Sommarföljetongen: Gudarna – del 8

DET ÅTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

På måndagar börjar vi med lunch för det är tortyr att tvinga ungdomar att gå upp i ottan efter helgen. Alla är sönderkörda. Aina i Lillys klass låg på golvet utanför matsalen och sov. På en lapp hade hon skrivit ”PLEASE MONEY” och lagt framför en mössa.

”Hora”, sa Calle när han gick förbi. Han sparkade på mös­san. Amin gick efter och skrek: ”Offer!”

Jag satt med Kevin.

”Kan kött mögla?”

Kevin gjorde ett uppehåll i tuggandet. Han tittade på hamburgaren och letade efter ett svar.

”Smakar finländsk hästballe i min mun.”

Jag nåddes av sorgen i tillmälet. Kevin skulle inte behöva smeka rasismen medhårs genom att använda de där kränkningarna mot sig själv.

”Smakar svennefitta”, sa jag systersolidariskt och slet ut den grå hamburgerbiffen ur sitt bröd. Lite klumpig sås rann ner på fingrarna.

”Så jävla rätt”, smackade Kevin.

Jag begrundade i en tyst minut hur många oskyldiga djur som fått sätta livet till bara för att dessa sorgliga tonåringar måste få hamburgare till lunch.

”Hormonko. Lär dig det. Hormonbiff eller åsnekött. Beror på vilken leverantör. Blir det kyckling är den tvättad i klorin.”

Kevin vill verkligen bli poddare, DJ eller radioreporter när han blir stor. Brås på sin mamma som jobbar med att prata i telefon.

”Hormonko, klorinkyckling.”

Kevin hade fått en ramsa att upprepa hela dagen.

”Hormonko, klorinkyckling.”

”Varför sprider du falska rykten om mig?”

Jag slog till när Kevin var uppmjukad. Solen bröt in genom skolmatsalsfönstren och la sig som stjärnstoft över allas an­sikten.

”För jag har damp. Ung och dum.”

”Okej?”

”Och Daniel Abdollah har damp på dig.”

Jag såg Bitas röda toppluva framför mig, snödrivornas kalla likansikten och Daniel Abdollahs piska mot Lillys bak. Vad visste han? Visste han att jag legat i snön medan jag lät Bita hålla på?

”Varför har han damp på mig?”

”Sekretessbelagt. Fråga honom. Ni har (kuken i fittan­tecknet), va?”

Jag fortsatte tugga på min hamburgare. En djursena slank in mellan tänderna så att det gnisslade i huvudet.

”Det finns medicin för damp. Jag har inte legat med Daniel Abdollah. Och sprid inga jävla falska rykten mer!”

Kevin reste sig för att ta om. På väg med tallriken i handen vände han sig och skrek över hela matsalen:

”Känns det jobbigt att vara otrogen mot Amor? Janne, du har väl legat med alla i hela skolan utom med mig!”

Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King.

Gun Hellman stängde dörren. Hela grupprummet luktade prutt. Hon plockade fram en tändsticksask och tände värmeljuset på bordet. På stolarna satt Mona, Ester, Aina, Linn Hoffman i Lillys BF-klass, Bita, Lilly och jag. Varje måndag klockan ett har vi tjejgrupp.

”Ge varje BARN en framtid utan VÅLD” stod det på tänd­sticksasken. Den hamnade upp och ner när Gun Hellmans skrynkliga hand la tillbaka den på bordet. På undersidan figurerade ett par svarta barn. SMS:A HOPP OCH SKÄNK FEMTIO KRONOR. Svenska kyrkans verk.

Jag såg att Daniel Abdollah var på väg upp över skolgårdsplanen. Gun Hellman la ut en hjärtkudde i siden på bordet. Hans stora röda jacka bultade i magen på mig. Gun kramade hjärtkudden.

”Så mysigt att hans jacka är röd”, nickade Gun åt synen i fönstret. ”Inte så vanligt bland killar ändå. Men han tänker SJÄLV den där killen. Och det ska vi också göra.”

Vi gudar utbytte ett par bistra blickar. Vilken sekund som helst kunde det bli för sent. Någon skulle komma och rädda Daniel Abdollah från hans undergång och Lilly skulle få lida i sviterna av hans våld resten av livet. Någon som typ Gun.

Vem vet vad våld sätter för spår INUTI? Vad det gör med en människas hjärta på insidan? Med hjärnans nervtrådar? Har någon egentligen tänkt på DET?

Linn Hoffman stoppade in en snus.

”Den som håller i kudden har som vanligt sin prat-tur”, log Gun Hellman. ”Nu drar vi igång. Hur har tjejgruppen haft det sen sist?” Gun lämpade över sidenhjärtat i Linn Hoffmans stora famn.

