Maria Johanssons memoarer – del 1

Sist
 

MARIA JOHANSSONS MEMOARER
Dockhaveri förlag lyckades även återskapa resterna från Maria Johanssons blogg innan den stängdes ner.

Läs mer om Maria Johanssons memoarer och hur de kan beställas tryckta mellan pärmar på förlagets hemsida.

Flimrande mörker. Som sekunderna innan du vaknar på riktigt. Upplöst i njutning och smärta, triumf och förnedring. Ljud långt borta, kanske är det sirener. Andetag nära. Kanske är det dina. En kroppsdel sticker dig obekvämt i sidan.

Som alla de där andra sekunderna, tusentals, hela ditt liv, innan du vaknat på riktigt. Innan du vet vad som är verkligt och vem du är.

Vem är du då?

 

 

 

 

 

 

Del 1:
Hej
0.

Det doftar kanelbullar. Alla har samlats till trefika. Faktiskt nästan alla, till och med de som oftast struntar i fikat. I dag är det ju Kanelbullens dag, och vem säger nej till gratis bullar.

Maria Johansson häller en skvätt mjölk i kaffet. Det är dagens tredje kopp. Fjärde om man räknar de halva påtårarna.

Det doftar kanelbullar och kaffe och under det lite köksrengöring och en aning svett med parfym på. Solen flackar genom halvöppna persienner. Växlande molnighet och tolv plusgrader. En rätt fin dag, för att vara Sverige i oktober.

– Varsågoda och ta för er nu! säger Ewa som är enhetschef.

Trots att de flesta runt bordet redan försett sig med bullar.

 

De är åtta stycken i rummet, alla på avdelningen har inte rast samtidigt. Just när Maria sätter tänderna i bullen anländer en nionde. Adam, en av de få männen. Rätt ung. Alla kvinnorna ler lite extra.

Marias leende försenas en aning eftersom hon har munnen full av kanelbulle, Adam hinner sätta sig innan leendet nått honom. Ewa räcker honom kvickt bullkorgen. Och ler igen.

Hoppas jag inte verkade sur nu, tänker Maria.

– Fint väder vi har, säger hon för att visa att hon är glad.

Alla nickar lite. Sneglar mot fönstren.

– Ja har det inte varit ovanligt soligt? säger Boel.

– Ja, jag vet inte, jag läste att vi har haft lika mycket regn som vi brukar ha i september, säger Susanne.
Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.
En tionde kollega anländer. Marja. Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

Marjas mungipor är hårt vridna nedåt och hennes rörelser är ryckiga. Hon grymtar lite och dimper ned på den sista lediga platsen vid bordet.

– Skicka kaffet, säger hon kort.

Snacka om att se sur ut. Maria tycker det är trist att stämningen gjort en störtdykning, men samtidigt är det lite skönt att arga Marja tar fokus från hennes eget missade leende mot unga, snygga Adam.

Den ännu yngre Leyla skickar kaffet. Enhetschef Ewa snörper knappt märkbart på munnen, men säger sedan hurtigt:

– Ta en bulle Marja!

Marja fnyser.

– Nä tack. Jag vill bara ha kaffe så jag orkar med resten av dan. Vilken jäkla dag! Jag har sprungit runt som vad heter det … en skållad råtta!

Ewa gör en liten äckelmin.

– Men, säger Boel glatt, det är ju Kanelbullens dag i alla fall!

Marja fnyser högre.

– Vilket påfund! Det är nog den mest meningslösa dag jag hört talas om. Så jäkla … svenskt. Och fånigt.

Temperaturen i rummet närmar sig fryspunkten.

– Jag tycker det är trevligt! säger Leyla och tar en till bulle.

Ewa ler uppmuntrande mot Leyla.

– Ja, visst är det!

Maria har fastnat med blicken ute i höstvädret. Solen går i moln. Rummet blir dunklare men stämningen verkar tina igen.

– Och det är alltid trevligt när jobbet bjuder på nåt gott! säger Boel.

– Ja, tack så mycket för det, flikar Adam snabbt in.

Han är ganska ny på jobbet.

– Tur att det inte är varje dag, säger Ewa med ett litet skratt och en sidoblick åt Adam. Då skulle man ha svårt att komma i bikinin till sommaren!

Maria sväljer hårt. Sista bullbiten verkar vilja fastna.

– Ja apropå det, bryter Marjas hårda röst in igen, såg ni vad tidningen hade på första uppslaget i dag? Att vi blir fetare och fetare! Fem kilo har vi gått upp i vikt de senaste tjugofem åren. Passande va! På Kanelbullens dag.

– Nämen, säger Ewa och börjar se irriterad ut på riktigt, sånt måste vi väl inte prata om nu när vi ska fika.

– Vadå, har alla gått upp så mycket? säger Leyla.

Mitt på bordet ligger en enda bulle kvar i korgen.

– Ja alltså genomsnittet … säger Marja. Här, här är den ju!

Dagens tidning i en halvbläddrad hög bredvid bullkorgen. Marja slår upp den hårdhänt.

– Ja, i genomsnitt har alla gått upp fem kilo … Och fyra av tio kvinnor är överviktiga. Jaha ja, som om man inte visste själv om man lagt på sig!

– Jag tror vi ska bjuda på pepparkakor nästa fika, så du blir lite snällare Marja, säger Ewa med ett nytt leende.

Alla skrattar artigt utom Marja.

Leyla lutar sig över tidningen.

– Snittkvinnan är 165,7 centimeter lång och väger 67,4 kilo, läser hon. Äh, det låter väl inte så mycket!

Det klickar till i Maria och innan hon hinner tänka efter säger hon:

– Ja, så lång är jag till exempel!

– Är det sant! säger Leyla. Men du väger väl mindre än – oj förlåt, så får man ju inte fråga!

Handen för munnen. Ögonen stora.

Nä det får man inte, tänker Maria. Svarar:

– Nä det är nog lite mer!

Sedan ler hon igen för att inte verka sur. Bakom leendet tänker hon att hon nog faktiskt väger lite mindre. Kanske sextiofem.

Den ensamma bullen ligger kvar på bordet.

 

Tre timmar senare ställer sig Maria Johansson på badrumsvågen.

 

 

1.

Hej och välkomna!

Mitt namn är Maria Johansson. Jag är snart fyrtiotre år gammal. Kanske lite väl ung för att skriva mina memoarer, tänker ni.

Men ni vet ingenting än.

Ni har aldrig vetat något om mig. Bara trott att ni gjort det.

Jag kommer berätta min historia nu.

 

Jag har just börjat skriva ned den. Men min historia har pågått ett bra tag innan det vi kallar nuet. Och den bara fortsätter, snabbare och snabbare. Jag kommer skriva det som har hänt och det som jag hoppas ska hända. Och jag kommer skriva det som händer alldeles just nu. Det är min ordning och min takt och ni får bara ta och anpassa er.
Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. 
Jag skriver mina memoarer och jag skriver mitt liv. Vadå ung? Jag har sett det mesta, jag. Och mer ska jag se.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. Ungefär.

Inte så ovanligt. Nä.

Jag är blond av födseln. Om ni tycker jag är blåst också skiter jag fullständigt i.

Ni får väl se.

 

Oj, nu låter jag otrevlig. Vi tar och börjar om.

 

Hej, det är jag som är Maria Johansson och detta är min historia!

Ingen jävel ska avbryta mig. Klaga inte på hur jag skriver, tack – inget gnäll över att jag ibland skriver ”jag” och ibland ”hon”. Eller att det ibland är NU och ibland någon annan gång. Håll bara i skallen att det är Maria Johanssons historia, så ska det väl inte vara så jävla svårt att hänga med.

Denna vrede. Men nej, den kom senare.

Nu tar vi detta från början. Den dag jag insåg att jag var 42,5 år gammal och vägde 67,4 kilo.

 

*

 

Maria slår på familjedatorn, vill läsa den där artikeln från den fjärde oktober igen. Säkert finns den någonstans på internet. Var det verkligen exakt 67,4 kilo? Siffror har alltid varit svårt, de bråkar, kastar sig om varandra, skriker högt men meningslöst. Matten i skolan gick det inte så bra med.

Fast den hade hon ju ändå ingen större användning för sedan.

”5 kilo tjockare 67,4 kg” skriver Maria i sökfältet och mycket riktigt poppar den där artikeln upp. 67,4. Jo, så var det. Siffrorna lyser lika tydliga mot henne från skärmen som från den digitala badrumsvågen.

Jaha, tänker Maria. Lustigt.

Fast i hennes bakhuvud känns det snarare olustigt.
Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.
– Mamma jag behöver datorn!

Emmas röst är gäll och i förväg beredd på mothugg. Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Ja, ta det lugnt, svarar hon och försöker låta lugn själv. Jag är klar nu.

Hon reser sig från stolen, fast inte alltför snabbt, och gör en mental notering om att säga till Emma om en timme. Då får det räcka.

Emma suckar högt, som om hon hört tanken, och kastar sig över datorplatsen.

– Alltså jag måste få en egen! Jag skulle få det när jag fyllde tolv, hallå, det är jättelänge sen!

Maria känner irritationen växa.

– Tretton, sa vi. Du sa tolv.

– Alla andra har egen dator! Och jag får aldrig låna Simons.

Maria står bakom stolen, maktlös. Storebrors dator köpte de billigt, men nästan ny, av en bekant för några år sedan.

– Jo men vi ska köpa en, säger hon med lite snällare röst och tittar nästan ömt på det blonda bakhuvudet. Det gick åt så mycket pengar i somras bara. Be pappa att kolla på det!

– Men jag vet ju redan vilken jag vill ha!

Emma klickar frenetiskt på webbläsarikonen.

– Och den här är så seeg! Och vet du de sa på samhällskunskapen i dag att alla i Sverige har 1,12 dator var, så då borde vi ha fyra. Minst! Eller är vi fattiga eller?

– Va? säger Maria och irritationen återvänder. Vadå en komma tolv?

Dessa jäkla siffror.

– Ja, det finns fler datorer än människor! svarar Emma otåligt.

Maria fnyser.

– Det tror jag inte på, alla kan inte ha så många! Det måste vara jobbdatorer.

– Men NEJ, såna man har hemma! Hallå kan du gå nu eller, sluta kolla vad jag gör!

Maria gör en liten strypgest bakom dotterns rygg, men avlägsnar sig.

Jag måste prata med Mikael. Kanske går det att hålla ut tills hon fyller tretton, som vi sa.

Men Mikael tittar på teve och Maria skjuter det hela på framtiden, där det hör hemma.
Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp.
Inte förrän klockan 22 lyckas hon återta datorplatsen. Emma går muttrande och borstar tänderna, smäller i badrumsskåpet.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp. Men när det blanka fönstret stirrar mot henne känns hjärnan med ens lika blank.

Vad var det? Inte Emmas datorinköp. Inget med barnen. Kolla Facebook? Nä, det gjorde hon ju i går. Inte ofta någon säger något intressant där.

Längst bak i medvetandet finner hon en liten tagg: 67,4 kilo.

Äsch, det var väl inte det jag skulle kolla upp, det var ju inte viktigt?

Men nu sitter hon ju där, så då kollar hon det ändå.

Om Medelsvensson har gått upp fem kilo på tjugofem år, och allt fler är överviktiga, betyder det att jag väger för mycket då? Om jag väger som alla andra. Och alla andra är tjocka. Eller … Ja, hur som helst spelar det ju ingen roll hur mycket jag gått upp på tjugofem år, då var jag ju … sjutton! Maria fnissar till.

Medan tankarna vindlat har Google tänkt klart. Sökningen ”medelvikt kvinnor” leder in på Statistiska Centralbyråns hemsida.

Vilken otrolig massa siffror. Maria rättar till läsglasögonen, kisar och skummar igenom. Ser förkortningen BMI. Ja, normalt sådant har hon, det vet hon ju.

Så varför bryr jag mig?

En ljusblå ruta i högra hörnet fångar hennes öga. Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år gammal, står det. Maria blinkar irriterat åt rutan.

Fyrtiotvå och ett halvt, ja som jag.

Och? Jag är normal, det är väl bra!

– Du nu skulle jag verkligen behöva kolla en grej, säger Mikael bakom henne.

När Maria återigen reser sig från stolen har taggarna bak i huvudet på något sätt blivit två.

 

2.

Det var en gång en kvinna som hette Maria Johansson. Jag trodde att jag kände henne väl.

Vi växte upp i samma kropp. Den var ordinär, blev med tiden en kvinnokropp som hon köpte 75B-kupor till. På längden stannade hon strax under 166 centimeter.

Detta visste hon om. Och hon visste om att hon fick en son när hon var 27 år gammal och en dotter när hon var 30. Liksom att hon gifte sig samma år som dottern föddes, med den två år äldre Mikael. En pingstafton med växlande molnighet hade det varit.

Allt detta visste hon om.

Men var hon medveten? Nej.

 

*

 

Det har hunnit bli januari. Det blåser iskalla vindar med glassplitter i runt Stockholm.

Om jag vore där.

Det är jag inte, och ta det lugnt, jag ska berätta vad som hänt mellan oktober och nu.

Men inte nu.

För nu ska Maria Johansson berätta om när hennes så kallade väninna drog med henne på en kurs för att Hitta Självkänslan och Hela Själen.

 

*

 

Jag skulle snart fylla fyrtio. Tessan hade nyss gjort det, kanske var det en utlösande faktor. Alla ska ju krisa i alla åldrar nu för tiden.

Det började ganska trevligt. Ja, inte finna-sig-själv-delen, men upprinnelsen. Vi åt ute, utan män och barn, för en gångs skull. Drack ett par glas vin. Tessans blick och mitt sinne hade nog just blivit lite dimmiga, när hon plötsligt började prata om att det fanns mer i livet. Att hon hade insett en massa saker den senaste tiden.

Hur då mer i livet, undrade jag.

Tänkte: Jo nog finns det mer i livet, för den som har råd.

– Alltså jag köpte en bok på nätet, den är verkligen fantastisk! svarade Tessan.

Innan jag hunnit varken förstå eller fråga bubblade hon vidare:

– Att läsa den var som en enda stor aha-upplevelse. Du vet att jag ofta oroar mig för saker, inte minst på jobbet, och hemma irriterar jag mig på Anders, och vi har inte sex så ofta … och du vet hur det är, man börjar tänka är jag för gammal, ska jag köpa ny garderob, eller lyfta brösten, ha ha! Nä men du vet. Men allt handlar om självkänsla! Och den kan man göra något åt själv, sluta skylla på andra.

– Ja-ha, sa jag en aning överväldigad. Har du gjort det då?

– Vadå?

– Gjort nåt åt ditt självförtroende! sa jag och tog en stor klunk vin.

Jag hörde att min röst lät aningen hårdare än vanligt, en klang av misstro. Och ändå, under den, växte en längtan.

– Inte självförtroende, självkänsla! Det är olika saker. Och ja, det har jag. Jag mår så mycket bättre!

Har ni mer sex, tänkte jag men sa det inte.

– Hm. Bara av att läsa den där boken? sa jag i stället och tittade ned i jordnötterna.

– Ja, och så är det övningar och sånt man ska göra med sig själv … Maria, var inte så skeptisk! Vet du, jag tänkte gå en helgkurs med hon som har skrivit boken. Snälla, följ med!

Tessans ögon bedjande men samtidigt lite fnittriga över vinglasets kant.

Jag skulle ha svarat: Om du nu har så jävla bra självkänsla behöver du väl inte hålla mig i handen.

Men jag sa ”Njaa …” och Tessan sa ”Men jo! Det blir roligt!” och så böljade det fram och tillbaka på det sättet några gånger och så slipades n:et sakta men säkert ned och jag sa Ja.
Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig.
Hemma möttes mina planer på att vara borta över en hel helg med minst lika mycket skepsis som jag själv först känt. Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig. Jag sa att det nog inte var så bra mellan henne och Anders, att hon behövde det här för att komma iväg och må bättre, och inte vågade åka ensam. Mikael grymtade något svårtydbart men inte helt vänligt, gav mig en smal blick över tidningskanten.

Jag undrade nästan om han trodde jag var otrogen. Ignorerade den lilla rösten någonstans inne i mig, som sa att otrohet nog egentligen vore mer lockande än en kurs i Personlig Utveckling.

Sedan var det dags att gå till jobbet, och jag gick där i 8,75 timmar och ältade. Skulle jag slingra mig ur det hela eller ej? Tessans besvikelse. Mikaels ovilja. Blandade förebråelser.

Men när jag kom hem igen verkade maken lugnad. Sa att det säkert kunde vara bra för mig att ”komma iväg lite”. Jag misstänker att han hade passat på att kolla med Anders, om dennes fru verkligen också skulle åka och Finna Sig Själv den där helgen.

Så blev det bestämt.

Jag hade ju faktiskt redan sagt Ja till Tessan.

 

Ungarna blev inte förkrossade direkt. Jag fick bara lova att se till att Emmas snyggkläder var tvättade innan jag åkte, för det trodde hon inte pappa om att kunna fixa. I övrigt såg de nog fram emot en helg med mycket hämtmat.

Simon frågade dock om jag blivit knäpp, om det var någon sorts terapi. Jag minns hur illa berörd jag blev. Antagligen rodnade jag. Hans blick som först varit hånfull blev med ens oroad på riktigt.

– Nej då, svarade jag så glatt men bestämt jag kunde. Det är bara en trevlig grej, lite meditation och grejer, alla gör sånt nu för tiden!
Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.
Så var det dags. Vi tog Tessans bil. Kursgård i Sörmland.

Jag hade oroat mig för att inte passa in. Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Jag hade inte behövt oroa mig. Det var sex andra kvinnor i vår ålder och våra kläder, och en ensam karlstackare.

Sedan kom hon som skulle leda oss in i den nya förståelsen för oss själva. Också i vår ålder, men solbränd, smal, snygga ljusa kläder, långt brunt lockigt hår. Det enda hippelika med henne var ett halsband med något slags orientaliskt hänge. Och bröst som stod rakt ut utan bh, men det var snarare kirurgknivens förtjänst.

Vi blev välkomnade. Fick en smoothie. Fick oss rummen tilldelade.

Ledarkvinnan verkade glad och snäll. Eller läskigt lycklig på det där frireligiösa sättet, kan jag tänka i dag.

De kommande timmarna skulle jag märka att hon kunde få en hård glans i ögonen, som kom henne att likna enhets-chefen Ewa.
Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.
Dags för samling. Vi presenterade oss, vi nickade åt varandra, vi skulle berätta varför vi kommit dit. Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

– Jo, sa jag till slut.

Till och med det lilla ordet fastnade i strupen. Vad skulle jag säga? Jag trodde nog att detta kunde vara en nyttig erfarenhet, eftersom så många ändå åkte på sådant här. Men vad jag egentligen ville visste jag inte.

Jag kraxade något om att jag ville stärka min självkänsla och att det var trevligt att vara där.

Sedan skulle vi sitta i fåtöljer i ett rum med vita väggar och blunda. Ledaren mässade lågt och entonigt, sa åt oss att slappna av, tänka på platser vi tyckte om. Jag försökte, försökte hårt. Ville tänka på sommarstället vi haft när jag var barn men av någon anledning såg jag bara tvättmaskinen där hemma. Ryckte till när någon plötsligt tog på mig.

– Du är inte avslappnad, Maria, sa ledarkvinnan vänligt.

Jag kände mig misslyckad.

Hon fortsatte, sa att vi skulle räkna andetagen. Andas tio gånger, sedan hålla inne andningen tre sekunder, andas ut lika länge, fortsätta så, andas in sex sekunder.

Räkning är inte vad jag kallar avslappning, och jag blev yr.

Kvinnan rörde vid mig igen. Jag ryckte till lite den här gången med, och slog ofrivilligt upp ögonen. Såg enhets-chefen ovanför mig.

– Nej, blunda, sa kvinnan som inte alls var Ewa. Har du hittat din plats? Känn efter i ditt inre.

Jag kände att jag var kissnödig.

I dag hade jag pissat rakt på henne.

Sedan sa hon att vi skulle fortsätta blunda, men börja tala. Var och en skulle berätta om de krav vi kände att omgivningen ställde på oss. Ledaren sa stilla våra namn i tur och ordning. Jag ansträngde mig för att inte glänta på ögonlocken när någon annan pratade. Folk sa allt möjligt, relationer, barn, det perfekta hemmet, jobb.

Jag minns inte vad jag sa när det blev min tur, bara att mitt ansikte hettade. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde men var övertygad om att alla andra kisande betraktade mig.
Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.
Äntligen fick vi öppna ögonen. Ledaren pratade på, någon sorts sammanfattning, berättade hur bra vi skulle må efter denna kurs. Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Så blev jag plötsligt medveten om en jobbig tystnad. Ledarkvinnan tittade intensivt på mig.

– Maria, sa hon, jag känner att din själ är gammal. Du är reinkarnerad. Du måste förvalta den visdomen bättre.

Dessa skammens ögon på mig. Jag rodnade igen. Var osäker på vad reinkarnerad betydde, men nickade lite.

Man kan ju fråga sig varför Personlig Utveckling ska utföras i grupp.

Men jag frågade inget. Jag bara flöt med.

Dags för lunch, och jag tyckte att ledarkvinnans ögon hårdnat för gott, i alla fall varje gång de vändes åt mitt håll. Kanske var hon avundsjuk för att hennes själ inte var lika gammal?

 

Därefter är minnet av det hela lite dimmigt, trots att vi garanterat inte fick någon alkohol. Skulle gissa på någon sorts förträngningsmekanism.

Timmarna flöt på, det var gruppsamtal och motivationsföreläsning och mer räkneavslappning. I pauserna och på kvällen fiskade jag efter hur Tessan upplevde det hela, men hon verkade bara frälst. Jag log tillbaka och försökte verka uppskattande jag med.

 

Jag fick knappt en blund i ögonen den natten. Nästa dag kändes på alla sätt som en ond dröm, men jag gjorde mitt bästa för att ta mig igenom den helskinnad.

 

När vi hade slutsamling efter lunchen var jag omtumlad – den delen av min framtvingade sammanfattning var sann. I övrigt rapade jag upp samma ord som deltagarna innan: styrka, lugn, självkännedom, vardagen, tack.

 

Inte fan var Maria Johansson mer medveten efter den helgen.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
15 hours sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinet 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad