Bay Area, området kring San Francisco-bukten i norra Kalifornien, har alltid alstrat radikalitet. 1960-talets sista år intar en särskild plats i den amerikanska politiska historieskrivningen.

I San Francisco föddes den moderna gayrörelsen ur våldsamt motstånd mot polisens trakasserier. Ungefär samtidigt ockuperade urfolksaktivister från Red Power-rörelsen den tidigare fängelseön Alcatraz. På andra sidan bukten blomstrade och brann protesterna mot Vietnamkriget i Berkeley. Och i Oakland, Bay Areas fattigaste och farligaste del, bildades de legendariska Svarta Pantrarna.

Pantrarna var en självförsvarsrörelse. Unga män och kvinnor som förenade revolutionär teori med kompromisslös praktik och med vapen i hand försvarade svarta kvarter från den vita polisen.

I dag är pantrarna ikoner. Att den amerikanska polisen ägnade sig åt rasistiskt motiverat våld betraktas som etablerad sanning och historiens gång har i stort legitimerat pantrarnas motstånd som en kamp för värdighet och mänskliga rättigheter.

Men medan historien sanktionerar vissa protesthandlingar demoniserar samtiden andra, och frågan är om så mycket verkligen har förändrats under det halvsekel som snart förflutit sedan rörelsen grundades 1966.

Oscar Grant hade tillbringat nyårs­aftonen 2008 på Embarcadero, San Fransiscos populära strandpromenad som sträcker sig från South Beach Harbor till Pier 39. Någon timme efter midnatt tog han tåget tillbaka till Oakland i sällskap med några vänner. Men tåget stoppades av polis efter uppgifter om slagsmål mellan Grants och ett annat sällskap.

De mobilfilmer som efter händelsen blixtsnabbt spreds över internet visar hur en polisman knäar den till synes medgörlige Grant i ansiktet, pressar hans ansikte mot stengolvet och slutligen skjuter honom i ryggen.
Mordet på Oscar förändrade vårt sätt att protestera.
Hannibal Abdul-Shakur, medborgarrättsaktivist
I den efterföljande rättegången uppgav ett vittne att Oscar Grants sista ord var: ”Du sköt mig! Jag har en fyraårig dotter!” Skottet blev slutet på ett liv. Och början på en rörelse.

– Mordet på Oscar förändrade vårt sätt att protestera, säger Hannibal Abdul-Shakur som kallar sig medborgarrättsaktivist.

– Innan dess arrangerade vi liberala demonstrationer mot krig, nu kämpar vi för rättvisa. Det föddes ett nytt medvetande. Vi kommer inte att gå på led längre eller be om tillåtelse.

Under de första veckorna efter dödsskjutningen tog den förändring Hannibal Abdul-Shakur talar om sig uttryck i våldsamma missnöjesyttringar i centrala Oakland. Lokala medier talade om vandalism och tillresta anarkister.

Stadens borgmästare beskrev protesterna som ”bakåt­strävande”. Hannibal Abdul-Shakur håller inte med.

– Vissa kallar det upplopp, andra uppror. Protesterna blev som en Batmansignal för andra ungdomar som ville göra motstånd. Det spontana som skedde där och då förde med sig en ny revolutionär medvetenhet. Nu behöver vi inte stå på trottoarkanten med plakat längre, nu kan vi tända eld på en polisbil och folk kommer att förstå vad vi menar.
En hel rad stödkommittéer formerades kring upploppen.
”Jake”
Jake, som egentligen heter någonting annat, är bördig från södra Kalifornien. Han flyttade till Oakland för att bli en del av den dynamiska utomparlamentariska miljön och landade rakt i det organisatoriska högtryck som uppstod efter Grants död.

– En hel rad stödkommittéer formerades kring upploppen, säger han. Det var då vi byggde den infrastruktur som sedan fick andra saker att hända. Människor var helt enkelt redo, säger han.

Flera lokala polisskjutningar höjde insatserna ytterligare. I januari 2011 sköts 20-årige Raheim Brown med två skott i huvudet när han försökte tjuvkoppla en bil.

Några månader senare sköts 19-årige Kenneth Harding fem gånger i ryggen medan han låg på marken, efter att ha blivit jagat av polisen för att ha plankat på bussen. Videofilmer från händelsen visar hur den obeväpnade Harding förblöder på trottoaren medan polisen fortfarande riktar sina vapen mot honom.

Ytterligare några månader senare samlades protesterna – katalyserade av den finanskris som slog betydligt hårdare mot USA:s arbetar- och medelklass än de banker som räddades av skattemedel – under ett gemensamt paraply.

– De sociala nätverk som bildades efter mordet på Oscar exploderade i Occupyrörelsen. Oakland har alltid varit en krutdurk och nu fanns villkoren på plats. Vi tog Frank Ogawa Plaza och så snart vi slagit ned de första tälten döpte vi om den till Oscar Grant Plaza. I resten av landet sade Occupy att polisen var en del av de 99 procenten. Här sade vi att de är klassförrädare som kan dra åt helvete. När de vräkte oss efter en månad förvandlade vi torget till ett gigantiskt slagfält, säger Jake.

Ur Occupy Oakland föddes The Holdout när en grupp anarkister besvarade vräkningen från torget med att ta en tom fastighet i West Oakland, stadens fattigaste och ruffigaste del. Som namnet antyder höll ockupanterna mycket riktigt ut.

När de hösten 2013 lämnade fastigheten handlade det inte om påtryckningar från polisen utan i stället om att grannarna upplevde att de i huvudsak tillresta och i huvudsak vita aktivisterna i The Holdout hade en agenda som inte adresserade de problem de upplevde i sin vardag.

I anslutning till att boende i West Oakland tog över styret av fastigheten döptes den om till Quilombo, en portugisisk term som syftar på de bosättningar befriade afrikanska slavar i Brasilien upprättade.

Utanför Quilombo håller kvarterets tuffare killar vakt och kontrollerar hätskt att obekanta besökare inte är utsända av polisen. Inuti råder strängt fotoförbud när Hannibal Abdul-Shakur leder en studiecirkel i motståndets historia. På schemat för kvällen står filosofen Franz Fanons Jordens fördömda.

– Säg till om ni hör ett ord ni inte förstår så bryter vi ned det ihop. Fanon skriver väldigt komplicerat och dessutom är det översatt från franska, säger Hannibal Abdul-Shakur.

Deltagarna turas om att läsa högt. Gruppen lyssnar och diskuterar därefter det postkoloniala budskapet.

– Det där betyder att innan vi var slavar så var vi afrikaner, reflekterar någon.

Studiecirkeln är öppen för alla och attraherar såväl grannar som spontana besökare och teorivana aktivister. Att hitta ett gemensamt språk framstår som en lika stor utmaning som texten i sig.

En äldre man med flätat hår som halvdunklet till trots bär sina solglasögon inomhus vill dra in Gud i diskussionen i högre utsträckning än vad Fanon sannolikt hade uppskattat.

En ung kvinna, den enda vita deltagaren, frågar om filosofens teorier om avkolonialisering kan appliceras på djur i köttindustrin.

Stundtals känner sig Hannibal Abdul-Shakur tvungen att gripa in.

– Fanon skriver om oss, säger han. Vi har valt att ägna våra tisdagskvällar åt att studera revolutionära texter för att historien har rört oss på ett särskilt sätt. Våra val leder någonstans, och jag tror att de leder mot befrielsen.

Quilombos sociala ambitioner manifesteras i ett bibliotek, ett klädbytesbord, ett sprututbytesprogram, gratis frukost för kvarterets barn och en stor – likaledes ockuperad – trädgård för den som vill odla.

På den teoretiska menyn återfinns kurser i swahili och medborgerliga rättigheter. Kunskaperna omsätts praktiskt i bland annat polisövervakningspatruller.
Polisen dödar svarta på daglig basis och allt vi har kvar är dessa autonoma ansträngningar för att beskydda varandra.
María Guillén-Valdovinos
Deltagarna studerar först sina egna respektive ordningsmaktens rättigheter och patrullerar därefter gatorna beväpnade med mobilkameror och juridiska argument.

– Polisen dödar svarta på daglig basis och allt vi har kvar är dessa autonoma ansträngningar för att beskydda varandra. Vi känner oss inte säkra när de är här, säger María Guillén-Valdovinos som ingår i kretsen kring Quilombo.

Rädslan är inte obefogad. Hur många människor som årligen dödas av amerikansk polis är okänt.

USA har ingen fungerande insamling av data om polisskjutningar – landets polismyndigheter motsätter sig alla dylika initiativ – men statistik visar att svarta tonåringar löper 21 gånger så hög risk att dödas av polisen som vita.

Medborgarrättsrörelsen NAACP för ett skrämmande register över dödsfall. Ett axplock från de senaste månaderna: I augusti 2014 sköts 22-årige John Crawford ihjäl på ett av lågpriskedjan Wal-Marts varuhus. Polisen hävdade att Crawford viftade med ett skjutvapen. Det visade sig vara en leksakspistol som såldes på Wal-Mart.

I november 2014 sköt polisen ihjäl 12-årige Tamir Rice i Ohio. Rice lekte i parken med en soft air gun. Den 4 april 2015 sköts Walter Lamer Scott i ryggen när han försökte smita efter att ha stoppats för en trasig baklykta. Registrets gemensamma nämnare är att offren varit svarta och obeväpnade.

På Quilombos fasad mot San Pablo Avenue förkunnar en stor muralmålning att besökaren nu kommit till den ”polisfria zonen” Africatown. Men mer än en markering mot polisväsendet är namnet en markering mot de ekonomiska krafter som vill slå sina klor i stadsdelen.

– Jag föddes utanför detta land och kom hit som flykting. Därför är det viktigt för mig att kämpa mot gentrifieringen som skapar flyktingar här. Vi försöker skapa någonting som tillhör folket i West Oakland. De döpte om området till Africatown för att visa att det tillhör dem, säger María Guillén-Valdovinos som lämnade mexikanska Guerrero efter en epidemi av mord på studentaktivister.

Med sig till den amerikanska västkusten tog hon sina beats och rapfärdigheter. Hennes senaste spår handlar om den pågående och påtvingade förändringen av hennes nya hemstad. Det inleds: ”In the echoes of reality another day begins in the hipster apocalypse.”

Gentrifieringen är en brännande aktuell fråga och med sin närhet till San Francisco är fattiga West Oakland hårt drabbat. Fastighetsbolag med demografisk förändring som affärsidé köper upp lokaler och hyr ut dem billigt till trendkänsliga kaféer, gallerier och klubbar i hopp om att dessa ska locka den bättre bemedlade medelklassen. Konceptet fungerar.

Parallellt med att Oakland alltjämt har den högsta våldsbrottsligheten i Kalifornien nämns staden nu regelbundet på listor över USA:s hippaste resmål. Smeknamnet ”Brooklyn by the Bay” har fått fäste.

– Dot.com-rörelsen var en katalysator för gentrifieringen. Den har pågått i över ett årtionde nu och kostnaden för boende stiger hela tiden, säger Kevin Tillman, från Vegan Hip Hop Movement, en förening som försöker främja diskussioner om maträttvisa inom den musikgenre som mer än någon annan varit en röst för USA:s svarta.

– Man försöker lansera Oakland som ett tolerant och mångkulturellt område. Män­niskor som inte har råd att bo i San Francisco flödar in och människor som bott här i generationer, mestadels arbetarklass och färgade, tvingas längre bort, säger Kevin Tillman.

– Jag jobbar på en mataffär som ägs av ett arbetarkooperativ. De nya kunder vi har nu är inte intresserade av den kooperativa modellen, de ser det bara som någonting trendigt. Det finns mycket de tycker är trendigt här.

Bakgrunden till denna – än så länge helt korrekta och uppenbart säljande – bild av Oakland är traditionen av politisk organisering. Den tradition som också frambringat hans egen förening. Vegan Hip Hop Movement verkar med Tillmans egna ord för ”holistisk aktivism”.

– Det finns många faktorer som påverkar vårt matsystem. Oavsett om det handlar om papperslösa latinos som jobbar i våra jordbruk eller att människor svälter samtidigt som vi odlar soja till köttindustrin. Om vi vill bekämpa kapitalismen måste vi bekämpa det här, säger han.

Det praktiska arbetet består förutom föreläsningar och workshops i ”gröna middagar”, där unga bjuds på veganmat och livehiphop.

– Ofta har marginaliserade grupper svårt att ta till sig termen vegan, men budskap om maträttvisa har alltid funnits i hiphopen. Vissa artister pratar exempelvis om hur slaveriet föddes av sockerkonsumtionen, säger Kevin Tillman.

I idylliska Berkeley har Reiko Redmond precis kommit tillbaka till anrika Revolution Books efter en flygbladsutdelning.

Det kommunistiska parti som äger antikvariatet vill blåsa liv i den proteströrelse som strax innan årsskiftet blossade upp efter flera uppmärksammade fall av polisvåld. Och som i Oakland resulterade i veckor av kravaller.

– Förra hösten protesterade hela landet, nu slår de ned på alla protester som anordnas. Aktivister fängslas. Det vi ser är en sårad härskarklass som försöker slå tillbaka och skriva om historien. Men det kommer vi inte att tillåta.

I ett USA som alltjämt präglas av kalla krigets kommunistskräck är en affär som Revolution Books inte en självklarhet. I Berkeley är den en av många. Reiko Redmond är uppvuxen här, deltog under Vietnamprotesterna och har sett rörelser födas och falna. Men förklarar men glöd i rösten att tiden nu äntligen kan vara inne.

– Vi tror att det finns potential för en revolutionär situation. Det här landet har varit i krig för evigt och människor här börjar inse att vi lever i ett stort fängelse.

Någon mil bort, i utkanten av East Oakland, gör sig en brokig skara aktivister redo att försvara Knowland Park. Hotet kommer från Oakland Zoos expansionsplaner. Det svårbegripliga prestigeprojektet ska konsumera 77 hektar skyddsvärd mark där rödlistade örter och blommor växer i skuggan av 700-åriga ekar.

Den vykortsvackra naturen utgör en viktig viltkorridor för pumor men ska enligt planerna skövlas för att ge plats åt bland annat en pumainhägnad.

– Allt det här kommer att bli instängslat, säger Elise Bernstein och pekar mot de böljade kullarna.

Efter pensionen flyttade hon till Bay Area för att vara nära sina barn. Nu har hon själv blivit en del av områdets brokiga flora av rörelser och kämpar för barnbarnens skull.

– De borde få lära sig om naturen genom att vara i den, inte från att läsa om den.
 Naturen är en läkande kraft och människor behöver få en relation till landet, för relationen till betongen leder till fängelse, droger och död. Och nu vill de ta betalt för detta också.
Anthony Sul
Anthony Sul tillhör urbefolkningen Ohlone som levde i dessa marker långt innan de äldsta ekarna sköt upp och Columbus korsade Atlanten. Nu är han drivande bakom ansträngningarna att rädda dem och menar att djurparkens planer är ännu ett exempel på den pågående gentrifieringen.

– Vi är i East Oakland där människor blir skjutna varje vecka, säger han. Naturen är en läkande kraft och människor behöver få en relation till landet, för relationen till betongen leder till fängelse, droger och död. Och nu vill de ta betalt för detta också. De vill att du ska titta på djur i bur och därefter krypa tillbaka till din egen bur, säger Anthony Sul.

Deltagarna tycks reflektera den relativt okontroversiella naturskyddsagendan. Vit medelklass utgör den största gruppen, men protesten samlar alla Oaklands etniciteter. Anthony Sul menar att sammanhållningen är kännetecknande för ett område vars moderna historia definierats av kamp och uppror.

– Jag hade en polare från Salt Lake City på besök, han var helt chockad över att till och med vita här hade ett radikalt medvetande.