Vi vågar inte se allvaret i journalistikdöden

Riskerna med det förändrade medielandskapet kan inte bagatelliseras bort. Det vill till helt nya grepp för att fylla hålet efter den döende dagstidningsjournalistiken.

Ledare
Stampenkollapsen är bara ett exempel på de drastiska förändringar som det svenska medielandskapet genomgår. I Stampen Local Media ingår bland annat dagstidningarna Göteborgs-Posten, Hallands Nyheter och Bohuslänningen.
Foto: Adam Ihse/TT

I onsdags ansökte mediekoncernen Stampen – med flaggskeppet Göteborgs-Posten i spetsen – om ytterligare tre månaders förlängning av företagsrekonstruktionen för sina olika bolag. På vanlig svenska betyder det att man vill ha ytterligare ett kvartal på sig för att komma överens med de banker, företag och privatpersoner som man är skyldiga pengar om att få skriva ned skulderna – för att slippa gå i konkurs. Ändå talar flera bedömare om att just konkurs i slutändan kan bli oundvikligt.

Stampenkollapsen är bara ett exempel – om än det mest skandalomsusade – på de drastiska förändringar som det svenska medielandskapet genomgår.

Stampenkollapsen är bara ett exempel – om än det mest skandalomsusade – på de drastiska förändringar som det svenska medielandskapet genomgår. Även i lägen där det inte, som i fallet Stampen, ligger uppenbar ekonomisk skörlevnad i bakgrunden kan konsekvenserna för tidningsläsarna komma att bli mycket märkbara.

I somras förelades lokaltidningsjätten Mittmedias styrelse två förslag för dess tidningars framtid. Enligt det mest omvälvande av dem, som nu nått offentligheten, skulle koncernens 555 journalisttjänster bantas till 133 och de nuvarande prenumererade morgontidningarna göras om till gratistidningar med utgivning cirka tre gånger i veckan. Abonnenterna skulle erbjudas att prenumerera på en helgtidning där 80 procent av materialet är gemensamt för alla tidningarna. Ett grundskott mot svensk journalistik utanför storstadsregionerna.

Som vid varje stor strukturförändring i samhället tjänar det visserligen föga till att begråta det som en gång var. Den digitala revolutionen har inneburit att nyhetsmaterial blivit allmänt tillgängligt på nätet, men ännu har mediekoncernerna inte hittat något sätt att i tillräcklig utsträckning ta betalt för det elektroniska stoffet, eller för den delen behålla den gamla papperstidningserans annonsintäkter.

Det finns inga möjligheter att rulla tillbaka bandet, och man kan på goda grunder hävda att det är tidningskoncernernas misslyckade hantering av den nya situationen som är huvudproblemet, inte den nya tekniken som sådan.

Nedgången lär nu bara eskalera.

Men det gör inte att följderna kan bagatelliseras bort. Redan 2014 visade en undersökning att antalet lokalredaktioner på tio år minskat från 258 till 164. Nedgången lär nu bara eskalera.

Det betyder en kraftigt inskränkt massmedial offentlighet för de boende lokalt, färre lokalnyheter för riksmedier att plocka upp och framför allt att mycket av granskningen av lokala politiska och ekonomiska makthavare går om intet. Det sistnämnda kan ha förödande följder ur ett demokratiskt perspektiv – och då inte i demokratiordets snäva, parlamentariska betydelse, utan vad gäller människors möjligheter att få kännedom om och ifrågasätta makt och privilegier i sin vardag.

Naturligtvis kan de förändringar som nu sker i viss mån fungera som en sporre för dem som vill satsa på att utveckla nya medieformer, i en del fall säkert också utifrån progressivare utgångspunkter än de etablerade pressdrakarnas. Men när åsiktsjournalistik av modellen ”välj den webbnyhetssajt som bekräftar din världsbild” tar över, vilket varit den hittillsvarande trenden, är det knappast till fördel för den som vill att det radikala samhällskritiska perspektivet också ska beledsagas av djuplodande nyhetsförmedling och granskning. Avpixlatboomen har också visat att det hittills inte är arbetarrörelse- eller vänstergräsrotsjournalistiken som blivit nyordningens vinnare.

Och arbetarrörelsens och vänsterns lite tvångsmässiga osentimentalitet i dessa frågor – vare sig den tar sig uttryck i LO-pengar som plöjs ned i opinionsjournalistik av ett slag som det ändå knappast råder brist på eller i clickbatinginriktade webbgratistidningsprojekt – innebär tyvärr att man inte ser problemet i vitögat.

Till att börja med krävs att vi erkänner problemet – och inte inbillar oss att fler opinionssajter kan vara en fullgod ersättning.

Det vill helt enkelt till helt nya grepp för att fylla hålet efter den döende dagstidningsjournalistiken. Till att börja med krävs att vi erkänner problemet – och inte inbillar oss att fler opinionssajter kan vara en fullgod ersättning – och därefter att vi konstruktivt griper oss an hur vi kan lösa det. En ny arbetarrörelseoffensiv för granskande journalistik? Krav på ett utökat uppdrag för public service, med än mer skriven journalistik och utökad lokalbevakning? Diskussion om hur vi kan verka för en ny sorts presstöd som premierar granskning och fördjupning?

Vi har antagligen inte mycket tid att förlora om vi vill ha kvar en nyhetsjournalistik värd namnet i det här landet.