Sommarradar: Den koloniala simskolan

Del 6: Massmedierna som läromästare

Gus Sundstrom (längst till höger) var med och gjorde sporten vattenpolo känd, men var framför allt framstående simlärare. Foto: The Argosy

Simningens medialisering och, i slutändan, ”förvitning” var resultatet av ett antal sammanfallande faktorer under 1900-talets första år. Axel Andersson fortsätter sin berättelse om Den koloniala simskolan.

Gus Sundstrom, född i Brooklyn 1858, hade som namnet skvallrar om skandinaviskt påbrå. Fotografier visar en barsk men modern man. Mustaschen välansad. Håret prydligt kort. Som simmare fick han finna sig i att fotograferas med bar överkropp, något som inte tycks ha besvärat honom nämnvärt. Bröstkorgen, formad som en tunna, och de senigt muskulösa armarna vittnar om att det kanske ligger någon sanning i legenden att denna man fortfarande vid sextioåtta års ålder kunde simma runt Manhattan. Han är också en av dem som gjorde sporten vattenpolo både känd och ökänd (för dess våldsamhet). Men framför allt var Sundstrom simlärare, en professionell förmedlare. Han undervisade tiotusentals i konsten under sin livstid. [1] Och som alla lärare hade han också haft en lärare.

I en tidningsartikel från 1903 om var i New York en kan gå för att lära sig att simma hävdar Sundstrom, läraren, att han själv aldrig fått någon undervisning. Sundstrom, som sedan 1885 varit simlärare och tränat storheter som världsrekordssimmaren Charles M Daniels på prestigefyllda New York Athletic Club, förklarar att han lärde sig simma som barn eftersom att hans far, en sjökapten, kastade honom över relingen när vädret tillät. [2]

Om Sundstroms far verkligen hade slängt honom över relingen hade han inte överlevt för att kunna berätta om sin upplevelse.

Med en gnutta poetisk licens är det lätt att föreställa sig intervjuscenen. Den godtrogna journalisten, vi vet tyvärr inte hans namn, i kostym och hatten lite på svaj står med sin anteckningsbok vid bassängkanten. Sundstrom i bara badbyxor, men med en märklig förmåga att inte verka halvnaken. Journalisten ställer inte den uppenbara följdfrågan: Varför tillämpar inte Sundstrom samma pedagogiska teknik på sina elever? Riktigt små barn har visserligen en reflex som gör att de rör sig i vatten (dock bara under vatten, de kan inte hålla huvudet över ytan), men denna försvinner efter knappt sex månader. Det finns inge naturlig instinkt som får oss att simma i egentlig mening. Om Sundstroms far verkligen hade slängt honom över relingen hade han inte överlevt för att kunna berätta om sin upplevelse.

Samma år som intervjun gjordes, 1903, inträffade något intressant på New York Athletic Club, en sportklubb för stadens manliga överklass (kvinnor fick endast närvara vid sociala tillställningar) [3] och Sundstroms arbetsplats. Det var en eftermiddag i december som medlemmarna samlades för samkväm. Vid den tiden hade Cavillbröderna redan visat upp sin ”nyupptäckta” crawlteknik på den amerikanska västkusten, men här, på östkusten bland männen som vigt så stor del av sina liv åt simningen, var stilen fortfarande obekant. En av dessa, Otto Wahle, han som skulle uppmana Kahanamoku att komma till fastlandet för att upprepa sitt rekord 1911, anlände till mötet med en artikel ur en australisk tidning som på något sätt hamnat i hans händer. Den beskrev en av Cavillbröderna och dennes crawl. Innehållet väckte ofrånkomligen stor uppmärksamhet bland de samlade fackmännen. [4]

Otto Wahle.
Otto Wahle. Foto: Sport & Salon/Wikimedia Commons

Otto Wahle var ursprungligen från Österrike. Han föddes i Wien 1879. I Parisolympiaden 1900 hade han vunnit två silvermedaljer. [5] Året därpå flyttade han till New York. Om det var för att han som jude ville komma bort från den antisemitism som i hemlandet från slutet på 1880-talet exkluderat judar från sportlivet är oklart. [6] 1912 tränade han USA:s enkönade olympiska simlag i Stockholmsolympiaden där Duke Kahanamoku var den stora stjärnan. [7] En landsman till Wahle var också närvarande: Karl Ruberl, eller Charles Ruberl som han fick heta när han kom till USA. Liksom Wahle hade han tävlat i Paris 1900 där han också vunnit två medaljer: silver i 200 meter ryggsim och brons i 200 meter fristil. Direkt efter olympiaden hade också han emigrerat till USA. Där fanns även Charles M Daniels, den blivande världsrekordmannen från Dayton, Ohio, som Sundstrom tränat. Daniels var i början av en spektakulär karriär som skulle leda till åtta olympiska medaljer. Han skulle bli USA:s första storstjärna inom sporten.

Männen läste artikeln mer än en gång utan att bli särskilt mycket klokare. När någon som kan lite eller ingenting alls om något försöker förklara hur detta något går till rent tekniskt är det sällan helt lätt att förstå vad som menas. Att återskapa en rörelse från en sådan beskrivning är i stort sett omöjligt. Därtill kom det av Simondon identifierade problemet: text är mindre universellt än bilder, även om bilder inte på långt när är lika universella som filosofen vill göra gällande då de fortfarande måste läsas och tolkas genom kulturella föreställningar. Det är svårt nog att förklara en simrörelse med ord, även för den som är väl bekant med både rörelsen och språket. En av de församlade tyckte i alla fall att han förstod något. När de kom till beskrivningen av benrörelsen utbrast Ruberl att den påminde om Sundstroms ”svärdfisksstil”. Sundstrom var inte på plats, men de församlade var bekanta med kollegans egenartade simsätt som han ibland visade upp. Han hade utvecklat en stil där han, liggandes på magen och med armarna stilla över huvudet, slog benen snabbt med alternerande slag vilket gav honom kraft att ta sig framåt i vattnet nästan lika fort som de bästa trudgensimmarna.

När han var ung ska han ha gett sig ut på sjön med skeppet ”Western Bell”, och på en av hans resor utmanats av en man ur urbefolkningen till en kappsimning på Columbiafloden.

Sundstrom hade på nordamerikanska västkusten, enligt en historia som är svår att verifiera, lärt sig en stil som han döpt efter svärdfisken. När han var ung ska han ha gett sig ut på sjön med skeppet ”Western Bell”, och på en av hans resor utmanats av en man ur urbefolkningen till en kappsimning på Columbiafloden på gränsen mellan staterna Washington och Oregon. Sundstrom använde bröst- och sidsim och blev slagen med råge, men lärde sig å andra sidan mannens teknik, i alla fall benrörelsen. [8] Även Sundstrom behövde alltså lärare. Det finns inga indikationer på att han använde stilen i tävlingssammanhang, mer troligt är att den kom fram på de simuppvisningar som var vanliga under perioden. [9]

Inspirerade av Ruberls uppslag gick nu männen på New York Athletic Club till Sundstrom och bad honom att ännu en gång visa upp sin ”svärdfiskstil” i deras bassäng. När de studerat och förstått benmanövern, var utmaningen att lägga till den armrörelse som den australiska artikeln omnämnde. Rent teoretiskt framstår det såhär i efterhand inte särskilt svårt, på samma sätt som att cykla framstår som enkelt för den som lärt sig som barn. Armrörelsen liknade den som användes i trudgenstilen (där benen i vanliga fall gjorde en saxmanöver åt sidan, som i sidsimmet), som de församlade var bekanta med. Den enda skillnaden var att överkroppen i trudgen befann sig i en viss vinkel på grund av benrörelsen. I Sundstroms stil förblev överkroppen rak i förhållande till den riktning som eftersträvades.

För männen i New York skulle det visa sig vara en stor utmaning att lära sig Sundstroms benrörelse och på det använda armrörelsen från trudgen. Vissa lyckades, som George Van Cleaf och Ted Kitching, men inte alla. För Charles M Daniels, han som senare skulle använda stilen med stor framgång, gick det inte så bra. Han skulle få vänta ända till 1905 innan han kunde vänja sig av med sin trudgen och gå över till crawl. Talande nog så lärde han sig direkt från en av de nya australiska mästarna, den unge Barney Kieran (som dog blott 19 år gammal av brusten blindtarm [10]), i samband med tävlingar i England. [11] Han blev också mycket bättre än Van Cleaf och Kitching.

Kunskapsöverföringarna i fallet crawl verkar ha gått fortare för tidens manliga simmare än de kvinnliga.

Kunskapsöverföringarna i fallet crawl verkar ha gått fortare för tidens manliga simmare än de kvinnliga. Den australiensiska stjärnan Fanny Durack var en av de första att vinna framgångar med crawl, och hon övergick till tekniken 1911. I USA bidrog tränaren Louis Handley, som vid tiden för artikeln om Cavills crawl ingick i New York Athletic Club, till att tekniken spred sig till några av tidens bästa simmerskor. Han anställdes som tränare på New York Women’s Swimming Association som Charlotte Epstein hade grundat 1917. [12] Ett par år senare, 1919, vann två av Handleys adepter, och förmodligen några av västvärldens bästa simmerskor, Charlotte Boyle och Ethelda Bleibtrey, med sin variant av crawl över Fanny Durack i en tävling vid Manhattan Beach Bath. [13] Men då hade många av de amerikanska herrsimmarna redan crawlat i femton år; infrastrukturen när det gällde träning och tävlingar som möjliggjorde möten var helt enkelt inte lika väl utbyggd på damsidan. Medialiseringen av crawl var också fortfarande i sin linda.

Historien om tidningsartikeln och Sundstrom publicerades i New York Times 1912, nio år efter att den hade inträffat, vilket gör att en viss skepsis rörande dess sanningshalt är på sin plats. Hursomhelst är det en utmärkt illustration av en övergångsfas i spridandet av kroppsteknik. Männen i New York Athletic Club befann sig mitt emellan en tid då kroppsteknik förmedlats genom personliga möten, initieringar, och en tid då den i allt större utsträckning skulle komma att förmedlas genom medierna, först som text. Detta innebar dock inte att det personliga lärandet försvann eller blev mindre relevant. Antropologen Marcel Mauss hävdade som tidigare nämnts 1934 att kroppstekniker främst sprids från en person till annan. Det råder ingen tvekan om att så fortfarande är fallet, men det är synd att Mauss inte också diskuterade mediernas roll. Kroppstekniker kan spridas utan någon som helst personlig kontakt, något som skulle bli allt vanligare under 1900-talets början i västvärlden, allra helst när förmedlingen började ske i det mer universella bildmediet.

Mediernas roll i förmedlandet av kroppsliga och andra tekniker är idag så uppenbar att kommande generationer inte kommer att tänka på det som något märkligt alls. Dagens unga vänder sig ofta till Youtube för att lära sig en specifik kroppsteknik, alltifrån att crawla till att hjula. Youtube, detta enorma film arkiv byggt av hundratals miljoner användare som har lagt ut sina personliga bidrag, har i mångt och mycket funnit sin perfekta tillämpning genom att erbjuda en plattform för instruktionsvideor. Den digitala teknikens tillgänglighet gör att personer även utanför de klassiska geografiska centren för makt och kunskap kan lägga upp och ta del av filmer.

Processen att glömma bort vem som först lärt vem att simma crawl skrevs in i en kolonial historia där icke-vitas kunskaper approprierades av väst.

Teknikers ursprung glöms ofta bort i samband med medialiseringen av lärandet. En utveckling som tog fart på allvar i början av 1900-talet. Bildens universalitet har ett pris. Det är kanske därför, i besvärjande syfte, som internetflugor idag så ofta inkluderar en geografisk angivelse i sin titel: ”Gangnam style”, ”Harlem shake”, och så vidare. Detta skedde också i crawlteknikens historia, men för sent och mer med uppsåtet att dölja det egentliga ursprunget. Varianter av crawl gick snart under benämningarna ”australisk crawl” och ”amerikansk crawl”. Processen att glömma bort vem som först lärt vem att simma crawl skrevs in i en kolonial historia där icke-vitas kunskaper approprierades av väst. Till slut spreds en bild av simning som en helt och hållet ”vit” sport.

Simningens medialisering och i slutändan, ”förvitning” var resultatet av ett antal sammanfallande faktorer under 1900-talets första år. Internationella tävlingar gjorde dels att simmare från olika håll kunde mötas och dels att ett större medialt intresse ägnades sporten. Mötena ledde i sin tur till att tekniker förmedlades, och skriverierna om tävlingarna gjorde att en teknik som crawl fick ett större genomslag även bland de som befann sig utanför tävlingssammanhangen. Sportvärlden internationaliserades främst genom de moderna olympiska spelen. Den nya tidens kommunikationslinjer, som telegrafen, kunde nu föra ut information och referat. Standardiseringar gjorde det också mer intressant, och lättare, att skriva om simningen i pressen. Vi har redan sett hur Cavills crawl blev en nyhet i Australien och hur denna nyhet sedan spred sig i den engelsktalande världen, som till männen på New York Athletic Club. Än var det svårt att lära sig från medierna, men det var bara en tidsfråga innan fotografier och rörliga bilder skulle bli lika viktiga som ord i nyhetsrapporteringen. Detta skulle förändra förutsättningarna för tekniköverföring i grunden.

Det var under OS i St Louis 1904 som USA definitivt tog över stafettpinnen som den ledande simnationen efter Storbritannien.
Det var under OS i St Louis 1904 som USA definitivt tog över stafettpinnen som den ledande simnationen efter Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

Det var under olympiaden i St Louis 1904 som USA definitivt, genom Charles M Daniels, tog över stafettpinnen som den ledande simnationen efter Storbritannien. [14] I och med Daniels skifte till crawl efter 1905 och Kahanamokus framgångar 1912 fick tekniken till slut sitt stora internationella och mediala genom brott som det allra snabbaste av simsätt på herrsidan. En större grupp simmare började försöka lära sig tekniken, troligen med nyhetsrapporteringen som främsta lärare. Stora illustrerade tidningsartiklar började dyka upp med långa tekniska diskussioner kring olika varianter av crawl. [15]

Fram till Kahanamokus inträde på den internationella scenen karakteriserades crawl hos västvärldens simstjärnor av improvisationer, antaganden och försök. I den större kretsen fritidssimmare som fortfarande försökte lära sig med hjälp av tidningsreferat var det förmodligen än värre ställt. Inte ens de bästa i väst var, med andra ord, i närheten av teknikens fulla potential, vilket inte heller var så konstigt. Antingen hade de lärt sig under relativt korta besök på något ställe där crawl var en levande del av kulturen, som Sid Cavill på Samoa, eller så hade de lärt sig från någon som i sin tur gjort ett sådant besök. Slutresultatet måste ha haft något av viskningsleken över sig. De hade också lärt sig tekniken i vuxen ålder vilket gjorde att de inte var hemma i kroppstekniken på samma sätt som om de vuxit upp med den. Det var som att ha en cykeltävling där alla lärt sig cykla för bara något år sedan.

Att det fanns de som tvivlade på Kahanamoku var på sätt och vis inte så konstigt. Hade han verkligen simmat så fenomenalt snabbt där i hamnbassängen i Honolulu 1911 hade det inneburit att han slagit rekord satta av Daniels, den absolut största simstjärnan under samma tid. En helt okänd simmare hade besegrat den absoluta världseliten så snart ett stoppur kom fram. Förklaringen var förmodligen inte endast att han var en fantastisk idrottsman, vilket visserligen var sant. Kahanamoku hade vuxit upp med crawl från barnsben. Daniels hade lärt sig att crawla när han var tjugo år gammal och då i tredje hand (av Kieran som lärt sig av Cavillfamiljen som i sin tur, enligt en av teorierna, lärt sig av en kvinna på Samoa).

Kahanamoku skulle som bekant komma med i USA:s olympiska lag, som i juli 1912 tävlade i Stockholm. Redan innan hawaiianen kom till det amerikanska fastlandet började tidningarna utlova att denna idrottsman var något helt nytt. Detta gjordes främst genom en exotiserande beskrivning av hans utseende, skribenterna skämdes på inget sätt för att utmåla polynesiern som ett objekt för det västerländska subjektets blick. Kahanamokus ”lena, rytmiska crawl” beskrevs som liknande den som Harry Hebner på Illinois Athletic Club använde. Hebner var en framtida kamrat till Kahanamoku i det olympiska laget och simmade crawl på ett sätt där överkroppen är mer höjd över vattnet än i dagens strömlinjeformade stil. [16] Hur Hebner hade lärt sig att crawla vet vi inte.

Långt senare gjordes ett ”Här är ditt liv”-program om Kahanamoku som blivit en legend under sin egen livstid. Året var 1957 och Ralph Edwards, som skapat programmet och ledde dess första version, ville givetvis veta hur detta med simningen började. Lustigt nog upprepade Kahanamoku en historia som liknar den Sundstrom berättade för journalisten på New York Times. Hans far hade slängt honom över bord. Denna gång var det från en kanot istället för ett skepp. Barnet fick lära sig simma i utrymmet mellan farkostens kropp och den utriggare som polynesiska kanoter är utrustade med. Det var på många sätt en portabel bassäng där barnet kunde greppa tag i något om det gick fel. Men om detta var hur Kahanamoku lärde sig simma, och han hävdar att det var ett traditionellt sätt på Hawai‘i, så skedde det inte utan att han samtidigt mottog instruktioner från de som satt i kanoten. Han hade också vuxit upp i en kultur där han ofta kunde se crawl simmas.

I Här är ditt liv-programmet med Ralph Edwards 1957 upprepade Kahanamoku en historia som liknar den Sundstrom berättade för journalisten på New York Times om hur han lärde sig simma.
I Här är ditt liv-programmet med Ralph Edwards 1957 upprepade Kahanamoku en historia som liknar den Sundstrom berättade för journalisten på New York Times om hur han lärde sig simma. Skärmdump: Arbetaren

När mannen som simmat crawl sedan barnsben kom till Stockholm slog han rekord, vann guld och skrev in sig i sporthistorien. Efter knappt ett decennium med crawl i väst hade nu journalister också den tekniska expertis som krävdes för att beskriva vad som egentligen skedde i bassängen. Omkring 1910- och 1920-talen sker ett skifte inom de flesta sporter, där tekniken börjar ges lika stor plats som atletens figur och resultat tabeller. Utvecklingen är tydlig när det gäller simningen som nu också sprider sig till större och större delar av befolkningen. På bara hundra år har en revolution inträffat. Lärare som Sundstrom är ansvariga för en liten men inte oviktig förändring av den västerländska kulturen. Simning hade alltid, i och med romantikerna, varit kopplat till kändisskap och glamour. De internationella tävlingarna gjorde det mycket enklare att veta vem som egentligen representerade den för tillfället mest fulländade kombinationen av kropp och teknik. En växande cirkel av utövare av simsporten, utövare som mycket väl förstod teknikens roll efter sina egna försök att bli snabbare i bassängen, var ytterligare en anledning till att rapporteringen förändrades och intensifierades.

Även om medierna slussade in nya rekryter till Sundstrom och det nät av lärare som utgjorde stommen i simrevolutionen, var det fortfarande ett fåtal människor runt Stilla havet som utgjorde den absoluta spjutspetsen. Rent konkret var Polynesien orkanens stilla öga och mest rörelse skedde runt detta centrum, i USA och Australien. Det var också här som den polynesiska traditionen övertogs av helt andra narrativ baserade på amerikansk och australisk nationalism.

Kahanamokus ben var rakare och tog kraften ända från höfterna. Detta gjorde också att han kunde ha överkroppen högre över vattnet.

I slutet av 1914 kom Kahanamoku till Australien för första gången. [17] Manliga australiska simmare hade tidigare besökt både USA och Storbritannien (första dambesöket var Duracks 1919), men det omvända var ovanligare. Det var som amerikansk atlet Kahanamoku anlände. Han hade aldrig slungats ut på den internationella medie- och tävlingsscenen i detta historiska skede om inte Hawai‘i hade koloniserats av USA. Hans besök utgjorde en möjlighet för de australiska simmare som inte mött Kahanamoku i internationella tävlingar att studera hans stil i detalj. Det som främst skiljde hans crawl från den som Cavillfamiljen utvecklat var kraften i benrörelsen. Australierna utvann mycket lite fart från benen, eftersom de böjde dem vid knäna och slog dem mot vattenytan. Kahanamokus ben var rakare och tog kraften ända från höfterna. Detta gjorde också att han kunde ha överkroppen högre över vattnet. Australierna hade överkroppen närmare vattenytan i vad som liknar dagens crawl, till skillnad från Kahanamoku som i det närmsta kunde skjuta upp med bröstkorgen. Hans stil var också mer tekniskt avancerad då armarna rörde sig fritt från benen istället för att vara koordinerade i ett mönster där ett tag med en arm återföljdes av en ”spark” med ett ben. All denna tekniska data beskrevs i en tidningsartikel rörande besöket i Australien. [18] Journalisten visste utan tvekan mer om simning än den som skrivit artikeln från 1903 som hade skapat sådan stor uppståndelse bland Wahle och hans kamrater i New York.

En simmare utför front crawl/australiskt crawl.
En simmare utför front crawl/australiskt crawl. Foto: Wikimedia Commons

Skillnaderna mellan crawlteknikerna skulle snart förvaltas av två olika läger: det australiska och det amerikanska, där det senare skulle visa sig överlägset. Det dröjde alltså inte länge innan även Kahanamokus teknik skrevs in i en ”amerikansk” historia av crawl, vilket förde med sig intressanta revideringar av händelseförloppet. Snart spreds historien om hur Kahanamoku kommit till USA 1912 som en perfekt ”naturmänniska”, men utan kunskap om simteknik. Det var, enligt den nya historieskrivningen, här han lärde sig crawl från nationens egna, vita, pionjärer. Han var ”Made in America”. En tidningsartikel beskrev det på följande sätt: ”På det stora hela är den stil som används av Kahanamoku en perfekt amerikansk crawl”. Det enda de lät den unge Kahanamoku behålla var att han hade varit en naturbegåvning med utomjordisk fysik. [19] Artikelförfattaren lyckas med precision fånga in det speciella med Kahanamokus teknik samtidigt som en fördomsfull vinkling av hur tekniken hade kommit till honom presenteras.

Att Kahanamoku skulle ha lärt sig crawl från simmare i USA faller på sin egen orimlighet. Han slog rekord i Hawai‘i redan innan han kom till USA. Dessutom hade crawltekniken en lång tradition i Polynesien till skillnad från i det vita USA där den importerats från Australien (där den i sin tur inspirerats av stillahavs kulturer). Visserligen måste Kahanamoku ha vidareutvecklat sin stil i USA, där han bland annat lärde sig att simma i sötvattensbassänger som hade minde bärkraft än saltvatten. Men att det var simmare i USA som lärde sig från Kahanamoku, snarare än vice versa, verkar stå klart. Att se Kahanamoku som en amerikansk produkt passade däremot in i en kolonial berättelse där det var den vita mannen som stod för det tekniska kunnandet. I detta fall vet vi att det var långt ifrån sant. Snart skulle det dock komma en man som på ett stereotypt sätt verkligen var ”Made in America”. Hans namn var Johnny Weissmuller och med honom skriver simhistorien ännu ett nytt kapitel där bilden, genom filmen, slutgiltigt segrar över texten som medial kunskapsöverförare. Samtidigt faller crawlteknikens koloniala historia till slut i glömska.

Johnny Weissmuller cirka 1925.
Johnny Weissmuller cirka 1925. Foto: George Grantham Bain/Entheta/Wikimedia Commons

Mannen som skulle dominera simningen under 1920-talet och sprida crawl vidare över världen genom det nya och kraftfulla filmmediet, var del av den första generationen i väst som hade vuxit upp med crawl. Det var ingen tillfällighet att det var denna generation som hade möjlighet att utmana simmare som Kahanamoku. Weissmuller var också en ”uramerikan” enligt den nationella berättelsen, på så sätt att han var del av den grupp vita invandrare som hade sökt sig från Europa, alltså de som nationen helst såg som sin ryggrad. Han var inte ens född i USA, utan i det multikulturella lapptäcke som utgjorde Centraleuropa innan nazisternas utrensningar. Familjen var från staden Szabadfalu i Banatregionen i Österrike-Ungern och Weissmullers fader Petrus var kapten i den kejserliga armén. Efter ett otal omritningar av kartan tillhör området som Szabadfalu låg i nu Rumänien. Johnny påbörjade sitt liv med namnet Janos i juni 1904. [20]

Petrus Weissmüller lämnade soldatyrket och arbetade i jordbruket men ville allra helst till USA där allt tycktes vara så mycket lättare. Familjen lämnade den europeiska kontinenten 1905, samma år som Daniels lärde sig crawla. Janos var fortfarande ett spädbarn. Efter tolv dagar på SS Rotterdam anlände de till New York med endast tretton dollar och femton cent på fickan, bara några år efter att Wahle och Ruberl gjort samma resa. Som tur var kunde Petrus, eller Peter som han nu kallades, visa att han var av ”German race”. Det var inte lätt att komma igenom nålsögat vid den amerikanska gränskontrollen, men att vara vit och inte till exempel jude gjorde det hela mycket lättare. Wahle och Ruberl var visserligen judar, men i deras fall hjälpte det sannolikt att vara olympiska medaljörer. Äktenskapet mellan Petrus och Elizabeth, försämrades i takt med att spriten hamnade hos Petrus istället för hos hans presumtiva kunder i den krog han öppnat i Chicago. Sonen Johnny blev också offer för den alkoholiserade faderns våldsamma raseri. Till slut försvann Petrus från hemmet 1916, mot ett okänt öde, och alla måste ha dragit en suck av lättnad. Han var en av alla dem för vilka drömmen om USA resulterade i ett misslyckande.

1920 var den unge arbetargrabben Weissmuller femton år, småligist i Chicagos ökänt hårda gängvärld och hade sedan barndomen simmat vid Fullerton Beach, en av stadens stränder. 1920 var också det år som Duke Kahanamoku firade ytterligare en vända triumfer i de olympiska spelen i Antwerpen. Staden låg fort farande i ruiner efter det första världskriget som också hade lett till ett uppehåll i de olympiska tävlingarna, men nu var både de och Kahanamoku tillbaka. Två andra hawaiianer, Warren Kealoha och Pua Kealoha, vann också medaljer i den kalla kanal där tävlingarna avgjordes. [21] Den amerikanska dominansen var total.

Antwerpen 1920 var också, till slut, en chans för USA:s damer att delta i internationella tävlingar.

Antwerpen 1920 var också, till slut, en chans för USA:s damer att delta i internationella tävlingar. Sullivan, den mäktige motståndaren till damidrott, dog oväntat i september 1914 och bara två månader senare lyftes AAU:s förbud mot kvinnlig medverkan i amatörsimningen i USA. De första amatörtävlingarna för damer i landet hölls 1915, men nu påbörjades paradoxalt nog ytterligare en våg av exkluderingar. Damsimningens ledare, som Charlotte Epstein, såg till att med hökögon övervaka amatörregeln inom damsimningen, vilket i praktiken gjorde att systemet utformades på så sätt att det gynnade kvinnor från medelklassen och uppåt snarare än de från arbetarklassen. [22]

USA:s olympiska kommitté ville först upprätthålla den hädangångna Sullivans förbud mot kvinnor inför Antwerpen 1920, men ändrade sig efter bland annat Epsteins ivriga protester. Damsimningen var också vid denna tidpunkt en nationell angelägenhet som medierna ofta skrev om. [23] I Antwerpen vann Ethelda Bleibtrey de två damdistanserna (100 och 300 meter fristil), samt stafetten tillsammans med resten av det fenomenala amerikanska laget. Lagkamraterna Irene Guest, Margaret Woodbridge och Francis Schroth plockade upp alla andra individuella medaljer.

USA:s olympiska kommitté ville först upprätthålla förbudet mot kvinnor inför OS i Antwerpen 1920, men ändrade sig efter protester. Eileen Riggin till vänster och Irene Guest till höger.
USA:s olympiska kommitté ville först upprätthålla förbudet mot kvinnor inför OS i Antwerpen 1920, men ändrade sig efter protester. Eileen Riggin till vänster och Irene Guest till höger. Foto: Arkiv

USA vann 1920 alla guldmedaljer på både herr- och damsidan, förutom 200 och 400 meter bröstsim för herrar där äran tillföll Håkan Malmrot från Örebro. USA var nu utan tvekan den stora simnationen, britterna och australiernas tid vid makten var för stunden över. Framgångarna stod att läsa om i de amerikanska tidningarna och kan inte ha gått Weissmuller förbi. Pojken tävlade under sommarmånaderna i Chicagos Lincoln Park och under vintern i poolen vid North Side YMCA på Larrabree Street. Simningen hade blivit en besatthet.

Weissmuller ville desperat bli upptäckt och simstjärna. I oktober 1920 sökte han sig så till Illinois Athletic Club där ”Big Bill” Bachrach var tränare. Bachrach, en bjässe på nästan 140 kilo som gav instruktioner iförd en sliten badrock och rökandes en cigarr, hade simmat någon gång i tiden. Nu höll han sig på behörigt avstånd från fysiska aktiviteter. Men han visste hur en tränade adepter och han såg potentialen i den ivrige unge mannen. Weissmuller simmade en rudimentär och oslipad crawl när han visade upp sig för Bachrach, vilket inte var konstigt då han förmodligen lärt sig att simma av sina jämnåriga. Nu gällde det att rätta till alla fel. Det dröjde ända till januari 1921 innan Bachrach vågade presentera sitt nya fynd i tävlingssammanhang. Weissmuller kom tvåa på 100 yard fristil på 57,40 sekunder i en tävling i AAU:s regi. Till skillnad från Kahanamoku slog han inga rekord första gången han klockades. Framgångarna skulle komma gradvis. Träningen med den store Bachrach fortgick intensivt under våren och sommaren 1921. Vid tävlingarna i Duluth, Minnesota, den officiella debuten i augusti samma år, simmade Weissmuller för första gången ifrån kända simmare som Norman Ross och Teddy Cann och var bara en femtedel av en sekund från världsrekordet på 50 yards. En vecka senare, i Ohio, slog Weissmuller Kahanamokus utomhusrekord på distansen 100 yard från 1911 med tjugo hundradelar när han simmade på 55,20 sekunder. Det hade således bara tagit ett halvår för Weissmuller att förkorta sin egen tid med två sekunder och tjugo hundradelar, en imponerande bedrift. Nyheten om ynglingen från Chicago som slog rekord efter rekord spreds från kust till kust. Detta var något som inte skådats sedan de fantastiska rapporterna om Kahanamokus tider i hamnen i Honolulu 1911.

Enligt vad som onekligen låter åtminstone delvis som en legend simmade Weissmuller, under båtresan från fastlandet till öarna, sju timmar om dagen i en bassäng som improviserats fram på skeppets däck.

Under resten av 1921 och våren 1922 fortsatte Weissmuller att vara en rekordmaskin. Han ska inte ha förlorat en enda tävling. Men Bachrach, som också hade sinne för marknadsföring, visste att det fanns en man som Weissmuller måste slå för att på allvar kunna utnämna sig till den nya simkungen. Sommaren 1922 tog Bachrach med sig Weissmuller till Hawai‘i. AAU arrangerade en tävling där också Kahanamoku skulle medverka. Idén var ett klassiskt möte mellan kungen och tronpretendenten. Enligt vad som onekligen låter åtminstone delvis som en legend simmade Weissmuller, under båtresan från fastlandet till öarna, sju timmar om dagen i en bassäng som improviserats fram på skeppets däck. Men det blev inget mästarmöte. Kahanamoku lämnade återbud i sista stund. Han visste att hans stjärna var dalande medan Weissmullers steg meteoritiskt. Kanske ville han inte stiga av tronen, i synnerhet inte inför hemmapubliken. Hawai‘i hade i och med USA:s över tagande förlorat sin tidigare kung och den politiska struktur som styrde landet. Det är svårt att överskatta den symboliska roll som Kahanamoku fick iklä sig som simkung och representant för sitt folk. Ett nederlag mot Weissmuller på hemmaplan vore kanske ett nederlag för mycket i den problematiska koloniala situationen. I en tidningsartikel vid samma tid säger Kahanamoku att han har slutat med simning, att Weissmuller (som nu slagit många av hans rekord) uppenbarligen är den ”bästa simmaren världen någonsin skådat” och att det inte behövs någon match mellan de två för att avgöra det. [24]

Det skulle visa sig enklare för Kahanamoku att säga att han skulle sluta än att verkligen stiga upp ur bassängen. I likhet med många sportmän och -kvinnor så hade han svårare att sluta än att börja. Och så länge han fortsatte tävlingssimma väntade alla på att de två giganterna, Kahanamoku och Weissmuller, skulle mäta sig mot varandra. Det ofrånkomliga mötet inträffade två år senare. OS skulle avgöras i Paris och under uttagningarna i Indianapolis i juni simmade Johny Weissmuller, Duke Kahanamoku och Dukes bror Samuel 100-meter fristil. Weissmuller vann knappt före store- respektive lillebror. För den bedriften krävdes att Weissmuller slog det olympiska rekordet på distansen med en sekund. När de möttes i en riktig tävling, fortfarande i 100-meter fristil, under OS i Paris 1924, vann Weissmuller med hela två sekunder över hawaiianen som kom tvåa. Trea kom Dukes bror Samuel, igen.

Det amerikanska herrlaget i simning i Paris leddes av Weissmullers tränare Bill Bachrach från Chicago, men vägen till tävlingarna skulle för Weissmuller visa sig långt mer komplicerad än för Kahanamoku. Weissmuller var, paradoxalt nog, inte tillräckligt amerikansk. Kahanamoku hade fått amerikanskt medborgarskap när USA 1890, två år efter att de annekterat öriket, gav Hawai‘i en ny uppsättning lagar. [25] För att tävla för det land som på nästan alla sätt var hans hemland behövde Weissmuller bevisa att han var amerikansk medborgare, något som inte var helt enkelt då han inte var född i USA och saknade personbevis utfärdat i landet. Familjen försökte utan framgång hävda att han var född i USA, så att han skulle kunna ansöka om ett pass. Det hela löste sig så småningom genom att Johnny bytte identitet med sin yngre bror Petrus, som verkligen hade fötts där, och på så sätt automatiskt blivit medborgare. Petrus fick helt enkelt ta ett nytt mellannamn, ”John”. Den yngre brodern skulle så i ett slag förvandlas till den äldre, något han fick leva med resten av livet. Johnny fick också leva med den lögn som han gjorde allt för att ta med sig ner i graven. Enligt hans son plågades han under de fantastiska framgångarna i Paris, då han också vann 400-meter fristil och guld med stafettlaget, av rädslan för att hemligheten skulle komma i pressen. Väl medveten om Jim Thorpes öde, han som straffades ut för sina uselt avlönade baseballmatcher i ungdomen, fruktade Weissmuller att han kunde förlora allt på grund av denna teknikalitet. Den fina amatöridrotten var strikt med sina regler, speciellt när det gällde de som kom direkt från arbetarklassen likt Thorpe och Weissmuller.

Den australiska simmaren Annette Kellerman, här i sin helkroppssimdräkt, hade påbörjat sin filmkarriär 1909.
Den australiska simmaren Annette Kellerman, här i sin helkroppssimdräkt, hade påbörjat sin filmkarriär 1909. Foto: George Grantham Bain Collection/Wikimedia Commons

När Kahanamoku så småningom avvecklade sin simkarriär närmade han sig filmindustrin, som så många andra simstjärnor. Den australiska simmaren Annette Kellerman, en av Cavill familjens adepter, hade varit en av pionjärerna. Hon hade påbörjat sin filmkarriär 1909 och inte sällan fick hon spela i vattenrelaterade historier. Sjöjungfrurollen var aldrig långt ifrån en kvinnlig simmare, vilket också Esther Williams, en av det sena 1930-talets stora simtalanger och rekordsättare, senare fick erfara. Att simning och Hollywood kunde utveckla ett sådant nära förhållande har flera skäl. Simsporten, speciellt den professionella, hade sedan början inte dragit sig för spektakulära cirkusliknande uppvisningar. På något sätt levde denna idé om sporten som showbusiness kvar långt efter att en del av simningen utvecklats till en modern amatöridrott. En annan anledning var förmodligen att simmarna hade välproportionerliga kroppar som såg bra ut på vita duken. Och om det dessutom fanns något slags vattentema i filmen var det en giltig ursäkt att visa upp dem i åtsittande simkläder. Både manliga och kvinnliga simmare kunde utnyttja sin fulländade fysik som erotisk dragningskraft. Kahanamoku hade inget att skämmas över i det sammanhanget, även om han mest fick spela småroller. Dagen då en icke-vit person kunde spela en huvudroll i en film hade ännu inte kommit till Hollywood.

Weissmuller kom i kontakt med Hollywood första gången 1926. Då dock bara på besök, inbjuden till superstjärnan Douglas Fairbanks, och han återgick snart till simkarriären. Han var nu världens bästa simmare, egentligen utan konkurrens. 1926 fick han en inbjudan att besöka Japan. Vad få i övriga delar av världen var medvetna om var att Japan då satsade stort på att utveckla sina egna simmare. De hade studerat Kahanamokus crawl och ville nu se Weissmullers. Det blev ingen resa 1926, men väl två år senare. Under OS i Amsterdam visade de japanska simmarna för första gången att de var att räkna med. Weissmuller vann som väntat 100 meter fristil, men bronsmedaljen erövrades av Katsuo Takaishi som hade deltagit redan i OS 1924 i Paris, den gången utan att vinna något. En större sensation var att det japanska herrstafettlaget kom tvåa efter det amerikanska. Något höll på att hända, i alla fall på herrsidan. När det gällde dam simning var japanerna märkbart ointresserade.

Bachrach hade hört att japanerna använde kallare vatten i sina bassänger, så nu fick Weissmuller sitta i badkar fyllda med is för att förbereda sig.

Japanernas framgångar väckte Bachrachs, som alltjämt var Weissmullers enväldige tränare och manager, nyfikenhet. I oktober 1928, efter olympiaden i Amsterdam, reste Bachrach och Weissmuller till Tokyo. Efter hemkomsten från OS firades Weissmuller grundligt, bland annat med en parad längs New Yorks femte aveny. Men det fanns ingen tid att njuta av framgångarna. Bachrach hade hört att japanerna använde kallare vatten i sina bassänger, så nu fick Weissmuller sitta i badkar fyllda med is för att förbereda sig. Han vann även i Japan, vilket alla hade väntat sig. Japanerna ville främst se vad det var som gjorde hans crawl så tekniskt perfekt. Weissmuller fick erbjudande om att stanna kvar i Japan för att träna nationens unga och ambitiösa simmare, något som tydligen inte lockade honom och han återvände till USA.

Johnny Weissmullers karriär tog slut 1929. Han bestämde sig vid tjugofem års ålder för att det fick vara nog. Han måste ha känt att konkurrenterna kom allt närmare och att han fick skynda sig om han ville sluta när han fortfarande var på topp. Till skillnad från de flesta lyckades han också med detta. Beslutet gjorde att han slapp gå Kahanamokus öde till mötes. Weissmuller hade dominerat simsporten mellan 1922 och 1929, och pensionen betydde inte att han försvann ur folks medvetande. Nu väntade Hollywood girigt på hans perfekta kropp.

Weissmuller började först som simklädesmodell för New York-firman Bradley, Voorhees & Day, vilket innebar att han fick åka landet runt och göra simuppvisningar, skriva autografer och visa sig iklädd BVD:s logga. Han lämnade nu officiellt amatörsportens värld. Syftet, förklarade Weissmuller för sin son i efterhand, var att använda pengarna för att starta en simskola. Samma dröm som Benjamin Franklin hade närt ett par hundra år tidigare i London. Också Weissmuller bar minnen av konsekvenserna av att inte kunna simma. Som barn hade han blivit vittne till katastrofen när skeppet SS Eastland sjönk i Chicago 1915 och över 800 personer drunknade. 1927 kom tragedin ännu närmare. Weissmuller hade återvänt för att träna i Michigansjön med sin bror i en roddbåt vid hans sida. En storm blåste upp och en utflyktsbåt, The Favorite, kapsejsade nära dem. Många av passagerarna var inne i fartyget och drogs med ner när det sjönk. Ett flertal var barn, som inte heller de hade lärt sig simma. Weissmuller och hans bror drog upp ett antal drunknade barnkroppar. Upplevelsen gav honom idén om att öppna en simskola, men först ville Weissmuller tjäna lite mer pengar. Ett beslut som han själv beskrev som ”mitt livs fördömt största misstag”. [26] Han hade rätt. Endast en gång i sitt liv lyckades han lägga av på toppen.

Det tog inte lång tid förrän Weissmuller fick sin första filmroll.

Uppmärksamheten som en åtråvärd kropp gav och pengarna den genererade stod i vägen för att Weissmuller skulle uppfylla sin dröm. Liksom många innan honom övergav han sina ideal för vad han felaktigt trodde var tillfälliga premisser. Det var trots allt inte svårt att förstå att han lockades av denna värld. Han var tjugofem år gammal och hade tillbringat hela sin ungdom i simbassänger och nött längd efter längd tills kroppen skakade av utmattning. Det tog inte lång tid förrän Weissmuller fick sin första filmroll. Det var Paramount som ville ha honom till den för sin tid synnerligen lättklädda produktionen Glorifying the American Girl. Weissmullers första uppdragsgivare BVD slog bakut och Paramount fick stryka honom från eftertexterna samt inte ha några närbilder där han direkt kunde identifieras. Samma år, 1929, gjorde han ett annat jobb som var mer i linje med hans erfarenhet, kortfilmen Crystal Champions som filmades i Silver Springs i Florida. Den elva minuter långa filmen, som regisserades av Jack Eaton och producerades av MGM, var del i en serie om olympiska mästare. Vad som gjorde den speciell var det avancerade undervattensfotografiet. Weissmuller och en grupp barn simmade tillsammans med tidens kanske största kvinnliga simstjärna vid sidan av Gertrude Ederle: Martha Norelius. Hon var känd för att som första kvinna i tävlingssammanhang crawla på samma explosiva sätt som de amerikanska männen; med bröstet över vattenytan och ryggen böjd. Hennes första stora framgång kom vid Parisolympiaden 1924 där hon som blott femtonåring vann 400 meter fristil, satte nytt kvinnligt olympiskt rekord och slog favoriten Ederle, hon som två år senare blev den första att crawla över engelska kanalen. Paris 1924 innebar liksom Antwerpen 1920 stora damframgångar för USA som vann fyra av fem möjliga guld (med Louis Hadley som tränare). Tävlingarna gick också till historien då Charlotte Epstein utsågs till domare i simtävlingarna, det var första gången en kvinna tog en sådan plats i en olympiad. [27] Norelius vann guld även 1928, en tävling där USA inte längre var lika överlägsna som vid de två tidigare tillfällena. Detta gjorde henne till den första kvinnan i världen med upprepade olympiska simguld. [28]

Genom sin karriär satte Norelius världsrekord på fyra fristilsdistanser, 200, 400, 800 och 1 500 meter. Hon var världens snabbaste kvinna under åtta år. [29]

Martha Norelius hade mer gemensamt med Weissmuller än de imponerande framgångarna. Hon hette egentligen Märta i förnam och var född i Stockholm. Under hennes femte levnads år emigrerade hennes familj till West Virginia, USA och när hon var elva vann hon sin första simtävling. Hon hade haft turen att tidigt bli tränad av en expert, sin egen far Charles Norelius som simmat för Sverige i de olympiska sommarspelen i Aten 1906 och sedan sadlat om till att bli simlärare. Efter att ha deltagit i en simuppvisning diskvalificerades Martha Norelius från amatöridrotten av AAU. Hon påbörjade sin professionella karriär samma år som Weissmuller, 1929, vilket var samma år som Crystal Champions gjordes. [30] Det var alltså en film i vilken en svensk- och en ungerskfödd simmare visade upp den ”amerikanska” crawl som fortfarande var ny för många inom den allt större simmande allmänheten.

Crystal Champions var en utmärkt instruktionsfilm i simning. Weissmuller hade velat bli simlärare och grämde sig över att han aldrig gjorde slag i saken. Norelius hade erfarenhet av att ha sin egen far som lärare, således en intim initiering. Filmer som denna spreds världen över och skulle bli en medial lärare för ett otal simadepter av båda könen. Möjligheten att filma under vatten gjorde att det för första gången på ett lättförståeligt sätt gick att skildra till exempel hur benrörelsen i crawl måste ta kraft hela vägen från höften. Istället för långa komplicerade tekniska beskrivningar av hur kroppen skulle föra sig gick det nu att se bilder av alla moment. Weissmuller, som så många andra simmare som visade upp sig, blev en helt ny slags lärare av kroppsteknik, en som inte behövde ha kontakt med sina elever. Visst var personlig undervisning fortfarande överlägsen, men filmens nya möjligheter gjorde att det gick att lära sig på distans.

När Marcel Mauss publicerade sin essä om kroppsteknik 1935 fanns det ett antal filmer om den teknik, simning, han talade så mycket om. Även om det tycks ha varit en förändrad simteknik som gett Mauss inspiration till sin utläggning, argumenterade han fortfarande för att förmedlandet av kroppsteknik skedde inom en ”tradition” och alla hans exempel understryker lärande genom levande exempel. Men i den nya mediala moderniteten förändrades traditioner snabbt genom läromästare som publiken inte hade möjligheter att komma i fysisk kontakt med. En av dessa filmer var La natation par Jean Taris från 1931 som också är en av de vackraste instruktionsfilmer som någonsin gjorts. [31]

Vigos fokus på det moderna kan också märkas i att han nästan uteslutande fokuserade på att visa crawl.

Det var den unge och revolutionäre filmmakaren Jean Vigo som hade fått i uppdrag av bolaget Gaumont att göra en kortfilm med den franske simstjärnan Jean Taris. Resultaten var ett verk vars modernistiska tekniker gjorde att den, liksom Vigos andra alster, fick en avantgardistisk ton. En av dessa tekniker, slow motion, skulle visa sig högst användbar i undervisning på distans. Vigos fokus på det moderna kan också märkas i att han nästan uteslutande fokuserade på att visa crawl. Detta var den nya tekniken. I en talande scen ser vi en torrsimmande ung kvinna som ligger på en pall i ett rum, filmad uppifrån. Speakerrösten meddelar att det inte är så här en lär sig, en måste ner i vattnet. Det mest intressanta är att kvinnan simmar bröstsim. Hon använder både en gammal pedagogisk teknik och en gammal simteknik. Underförstått är crawl framtiden. Taris, en framstående simmare, om än inte i Weissmullers klass, visar alla dess detaljer. Hans stil är förvånande lik den som används idag, förutom att hans armar förblev raka istället för att böja sig i en vinkel i luften. Vigo använder, precis som i Crystal Champions, undervattensscener som blir ännu mer effektiva tack vare den neddragna hastighet som var hans signum.

Weissmuller skulle, snarare än i instruktionsfilmer, nå sina allra största filmiska framgångar som Tarzan. Historien, skapad av Chicagoförfattaren Edgar Rice Burroughs, handlar om ett barn till en brittisk lord som blir strandsatt någonstans i Afrika tillsammans med sina föräldrar, vilka strax därpå dör. Tarzan uppfostras av apor och är, liksom Mowgli i Kiplings Djungelboken från 1893-94, en klassisk berättelse om en människa som blir djurisk genom uppfostran. Samtidigt finns det något mänskligt bekant med både Mowgli och Tarzan som gör att de kunde agera som bryggor mellan människo- och djurvärlden. När det gällde Tarzan utgjorde han också en problematisk brygga mellan västvärlden och Afrika. Böckerna innehöll våldsamma stereotyper om svarta afrikaner samt historier om utdöda vita civilisationer som stått för kontinentens enda egentliga städer och ”utvecklade” kulturer. [32]

Tarzan hade filmats redan 1918, men det var genom Weissmullers filmer som figuren fick spridning världen över. Weissmullers första framträdande var i Tarzan, apmannen från 1932 i vilken simning spelade en stor roll. Han fick gott om möjligheter att visa upp sin karakteristiska crawl, där huvudet låg långt högre över vattenytan än i den stil som Taris använde. Paradoxalt nog hade alltså crawl i och med Tarzan återvänt till ”Afrika”. Men Tarzan var inte afrikan, utan en fantasi om en vild vit man. En fantasi som är talande i sammanhanget. Tronskiftet från Kahanamoku till Weissmuller innebar också att sinne bilden för den maskulina simmande kroppen i crawlsammanhang förändrades. Nu var det den vita mannen som till fulländning kunde inkorporera den främmande tekniken som kom från det andra, det vilda.

Paradoxalt nog hade crawl i och med Weissmullers Tarzan återvänt till ”Afrika”.
Paradoxalt nog hade crawl i och med Weissmullers Tarzan återvänt till ”Afrika”. Foto: Arkiv

Weissmuller spelade in sin sista Tarzanfilm 1948 men fortsatte vara verksam i Hollywood som ”kändis” på heltid. Han företog sig ett antal mer eller mindre framgångsrika företag, flyttade runt utan att få ro. Det blev aldrig någon simskola i Weissmullers regi, till skillnad från Gertrude Ederle som efter sin tävlingskarriär tränade barn som likt henne var hörselskadade. Men många av de filmer som Weissmuller agerade och simmade i blev en typ av skola, samtidigt som de också utgjorde en kolonial kontaktzon som var helt och hållet medierad. Ett enormt intresse väcktes för hans säregna stil. Alla barn, och en hel del vuxna, ville vara Tarzan. Men alkohol blev Weissmullers destruktiva följeslagare in i kändisskapet och ledde, precis som för hans far, till personlig misär.

Under 1920- och 1930-talen, alltså de årtionden som Weissmuller etablerade sig som sim- och filmstjärna, slog också den rörliga bilden på allvar igenom som en förmedlare av teknik. Filmer skulle inte komma att ta över allt kunskapsförmedlande – som de flesta nya teknologier blev de ett komplement till tidigare metoder och personliga möten – men dess roll kan inte överskattas. Nu var det för första gången möjligt att lära sig crawl utan en livs levande läromästare. Samtidigt innebar detta att tekniken separerades än mer från sitt ursprung. Det krävdes inte längre obrutna kedjor av lärare.

Filmens minne, beläget utanför den mänskliga kroppen, besegrade nästan den glömska som gör oss till människor, även när det gäller kroppstekniker. Men filmens hågkomster är inte perfekta. De plågas av fel som mänskliga filmmakare eller klippare lämnat som spår i verken. I simningens historia var det den utelämnade historien om crawlteknikens koloniala ursprung som skulle påminna oss om vårt mänskliga tillstånd, där glömska förblir ett av samma tillstånds konstituerande element.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Noter:

  1. ”Gus Sandstrom (USA)”, International Swimming Hall of Fame, 1995, www.ishof.org/Honorees/95/95gsundstrom.html (23 oktober 2014).
  2. ”A ’Dry Swim’ in Public Baths”, The New York Times, 19 juli 1903, s 29.
  3. Bier, Fighting the Current, s 42.
  4. Historien om händelsen återges i: ”Origins of Crawl Stroke: Australian Swimmers Gave First Idea and Americans Improved on It”, The New York Times, 6 december 1912, s 13.
  5. Thorsten Muth, Das Judentum: Geschichte und Kultur, Pressel, 2009, s 619.
  6. Steven A Riess, ”Antisemitism in Sports in Central Europe and the United States: c. 1870–1932”, i Leonard J Greenspoon (red), Jews in the Gym: Judaism, Sport and Athletics, Purdue University Press, s 104.
  7. ”Otto Wahle Dies: Olympic Swimmer”, The New York Times, 13 augusti 1963, s 31.
  8. ”Gus Sandstrom (USA)”, International Swimming Hall of Fame.
  9. I en artikel från 1886 verkar det som han tävlade med någon variant av den stil som Beckwith lärde ut. ”Swimmers Races”, The New York Times, 29 augusti 1886, s 5.
  10. Murray G Phillips, From Sidelines to Centre Field: A History of Sports Coaching in Australia, University of New South Wales Press, 2000, s 15.
  11. Colwin, Breakthrough Swimming, s 18. Harry Gordon, Australia and the Olympic Games, University of Queensland Press, 1994, s 43.
  12. Bier, Fighting the Current, s 99 och 103.
  13. Ibid, s 113. ”New Stroke Beats Visiting Swimmer”, Observer, 1 november 1919, s 14.
  14. Sprawson, Haunts of the Black Masseur, s 221–222.
  15. Som till exempel, med den talande titeln: ”The American Crawl Swimming Stroke: Views of Experts Do Not Agree in All Details, but the Swimmer, Can Read and Choose the Fine Points for Himself”, The San Francisco Call, 25 juni 1911, s 6. Ett annat, tidigt, exempel är: ”Daniels Tells of the Crawl: ’New Swimming Stroke Described By the Champion’”, The Sun [New York], 11 augusti 1907, s 3.
  16. ”Hawaiian to Swim at Olympic Games”, The New York Times, 14 januari 1912, s 7. Hebner skulle också några år senare lära Johnny Weismuller hur man gör en perfekt vänding i bassäng. David A Fury, Johnny Weissmuller: ’Twice the Hero’, Thorndike Press, 2000, s 84–85.
  17. Han avseglade 30 november från Honolulu på kryssaren SS Ventura tillsammans med simmaren George Cunha (hawaiian med portugisiskt ursrpung). ”Duke and Cunha off today for Australia”, Holonlulu Star-Bulletin, 30 november 1914, s 9.
  18. ”Kahanamoku Kick Latest in Swimming”, The New York Times, 14 februari 1915, s 3.
  19. ”Studies of Present American Champions: Took Time to Develop the Kahanamoku Kick”, The New York Times, 20 februari 1916, s 3.
  20. Historien om Johnny Weissmuller som tecknas kommer från: Johnny Weissmuller jr, Tarzan: My Father, ECW Press, 2002, s 21–24, 27–28, 33–40, 45, 49–50. Fury, Johnny Weissmuller, s 35–36, 40, 46, 53–54, 64-69, 76, 87–90.
  21. Bier, Fighting the Current, s 118.
  22. Ibid, s 92–96.
  23. Ibid, s 99 och 115–116.
  24. ”’Weismuller Is the Greatest Swimmer,’ Says Kahanamoku”, The New York Times, 15 juli 1922, s 10.
  25. Willard, ”Duke Kahamamoku’s Body”, s 13.
  26. Weissmuller jr, Tarzan: My Father, s 46–47.
  27. Bier, Fighting the Current, s 128.
  28. Lohn, The Most Memorable Moments, s 148.
  29. John P Lohn, They Ruled the Pool: The 100 Greatest Swimmers in History, Scarecrow Press, 2013, s 137.
  30. Judith McDonnell, ”Martha Norelius” i Judy Barrett Litoff och Judith McDonnell (red), European Immigrant Women in the United States: A Biographical Dictionary, Garland, 1994, s 217–218.
  31. Jean-Marc Leveratto, ”Les techniques du corps et le cinéma”, Le Portique, 17, 2006, http://leportique.revues.org/793 (27 oktober 2014), s 19.
  32. Axel Andersson, A Hero for the Atomic Age: Thor Heyerdahl and the Kon-Tiki Expedition, Peter Lang, 2010, s 158–159. Marianna Torgovnick, Gone Primitive: Savage Intellects, Modern Lives, University of Chicago Press, 1990, s 10.
Publicerad Uppdaterad
20 hours sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är “tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #24/2024

Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Privat / Andreas Hillergren / TT

“Repression och kollektiva bestraffningar leder aldrig till långsiktiga lösningar”, skriver Sara Karlén som menar att supportrarna löser problemen bättre utan meningslösa pekpinnar.

Jag önskar att jag kunde skriva en peppig krönika inför den allsvenska säsongen 2024, men de senaste veckornas polisiära uttalanden och ingrepp driver mig till vansinne. Trots det ser jag fram emot en säsong med höga publiksiffror, tifon i världsklass, snygga pyrotekniska arrangemang och en allsång som får den trötta betongen på arenorna att eka. Vad jag tappat tilltro till är polisens arbete – med kollektiva bestraffningar för supportrar och rättsosäkerhet för den enskilda.

Polisen Per Engström, sektionschef för Noa, har i medier pratat om drastiska åtgärder vid ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher. De ska avbrytas så fort någon maskerar sig. Klubbarna ska överväga att tömma arenorna vid sådana ”ordningsstörningar”.

Uttalandet möttes av kritik och Engström har förklarat sig, men ändrar inte inställning. 

Tidigare framgångsrikt lagspel

Rop på högre straff och drastiska åtgärder har inte stor effekt på varken brottslighet, subkulturer eller fotbollen. Repression leder aldrig till långsiktiga eller konstruktiva lösningar. 

Under säsongen 2023 nyttjades 11 300 pyrotekniska pjäser och flera matcher fick kort pausas på grund av röken som följde. Det hände att pyroteknik kastades mellan läktare och in på planen. Och vid några tillfällen brukades våld inne på arenorna. Det finns alltså problem som inte går att sopa under mattan. Även hotet utifrån, att någonting kan hända vid stora evenemang, är ständigt närvarande. 

Fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där Sverige varit i framkant och utbildat andra europeiska länder i hur man kan arbeta för att minska konflikter och ordningsstörningar vid fotbollsmatcher. Nyckeln har varit: dialog och samverkan. I arbetet har poliser, förbund, klubbar och delvis supportrar haft samtal och försökt hitta vägar framåt.

Kontraproduktiv kollektiv bestraffning

Det betyder inte att pyrotekniken minskat. Innan har den legat på samma nivå, och förra året ökade den. Våldsamma incidenter inne på arenorna, de som tidigare arbetats bort, såg vi tyvärr vid några tillfällen. Men de åtgärder som polisen skriker efter är kollektiv bestraffning – och sådan är kontraproduktiv och meningslös.

Till klubbarnas ansökningar om att få arrangera offentliga tillställningar, som en fotbollsmatch, har polisen ibland ställt krav om insynsskyddad visitering – bland annat på min egen klubb, IF Elfsborg. Publiken som ska in till ståplatsläktaren visiteras utan att andra får insyn, i syfte att hitta pyroteknik. Det är en kollektiv bestraffning utan rättssäkerhet för individen. Det är lätt att ropa att ”Alla måste sluta bränna bengaler”. Men varför ska jag som individ ta konsekvensen?

Jag tänker även ta tillfället i akt med att hata på väskförbudet. Trots att det berör alla människor är jag inte långt ifrån att klassa det som kvinnohat. 

Supportrarna är lösningen

I februari gjorde ultrasgrupperingar (de som bränner bengaler) över laggränserna ett gemensamt uttalande: pyroteknik ska bara användas i stämningshöjande syfte och inte kastas mot någon annan som är på eventet. Ett konstruktivt sätt att ta ansvar och makt över situationen, både gentemot kulturen och polisen, även om pyrotekniken är olaglig. Hur våldet ska minska återstår att se, men tidigare har gemensamma krafter sett till att det hållit sig utanför arenorna. 

En subkultur kan genomgå förändringar om den vill, men inte om pekpinnen kommer utifrån. Och jag har tilltro till den svenska supporterkulturen. Det går att komma framåt utan meningslösa åtgärder. 

Publiksiffrorna till allsvenskan ökar och en stor tillströmning av ungdomar har skett. Medan idrottsrörelsen har svårt att behålla ungdomar har supporterkulturen växtvärk av all ny publik. 

Jag står kvar vid min tro. Det kommer att bli en säsong med höga publiksiffror och en vibrerande atmosfär. Det vore på sin plats att låta dessa ungdomar och medborgare få möta en arena utan kollektiv bestraffning eller rättsosäkerhet för individen, samt med sina väskor. Stämningen, sången, tifona, pyrot och peppen kommer i alla fall vara på plats! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #23/2024

Miljö- och arbetarrörelsen för gemensam kamp i norska Sápmi

Gabriel Kuhn är frilansskribent och generalsekreterare för fackföreningen SAC Syndikalisterna. Han är författare till boken Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. Foto: Alf Simensen, Kollage: Arbetaren

”När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ’söndra och härska’. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen”, skriver Gabriel Kuhn i en kommentar till den nyligen avslutade rättegången mot samiska aktivister i Norge.

Den 18 mars slutade rättegången i Oslos tingsrätt mot 18 aktivister som var med och ockuperade Norges olje- och energidepartement i februari 2023. Ockupationen var höjdpunkten för de största samiska protesterna sedan motståndsrörelsen mot Alta-dammen i slutet på 1970-talet. Återigen stod energipolitiken i centrum, men den här gången handlade det om vindkraft.

I oktober 2021 slog Högsta domstolen i Norge fast att två vindkraftsanläggningar som hade driftsatts på halvön Fosen väster om Trondheim två år tidigare utgör ett brott mot samernas mänskliga rättigheter som urfolk. Men Norges regering verkade inte bry sig särskilt mycket. Vindkraftverken snurrade vidare. Det var därför aktivisterna ockuperade olje- och energidepartementet 500 dagar efter domen.

Vägrade betala böter

Efter fyra dygn bars de ut av poliser mitt i natten. De följande dagarna blockerades ingången till ministeriet utifrån. Greta Thunberg var med. Protesterna slutade när Norges statsminister, Jonas Gahr Støre, lovade att man skulle föra en dialog med alla berörda och hitta en lösning.

De 18 anklagade som infann sig i rätten i Oslo förra veckan var de som hade vägrat att betala de böter som aktivisterna hade fått. De var inte särskilt höga (3 000 till 5 000 norska kronor), men det handlade om principen. Fem av dem blev frikända, de andra får sina domar i april. Under tiden nådde renskötare på Fosen en överenskommelse med regeringen som skulle ordna alternativa betesmarker och betala skadestånd. Vindkraftsanläggningarna blir kvar.

De flesta samer är arbetare

I Norge samarbetar samiska aktivister tajt ihop med unga miljöaktivister. De samlas främst i organisationen Natur og ungdom. Där lyckades man med att bygga upp ömsesidig respekt och förtroende. Det borde arbetarrörelsen ta till sitt hjärta.

Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ”söndra och härska”. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

Att renskötare ses som småföretagare är en påtvingad formalitet, det har ingenting med själva verksamheten att göra. De flesta samer jobbar inte heller inom renskötseln. De säljer sin arbetskraft precis som icke-samiska arbetare. En bättre framtid för alla säkras genom gemensam kamp, inte genom att grupper ställs emot varandra.

Tydligare politisk koppling i Norge

I Norge står samisk politik närmare landets politiska partier än i Sverige. År 1906 var socialdemokraten Isak Saba den första same som valdes in i Stortinget. År 2005 blev Helga Pedersen den första samiska ministern i Norges regering (hon ledde fiskeri- og kystdepartementet).

Nu för tiden röstar många samer på Rødt, vänsteralliansen som först tog plats i Stortinget år 2017. Aslak Heika Hætta Bjørn, sångaren för Sápmis hyllade hardcore-band Ondt Blod, är politisk rådgivare för partiet. Han kommer från Kirkenes, staden i Norges yttersta nordöstra hörn, precis vid den ryska gränsen. År 1906 grundades en av Norges första fackföreningar, Nordens Klippe, i Kirkenes. Får man ihop de rätta historiska trådarna kan det bli stora förändringar i Norden.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Reportage #23/2024

Ryska oberoende medborgargrupper arbetar vidare trots makthavarnas påtryckningar

illustration med hus och fyrtorn utspridda över en karta över Ryssland
Oberoende medborgarinitiativ i Ryssland har attackerats särskilt hårt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Foto: Anna Ivantsova, 7x7

Ända sedan början av Vladimir Putins presidentskap har alla [ryska] oberoende medborgargrupper och initiativ varit utsatta. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har repressionen mot dessa grupper, särskilt sådana som kritiserar makten, blivit grövre. Många har förbjudits och fått lägga ner, eller stämplats som utländska agenter. Andra har upphört med verksamheten för att framtiden är för dyster. Men några fortsätter arbeta och stötta varandra. Den ryska medieplattformen 7×7 har pratat med representanter för några projekt som fortfarande lyckas hålla sig kvar på det ryska civilsamhällets karta.

Arbetaren publicerar i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7 ett reportage inifrån Ryssland.

Sacharovcentret: likvidering innebär inte slutet

Det Moskvabaserade museet och kulturcentret, uppkallat efter den ryske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, utsattes för repressioner redan medan dess grundare levde: människorättsaktivisten, skribenten och dissidenten Jelena Bonner. På 00-talet gjorde centret utställningarna “Akta, religion!”, 2003, och “Förbjuden konst”, 2006. Dit kom regimtrogna aktivister och försökte sabotera utställningsrummen, medan så kallade siloviki, representanter för ordningsmakten, åtalade arrangörerna.

Sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim har repressionen hårdnat. Rysslands Justitiedepartement stämplade Sacharovcentret till “utländsk agent” och enligt vice direktör Polina Filippova har centret systematiskt utsatts för påtryckningar under hela den här tiden på grund av dess stöd till den oberoende samhällsdiskussionen. Polina själv menar att det första projektet som ledde till påtryckningar var “Memorial”, som stängdes ned 2021.

Många av centrets medarbetare, inklusive Filoppova och chefen Sergej Lukasjevskij, lämnade Ryssland efter den 24 februari 2022. De har fortsatt stötta projektet från sin exil. Erfarenheten från pandemins lockdown, där de anställda, liksom följarna, tvingades lära sig ett webbaserat format, har varit till hjälp. I början av 2023 togs centrets lokaler i beslag av Moskvamyndigheterna, och i januari 2024 stängdes slutligen Sacharovcentret, som funnits sedan 1990.

Vissa av centrets projekt – utbildningar inom mänskliga rättigheter och mediekritik, utbildning för försvarsadvokater – genomförs fortfarande. Webbsidan sakharov.space är ett virtuellt museum i Andrej Sacharovs namn. Tidigare medarbetare digitaliserar biblioteket, som innehåller berättelser och memoarer från människor som överlevt Gulag. I framtiden kommer dessa att kunna läsas online. Det volontärbaserade centret har kommit att bli ett volontärteam åt Andrej Sacharov. Dit söker sig folk som vill hjälpa ryska människorättsorganisationer. 

Andrej Sacharovs virtuella museum. Foto: Skärmdump: sakharov.space

På Youtubekanalen Strana i mir (Landet och världen) lägger centrets medarbetare ut podcasts, föreläsningar, rundabordssamtal och diskussioner, liksom intervjuer med människorättsförsvarare, statsvetare, sociologer, forskare och journalister. Varje vecka sänds programmet Razgovory o glavnom (Samtal om det viktiga), som fokuserar på information och analys och där Sergej Lukasjevskij och Kirill Rogov analyserar veckans viktigaste politiska händelser.

Polina Filippova jobbar med projektet Radio Sasjarov, en webbaserad kanal och podcast för dem som bryr sig om intellektuell frihet och vill få tillgång till objektiv information om allt som pågår i form av nyhetsanalys, föreläsningar, intervjuer och annat, och den går att lyssna på genom den egna hemsidan.

Under samma paraply finns flera podcasts om bland annat Jelena Bonners liv, om politisk och dokumentär teater och hur den mår i dagens Ryssland liksom i exil, och flera föreläsningspoddar. 

Radio Sacharov samarbetar med andra poddar också. I februari 2024 kom exempelvis ett specialavsnitt av den biografiska podden ”Sovjet-divor”, skapad av feministerna Dasja Tjerkudinova och Nastia Kurganskaja. 

– En av de viktigaste känslorna som allt som skett under Sacharovs flagg har gett människor, och även oss själva, är ju det att mitt i all galenskap i landet finns det rum för normalitet. Platser där vi träffar dem som står oss nära, som är viktiga för oss, vars värderingar vi delar. Just nu är det viktigare än någonsin att enas, stötta varandra och få korrekt information utan hat, vilket i dag blir mer och mer sällsynt, säger Polina Filippova.

George Orwell-biblioteket i Ivanovo: redan två filialer

Biblioteket uppkallat efter George Orwell i Ivanovo startades av entreprenören Dmitrij Silin och juristen Anastasia Rudenko under sommaren 2022. De träffades i en avtozak – den typ av gallerförsedd buss polisen i Ryssland forslar gripna i, efter att de båda hade deltagit i en demonstration mot kriget.

Under våren delade de ut George Orwells verk 1984, liksom den sovjetkritiske Jevgenij Zamjatins och tillika dystopiska och samhällskritiska Vi. Sammanlagt gav de bort sjuhundra böcker. Biblioteket blev en fortsättning på denna aktion och fick en fysisk plats på Dmitrijs eget kontor. Aktivister samlade ihop både skön- och facklitteratur och vem som helst får låna en bok därifrån i två veckor.

Dmitrij Silin och Anastasia Rudenko vid ingången till Orwellbiblioteket i Ivanovo. Foto: Dmitrij Silin 

Dmitrij Silin åtalades tre gånger på grund av sina uttalanden mot kriget. Första gången för att han “diskrediterat armén” efter en kommentar i en lokal Telegramkanal.  Den andra för att ha “förolämpat” Ryska Federationens emblem, och den tredje, enligt Silin själv, för ett påhittat brott om att han ihop med ett gäng skulle ha stulit 300 000 rubel (motsvarande över 300 000 kronor).

Dmitrij har sedan dess lämnat Ryssland. Sedan november 2022 bor han i Tbilisi och engagerar sig i antikrigsaktioner och trycker t-shirts med antikrigsbudskap som han delar ut till likasinnade.

I Tbilisi har Silin öppnat en andra biblioteksfilial uppkallad efter Orwell. Där kan man låna böcker mot att man lämnar något i pant. Där planerar han även att visa antikrigsfilmer och starta ett icke-kommersiellt kontor för co-working.

Orwell-biblioteket i Ivanovo fortsätter sin verksamhet. Anastasia Rudenko har hoppat av som ansvarig för projektet men fortsätter att hjälpa till med events och att bjuda in gäster och press.

Den östryska rörelsen Majak i Vladivostok: aktiv trots förbud

Rörelsen Majak (“Fyr”) i Rysslands östra, asiatiska del, har funnits sedan 2015. De har jobbat med hbtq+-personer och fram till 2023 även med kvinnor utsatta för olika typer av våld, inklusive i hemmet. Men resurserna har blivit knappa och nu fokuserar man på icke-heterosexuellas situation.

Majak har samarbetat med psykologer, läkare och lärare och arrangerat utbildningar för att skingra myterna kring hbtq-personer. 2020 blev de den första organisationen att genomföra en konferens i Ryssland om hur man kan förebygga förtryck och mobbning utifrån människors sexualitet och genusidentitet.

Myndigheterna har pressat Majak sedan 2017. Det var då polisen började närvara vid en idrottsfestival med hbtq-tema som anordnas två gånger om året och ägnade sig åt att skrämma, kränka och förminska deltagarna och organisatörerna. Dessutom skickades klagomål, eller anmälningar, till människors arbetsplatser. En som drabbades av det var aktivisten Regina Dzugkojeva, som jobbade administrativt i regionen. 

– Polisen kom med påtryckningar, de vände sig till vår administration och sa ungefär såhär: “En av era anställda, Dzugkojeva, är en hbtq-aktivist, ni bör granska henne.” De hittade så klart inget särskilt under granskningen men jag bestämde mig för att säga upp mig för jag hade börjat känna av en kognitiv dissonans hos mig själv – att jag arbetade för människor som själva kämpar emot mig eller rentav hatar mig. 2018 lämnade jag jobbet och blev aktivist på heltid, säger Regina Dzugkojeva.

Hbtq-aktivisten Regina Dzugkojeva utsattes för anklagelser och förföljelse på arbetsplatsen så hon bestämde sig för att sluta och bli aktivist på heltid. Foto: Regina Dzugkojeva

I slutet av december 2021 lade Justitiedepartementet till Majak på listan över utländska agenter, och i slutet av 2023 fick hbtq-rörelsen benämningen extremistisk, vilket praktiskt sett ledde till ett förbud mot allt som rör hbtq+. Men organisationen hade tidigare, redan innan den fullskaliga invasionen av Ukraina, flyttat mycket av sitt arbete online. På webben finns grupper för att stötta kvinnor, män och icke-binära, men även för dem som mår dåligt av annat som pågår i Ryssland. 

Majak genomför också onlineföreläsningar om internetsäkerhet och feminism för människor som är emot kriget. Genom dem bekantar sig också den vanliga målgruppen med andra hbtq+-personer, och mer än så. Det förekommer också underhållande inslag: queer-frågesporter, engelska språkklubbar, korta och anonyma Zoomträffar.

Offline-evenemangen pågår fortfarande, men anonymt. De annonseras inte i sociala medier utan folk berättar om dem för varandra.

Zjivoje slovo från Tver: vi har kvar vår publik, och utvidgat den 

Den populärvetenskapliga gruppen Zjivoje slovo (Det levande ordet) grundades i Tver 2018. I deras fysiska rum har ryska vetenskapspersoner och skribenter föreläst i biologi, astrofysik, antropologi, litteratur och andra ämnen. Bland föreläsarna kan nämnas Grigorij Judin, Jekaterina Sjulman, Boris Sjtern, Natalja Zubarevitj, Asia Kazantseva, Michail Gelfand, Lev Sjlosberg, Tamara Ejdelman och Sergej Guriev.

Föreläsningen Zjivoj gorod (Den levande staden), Tver, 6 mars 2024. Foto: Ljubov Kukusjkina

Verksamheten har under sina sex år lockat tusentals åhörare och blivit en plats för intellektuell frihet för många. Det var förmodligen därför som också Zjivoje slovo stämplades som utländska agenter i januari 2024. Grundaren Ljubov Kukusjkina berättar att den lokala grenen av det regimlojala medienätverket VGTRK i princip genast inledde ett drev mot dem. Programledarna sände ett klipp där de sa att Zjivoje slovos föreläsningar kämpar mot regimen under en vetenskapens och folkbildningens flagg.

Ljubov Kukusjkina döljer inte sitt motstånd mot kriget, “Jag hade inte kunnat respektera mig själv annars”, säger hon själv. Hon utesluter inte att Zjivoje slovos status som utländsk agent kom i samband med en föreläsning av historikern Tamara Ejdelman, som själv redan hade hamnat på samma lista.

– Någon la ut en notis om hennes framträdande från vår egen grupp i den regimtrogna kanalen Readovka. Det ledde till ett enormt hatdrev och det började skrivas om att vi närde fiender. Jag var gravid i tionde veckan då och okända människor ringde och hotade mig, bad mig dra åt helvete. Det lustiga är att föreläsningen handlade om godhet och humanism med utgångspunkt i medeltida föreställningar. Inte politik. 

Flera offentliga personer har gått ut och stöttat Zjivoje slovo sedan de i princip stängdes ner. Det gjorde också att många andra i Ryssland stöttade dem ekonomiskt, enligt Kukusjkina.

Zjivoje slovo fortsätter sitt arbete och har dessutom gått vidare med ett mer storskaligt projekt, Zjivoj gorod (Levande stad), med syftet att tillgängliggöra självorganiserad folkbildning. Utöver det redan välbekanta föreläsningsformatet genomförs också standup, frågesporter, guidade turer i Tver och resor i centrala Ryssland, vilket stöttas av vänner och kollegor från andra regioner.

Kukusjkina själv säger att hon kommer fortsätta att driva verksamheten så länge det är möjligt.

– Vi har alltid planerat för två månader i taget framåt, och så är det nu också. Ingen har någonsin tackat nej till att föreläsa hos oss, och allt blir alltid utsålt. Jag ångrar ingenting, inte ett ett ord, inte ett enda framträdande. Jag vägrar att förödmjuka mig och kommer aldrig ta avstånd från våra föreläsare.

FemKyzlar i Kazan: om balansen mellan tystnad och risker

Den feministiska gruppen FemKyzlar (kyzlar betyder “flickor” på tatariska) har varit verksamma i Tatarstan sedan 2018 och ordnat evenemang för kvinnor: fester, open mics, föreläsningar och performance. Aida Gusmanova, en av aktivisterna, berättar att det varit väldigt olika tillställningar, men funnits något för alla kvinnor. Under pandemin gick de över till att svara i telefon på Kazans hjälplinje och att hjälpa lokalborna med att hantera den dåvarande krissituationen. 

Aktion med FemKyzlar i Kazan. “Bruden” fick några hinkar blod hällt över sig och drogs längs med gatan. På så sätt uppmärksammades våld i hemmet. Foto: Helena Douglas

2022, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, genomförde polisen husrannsakningar hos några av FemKyzlars aktivister. Också hos Dina Nurm, som berättar att det var chattar i grupper som Protestnyj Kazan (Kazan protesterar) som hade spelats in, trots att ingen egentligen var medlem där. 

– I princip alla i Kazan som hade deltagit i någon form av aktivitet blev på så sätt indragna i det här, inklusive djurrättsaktivister. De tog ifrån oss all vår teknik och tvingade oss att skriva under ett dokument där vi intygade att vi blivit förvarnade om påföljderna om vi genomför offentliga aktioner.

Sin tekniska utrustning fick de tillbaka efter några veckor, men händelserna hade en negativ effekt på gruppens arbete. 2023 nekade Tatarstans nationalbibliotek FemKyzlar plats för att anordna en föreläsning på 8 mars, trots att deras samarbete gick långt bakåt i tiden. Detta skedde dagen innan det planerade evenemanget, och enligt Dina Nurm hade biblioteket fått för många påtryckningar av Tatarstans kulturdepartement.

Nu riktar FemKyzlar in sig på sociala medier och enstaka kvällar och föreläsningar för kvinnor. Alla känner dock av de nya begränsningarna, som ständigt blir fler med varje ny lagändring, händelse eller skrämseltaktik från myndigheterna, vilket också leder till att aktivisterna utövar självcensur.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket mer tid vi skulle ha om vi inte tvingades ha evighetslånga diskussioner om vad som just nu är farligt eller ofarligt för oss att göra. Vi balanserar hela tiden mellan risker och vad som är värt att göra och när det är bättre att bara vara tyst, berättar Aida Gusmanova. 

Gruppen samarbetar också med psykologer och försöker stötta sin publik. De är övertygade om att “en varm relation mellan oss systrar är det som är viktigast just nu”.

Översättning Katarina Lindqvist, Barents Press Sverige

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #23/2024

Andra arbetarrörelser är möjliga

Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Volodya Vagner. Kollage Arbetaren

Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.

Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14: 

”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”

De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.

Uppgivna fackförbund med floskler

Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige. 

En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.

Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.

Andra arbetarrörelser är möjliga

Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.

Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det. 

Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge. 

Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.

Mer synliga syndikalister

Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.

För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.

En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”

Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #22/2024

Visitationszoner kommer öka rädslan, misstron och ilskan

Shababe Barot om visitationszonerna som införs den 25 april i år.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Jessica Gow/TT, Julia Lindblom. Kollage: Arbetaren.

”Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke.” Shabane Barot om Tidöregeringens visitationszoner som införs den 25 april.

”Varför är det poliser i centrum?” Sonens bästa kompis tittar osäkert på mig när vi vadar genom snömodden på väg hem från skolan. ”De vill visa upp sig” svarar jag efter en stunds tvekan. Jag får känslan av att han redan vet vad det är som har hänt – några kvällar tidigare sköts en ung man till döds på en våra favoritplatser, vid ljusskulpturen ”de glödande kottarna” bakom fotbollsplanen.

”Varför vill de visa upp sig då?” Jag svarar inget på det. Fegt känns det, men att förklara polisens roll i samhället och i områden som våra för en vetgirig och vidöppen sjuåring är för svårt. Av allt att döma kommer det snart att bli ännu svårare.

Visitationszoner: Ett av regeringens mest ingripande förslag

Bredäng, där vi bor, är med på polisens lista över ”utsatta områden” och det finns en stor risk att det införs en säkerhetszon här efter att Tidöpartiernas nya lag träder i kraft om en dryg månad, den 25 april. Förslaget skickades på remiss över julhelgerna i ett uppenbart försök att begränsa remissinstansernas utrymme att analysera och kritisera det – något som påpekats av bland annat Lagrådet och Justitiekanslern.

Den vårdslösa beredningen av förslaget säger något om hur likgiltig Gunnar Strömmer är inför remissinstansernas synpunkter. Då ska man ha klart för sig att detta är ett av de mest ingripande lagförslag regeringen har lagt fram. Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. När en säkerhetszon införs börjar lagen gälla momentant och det är oklart vilka – om några – kontrollmekanismer som finns för att reglera dess implementering.

För att citera JKs remissvar: ”Klart är att regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta.” 

Oklart varför polis ska massvisitera personer

Redan i dag har polisen rätt att kroppsvisitera när brottsmisstanke föreligger och ribban för vad som utgör en misstanke är lågt satt, det kan räcka med att någon ”är jävligt muntorr” för er som minns polisens uppmärksammade ingripande mot journalisten Jesper Nilsson år 2011.

Varför det skulle vara påkallat att massvisitera personer utan att brottsmisstanke föreligger är oklart. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en militarisering av svenska förorter, där särskilt utsatta områden ”ska pacificeras av de båda myndigheterna [polisen och militären]” som Björn Söder skriver i en artikel länkad från partiets hemsida. Söder talar i samma text om ”inrikes konflikthärdar” i det svenska samhället.

När Gunnar Strömmer tillsammans med Tidöpartiernas rättspolitiska talespersoner (Rickard Jomshof, ”Gucci-keps”-Martin Melin och en Torsten från KD) försvarar lagen om säkerhetszoner i Dagens nyheter den 5 mars är det med svepande resonemang om gängbrottslighetens allvarlighetsgrad.

Lagen sägs vara ett sätt att garantera ”tryggheten och rörelsefriheten för alla hederliga människor”. Underförstått: vi som lever i framtidens säkerhetszoner får göra avkall på trygghet och rörelsefrihet för att de hederliga ska få uppleva en större säkerhet. 

Jag får kalla kårar av att läsa om vad som får och inte får förekomma i ”zonen” – polisen ska ha en skyldighet att dokumentera sina ingripanden, men som Lagrådet påpekar i sitt remissvar är det oklart hur väl detta kommer att fungera som skydd mot godtycke.

Ökad otrygghet – snarare än tvärtom

Riskerna för diskriminering och rasprofilering är uppenbara. En polis på Nationella operativa avdelningen (NOA) resonerar i en intervju med DN den 15 mars kring lagens möjliga effekter: ”om man får reda på att vi har större rätt att visitera kanske man inte är så dum att man går dit med en pistol i fickan. I den bästa av världar har vi då gjort området tryggare”.

Det låter ganska tunt i mina öron, att införa en lag som innebär långtgående inskränkningar av den personliga integriteten – även för barn – för att eventuellt, i den bästa av världar, kunna avskräcka någon från att bära vapen. Polisen på Noa förklarar också hur viktigt det kommer vara att kungöra för de boende i säkerhetszonen vad som gäller. “Vi tittar på om vi ska dela ut flyers och sätta upp affischer i trapphusen.”

Tanken på att mina och andras barn ska behöva läsa på anslagstavlorna i sina trappuppgångar att de kan visiteras av polis utan att några uppenbara skäl föreligger får mig att må illa. Alla som någon gång blivit utpekade eller visiterade av polis, vet hur kränkande det är och hur utsatt man känner sig. Att våra barn ska behöva lära sig att de och alla andra som befolkar deras värld utan vidare kan bli föremål den typen av åtgärd är helt oacceptabelt. Det kommer bara att föda rädsla, misstro och ilska. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #22/2024

Industrisyndikat i Skåne: ”Människor har arbetat i upp till 330 timmar i månaden”

Jordbruk i Skåne och Malmö LS förhandlare Christoffer Ståhl.
Malmö LS har fått in allt fler medlemmar som arbetar inom den skånska jordbrukssektorn, berättar Christopher Ståhl från Malmö LS. Foto: Johan Nilsson/TT, privat. Kollage: Arbetaren

Malmö LS har fått flera nya medlemmar det senaste året, många av dem jordbruksarbetare som inte har fått sina löner utbetalda. Nu planeras det för ett nytt industrisyndikat. Arbetaren ringer upp Christopher Ståhl, Malmö LS, som sitter i industrisyndikatets styrelse.

Hur kommer det sig att ni vill starta ett industrisyndikat?

– Ärenden kopplade till jordbruk har växt till en stor del av det totala antalet ärenden. Vi har fått ett 20-tal nya medlemmar under det senaste året. Därför känns det som ett bra läge att starta ett syndikat. Då kan vi som arbetar med det här och de som påverkas ta beslut kring hur vi ska tackla de problem som uppenbarligen finns i den här branschen.

– 2022 tog vi oss an ett ärende som blev ganska uppmärksammat. Där var det en ukrainsk man som fick salpetersyra och frätskador på foten då han arbetade på en jordgubbsodling i Klagshamn. Sedan dess har flera arbetare inom jordbruket sökt sig till oss, flera har dessutom samma arbetsköpare, eller andra arbetsköpare som är associerade med just den här arbetsköparen.

Innan syndikatet formellt sätt är på plats måste det godkännas på Malmö LS kommande årsmöte i april. Godkänns syndikatet kommer alla Malmö LS medlemmar som arbetar inom industrisektorn att bli medlemmar i industrisyndikatet.

– Att starta syndikat går i linje med SACs organisationsplan. När syndikatet startas får det konflikträtten i stället för LS, vilket ger mer självbestämmande för medlemmarna.

Vilka problem ser ni inom jordbruksindustrin?

– Framför allt att folk jobbar långt mycket mer än arbetslagen tillåter. Vi har träffat människor som har arbetat uppåt 330 timmar i månaden. Dessutom har många inte ens fått betalt för all tid de arbetat. Ofta får man bostad i samband med arbetet vilket gör att man blir väldigt utsatt och kanske inte vågar säga upp sig för då står man utan bostad. Eller så tänker man att lönen kommer sen – tills man inser att den inte gör det. Då vänder sig folk till oss för att driva in den stora löneskulden man har.

– Utöver det är det vanligt med bristfällig arbetsutrustning. Ofta saknas det skyddsutrustning och många hanterar syror i samband med att man blandar gödningsmedel. Syror som är farliga och frätande när man får dem på sig.

Vad har ni för planer för hur ni ska organisera er?

– Först ska vi ta oss an de ärenden som kommit in. Det verkar som att det finns en ganska stor andel utländsk arbetskraft med många som kommer från Ukraina och längre österut ifrån. De fångas inte upp av andra fackföreningar och därför har vi tagit på oss de här fallen och gör undantag från vår huvudregel om att man inte kan få hjälp med saker som har uppstått innan man blev medlem i facket. Gör vi inte det undantaget så kommer man inte få bukt med problemen i den här branschen. Vi vill satsa på att tillmötesgå de här människorna, se till att ha den tolkhjälp som behövs och se till att vinna förhandlingar och ärenden. I samband med att Skåne Factory Workers Section startade 2019 tog vi fram en del ryskt material som vi har användning för nu.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

QR-system används för att stänga av vårdarbetare

9 personer stängdes av från sitt arbete i hemtjänsten i Göteborg. Montage: Arbetaren, Skärmdump Google Maps

Personalen inom hemtjänsten i Göteborg ska använda ett QR-system varje gång de kommer hem till en omsorgstagare. Under förra året förhandlade Göteborgs LS för en medlem som blev avstängd från sitt arbete och misstänkt för att ha fuskat med in- och utcheckningar i systemet.

– Det började med att en medlem kom in och hade blivit avstängd från arbetet och anklagad för fusk, utan att veta exakt vad det handlade om, säger Alexander Westerberg som var en av de från Göteborgs LS som förhandlade i konflikten.

Under förra året var det en arbetsplatskonflikt med Göteborgs stad där Göteborgs LS förhandlade. Nio anställda inom hemtjänsten stängdes av och utreddes för misstänkt fusk med QR-kod systemet. Ett system som innebär att du ska scanna in dig och scanna ut dig varje gång du är hos en vårdtagare. 

– Det enda beviset var att de hade tittat i loggarna och tyckt att det inte såg rimligt ut. Men ibland är det teknikstrul, krångel med telefon, eller att vårdtagaren behövt snabb hjälp och att man släppt inscanningen. Då kanske man har gått in i efterhand och lagt en ungefärlig tid, men det är ju varken grund för uppsägning eller avsked, säger Alexander Westerberg. 

Alexander Westerberg berättar att de efter två förhandlingstillfällen fick möta en jurist från Göteborg Stad som säger att kommunen inte har något som ger dem rätt att avskeda personerna och ber om ursäkt. 

Alexander Westerberg Foto: Solveig Betnér

– Då trodde vi att vår medlem skulle få komma tillbaka till jobbet, säger Alexander Westerberg.

Så blev det inte.

Omplacerade på vård- och omsorgsboende

Arbetaren pratar med Margareta Larsson, verksamhetschef i hemtjänsten i Göteborg, som berättar att anledningen till att de nio personerna stängdes av var att man gjorde en utredning där man tittade på justeringar gällande check in och check ut. Att fråga omsorgstagarna var enligt Margareta Larsson inte aktuellt eftersom de är i beroendeställning och i flera fall även har en kognitiv nedsättning, och kanske inte minns om någon varit på plats.

Av de nio som utreddes blev fem personer varslade om avsked och blev då avstängda utan lön. Sedan blev en avskedad och fyra omplacerade till annat arbete. Även den LS-medlem som ville stanna kvar på hemtjänsten på Stigbergets hemtjänst blev omplacerad.

– Jag tog beslutet att omplacera fyra personer för att jag inte kände förtroende och tillit för dessa medarbetare. Jag är ytterst ansvarig och jag behöver kunna lita på att medarbetarna ger omsorgstagarna den vård och omsorg som de är i behov av. I hemtjänsten arbetar man oftast ensam och då behöver jag lita på att de följer de rutiner som finns, säger Margareta Larsson.

De fyra medarbetarna blev omplacerade till ett vård och omsorgsboende där de jobbar i lag och inte har så mycket ensamarbete, enligt Margareta Larsson.

– I ett fall var det tydligt men i de övriga fallen finns flera felaktigheter och brister i hanteringen av det mobila arbetssättet, det vill säga QR-koderna. Det är fortfarande oklart om omsorgstagarna fått den vård och omsorg de är i behov av, säger hon.

Tror du att resultatet av utredningen, där det kom fram att det inte fanns grund för avsked, hade blivit det samma om inte SAC gick in och drev frågan?

– Ja, det är så jag uppfattar det, säger Margareta Larsson.

Alexander Westerberg har en annan bild, han tror att alla nio hade blivit av med arbetet om inte Göteborgs LS engagerat sig i fallet. Förhandlarna på Göteborgs LS gick igenom mycket material i samband med förhandlingarna.

Han tycker även att det var fel att fyra personer omplacerades. Dessutom anser han att det finns förklaringar till att personal ibland varit på hemtjänstlokalen samtidigt som de varit incheckade hos en omsorgstagare. Det kan exempelvis handlat om att man gått tillbaka och hämtat blöjor.

– Vi hade förklaringar, men de ville inte lyssna, de vill inte prata, säger Alexander Westerberg.

Kan ni förstå om en ansvarig chef väljer att placera en anställd på ett vård- och omsorgsboende om man är osäker på om den anställde utför sitt jobb korrekt?

– Hon sitter ju inte på rätt information, säger Alexander Westerberg som anser att verksamhetschefen är felinformerad av cheferna under henne som skapat en dålig bild av de anställda.

– Det var verkligen karaktärsmord, tillägger han.

Alexander Westerberg från Göteborgs LS är också kritisk till hur Kommunal har agerat i situationen.

– Kommunal har skrivit under ett sånt extremt dåligt avtal som ger arbetsköparen rätt att omplacera arbetaren efter eget huvud. Därför kunde vi inte driva det rättsligt.

Företagshälsovården kopplades in

Flera av de anställda som inte blivit anklagade för fusk skrev under på att de gjort samma sak som den LS-anslutna blivit anklagad för, berättar en av de tidigare anställda på arbetsplatsen som vill vara anonym. Vidare berättar hen att Företagshälsovården kopplades in. Citat från medarbetare till medarbetare, som var trötta på att prata om konflikten, plockades ut till chefens fördel. Att de anställda uttryckte åsikter om att kollegorna skulle omplaceras beskrevs som ett arbetsmiljöproblem, säger Arbetarens källa. 

– De gav oss som råd att vi skulle släppa det vi inte kan förändra och gå vidare, säger den tidigare anställda som till slut bestämde sig för att sluta på arbetsplatsen.

Utredningen inleddes våren 2023 och företagsvården kopplades in under sensommaren, berättar Margareta Larsson.

– Det skapade stor oro i arbetsgruppen. Som arbetsgivare ville jag måna om medarbetarnas arbetsmiljö och återskapa tilliten till kollegor emellan och till ledningen. Därför tog jag in företagshälsovården. Hur kan vi jobba vidare och återupprätta tillit och förtroende.

Hon anser att det inte var en uppmaning utan ett citat från en medarbetares upplevelse; den ville att man skulle ville gå vidare. 

– Ingen tystades, jag hade möten med medarbetarna och de kunde uttrycka frågor eller känslor kring detta. Det är ingen som har tystats kring att tycka något kring det.

Hur säkerställer ni att liknande situationer inte uppkommer i framtiden?

– Vi fortsätter alltid att utreda. Vi tittar alltid djupare på det och det händer alla att de gör fel någon gång. Alla som börjar jobba i hemtjänsten får också en utbildning i det mobila arbetssättet. Det hade vi även gjort på den här enheten vid flera tillfällen. 

In- och utcheckning bestämmer omsorgstagarens faktura

Att införa QR-kod-systemet var enligt verksamhetschefen Margareta Larsson ett politiskt beslut. Det är kopplat till tanken att man ska betala för tiden vi utför och inte för den tid som är biståndsbedömd. Tiden som registreras när man checkar in och ut hos en omsorgstagare lägger grunden för den faktura som omsorgstagaren sedan får hem. 

– Vi gör stickprov för att se hur det sköts, eftersom det skett oegentligheter i ett annat område i Göteborg. För att se om medarbetare gör rätt och om det behövs ytterligare utbildning, säger hon.

Alexander Westerberg anser att QR-kod systemet inte funkar bra när det gäller vårdarbete.

– Du tar bort möjligheten för personal att använda sin kompetens för att göra ett bra jobb. Du har utbildad personal som du ska detaljstyra ovanifrån, säger Alexander Westerberg.

Dessutom ser han en risk när omsorgstagarens faktura bestäms av hur länge personalen är där, att det kan innebära att hemtjänstpersonal uppmanas stanna längre än omsorgstagaren önskar. Att man infört QR-kod systemet anser Alexander Westerberg beror på att man behöver ett sätt att kontrollera privata aktörer. Han befarar att lättare vård, som utförs via vårdcentral och hemtjänst, i allt högre utsträckning kommer att utföras av underentreprenörer och att vi kommer se en ny form av arbetslivskriminalitet växa fram.

– Det blir ett lopp mot botten när man privatiserar och försöker minska kostnaderna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984