Sommarföljetongen: Gudarna – del 16

DET SEXTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om jag får storhetsvansinne spelar det ingen roll för jag behöver bara ägna en sekund åt att tänka på min fitta. Som är helt blå. Som är sönderpenslad med frätande vårtmedel. Sorry, Ann Bidén, kära skolsköterska, men det här är beyond din kompetens. Jag skulle aldrig offra min fittas hemlighet för dig. Hur stort ditt förstoringsglas än är.

Tänkte jag.

Det sved mellan benen. Folk på skolgården överallt. Ett stort mingelparty för att driva ut förra månaden mars. Skolans Operation Dagsverke-dag har verkligen förvandlats till en svensk mässa i ung företagsamhet på bara några år. Det räcker inte att spela gitarr i tunneln mellan centrum och Vegavallen längre, gå med bössor med Röda Korset­loggan. Calle och Amin var till och med uppklädda i kostym.

Jag såg henne. En klippdocka. Hon var som utskuren. En filmisk specialeffekt. En hög tidningar på armen för att se viktig ut. Och hon hade rosa hår. Det gled mjukt ner över den gröna bomberjackan.

”Vad fan har du gjort?”

Lilly smekte av sig mössan. Uppe på hjässan var håret blont. Jag såg en ny rosasmetig läppglans glittra över läpparna.

”Bara i topparna!” skrattade hon och skakade på håret så att det rosa dansade över ryggen. ”Jag ville färga fram våren!”

Vi såg upp i himlen. Den var kristalliskt blå. Jag krampade bort det kalla svidet jag drog runt på mellan benen. Lilly pekade.

”Det där är en stor, fucking sol, baby Jane!”

Hon dansade runt framför mig, snurrade, flaxade, ville dra med mig i hennes doft, hennes sorglöshet, som om halvårets långa mörker och skugga hade undgått henne. Allt hon skulle se var alltid sol. Ett fritt fall, men fullt av sol. Jag förstod inte hur hon kunde vara så lycklig, efter allt hon gått igenom. Var det henne eller mig vi fokuserade på att rädda idag?

Där kom Mahmoud och Bita genom myllret.

Russinen i kakan.

Det var då jag förstod det. Att Bita är min bästa kompis. Jag loopade med synen, över Lilly, bort till Bita, och vid Bita var det som att få en stor chokladbit inpressad i munnen. Det kändes lite sorgligt. Tretton år av systerskap. Lilly lärde mig allt. Och nu måste de nya tretton åren börja.

En tidning hade blåst ner på marken. Lilly började spela fotboll med den. Vi passade tidningen mellan oss, Mahmoud tog över bollen medan Bita kramade om mig.

”Hej joon.”

Vi kanske passar ihop rent genetiskt? Som om våra själar är biologiskt kodade. Jag sniffade in i hennes axel.

Lilly, det var som om någon lagt E i hennes frukost-O’Boy, hon sprang över skolgården, hämtade dramatenväskan som stor kvarglömd under lindarna, de som luktar så gott när det är juli och man bara måste besöka sin tomma skolgård för att uppleva hur fejkad skoltiden på riktigt är.

”Saweeet!” skrek Bita när väskan skraprullade över asfalten.

Jag sa:

”Är den full?”

”Dyngfull”, skrek Lilly tillbaka. ”Full som en kastrull.” Hon lämpade av den i min hand.

”Vem tar hand om våra pengar?”

”Jag”, sa Mahmoud och pekade på sig själv. ”Jag gick business school.”

Bita gick armkrok med honom hela vägen ut.

Skolgården var som en apelsin någon höll på att suga saften ur. När vi stod ute på Gävlevägen igen, i den tunna blåsten, i den nya friheten, i det totala kick-ass-livet som låg framför oss, fanns bara det vita skalet kvar.
Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.
Så fort jag andades genom näsan kände jag den: lukten av rått kött. Det var våren som pruttade oss i ansiktet.

”Känner ni?”

