Hejdå Björn!

Arbetaren har sorg. En kär och uppskattad kamrat och mångårig medarbetare har lämnat oss. Björn Pettersson avled den 12 augusti i Bollnäs, Hälsingland, där han bodde sedan några år tillbaka. Johan Apel Röstlund minns en inte bara glimrande aktivist utan också en lång och nära vänskap.

Så gick tåget och alla de där orden man ville säga stannar på ett papper du aldrig kommer att läsa. Älskade Björn, jag hoppas du fått ro nu, var du än befinner dig.

Du som de sista elva åren tvingades kämpa som få andra för att få tillvaron att gå ihop, men som aldrig – inte ens i dina mörkaste stunder – gav upp drömmen om något bättre. Vare sig det handlade om ditt eget liv eller andras.

Du som på både gott och ont kände samma solidaritet med de bombade barnen i Gaza som med de tilltufsade speltorskarna på den lokala pizzerian. Som kämpade på gatorna i Genua, Göteborg och Gävle och som hade den internationella solidariteten som ledstjärna i vad du än tog dig för. Ord räcker inte till.

Foto: Privat
Björn Pettersson.
Foto: Privat

På Arbetaren drog du länge ett tungt lass som marknadsförare, och jag minns många långa kvällar på Joe Hill-gården där du satt och skötte prenumerationsregistret samtidigt som du planerade demonstrationer, skrev flygblad och lotsade in oss yngre i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF.

För många var det oklart vilken tjänst på gården du egentligen hade. Var det för Arbetaren, LS eller något helt annat? Du var bara en självklar del av verksamheten och fixade det mesta som spindeln i ett nät för en hel generation nya aktivister i slutet av 1990-talet. Innan dess var du en viktig pusselbit i återuppbyggandet av SUF och tidningen Direkt Aktion.

Men jag väljer att minnas dig bäst som vän. Oförglömliga, ibland helt vansinniga upptåg, och för det mesta med ett stort leende på läpparna. Du var ju killen man skriver romaner om.

… vi var många som älskade varje minut som vi spenderade tillsammans med dig. På bilresor, på stränder och i barer. I demonstrationståg, på gatorna under blockader, på fotbollsläktaren när Gefle IF spelade eller på helt vanliga tisdagsmöten framför högar av papper.

Fan också, du var han som älskade att leva och som just precis därför ibland levde lite för mycket. Och som ville att vi andra skulle leva vi med och vi försökte och vi hade roligt och vi var många som älskade varje minut som vi spenderade tillsammans med dig. På bilresor, på stränder och i barer. I demonstrationståg, på gatorna under blockader, på fotbollsläktaren när Gefle IF spelade eller på helt vanliga tisdagsmöten framför högar av papper.

Trots din oro sedan sjukdomen slog till slutade du aldrig bry dig om andra. Du ringde nästan dagligen och frågade hur allt var. Rekade läget på redaktionen, kommenterade artiklar eller bara för att berätta att du slängt in en hundring på en häst med samma namn som min son inför helgens V75.

Tomheten är redan enorm, älskade Björn. Om du bara visste vilket oändligt hål du lämnar efter dig i så många människors liv. Jag hoppas du fått ro nu. Att du kanske sitter på ett litet torg strax norr om Barcelona, dit du åkte för att agitera bland papperslösa lantarbetare, och dit du alltid längtade tillbaka. Med solen glittrande i ögonen och en alltid lika varm sommarbris som fläktar svalkande bland de många gränderna.

Du var den bästa som ville få ut det mesta av de flesta. Och jag glömmer aldrig orden som du ofta avslutade dina brev med: ”Det var inte bättre förr, det blir bättre sen”.

Om jag någonsin öppnar den där baren vi drömde om att öppna, har du ett bord reserverat för dig.

Tankarna går nu till din familj, men också till alla vänner och kamrater som, likt jag, haft den stora glädjen att dela både drömmar, skratt och gråt tillsammans med dig.

Björn blev 40 år.

Oändligt saknad, aldrig glömd.