Maria Johanssons memoarer – del 4

7.

Lördag den fjortonde november vaknade jag på ett hotell på Östermalm.

Jag hade svimmat mer än somnat kvällen innan. Märkligt hur utmattad jag blivit.

Nej, inte för att jag tog tillfället i akt att ge mig ut och härja på kvällen. Jag hade bara åkt in till centralen och börjat gå. Det småregnade och vinden slet i mig, men det kändes ändå skönt att promenera. Följde ett spårvagnsspår. Efter en bit insåg jag att jag var hungrig, klockan måste ha varit minst 17. Jag gick in på Max. Roade mig nästan mekaniskt med att beställa en falafelburgare med knaperstekt bacon och den minst populära dipsåsen (taco). Det gick ned.

Jo, tänkte jag medan jag tuggade, det får lov att bli hotell i natt. Känns som det skönaste alternativet. Det måste ju krylla av hotell här i city. Ett rent rum som någon annan städar, där kommer jag få ro att tänka.
Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare.
Med en märklig blandning av spiskummin och baconflott i gommen vandrade jag vidare. Gick där jag råkade, hittade krokiga gator jag inte kunde minnas att jag trampat förr. Gick säkert i cirklar, var plötsligt ute på den brusande Sveavägen. Fortsatte gå åt ett håll jag uppfattade som Bortåt.

Jag stannade till i ett hörn och funderade på om jag skulle gå tillbaka mot centralen, där fanns kanske fler hotell trots allt. Insåg att ett äldre par tittade på mig. Jag tittade tillbaka. De sa något till varandra, gjorde en ansats att närma sig. Vad är det med dem, tänkte jag. Har jag fått någon slags intressant aura tro? Eller tacodip i hela ansiktet?

De tittade igen. Jag lät dem fånga min blick till slut.

– Ursäkta, sa mannen tafatt. Vi är här på besök och vi skulle vilja fotografera minnesplaketten.

– Jaha, sa jag förvånat. Jag vet inte var den ligger tyvärr.

Gå till turistbyrån, lantisar.

Kvinnan hickade till lite, hon hade blicken fäst vid mina fötter. Jag kopplade plötsligt, tittade ned och där lyste OLOF PALME i smutsen.

– Å, sa jag och flyttade mig innan jag hade hunnit reflektera över att det vore mycket intressantare att ha vägrat.

Jag stod kvar någon meter bort och grämde mig över detta.

– Kan inte jag få vara med på bilden, hörde jag min mun säga.

Kvinnan tittade förvånat på mig, mannen pillade med kameran.

– Ernst, mumlade hon, kan du ta en till bild..?

Sedan viskade hon något ohörbart. Ernst såg inte mindre förvånad ut, men inte sa han nej heller, vem skulle göra det.

Jag placerade skorna brett isär kring plattan. Hade jag haft kjol hade Palme fått se ett och annat. Mannen lyfte kameran och siktade, kvinnan log nervöst.

– Äsch, sa jag, ta bara en bild med fötterna.

Han lydde och sänkte kameran något. Jag hörde inget klick, men det hörs ju inte så mycket på moderna kameror.

– Tack, sa jag.

Kvinnan log lite mindre nervöst.

– Vill du ha bilden kanske?

– Nä, sa jag, ni får den.

– Hm, sa mannen. Tack.

– Hur mycket betyder Palme för dig? frågade kvinnan, hennes leende började se krampaktigt ut.

– Det var jag som sköt honom, svarade jag i en humoristisk snilleblixt, det var därför jag inte ville ha ansiktet med på bilden!

Jag log stort mot dem men herrskapet skrattade inte, tvärtom. Kvinnan andades in hårt, grep sin man i rocken, såg ut att försöka börja backa. Mannens ansikte var likgiltigt. Antagligen hade han inte hört vad jag sa.

Nämen Maria, sa jag åt mig själv. Inte skrämma åldringar. Och, det där var väl ett ganska väntat skämt, inte ens originellt. Det vet man ju hur många galningar som påstått sig vara mördaren.

Kvinnan hade nästan helt gömt sig bakom mannen, som var upptagen med att pilla kameran in i fodralet igen. Han tittade upp, nu också han med ett litet leende, och gav mig nästa replik:

– Vad tyckte du om Palme då? Minns du honom?

Nej, uppenbarligen hade han inte hört vad jag sa nyss. Jag tänkte febrilt. Vem tycker inte om Palme nu för tiden? Många tyckte inte om honom när det begav sig – men sedan han dog har han blivit ett helgon, och samtidigt har det gått utför med Sverige. Det var väl ungefär den allmänna uppfattningen.

– Jag tyckte om honom som barn, sa jag till slut sakta. Innan han var så känd. Sedan började jag få nån sorts avsmak. Skönt att han dog! Det var nog precis vad Sverige behövde.

Kvinnan såg livrädd ut där hon kikade fram bakom mannen, och mannen såg som om han ville spotta på mig. Jag kände att det var min tur att backa.

– Ursäkta, sa jag och klev av plaketten igen. Jag vet inte riktigt vad jag säger i dag. Vet ni om något bra hotell här i närheten?

Mannen gjorde en förvirrad ansats att svara, men hans fru ryckte honom hårt i armen. De drog sig bakåt, hon stirrande i marken, han stirrande på mig.

Jag tyckte att det fick räcka så, och vände dem ryggen.

Mördartrapporna stegrade sig framför mig. Jag styrde ditåt.
Min övernattningsväska hade börjat skava irriterande mot höftbenet. Den långa rulltrappan till vänster malde långsamt uppåt. Nej, inte ta den, tänkte jag, det skulle du ha gjort i vanliga fall. Gå uppför alla trapporna, det blir bättre.

Efter några steg slog det mig dock att det jag absolut inte skulle gjort i vanliga fall, var att ta tunneln under trapporna i stället. Så jag styrde om stegen. Mot den ändlösa klaustrofobiska gången genom den svarta novemberkvällen.

Men väl inne kände jag inget obehag alls. Bara triumf. Tunnelns oregelbundna väggar buktade sig kring mig, övergick i skinande plåt, dansade som stjärnor. Jag föreställde mig att jag var en Conquering Queen på väg ut ur mitt rymdskepp för att möta mina nya undersåtar.

På andra sidan tunneln gick en gubbe och rastade en hund. Jag svängde vänster.

Där blinkade äntligen hotellskyltar mot mig. Tunneln hade lett rätt.
Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.
Ja just det. Jag hade ju bara tänkt berätta att jag åt på Max, tog in på ett hotell nära Humlegården, åt lite till i deras restaurang och sedan stöp i säng. Men den här Palmeepisoden var för söt för att ni inte skulle få höra den. Så varsågoda. Undrar vad som hände med det där fotot, förresten. Kanske sitter Palmegruppen i skrivande stund och försöker identifiera mina leriga fuskskinnskor.

 

Hur som helst, där vaknade jag. Bred och skön säng, lagom ljust i rummet. Jag hade sovit gott.

Rullade över på andra sidan, tittade på min ljudlösa mobil. 23 missade samtal, ja, det hade jag väl räknat med. Klockan var strax efter nio.

Jag rullade tillbaka.

Det sista jag mindes från föregående kväll var att jag låg djupt nedbäddad i sängen, kände mig harmonisk och funderade på hur skilsmässoannonsen skulle se ut. Vårt gamla bröllopsfoto var ju en idé, men då kanske många läsare skulle misstolka det hela och inte läsa det finstilta. Nej, ett foto från någon riktigt hemsk släktmiddag, där vi sitter bredvid varandra och ler stelt mot kameran, kom jag fram till. Nöjd därmed hade jag uppenbarligen slumrat in.
Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.
Jag gnuggade mig i ögonen. Det sved lite, hade nog glömt att ta bort sminket innan jag somnade.

Tankarna tog vid där de slutat, fast jag kände mig inte lika rofylld nu. Funderade på om DN svarat på mitt mejl angående annonsen än. Helst ville jag ha den införd så snart som möjligt.

