Sommarföljetongen: Gudarna – del 8

DET ÅTTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

På måndagar börjar vi med lunch för det är tortyr att tvinga ungdomar att gå upp i ottan efter helgen. Alla är sönderkörda. Aina i Lillys klass låg på golvet utanför matsalen och sov. På en lapp hade hon skrivit ”PLEASE MONEY” och lagt framför en mössa.

”Hora”, sa Calle när han gick förbi. Han sparkade på mös­san. Amin gick efter och skrek: ”Offer!”

Jag satt med Kevin.

”Kan kött mögla?”

Kevin gjorde ett uppehåll i tuggandet. Han tittade på hamburgaren och letade efter ett svar.

”Smakar finländsk hästballe i min mun.”

Jag nåddes av sorgen i tillmälet. Kevin skulle inte behöva smeka rasismen medhårs genom att använda de där kränkningarna mot sig själv.

”Smakar svennefitta”, sa jag systersolidariskt och slet ut den grå hamburgerbiffen ur sitt bröd. Lite klumpig sås rann ner på fingrarna.

”Så jävla rätt”, smackade Kevin.

Jag begrundade i en tyst minut hur många oskyldiga djur som fått sätta livet till bara för att dessa sorgliga tonåringar måste få hamburgare till lunch.

”Hormonko. Lär dig det. Hormonbiff eller åsnekött. Beror på vilken leverantör. Blir det kyckling är den tvättad i klorin.”

Kevin vill verkligen bli poddare, DJ eller radioreporter när han blir stor. Brås på sin mamma som jobbar med att prata i telefon.

”Hormonko, klorinkyckling.”

Kevin hade fått en ramsa att upprepa hela dagen.

”Hormonko, klorinkyckling.”

”Varför sprider du falska rykten om mig?”

Jag slog till när Kevin var uppmjukad. Solen bröt in genom skolmatsalsfönstren och la sig som stjärnstoft över allas an­sikten.

”För jag har damp. Ung och dum.”

”Okej?”

”Och Daniel Abdollah har damp på dig.”

Jag såg Bitas röda toppluva framför mig, snödrivornas kalla likansikten och Daniel Abdollahs piska mot Lillys bak. Vad visste han? Visste han att jag legat i snön medan jag lät Bita hålla på?

”Varför har han damp på mig?”

”Sekretessbelagt. Fråga honom. Ni har (kuken i fittan­tecknet), va?”

Jag fortsatte tugga på min hamburgare. En djursena slank in mellan tänderna så att det gnisslade i huvudet.

”Det finns medicin för damp. Jag har inte legat med Daniel Abdollah. Och sprid inga jävla falska rykten mer!”

Kevin reste sig för att ta om. På väg med tallriken i handen vände han sig och skrek över hela matsalen:

”Känns det jobbigt att vara otrogen mot Amor? Janne, du har väl legat med alla i hela skolan utom med mig!”
Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King.
Gun Hellman stängde dörren. Hela grupprummet luktade prutt. Hon plockade fram en tändsticksask och tände värmeljuset på bordet. På stolarna satt Mona, Ester, Aina, Linn Hoffman i Lillys BF-klass, Bita, Lilly och jag. Varje måndag klockan ett har vi tjejgrupp.

”Ge varje BARN en framtid utan VÅLD” stod det på tänd­sticksasken. Den hamnade upp och ner när Gun Hellmans skrynkliga hand la tillbaka den på bordet. På undersidan figurerade ett par svarta barn. SMS:A HOPP OCH SKÄNK FEMTIO KRONOR. Svenska kyrkans verk.

Jag såg att Daniel Abdollah var på väg upp över skolgårdsplanen. Gun Hellman la ut en hjärtkudde i siden på bordet. Hans stora röda jacka bultade i magen på mig. Gun kramade hjärtkudden.

”Så mysigt att hans jacka är röd”, nickade Gun åt synen i fönstret. ”Inte så vanligt bland killar ändå. Men han tänker SJÄLV den där killen. Och det ska vi också göra.”

Vi gudar utbytte ett par bistra blickar. Vilken sekund som helst kunde det bli för sent. Någon skulle komma och rädda Daniel Abdollah från hans undergång och Lilly skulle få lida i sviterna av hans våld resten av livet. Någon som typ Gun.

Vem vet vad våld sätter för spår INUTI? Vad det gör med en människas hjärta på insidan? Med hjärnans nervtrådar? Har någon egentligen tänkt på DET?

Linn Hoffman stoppade in en snus.

”Den som håller i kudden har som vanligt sin prat-tur”, log Gun Hellman. ”Nu drar vi igång. Hur har tjejgruppen haft det sen sist?” Gun lämpade över sidenhjärtat i Linn Hoffmans stora famn.

”Bara på toan kan jag få vara ifred. Måste fan skita för att kunna finnas på Instagram. Undrar om folk fattar att jag har lajkat deras bilder medan jag bajsat!” Linn Hoffman skrattade. Eftersom reglerna är att man inte får avbryta den som talar kunde jag inte säga något. Inte Gun Hellman heller, fast det syntes att munnen nästan sprack.

”Ja jävlar”, fortsatte Linn Hoffman. ”Och förresten. Är det inte helt sjukt att jag inte kan lägga upp en bild på en bajskorv. Fast det är det jag gör, jag sitter och bajsar. Så känner jag. Okej.”

”Linn”, bekymrade sig Lilly med prydheten all over her face.

”What?”

”Inget.”

”Nu är det Linn som pratar”, sa Gun Hellman.

”Ja, men hon kan ju inte bara säga så där. Vi andra har typ hundra tusen viktigare saker att snacka om.”

”Då väntar du på din tur”, sa Gun Hellman. ”Börjar du känna dig färdig, Linn?”

”Akta dig Lilly”, sa Linn Hoffman till svar. ”Stick inte kniven i din syster.” Hon gjorde en huggande rörelse mot halsen med en låtsaskniv.

”Var du med Amor på festen i fredags?” frågade jag, eftersom den allmänna samtalsordningen redan var uppbruten. Linn vinkade med lillfingret.

”Jävlar vad liten han är”, sa hon och log så hela munnen brann. Min upprymda känsla från helgen slaknade.

Linn Hoffman, en fucking buksyster.

”Ja”, sa jag uppstudsigt. ”Men skön.”

Gun Hellman låtsades inte höra, hon hade ställt sig upp för att öppna ett fönster. Måndagsluften strömmade in och gjorde pruttlukten mindre konstant. Jag betraktade Bita, betraktade Lilly. Deras svarta kläder var ovanligt signifikativa för någonting vi inte hade kommit underfund med än, det var namnlöst, utan ord. Trots att vi hade så mycket att berätta.

”Nu vill jag höra Bitas betraktelse.”

Sidenkudden vandrade vidare.

”Om jag håller mig till mig själv”, sa Bita, ”så har jag kommit på att jag ska återerövra mitt namn. Ta tillbaka det. Alltså får ingen kalla mig Bita, typ som om nån biter. Jag vill att ni säger Bit-AA. Som mamma och pappa gör. Det är mitt namn. Jag klarar inte av alla Bita fitta-ramsor längre.”

Gun Hellman la huvudet på sned. Hon fick ju inte säga någonting, så hon sa ingenting.

”Ja, och i övrigt så vill jag döda Daniel Abdollah.”

Vi såg ut mot måndagsrusket på skolgården. Den var tom, som efter en dödsskjutning. Jag kände spänningarna komma, dunket i bröstet som av en tidsinställd bomb, den där ständiga känslan att vilja dra hem och skriva en bok som Stephen King. Gun Hellman skulle vara bifiguren. Jag skulle låta henne lida i ett ovanligt grymt katastrofväder. I slutet blir hon dödad i onödan. Mördaren tar fel. Vissa liv måste gå till spillo just så.

Bita la sidenkudden i Lillys hand.

”Vänta”, sa Gun Hellman. ”Stopp. Jag vill reda ut vad du just sa till oss. Får jag bryta in?” Gun Hellmans ögon läckte av vanmakt och förtryckt ångest. Alla nickade. ”När du säger döda Daniel Abdollah. Menar du döda som i döda, eller menar du bara att du ogillar honom på något vis?”

”Hon menar att hon vill sätta dit honom”, sa Lilly. ”Vi försöker alla fatta vad som har hänt. Det känns ändå okej att berätta om honom på tjejgruppen.”

”Vad har hänt, flickor?”

”Gun, flicka dig själv”, sa Lilly. ”Han har slagit mig mot en diskbänk. Ja, det kom inte blod och så. Men han har slagit mig och jag var med på det, okej.”

Gun Hellmans bristningsfulla ögon bad om att få börja gråta åt dessa ungdomars oanständiga liv.

Lillys kropp packade ihop.

”Det känns som om jag måste gråta” sa hon.

”Gråt”, sa Gun Hellman.

Linn Hoffman la sin hand på Lillys rygg.

”Efter ett tag vet du fan inte vad du vill längre!” sa Lilly med munnen öppen. Resten av orden trillade som ett slem ur hennes läppar. Man såg tänderna. ”Du blir fan hjärntvättad, han …” Hon vek sig dubbel. Linn Hoffman smekte och smekte. ”Men nu har han filmat mig”, sa Lilly och reste överkroppen snörvlande. Gun Hellman räckte henne servettlådan. ”Han har filmat mig och fan vet vad som kommer hända med filmen. Jag är typ körd. Fucked for life! Verkligen fucked for life!”

Det är du inte alls, tänkte jag. Men kände mig obehörig. Som en kompis från förr, som inte närvarar. Som inte längre säger de rätta sakerna. Men Lilly, snart kommer tiden för de rätta sakerna på riktigt. Tänkte jag.

Sedan hände ingenting.

Jag tänkte att tjejgrupps-Gun med all sin rättrådighet och närhet till pensionsåldern skulle ta detta ärende i sina händer, bära det vidare till rektorn eller vaktmästaren eller skolsköterskan eller polisen eller annan omvärldsansvarig, som om det vore hennes eget nyfödda lilla barn. Men allt som hände var Gun Hellmans armar om Lilly en liten stund, några fler servetter, Linn Hoffmans snus kastad ut genom det öppna fönstret, och klockan som ringde ut till rast.
En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.
”Jag tror fan inte på det här”, sa jag till Bita när vi satt på locket till den blå SAND-lådan och delade en cigarett.

”Ingen kommer att hjälpa oss. Nån måste typ dö först”, sa jag bistert och blåste ut röken över hela världen.

”Eller hamna på sjukhus. Men det var bra för Lilly. Hon behövde komma dit. Öppna upp. Lättar hon bara på trycket kommer störtfloden, jag svär. Störtfloden kan vi surfa hela vägen fram till frihet på”, sa Bita. ”Underskatta inte den.”

Jag svalde en känsla av skingrad rök.

”Okej”, sa jag. ”Men vi måste skrida till verket.”

”Vad gör vi då?”

Bita hoppade ner från locket och ställde sig bredbent på marken.

”Startar en blogg där vi hänger ut honom”, sa hon.

”Never in my life”, sa jag. ”Det ska fan läggas till på listan på svarta tavlan: BÖRJA ALDRIG BLOGGA.”

Bita skrattade så att halsen guppade.

”Alltså ordet ’bloggerska’! Jag dör!”

”En jävla kvinnofälla, det där”, sa jag. ”Vem läser en jävla blogg?”

”Which reminds me”, sa Bita. ”Vi bör ha gudmöte ikväll. Hemma hos Lilly. Mina föräldrar ska ha middag.”

”Kan inte min pappa dö så ni kan flytta hem till mig.”

”Men Lilly funkar”, sa Bita. ”Vi kör Lilly. Hennes pappa är så sjukt sexig.” Bita skrattade. ”Jävla finansvalp. Så otippad människa, jag dör hur många gånger som helst.”

Det är sant att Lillys pappa är av en annan sort. Han passar inte in i Tierp, han bor varannan vecka i Vasastan i Stockholm. Den fula villan där Lilly och småsyskonen bor delar föräldrarna på. Det är de som kör vecka-vecka. Lillys mamma är undersköterska och håller på att göra sönder sin rygg. När de gjorde Lilly och syskonen var det jordens mest undantagsmässiga ögonblick som någonsin skrivit historia. En rik finansvalp som sadlat om till kulturredaktör på en snobbig tidskrift där hans nya flickvän är chef, och hon en långsamt döende undersköterska med kol.

En gång i tiden var de lyckliga, säger Lilly. En gång i tiden fanns inga titlar och inga jobb. En gång i tiden fanns bara kärlek utan pengar.

Jag undrade när den där tiden skulle komma till mig.

Amor kom cyklandes uppför backen på sin enhjuling.

”Hur går det med Catharina Blomsteräng Swärdh?” frågade Bita. Amor stannade och pustade ut, svingade upp enhjulingen i ena handen.