”Bara på toan kan jag få vara ifred. Måste fan skita för att kunna finnas på Instagram. Undrar om folk fattar att jag har lajkat deras bilder medan jag bajsat!” Linn Hoffman skrattade. Eftersom reglerna är att man inte får avbryta den som talar kunde jag inte säga något. Inte Gun Hellman heller, fast det syntes att munnen nästan sprack.

”Ja jävlar”, fortsatte Linn Hoffman. ”Och förresten. Är det inte helt sjukt att jag inte kan lägga upp en bild på en bajskorv. Fast det är det jag gör, jag sitter och bajsar. Så känner jag. Okej.”

”Linn”, bekymrade sig Lilly med prydheten all over her face.

”What?”

”Inget.”

”Nu är det Linn som pratar”, sa Gun Hellman.

”Ja, men hon kan ju inte bara säga så där. Vi andra har typ hundra tusen viktigare saker att snacka om.”

”Då väntar du på din tur”, sa Gun Hellman. ”Börjar du känna dig färdig, Linn?”

”Akta dig Lilly”, sa Linn Hoffman till svar. ”Stick inte kniven i din syster.” Hon gjorde en huggande rörelse mot halsen med en låtsaskniv.

”Var du med Amor på festen i fredags?” frågade jag, eftersom den allmänna samtalsordningen redan var uppbruten. Linn vinkade med lillfingret.

”Jävlar vad liten han är”, sa hon och log så hela munnen brann. Min upprymda känsla från helgen slaknade.

Linn Hoffman, en fucking buksyster.

”Ja”, sa jag uppstudsigt. ”Men skön.”

Gun Hellman låtsades inte höra, hon hade ställt sig upp för att öppna ett fönster. Måndagsluften strömmade in och gjorde pruttlukten mindre konstant. Jag betraktade Bita, betraktade Lilly. Deras svarta kläder var ovanligt signifikativa för någonting vi inte hade kommit underfund med än, det var namnlöst, utan ord. Trots att vi hade så mycket att berätta.

”Nu vill jag höra Bitas betraktelse.”

Sidenkudden vandrade vidare.

”Om jag håller mig till mig själv”, sa Bita, ”så har jag kommit på att jag ska återerövra mitt namn. Ta tillbaka det. Alltså får ingen kalla mig Bita, typ som om nån biter. Jag vill att ni säger Bit-AA. Som mamma och pappa gör. Det är mitt namn. Jag klarar inte av alla Bita fitta-ramsor längre.”

Gun Hellman la huvudet på sned. Hon fick ju inte säga någonting, så hon sa ingenting.

”Ja, och i övrigt så vill jag döda Daniel Abdollah.”

Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King. Gun Hellman skulle vara bifiguren. Jag skulle låta henne lida i ett ovanligt grymt katastrofväder. I slutet blir hon dödad i onödan. Mördaren tar fel. Vissa liv måste gå till spillo just så.

Bita la sidenkudden i Lillys hand.

”Vänta”, sa Gun Hellman. ”Stopp. Jag vill reda ut vad du just sa till oss. Får jag bryta in?” Gun Hellmans ögon läckte av vanmakt och förtryckt ångest. Alla nickade. ”När du säger döda Daniel Abdollah. Menar du döda som i döda, eller menar du bara att du ogillar honom på något vis?”

”Hon menar att hon vill sätta dit honom”, sa Lilly. ”Vi försöker alla fatta vad som har hänt. Det känns ändå okej att berätta om honom på tjejgruppen.”

”Vad har hänt, flickor?”

”Gun, flicka dig själv”, sa Lilly. ”Han har slagit mig mot en diskbänk. Ja, det kom inte blod och så. Men han har slagit mig och jag var med på det, okej.”

Gun Hellmans bristningsfulla ögon bad om att få börja gråta åt dessa ungdomars oanständiga liv.

Lillys kropp packade ihop.

”Det känns som om jag måste gråta” sa hon.

”Gråt”, sa Gun Hellman.

Linn Hoffman la sin hand på Lillys rygg.

”Efter ett tag vet du fan inte vad du vill längre!” sa Lilly med munnen öppen. Resten av orden trillade som ett slem ur hennes läppar. Man såg tänderna. ”Du blir fan hjärntvättad, han …” Hon vek sig dubbel. Linn Hoffman smekte och smekte. ”Men nu har han filmat mig”, sa Lilly och reste överkroppen snörvlande. Gun Hellman räckte henne servettlådan. ”Han har filmat mig och fan vet vad som kommer hända med filmen. Jag är typ körd. Fucked for life! Verkligen fucked for life!”

