DET ÅTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

På måndagar börjar vi med lunch för det är tortyr att tvinga ungdomar att gå upp i ottan efter helgen. Alla är sönderkörda. Aina i Lillys klass låg på golvet utanför matsalen och sov. På en lapp hade hon skrivit ”PLEASE MONEY” och lagt framför en mössa.

”Hora”, sa Calle när han gick förbi. Han sparkade på mös­san. Amin gick efter och skrek: ”Offer!”

Jag satt med Kevin.

”Kan kött mögla?”

Kevin gjorde ett uppehåll i tuggandet. Han tittade på hamburgaren och letade efter ett svar.

”Smakar finländsk hästballe i min mun.”

Jag nåddes av sorgen i tillmälet. Kevin skulle inte behöva smeka rasismen medhårs genom att använda de där kränkningarna mot sig själv.

”Smakar svennefitta”, sa jag systersolidariskt och slet ut den grå hamburgerbiffen ur sitt bröd. Lite klumpig sås rann ner på fingrarna.

”Så jävla rätt”, smackade Kevin.

Jag begrundade i en tyst minut hur många oskyldiga djur som fått sätta livet till bara för att dessa sorgliga tonåringar måste få hamburgare till lunch.

”Hormonko. Lär dig det. Hormonbiff eller åsnekött. Beror på vilken leverantör. Blir det kyckling är den tvättad i klorin.”

Kevin vill verkligen bli poddare, DJ eller radioreporter när han blir stor. Brås på sin mamma som jobbar med att prata i telefon.

”Hormonko, klorinkyckling.”

Kevin hade fått en ramsa att upprepa hela dagen.

”Hormonko, klorinkyckling.”

”Varför sprider du falska rykten om mig?”

Jag slog till när Kevin var uppmjukad. Solen bröt in genom skolmatsalsfönstren och la sig som stjärnstoft över allas an­sikten.

”För jag har damp. Ung och dum.”

”Okej?”

”Och Daniel Abdollah har damp på dig.”

Jag såg Bitas röda toppluva framför mig, snödrivornas kalla likansikten och Daniel Abdollahs piska mot Lillys bak. Vad visste han? Visste han att jag legat i snön medan jag lät Bita hålla på?

”Varför har han damp på mig?”

”Sekretessbelagt. Fråga honom. Ni har (kuken i fittan­tecknet), va?”

Jag fortsatte tugga på min hamburgare. En djursena slank in mellan tänderna så att det gnisslade i huvudet.

”Det finns medicin för damp. Jag har inte legat med Daniel Abdollah. Och sprid inga jävla falska rykten mer!”

Kevin reste sig för att ta om. På väg med tallriken i handen vände han sig och skrek över hela matsalen:

”Känns det jobbigt att vara otrogen mot Amor? Janne, du har väl legat med alla i hela skolan utom med mig!”

Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King.

Gun Hellman stängde dörren. Hela grupprummet luktade prutt. Hon plockade fram en tändsticksask och tände värmeljuset på bordet. På stolarna satt Mona, Ester, Aina, Linn Hoffman i Lillys BF-klass, Bita, Lilly och jag. Varje måndag klockan ett har vi tjejgrupp.

”Ge varje BARN en framtid utan VÅLD” stod det på tänd­sticksasken. Den hamnade upp och ner när Gun Hellmans skrynkliga hand la tillbaka den på bordet. På undersidan figurerade ett par svarta barn. SMS:A HOPP OCH SKÄNK FEMTIO KRONOR. Svenska kyrkans verk.

Jag såg att Daniel Abdollah var på väg upp över skolgårdsplanen. Gun Hellman la ut en hjärtkudde i siden på bordet. Hans stora röda jacka bultade i magen på mig. Gun kramade hjärtkudden.

”Så mysigt att hans jacka är röd”, nickade Gun åt synen i fönstret. ”Inte så vanligt bland killar ändå. Men han tänker SJÄLV den där killen. Och det ska vi också göra.”

Vi gudar utbytte ett par bistra blickar. Vilken sekund som helst kunde det bli för sent. Någon skulle komma och rädda Daniel Abdollah från hans undergång och Lilly skulle få lida i sviterna av hans våld resten av livet. Någon som typ Gun.

Vem vet vad våld sätter för spår INUTI? Vad det gör med en människas hjärta på insidan? Med hjärnans nervtrådar? Har någon egentligen tänkt på DET?

Linn Hoffman stoppade in en snus.

”Den som håller i kudden har som vanligt sin prat-tur”, log Gun Hellman. ”Nu drar vi igång. Hur har tjejgruppen haft det sen sist?” Gun lämpade över sidenhjärtat i Linn Hoffmans stora famn.