”Hon bättrar sig. Ligger efter med taktkänslan bara.” Amor tittade upp mot mig. ”Hon är ju inte direkt som Janne.”

”Som Janne? Era jävlar”, skrattade Bita.

Det var inte utan en viss pinsamhetskänsla jag log åt honom.

”Och hur går det med Linn Hoffman, din nya babe?”

Amor stelnade till i en akut ansiktsförlamning. Jag längtade efter att få sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Avreagerade mig med att läsa från en lapp som hängde över SAND-lådan: VI HAR PROBLEM MED BOFFNING I TIERP IGEN.

”Håller han på med cirkus verkligen?” sa Bita när Amor cyklat bort.

”Mm. Amor håller fan på med allt”, sa jag sorgset. ”Ingen är som han.”

Det ringde in.

”Jag messar när vi ska ses hos Lilly.”

”Egentligen skulle jag dra in till Uppsala och köpa ett par Doctor Martens”, sa jag tveksamt.

”Doctor Martens? Såna finns inte i Uppsala. Det får du åka in till Stockholm för.”

”Okej.”

”Ikväll kör vi ett gudmöte med folköl. Enda sättet att driva ut den här måndagen. Jag messar dig.”

”Okej.” Jag stannade kvar och tog en ny cigg medan jag förberedde mig för mastodont-skolk för att gå med Daniel Abdollah till polisstationen.
”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”
Polisstationen i Tierp är inte så stor. En ensam byggnad på Torggatan. Ändå känns det otroligt läskigt att ha ärenden dit. Speciellt när pikétbilarna cirkulerar i området som om Tierp var värsta Baltimore.

”Tack för att du tar dig tid”, sa Daniel Abdollah när jag kom. Han bar en svart anständighetsjacka och lutade sig mot en vit, skinande bil som han låste med ett litet plupp­ande ljud.

”Ingen fara”, ljög jag.

Han är så överväldigande. Jag förstår varför Lilly inte kan hålla sig ifrån honom. Hans energi är för stark. Precis sådana som blir entreprenörer. I enrum är han som en hingst man till slut lyckats tämja. Daniel Abdollah är som ett levande fynd från en arkeologisk utgrävning. En ny typ av organism som plötsligt hittats i ett laboratorium. Ett fall för gudar i grupp. Jag kunde inte motstå honom ensam.

Jag skämdes över mina fula skor som skrapade i snön. Tänkte en tanke: Han skulle aldrig vilja ligga med mig.

”Ibland tar dom ID-koll på mig bara för att jag är blatte”, sa Daniel Abdollah. ”Så jag är extra tacksam att du är med mig idag, Janne.” Det våtvaxade håret blänkte i marsljuset.

”Ingen orsak”, sa jag.

”All cops are bastards, lär dig det”, sa Daniel Abdollah långsamt och plockade ut hörlurarna ur öronen. Vi var framme vid entrén. Han tänkte hålla upp dörren åt mig. ”Alla poliser är rasister”, viskade han.

”Okej.”

Han tog mig plötsligt om höfterna. Fixerade blicken.

”Inget sidosnack. Jag vill att du säger exakt vad du såg. Inget snack om varför vi fikade. Om mitt företag. Inget om Lilly. Inget om vad fan som helst utom den där jävla fattiga småbarns­familjen som fuckade mig.”

Jag svalde. Han tryckte till runt höfterna. Om mitt svek mot honom någonsin läckte skulle jag ligga död i en driva, den saken var klar.

”Okej.”

”Golare har inga polare.”

”Okej.”

”Och blir du osäker, Janne, gå tillbaka. Tänk hur det var. Och kom till mig. Jag stöttar dig hundra procent.”

”Okej.”

Polismannen som tog emot oss var en kvinna. Det fick mig lugn.

”Det här är mitt vittne”, sa Daniel Abdollah.

Kvinnan nickade. Hon hade stort, ljust krulligt hår som bildade en hockeyhjälm över huvudet.

”Så bra. Sätt er och vänta så ska ni få skriva på ett papper.”

Daniel Abdollah skrev snabbare än jag. Jag försökte minnas: familjen hade fyra småbarn, tre pojkar, en flicka, mörkt hår, kanske var de på genomresa, kanske bodde de faktiskt i Tierp. Jag skrev att de såg fattiga ut. Jag kände mig som en fruktansvärd svikare. En rasist?

Jag sneglade bort mot Daniel Abdollahs papper.

”Typiska tiggare”, hade han skrivit med prydlig stil.

Jag kände sveket bubbla upp som en ångest inuti. Sådant här skulle inte gudar hålla på med.

Jag tänkte på Amor, på festen i fredags, på den failade kvinnodagen som påmint mig om att jag var dömd till att kämpa i motvind i hela mitt liv, på de tynande trupperna inklusive Gun Hellman och Catharina Blomsteräng Swärdh som inte gjorde ett skit för att komma åt sakernas tillstånd,

på mamma,

på pappa,

på att hela min värld kändes död.

”Bor ni i Tierp?” frågade poliskvinnan nyfiket.

”Ja, tyvärr”, sa jag.

”Är ni med på Tierps karneval någonting?”

”Karneval?” Som om hon lyst mig i ansiktet med en ficklampa mitt i natten.

”Ja, sambagrupperna i stan kommer att anordna en karneval. Ett tips, gå och var med.”

”Janne, du kan dansa samba”, skrattade Daniel och vevade runt höfterna ett varv.

Jag log inte. Jag kände för att säga att jag blivit sjuk.

”Lovar du att säga sanningen, sanningen och endast sanningen?” smilade poliskvinnan och tryckte på sin telefon. Nu var jag avlyssnad.

”Ja”, sa jag. Det började bubbla i magen. ”Sanningen är att jag tyvärr måste springa och spy.”

Daniel Abdollah fick mord i blicken.

”Förlåt. Vi får ta det här nån annan gång. Det måste verkligen vara hamburgarna i skolan idag. Det var åsnekött. Eller hormonko. Hur som helst hade köttet möglat. Fråga Kevin Fält. Jag … jag måste spy!”

Poliskvinnan såg på mig som om jag var ett spöke på riktigt. Jag kunde tyvärr inte stanna och förklara för henne att jag var en gud.

Fortsättning följer…

Publicerad
12 timmar sedan
Fotomontage: Karin Zackari,Cim-Héloïse Sävel och Anna Sanvaresa
”Utomparlamentariska panelen” är ny panel i Arbetaren där röster från olika fackliga, sociala och politiska folkrörelser uttalar sig om politik och aktuella händelser. Foto: Privat, Håkan Gustafsson, Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

”Vi måste göra det som hela partiapparaten misslyckas med”

SD backar, S backar – det är ett stökigt parlamentariskt läge. Men hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu? Vi ställde frågan till Arbetarens nya utomparlamentariska panel.

Cim-Héloïse Sävel, packare och lagerarbetare, facklig organisatör – känner sig hoppfull:

Lagarbetaren Cim-Héloïse Sävel är till facklig organisatör i Malmö LS Foto: Håkan Gustafsson

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Sociala rörelser måste göra det som hela partiapparaten just nu misslyckas med: artikulera sina krav och intressen, och bygga och bredda intressegemenskapen med alla som kan tänkas beröras. När vi har en tydlig bild över vilka intressen vi har, vilka vi delar dem med, hur vi ska samarbeta och har en strategi för hur vi utövar påtryckning på beslutsfattarna – då driver vi en stark politik med rötterna i folkrörelserna. 

– Några aktuella förebilder för sådana ansträngningar är kampanjen För en human migrationspolitik som vunnit stora sympatier och redan nått några delmål, samt Allt Åt Alla Malmös lovande kampanj om etisk upphandling i Malmö stad. Reformer och eftergifter kommer bara när det finns breda massor som tydligt artikulerar både sitt missnöje och en tänkbar lösning.

Karin Zackari, universitetslektor – känner sig trött:

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

Karin Zackari forskar om mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet Foto: Privat

– Ett givet svar på frågan om vad utomparlamentariska rörelser bör göra är ”fortsätt men växla upp”, för en sak som valet visar är att de viktigaste samtidsfrågorna inte direkt representerats. Jag tror rörelser i Sverige måste våga vara mer affektiva men också mindre reaktiva. Man ska identifiera var rörelsen går före den formella politiken snarare än reducera sig till proteströrelser. Man ska så klart fortsatt protestera mot attacker på jämlikhet, frihet, solidaritet, men vi måste ta chansen att försöka ändra den större berättelsen om vad som står på spel, och röra oss bort från klick-aktivism i form av ”skriv under den här protesten”. Där tror jag att rörelser måste skapa framtidsvisioner och appellera till känslor av möjlighet.

Anna Sanvaresa, författare, frilansskribent, skrivpedagog – känner sig frustrerad:

Författaren Anna Sanvaresa är bland annat aktiv i Joe Hill-sällskapet i Gävle Foto: Pontus Lundahl / TT

Hur ska fackliga, politiska och sociala rörelser utanför partisystemet tänka nu?

– Det krävs att vi organiserar oss. Vi är alltför många som blir isolerade och därmed – utan att ha andra att bolla tankar och strategier med – låses vi fast i tron på att rådande system är det enda alternativet. Jag drömmer dels om att vi ses och pratar – om var vi är och vart vi vill komma, vad vi saknar och behöver – i större, eller mindre, arbetsgrupper (som till exempel under Pariskommunen) med olika inriktningar och arbetsfält. Och dels drömmer jag, alltid, om en utvidgad aktivism (utifrån de olika grupperna och inriktningarna). Det behöver byggas en rörelse som jobbar underifrån och brett, och som visar och inspirerar andra till att tänka, och agera på, att det går att bygga en värld på andra premisser än den partipolitiska – som vi ju ser inte fungerar.

– Men just precis nu så tycker jag att fler föreningar och organisationer med liknande värdegrund, och liknande frustrationer, går samman och arbetar gemensamt. Det bygger på samma princip som ovanstående exempel och drömmar. Hur kan vi förändra samhället underifrån? 


Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Forum Noden Röster från rörelserna
Ett nytt diskussionsforum för vänstern har lanserats: Noden forum. Foto: Annika Byrde/TT, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nytt internetforum för vänstern: ”Behövs en mötesplats för diskussion”

På några dagar har det nya internetforumet Noden samlat ihop över 150 medlemmar som skapat lite mer än 500 inlägg. Vilka ligger bakom det och varför behövs ett nytt forum för vänstern?

Ni beskriver Noden forum som vänsterns nya mötesplats på nätet. Berätta mer, vad är tanken med forumet och hur kommer det fungera?

– Vi tror att det behövs en mötesplats där saker kan diskuteras i lugn och ro och inte försvinna direkt i sociala medie-flöden. Nu finns det en mötesplats men det är upp till användarna att möblera den.

Vilka är ni som startar upp det?

– En insatsstyrka med handplockade medlemmar som alla brinner för en stark rörelse. Redo att fylla forumet med intressanta ämnen, hålla rent och bidra till en kamratlig stämning.

Är forumet kopplat till Radio Noden?

– Vi har kopplat ihop forumet med Radio Noden för att det är en grym infrastruktur. Och så slapp vi hitta på ett nytt namn. Ingen kan ana hur många usla namn vi kom på innan.

Varför behöver den radikala vänstern ett nytt internetforum?

– Vi själva behövde det nog för att kunna snacka saker med likasinnade. Det senaste året har vi åkt runt och pratat med många kamrater och många har saknat något liknande. Om vänstern i allmänhet tänker likadant lär vi ju märka.

Vilka hoppas ni kommer hitta dit?

– Gamla rävar och unga lejon. Förhoppningsvis några som också mest är nyfikna på att organisera sig. Men vi skulle gärna se att klimatrörelsen också hittade forumet.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden förhandlaren Daniel Jonzon från Linköpings LS. I bakgrunden Trädgårdstorget torg i Linköping
– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon. Foto: Toivo Jokkala, Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaen

Nu satsar fler lokala fack på migrant­organisering

Både i Linköping och i Göteborg satsar nu syndikalistiska fackföreningar på att organisera arbetare med migrantbakgrund.

I Göteborg har man precis genomfört ett flerspråkigt möte för migrantarbetare och i Linköping har man redan vunnit flera fall.

Daniel Johanzon, förhandlare för Linköpings LS, berättar att de har jobbat med flera fall både inom jordbruksektorn, frisörbranschen och på byggarbetsplatser.

– Vi hade bland annat ett fall på ett bygge där en medlem blev uppsagd, men där vi lyckades förhandla fram ett skadestånd för felaktig uppsägning och att medlemmen skulle få betalt för den tid han faktiskt jobbat.

För varje liten seger berättar Daniel Johanzon har det trillat in fler och fler medlemmar med migrantbakgrund i Linköpings LS.

– Som LS har vi växt det senaste året och jag tycker det är jättesporrande. 

– Det är mycket jobb med varje fall. Men vi har fått mycket hjälp av både medlemmar från Stockholms LS och SAC:s nya migrantorganisatör Pelle Sunvisson, säger Daniel Johanzon.

Flerspråkiga möten för arbetare i Göteborg

I Göteborg anordnades det nyligen ett möte för migrantarbetare på ryska och ukrainska där organisatörer från Stockholms LS deltog.

I en artikel i SAC:s medlemstidning syndikalisten berättar Alex Bohlin från Göteborgs LS:

– På sikt hoppas och tror jag att vi kan stötta medlemmar till att organisera och hjälpa varandra, särskilt personer inom samma bransch och på samma arbetsplatser.

– Göteborgs LS får genom de här mötena förhoppningsvis även möjlighet att kunna se inom vilka branscher i Göteborg med omnejd som många migranter arbetar och antagligen utnyttjas och var vi kan hjälpa till att organisera arbetare.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.
”Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer”, skriver Silas Aliki. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

”Tiden efter den mest rasistiska valrörelse Sverige haft i modern tid har, föga förvånande, även den präglats av rasism. Drevet mot den vänsterpartistiske ledamoten Mohamed Abdukardir Ali, som tog sig in i riksdagen med personkryss, är en berättelse om hur högerns världsbild totalt dominerar vårt offentliga samtal”, skriver Silas Aliki.

Det verbala våld som koncentreras mot Abdukardir Ali är en spegelbild av det kapitalistiska systemets hat mot och rädsla för såväl den organiserade arbetarklassen som muslimer och svarta personer. Det lilla styrkeprov från jordens fördömda som inkryssandet av honom i riksdagen utgör är tillräckligt för att trigga både anonyma trollkonton och namnkunniga opinionsbildare till höger. 

Samtidigt pågår fortfarande Tidös paradigmskifte, som bara syftat till att ge samma rasistiska kapitalism mer muskler, i bakgrunden. Den extrainkallade riksdagen röstade under sommaren igenom enorma reformer som nu trätt i kraft och börjar få effekt. Nyligen fick jag ett mejl från en lokalradioreporter som undrade varför en åklagare i den lokala tingsrätten begärt en person utvisad. Det rörde sig bara om misstanke om ett mindre bidragsbrott, varför?

Utvisningar kan sexfaldigas

Jag tvingas svara att det beror på ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 september i år, där åklagare gjorts skyldiga att alltid lägga till ett yrkande om utvisning, om de gör bedömningen att målet kan leda till att den tilltalade döms till en strängare påföljd än böter. Tidöregeringens förhoppning om att regeländringen ska sexfaldiga antalet utvisningar kanske är i överkant, men i praktiken innebär den att en dom för rattfylla eller flera fall av ringa narkotikabrott kan innebära deportation.

Till detta ska läggas den så kallade straffreformen, där riksdagen bland annat höjde straffen för närmare 50 olika brott och tog bort regeln om att annan påföljd än fängelse ska väljas om det är möjligt. Reformen beräknas leda till 16 000 fler utdömda fängelseår de kommande tio åren och öka antalet människor i fängelse till 40 000. Riksdagen röstade under sommaren även igenom förändringar i försörjningskravet för anhöriginvandring, som kommer att öka antalet så kallade tonårsutvisningar kraftigt.

Sossarna röstade för många av Tidös förslag

Lagstiftning är, även i Tidöregeringens antidemokratiska expressfart, ett långsamt verktyg. Det kommer att dröja månader och år innan ändringarna slagit igenom så pass att allmänheten märker det i sin vardag. När kollegor, klasskompisar och vänner som levt hela sina liv i Sverige utvisas för småsaker och anhöriga som döms för brott inte längre får vård utan enbart straff kommer sannolikt en motreaktion. Men de partier som nu vunnit valet känner redan till konsekvenserna. Socialdemokraterna röstade i den absoluta majoriteten av fallen dessutom för att införa dem. 

Det är i ljuset av allt detta drevet mot Abdukardir Ali måste ses. Om den parlamentariska vänstern inte förmår riva upp dessa klasslagar, denna institutionaliserade rasism, finns inget existensberättigande kvar. Det åligger dessutom oss som bor i det här landet att göra våra röster hörda, om vi inte vill att den här politiken ska genomföras i vårt namn. Att en enda av folket inkryssad ledamot kan dra igång så mycket rädsla och reaktion från makten är en indikation på vad vi kan göra om fler av oss organiserar oss som och med Mohammed Abdukardir Ali.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad