Sommarföljetongen: Gudarna – del 8

DET ÅTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

På måndagar börjar vi med lunch för det är tortyr att tvinga ungdomar att gå upp i ottan efter helgen. Alla är sönderkörda. Aina i Lillys klass låg på golvet utanför matsalen och sov. På en lapp hade hon skrivit ”PLEASE MONEY” och lagt framför en mössa.

”Hora”, sa Calle när han gick förbi. Han sparkade på mös­san. Amin gick efter och skrek: ”Offer!”

Jag satt med Kevin.

”Kan kött mögla?”

Kevin gjorde ett uppehåll i tuggandet. Han tittade på hamburgaren och letade efter ett svar.

”Smakar finländsk hästballe i min mun.”

Jag nåddes av sorgen i tillmälet. Kevin skulle inte behöva smeka rasismen medhårs genom att använda de där kränkningarna mot sig själv.

”Smakar svennefitta”, sa jag systersolidariskt och slet ut den grå hamburgerbiffen ur sitt bröd. Lite klumpig sås rann ner på fingrarna.

”Så jävla rätt”, smackade Kevin.

Jag begrundade i en tyst minut hur många oskyldiga djur som fått sätta livet till bara för att dessa sorgliga tonåringar måste få hamburgare till lunch.

”Hormonko. Lär dig det. Hormonbiff eller åsnekött. Beror på vilken leverantör. Blir det kyckling är den tvättad i klorin.”

Kevin vill verkligen bli poddare, DJ eller radioreporter när han blir stor. Brås på sin mamma som jobbar med att prata i telefon.

”Hormonko, klorinkyckling.”

Kevin hade fått en ramsa att upprepa hela dagen.

”Hormonko, klorinkyckling.”

”Varför sprider du falska rykten om mig?”

Jag slog till när Kevin var uppmjukad. Solen bröt in genom skolmatsalsfönstren och la sig som stjärnstoft över allas an­sikten.

”För jag har damp. Ung och dum.”

”Okej?”

”Och Daniel Abdollah har damp på dig.”

Jag såg Bitas röda toppluva framför mig, snödrivornas kalla likansikten och Daniel Abdollahs piska mot Lillys bak. Vad visste han? Visste han att jag legat i snön medan jag lät Bita hålla på?

”Varför har han damp på mig?”

”Sekretessbelagt. Fråga honom. Ni har (kuken i fittan­tecknet), va?”

Jag fortsatte tugga på min hamburgare. En djursena slank in mellan tänderna så att det gnisslade i huvudet.

”Det finns medicin för damp. Jag har inte legat med Daniel Abdollah. Och sprid inga jävla falska rykten mer!”

Kevin reste sig för att ta om. På väg med tallriken i handen vände han sig och skrek över hela matsalen:

”Känns det jobbigt att vara otrogen mot Amor? Janne, du har väl legat med alla i hela skolan utom med mig!”
Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King.
Gun Hellman stängde dörren. Hela grupprummet luktade prutt. Hon plockade fram en tändsticksask och tände värmeljuset på bordet. På stolarna satt Mona, Ester, Aina, Linn Hoffman i Lillys BF-klass, Bita, Lilly och jag. Varje måndag klockan ett har vi tjejgrupp.

”Ge varje BARN en framtid utan VÅLD” stod det på tänd­sticksasken. Den hamnade upp och ner när Gun Hellmans skrynkliga hand la tillbaka den på bordet. På undersidan figurerade ett par svarta barn. SMS:A HOPP OCH SKÄNK FEMTIO KRONOR. Svenska kyrkans verk.

Jag såg att Daniel Abdollah var på väg upp över skolgårdsplanen. Gun Hellman la ut en hjärtkudde i siden på bordet. Hans stora röda jacka bultade i magen på mig. Gun kramade hjärtkudden.

”Så mysigt att hans jacka är röd”, nickade Gun åt synen i fönstret. ”Inte så vanligt bland killar ändå. Men han tänker SJÄLV den där killen. Och det ska vi också göra.”

Vi gudar utbytte ett par bistra blickar. Vilken sekund som helst kunde det bli för sent. Någon skulle komma och rädda Daniel Abdollah från hans undergång och Lilly skulle få lida i sviterna av hans våld resten av livet. Någon som typ Gun.

Vem vet vad våld sätter för spår INUTI? Vad det gör med en människas hjärta på insidan? Med hjärnans nervtrådar? Har någon egentligen tänkt på DET?

Linn Hoffman stoppade in en snus.

”Den som håller i kudden har som vanligt sin prat-tur”, log Gun Hellman. ”Nu drar vi igång. Hur har tjejgruppen haft det sen sist?” Gun lämpade över sidenhjärtat i Linn Hoffmans stora famn.

”Bara på toan kan jag få vara ifred. Måste fan skita för att kunna finnas på Instagram. Undrar om folk fattar att jag har lajkat deras bilder medan jag bajsat!” Linn Hoffman skrattade. Eftersom reglerna är att man inte får avbryta den som talar kunde jag inte säga något. Inte Gun Hellman heller, fast det syntes att munnen nästan sprack.

”Ja jävlar”, fortsatte Linn Hoffman. ”Och förresten. Är det inte helt sjukt att jag inte kan lägga upp en bild på en bajskorv. Fast det är det jag gör, jag sitter och bajsar. Så känner jag. Okej.”

”Linn”, bekymrade sig Lilly med prydheten all over her face.

”What?”

”Inget.”

”Nu är det Linn som pratar”, sa Gun Hellman.

”Ja, men hon kan ju inte bara säga så där. Vi andra har typ hundra tusen viktigare saker att snacka om.”

”Då väntar du på din tur”, sa Gun Hellman. ”Börjar du känna dig färdig, Linn?”

”Akta dig Lilly”, sa Linn Hoffman till svar. ”Stick inte kniven i din syster.” Hon gjorde en huggande rörelse mot halsen med en låtsaskniv.

”Var du med Amor på festen i fredags?” frågade jag, eftersom den allmänna samtalsordningen redan var uppbruten. Linn vinkade med lillfingret.

”Jävlar vad liten han är”, sa hon och log så hela munnen brann. Min upprymda känsla från helgen slaknade.

Linn Hoffman, en fucking buksyster.

”Ja”, sa jag uppstudsigt. ”Men skön.”

Gun Hellman låtsades inte höra, hon hade ställt sig upp för att öppna ett fönster. Måndagsluften strömmade in och gjorde pruttlukten mindre konstant. Jag betraktade Bita, betraktade Lilly. Deras svarta kläder var ovanligt signifikativa för någonting vi inte hade kommit underfund med än, det var namnlöst, utan ord. Trots att vi hade så mycket att berätta.

”Nu vill jag höra Bitas betraktelse.”

Sidenkudden vandrade vidare.

”Om jag håller mig till mig själv”, sa Bita, ”så har jag kommit på att jag ska återerövra mitt namn. Ta tillbaka det. Alltså får ingen kalla mig Bita, typ som om nån biter. Jag vill att ni säger Bit-AA. Som mamma och pappa gör. Det är mitt namn. Jag klarar inte av alla Bita fitta-ramsor längre.”

Gun Hellman la huvudet på sned. Hon fick ju inte säga någonting, så hon sa ingenting.

”Ja, och i övrigt så vill jag döda Daniel Abdollah.”

Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King. Gun Hellman skulle vara bifiguren. Jag skulle låta henne lida i ett ovanligt grymt katastrofväder. I slutet blir hon dödad i onödan. Mördaren tar fel. Vissa liv måste gå till spillo just så.

Bita la sidenkudden i Lillys hand.

”Vänta”, sa Gun Hellman. ”Stopp. Jag vill reda ut vad du just sa till oss. Får jag bryta in?” Gun Hellmans ögon läckte av vanmakt och förtryckt ångest. Alla nickade. ”När du säger döda Daniel Abdollah. Menar du döda som i döda, eller menar du bara att du ogillar honom på något vis?”

