Maria Johanssons memoarer – del 1

Sist
 

MARIA JOHANSSONS MEMOARER
Dockhaveri förlag lyckades även återskapa resterna från Maria Johanssons blogg innan den stängdes ner.

Läs mer om Maria Johanssons memoarer och hur de kan beställas tryckta mellan pärmar på förlagets hemsida.

Flimrande mörker. Som sekunderna innan du vaknar på riktigt. Upplöst i njutning och smärta, triumf och förnedring. Ljud långt borta, kanske är det sirener. Andetag nära. Kanske är det dina. En kroppsdel sticker dig obekvämt i sidan.

Som alla de där andra sekunderna, tusentals, hela ditt liv, innan du vaknat på riktigt. Innan du vet vad som är verkligt och vem du är.

Vem är du då?

 

 

 

 

 

 

Del 1:
Hej
0.

Det doftar kanelbullar. Alla har samlats till trefika. Faktiskt nästan alla, till och med de som oftast struntar i fikat. I dag är det ju Kanelbullens dag, och vem säger nej till gratis bullar.

Maria Johansson häller en skvätt mjölk i kaffet. Det är dagens tredje kopp. Fjärde om man räknar de halva påtårarna.

Det doftar kanelbullar och kaffe och under det lite köksrengöring och en aning svett med parfym på. Solen flackar genom halvöppna persienner. Växlande molnighet och tolv plusgrader. En rätt fin dag, för att vara Sverige i oktober.

– Varsågoda och ta för er nu! säger Ewa som är enhetschef.

Trots att de flesta runt bordet redan försett sig med bullar.

 

De är åtta stycken i rummet, alla på avdelningen har inte rast samtidigt. Just när Maria sätter tänderna i bullen anländer en nionde. Adam, en av de få männen. Rätt ung. Alla kvinnorna ler lite extra.

Marias leende försenas en aning eftersom hon har munnen full av kanelbulle, Adam hinner sätta sig innan leendet nått honom. Ewa räcker honom kvickt bullkorgen. Och ler igen.

Hoppas jag inte verkade sur nu, tänker Maria.

– Fint väder vi har, säger hon för att visa att hon är glad.

Alla nickar lite. Sneglar mot fönstren.

– Ja har det inte varit ovanligt soligt? säger Boel.

– Ja, jag vet inte, jag läste att vi har haft lika mycket regn som vi brukar ha i september, säger Susanne.
Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.
En tionde kollega anländer. Marja. Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

Marjas mungipor är hårt vridna nedåt och hennes rörelser är ryckiga. Hon grymtar lite och dimper ned på den sista lediga platsen vid bordet.

– Skicka kaffet, säger hon kort.

Snacka om att se sur ut. Maria tycker det är trist att stämningen gjort en störtdykning, men samtidigt är det lite skönt att arga Marja tar fokus från hennes eget missade leende mot unga, snygga Adam.

Den ännu yngre Leyla skickar kaffet. Enhetschef Ewa snörper knappt märkbart på munnen, men säger sedan hurtigt:

– Ta en bulle Marja!

Marja fnyser.

– Nä tack. Jag vill bara ha kaffe så jag orkar med resten av dan. Vilken jäkla dag! Jag har sprungit runt som vad heter det … en skållad råtta!

Ewa gör en liten äckelmin.

– Men, säger Boel glatt, det är ju Kanelbullens dag i alla fall!

Marja fnyser högre.

– Vilket påfund! Det är nog den mest meningslösa dag jag hört talas om. Så jäkla … svenskt. Och fånigt.

Temperaturen i rummet närmar sig fryspunkten.

– Jag tycker det är trevligt! säger Leyla och tar en till bulle.

Ewa ler uppmuntrande mot Leyla.

– Ja, visst är det!

Maria har fastnat med blicken ute i höstvädret. Solen går i moln. Rummet blir dunklare men stämningen verkar tina igen.

– Och det är alltid trevligt när jobbet bjuder på nåt gott! säger Boel.

– Ja, tack så mycket för det, flikar Adam snabbt in.

Han är ganska ny på jobbet.

– Tur att det inte är varje dag, säger Ewa med ett litet skratt och en sidoblick åt Adam. Då skulle man ha svårt att komma i bikinin till sommaren!

Maria sväljer hårt. Sista bullbiten verkar vilja fastna.

– Ja apropå det, bryter Marjas hårda röst in igen, såg ni vad tidningen hade på första uppslaget i dag? Att vi blir fetare och fetare! Fem kilo har vi gått upp i vikt de senaste tjugofem åren. Passande va! På Kanelbullens dag.

