag hade ätit en enorm frukostbuffé på hotellet. Brett marmelad och slafsat äggröra i sällskap av nyvakna, försiktiga solstrålar och affärsmän. Hela tiden låg telefonen där på bordet och blinkade och tittade uppfordrande på mig.

Sedan hade jag gått till receptionen och anförtrott dem att jag var på flykt undan min man, och att de absolut inte fick berätta att jag fanns där. Jag lyckades övertala dem att låta mitt rum stå kvar orört över dagen, trots att jag inte var helt säker på att jag skulle sova där igen.

Jag har kontakt med en kvinnojour, och de ska hitta en lägenhet åt mig så snart som möjligt, berättade jag för den storögda blondinen bakom disken. Men jag tar inte vad som helst, jag är van vid en viss boendestandard, tillade jag menande.

Två skavande behov fixade, i alla fall för stunden: mat och husrum.

Jag gav mig ut i världen.

Jag ville hitta någon ostörd plats. Gick genom Humlegården. Tänk, att det plötsligt var strålande sol. Ljus och luft överallt runt mig, men friheten kändes inte lika berusande självklar som i går. I mitt huvud och i kappfickan vibrerade det faktum att jag var jagad.

Jag fortsatte i en riktning jag trodde var norrut. Hela området kändes nytt och outforskat, som en annan stad. Vid en annan liten park, betydligt mindre, svängde jag in igen.

En skylt sa mig något om att området förr varit ett enda stort träsk. Nu var det mer en dyster hed, utblommade rabatter, brunt och grått och tegel. Jag fortsatte uppåt.

Som för att understryka förgängelsen stod en grå kvinna, strimmig av tårar, och stirrade uppgivet i marken. En staty. Jag gick fram, försökte fånga hennes blick uppifrån sockeln, men den hade för evigt vikit undan. Vänsterhanden höll hon halvknuten framför mellangärdet. Magkatarr, kanske.

Jag tittade inte efter den lilla skylten som kunnat ge mig en titel eller ett namn. Ville inte. Jag visste instinktivt vem hon var.

Det var Den Gamla Maria. Grå, sur, flackar bort blicken. Helgonlik i sitt uttråkade lidande, men håller ändå handen dramatiskt framför magkatarren för att få lite sympati.

Just då sammanfattade jag mina tankar i att utbrista ”usch”. Sedan nickade jag åt Den Gamla Maria – hej då! – och svängde vänster. In på någon slags krog som verkade öde, men ändå inbjudande. Det var kallt ute, trots solen.

– Sju centiliter av er äckligaste sprit, tack.

Kappfickan började vibrera igen.

Flickan bakom disken verkade försöka bestämma sig för om hon skulle le eller ge mig onda ögat.

– Äcklig är nog ingen, alla gillar olika! sa hon hurtigt efter några sekunder. Vad tycker du om?

Jag funderade, ackompanjerad av brrrrbrrrr i fickan. Skulle jag följa min vilja och känsla, eller konsekvent bryta alla mönster, göra det totalt oväntade? Det jag trott var min vilja och känsla hade uppenbarligen i 42,5 år osvikligt lett mig till att bli Fru Hela-Sveriges-Medelmåtta.

Å andra sidan hade jag antagligen hela livet trängt bort mina egentliga önskningar.

Brrrrrrrr.

Jag tryckte hårt på kappfickan, den tystnade.

– Jag gillar söta, krämiga saker, sa jag. Men jag vill ha något som är väldigt ovanligt att dricka, som folk inte brukar köpa.

– Inte Baileys då, sa flickan långsamt och stirrade ut i rymden.

Hennes tur att fundera. Ingen avsnäsning än, i alla fall.

Runt oss glittrade minimala dammkorn i solljuset mot de mörka träpanelerna. Vi var ensamma, förutom en kaffe-drickande man i ett hörn, men han kändes som en anställd som inte riktigt börjat passet än.

– Vi har en ganska ny variant, fortsatte hon plötsligt och fångade min blick. Den smakar yoghurt, fast den är gjord på grädde och ägg. Holländsk. Väldigt god att blanda fruktdrinkar med, det gjorde vi i somras!

– Hm, sa jag. Kanske det. Fast nu säger du ju att den är god och populär.

Hennes skratt pärlade. Jag tyckte mer och mer om henne. Yngre kvinnor kunde vara så hemskt otrevliga och överlägsna annars.

– Du, om du verkligen vill prova något annorlunda … Jag har en flaska i kylen som kocken fick i present av en tysk som var stamgäst här. Ägglikör. Inte ens kocken har druckit upp den, så då kan den inte vara speciellt god!

Mannen med kaffet prasslade till med en tidning. Jag tackade ja.

Hon hämtade en flaska som såg ut som en uppspydd omelett, både utanpå och inuti, komplett med en gjuten gula mitt på. Korken var formad som ett halvt äggskal. Det knastrade lite när hon skruvade upp den.

– Smaka lite först, sa hon, den kanske är för äcklig.

– Äsch, sa jag, ge mig en rejäl!

– Okej, sa hon med höjda ögonbryn, jag har varnat dig. Sjua?

Jag nickade.

– Firar du något särskilt? fortsatte hon med ett undertryckt leende medan den tjocka vätskan ringlade ned i ett högt smalt shotglas.

Det såg verkligen inte gott ut.

– Tja, sa jag. Jag ska skilja mig, till exempel.

Hon skrattade så att de korta mörka lockarna hoppade.

– Jaha, ja, han kanske förtjänar en äcklig drink!

– Garanterat! svarade jag.

– För det var en han? tillade hon och knastrade på korken igen.

Ögonen hade färg av mörkt brons. Lite som flottiga femtioöringar, fast vackrare än det låter.

Något sög till i magen på mig.

– Jodå, det var han väl, sa jag och kände mig mindre självsäker.

Nickade, satte mig vid ett bord, drack lite ny självsäkerhet. Den var slemmig och söt och hade en ton av vanilj, men även av något otäckt metalliskt.

Dags att ta fram mobilen.

Antalet missade samtal hade stigit till 35.

Två var från ett nummer jag inte kände igen. Sju från mammas hemnummer. Ett från skyddat nummer. Resterande från mitt eget hemnummer samt Mikaels mobiltelefon.

Jag försökte hålla handen stadig, tog en ny klunk ägglikör fast den gamla helst ville komma upp. Bläddrade i smsen.

Det okända numret var Mia, arbetsplatsombudet jag mejlat. ”Hej Maria, hör av dig till sektionen direkt med detta! Svår men viktig fråga, de har hanterat sånt förut. Hälsningar.” Sedan ett annat telefonnummer. Jaha, skjut ansvaret högre upp bara. Kanske lydde hon också under Ewa.

Mikaels sms gick från ”Vart har du tagit vägen” och ”Vad i helvete håller du på med” via ”Älskade jag är så orolig hör av dig snälla” tillbaka till ”Vad i helvete”. Simon hade också skickat ett meddelande, det berörde mig mer. Mamma kom hem.

Jag började radera Mikaels sms, och nya trillade in. Samma visa.

Tog en klunk till. Visste att jag måste höra av mig, innan polisen började leta.

”Hej familjen. Som jag skrev på lappen så behöver jag vara för mig själv ett tag. Jag har tagit lite ledigt från jobbet också. Var inte oroliga, jag mår bra!”

Jag stannade upp. Vad mer skulle jag skriva? Jag tänkte skicka sms:et till den ihärdige Mikael, men det fanns ju så många andra. Vad bör en kvinna i min situation säga för att lugna dem, få vara i fred?

”Hälsa Simon och Emma att jag älskar dem. Och ring gärna mamma och säg att hon inte ska oroa sig.”

Klick, skicka.
De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.
Plötsligt var likörglaset tomt. Ja, förutom den slemmiga hinnan som täckte insidan, då.

– Den gick ner?

De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.

– Jodå. Men jag förstår varför kocken lät den vara!

Nya skrattpärlor. Hon kom fram framför bordet, vilade en bricka på höften.

– Önskas något mer?

– Ja, en kopp kaffe, tack.

Jag återvände till mobilen. Den ringde, igen, så klart. Hemifrån.

Fan kan han inte läsa innantill för.

En halv minut gick. Nytt sms.

”Snälla vi måste få prata med dig!! Simon är övertygad om att du är kidnappad”

En kaffekopp, ett glas vatten och en singelförpackad Samarin dök upp framför mig.

– Jag tror du kan behöva en sån, efter den blandningen, sa servitrisen och blinkade.

Detta var en skarpsynt och rolig tjej. Kanske hade hon koll på hur man roade sig i den här stan? Det kunde jag inte själv skryta med, direkt.

Brrrrrbrrrrrr.

Medan jag egentligen bara ville fånga bronsblicken tvingades jag inse att jag nog måste svara. Annars skulle det aldrig sluta ringa.

– Tack, log jag kort och greppade mobilen.

Den mörklockiga drog sig undan.

– Ja, hej, svarade jag.

– Maria! Mikaels röst var hes. Maria, vad i hela … helvete …

– Sluta svära åt mig, sa jag lugnt.

– Men Maria, vad håller du på med … det är totalt kaos här, fattar du inte hur jävla oroliga vi har varit!

Jag tog en liten klunk kaffe, brände mig på tungspetsen.

– Sluta svära, sa jag. Jag lämnade en lapp. Ni behöver inte vara oroliga.

– Men när kommer du hem då?

– Det vet jag inte just nu. Herregud, det har gått mindre än ett dygn!

– Men … vi är så oroliga … Vi har inte kunnat sova. Och din mamma ringer hela tiden. Hon har fått för sig att du tagit livet av dig!

Mitt gälla gapskratt överraskade både mig själv och mannen i andra änden av lokalen, jag hörde ett rrritch! av tidningspapper som brast.

– Det, sa jag när jag hämtat andan, behöver ni inte vara oroliga för. Jag har aldrig känt mig så levande!

– Vem är han? sa Mikael med sänkt röst.

– Vem? sa jag och tog en ny klunk kaffe och brände mig igen.

– Jamen jag fattar väl att du stuckit med någon karl, när du säger så där. Så jävla typiskt. Man vet ju hur det är med kvinnor i din ålder.

Som den uppmärksamme läsaren nog förstått vid det här laget, var hans ord som att trycka på en knapp.

– Nej fy fan, så det är vad du tror! Det kan jag tala om, att det är ingen jäkla karl. Jag behöver vara lite för mig själv, är det så svårt att fatta. Typisk kan du va själv!

Det blev tyst.

– Kom hem så reder vi ut det, sa Mikael sedan.

– Kanske, sa jag. Det kommer inte hända snabbare för att du skriker på mig, tvärtom.

– Jag trodde vi hade det bra.

– Det kanske vi hade. Men inte jag.

Plötsligt lät det nästan som han grät.

– Hallå? sa jag. Hallå?

– Simon vill prata med dig, kom Mikaels grötiga röst tillbaka.

Innan jag hann säga emot var Simon i luren.

– Mamma? sa han.

Rösten lät så liten.

– Ja Simon, det är jag. Simon, snälla förstå att jag inte är arg på dig eller Emma.

– Emma är jättearg på dig, hickade Simon.

Jaha ja. Jag försökte att inte låta detta störa mig.

– Jaha, sa jag. Okej, jag kan förstå det. Men jag … jag behöver bara vara för mig själv ett tag. Mammor behöver det ibland.

Det blev tyst. Jag hörde hur platt mina ord föll.

– Men mamma, sa Simon med röst på väg att brytas. Vi har varit så rädda. Är det någon som människorovat dig?

– Nej då älskling, inte är jag kidnappad. Jag är hos en kompis i en annan stad just nu bara, tillade jag i en ny snilleblixt.

– Vadå för kompis?

Plötsligt kom lite målbrott i rösten.

– En jag känner bara. En tjejkompis. Men Simon, nu måste jag lägga på. Säg åt pappa att inte vara orolig och inte ringa, jag hör av mig senare.

– Nej lägg inte på!

En bit av mitt hjärta brast och singlade bort.

– Hallå! röt Mikael, som uppenbarligen ryckt luren ur handen på sin son.

– Ja hallå ja.

– Nu slutar du med det här! Vem är du med?

Jag suckade. Tittade mot baren. Den mörklockiga vände snabbt bort blicken, men självklart måste hon ha följt mina repliker i den tysta lokalen. Jag nickade kallande åt henne, hon närmade sig med mindre frimodiga steg än nyss.

– Snälla, kan du säga åt min man att du är min väninna och att han inte ska oroa sig, väste jag med handen över luren.

Femtioöringarna växte men sedan kom en okynnig glimt i dem. Utan ett ord tog hon luren.

– Hallå, sa hon. Hej hej. Jag heter Tina, jag är en vän till din fru. Ville du veta något särskilt?

Lång tystnad.

– Jodå, fortsatte Tina sedan. Jo. Så klart. Men … nej, jag tror inte att – din fru vill inte att jag ska berätta var hon är nu.

– Maria, väste jag.

Så var vi presenterade.

– Jadå, ingen fara. Men Maria vill vara ifred nu, respektera det. Jo jag vet att ni har barn … men … Nej!

Jag snappade åt mig luren igen.

– Hej då Mikael, sa jag och lade på.
Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.
Det blev med ens alldeles stilla.

Jag fastnade med blicken ute i det kalla solskenet. Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.

Jag vaknade av att Tina stod vid mitt bord med en Baileysflaska i famnen.

– Vill du ha en liten? Jag tror det skulle sitta fint. Mycket godare än ägglikören.

Jag såg mig yrvaket omkring. Mannen med tidningen var borta.

– Ja tack.

Jag fattade glaset och gav henne ett snabbt leende från sidan. Vände blicken tillbaka ut i solen. Ja herregud, detta var godare än ägglikören.

Förstod sedan att Tina stod kvar i min ögonvrå. Jag tittade dit igen, osäker på om jag borde känna mig irriterad eller glad. Men nu såg Tina själv återigen mer osäker ut, nästan nervös, tittade ned när jag såg på henne. Men stod kvar gjorde hon.

Det måste ha varit mitt samtal med Mikael. Kanske hade jag rentav imponerat på flickan.

Jag gillade tanken.

– Jag kan berätta mer sen, om du vill veta, sa jag och tittade ut genom fönstret igen. Men just nu vill jag gärna bara dricka Baileys för mig själv.

Solen hade stigit, strålar träffade glaset i en liten explosion när jag lyfte det för tredje gången.

Där och då bestämde jag mig för att bara göra precis vad jag ville och kände för.

Nu efteråt inser jag att jag inte hade något val. Historien om Maria Johansson hade börjat ta fart, och jag var inte den som tänkte stoppa karusellen.

Fortsättning följer i nästa nummer.