”Vad menar du?”

”Att det luktar rått kött här.”

”Euuw. Jag känner inget”, sa Bita.

”Finns det ett slakteri någonstans i närheten?”

”Jag har hört att vår skola var ett slakteri på nittonhundra­talet”, sa Lilly bestialiskt.

”Lägg ner.”

”Det är sant!”

”Jag vet, du känner lukten av symboliskt döda hundar”, sa Bita och gjorde segertecknet.

Mahmoud gick bredvid och rullade väskan som om vi var vilka pålitliga partimedlemmar i Folkpartiet som helst.

”Det kanske är en biverkning av vårtmedicinen”, viskade Bita allvarligt.

Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.

Vad var vår motsvarighet?

Vem tänkte satsa på oss?

SVAR: INGEN! VI SKULLE FÅ SATSA PÅ OSS SJÄLVA HELA LIVET!!!

Jag tänkte på Daniel Abdollah. Höll händerna i fickorna. Solen gick i moln. Han var i alla fall annorlunda. Och livet var en gåta. Jag skulle inte kunna lösa den. Hund­bladet låg hoprullad i min ena näve. Jag var lite stolt. Genom blå­fittan, och arvet av sorg bakom skallbenen, hade jag i alla fall åstadkommit något stort. Skrivit en text som kunde förändra. Jag tänkte på farmor. En gud ska alltid behöva föda en dog. Jag ångrar ingenting. En kronisk underordning. Så länge jag kunde skriva om den skulle jag åtminstone vara fri.

”Vi börjar med den här bostadslängan”, sa Bita. Mahmoud rullade dramatenväskan i en elegant båge runt hundbajshögen som uppenbarat sig på trottoaren.

Som om jag inte visste varenda jävel som bodde här. I de vissna låghusen. Alla hus i Tierp är låghus, som om en stor osthyvel sänkt sig från himlen och hyvlat ner hela skiten. Det ska rimma med övriga Uppland.

Men Tierptrakten kryllar av hundfolk, vilket är bra om man vill sprida förtäckt information som får människor att tänka i andra banor. Kennelägare, hunduppfödare, hundvänner och agility-tränare. Kaninfolk, som sadlat om till hundfolk.

Hundbladet.

Att vända blad i framtiden.

Att åstadkomma något.

Det var bara det.

Mitt liv kunde te sig som en freakshow, en hop­diktad reality-serie under stenhård regissering, ett slocknat förhållande mellan två gothare till tonårsdrägg, en resa till Borås som aldrig blir av. Men så länge min hjärna bär mig, och mitt hjärta är fritt från yttre påtryckningar, så länge Gun Hellman inte indoktrinerar mig att tro att flickskapet bara är en milstolpe på vägen till hennes kvinnofulländning, så länge pappa inte blandar ihop mig med en fläskkarré på Lidl och marinerar mig i en plastpåse full med peppar, soja och salt. Så länge mamma bara är en människa som vilken som helst i mitt liv.

Then there maybe is a God.

”Hundbladet?” sa Lilly glittrande med sin läppglans på­slagen som en mänsklig siren av sweetness. Den morgonrocksklädda damen i papiljotter såg ut som om hon vunnit på Postkod­lotteriet. En hund tassade fram. Som om vi regisserat allt. Den unkna lukten från djupet av lägenheten tog sig ut genom andetagen när hon pratade.

”Jag har alltid saknat ett vettigt Hundblad.”

”Grattis”, sa Bita lyckligt.

Mahmoud och jag stod bakom.

”Det kostar tjugo spänn.”

Damen hostade och hasade iväg till en grå jackficka som hängde i hallen. Krullade upp en gammal tjugolapp i sin hand.

”Vad går pengarna till?”

”Grekland”, sa jag bakifrån. Tanten kisade mot mig. ”Det är mottagarlandet i år. De har det rejält kämpigt därnere.”

”Hoppas dom tar hand om sina grekiska gatuhundar nu då”, skrockade damen.

