DET SEXTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om jag får storhetsvansinne spelar det ingen roll för jag behöver bara ägna en sekund åt att tänka på min fitta. Som är helt blå. Som är sönderpenslad med frätande vårtmedel. Sorry, Ann Bidén, kära skolsköterska, men det här är beyond din kompetens. Jag skulle aldrig offra min fittas hemlighet för dig. Hur stort ditt förstoringsglas än är.

Tänkte jag.

Det sved mellan benen. Folk på skolgården överallt. Ett stort mingelparty för att driva ut förra månaden mars. Skolans Operation Dagsverke-dag har verkligen förvandlats till en svensk mässa i ung företagsamhet på bara några år. Det räcker inte att spela gitarr i tunneln mellan centrum och Vegavallen längre, gå med bössor med Röda Korset­loggan. Calle och Amin var till och med uppklädda i kostym.

Jag såg henne. En klippdocka. Hon var som utskuren. En filmisk specialeffekt. En hög tidningar på armen för att se viktig ut. Och hon hade rosa hår. Det gled mjukt ner över den gröna bomberjackan.

”Vad fan har du gjort?”

Lilly smekte av sig mössan. Uppe på hjässan var håret blont. Jag såg en ny rosasmetig läppglans glittra över läpparna.

”Bara i topparna!” skrattade hon och skakade på håret så att det rosa dansade över ryggen. ”Jag ville färga fram våren!”

Vi såg upp i himlen. Den var kristalliskt blå. Jag krampade bort det kalla svidet jag drog runt på mellan benen. Lilly pekade.

”Det där är en stor, fucking sol, baby Jane!”

Hon dansade runt framför mig, snurrade, flaxade, ville dra med mig i hennes doft, hennes sorglöshet, som om halvårets långa mörker och skugga hade undgått henne. Allt hon skulle se var alltid sol. Ett fritt fall, men fullt av sol. Jag förstod inte hur hon kunde vara så lycklig, efter allt hon gått igenom. Var det henne eller mig vi fokuserade på att rädda idag?

Där kom Mahmoud och Bita genom myllret.

Russinen i kakan.

Det var då jag förstod det. Att Bita är min bästa kompis. Jag loopade med synen, över Lilly, bort till Bita, och vid Bita var det som att få en stor chokladbit inpressad i munnen. Det kändes lite sorgligt. Tretton år av systerskap. Lilly lärde mig allt. Och nu måste de nya tretton åren börja.

En tidning hade blåst ner på marken. Lilly började spela fotboll med den. Vi passade tidningen mellan oss, Mahmoud tog över bollen medan Bita kramade om mig.

”Hej joon.”

Vi kanske passar ihop rent genetiskt? Som om våra själar är biologiskt kodade. Jag sniffade in i hennes axel.

Lilly, det var som om någon lagt E i hennes frukost-O’Boy, hon sprang över skolgården, hämtade dramatenväskan som stor kvarglömd under lindarna, de som luktar så gott när det är juli och man bara måste besöka sin tomma skolgård för att uppleva hur fejkad skoltiden på riktigt är.

”Saweeet!” skrek Bita när väskan skraprullade över asfalten.

Jag sa:

”Är den full?”

”Dyngfull”, skrek Lilly tillbaka. ”Full som en kastrull.” Hon lämpade av den i min hand.

”Vem tar hand om våra pengar?”

”Jag”, sa Mahmoud och pekade på sig själv. ”Jag gick business school.”

Bita gick armkrok med honom hela vägen ut.

Skolgården var som en apelsin någon höll på att suga saften ur. När vi stod ute på Gävlevägen igen, i den tunna blåsten, i den nya friheten, i det totala kick-ass-livet som låg framför oss, fanns bara det vita skalet kvar.
Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.
Så fort jag andades genom näsan kände jag den: lukten av rått kött. Det var våren som pruttade oss i ansiktet.

”Känner ni?”

”Vad menar du?”

”Att det luktar rått kött här.”

”Euuw. Jag känner inget”, sa Bita.

”Finns det ett slakteri någonstans i närheten?”

”Jag har hört att vår skola var ett slakteri på nittonhundra­talet”, sa Lilly bestialiskt.

”Lägg ner.”

”Det är sant!”

”Jag vet, du känner lukten av symboliskt döda hundar”, sa Bita och gjorde segertecknet.

Mahmoud gick bredvid och rullade väskan som om vi var vilka pålitliga partimedlemmar i Folkpartiet som helst.

”Det kanske är en biverkning av vårtmedicinen”, viskade Bita allvarligt.

Vi gick förbi den stora Motocrosshallen som byggts upp bredvid vår skola. Ett monsterbygge för att pleasa traktens unga män. Till en kostnad av miljoner. Men det fanns aldrig tveksamheter.

Vad var vår motsvarighet?

Vem tänkte satsa på oss?

SVAR: INGEN! VI SKULLE FÅ SATSA PÅ OSS SJÄLVA HELA LIVET!!!

Jag tänkte på Daniel Abdollah. Höll händerna i fickorna. Solen gick i moln. Han var i alla fall annorlunda. Och livet var en gåta. Jag skulle inte kunna lösa den. Hund­bladet låg hoprullad i min ena näve. Jag var lite stolt. Genom blå­fittan, och arvet av sorg bakom skallbenen, hade jag i alla fall åstadkommit något stort. Skrivit en text som kunde förändra. Jag tänkte på farmor. En gud ska alltid behöva föda en dog. Jag ångrar ingenting. En kronisk underordning. Så länge jag kunde skriva om den skulle jag åtminstone vara fri.

”Vi börjar med den här bostadslängan”, sa Bita. Mahmoud rullade dramatenväskan i en elegant båge runt hundbajshögen som uppenbarat sig på trottoaren.

Som om jag inte visste varenda jävel som bodde här. I de vissna låghusen. Alla hus i Tierp är låghus, som om en stor osthyvel sänkt sig från himlen och hyvlat ner hela skiten. Det ska rimma med övriga Uppland.

Men Tierptrakten kryllar av hundfolk, vilket är bra om man vill sprida förtäckt information som får människor att tänka i andra banor. Kennelägare, hunduppfödare, hundvänner och agility-tränare. Kaninfolk, som sadlat om till hundfolk.

Hundbladet.

Att vända blad i framtiden.

Att åstadkomma något.

Det var bara det.

Mitt liv kunde te sig som en freakshow, en hop­diktad reality-serie under stenhård regissering, ett slocknat förhållande mellan två gothare till tonårsdrägg, en resa till Borås som aldrig blir av. Men så länge min hjärna bär mig, och mitt hjärta är fritt från yttre påtryckningar, så länge Gun Hellman inte indoktrinerar mig att tro att flickskapet bara är en milstolpe på vägen till hennes kvinnofulländning, så länge pappa inte blandar ihop mig med en fläskkarré på Lidl och marinerar mig i en plastpåse full med peppar, soja och salt. Så länge mamma bara är en människa som vilken som helst i mitt liv.

Then there maybe is a God.

”Hundbladet?” sa Lilly glittrande med sin läppglans på­slagen som en mänsklig siren av sweetness. Den morgonrocksklädda damen i papiljotter såg ut som om hon vunnit på Postkod­lotteriet. En hund tassade fram. Som om vi regisserat allt. Den unkna lukten från djupet av lägenheten tog sig ut genom andetagen när hon pratade.

”Jag har alltid saknat ett vettigt Hundblad.”

”Grattis”, sa Bita lyckligt.

Mahmoud och jag stod bakom.

”Det kostar tjugo spänn.”

Damen hostade och hasade iväg till en grå jackficka som hängde i hallen. Krullade upp en gammal tjugolapp i sin hand.

”Vad går pengarna till?”

”Grekland”, sa jag bakifrån. Tanten kisade mot mig. ”Det är mottagarlandet i år. De har det rejält kämpigt därnere.”

”Hoppas dom tar hand om sina grekiska gatuhundar nu då”, skrockade damen.

”Det ska vi se till”, sa Lilly.

Sedan fick vi liksom bråttom. Hela området måste tömmas innan någon Hundbladsägare fick för sig att sätta på en slät kopp kaffe, krypa upp med benen i soffan och slå upp bladet på förstasidan.

Där min ledare stoltserade. Mitt brandtal om feminism.

Emellanåt exploderade jag av skratt och lycklig sockerdricka inuti och fick lov att samsas om kroppar att krama: Lilly, Bita, jag slängde mig över dem, vi skrattade, var helt högljudda och galna, ekade i trapphusen.

”Alla är fan hemma här! Är alla i hela Tierp arbetslösa?”

Mahmoud svarade: ”Faktiskt, de kan jobba natt. De kan jobba kväll. Man kan vara egenföretagare. Människor lever sina olika liv.”

”No shit”, sa Bita.

En hund skällde. Dörren öppnades och en fet kamphund vällde ut. Ägaren höll fast den stretande besten i ett hårt läderkoppel.

”Är det ni som skriker? Vad händer här?”

Vi hade krupit upp i trappan. Mannen bar ett svart nätlinne och svarta tatueringar på armarna som löpte hela vägen upp till halsen.

”Vi säljer Hundbladet”, pep Lilly. ”Tjugo spänn.”

Jag rafsade ner ett Hundblad på golvet framför honom. Precis en sådan man som skulle behöva nås av den viktiga informationen. Jag glömde vårtan. Jag glömde sorgen mellan benen. FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ HELA DAGEN KÄNDE JAG MIG SOM EN GUD!

”Du kan få gratis premieprenumeration om vi får din adress och hundra spänn i förskott.”

Sa jag.

Vi kvävde ett fett jävla fniss tillsammans.

Mannen kastade iväg hundralappen utan att se åt oss.
Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.
Jag var så stolt över Mahmoud. Över att vi var ett helt resursteam av feminister, influgna från himlen. Bita skojade att Mahmoud var den riktige guden med skägg och vitt hår, och vi var hans marionetter.

”Bra jobbat, gods. Bra jobbat.”

Bita dunkade sin pappa på axeln.

”Bra jobbat, baba. Bra jobbat.”

Jag hatar det där ”bra jobbat”. Bita som är arbetsskygg borde inte få använda det så mycket. Men det är sådant man säger när det inte längre finns några ord. Det är liksom svenska för kärlek.

Men jag höll tyst om det.

Lilly hoppade runt som om det var sommar och trottoaren hennes surfingbräda. Som om vinden i det rosa håret kom direkt från havet.

Jag drömde om sommaren. Sommaren efter trean.

En hård jävla början på ett liv.

Varje sedel lämpades rakt in i Mahmouds famn. Det singlade lite pudersnö ner från himlen. Som en påminnelse om att skiten inte var över än. Men dramatenväskan var tom. Hund­bladet distribuerat. En hög med hundbajs som precis avlägsnats från hjärtats innersta kammare.

På skolgården drev Calle runt med en hatt.

”Bitte, Bita”, skojade han och tiggde pengar. ”Bitte, Bita.”

Calle, som Bita hatar. Calle, som hela högstadiet kallade Bita Hosseini för ”Bita Hasselnöten”. Jag fattar inte att han vågade. När självaste Mahmoud var med. Hur vågade han skämta om någons dotters namn? Men vissa killar ska bara insistera på att inte äga någon finess.

”Vad heter du?” sa Mahmoud.

De hade ställt sig mitt emot varandra.

”Calle”, sa Calle svagt.

Mahmoud drog fram en tjugolapp ur innerfickan och placerade den mitt i Calles hatt. Calle tittade ner i den bruna filt­gropen, a.k.a. symbolen för hans själsliga anushål. Han var mer än förvirrad nu.

”Varsågod så mycket, BALLE”, sa Mahmoud stenhårt med en blick som om han var tränad i militären och aldrig tänkte låta de ränderna gå ur.

Jag kramade om Mahmoud, det var efter Bitas och hans kram, efter att Lilly hade sagt att Mahmoud också var en fucking gud, och jag bara ökade, ökade inuti, som ett schakt som aldrig ville sluta vidgas.
”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”
Freddie är en kort kvinna som jobbat ihop med min pappa i många år. De var fritidsledare tillsammans. Freddies dubbel­haka gör henne till en look-alike av en pelikan. All annan personal har små effektiva snurrstolar i arbets­rummen. Men Freddie har en fåtölj. Hon kallas för Munken.

”Sjung, sjung, sjung!”

Förut var Munken sjukskriven. Men nu stod hon livs levande och viftade med fingrarna på aulans stora scen.

”JAG SKA FÖLJA DIG GENOM ELD OCH VATTEN, ÖÖÖÖVER LAND OCH HAV”, började Monas sånggrupp vråla i kör till Munkens dirigering. ”JAG SKA ÄLSKA DIG TILLS HJÄRTAT SLUTAR SLÅÅÅÅ.”

De drog ner enorma applåder. Munken strök sig själv över de mjukisbeklädda armarna på scenen.

”Jag får ståhud”, sa hon i mikrofonen. Det fick Calle, Kevin och Amin att bryta ihop i ett tungt rassel bakom oss. ”Välkommen upp nu, kära rektor Catharina Blomsteräng Swärdh!”

Som om vi höll en gala för Rädda Barnen.

Jag knep ihop ögonen. Det kändes som om hon gick med stilettklackar genom mitt hjärta.

Bita nöp mig i armen. ”Du ångrar ingenting”, viskade hon med den hårda, gröna blicken.

”Okej.”

Catharina Blomsteräng Swärdh glittrade i strålkastar­skenet. Hon hade glömt bort att den här skolan drogs med problem som: Spice, Ungsvenskarna SDU, boffning, misshandel, rasism och flera polisanmälningar om sexuella övergrepp. Hennes vita Lindex-kofta hade guldknappar.

”Jag vill rikta ett stort tack till skolans Operation Dagsverke-funktionärer. Rörbergsskolan har så fina eldsjälar vill jag tala om för er, som vi andra njuter resultatet av. Utan er hade vi inte stått här idag.”

Rektorn fick Mona, Embla och Vilma att resa sig upp och ta emot en gyllene stråle sol, direkt från hennes guldknappar.

Folket applåderade.

”Mjau”, sa Bita i mitt öra.

”Och nästa sak jag vill uppmärksamma är den som har dragit in mest pengar på förhand till årets projekt.”

En kort sekund av förväntan.

”Varsågod att komma upp på scen, Daniel Abdollah!”

En rungande applåd medan Daniel As virvlade upp på scenen i sina mest skinande, vita skor.

”Jag är kär i honom”, pep Lilly.

”Fortsätt var det då”, fräste jag.

Som den perfekta kopian på Eric Saade. Daniel hade till och med en pizzakartong i handen, som han snurrade på ett pekfinger. Rektorn gjorde en liten intervju med honom på scenen. Typ ”Hur många pizzakartonger var du tvungen att vika?” ”Vilka levererar du åt?” ”Inser du vilket uppsving för Tierps företagsamhet du är?” ”Tio tusen kronor. Du anser alltså att företag även kan syssla med välgörenhet? Vilket mod!” ”Har ni några frågor att ställa till skolans hjälte, Daniel Abdollah?”

Bita räckte upp handen.

”Nej, lägg ner”, viskade jag. Men Bita sträckte upp den hårdare. Tröjan åkte upp och visade huden mellan leggings-­adidas-byxan och behån.

Rektorn valde någon annan.

”Hallå, jag vill säga något”, ropade Bita över aulan.

Daniel Abdollahs vita skor hade redan börjat röra sig bort över scenen, mot den lilla trappan som skulle ta honom ner.

”Det är vår tur nu”, skrek Bita och började gå mot scenen. ”Kom, gudarna, kom!”

Rektorn la ner micken med ett klick på talarbordet. Bita drog med sig applåder. Nu stod vi ensamma på scenen.

”Vi är här idag för att vi har dragit in enorma mängder pengar för vår satsning HUNDBLADET”, sa Bita och fick upp en tidning att vifta med. ”Det är dags att kasta ett hundben till alla er som är intresserade av HUNDAR i Tierp. Så ni får veta vad hundar egentligen GÖR. Hur de FUNKAR. Vad som är effekterna med att ha HUND, och så vidare. För det är så många som har FÖRDOMAR idag. Och där vill vi FÖRDJUPA lite.”

”Välkomna alltså att köpa ett ex. Kostar tjugo kronor. Kan förändra ditt liv.”

En intresserad applåd.

”Vi är inte ett företag, men vi heter GUDARNA. Okej? Vi är inte en grupp. Inte en ideell förening. Inte en vänskapssammanslutning. Vi är inte tjejer. Inte ett tjejgäng. Vi är ett FENOMEN. Vi är en VIRAL SUCCÉ. Vi är FUCKING GUDAR. Och vi vill att ni ska veta att vi finns.”

Nu var ögonblicket inne.

Bita tog upp Lillys selfiepinne från dramatenväskan och viftade åt mig att jag skulle ställa mig på knä.

”Härmed korar jag dig till en gud, en gud, och inget annat än en gud, Janne Lerngren”, sa hon högtidligt med mikrofonen i andra handen.

Jag smälte som en bit choklad i byxfickan.

En text som plötsligt börjar leva.

Ett halvår fullt av sol.

Lilly gled ner på golvet och blev korad likadant av selfie­pinnen. Jag såg små tårar glittra ner för hennes kinder och hamna i havet av rosa hår.

Att vi gjorde det här, och solen bröt in. Det var inte ens ett skämt.

”Jag korar mig själv till en gud, en gud, och inget annat än en gud”, sa Bita ceremoniellt med blicken vänd mot hela skolan.

Hela skolan, som tog emot vad vi just sa.

”Lyssna”, sa Bita i micken. ”Ni har just bevittnat världshistorien när den vänder blad. Jag vill att ni köper Hund­bladet som en solidarisk aktion och sen vill jag att ni läser hela tidningen. Det är Janne som skrivit.”

Jag bugade mot applåden.

”Och en sista sak. Amor Lindgren är inte här idag. Han är på hajk. Men jag tycker ni förtjänar att veta, att han har filmat två elever på skolan när de har haft sex. Lilly Karlsson och Daniel Abdollah. Mot Lillys vilja. Och han har gett Janne kondylom. Bara så ni vet. Bara så ni aktar er för honom.”

”APRIL APRIL!” skrek någon inifrån publikens djup.

Bita såg sig om efter oss.

”Ja, det var nog allt för idag, kära vänner. Och just det, by the way: ordet ’tjejer’, slopa det. Börja använd ’gud’.”

Ett brus genom åskådarhavet.

Jag såg min chans.

Man får inte så många i livet, måste ta dem man får.

”Och för övrigt anser jag att varje kille i skolan ska nappa på vårt erbjudande om sommarjobb”, pep jag.

Bita kollade förskräckt på mig.

”Vi har fixat sommarjobb till alla killar på hela skolan”, ljög jag. ”Kronebygården där Lillys mamma jobbar tar emot alla killar som vill. Vi anser att killars mentala hälsa behöver stärkas med den här typen av arbetsuppgifter. Närhet, ömhet, omvårdnad och att torka bajs.”

Lilly nickade och snodde micken. ”Det är bara att anmäla er till mig.”

”Tack för oss”, sa Bita.

Vi klev av scenen. En viral succé. Ett fenomen. Jag har aldrig varit med om en större effekt. De gav oss rungande applåder så taket i aulan nästan brast. Catharina Blomsteräng Swärdh rörde inte en fingertopp. Mahmoud och Linn Hoffman ställde sig upp och applåderade mest i hela världen. Till min förvåning ställde sig Daniel Abdollah upp också.

Jag insåg att Gun Hellman gjorde sitt yttersta för att verkligen få till en applåd på andra raden. Det såg ut som om kroppsdelarna tumlade runt framför henne som i ett akvarium. Jag kunde inte annat än förlåta henne. Munken brast ut i ett leende stort som en foppatoffla.

Jag tänkte: Tur att pappa inte är här.
En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp.
Lilly slet upp sitt skåp och drivor av Hundbladet rasade ner i ett hav. ”Oj”, sa hon skrattande och började städa upp på golvet, som vilken blivande städare på äldreboendet som helst. Jag började bli nervös. Såg att Daniel Abdollah kom ångande upp bakom oss.

Jag, på den perfekta utkiksplatsen, såg kärlekskonturerna av Lillys rosa hår, såg Daniels längtan efter att borra ner något där. Sin kärlek, sin ensamhet, begrava resterna av sitt våld, klippa av banden till sin manlighet.

Han visste att jag tittade när han pressade sin Oscars­vinnande kropp, själva framsidan av den, mot Lillys mjuka, utputande bakdel, täckt av ett par ljusa, lagom utsvängda jeans. Hon snodde runt.

”Oj! Är det du?”

”Baby. Jag ville bara säga förlåt.”

Jag är inte din tolk. Jag är ingen fucking RIKTIG gud, i bemärkelsen att jag vet vad andra människor tänker. Men det här såg onekligen äkta ut, var ingen show, var inget lyckligt slut-happy-ending-neverending. Det var bara:

Killen med snygga kläder, populärast i skolan, kär i min Lilly, trycker sig mot guden med snyggast, krispigast outfit i vårens mode, och rosa, svallande hår.

Båda koncentrerade sig på att hålla höftpartierna hårdast mot varandra.

Lilly sa:

”Janne, kolla inte nu.”

Bita var som bortblåst.

Jag gjorde som hon sa, slog undan blicken, fast jag kunde inte hjälpa att jag tittade ändå.

Det bultade någonstans, jag visste inte längre vart. Jag svalde ner förkylningssnor och gråt på samma gång.

De kysste varandra, hårt och ärligt, det var något de behövde göra, något som bara kunde lösas just så. Med lite mänskligt slem och hud, samt uppvisningar för en mindre smygporr­tittande skara som behöver hjälp med intimiteten i sitt liv.

Jag tänkte: Har han öppnat Hundbladet? Är det här part of deras game? En viss typ av feminism skulle jag aldrig lyckas förstå mig på. En feminist som reagerar mot en manlig patriark för att hon just nu står under dess värsta påtryckningar. Men fortsätter att hänga med sin manliga patriark, bara för att han förser henne med nya, viktiga anledningar att föra sin kamp. Jag suckade. Visste inte var Bita och Mahmoud befann sig.

Lillys och Daniels hångel djupnade, en låga som eldar upp sig själv i ett ostoppbart nafs, en orgel som dånar sönder skallen, en kyckling i hjärtat som vrider sig på en roterande butiksgrill flera varv. Det luktade fortfarande rått kött när jag andades.

Något pickade mig i ryggen. Det var Mahmoud. Hans vänliga, gröna ögon stack in något hoppingivande i mig.

Bita sysselsatte sig med att imitera hånglet framför oss, böjde på knäskålar och ben, tungan släpade sig ut ur munnen, hon föste ihop håret till ett svart nät över ansiktet.

Mahmoud höll upp min mössa.

”Du glömde den här.”

Jag gav upp ett litet tackande ljud.

När jag inte gjorde någon ansats att ta på mig mössan och gå drog han den över mitt huvud själv. Jag kände att det var något som prasslade.

Ute i luften, i aprilluften som försökte våga sig fram ur marshörnen, full av vind, grus och smältande snö och tösalt, tog jag fram det som prasslade inuti mössan.

Två fucking femhundralappar.

Fortsättning följer…