Jag insåg förvånat att jag saknade internet mer än vad jag tills rätt nyligen kunnat föreställa mig. Kanske borde jag skaffa en sådan där telefon med internet. En sådan som Tessan hade. Kolla mejl när jag ville.

Och andra viktiga saker. Till exempel undrade jag just nu hur ofta kvinnor i min ålder egentligen onanerade.

Men jag hade ju ingen smarttelefonjävel. Så jag rullade över på rygg och gjorde det i stället.

 

*

 

Så småningom skulle jag förstås bli tvungen att ta itu med min nuvarande mobil. Den fortsatte ringa ljudlöst även under lördagen. Inkorgen för sms var sedan länge överfull.

Jag hade ätit en enorm frukostbuffé på hotellet. Brett marmelad och slafsat äggröra i sällskap av nyvakna, försiktiga solstrålar och affärsmän. Hela tiden låg telefonen där på bordet och blinkade och tittade uppfordrande på mig.

Sedan hade jag gått till receptionen och anförtrott dem att jag var på flykt undan min man, och att de absolut inte fick berätta att jag fanns där. Jag lyckades övertala dem att låta mitt rum stå kvar orört över dagen, trots att jag inte var helt säker på att jag skulle sova där igen.

Jag har kontakt med en kvinnojour, och de ska hitta en lägenhet åt mig så snart som möjligt, berättade jag för den storögda blondinen bakom disken. Men jag tar inte vad som helst, jag är van vid en viss boendestandard, tillade jag menande.

Två skavande behov fixade, i alla fall för stunden: mat och husrum.

Jag gav mig ut i världen.

Jag ville hitta någon ostörd plats. Gick genom Humlegården. Tänk, att det plötsligt var strålande sol. Ljus och luft överallt runt mig, men friheten kändes inte lika berusande självklar som i går. I mitt huvud och i kappfickan vibrerade det faktum att jag var jagad.

Jag fortsatte i en riktning jag trodde var norrut. Hela området kändes nytt och outforskat, som en annan stad. Vid en annan liten park, betydligt mindre, svängde jag in igen.

En skylt sa mig något om att området förr varit ett enda stort träsk. Nu var det mer en dyster hed, utblommade rabatter, brunt och grått och tegel. Jag fortsatte uppåt.

Som för att understryka förgängelsen stod en grå kvinna, strimmig av tårar, och stirrade uppgivet i marken. En staty. Jag gick fram, försökte fånga hennes blick uppifrån sockeln, men den hade för evigt vikit undan. Vänsterhanden höll hon halvknuten framför mellangärdet. Magkatarr, kanske.

Jag tittade inte efter den lilla skylten som kunnat ge mig en titel eller ett namn. Ville inte. Jag visste instinktivt vem hon var.

Det var Den Gamla Maria. Grå, sur, flackar bort blicken. Helgonlik i sitt uttråkade lidande, men håller ändå handen dramatiskt framför magkatarren för att få lite sympati.

Just då sammanfattade jag mina tankar i att utbrista ”usch”. Sedan nickade jag åt Den Gamla Maria – hej då! – och svängde vänster. In på någon slags krog som verkade öde, men ändå inbjudande. Det var kallt ute, trots solen.

– Sju centiliter av er äckligaste sprit, tack.

Kappfickan började vibrera igen.

Flickan bakom disken verkade försöka bestämma sig för om hon skulle le eller ge mig onda ögat.

– Äcklig är nog ingen, alla gillar olika! sa hon hurtigt efter några sekunder. Vad tycker du om?

Jag funderade, ackompanjerad av brrrrbrrrr i fickan. Skulle jag följa min vilja och känsla, eller konsekvent bryta alla mönster, göra det totalt oväntade? Det jag trott var min vilja och känsla hade uppenbarligen i 42,5 år osvikligt lett mig till att bli Fru Hela-Sveriges-Medelmåtta.

Å andra sidan hade jag antagligen hela livet trängt bort mina egentliga önskningar.

Brrrrrrrr.

Jag tryckte hårt på kappfickan, den tystnade.

– Jag gillar söta, krämiga saker, sa jag. Men jag vill ha något som är väldigt ovanligt att dricka, som folk inte brukar köpa.

– Inte Baileys då, sa flickan långsamt och stirrade ut i rymden.

Hennes tur att fundera. Ingen avsnäsning än, i alla fall.

Runt oss glittrade minimala dammkorn i solljuset mot de mörka träpanelerna. Vi var ensamma, förutom en kaffe-drickande man i ett hörn, men han kändes som en anställd som inte riktigt börjat passet än.

– Vi har en ganska ny variant, fortsatte hon plötsligt och fångade min blick. Den smakar yoghurt, fast den är gjord på grädde och ägg. Holländsk. Väldigt god att blanda fruktdrinkar med, det gjorde vi i somras!

– Hm, sa jag. Kanske det. Fast nu säger du ju att den är god och populär.

Hennes skratt pärlade. Jag tyckte mer och mer om henne. Yngre kvinnor kunde vara så hemskt otrevliga och överlägsna annars.

– Du, om du verkligen vill prova något annorlunda … Jag har en flaska i kylen som kocken fick i present av en tysk som var stamgäst här. Ägglikör. Inte ens kocken har druckit upp den, så då kan den inte vara speciellt god!

Mannen med kaffet prasslade till med en tidning. Jag tackade ja.

Hon hämtade en flaska som såg ut som en uppspydd omelett, både utanpå och inuti, komplett med en gjuten gula mitt på. Korken var formad som ett halvt äggskal. Det knastrade lite när hon skruvade upp den.

– Smaka lite först, sa hon, den kanske är för äcklig.

– Äsch, sa jag, ge mig en rejäl!

– Okej, sa hon med höjda ögonbryn, jag har varnat dig. Sjua?

Jag nickade.

– Firar du något särskilt? fortsatte hon med ett undertryckt leende medan den tjocka vätskan ringlade ned i ett högt smalt shotglas.

Det såg verkligen inte gott ut.

– Tja, sa jag. Jag ska skilja mig, till exempel.

Hon skrattade så att de korta mörka lockarna hoppade.

– Jaha, ja, han kanske förtjänar en äcklig drink!

– Garanterat! svarade jag.

– För det var en han? tillade hon och knastrade på korken igen.

Ögonen hade färg av mörkt brons. Lite som flottiga femtioöringar, fast vackrare än det låter.

Något sög till i magen på mig.

– Jodå, det var han väl, sa jag och kände mig mindre självsäker.

Nickade, satte mig vid ett bord, drack lite ny självsäkerhet. Den var slemmig och söt och hade en ton av vanilj, men även av något otäckt metalliskt.

Dags att ta fram mobilen.

Antalet missade samtal hade stigit till 35.

Två var från ett nummer jag inte kände igen. Sju från mammas hemnummer. Ett från skyddat nummer. Resterande från mitt eget hemnummer samt Mikaels mobiltelefon.

Jag försökte hålla handen stadig, tog en ny klunk ägglikör fast den gamla helst ville komma upp. Bläddrade i smsen.

Det okända numret var Mia, arbetsplatsombudet jag mejlat. ”Hej Maria, hör av dig till sektionen direkt med detta! Svår men viktig fråga, de har hanterat sånt förut. Hälsningar.” Sedan ett annat telefonnummer. Jaha, skjut ansvaret högre upp bara. Kanske lydde hon också under Ewa.

Mikaels sms gick från ”Vart har du tagit vägen” och ”Vad i helvete håller du på med” via ”Älskade jag är så orolig hör av dig snälla” tillbaka till ”Vad i helvete”. Simon hade också skickat ett meddelande, det berörde mig mer. Mamma kom hem.

Jag började radera Mikaels sms, och nya trillade in. Samma visa.

Tog en klunk till. Visste att jag måste höra av mig, innan polisen började leta.

”Hej familjen. Som jag skrev på lappen så behöver jag vara för mig själv ett tag. Jag har tagit lite ledigt från jobbet också. Var inte oroliga, jag mår bra!”

Jag stannade upp. Vad mer skulle jag skriva? Jag tänkte skicka sms:et till den ihärdige Mikael, men det fanns ju så många andra. Vad bör en kvinna i min situation säga för att lugna dem, få vara i fred?

”Hälsa Simon och Emma att jag älskar dem. Och ring gärna mamma och säg att hon inte ska oroa sig.”

Klick, skicka.
De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.
Plötsligt var likörglaset tomt. Ja, förutom den slemmiga hinnan som täckte insidan, då.

– Den gick ner?

De mörka lockarna, leende bakom min axel. Jag ryckte ofrivilligt till.

– Jodå. Men jag förstår varför kocken lät den vara!

Nya skrattpärlor. Hon kom fram framför bordet, vilade en bricka på höften.

– Önskas något mer?

– Ja, en kopp kaffe, tack.

Jag återvände till mobilen. Den ringde, igen, så klart. Hemifrån.

Fan kan han inte läsa innantill för.

En halv minut gick. Nytt sms.

”Snälla vi måste få prata med dig!! Simon är övertygad om att du är kidnappad”

En kaffekopp, ett glas vatten och en singelförpackad Samarin dök upp framför mig.

– Jag tror du kan behöva en sån, efter den blandningen, sa servitrisen och blinkade.

Detta var en skarpsynt och rolig tjej. Kanske hade hon koll på hur man roade sig i den här stan? Det kunde jag inte själv skryta med, direkt.

Brrrrrbrrrrrr.

Medan jag egentligen bara ville fånga bronsblicken tvingades jag inse att jag nog måste svara. Annars skulle det aldrig sluta ringa.

– Tack, log jag kort och greppade mobilen.

Den mörklockiga drog sig undan.

– Ja, hej, svarade jag.

– Maria! Mikaels röst var hes. Maria, vad i hela … helvete …

– Sluta svära åt mig, sa jag lugnt.

– Men Maria, vad håller du på med … det är totalt kaos här, fattar du inte hur jävla oroliga vi har varit!

Jag tog en liten klunk kaffe, brände mig på tungspetsen.

– Sluta svära, sa jag. Jag lämnade en lapp. Ni behöver inte vara oroliga.

– Men när kommer du hem då?

– Det vet jag inte just nu. Herregud, det har gått mindre än ett dygn!

– Men … vi är så oroliga … Vi har inte kunnat sova. Och din mamma ringer hela tiden. Hon har fått för sig att du tagit livet av dig!

Mitt gälla gapskratt överraskade både mig själv och mannen i andra änden av lokalen, jag hörde ett rrritch! av tidningspapper som brast.

– Det, sa jag när jag hämtat andan, behöver ni inte vara oroliga för. Jag har aldrig känt mig så levande!

– Vem är han? sa Mikael med sänkt röst.

– Vem? sa jag och tog en ny klunk kaffe och brände mig igen.

– Jamen jag fattar väl att du stuckit med någon karl, när du säger så där. Så jävla typiskt. Man vet ju hur det är med kvinnor i din ålder.

Som den uppmärksamme läsaren nog förstått vid det här laget, var hans ord som att trycka på en knapp.

– Nej fy fan, så det är vad du tror! Det kan jag tala om, att det är ingen jäkla karl. Jag behöver vara lite för mig själv, är det så svårt att fatta. Typisk kan du va själv!

Det blev tyst.

– Kom hem så reder vi ut det, sa Mikael sedan.

– Kanske, sa jag. Det kommer inte hända snabbare för att du skriker på mig, tvärtom.

– Jag trodde vi hade det bra.

– Det kanske vi hade. Men inte jag.

Plötsligt lät det nästan som han grät.

– Hallå? sa jag. Hallå?

– Simon vill prata med dig, kom Mikaels grötiga röst tillbaka.