”Det ska vi se till”, sa Lilly.

Sedan fick vi liksom bråttom. Hela området måste tömmas innan någon Hundbladsägare fick för sig att sätta på en slät kopp kaffe, krypa upp med benen i soffan och slå upp bladet på förstasidan.

Där min ledare stoltserade. Mitt brandtal om feminism.

Emellanåt exploderade jag av skratt och lycklig sockerdricka inuti och fick lov att samsas om kroppar att krama: Lilly, Bita, jag slängde mig över dem, vi skrattade, var helt högljudda och galna, ekade i trapphusen.

”Alla är fan hemma här! Är alla i hela Tierp arbetslösa?”

Mahmoud svarade: ”Faktiskt, de kan jobba natt. De kan jobba kväll. Man kan vara egenföretagare. Människor lever sina olika liv.”

”No shit”, sa Bita.

En hund skällde. Dörren öppnades och en fet kamphund vällde ut. Ägaren höll fast den stretande besten i ett hårt läderkoppel.

”Är det ni som skriker? Vad händer här?”

Vi hade krupit upp i trappan. Mannen bar ett svart nätlinne och svarta tatueringar på armarna som löpte hela vägen upp till halsen.

”Vi säljer Hundbladet”, pep Lilly. ”Tjugo spänn.”

Jag rafsade ner ett Hundblad på golvet framför honom. Precis en sådan man som skulle behöva nås av den viktiga informationen. Jag glömde vårtan. Jag glömde sorgen mellan benen. FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ HELA DAGEN KÄNDE JAG MIG SOM EN GUD!

”Du kan få gratis premieprenumeration om vi får din adress och hundra spänn i förskott.”

Sa jag.

Vi kvävde ett fett jävla fniss tillsammans.

Mannen kastade iväg hundralappen utan att se åt oss.
Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.
Jag var så stolt över Mahmoud. Över att vi var ett helt resursteam av feminister, influgna från himlen. Bita skojade att Mahmoud var den riktige guden med skägg och vitt hår, och vi var hans marionetter.

”Bra jobbat, gods. Bra jobbat.”

Bita dunkade sin pappa på axeln.

”Bra jobbat, baba. Bra jobbat.”

Jag hatar det där ”bra jobbat”. Bita som är arbetsskygg borde inte få använda det så mycket. Men det är sådant man säger när det inte längre finns några ord. Det är liksom svenska för kärlek.

Men jag höll tyst om det.

Lilly hoppade runt som om det var sommar och trottoaren hennes surfingbräda. Som om vinden i det rosa håret kom direkt från havet.

Jag drömde om sommaren. Sommaren efter trean.

En hård jävla början på ett liv.

Varje sedel lämpades rakt in i Mahmouds famn. Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.

På skolgården drev Calle runt med en hatt.

”Bitte, Bita”, skojade han och tiggde pengar. ”Bitte, Bita.”

Calle, som Bita hatar. Calle, som hela högstadiet kallade Bita Hosseini för ”Bita Hasselnöten”. Jag fattar inte att han vågade. När självaste Mahmoud var med. Hur vågade han skämta om någons dotters namn? Men vissa killar ska bara insistera på att inte äga någon finess.

”Vad heter du?” sa Mahmoud.

De hade ställt sig mitt emot varandra.

”Calle”, sa Calle svagt.

Mahmoud drog fram en tjugolapp ur innerfickan och placerade den mitt i Calles hatt. Calle tittade ner i den bruna filt­gropen, a.k.a. symbolen för hans själsliga anushål. Han var mer än förvirrad nu.

”Varsågod så mycket, BALLE”, sa Mahmoud stenhårt med en blick som om han var tränad i militären och aldrig tänkte låta de ränderna gå ur.

Jag kramade om Mahmoud, det var efter Bitas och hans kram, efter att Lilly hade sagt att Mahmoud också var en fucking gud, och jag bara ökade, ökade inuti, som ett schakt som aldrig ville sluta vidgas.
”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”
Freddie är en kort kvinna som jobbat ihop med min pappa i många år. De var fritidsledare tillsammans. Freddies dubbel­haka gör henne till en look-alike av en pelikan. All annan personal har små effektiva snurrstolar i arbets­rummen. Men Freddie har en fåtölj. Hon kallas för Munken.

”Sjung, sjung, sjung!”

Förut var Munken sjukskriven. Men nu stod hon livs levande och viftade med fingrarna på aulans stora scen.

”JAG SKA FÖLJA DIG GENOM ELD OCH VATTEN, ÖÖÖÖVER LAND OCH HAV”, började Monas sånggrupp vråla i kör till Munkens dirigering. ”JAG SKA ÄLSKA DIG TILLS HJÄRTAT SLUTAR SLÅÅÅÅ.”

De drog ner enorma applåder. Munken strök sig själv över de mjukisbeklädda armarna på scenen.

”Jag får ståhud”, sa hon i mikrofonen. Det fick Calle, Kevin och Amin att bryta ihop i ett tungt rassel bakom oss. ”Välkommen upp nu, kära rektor Catharina Blomsteräng Swärdh!”

Som om vi höll en gala för Rädda Barnen.

Jag knep ihop ögonen. Det kändes som om hon gick med stilettklackar genom mitt hjärta.

Bita nöp mig i armen. ”Du ångrar ingenting”, viskade hon med den hårda, gröna blicken.

”Okej.”

Catharina Blomsteräng Swärdh glittrade i strålkastar­skenet. Hon hade glömt bort att den här skolan drogs med problem som: Spice, Ungsvenskarna SDU, boffning, misshandel, rasism och flera polisanmälningar om sexuella övergrepp. Hennes vita Lindex-kofta hade guldknappar.

”Jag vill rikta ett stort tack till skolans Operation Dagsverke-funktionärer. Rörbergsskolan har så fina eldsjälar vill jag tala om för er, som vi andra njuter resultatet av. Utan er hade vi inte stått här idag.”

Rektorn fick Mona, Embla och Vilma att resa sig upp och ta emot en gyllene stråle sol, direkt från hennes guldknappar.

Folket applåderade.

”Mjau”, sa Bita i mitt öra.

”Och nästa sak jag vill uppmärksamma är den som har dragit in mest pengar på förhand till årets projekt.”

En kort sekund av förväntan.

”Varsågod att komma upp på scen, Daniel Abdollah!”

En rungande applåd medan Daniel As virvlade upp på scenen i sina mest skinande, vita skor.

”Jag är kär i honom”, pep Lilly.

”Fortsätt var det då”, fräste jag.

Som den perfekta kopian på Eric Saade. Daniel hade till och med en pizzakartong i handen, som han snurrade på ett pekfinger. Rektorn gjorde en liten intervju med honom på scenen. Typ ”Hur många pizzakartonger var du tvungen att vika?” ”Vilka levererar du åt?” ”Inser du vilket uppsving för Tierps företagsamhet du är?” ”Tio tusen kronor. Du anser alltså att företag även kan syssla med välgörenhet? Vilket mod!” ”Har ni några frågor att ställa till skolans hjälte, Daniel Abdollah?”

Bita räckte upp handen.

”Nej, lägg ner”, viskade jag. Men Bita sträckte upp den hårdare. Tröjan åkte upp och visade huden mellan leggings-­adidas-byxan och behån.

Rektorn valde någon annan.

”Hallå, jag vill säga något”, ropade Bita över aulan.

Daniel Abdollahs vita skor hade redan börjat röra sig bort över scenen, mot den lilla trappan som skulle ta honom ner.

”Det är vår tur nu”, skrek Bita och började gå mot scenen. ”Kom, gudarna, kom!”

Rektorn la ner micken med ett klick på talarbordet. Bita drog med sig applåder. Nu stod vi ensamma på scenen.

”Vi är här idag för att vi har dragit in enorma mängder pengar för vår satsning HUNDBLADET”, sa Bita och fick upp en tidning att vifta med. ”Det är dags att kasta ett hundben till alla er som är intresserade av HUNDAR i Tierp. Så ni får veta vad hundar egentligen GÖR. Hur de FUNKAR. Vad som är effekterna med att ha HUND, och så vidare. För det är så många som har FÖRDOMAR idag. Och där vill vi FÖRDJUPA lite.”

”Välkomna alltså att köpa ett ex. Kostar tjugo kronor. Kan förändra ditt liv.”

En intresserad applåd.

”Vi är inte ett företag, men vi heter GUDARNA. Okej? Vi är inte en grupp. Inte en ideell förening. Inte en vänskapssammanslutning. Vi är inte tjejer. Inte ett tjejgäng. Vi är ett FENOMEN. Vi är en VIRAL SUCCÉ. Vi är FUCKING GUDAR. Och vi vill att ni ska veta att vi finns.”

Nu var ögonblicket inne.

Bita tog upp Lillys selfiepinne från dramatenväskan och viftade åt mig att jag skulle ställa mig på knä.

”Härmed korar jag dig till en gud, en gud, och inget annat än en gud, Janne Lerngren”, sa hon högtidligt med mikrofonen i andra handen.

Jag smälte som en bit choklad i byxfickan.

En text som plötsligt börjar leva.

Ett halvår fullt av sol.

Lilly gled ner på golvet och blev korad likadant av selfie­pinnen. Jag såg små tårar glittra ner för hennes kinder och hamna i havet av rosa hår.

Att vi gjorde det här, och solen bröt in. Det var inte ens ett skämt.

”Jag korar mig själv till en gud, en gud, och inget annat än en gud”, sa Bita ceremoniellt med blicken vänd mot hela skolan.

Hela skolan, som tog emot vad vi just sa.

”Lyssna”, sa Bita i micken. ”Ni har just bevittnat världshistorien när den vänder blad. Jag vill att ni köper Hund­bladet som en solidarisk aktion och sen vill jag att ni läser hela tidningen. Det är Janne som skrivit.”

Jag bugade mot applåden.

”Och en sista sak. Amor Lindgren är inte här idag. Han är på hajk. Men jag tycker ni förtjänar att veta, att han har filmat två elever på skolan när de har haft sex. Lilly Karlsson och Daniel Abdollah. Mot Lillys vilja. Och han har gett Janne kondylom. Bara så ni vet. Bara så ni aktar er för honom.”

”APRIL APRIL!” skrek någon inifrån publikens djup.

Bita såg sig om efter oss.

”Ja, det var nog allt för idag, kära vänner. Och just det, by the way: ordet ’tjejer’, slopa det. Börja använd ’gud’.”

Ett brus genom åskådarhavet.

Jag såg min chans.

Man får inte så många i livet, måste ta dem man får.

”Och för övrigt anser jag att varje kille i skolan ska nappa på vårt erbjudande om sommarjobb”, pep jag.

Bita kollade förskräckt på mig.

”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”

Lilly nickade och snodde micken. ”Det är bara att anmäla er till mig.”

”Tack för oss”, sa Bita.

Vi klev av scenen. En viral succé. Ett fenomen. Jag har aldrig varit med om en större effekt. De gav oss rungande applåder så taket i aulan nästan brast. Catharina Blomsteräng Swärdh rörde inte en fingertopp. Mahmoud och Linn Hoffman ställde sig upp och applåderade mest i hela världen. Till min förvåning ställde sig Daniel Abdollah upp också.

Jag insåg att Gun Hellman gjorde sitt yttersta för att verkligen få till en applåd på andra raden. Det såg ut som om kroppsdelarna tumlade runt framför henne som i ett akvarium. Jag kunde inte annat än förlåta henne. Munken brast ut i ett leende stort som en foppatoffla.