”Hon menar att hon vill sätta dit honom”, sa Lilly. ”Vi försöker alla fatta vad som har hänt. Det känns ändå okej att berätta om honom på tjejgruppen.”

”Vad har hänt, flickor?”

”Gun, flicka dig själv”, sa Lilly. ”Han har slagit mig mot en diskbänk. Ja, det kom inte blod och så. Men han har slagit mig och jag var med på det, okej.”

Gun Hellmans bristningsfulla ögon bad om att få börja gråta åt dessa ungdomars oanständiga liv.

Lillys kropp packade ihop.

”Det känns som om jag måste gråta” sa hon.

”Gråt”, sa Gun Hellman.

Linn Hoffman la sin hand på Lillys rygg.

”Efter ett tag vet du fan inte vad du vill längre!” sa Lilly med munnen öppen. Resten av orden trillade som ett slem ur hennes läppar. Man såg tänderna. ”Du blir fan hjärntvättad, han …” Hon vek sig dubbel. Linn Hoffman smekte och smekte. ”Men nu har han filmat mig”, sa Lilly och reste överkroppen snörvlande. Gun Hellman räckte henne servettlådan. ”Han har filmat mig och fan vet vad som kommer hända med filmen. Jag är typ körd. Fucked for life! Verkligen fucked for life!”

Det är du inte alls, tänkte jag. Men kände mig obehörig. Som en kompis från förr, som inte närvarar. Som inte längre säger de rätta sakerna. Men Lilly, snart kommer tiden för de rätta sakerna på riktigt. Tänkte jag.

Sedan hände ingenting.

Jag tänkte att tjejgrupps-Gun med all sin rättrådighet och närhet till pensionsåldern skulle ta detta ärende i sina händer, bära det vidare till rektorn eller vaktmästaren eller skolsköterskan eller polisen eller annan omvärldsansvarig, som om det vore hennes eget nyfödda lilla barn. Men allt som hände var Gun Hellmans armar om Lilly en liten stund, några fler servetter, Linn Hoffmans snus kastad ut genom det öppna fönstret, och klockan som ringde ut till rast.
En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.
”Jag tror fan inte på det här”, sa jag till Bita när vi satt på locket till den blå SAND-lådan och delade en cigarett.

”Ingen kommer att hjälpa oss. Nån måste typ dö först”, sa jag bistert och blåste ut röken över hela världen.

”Eller hamna på sjukhus. Men det var bra för Lilly. Hon behövde komma dit. Öppna upp. Lättar hon bara på trycket kommer störtfloden, jag svär. Störtfloden kan vi surfa hela vägen fram till frihet på”, sa Bita. ”Underskatta inte den.”

Jag svalde en känsla av skingrad rök.

”Okej”, sa jag. ”Men vi måste skrida till verket.”

”Vad gör vi då?”

Bita hoppade ner från locket och ställde sig bredbent på marken.

”Startar en blogg där vi hänger ut honom”, sa hon.

”Never in my life”, sa jag. ”Det ska fan läggas till på listan på svarta tavlan: BÖRJA ALDRIG BLOGGA.”

Bita skrattade så att halsen guppade.

”Alltså ordet ’bloggerska’! Jag dör!”

”En jävla kvinnofälla, det där”, sa jag. ”Vem läser en jävla blogg?”

”Which reminds me”, sa Bita. ”Vi bör ha gudmöte ikväll. Hemma hos Lilly. Mina föräldrar ska ha middag.”

”Kan inte min pappa dö så ni kan flytta hem till mig.”

”Men Lilly funkar”, sa Bita. ”Vi kör Lilly. Hennes pappa är så sjukt sexig.” Bita skrattade. ”Jävla finansvalp. Så otippad människa, jag dör hur många gånger som helst.”

Det är sant att Lillys pappa är av en annan sort. Han passar inte in i Tierp, han bor varannan vecka i Vasastan i Stockholm. Den fula villan där Lilly och småsyskonen bor delar föräldrarna på. Det är de som kör vecka-vecka. Lillys mamma är undersköterska och håller på att göra sönder sin rygg. När de gjorde Lilly och syskonen var det jordens mest undantagsmässiga ögonblick som någonsin skrivit historia. En rik finansvalp som sadlat om till kulturredaktör på en snobbig tidskrift där hans nya flickvän är chef, och hon en långsamt döende undersköterska med kol.

En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.

Jag undrade när den där tiden skulle komma till mig.

Amor kom cyklandes uppför backen på sin enhjuling.

”Hur går det med Catharina Blomsteräng Swärdh?” frågade Bita. Amor stannade och pustade ut, svingade upp enhjulingen i ena handen.

”Hon bättrar sig. Ligger efter med taktkänslan bara.” Amor tittade upp mot mig. ”Hon är ju inte direkt som Janne.”

”Som Janne? Era jävlar”, skrattade Bita.

Det var inte utan en viss pinsamhetskänsla jag log åt honom.

”Och hur går det med Linn Hoffman, din nya babe?”

Amor stelnade till i en akut ansiktsförlamning. Jag längtade efter att få sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Avreagerade mig med att läsa från en lapp som hängde över SAND-lådan: VI HAR PROBLEM MED BOFFNING I TIERP IGEN.

”Håller han på med cirkus verkligen?” sa Bita när Amor cyklat bort.

”Mm. Amor håller fan på med allt”, sa jag sorgset. ”Ingen är som han.”

Det ringde in.

”Jag messar när vi ska ses hos Lilly.”

”Egentligen skulle jag dra in till Uppsala och köpa ett par Doctor Martens”, sa jag tveksamt.

”Doctor Martens? Såna finns inte i Uppsala. Det får du åka in till Stockholm för.”

”Okej.”

”Ikväll kör vi ett gudmöte med folköl. Enda sättet att driva ut den här måndagen. Jag messar dig.”

”Okej.” Jag stannade kvar och tog en ny cigg medan jag förberedde mig för mastodont-skolk för att gå med Daniel Abdollah till polisstationen.
”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”
Polisstationen i Tierp är inte så stor. En ensam byggnad på Torggatan. Ändå känns det otroligt läskigt att ha ärenden dit. Speciellt när pikétbilarna cirkulerar i området som om Tierp var värsta Baltimore.

”Tack för att du tar dig tid”, sa Daniel Abdollah när jag kom. Han bar en svart anständighetsjacka och lutade sig mot en vit, skinande bil som han låste med ett litet plupp­ande ljud.

”Ingen fara”, ljög jag.

Han är så överväldigande. Jag förstår varför Lilly inte kan hålla sig ifrån honom. Hans energi är för stark. Precis sådana som blir entreprenörer. I enrum är han som en hingst man till slut lyckats tämja. Daniel Abdollah är som ett levande fynd från en arkeologisk utgrävning. En ny typ av organism som plötsligt hittats i ett laboratorium. Ett fall för gudar i grupp. Jag kunde inte motstå honom ensam.

Jag skämdes över mina fula skor som skrapade i snön. Tänkte en tanke: Han skulle aldrig vilja ligga med mig.

”Ibland tar dom ID-koll på mig bara för att jag är blatte”, sa Daniel Abdollah. ”Så jag är extra tacksam att du är med mig idag, Janne.” Det våtvaxade håret blänkte i marsljuset.

”Ingen orsak”, sa jag.

”All cops are bastards, lär dig det”, sa Daniel Abdollah långsamt och plockade ut hörlurarna ur öronen. Vi var framme vid entrén. Han tänkte hålla upp dörren åt mig. ”Alla poliser är rasister”, viskade han.

”Okej.”

Han tog mig plötsligt om höfterna. Fixerade blicken.

”Inget sidosnack. Jag vill att du säger exakt vad du såg. Inget snack om varför vi fikade. Om mitt företag. Inget om Lilly. Inget om vad fan som helst utom den där jävla fattiga småbarns­familjen som fuckade mig.”

Jag svalde. Han tryckte till runt höfterna. Om mitt svek mot honom någonsin läckte skulle jag ligga död i en driva, den saken var klar.

”Okej.”

”Golare har inga polare.”

”Okej.”

”Och blir du osäker, Janne, gå tillbaka. Tänk hur det var. Och kom till mig. Jag stöttar dig hundra procent.”

”Okej.”

Polismannen som tog emot oss var en kvinna. Det fick mig lugn.

”Det här är mitt vittne”, sa Daniel Abdollah.

Kvinnan nickade. Hon hade stort, ljust krulligt hår som bildade en hockeyhjälm över huvudet.

”Så bra. Sätt er och vänta så ska ni få skriva på ett papper.”

Daniel Abdollah skrev snabbare än jag. Jag försökte minnas: familjen hade fyra småbarn, tre pojkar, en flicka, mörkt hår, kanske var de på genomresa, kanske bodde de faktiskt i Tierp. Jag skrev att de såg fattiga ut. Jag kände mig som en fruktansvärd svikare. En rasist?

Jag sneglade bort mot Daniel Abdollahs papper.

”Typiska tiggare”, hade han skrivit med prydlig stil.

Jag kände sveket bubbla upp som en ångest inuti. Sådant här skulle inte gudar hålla på med.

Jag tänkte på Amor, på festen i fredags, på den failade kvinnodagen som påmint mig om att jag var dömd till att kämpa i motvind i hela mitt liv, på de tynande trupperna inklusive Gun Hellman och Catharina Blomsteräng Swärdh som inte gjorde ett skit för att komma åt sakernas tillstånd,

på mamma,

på pappa,

på att hela min värld kändes död.

”Bor ni i Tierp?” frågade poliskvinnan nyfiket.

”Ja, tyvärr”, sa jag.

”Är ni med på Tierps karneval någonting?”

”Karneval?” Som om hon lyst mig i ansiktet med en ficklampa mitt i natten.

”Ja, sambagrupperna i stan kommer att anordna en karneval. Ett tips, gå och var med.”

”Janne, du kan dansa samba”, skrattade Daniel och vevade runt höfterna ett varv.

Jag log inte. Jag kände för att säga att jag blivit sjuk.

”Lovar du att säga sanningen, sanningen och endast sanningen?” smilade poliskvinnan och tryckte på sin telefon. Nu var jag avlyssnad.

”Ja”, sa jag. Det började bubbla i magen. ”Sanningen är att jag tyvärr måste springa och spy.”

Daniel Abdollah fick mord i blicken.

”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”

Poliskvinnan såg på mig som om jag var ett spöke på riktigt. Jag kunde tyvärr inte stanna och förklara för henne att jag var en gud.

Fortsättning följer…

Publicerad
5 hours sedan
Elin Unnes, Derek Jarmans trädgård i Kent, Ronny Ambjörnsson Foto: Calle Stoltz, Wikimedia Commons, Janerik Henriksson

Det privata paradiset – plikt eller passion?

Odling i täppa, på lotten och på balkongen ökar och har blivit något av en folkrörelse. Allt fler börjar se föreningen av nöje och nytta som odlingen ger. Litteraturen i ämnet vidgar sig – böcker om trädgårdens väsen berättar om varat i odlad natur ur många synvinklar: ekologiska, hälsomässiga, fysiskt nyttiga, sociala och politiska.

Omkring 50 000 personer samlades i Vasaparken en söndag två veckor innan årets val till Sveriges riksdag, regioner och kommuner. Mängden blev ett starkt uttryck för vad många människor tycker är viktigt. Sant är, som en ledarskribent i Svenska Dagbladet påpekade, att Flygvapnets 100-årsjubileum på Malmens flygfält i Linköping, som firades samma helg, besöktes av (enligt deras egna siffror) omkring 230 000 personer. Hur ska detta förstås? Att intresset för det, som i den hånfulla artikeln beskrivs som ”bränsleslukande flyguppvisningar” och egendomligt nog som en ”medborgerlig manifestation”, är fem gånger så stort som för klimatet? 

Kanske är det fem gånger roligare att ta med familjen eller gänget och avnjuta de vrålande maskinerna däruppe i skyn än att samlas för en politisk protest, det har ju också politikerna visat att de prioriterat under mandatperioden – men demonstrationen pekade väl just på detta; att politikerna ägnat sig mer åt det roliga än det som folk tycker är viktigt. 

Naturens nöje och politik

Hur som helst är vi många som också tycker att odling, ekologi, bevarande av våtmarker, stora skogslungor och annan natur är värt att ägna intresse – och ser det som ett nöje. 

För nästan tio år sedan sedan skrev jag en artikel om hur odlingslitteraturen förändrats från de traditionella handböckerna med handfasta råd kring sådd, skötsel, sol, gödsel och skörd, till punkiga fröbomber och utsädesaktivism. Sedan dess har genren utvecklats, och till exempel komposten, förr närmast betraktad som trädgårdens tråkiga mage i ett undanskymt hörn, nu beskriven som kyrkan mitt i byn – charmigt slarvigt med trevliga daggmaskar att hälsa på.

Trädgårdslitteraturens nya form – gerillaodling och frön utspottade från tomaten på mackan direkt i konservburkar var ett nytt sätt att leka odling. Det ekologiska tänket kunde ses som naturligt och okrångligt. Det är alltid roligt att vara rebell och en pallkrage kan räcka för att få mig att känna mig som Patti Smith. Det går bra att ha skinnjackan på och fickpluntan till hands med the Clash i bakgrunden medan man rensar ogräs. 

Elin Unnes egna trädgård

Fortfarande är attityden rebellisk och normkritisk; Elin Unnes som blivit en av stjärnorna i branschen har lanserats just som rockjournalisten som började leva ett hemligt dubbelliv som odlare – den kontrasten som man låtsas där är svårbegriplig, varför framhålla en förment töntighet inom odling som inte funnits sedan innan mormor liftade till Indien 1962. 

Men Unnes är verkligen en hand att hålla i också för den som inte gjort som hon: köpt ett eternithus i en gudsförgäten ödemark och låter bönorna klättra på en gammal elsladd upp till balkongen. Nej, stopp där – nu for jag iväg igen, Unnes fåniga slogan är så intjatad att bilderna av det trassliga håret i gummistövlar nästan ställer sig framför hennes konkret lärorika och historiskt pålästa texter. 

För faktum är att Unnes skriver i En egen trädgård både underhållande och med stadig politisk bäring, inte minst när det kommer till frågor om klass och förtryck – och inte bara historiskt, även om detta är bland hennes vassaste teman. I tidigare böcker har hon berättat om förebilder i branschen, ofta kvinnor med stadiga kängor som skapar berusande miljöer kring det förra sekelskiftet.  

Odlingens koloniala arv

Likt författaren Jamaica Kincaid som odlar sin trädgård i Vermont med egensinne och växter med rötter i de mest skilda platser, förmedlar Elin Unnes fakta och vidare tankar kring hur växter och trädgårdar transporterats och vuxit fram tack vare koloniala system och rikedomar. 

Författaren och poeten Göran Greider vid sitt hus i Dala-Floda. Foto: David Magnusson/TT

Jamaica Kincaids (Boken om) min trädgård och Bland blommor, en vandring i Himalaya, 2025, (2023 respektive 2025, Tranan, översättning Niclas Nilsson) fick upp mina ögon för härstamningen av många i dag vanliga växter i som man aldrig funderat över. Hon kommer själv ifrån ett koloniserat land, och i hennes händer blir växterna representanter för hennes egen resa. Unnes spinner vidare på frågor kring härstamning, som när hon diskuterar hur det bakom ”oskyldiga” parkanläggningar eller stora privata trädgårdar i USA och Europa till gömmer sig koloniala, rasistiska och klassmässigt rysansvärda historier. Detta är en typ av trädgårds- och odlingslitteratur som berikar egen odling mer än man kunde ana. 

Det koloniala arvet har flera skribenter plockat upp, en av dem är förstås poeten och redaktören (med mera) Göran Greider med Rotskott från paradiset. Han odlar sin trädgård från gryning till skymning och filosoferar så vackert – och med stark politiskt retorik – kring fenomenet invasiva växter, som satt skräck i oss som sedan barndomen uppskattat till exempel lupiner. Så skönt att få nyanserat kraven på att slakta snart sagt varenda sprakande, doftande, importerad skönhet som  – hör och häpna – torparfavoriter som syrener och gullris. Till och med det nya monstret parkslide vågar han relativisera. Steget från att kalla människor för främmande till invasiva lurar bakom hörnet (om inte redan manifesterat i nygamla lagar och vallöften) påpekar han så riktigt under denna växternas globala och politiska historia. Hans fantasier kring växtlighetens utbredning i takt med inlandsisens tillbakadragande är starkt fantasieggande. 

Från de auktoritära gränsmarkerna

En annan historisk-politisk författare är Anita Goldman, som gärna går tillbaka till biblisk tid i sina beskrivningar av trädgårdens och naturens ursprung. Hon skrev en underbart rapp artikel i DN om potatisens historia 2024, men hennes tjocka bok, Det vilda hoppets geografi, rör sig i det auktoritäras gränsmarker. Moralen rör sig mot moralismen och svag sektvarning utfärdas för den som tar emot hennes världsbild utan filter. 

Ändå gillar jag skarpt att sjunka ner i den pålästa genomgången av spännande experter. Detta är i sanning ett manifest, och mycket av det är en rikedom att ta del av, men räkna med att ofta bli skriven på näsan. 

Till mina käraste favoritförfattare och filosofer här Olivia Laing, som liksom Elin Unnes tar avstamp i den egna trädgårdens växlande ljus och dunkel i sitt historieberättande, i Den tidlösa trädgården, På spaning efter ett gemensamt paradis. Hennes trädgård på östkusten i grevskapet Suffolk, är redan när hen flyttar in i den en romantisk djungel mellan murar på brittiskt vis. Hen är fullt medveten om hur detta paradis hänger samman med kolonial slavhandel och har mycket att berätta om det.

Också Laing har kontakt med det tidiga 1900-talets brittiska föregångare, men framförallt svävar den brittiske filmregissören Derek Jarman och hans trädgård över hens projekt och bok. Jarman började odla upp ett stenigt landskap utan gränser (”förutom himlen”, som han beskrev det) nära ett kärnkraftsverk i Kent, när han fick beskedet att han var hiv-positiv.

Detta var under mitten av 1980-talet, då man kunde vara säker på att det var en dödsdom. Jarman gjorde en film om sin trädgård, som nu är ett välbesökt trädgårdsturistmål – fortfarande kargt och berörande. Han avled efter tio år med sin skapelse, som nu är ett av Storbritanniens många offentligt visade trädgårdar. Landet hade en fantastisk trädgårdskultur innan första världskriget tog död på så stora delar av billig arbetskraft.

Derek Jarman. Foto: Keith Milow/Wikimedia Commons

Också socialisten, författaren, mönsterskaparen och förgrundsfiguren i Arts and Crafts-rörelsen, William Morris (1834–1896) är en viktig person som får plats i sin tid i berättelsen om Storbritanniens historik (på så många områden). Laing är trots sin förankring i trädgården och dess koppling till klimat och globalitet helt fri i tanken. Hens stil, att förankra sig själv i ett sammanhang och sedan bre ut kulturhistorien runt den är som att läsa något spännande som en bra deckare.

Alla dessa böcker finns tillgängliga på ett bibliotek nära dig. Kombinera läsning och odling och gör en aktion i solidaritet med en vän du aldrig tröttnar på och som bara har ett krav: lägg örat till dess olika delar och lyssna in dess behov. Du får mångdubbelt tillbaka.

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan
Amalthea Frantz på Arbetaren om valet 2026
Amalthea Frantz om valet 2026. Foto: Christine Olsson/TT och Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Vi måste bli av med regeringen

”Vi måste bli av med den nuvarande regeringen. Inte för att världen skulle bli så väldigt mycket bättre med en S-ledd regering i Sverige utan för att, som uttrycket lyder: Det finns grader i helvetet.” Amalthea Frantz om vad vi kan se fram emot om Tidöregeringen faller.

Uppgivenhet. Det är vad många invånare i Sverige har gemensamt detta valår.

Jag gör den bedömningen delvis utifrån Arbetarens satsning där aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto intervjuar väljare. Men också utifrån mitt eget samlade intryck av insändare, kommentarer, nätforum, bekanta – på olika delar av höger-vänsterskalan, eller utanför den. 

Samtidigt finns där inte bara uppgivenhet. Många uttrycker också längtan efter något nytt. Däri finns ett hopp – och en utmaning. Den måste vi anta, vi som vill ha mer demokrati, inte mindre.

Misär skapar inte revolter

Samhällsklyftor, repression och psykisk ohälsa ökar snabbt. Vissa hoppas på att ju värre samtiden blir, desto mer kommer människor göra motstånd. Dessa tankar finns både inom den politiska vänstern och högern, och är inte nya. 

Men misär i sig skapar inte revolter. Tvärtom är den ofta passiviserande. 

Fler ingredienser krävs. Desperation kan vara en: övertygelsen att man ändå inte har något att förlora. Det är en stark drivkraft, men oberäknelig och på många sätt destruktiv. 

En viktigare ingrediens för fruktbart motstånd är det konstruktiva: vetskapen om att vi kan göra saker bättre själva, och modet att prova. Göra det bättre än arbetsköparen, hyresvärden eller riksdagen. Det är sådant vi måste ta vara på, bygga upp. Rörelser. Organisering. Självständighet. 

Och gemenskaper – som inte bygger på i vilken del av världen vi råkar ha ursprung, utan på vad vi skulle kunna åstadkomma gemensamt. Vad majoriteten av alla människor har att vinna på att ta kontroll över ekonomin, arbetet, våra liv. 

Det kan vi se fram emot om Tidöregeringen faller

Vi måste bli av med den nuvarande regeringen. Inte för att världen skulle bli så väldigt mycket bättre med en S-ledd regering i Sverige (på vissa sätt skulle den säkerligen bli sämre).

Utan för att, som uttrycket lyder: Det finns grader i helvetet. Skillnaden mellan att hamna mitt i elden, och att få luft, även om det fortfarande är tungt att andas. 

Några exempel på vad vi kan ha att se fram emot om Tidöregeringen faller:

Att äntligen ta steg mot kortare arbetstid – i stället för att ännu fler ska jobba ihjäl sig. Slopad karensdag.

Stopp för utvisningar av arbetare för att de tjänar för lite. Stopp för obegränsade vinster i skolan, vården och äldreomsorgen.

Att fler får tillgång till kultur och folkbildning – sådant som får människor att orka tänka i nya banor.

Andra åtgärder än att bara stoppa så många som möjligt i fängelse på oklara grunder. Och, sist men inte minst, förhoppningsvis mindre repression mot dem som protesterar mot samhällsutvecklingen.

Avskaffa regeringen

Så, låt oss göra oss av med Tidöregeringen denna höst. På de sätt vi kan. Både för att nuvarande politik hotar mångas frihet och rättigheter. Och för att skapa andrum där annat kan växa. 

Alla vägar som leder dit är bra. Rösta på det du tror hjälper. Eller – vägra delta i spelet och gör något helt annat, som du tror kan leda framåt. 

Och om denna skamfläck till regering trots allt lyckas hålla sig kvar, så ger vi inte upp hoppet. Vi fortsätter ändå. Inte i riksdagen, utan i vardagen. Förbereder oss på att göra oss av med nästa regering, och alla efter den. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

Publicerad
6 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

 Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.