Innan jag hann säga emot var Simon i luren.

– Mamma? sa han.

Rösten lät så liten.

– Ja Simon, det är jag. Simon, snälla förstå att jag inte är arg på dig eller Emma.

– Emma är jättearg på dig, hickade Simon.

Jaha ja. Jag försökte att inte låta detta störa mig.

– Jaha, sa jag. Okej, jag kan förstå det. Men jag … jag behöver bara vara för mig själv ett tag. Mammor behöver det ibland.

Det blev tyst. Jag hörde hur platt mina ord föll.

– Men mamma, sa Simon med röst på väg att brytas. Vi har varit så rädda. Är det någon som människorovat dig?

– Nej då älskling, inte är jag kidnappad. Jag är hos en kompis i en annan stad just nu bara, tillade jag i en ny snilleblixt.

– Vadå för kompis?

Plötsligt kom lite målbrott i rösten.

– En jag känner bara. En tjejkompis. Men Simon, nu måste jag lägga på. Säg åt pappa att inte vara orolig och inte ringa, jag hör av mig senare.

– Nej lägg inte på!

En bit av mitt hjärta brast och singlade bort.

– Hallå! röt Mikael, som uppenbarligen ryckt luren ur handen på sin son.

– Ja hallå ja.

– Nu slutar du med det här! Vem är du med?

Jag suckade. Tittade mot baren. Den mörklockiga vände snabbt bort blicken, men självklart måste hon ha följt mina repliker i den tysta lokalen. Jag nickade kallande åt henne, hon närmade sig med mindre frimodiga steg än nyss.

– Snälla, kan du säga åt min man att du är min väninna och att han inte ska oroa sig, väste jag med handen över luren.

Femtioöringarna växte men sedan kom en okynnig glimt i dem. Utan ett ord tog hon luren.

– Hallå, sa hon. Hej hej. Jag heter Tina, jag är en vän till din fru. Ville du veta något särskilt?

Lång tystnad.

– Jodå, fortsatte Tina sedan. Jo. Så klart. Men … nej, jag tror inte att – din fru vill inte att jag ska berätta var hon är nu.

– Maria, väste jag.

Så var vi presenterade.

– Jadå, ingen fara. Men Maria vill vara ifred nu, respektera det. Jo jag vet att ni har barn … men … Nej!

Jag snappade åt mig luren igen.

– Hej då Mikael, sa jag och lade på.
Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.
Det blev med ens alldeles stilla.

Jag fastnade med blicken ute i det kalla solskenet. Dammet virvlade, tomt och lätt. Min hjärna kändes ungefär likadan.

Jag vaknade av att Tina stod vid mitt bord med en Baileysflaska i famnen.

– Vill du ha en liten? Jag tror det skulle sitta fint. Mycket godare än ägglikören.

Jag såg mig yrvaket omkring. Mannen med tidningen var borta.

– Ja tack.

Jag fattade glaset och gav henne ett snabbt leende från sidan. Vände blicken tillbaka ut i solen. Ja herregud, detta var godare än ägglikören.

Förstod sedan att Tina stod kvar i min ögonvrå. Jag tittade dit igen, osäker på om jag borde känna mig irriterad eller glad. Men nu såg Tina själv återigen mer osäker ut, nästan nervös, tittade ned när jag såg på henne. Men stod kvar gjorde hon.

Det måste ha varit mitt samtal med Mikael. Kanske hade jag rentav imponerat på flickan.

Jag gillade tanken.

– Jag kan berätta mer sen, om du vill veta, sa jag och tittade ut genom fönstret igen. Men just nu vill jag gärna bara dricka Baileys för mig själv.

Solen hade stigit, strålar träffade glaset i en liten explosion när jag lyfte det för tredje gången.

Där och då bestämde jag mig för att bara göra precis vad jag ville och kände för.

Nu efteråt inser jag att jag inte hade något val. Historien om Maria Johansson hade börjat ta fart, och jag var inte den som tänkte stoppa karusellen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
15 hours sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinet 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad