Den 18 augusti 1936 fördes poeten och teaterförfattaren Federico García Lorca ut till en olivlund i Grenada av general Francisco Francos militärer. Han avrättades tillsammans med två anarkister.

Ungefär samtidigt tände medlemmar i det fascistiska partiet falangen bokbål i Coruña i norra Spanien där vänsterlitteratur brändes. I den uppmärksammade romanen Os libros arden mal (Böcker brinner dåligt) som kom ut förra året, beskriver Manuel Rivas dessa bokbål. Dessa händelser i början av det spanska inbördeskriget angav tonen för den framtida kulturpolitiken. Miljontals böcker kom att förintas vid tiden kring kriget.

”Kamrat! Du är skyldig att förfölja judendom och frimureri, marxism och separatism. Förstör och bränn deras tidningar, böcker, tidskrifter och propaganda!”
Fascistiska tidningen Arriba España

Det första numret 1936 av den fascistiska tidningen Arriba España talade klarspråk:

”Kamrat! Du är skyldig att förfölja judendom och frimureri, marxism och separatism. Förstör och bränn deras tidningar, böcker, tidskrifter och propaganda! Kamrat! För Gud och Fosterlandet!”

Spanien hade ett levande kulturliv under republiken. Några av de mest avancerade konstnärerna, författarna och filmarna fanns här. På många sociala områden gjordes också framsteg. Kvinnors rättigheter, fackliga rättigheter och allmänna friheter som press- och tryckfrihet stärktes.

Med Francos seger 1939 slogs detta ner. Genom falangens ”Kvinnosektion” återfördes kvinnan till hemmet och en traditionell sexism. Kvinnosektionens verksamhet handlade om religion, hushållsbestyr, sjukvård och idrott.

En av regimens första åtgärder var att överta massmedia. Presslagen skrevs 1938. Den gjorde massmedia till ett instrument för regimen. Alla tankar om pressfrihet upphörde. Förhandscensur för böcker och trycksaker infördes. Under 35 år, fram till Francos död 1975, kom Spaniens befolkning att leva med en helt manipulerad information.

Kyrkan stod helt på diktaturens sida och fick en mycket stor roll i censuren.

Kyrkan stod helt på diktaturens sida och fick en mycket stor roll i censuren, det var kyrkans moral som gällde. Antony Beevor skriver i Spanska inbördeskriget från 2006 att de ”kyrkliga och militära censorerna monterade ner bibliotek, exproprierade privatpersoners böcker med vilka de tände bokbål, och de förbjöd spridningen av en stor del av den universella kulturen. Det var inte bara anarkistisk och marxistisk litteratur som förbjöds, praktiskt taget allt som inte var religiöst underkändes.”

Forskaren Monica Olivares spaltar upp censuren i tre steg. Den statliga censurmyndigheten förbjöd eller godkände böcker. Förlagen censurerade böckerna för att de skulle gå igenom den statliga censuren och författarna utövade självcensur. En del försökte komma runt censuren genom användning av symboler och att förflytta historien i tid och rum. Läsaren fick själv läsa mellan raderna.

Filmcensuren gick till på annat sätt. Den obligatoriska dubbningen av film genomfördes 1941. Alla utländska filmer skulle bli spansktalande. På så sätt var det lättare att manipulera dialogen. I Spanien sade därför skådespelarna andra saker än i originalfilmen.

Effekterna kunde bli absurda. I filmen Mogambo (1953) förekom ett otrohetsdrama mellan Clark Gable och Ava Gardner. Censuren tillät inte otrohet och replikerna gjordes om så att de två kom att bli syskon. Den förvånade publiken fick därmed se ett incestuöst förhållande i stället.

Regimen producerade också egen film. År 1942 kom superproduktionen Raza (Ras), en film med starka propagandainslag. I filmen står Jaime de Andrade som författare till filmunderlaget. Detta är en ingen annan än Franco själv.

Men inte ens falangisternas egna verk slapp undan censuren. Ett exempel är Röd och Svart från 1942 där kommunister och anarkister inte framställs som monster. Det räckte för att filmen snart skulle tas ned från biograferna och gömmas undan från publiken.

Concha González Mosquera deltar i arbetet med att återskapa historien från de nedtystade åren. Hennes familj drabbades hårt av den fascistiska repressionen. Två farbröder och en faster avrättades 1937. José Gonzalez var ordförande för anarkistiska FAI i Coruña. Hans bror Rogelio var kommunist och systern Mari socialist.

Fadern, senare känd som ”den kommunistiske bagaren i Coruña”, räddade sig undan avrättningarna genom att hans identitetskort felaktigt visade att han var 15 år, ett år yngre än än i verkligheten.

De kom hem till mina farbröder, lade beslag på lägenheten och förstörde foton, brev, allt.
Concha González Mosquer, vars familj drabbades hårt av repressionen

Familjen var tvungen att hålla tyst om politik och kultur och om de avrättade familjemedlemmarna. Utåt kunde de aldrig tala om eller sörja sina döda. Falangisterna gjorde också allt för att utplåna minnet av dem.

– De kom hem till mina farbröder, lade beslag på lägenheten och förstörde foton, brev, allt. Min far fick se ett par foton på sina bröder först när han var åttio år, två år innan han dog. Det är de enda foton som finns på mina farbröder.

För att undvika bokbålen och slippa fängslas för innehav av förbjuden litteratur gömde många sina böcker.

– I mitt rum fanns ett underjordiskt gömställe i golvet, berättar Concha Gonzalez. Där hade vi all ”farlig” litteratur. Det var en skatt av böcker, Lorca, Alberti, Machado och även Rosalía de Castro, som förbjöds för att hennes böcker var skrivna på galiciska. Bland böckerna låg också pappas kulspruta. Tänk dig – en kulspruta i sin enda dotters rum!

Skolorna var en viktig plats för regimens propaganda. Det är nästan en vulgär läsning att ta sig igenom en läsebok för mellanstadiet. Camino – Kommenterad läsebok från 1960 är mer en propagandapamflett än en lärobok. Här blandas hyllningar till falangen och Franco med djurfabler och barnen ombeds analysera falangens slagord. De får också i uppgift att skriva en uppsats om ”Räddaren Franco”.

I en tjock antologi har Julio Rodriguez Puertolas samlat en stor del av den spanska fascismens litteratur. Här finns högtravande hyllningar till fosterlandet, kriget, rasen och till fascismens hjältar Franco, Hitler och Mussolini. Ett av syftena med denna litteratur är att skriva om historien. I roman på roman berättas om den ”röda terrorn” för att pränta in regimens version av republiken hos de nya generationerna.

Även vissa berömda författare lånade sina pennor till den spanska fascismen.

Många av dessa texter är ren smörja och har också fallit i glömska. Euforiska hyllningar till Franco och fosterlandet står sig inte i längden. Men även vissa berömda författare lånade sina pennor till den spanska fascismen. Gonzalo Torrente Ballester och Camilo José Cela (sedermera nobelpristagare) är några av dem.

– Två hela generationer levde under Francoregimens kulturella förtryck, uppfostrades under fascismen och tvingades sudda ut sina döda, säger Concha Gonzalez. De har stulit kulturen ifrån oss!