”Bara på toan kan jag få vara ifred. Måste fan skita för att kunna finnas på Instagram. Undrar om folk fattar att jag har lajkat deras bilder medan jag bajsat!” Linn Hoffman skrattade. Eftersom reglerna är att man inte får avbryta den som talar kunde jag inte säga något. Inte Gun Hellman heller, fast det syntes att munnen nästan sprack.

”Ja jävlar”, fortsatte Linn Hoffman. ”Och förresten. Är det inte helt sjukt att jag inte kan lägga upp en bild på en bajskorv. Fast det är det jag gör, jag sitter och bajsar. Så känner jag. Okej.”

”Linn”, bekymrade sig Lilly med prydheten all over her face.

”What?”

”Inget.”

”Nu är det Linn som pratar”, sa Gun Hellman.

”Ja, men hon kan ju inte bara säga så där. Vi andra har typ hundra tusen viktigare saker att snacka om.”

”Då väntar du på din tur”, sa Gun Hellman. ”Börjar du känna dig färdig, Linn?”

”Akta dig Lilly”, sa Linn Hoffman till svar. ”Stick inte kniven i din syster.” Hon gjorde en huggande rörelse mot halsen med en låtsaskniv.

”Var du med Amor på festen i fredags?” frågade jag, eftersom den allmänna samtalsordningen redan var uppbruten. Linn vinkade med lillfingret.

”Jävlar vad liten han är”, sa hon och log så hela munnen brann. Min upprymda känsla från helgen slaknade.

Linn Hoffman, en fucking buksyster.

”Ja”, sa jag uppstudsigt. ”Men skön.”

Gun Hellman låtsades inte höra, hon hade ställt sig upp för att öppna ett fönster. Måndagsluften strömmade in och gjorde pruttlukten mindre konstant. Jag betraktade Bita, betraktade Lilly. Deras svarta kläder var ovanligt signifikativa för någonting vi inte hade kommit underfund med än, det var namnlöst, utan ord. Trots att vi hade så mycket att berätta.

”Nu vill jag höra Bitas betraktelse.”

Sidenkudden vandrade vidare.

”Om jag håller mig till mig själv”, sa Bita, ”så har jag kommit på att jag ska återerövra mitt namn. Ta tillbaka det. Alltså får ingen kalla mig Bita, typ som om nån biter. Jag vill att ni säger Bit-AA. Som mamma och pappa gör. Det är mitt namn. Jag klarar inte av alla Bita fitta-ramsor längre.”

Gun Hellman la huvudet på sned. Hon fick ju inte säga någonting, så hon sa ingenting.

”Ja, och i övrigt så vill jag döda Daniel Abdollah.”

Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King. Gun Hellman skulle vara bifiguren. Jag skulle låta henne lida i ett ovanligt grymt katastrofväder. I slutet blir hon dödad i onödan. Mördaren tar fel. Vissa liv måste gå till spillo just så.

Bita la sidenkudden i Lillys hand.

”Vänta”, sa Gun Hellman. ”Stopp. Jag vill reda ut vad du just sa till oss. Får jag bryta in?” Gun Hellmans ögon läckte av vanmakt och förtryckt ångest. Alla nickade. ”När du säger döda Daniel Abdollah. Menar du döda som i döda, eller menar du bara att du ogillar honom på något vis?”

”Hon menar att hon vill sätta dit honom”, sa Lilly. ”Vi försöker alla fatta vad som har hänt. Det känns ändå okej att berätta om honom på tjejgruppen.”

”Vad har hänt, flickor?”

”Gun, flicka dig själv”, sa Lilly. ”Han har slagit mig mot en diskbänk. Ja, det kom inte blod och så. Men han har slagit mig och jag var med på det, okej.”

Gun Hellmans bristningsfulla ögon bad om att få börja gråta åt dessa ungdomars oanständiga liv.

Lillys kropp packade ihop.

”Det känns som om jag måste gråta” sa hon.

”Gråt”, sa Gun Hellman.

Linn Hoffman la sin hand på Lillys rygg.

”Efter ett tag vet du fan inte vad du vill längre!” sa Lilly med munnen öppen. Resten av orden trillade som ett slem ur hennes läppar. Man såg tänderna. ”Du blir fan hjärntvättad, han …” Hon vek sig dubbel. Linn Hoffman smekte och smekte. ”Men nu har han filmat mig”, sa Lilly och reste överkroppen snörvlande. Gun Hellman räckte henne servettlådan. ”Han har filmat mig och fan vet vad som kommer hända med filmen. Jag är typ körd. Fucked for life! Verkligen fucked for life!”

Det är du inte alls, tänkte jag. Men kände mig obehörig. Som en kompis från förr, som inte närvarar. Som inte längre säger de rätta sakerna. Men Lilly, snart kommer tiden för de rätta sakerna på riktigt. Tänkte jag.

Sedan hände ingenting.

Jag tänkte att tjejgrupps-Gun med all sin rättrådighet och närhet till pensionsåldern skulle ta detta ärende i sina händer, bära det vidare till rektorn eller vaktmästaren eller skolsköterskan eller polisen eller annan omvärldsansvarig, som om det vore hennes eget nyfödda lilla barn. Men allt som hände var Gun Hellmans armar om Lilly en liten stund, några fler servetter, Linn Hoffmans snus kastad ut genom det öppna fönstret, och klockan som ringde ut till rast.

En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.

”Jag tror fan inte på det här”, sa jag till Bita när vi satt på locket till den blå SAND-lådan och delade en cigarett.

”Ingen kommer att hjälpa oss. Nån måste typ dö först”, sa jag bistert och blåste ut röken över hela världen.

”Eller hamna på sjukhus. Men det var bra för Lilly. Hon behövde komma dit. Öppna upp. Lättar hon bara på trycket kommer störtfloden, jag svär. Störtfloden kan vi surfa hela vägen fram till frihet på”, sa Bita. ”Underskatta inte den.”

Jag svalde en känsla av skingrad rök.

”Okej”, sa jag. ”Men vi måste skrida till verket.”

”Vad gör vi då?”

Bita hoppade ner från locket och ställde sig bredbent på marken.

”Startar en blogg där vi hänger ut honom”, sa hon.

”Never in my life”, sa jag. ”Det ska fan läggas till på listan på svarta tavlan: BÖRJA ALDRIG BLOGGA.”

Bita skrattade så att halsen guppade.

”Alltså ordet ’bloggerska’! Jag dör!”

”En jävla kvinnofälla, det där”, sa jag. ”Vem läser en jävla blogg?”

”Which reminds me”, sa Bita. ”Vi bör ha gudmöte ikväll. Hemma hos Lilly. Mina föräldrar ska ha middag.”

”Kan inte min pappa dö så ni kan flytta hem till mig.”

”Men Lilly funkar”, sa Bita. ”Vi kör Lilly. Hennes pappa är så sjukt sexig.” Bita skrattade. ”Jävla finansvalp. Så otippad människa, jag dör hur många gånger som helst.”

Det är sant att Lillys pappa är av en annan sort. Han passar inte in i Tierp, han bor varannan vecka i Vasastan i Stockholm. Den fula villan där Lilly och småsyskonen bor delar föräldrarna på. Det är de som kör vecka-vecka. Lillys mamma är undersköterska och håller på att göra sönder sin rygg. När de gjorde Lilly och syskonen var det jordens mest undantagsmässiga ögonblick som någonsin skrivit historia. En rik finansvalp som sadlat om till kulturredaktör på en snobbig tidskrift där hans nya flickvän är chef, och hon en långsamt döende undersköterska med kol.

En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.

Jag undrade när den där tiden skulle komma till mig.

Amor kom cyklandes uppför backen på sin enhjuling.

”Hur går det med Catharina Blomsteräng Swärdh?” frågade Bita. Amor stannade och pustade ut, svingade upp enhjulingen i ena handen.

”Hon bättrar sig. Ligger efter med taktkänslan bara.” Amor tittade upp mot mig. ”Hon är ju inte direkt som Janne.”

”Som Janne? Era jävlar”, skrattade Bita.

Det var inte utan en viss pinsamhetskänsla jag log åt honom.

”Och hur går det med Linn Hoffman, din nya babe?”

Amor stelnade till i en akut ansiktsförlamning. Jag längtade efter att få sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Avreagerade mig med att läsa från en lapp som hängde över SAND-lådan: VI HAR PROBLEM MED BOFFNING I TIERP IGEN.

”Håller han på med cirkus verkligen?” sa Bita när Amor cyklat bort.

”Mm. Amor håller fan på med allt”, sa jag sorgset. ”Ingen är som han.”

Det ringde in.

”Jag messar när vi ska ses hos Lilly.”

”Egentligen skulle jag dra in till Uppsala och köpa ett par Doctor Martens”, sa jag tveksamt.

”Doctor Martens? Såna finns inte i Uppsala. Det får du åka in till Stockholm för.”

”Okej.”

”Ikväll kör vi ett gudmöte med folköl. Enda sättet att driva ut den här måndagen. Jag messar dig.”

”Okej.” Jag stannade kvar och tog en ny cigg medan jag förberedde mig för mastodont-skolk för att gå med Daniel Abdollah till polisstationen.

”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”

Polisstationen i Tierp är inte så stor. En ensam byggnad på Torggatan. Ändå känns det otroligt läskigt att ha ärenden dit. Speciellt när pikétbilarna cirkulerar i området som om Tierp var värsta Baltimore.

”Tack för att du tar dig tid”, sa Daniel Abdollah när jag kom. Han bar en svart anständighetsjacka och lutade sig mot en vit, skinande bil som han låste med ett litet plupp­ande ljud.

”Ingen fara”, ljög jag.

Han är så överväldigande. Jag förstår varför Lilly inte kan hålla sig ifrån honom. Hans energi är för stark. Precis sådana som blir entreprenörer. I enrum är han som en hingst man till slut lyckats tämja. Daniel Abdollah är som ett levande fynd från en arkeologisk utgrävning. En ny typ av organism som plötsligt hittats i ett laboratorium. Ett fall för gudar i grupp. Jag kunde inte motstå honom ensam.

Jag skämdes över mina fula skor som skrapade i snön. Tänkte en tanke: Han skulle aldrig vilja ligga med mig.

”Ibland tar dom ID-koll på mig bara för att jag är blatte”, sa Daniel Abdollah. ”Så jag är extra tacksam att du är med mig idag, Janne.” Det våtvaxade håret blänkte i marsljuset.

”Ingen orsak”, sa jag.

”All cops are bastards, lär dig det”, sa Daniel Abdollah långsamt och plockade ut hörlurarna ur öronen. Vi var framme vid entrén. Han tänkte hålla upp dörren åt mig. ”Alla poliser är rasister”, viskade han.

”Okej.”

Han tog mig plötsligt om höfterna. Fixerade blicken.

”Inget sidosnack. Jag vill att du säger exakt vad du såg. Inget snack om varför vi fikade. Om mitt företag. Inget om Lilly. Inget om vad fan som helst utom den där jävla fattiga småbarns­familjen som fuckade mig.”

Jag svalde. Han tryckte till runt höfterna. Om mitt svek mot honom någonsin läckte skulle jag ligga död i en driva, den saken var klar.

”Okej.”

”Golare har inga polare.”

”Okej.”

”Och blir du osäker, Janne, gå tillbaka. Tänk hur det var. Och kom till mig. Jag stöttar dig hundra procent.”

”Okej.”

Polismannen som tog emot oss var en kvinna. Det fick mig lugn.

”Det här är mitt vittne”, sa Daniel Abdollah.

Kvinnan nickade. Hon hade stort, ljust krulligt hår som bildade en hockeyhjälm över huvudet.

”Så bra. Sätt er och vänta så ska ni få skriva på ett papper.”

Daniel Abdollah skrev snabbare än jag. Jag försökte minnas: familjen hade fyra småbarn, tre pojkar, en flicka, mörkt hår, kanske var de på genomresa, kanske bodde de faktiskt i Tierp. Jag skrev att de såg fattiga ut. Jag kände mig som en fruktansvärd svikare. En rasist?

Jag sneglade bort mot Daniel Abdollahs papper.

”Typiska tiggare”, hade han skrivit med prydlig stil.

Jag kände sveket bubbla upp som en ångest inuti. Sådant här skulle inte gudar hålla på med.

Jag tänkte på Amor, på festen i fredags, på den failade kvinnodagen som påmint mig om att jag var dömd till att kämpa i motvind i hela mitt liv, på de tynande trupperna inklusive Gun Hellman och Catharina Blomsteräng Swärdh som inte gjorde ett skit för att komma åt sakernas tillstånd,

på mamma,

på pappa,

på att hela min värld kändes död.

”Bor ni i Tierp?” frågade poliskvinnan nyfiket.

”Ja, tyvärr”, sa jag.

”Är ni med på Tierps karneval någonting?”

”Karneval?” Som om hon lyst mig i ansiktet med en ficklampa mitt i natten.

”Ja, sambagrupperna i stan kommer att anordna en karneval. Ett tips, gå och var med.”

”Janne, du kan dansa samba”, skrattade Daniel och vevade runt höfterna ett varv.

Jag log inte. Jag kände för att säga att jag blivit sjuk.

”Lovar du att säga sanningen, sanningen och endast sanningen?” smilade poliskvinnan och tryckte på sin telefon. Nu var jag avlyssnad.

”Ja”, sa jag. Det började bubbla i magen. ”Sanningen är att jag tyvärr måste springa och spy.”

Daniel Abdollah fick mord i blicken.

”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”

Poliskvinnan såg på mig som om jag var ett spöke på riktigt. Jag kunde tyvärr inte stanna och förklara för henne att jag var en gud.

Fortsättning följer…