– Nämen, säger Ewa och börjar se irriterad ut på riktigt, sånt måste vi väl inte prata om nu när vi ska fika.

– Vadå, har alla gått upp så mycket? säger Leyla.

Mitt på bordet ligger en enda bulle kvar i korgen.

– Ja alltså genomsnittet … säger Marja. Här, här är den ju!

Dagens tidning i en halvbläddrad hög bredvid bullkorgen. Marja slår upp den hårdhänt.

– Ja, i genomsnitt har alla gått upp fem kilo … Och fyra av tio kvinnor är överviktiga. Jaha ja, som om man inte visste själv om man lagt på sig!

– Jag tror vi ska bjuda på pepparkakor nästa fika, så du blir lite snällare Marja, säger Ewa med ett nytt leende.

Alla skrattar artigt utom Marja.

Leyla lutar sig över tidningen.

– Snittkvinnan är 165,7 centimeter lång och väger 67,4 kilo, läser hon. Äh, det låter väl inte så mycket!

Det klickar till i Maria och innan hon hinner tänka efter säger hon:

– Ja, så lång är jag till exempel!

– Är det sant! säger Leyla. Men du väger väl mindre än – oj förlåt, så får man ju inte fråga!

Handen för munnen. Ögonen stora.

Nä det får man inte, tänker Maria. Svarar:

– Nä det är nog lite mer!

Sedan ler hon igen för att inte verka sur. Bakom leendet tänker hon att hon nog faktiskt väger lite mindre. Kanske sextiofem.

Den ensamma bullen ligger kvar på bordet.

 

Tre timmar senare ställer sig Maria Johansson på badrumsvågen.

 

 

1.

Hej och välkomna!

Mitt namn är Maria Johansson. Jag är snart fyrtiotre år gammal. Kanske lite väl ung för att skriva mina memoarer, tänker ni.

Men ni vet ingenting än.

Ni har aldrig vetat något om mig. Bara trott att ni gjort det.

Jag kommer berätta min historia nu.

 

Jag har just börjat skriva ned den. Men min historia har pågått ett bra tag innan det vi kallar nuet. Och den bara fortsätter, snabbare och snabbare. Jag kommer skriva det som har hänt och det som jag hoppas ska hända. Och jag kommer skriva det som händer alldeles just nu. Det är min ordning och min takt och ni får bara ta och anpassa er.
Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. 
Jag skriver mina memoarer och jag skriver mitt liv. Vadå ung? Jag har sett det mesta, jag. Och mer ska jag se.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. Ungefär.

Inte så ovanligt. Nä.

Jag är blond av födseln. Om ni tycker jag är blåst också skiter jag fullständigt i.

Ni får väl se.

 

Oj, nu låter jag otrevlig. Vi tar och börjar om.

 

Hej, det är jag som är Maria Johansson och detta är min historia!

Ingen jävel ska avbryta mig. Klaga inte på hur jag skriver, tack – inget gnäll över att jag ibland skriver ”jag” och ibland ”hon”. Eller att det ibland är NU och ibland någon annan gång. Håll bara i skallen att det är Maria Johanssons historia, så ska det väl inte vara så jävla svårt att hänga med.

Denna vrede. Men nej, den kom senare.

Nu tar vi detta från början. Den dag jag insåg att jag var 42,5 år gammal och vägde 67,4 kilo.

 

*

 

Maria slår på familjedatorn, vill läsa den där artikeln från den fjärde oktober igen. Säkert finns den någonstans på internet. Var det verkligen exakt 67,4 kilo? Siffror har alltid varit svårt, de bråkar, kastar sig om varandra, skriker högt men meningslöst. Matten i skolan gick det inte så bra med.

Fast den hade hon ju ändå ingen större användning för sedan.

”5 kilo tjockare 67,4 kg” skriver Maria i sökfältet och mycket riktigt poppar den där artikeln upp. 67,4. Jo, så var det. Siffrorna lyser lika tydliga mot henne från skärmen som från den digitala badrumsvågen.

Jaha, tänker Maria. Lustigt.

Fast i hennes bakhuvud känns det snarare olustigt.
Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.
– Mamma jag behöver datorn!

Emmas röst är gäll och i förväg beredd på mothugg. Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Ja, ta det lugnt, svarar hon och försöker låta lugn själv. Jag är klar nu.

Hon reser sig från stolen, fast inte alltför snabbt, och gör en mental notering om att säga till Emma om en timme. Då får det räcka.

Emma suckar högt, som om hon hört tanken, och kastar sig över datorplatsen.

– Alltså jag måste få en egen! Jag skulle få det när jag fyllde tolv, hallå, det är jättelänge sen!

Maria känner irritationen växa.

– Tretton, sa vi. Du sa tolv.

– Alla andra har egen dator! Och jag får aldrig låna Simons.

Maria står bakom stolen, maktlös. Storebrors dator köpte de billigt, men nästan ny, av en bekant för några år sedan.

– Jo men vi ska köpa en, säger hon med lite snällare röst och tittar nästan ömt på det blonda bakhuvudet. Det gick åt så mycket pengar i somras bara. Be pappa att kolla på det!

– Men jag vet ju redan vilken jag vill ha!

Emma klickar frenetiskt på webbläsarikonen.

– Och den här är så seeg! Och vet du de sa på samhällskunskapen i dag att alla i Sverige har 1,12 dator var, så då borde vi ha fyra. Minst! Eller är vi fattiga eller?

– Va? säger Maria och irritationen återvänder. Vadå en komma tolv?

Dessa jäkla siffror.

– Ja, det finns fler datorer än människor! svarar Emma otåligt.

Maria fnyser.

– Det tror jag inte på, alla kan inte ha så många! Det måste vara jobbdatorer.

– Men NEJ, såna man har hemma! Hallå kan du gå nu eller, sluta kolla vad jag gör!

Maria gör en liten strypgest bakom dotterns rygg, men avlägsnar sig.

Jag måste prata med Mikael. Kanske går det att hålla ut tills hon fyller tretton, som vi sa.

Men Mikael tittar på teve och Maria skjuter det hela på framtiden, där det hör hemma.
Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp.
Inte förrän klockan 22 lyckas hon återta datorplatsen. Emma går muttrande och borstar tänderna, smäller i badrumsskåpet.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp. Men när det blanka fönstret stirrar mot henne känns hjärnan med ens lika blank.

Vad var det? Inte Emmas datorinköp. Inget med barnen. Kolla Facebook? Nä, det gjorde hon ju i går. Inte ofta någon säger något intressant där.

Längst bak i medvetandet finner hon en liten tagg: 67,4 kilo.

Äsch, det var väl inte det jag skulle kolla upp, det var ju inte viktigt?

Men nu sitter hon ju där, så då kollar hon det ändå.

Om Medelsvensson har gått upp fem kilo på tjugofem år, och allt fler är överviktiga, betyder det att jag väger för mycket då? Om jag väger som alla andra. Och alla andra är tjocka. Eller … Ja, hur som helst spelar det ju ingen roll hur mycket jag gått upp på tjugofem år, då var jag ju … sjutton! Maria fnissar till.

Medan tankarna vindlat har Google tänkt klart. Sökningen ”medelvikt kvinnor” leder in på Statistiska Centralbyråns hemsida.

Vilken otrolig massa siffror. Maria rättar till läsglasögonen, kisar och skummar igenom. Ser förkortningen BMI. Ja, normalt sådant har hon, det vet hon ju.

Så varför bryr jag mig?

En ljusblå ruta i högra hörnet fångar hennes öga. Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år gammal, står det. Maria blinkar irriterat åt rutan.

Fyrtiotvå och ett halvt, ja som jag.

Och? Jag är normal, det är väl bra!

– Du nu skulle jag verkligen behöva kolla en grej, säger Mikael bakom henne.

När Maria återigen reser sig från stolen har taggarna bak i huvudet på något sätt blivit två.

 

2.

Det var en gång en kvinna som hette Maria Johansson. Jag trodde att jag kände henne väl.

Vi växte upp i samma kropp. Den var ordinär, blev med tiden en kvinnokropp som hon köpte 75B-kupor till. På längden stannade hon strax under 166 centimeter.

Detta visste hon om. Och hon visste om att hon fick en son när hon var 27 år gammal och en dotter när hon var 30. Liksom att hon gifte sig samma år som dottern föddes, med den två år äldre Mikael. En pingstafton med växlande molnighet hade det varit.

Allt detta visste hon om.

Men var hon medveten? Nej.

 

*

 

Det har hunnit bli januari. Det blåser iskalla vindar med glassplitter i runt Stockholm.

Om jag vore där.

Det är jag inte, och ta det lugnt, jag ska berätta vad som hänt mellan oktober och nu.

Men inte nu.

För nu ska Maria Johansson berätta om när hennes så kallade väninna drog med henne på en kurs för att Hitta Självkänslan och Hela Själen.

 

*

 

Jag skulle snart fylla fyrtio. Tessan hade nyss gjort det, kanske var det en utlösande faktor. Alla ska ju krisa i alla åldrar nu för tiden.

Det började ganska trevligt. Ja, inte finna-sig-själv-delen, men upprinnelsen. Vi åt ute, utan män och barn, för en gångs skull. Drack ett par glas vin. Tessans blick och mitt sinne hade nog just blivit lite dimmiga, när hon plötsligt började prata om att det fanns mer i livet. Att hon hade insett en massa saker den senaste tiden.

Hur då mer i livet, undrade jag.

Tänkte: Jo nog finns det mer i livet, för den som har råd.

– Alltså jag köpte en bok på nätet, den är verkligen fantastisk! svarade Tessan.

Innan jag hunnit varken förstå eller fråga bubblade hon vidare:

– Att läsa den var som en enda stor aha-upplevelse. Du vet att jag ofta oroar mig för saker, inte minst på jobbet, och hemma irriterar jag mig på Anders, och vi har inte sex så ofta … och du vet hur det är, man börjar tänka är jag för gammal, ska jag köpa ny garderob, eller lyfta brösten, ha ha! Nä men du vet. Men allt handlar om självkänsla! Och den kan man göra något åt själv, sluta skylla på andra.

– Ja-ha, sa jag en aning överväldigad. Har du gjort det då?

– Vadå?

– Gjort nåt åt ditt självförtroende! sa jag och tog en stor klunk vin.

Jag hörde att min röst lät aningen hårdare än vanligt, en klang av misstro. Och ändå, under den, växte en längtan.

– Inte självförtroende, självkänsla! Det är olika saker. Och ja, det har jag. Jag mår så mycket bättre!

Har ni mer sex, tänkte jag men sa det inte.

– Hm. Bara av att läsa den där boken? sa jag i stället och tittade ned i jordnötterna.

– Ja, och så är det övningar och sånt man ska göra med sig själv … Maria, var inte så skeptisk! Vet du, jag tänkte gå en helgkurs med hon som har skrivit boken. Snälla, följ med!

Tessans ögon bedjande men samtidigt lite fnittriga över vinglasets kant.

Jag skulle ha svarat: Om du nu har så jävla bra självkänsla behöver du väl inte hålla mig i handen.

Men jag sa ”Njaa …” och Tessan sa ”Men jo! Det blir roligt!” och så böljade det fram och tillbaka på det sättet några gånger och så slipades n:et sakta men säkert ned och jag sa Ja.
Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig.
Hemma möttes mina planer på att vara borta över en hel helg med minst lika mycket skepsis som jag själv först känt. Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig. Jag sa att det nog inte var så bra mellan henne och Anders, att hon behövde det här för att komma iväg och må bättre, och inte vågade åka ensam. Mikael grymtade något svårtydbart men inte helt vänligt, gav mig en smal blick över tidningskanten.

Jag undrade nästan om han trodde jag var otrogen. Ignorerade den lilla rösten någonstans inne i mig, som sa att otrohet nog egentligen vore mer lockande än en kurs i Personlig Utveckling.

Sedan var det dags att gå till jobbet, och jag gick där i 8,75 timmar och ältade. Skulle jag slingra mig ur det hela eller ej? Tessans besvikelse. Mikaels ovilja. Blandade förebråelser.

Men när jag kom hem igen verkade maken lugnad. Sa att det säkert kunde vara bra för mig att ”komma iväg lite”. Jag misstänker att han hade passat på att kolla med Anders, om dennes fru verkligen också skulle åka och Finna Sig Själv den där helgen.

Så blev det bestämt.

Jag hade ju faktiskt redan sagt Ja till Tessan.

 

Ungarna blev inte förkrossade direkt. Jag fick bara lova att se till att Emmas snyggkläder var tvättade innan jag åkte, för det trodde hon inte pappa om att kunna fixa. I övrigt såg de nog fram emot en helg med mycket hämtmat.

Simon frågade dock om jag blivit knäpp, om det var någon sorts terapi. Jag minns hur illa berörd jag blev. Antagligen rodnade jag. Hans blick som först varit hånfull blev med ens oroad på riktigt.

– Nej då, svarade jag så glatt men bestämt jag kunde. Det är bara en trevlig grej, lite meditation och grejer, alla gör sånt nu för tiden!
Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.
Så var det dags. Vi tog Tessans bil. Kursgård i Sörmland.

Jag hade oroat mig för att inte passa in. Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Jag hade inte behövt oroa mig. Det var sex andra kvinnor i vår ålder och våra kläder, och en ensam karlstackare.

Sedan kom hon som skulle leda oss in i den nya förståelsen för oss själva. Också i vår ålder, men solbränd, smal, snygga ljusa kläder, långt brunt lockigt hår. Det enda hippelika med henne var ett halsband med något slags orientaliskt hänge. Och bröst som stod rakt ut utan bh, men det var snarare kirurgknivens förtjänst.

Vi blev välkomnade. Fick en smoothie. Fick oss rummen tilldelade.

Ledarkvinnan verkade glad och snäll. Eller läskigt lycklig på det där frireligiösa sättet, kan jag tänka i dag.

De kommande timmarna skulle jag märka att hon kunde få en hård glans i ögonen, som kom henne att likna enhets-chefen Ewa.
Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.
Dags för samling. Vi presenterade oss, vi nickade åt varandra, vi skulle berätta varför vi kommit dit. Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

– Jo, sa jag till slut.

Till och med det lilla ordet fastnade i strupen. Vad skulle jag säga? Jag trodde nog att detta kunde vara en nyttig erfarenhet, eftersom så många ändå åkte på sådant här. Men vad jag egentligen ville visste jag inte.

Jag kraxade något om att jag ville stärka min självkänsla och att det var trevligt att vara där.

Sedan skulle vi sitta i fåtöljer i ett rum med vita väggar och blunda. Ledaren mässade lågt och entonigt, sa åt oss att slappna av, tänka på platser vi tyckte om. Jag försökte, försökte hårt. Ville tänka på sommarstället vi haft när jag var barn men av någon anledning såg jag bara tvättmaskinen där hemma. Ryckte till när någon plötsligt tog på mig.

– Du är inte avslappnad, Maria, sa ledarkvinnan vänligt.

Jag kände mig misslyckad.

Hon fortsatte, sa att vi skulle räkna andetagen. Andas tio gånger, sedan hålla inne andningen tre sekunder, andas ut lika länge, fortsätta så, andas in sex sekunder.

Räkning är inte vad jag kallar avslappning, och jag blev yr.

Kvinnan rörde vid mig igen. Jag ryckte till lite den här gången med, och slog ofrivilligt upp ögonen. Såg enhets-chefen ovanför mig.

– Nej, blunda, sa kvinnan som inte alls var Ewa. Har du hittat din plats? Känn efter i ditt inre.

Jag kände att jag var kissnödig.

I dag hade jag pissat rakt på henne.

Sedan sa hon att vi skulle fortsätta blunda, men börja tala. Var och en skulle berätta om de krav vi kände att omgivningen ställde på oss. Ledaren sa stilla våra namn i tur och ordning. Jag ansträngde mig för att inte glänta på ögonlocken när någon annan pratade. Folk sa allt möjligt, relationer, barn, det perfekta hemmet, jobb.

Jag minns inte vad jag sa när det blev min tur, bara att mitt ansikte hettade. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde men var övertygad om att alla andra kisande betraktade mig.
Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.
Äntligen fick vi öppna ögonen. Ledaren pratade på, någon sorts sammanfattning, berättade hur bra vi skulle må efter denna kurs. Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Så blev jag plötsligt medveten om en jobbig tystnad. Ledarkvinnan tittade intensivt på mig.

– Maria, sa hon, jag känner att din själ är gammal. Du är reinkarnerad. Du måste förvalta den visdomen bättre.

Dessa skammens ögon på mig. Jag rodnade igen. Var osäker på vad reinkarnerad betydde, men nickade lite.

Man kan ju fråga sig varför Personlig Utveckling ska utföras i grupp.

Men jag frågade inget. Jag bara flöt med.

Dags för lunch, och jag tyckte att ledarkvinnans ögon hårdnat för gott, i alla fall varje gång de vändes åt mitt håll. Kanske var hon avundsjuk för att hennes själ inte var lika gammal?

 

Därefter är minnet av det hela lite dimmigt, trots att vi garanterat inte fick någon alkohol. Skulle gissa på någon sorts förträngningsmekanism.

Timmarna flöt på, det var gruppsamtal och motivationsföreläsning och mer räkneavslappning. I pauserna och på kvällen fiskade jag efter hur Tessan upplevde det hela, men hon verkade bara frälst. Jag log tillbaka och försökte verka uppskattande jag med.

 

Jag fick knappt en blund i ögonen den natten. Nästa dag kändes på alla sätt som en ond dröm, men jag gjorde mitt bästa för att ta mig igenom den helskinnad.

 

När vi hade slutsamling efter lunchen var jag omtumlad – den delen av min framtvingade sammanfattning var sann. I övrigt rapade jag upp samma ord som deltagarna innan: styrka, lugn, självkännedom, vardagen, tack.

 

Inte fan var Maria Johansson mer medveten efter den helgen.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
3 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
6 days sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

2 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad