Maria Johanssons memoarer – del 4

7.

Lördag den fjortonde november vaknade jag på ett hotell på Östermalm.

Jag hade svimmat mer än somnat kvällen innan. Märkligt hur utmattad jag blivit.

Nej, inte för att jag tog tillfället i akt att ge mig ut och härja på kvällen. Jag hade bara åkt in till centralen och börjat gå. Det småregnade och vinden slet i mig, men det kändes ändå skönt att promenera. Följde ett spårvagnsspår. Efter en bit insåg jag att jag var hungrig, klockan måste ha varit minst 17. Jag gick in på Max. Roade mig nästan mekaniskt med att beställa en falafelburgare med knaperstekt bacon och den minst populära dipsåsen (taco). Det gick ned.

Jo, tänkte jag medan jag tuggade, det får lov att bli hotell i natt. Känns som det skönaste alternativet. Det måste ju krylla av hotell här i city. Ett rent rum som någon annan städar, där kommer jag få ro att tänka.
Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare.
Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare. Gick där jag råkade, hittade krokiga gator jag inte kunde minnas att jag trampat förr. Gick säkert i cirklar, var plötsligt ute på den brusande Sveavägen. Fortsatte gå åt ett håll jag uppfattade som Bortåt.

Jag stannade till i ett hörn och funderade på om jag skulle gå tillbaka mot centralen, där fanns kanske fler hotell trots allt. Insåg att ett äldre par tittade på mig. Jag tittade tillbaka. De sa något till varandra, gjorde en ansats att närma sig. Vad är det med dem, tänkte jag. Har jag fått någon slags intressant aura tro? Eller tacodip i hela ansiktet?

De tittade igen. Jag lät dem fånga min blick till slut.

– Ursäkta, sa mannen tafatt. Vi är här på besök och vi skulle vilja fotografera minnesplaketten.

– Jaha, sa jag förvånat. Jag vet inte var den ligger tyvärr.

Gå till turistbyrån, lantisar.

Kvinnan hickade till lite, hon hade blicken fäst vid mina fötter. Jag kopplade plötsligt, tittade ned och där lyste OLOF PALME i smutsen.

– Å, sa jag och flyttade mig innan jag hade hunnit reflektera över att det vore mycket intressantare att ha vägrat.

Jag stod kvar någon meter bort och grämde mig över detta.

– Kan inte jag få vara med på bilden, hörde jag min mun säga.

Kvinnan tittade förvånat på mig, mannen pillade med kameran.

– Ernst, mumlade hon, kan du ta en till bild..?

Sedan viskade hon något ohörbart. Ernst såg inte mindre förvånad ut, men inte sa han nej heller, vem skulle göra det.

Jag placerade skorna brett isär kring plattan. Hade jag haft kjol hade Palme fått se ett och annat. Mannen lyfte kameran och siktade, kvinnan log nervöst.

– Äsch, sa jag, ta bara en bild med fötterna.

Han lydde och sänkte kameran något. Jag hörde inget klick, men det hörs ju inte så mycket på moderna kameror.

– Tack, sa jag.

Kvinnan log lite mindre nervöst.

– Vill du ha bilden kanske?

– Nä, sa jag, ni får den.

– Hm, sa mannen. Tack.

– Hur mycket betyder Palme för dig? frågade kvinnan, hennes leende började se krampaktigt ut.

– Det var jag som sköt honom, svarade jag i en humoristisk snilleblixt, det var därför jag inte ville ha ansiktet med på bilden!

Jag log stort mot dem men herrskapet skrattade inte, tvärtom. Kvinnan andades in hårt, grep sin man i rocken, såg ut att försöka börja backa. Mannens ansikte var likgiltigt. Antagligen hade han inte hört vad jag sa.

Nämen Maria, sa jag åt mig själv. Inte skrämma åldringar. Och, det där var väl ett ganska väntat skämt, inte ens originellt. Det vet man ju hur många galningar som påstått sig vara mördaren.

Kvinnan hade nästan helt gömt sig bakom mannen, som var upptagen med att pilla kameran in i fodralet igen. Han tittade upp, nu också han med ett litet leende, och gav mig nästa replik:

– Vad tyckte du om Palme då? Minns du honom?

Nej, uppenbarligen hade han inte hört vad jag sa nyss. Jag tänkte febrilt. Vem tycker inte om Palme nu för tiden? Många tyckte inte om honom när det begav sig – men sedan han dog har han blivit ett helgon, och samtidigt har det gått utför med Sverige. Det var väl ungefär den allmänna uppfattningen.

– Jag tyckte om honom som barn, sa jag till slut sakta. Innan han var så känd. Sedan började jag få nån sorts avsmak. Skönt att han dog! Det var nog precis vad Sverige behövde.

Kvinnan såg livrädd ut där hon kikade fram bakom mannen, och mannen såg som om han ville spotta på mig. Jag kände att det var min tur att backa.

– Ursäkta, sa jag och klev av plaketten igen. Jag vet inte riktigt vad jag säger i dag. Vet ni om något bra hotell här i närheten?

Mannen gjorde en förvirrad ansats att svara, men hans fru ryckte honom hårt i armen. De drog sig bakåt, hon stirrande i marken, han stirrande på mig.

Jag tyckte att det fick räcka så, och vände dem ryggen.

Mördartrapporna stegrade sig framför mig. Jag styrde ditåt.
Min övernattningsväska hade börjat skava irriterande mot höftbenet. Den långa rulltrappan till vänster malde långsamt uppåt. Nej, inte ta den, tänkte jag, det skulle du ha gjort i vanliga fall. Gå uppför alla trapporna, det blir bättre.

Efter några steg slog det mig dock att det jag absolut inte skulle gjort i vanliga fall, var att ta tunneln under trapporna i stället. Så jag styrde om stegen. Mot den ändlösa klaustrofobiska gången genom den svarta novemberkvällen.

Men väl inne kände jag inget obehag alls. Bara triumf. Tunnelns oregelbundna väggar buktade sig kring mig, övergick i skinande plåt, dansade som stjärnor. Jag föreställde mig att jag var en Conquering Queen på väg ut ur mitt rymdskepp för att möta mina nya undersåtar.

På andra sidan tunneln gick en gubbe och rastade en hund. Jag svängde vänster.

Där blinkade äntligen hotellskyltar mot mig. Tunneln hade lett rätt.
Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.
Ja just det. Jag hade ju bara tänkt berätta att jag åt på Max, tog in på ett hotell nära Humlegården, åt lite till i deras restaurang och sedan stöp i säng. Men den här Palmeepisoden var för söt för att ni inte skulle få höra den. Så varsågoda. Undrar vad som hände med det där fotot, förresten. Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.

 

Hur som helst, där vaknade jag. Bred och skön säng, lagom ljust i rummet. Jag hade sovit gott.

Rullade över på andra sidan, tittade på min ljudlösa mobil. 23 missade samtal, ja, det hade jag väl räknat med. Klockan var strax efter nio.

Jag rullade tillbaka.

Det sista jag mindes från föregående kväll var att jag låg djupt nedbäddad i sängen, kände mig harmonisk och funderade på hur skilsmässoannonsen skulle se ut. Vårt gamla bröllopsfoto var ju en idé, men då kanske många läsare skulle misstolka det hela och inte läsa det finstilta. Nej, ett foto från någon riktigt hemsk släktmiddag, där vi sitter bredvid varandra och ler stelt mot kameran, kom jag fram till. Nöjd därmed hade jag uppenbarligen slumrat in.
Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.
Jag gnuggade mig i ögonen. Det sved lite, hade nog glömt att ta bort sminket innan jag somnade.

Tankarna tog vid där de slutat, fast jag kände mig inte lika rofylld nu. Funderade på om DN svarat på mitt mejl angående annonsen än. Helst ville jag ha den införd så snart som möjligt.

Jag insåg förvånat att jag saknade internet mer än vad jag tills rätt nyligen kunnat föreställa mig. Kanske borde jag skaffa en sådan där telefon med internet. En sådan som Tessan hade. Kolla mejl när jag ville.

Och andra viktiga saker. Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.

Men jag hade ju ingen smarttelefonjävel. Så jag rullade över på rygg och gjorde det i stället.

 

*

 

Så småningom skulle jag förstås bli tvungen att ta itu med min nuvarande mobil. Den fortsatte ringa ljudlöst även under lördagen. Inkorgen för sms var sedan länge överfull.

Jag hade ätit en enorm frukostbuffé på hotellet. Brett marmelad och slafsat äggröra i sällskap av nyvakna, försiktiga solstrålar och affärsmän. Hela tiden låg telefonen där på bordet och blinkade och tittade uppfordrande på mig.

Sedan hade jag gått till receptionen och anförtrott dem att jag var på flykt undan min man, och att de absolut inte fick berätta att jag fanns där. Jag lyckades övertala dem att låta mitt rum stå kvar orört över dagen, trots att jag inte var helt säker på att jag skulle sova där igen.

Jag har kontakt med en kvinnojour, och de ska hitta en lägenhet åt mig så snart som möjligt, berättade jag för den storögda blondinen bakom disken. Men jag tar inte vad som helst, jag är van vid en viss boendestandard, tillade jag menande.

Två skavande behov fixade, i alla fall för stunden: mat och husrum.

Jag gav mig ut i världen.

Jag ville hitta någon ostörd plats. Gick genom Humlegården. Tänk, att det plötsligt var strålande sol. Ljus och luft överallt runt mig, men friheten kändes inte lika berusande självklar som i går. I mitt huvud och i kappfickan vibrerade det faktum att jag var jagad.

Jag fortsatte i en riktning jag trodde var norrut. Hela området kändes nytt och outforskat, som en annan stad. Vid en annan liten park, betydligt mindre, svängde jag in igen.

En skylt sa mig något om att området förr varit ett enda stort träsk. Nu var det mer en dyster hed, utblommade rabatter, brunt och grått och tegel. Jag fortsatte uppåt.

Som för att understryka förgängelsen stod en grå kvinna, strimmig av tårar, och stirrade uppgivet i marken. En staty. Jag gick fram, försökte fånga hennes blick uppifrån sockeln, men den hade för evigt vikit undan. Vänsterhanden höll hon halvknuten framför mellangärdet. Magkatarr, kanske.

Jag tittade inte efter den lilla skylten som kunnat ge mig en titel eller ett namn. Ville inte. Jag visste instinktivt vem hon var.

Det var Den Gamla Maria. Grå, sur, flackar bort blicken. Helgonlik i sitt uttråkade lidande, men håller ändå handen dramatiskt framför magkatarren för att få lite sympati.

Just då sammanfattade jag mina tankar i att utbrista ”usch”. Sedan nickade jag åt Den Gamla Maria – hej då! – och svängde vänster. In på någon slags krog som verkade öde, men ändå inbjudande. Det var kallt ute, trots solen.

– Sju centiliter av er äckligaste sprit, tack.

Kappfickan började vibrera igen.

Flickan bakom disken verkade försöka bestämma sig för om hon skulle le eller ge mig onda ögat.

– Äcklig är nog ingen, alla gillar olika! sa hon hurtigt efter några sekunder. Vad tycker du om?

Jag funderade, ackompanjerad av brrrrbrrrr i fickan. Skulle jag följa min vilja och känsla, eller konsekvent bryta alla mönster, göra det totalt oväntade? Det jag trott var min vilja och känsla hade uppenbarligen i 42,5 år osvikligt lett mig till att bli Fru Hela-Sveriges-Medelmåtta.

Å andra sidan hade jag antagligen hela livet trängt bort mina egentliga önskningar.

Brrrrrrrr.

Jag tryckte hårt på kappfickan, den tystnade.

– Jag gillar söta, krämiga saker, sa jag. Men jag vill ha något som är väldigt ovanligt att dricka, som folk inte brukar köpa.

– Inte Baileys då, sa flickan långsamt och stirrade ut i rymden.

Hennes tur att fundera. Ingen avsnäsning än, i alla fall.

Runt oss glittrade minimala dammkorn i solljuset mot de mörka träpanelerna. Vi var ensamma, förutom en kaffe-drickande man i ett hörn, men han kändes som en anställd som inte riktigt börjat passet än.

– Vi har en ganska ny variant, fortsatte hon plötsligt och fångade min blick. Den smakar yoghurt, fast den är gjord på grädde och ägg. Holländsk. Väldigt god att blanda fruktdrinkar med, det gjorde vi i somras!

– Hm, sa jag. Kanske det. Fast nu säger du ju att den är god och populär.

Hennes skratt pärlade. Jag tyckte mer och mer om henne. Yngre kvinnor kunde vara så hemskt otrevliga och överlägsna annars.

– Du, om du verkligen vill prova något annorlunda … Jag har en flaska i kylen som kocken fick i present av en tysk som var stamgäst här. Ägglikör. Inte ens kocken har druckit upp den, så då kan den inte vara speciellt god!

Mannen med kaffet prasslade till med en tidning. Jag tackade ja.

Hon hämtade en flaska som såg ut som en uppspydd omelett, både utanpå och inuti, komplett med en gjuten gula mitt på. Korken var formad som ett halvt äggskal. Det knastrade lite när hon skruvade upp den.

– Smaka lite först, sa hon, den kanske är för äcklig.

– Äsch, sa jag, ge mig en rejäl!

– Okej, sa hon med höjda ögonbryn, jag har varnat dig. Sjua?

Jag nickade.

– Firar du något särskilt? fortsatte hon med ett undertryckt leende medan den tjocka vätskan ringlade ned i ett högt smalt shotglas.

Det såg verkligen inte gott ut.

– Tja, sa jag. Jag ska skilja mig, till exempel.

Hon skrattade så att de korta mörka lockarna hoppade.

– Jaha, ja, han kanske förtjänar en äcklig drink!

– Garanterat! svarade jag.

– För det var en han? tillade hon och knastrade på korken igen.

Ögonen hade färg av mörkt brons. Lite som flottiga femtioöringar, fast vackrare än det låter.

Något sög till i magen på mig.

– Jodå, det var han väl, sa jag och kände mig mindre självsäker.

Nickade, satte mig vid ett bord, drack lite ny självsäkerhet. Den var slemmig och söt och hade en ton av vanilj, men även av något otäckt metalliskt.

Dags att ta fram mobilen.

Antalet missade samtal hade stigit till 35.

Två var från ett nummer jag inte kände igen. Sju från mammas hemnummer. Ett från skyddat nummer. Resterande från mitt eget hemnummer samt Mikaels mobiltelefon.

Jag försökte hålla handen stadig, tog en ny klunk ägglikör fast den gamla helst ville komma upp. Bläddrade i smsen.

Det okända numret var Mia, arbetsplatsombudet jag mejlat. ”Hej Maria, hör av dig till sektionen direkt med detta! Svår men viktig fråga, de har hanterat sånt förut. Hälsningar.” Sedan ett annat telefonnummer. Jaha, skjut ansvaret högre upp bara. Kanske lydde hon också under Ewa.

Mikaels sms gick från ”Vart har du tagit vägen” och ”Vad i helvete håller du på med” via ”Älskade jag är så orolig hör av dig snälla” tillbaka till ”Vad i helvete”. Simon hade också skickat ett meddelande, det berörde mig mer. Mamma kom hem.

Jag började radera Mikaels sms, och nya trillade in. Samma visa.

Tog en klunk till. Visste att jag måste höra av mig, innan polisen började leta.

”Hej familjen. Som jag skrev på lappen så behöver jag vara för mig själv ett tag. Jag har tagit lite ledigt från jobbet också. Var inte oroliga, jag mår bra!”

Jag stannade upp. Vad mer skulle jag skriva? Jag tänkte skicka sms:et till den ihärdige Mikael, men det fanns ju så många andra. Vad bör en kvinna i min situation säga för att lugna dem, få vara i fred?

”Hälsa Simon och Emma att jag älskar dem. Och ring gärna mamma och säg att hon inte ska oroa sig.”

Klick, skicka.
De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.
Plötsligt var likörglaset tomt. Ja, förutom den slemmiga hinnan som täckte insidan, då.

– Den gick ner?

De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.

– Jodå. Men jag förstår varför kocken lät den vara!

Nya skrattpärlor. Hon kom fram framför bordet, vilade en bricka på höften.

– Önskas något mer?

– Ja, en kopp kaffe, tack.

Jag återvände till mobilen. Den ringde, igen, så klart. Hemifrån.

Fan kan han inte läsa innantill för.

En halv minut gick. Nytt sms.

”Snälla vi måste få prata med dig!! Simon är övertygad om att du är kidnappad”

En kaffekopp, ett glas vatten och en singelförpackad Samarin dök upp framför mig.

– Jag tror du kan behöva en sån, efter den blandningen, sa servitrisen och blinkade.

Detta var en skarpsynt och rolig tjej. Kanske hade hon koll på hur man roade sig i den här stan? Det kunde jag inte själv skryta med, direkt.

Brrrrrbrrrrrr.

Medan jag egentligen bara ville fånga bronsblicken tvingades jag inse att jag nog måste svara. Annars skulle det aldrig sluta ringa.

– Tack, log jag kort och greppade mobilen.

Den mörklockiga drog sig undan.

– Ja, hej, svarade jag.

– Maria! Mikaels röst var hes. Maria, vad i hela … helvete …

– Sluta svära åt mig, sa jag lugnt.

– Men Maria, vad håller du på med … det är totalt kaos här, fattar du inte hur jävla oroliga vi har varit!

Jag tog en liten klunk kaffe, brände mig på tungspetsen.

– Sluta svära, sa jag. Jag lämnade en lapp. Ni behöver inte vara oroliga.

– Men när kommer du hem då?

– Det vet jag inte just nu. Herregud, det har gått mindre än ett dygn!

– Men … vi är så oroliga … Vi har inte kunnat sova. Och din mamma ringer hela tiden. Hon har fått för sig att du tagit livet av dig!

Mitt gälla gapskratt överraskade både mig själv och mannen i andra änden av lokalen, jag hörde ett rrritch! av tidningspapper som brast.

– Det, sa jag när jag hämtat andan, behöver ni inte vara oroliga för. Jag har aldrig känt mig så levande!

– Vem är han? sa Mikael med sänkt röst.

– Vem? sa jag och tog en ny klunk kaffe och brände mig igen.

– Jamen jag fattar väl att du stuckit med någon karl, när du säger så där. Så jävla typiskt. Man vet ju hur det är med kvinnor i din ålder.

Som den uppmärksamme läsaren nog förstått vid det här laget, var hans ord som att trycka på en knapp.

– Nej fy fan, så det är vad du tror! Det kan jag tala om, att det är ingen jäkla karl. Jag behöver vara lite för mig själv, är det så svårt att fatta. Typisk kan du va själv!

Det blev tyst.

– Kom hem så reder vi ut det, sa Mikael sedan.

– Kanske, sa jag. Det kommer inte hända snabbare för att du skriker på mig, tvärtom.

– Jag trodde vi hade det bra.

– Det kanske vi hade. Men inte jag.

Plötsligt lät det nästan som han grät.

– Hallå? sa jag. Hallå?

– Simon vill prata med dig, kom Mikaels grötiga röst tillbaka.

Innan jag hann säga emot var Simon i luren.

– Mamma? sa han.

Rösten lät så liten.

– Ja Simon, det är jag. Simon, snälla förstå att jag inte är arg på dig eller Emma.

– Emma är jättearg på dig, hickade Simon.

Jaha ja. Jag försökte att inte låta detta störa mig.

– Jaha, sa jag. Okej, jag kan förstå det. Men jag … jag behöver bara vara för mig själv ett tag. Mammor behöver det ibland.

Det blev tyst. Jag hörde hur platt mina ord föll.

– Men mamma, sa Simon med röst på väg att brytas. Vi har varit så rädda. Är det någon som människorovat dig?

– Nej då älskling, inte är jag kidnappad. Jag är hos en kompis i en annan stad just nu bara, tillade jag i en ny snilleblixt.

– Vadå för kompis?

Plötsligt kom lite målbrott i rösten.

– En jag känner bara. En tjejkompis. Men Simon, nu måste jag lägga på. Säg åt pappa att inte vara orolig och inte ringa, jag hör av mig senare.

– Nej lägg inte på!

En bit av mitt hjärta brast och singlade bort.

– Hallå! röt Mikael, som uppenbarligen ryckt luren ur handen på sin son.

– Ja hallå ja.

– Nu slutar du med det här! Vem är du med?

Jag suckade. Tittade mot baren. Den mörklockiga vände snabbt bort blicken, men självklart måste hon ha följt mina repliker i den tysta lokalen. Jag nickade kallande åt henne, hon närmade sig med mindre frimodiga steg än nyss.

– Snälla, kan du säga åt min man att du är min väninna och att han inte ska oroa sig, väste jag med handen över luren.

Femtioöringarna växte men sedan kom en okynnig glimt i dem. Utan ett ord tog hon luren.

– Hallå, sa hon. Hej hej. Jag heter Tina, jag är en vän till din fru. Ville du veta något särskilt?

Lång tystnad.

– Jodå, fortsatte Tina sedan. Jo. Så klart. Men … nej, jag tror inte att – din fru vill inte att jag ska berätta var hon är nu.

– Maria, väste jag.

Så var vi presenterade.

– Jadå, ingen fara. Men Maria vill vara ifred nu, respektera det. Jo jag vet att ni har barn … men … Nej!

Jag snappade åt mig luren igen.

– Hej då Mikael, sa jag och lade på.
Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.
Det blev med ens alldeles stilla.

Jag fastnade med blicken ute i det kalla solskenet. Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.

Jag vaknade av att Tina stod vid mitt bord med en Baileysflaska i famnen.

– Vill du ha en liten? Jag tror det skulle sitta fint. Mycket godare än ägglikören.

Jag såg mig yrvaket omkring. Mannen med tidningen var borta.

– Ja tack.

Jag fattade glaset och gav henne ett snabbt leende från sidan. Vände blicken tillbaka ut i solen. Ja herregud, detta var godare än ägglikören.

Förstod sedan att Tina stod kvar i min ögonvrå. Jag tittade dit igen, osäker på om jag borde känna mig irriterad eller glad. Men nu såg Tina själv återigen mer osäker ut, nästan nervös, tittade ned när jag såg på henne. Men stod kvar gjorde hon.

Det måste ha varit mitt samtal med Mikael. Kanske hade jag rentav imponerat på flickan.

Jag gillade tanken.

– Jag kan berätta mer sen, om du vill veta, sa jag och tittade ut genom fönstret igen. Men just nu vill jag gärna bara dricka Baileys för mig själv.

Solen hade stigit, strålar träffade glaset i en liten explosion när jag lyfte det för tredje gången.

Där och då bestämde jag mig för att bara göra precis vad jag ville och kände för.

Nu efteråt inser jag att jag inte hade något val. Historien om Maria Johansson hade börjat ta fart, och jag var inte den som tänkte stoppa karusellen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
2 dagar sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer under hösten 2027 att få sex timmars arbetsdag.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Publicerad Uppdaterad