Jag tänkte: Tur att pappa inte är här.
En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp.
Lilly slet upp sitt skåp och drivor av Hundbladet rasade ner i ett hav. ”Oj”, sa hon skrattande och började städa upp på golvet, som vilken blivande städare på äldreboendet som helst. Jag började bli nervös. Såg att Daniel Abdollah kom ångande upp bakom oss.

Jag, på den perfekta utkiksplatsen, såg kärlekskonturerna av Lillys rosa hår, såg Daniels längtan efter att borra ner något där. Sin kärlek, sin ensamhet, begrava resterna av sitt våld, klippa av banden till sin manlighet.

Han visste att jag tittade när han pressade sin Oscars­vinnande kropp, själva framsidan av den, mot Lillys mjuka, utputande bakdel, täckt av ett par ljusa, lagom utsvängda jeans. Hon snodde runt.

”Oj! Är det du?”

”Baby. Jag ville bara säga förlåt.”

Jag är inte din tolk. Jag är ingen fucking RIKTIG gud, i bemärkelsen att jag vet vad andra människor tänker. Men det här såg onekligen äkta ut, var ingen show, var inget lyckligt slut-happy-ending-neverending. Det var bara:

Killen med snygga kläder, populärast i skolan, kär i min Lilly, trycker sig mot guden med snyggast, krispigast outfit i vårens mode, och rosa, svallande hår.

Båda koncentrerade sig på att hålla höftpartierna hårdast mot varandra.

Lilly sa:

”Janne, kolla inte nu.”

Bita var som bortblåst.

Jag gjorde som hon sa, slog undan blicken, fast jag kunde inte hjälpa att jag tittade ändå.

Det bultade någonstans, jag visste inte längre vart. Jag svalde ner förkylningssnor och gråt på samma gång.

De kysste varandra, hårt och ärligt, det var något de behövde göra, något som bara kunde lösas just så. Med lite mänskligt slem och hud, samt uppvisningar för en mindre smygporr­tittande skara som behöver hjälp med intimiteten i sitt liv.

Jag tänkte: Har han öppnat Hundbladet? Är det här part of deras game? En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp. Jag suckade. Visste inte var Bita och Mahmoud befann sig.

Lillys och Daniels hångel djupnade, en låga som eldar upp sig själv i ett ostoppbart nafs, en orgel som dånar sönder skallen, en kyckling i hjärtat som vrider sig på en roterande butiksgrill flera varv. Det luktade fortfarande rått kött när jag andades.

Något pickade mig i ryggen. Det var Mahmoud. Hans vänliga, gröna ögon stack in något hoppingivande i mig.

Bita sysselsatte sig med att imitera hånglet framför oss, böjde på knäskålar och ben, tungan släpade sig ut ur munnen, hon föste ihop håret till ett svart nät över ansiktet.

Mahmoud höll upp min mössa.

”Du glömde den här.”

Jag gav upp ett litet tackande ljud.

När jag inte gjorde någon ansats att ta på mig mössan och gå drog han den över mitt huvud själv. Jag kände att det var något som prasslade.

Ute i luften, i aprilluften som försökte våga sig fram ur marshörnen, full av vind, grus och smältande snö och tösalt, tog jag fram det som prasslade inuti mössan.

Två fucking femhundralappar.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 days sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Simona Mohamsson Johan Apel Röstlund
Johan Apel Röstlund om mediernas bevakning av Liberalerna och opinionsundersökningar nära valdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Drar medierna Liberalerna över spärren?

”Publiceringar av mätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”

Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem. 

Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.

Mediebevakningen av Liberalerna

Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa. 

Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten. 

Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!

Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!

Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet

Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.

Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten. 

Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.

I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt. 

Publicerad
4 days sedan
valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren

Matematikern bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.

– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.

Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar. 

Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik. 

Visar vad partierna röstat i riksdagen

Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.

Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström

– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.

Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?

– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.

Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?

 Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:

– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.

För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Greta och Alexandra: Rekordstor klimatmarsch i Göteborg

Vilken otrolig söndag det blev i Göteborg! Än en gång tiotusentals människor på gatorna och starka rop på förändring. Överallt hördes folk säga att de aldrig tidigare varit i en så stor demonstration i Göteborg. Som vanligt är det svårt att uppskatta hur många som var där men det kändes som att tåget aldrig tog slut. Från vissa håll talades det om minst 20 000, andra sa “uppemot 12 000”. Oavsett tycks det ha varit Göteborgs största klimatmarsch någonsin!

Rekordmånga slöt upp i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

En av alla som gick i tåget var 35-årige Gustaf som puttade en barnvagn framför sig när han tog sig tid att prata med mig (det är Alexandra som skriver). Jag bad honom dela med sig om varför han var på plats, och han svarade så här:

– Vi kämpar mycket för palestinsk självständighet annars. Vi har en protestgrupp som heter “Föräldrar för eldupphör”. Och det är lite samma kamp som klimatkampen. Jag tror att vi kämpar mot samma krafter, för samma krafter. Så därför är vi här.

Han fortsatte:

– Jag tror att det är väldigt viktigt att så många grupper som möjligt kan förena sig. Vi måste alltid tänka på det här med internationell solidaritet. Och vi måste förstå att… Jag tror att det är en klasskamp i grund och botten. Vare sig det handlar om klimatet eller om det är mot krig eller folkmord och ockupation. Anti-imperialism.

Ska barn gå i demonstrationer?

Vi pratade också en stund om vikten av att barnen fick vara med på demonstrationer, inte minst när temat är så tydligt inriktat på förutsättningarna för deras framtid. Och jag frågade:

Det finns nog de som skulle säga: “Ska man verkligen ta med barn på sådana här tillställningar?”. Vad säger du till dem?

– Jag har varit på många demonstrationer och marscher med mina barn och jag har aldrig varit orolig för deras säkerhet eller så. Det finns mycket krafter som vill få det att verka som att demonstrationer är farliga och alldeles för radikala för barn. Det tycker inte jag. 

1,5 graders uppvärmning

Greta var en av flera personer som höll tal efter marschen och hon påminde om den extremt skrämmande rapporten som kom från FN:s miljöorgan UNEP i veckan, som bekräftade att världen kommer att gå över 1,5 graders uppvärmning. 

– En dödsdom för otaliga människor runt om i hela världen. Vår klimatminister Romina Pourmokhtari sa att hon inte ville att det här ska leda till att folk tappar hoppet. Men Romina, det är du som gör att folk tappar hoppet, sa hon och fortsatte:

– Ärlighet får oss inte att tappa hoppet, vi måste vara vuxna nog att se sanningen. För bara om vi är ärliga kommer vi att kunna agera. 

Mäktig stämning, dans och skratt i klimatmarschen i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter två stora klimatmarscher med tiotusentals deltagare borde man kunna önska sig en kraftfull rapportering om klimatkrisen och partiernas förslag till politik för att möta den, liksom att partierna själva kliver fram och visar vad de faktiskt har för planer. Låt oss se vad denna valvecka bjuder på i den vägen… Vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Greta och Alexandra: Rave i Djursholm

Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!

Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.

Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.

På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest. 

Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.

“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.

“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.

Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.

– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.

– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.

Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?

– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.

Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?

– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.

Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?

– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.

Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?

–  Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.

Tone fyllde i:

– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:

– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.

Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras. 

Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:

“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.

Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”

Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.

“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.

Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva. 

Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.

På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.

Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare
Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.

– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.

Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society.

– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.

– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.

Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.

– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.

Anpassat organisationen efter behoven

En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder. 

Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.

Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.

– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem. 

Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson

”Community of struggle”

Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.

– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.

Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.

– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.

Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.

– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.

Aktivistiskt ledarskap

Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.

På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.

Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.

– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.

I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.

Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner

Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.

– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.

– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.

En nyckel till organisering

Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.

Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige? 

– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.

Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.

– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.

Publicerad Uppdaterad