Det är du inte alls, tänkte jag. Men kände mig obehörig. Som en kompis från förr, som inte närvarar. Som inte längre säger de rätta sakerna. Men Lilly, snart kommer tiden för de rätta sakerna på riktigt. Tänkte jag.

Sedan hände ingenting.

Jag tänkte att tjejgrupps-Gun med all sin rättrådighet och närhet till pensionsåldern skulle ta detta ärende i sina händer, bära det vidare till rektorn eller vaktmästaren eller skolsköterskan eller polisen eller annan omvärldsansvarig, som om det vore hennes eget nyfödda lilla barn. Men allt som hände var Gun Hellmans armar om Lilly en liten stund, några fler servetter, Linn Hoffmans snus kastad ut genom det öppna fönstret, och klockan som ringde ut till rast.

En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.

”Jag tror fan inte på det här”, sa jag till Bita när vi satt på locket till den blå SAND-lådan och delade en cigarett.

”Ingen kommer att hjälpa oss. Nån måste typ dö först”, sa jag bistert och blåste ut röken över hela världen.

”Eller hamna på sjukhus. Men det var bra för Lilly. Hon behövde komma dit. Öppna upp. Lättar hon bara på trycket kommer störtfloden, jag svär. Störtfloden kan vi surfa hela vägen fram till frihet på”, sa Bita. ”Underskatta inte den.”

Jag svalde en känsla av skingrad rök.

”Okej”, sa jag. ”Men vi måste skrida till verket.”

”Vad gör vi då?”

Bita hoppade ner från locket och ställde sig bredbent på marken.

”Startar en blogg där vi hänger ut honom”, sa hon.

”Never in my life”, sa jag. ”Det ska fan läggas till på listan på svarta tavlan: BÖRJA ALDRIG BLOGGA.”

Bita skrattade så att halsen guppade.

”Alltså ordet ’bloggerska’! Jag dör!”

”En jävla kvinnofälla, det där”, sa jag. ”Vem läser en jävla blogg?”

”Which reminds me”, sa Bita. ”Vi bör ha gudmöte ikväll. Hemma hos Lilly. Mina föräldrar ska ha middag.”

”Kan inte min pappa dö så ni kan flytta hem till mig.”

”Men Lilly funkar”, sa Bita. ”Vi kör Lilly. Hennes pappa är så sjukt sexig.” Bita skrattade. ”Jävla finansvalp. Så otippad människa, jag dör hur många gånger som helst.”

Det är sant att Lillys pappa är av en annan sort. Han passar inte in i Tierp, han bor varannan vecka i Vasastan i Stockholm. Den fula villan där Lilly och småsyskonen bor delar föräldrarna på. Det är de som kör vecka-vecka. Lillys mamma är undersköterska och håller på att göra sönder sin rygg. När de gjorde Lilly och syskonen var det jordens mest undantagsmässiga ögonblick som någonsin skrivit historia. En rik finansvalp som sadlat om till kulturredaktör på en snobbig tidskrift där hans nya flickvän är chef, och hon en långsamt döende undersköterska med kol.

En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.

Jag undrade när den där tiden skulle komma till mig.

Amor kom cyklandes uppför backen på sin enhjuling.

”Hur går det med Catharina Blomsteräng Swärdh?” frågade Bita. Amor stannade och pustade ut, svingade upp enhjulingen i ena handen.

”Hon bättrar sig. Ligger efter med taktkänslan bara.” Amor tittade upp mot mig. ”Hon är ju inte direkt som Janne.”

”Som Janne? Era jävlar”, skrattade Bita.

Det var inte utan en viss pinsamhetskänsla jag log åt honom.

”Och hur går det med Linn Hoffman, din nya babe?”

Amor stelnade till i en akut ansiktsförlamning. Jag längtade efter att få sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Avreagerade mig med att läsa från en lapp som hängde över SAND-lådan: VI HAR PROBLEM MED BOFFNING I TIERP IGEN.

”Håller han på med cirkus verkligen?” sa Bita när Amor cyklat bort.

”Mm. Amor håller fan på med allt”, sa jag sorgset. ”Ingen är som han.”

Det ringde in.

”Jag messar när vi ska ses hos Lilly.”

”Egentligen skulle jag dra in till Uppsala och köpa ett par Doctor Martens”, sa jag tveksamt.

”Doctor Martens? Såna finns inte i Uppsala. Det får du åka in till Stockholm för.”

”Okej.”

”Ikväll kör vi ett gudmöte med folköl. Enda sättet att driva ut den här måndagen. Jag messar dig.”

”Okej.” Jag stannade kvar och tog en ny cigg medan jag förberedde mig för mastodont-skolk för att gå med Daniel Abdollah till polisstationen.

”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”

Polisstationen i Tierp är inte så stor. En ensam byggnad på Torggatan. Ändå känns det otroligt läskigt att ha ärenden dit. Speciellt när pikétbilarna cirkulerar i området som om Tierp var värsta Baltimore.

”Tack för att du tar dig tid”, sa Daniel Abdollah när jag kom. Han bar en svart anständighetsjacka och lutade sig mot en vit, skinande bil som han låste med ett litet plupp­ande ljud.

”Ingen fara”, ljög jag.

Han är så överväldigande. Jag förstår varför Lilly inte kan hålla sig ifrån honom. Hans energi är för stark. Precis sådana som blir entreprenörer. I enrum är han som en hingst man till slut lyckats tämja. Daniel Abdollah är som ett levande fynd från en arkeologisk utgrävning. En ny typ av organism som plötsligt hittats i ett laboratorium. Ett fall för gudar i grupp. Jag kunde inte motstå honom ensam.

Jag skämdes över mina fula skor som skrapade i snön. Tänkte en tanke: Han skulle aldrig vilja ligga med mig.

”Ibland tar dom ID-koll på mig bara för att jag är blatte”, sa Daniel Abdollah. ”Så jag är extra tacksam att du är med mig idag, Janne.” Det våtvaxade håret blänkte i marsljuset.

”Ingen orsak”, sa jag.

”All cops are bastards, lär dig det”, sa Daniel Abdollah långsamt och plockade ut hörlurarna ur öronen. Vi var framme vid entrén. Han tänkte hålla upp dörren åt mig. ”Alla poliser är rasister”, viskade han.

”Okej.”

Han tog mig plötsligt om höfterna. Fixerade blicken.

”Inget sidosnack. Jag vill att du säger exakt vad du såg. Inget snack om varför vi fikade. Om mitt företag. Inget om Lilly. Inget om vad fan som helst utom den där jävla fattiga småbarns­familjen som fuckade mig.”

Jag svalde. Han tryckte till runt höfterna. Om mitt svek mot honom någonsin läckte skulle jag ligga död i en driva, den saken var klar.

”Okej.”

”Golare har inga polare.”

”Okej.”

”Och blir du osäker, Janne, gå tillbaka. Tänk hur det var. Och kom till mig. Jag stöttar dig hundra procent.”

”Okej.”

Polismannen som tog emot oss var en kvinna. Det fick mig lugn.

”Det här är mitt vittne”, sa Daniel Abdollah.

Kvinnan nickade. Hon hade stort, ljust krulligt hår som bildade en hockeyhjälm över huvudet.

”Så bra. Sätt er och vänta så ska ni få skriva på ett papper.”

Daniel Abdollah skrev snabbare än jag. Jag försökte minnas: familjen hade fyra småbarn, tre pojkar, en flicka, mörkt hår, kanske var de på genomresa, kanske bodde de faktiskt i Tierp. Jag skrev att de såg fattiga ut. Jag kände mig som en fruktansvärd svikare. En rasist?

Jag sneglade bort mot Daniel Abdollahs papper.

”Typiska tiggare”, hade han skrivit med prydlig stil.

Jag kände sveket bubbla upp som en ångest inuti. Sådant här skulle inte gudar hålla på med.

Jag tänkte på Amor, på festen i fredags, på den failade kvinnodagen som påmint mig om att jag var dömd till att kämpa i motvind i hela mitt liv, på de tynande trupperna inklusive Gun Hellman och Catharina Blomsteräng Swärdh som inte gjorde ett skit för att komma åt sakernas tillstånd,

på mamma,

på pappa,

på att hela min värld kändes död.

”Bor ni i Tierp?” frågade poliskvinnan nyfiket.

”Ja, tyvärr”, sa jag.

”Är ni med på Tierps karneval någonting?”

”Karneval?” Som om hon lyst mig i ansiktet med en ficklampa mitt i natten.

”Ja, sambagrupperna i stan kommer att anordna en karneval. Ett tips, gå och var med.”

”Janne, du kan dansa samba”, skrattade Daniel och vevade runt höfterna ett varv.

Jag log inte. Jag kände för att säga att jag blivit sjuk.

”Lovar du att säga sanningen, sanningen och endast sanningen?” smilade poliskvinnan och tryckte på sin telefon. Nu var jag avlyssnad.

”Ja”, sa jag. Det började bubbla i magen. ”Sanningen är att jag tyvärr måste springa och spy.”

Daniel Abdollah fick mord i blicken.

”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”

Poliskvinnan såg på mig som om jag var ett spöke på riktigt. Jag kunde tyvärr inte stanna och förklara för henne att jag var en gud.

Fortsättning följer…

Publicerad
3 days sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 weeks sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad