I sommar kommer Elin Cullheds debutroman Gudarna att gå som sommarföljetong i Arbetaren. Det är en skildring av att vara tonåring i "en förort till rymden", där de vuxna varken talar ens språk eller vill se vad som sker och som dessutom glömt hur det var att växa upp. De tre kompisarna Jane, Lilly och Bita blir motarbetade av både vuxenvärlden och patriarkatet – men vägrar att ge sig utan motstånd.
NOLL
Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tierpark Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena.
Tierpark betyder ”djurpark” på tyska.
Tierp är en jävla djurpark.
I en av burarna sitter Danne. Eller Daniel. Eller Mohammad. Danne hette Mohammad innan han bytte namn. (Han fick inga kunder. Fast han överkompenserade med looks extra allt.) Dannes bur ligger i södra Tierp, i ”höghusen”. Han kallar det förorten, fast Tierp är en fucking förort till rymden. Där sitter han och staplar pizzakartonger till sitt eget företag om nätterna. Han signerar varje låda snirkligt med sina initialer: D A.
Daniel Abdollah är arton och van vid kärlek. Alla älskar honom. Hans mörkhåriga burr är för vaxfuktigt och kåtlockigt för att det ska glida någon förbi. Själva benen ser ut att vara gjutna i hans byxor. En snövit, oanvänd mjuktröja som måste ha baxats direkt från lagret på Lacoste. Daniel är en person som glittrar mot lärarna samtidigt som han myllrar av undre mörkerkontakter. Daniel Abdollah har ett helt entourage. Svansar som viftar åt honom när han är glad: underhuggare som rullar ut röda mattan när hans ego behöver konstgödsel. Och det behöver han, 24-7.
Daniel Abdollah har fått pris i skolan, stipendium för bästa unga nyföretagare. När han fick det i aulan tänkte jag att hans tänder en dag kommer spricka av allt blekmedel han köpt på eBay. Tierps alla hundratals bönder, tillika tokrasister, hyllade honom med rungande applåder så taket i aulan nästan brast. Som om Daniel Abdollah var en mycket mer OK livsform än Mohammad Abdollah. Bara det går att relatera.
En gång råkade jag äta en Hawaiipizza som jag upptäckte att Daniel Abdollah vikt kartongen åt. Jag kräktes upp måltiden i lådan och lät de såsiga degbitarna ligga. Sedan tog jag en cigg och askade i spyan. Sedan hävde jag spektaklet över balkongen.
Daniel Abdollah är ihop med min bästa vän Lilly. Och han slår henne.
Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.
Nu: Regnet glittrar upp hösten. Det piskar mot asfalten. Kinderna är kalla som pungkulor. Allt jag behöver göra är att sitta och chilla på min inglasade balkong, buren där jag smygröker pappas smala sluta-röka-cigaretter. Och firar frigörelsens sötma. Jag kallar den ballen.
Själv heter jag Janne. Egentligen är det Jane, så den dagen jag flyr till Amerika blir allting bra, då kan jag relateras till sådant som: Norma Jeane Baker (goddess Marilyn Monroe), Jane Fonda (fitnesshero), Jayne Mansfield (filmstjärnegud).
Men här i Tierp har jag alltid varit Janne.
”Janne” har orsakat en del trubbel och vanföreställningar, tandläkare som väntat sig en hostig sopgubbe med skäggprickar på halsen, klasskompisar med tvång att skrika JANNE JOSEFSSON! så fort man showar up i matsalen.
Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.
Här går det inte att heta Jane. Här går det inte att ha ett namn som glittrar som ett pärlhalsband med betydelsen ”gift from God”. Här går det inte att ha några pretentioner som helst om ett vackert liv.
Mina föräldrar är lärare och därför smått intresserade av kultur. På sista året av nittonhundratalet, när jag föddes, gick en serie som hette Stolthet och fördom på teve. Den förstfödda i sagan om de mansälskande fem systrarna heter Jane, och de ansåg att det passade mig så bra. Jane var förståndig, blond och söt. Sammanfattade hela mig i ett namn.
Janne Lerngren heter jag. Jag är sjutton år och gud. Nu ska jag berätta om vad som hände i våras, när jag korades.
Vi kan väl börja lite storslaget, så här:
Manifest. Trumvirvel.
Vi är Bita, Lilly och Jane. Den här boken handlar inte om att någons mamma dör. Den handlar inte om kärlek mellan två ungdomar som har cancer. Den handlar inte om another kille som är kär. Den här boken handlar om oss.
DET FÖRSTA KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN
”Så det första vi gör är att byta ut ordet tjejer. Liksom bara radera det. Få det ur världen.”
Bita låg på golvet i mitt rum, hennes svarta hår gjorde en pöl på golvet, händerna pillade till små flätor. Det var vårt första seriösa möte. Lilly på sängen verkade till och med nervös.
Jag kände mig som en sekreterare. Hade släpat ner min uråldriga svarta tavla från vinden, längst ner gled små räknekulor av och an från ett stålgaller medan jag ljudligt bokstaverade BYT UT TJEJER, och …
”Men skriv det inte då, människa. Hörde du inte vad jag sa?”
Jag strök över ordet.
”Jag hatar det där jävla ordet. Och vet du varför? Det är inte för att jag inte är TJEJ. För att jag definierar mig som HEN. För det gör jag inte. Det handlar om att jag är hur mycket fucking tjej som helst men INTE …”
Bita började se komisk ut. Det är svårt att argumentera övertygande när man ligger på ett golv. Jag tror det handlar om pathos. Eller ethos. För att få förtroende för en talare måste den typ hänga i taket, eller befinna sig på en tron. Dessutom hade Bita min pappas smutsiga mjukisbyxor på sig, med fläckar från fil. Hon började likna ett skämt.
”Det handlar om att de har förstört ordet tjej. Jag menar det, fucking menar det.”
Lilly sa:
”Det är precis min känsla. Jag älskar tjejer och jag älskar att vara tjej. Men du hör ju: så fort någon säger ’tjej’ dör du inombords. Ingen tar vårt kön på det allvar det förtjänar.”
Lilly, i leopardmönstrad tröja, glasögon och lång sidofläta, kunde vara precis så där litterärt allvarlig. Därför var hon även ganska sparsmakad med orden. Men när hon sa något hade det full effekt.
Bita sa:
”Tjejer låter som muffins. Du är sugen på the real thing, en kaka, en tårta, en kanelbulle, en äppelmunk. Men så får du en muffin. Det är ett fucking skämt.”
Lilly nickade allvarligt.
”Det handlar om att folk har missbrukat tjejordet för många gånger. Åååå tjejeeeeer … Det låter som Lars Ohly. När någon säger Lars Ohly, alla börjar direkt misstänka svaghet och icke full kontroll.”
Lilly hade rätt. Lars Ohly hade besökt vår skola veckan innan. Det bestående minnet var en hög vitt slem i hans högra mungipa. Högen gjorde vita trådar mellan läpparna när han pratade. Sådant var oförlåtligt.
Jag stirrade på den tomma svarta tavlan, pillade fram och tillbaka på en grön räknekula.
”Men ska vi inte ta tillbaka ordet då? Bögar och flator tar ju tillbaka sina ord. Jag är en stolt tjej. Handlar det inte om att vi ska uppvärdera allt det som är rosa, och gulligt, och vackert? Typ börja leka med Barbie igen, som Mehet och Astrid i åttan?”
Jag ville nyansera. Mitt eländiga state of mind är tyvärr att allting ska vara som det alltid har varit. Det är mitt fadersarv. Förändring gör ont i mig.
”Åååå tjejer …”, Lilly nynnade olycksbådande. Bita reste sig från golvet. Något kluckade till i hennes mage, som om maten eller organen landade rätt. Hon sög fast den gröna blicken i mig.
”DU SKA INTE LEKA MED NÅGRA JÄVLA BARBIES”, sa hon och hötte med det rosamålade pekfingret. ”DU SKA INTE LYSSNA PÅ HÅKAN HELLSTRÖM. DU SKA INTE TA TILLBAKA ORDET TJEJ.”
Jag rev ut den rosa kritan, blodet tryckte i mina fingertoppar när jag skrev hårt och snabbt:
DU SKA INTE LEKA MED NÅGRA JÄVLA BARBIES.
DU SKA INTE LYSSNA PÅ HÅKAN HELLSTRÖM.
DU SKA INTE TA TILLBAKA ORDET TJEJ.
”Förintelsen slutar dock inte finnas för att man förintar samtalsämnet Förintelsen”, sa Bita allvarligt, och syftade på en samhällslektion då vi pratat om en bok som hette Om detta må ni berätta.
”Men vad fan ska vi heta då?”
Pappa skulle komma hem snart, hans gestalt i dörröppningen skulle stänka som syra i ansiktet, jag ville hinna få mitt nya epitet innan jag såg honom i de ledsna ögonen igen.
”Chillarna”, sa Bita och tog sin telefon, smekte upp och ner med tummen över plattan. ”En sammanslagning av chey och kille.”
”Jag vill inte ha något med killar att göra”, sa Lilly och kröp ihop på sängen, som om något gjorde ont i henne.
”Då tycker jag att vi tar det namn som har mest pondus av alla namn för tjejkönet”, sa jag. ”KVINNOR.”
”Kvinnor!?”
Bita tryckte igång en låt på sin telefon, ”Haffa Guzz”, började twerka med höfterna fram och runt i skakningar, vi skrattade, garvade, hon bjöd så hårt på kroppen, aldrig rädd.
”Jag gillar det!” skrek hon.
Något tungt och allvarligt slog i ytterdörren. Mördande ljud som ville ta mig någonstans. Bita vältrade sig i låten, den dansande kvinnan i mitt rum, hon skrek det igen:
”KVINNOR, JAG GILLAR DET”, Lilly ställde sig också upp, tog av sig tröjan, började dansa, klättra med armarna som Loreen, ”MEN TYVÄRR SÅ FUNKAR INTE DET SÅ VI SKA HETA GUDARNA. SLÅ IHOP BRUDAR MED GUZZ OCH DU FÅR GUDAR. KLART SLUT.”
Det blev tyst i rummet. Vi skulle precis börja tillbe varandra, typ kramas och ta en selfie, när min pappa Kent gled in lite smidigt i tofflor och jeans. Han stod i dörren med ett tröttsurt grin och pampig ståfrilla. Det kändes som om jag var naken.
”Jag anser att du inte ska släpa ner den där svarta tavlan från vinden”, sa pappa dystopiskt. Jag ställde mig blixtsnabbt framför griffeltavlan. Eventuellt stack bara ordet ”Håkan Hellström” ut från min kropp, och det var okej. Pappa skulle tänka att det var typiskt tjejer att tråna efter den där Håkan.
Jag insåg att makt bara handlar om att styra över vad andra människor tänker.
Lilly drog på sig tröjan igen, så väluppfostrad.
Det var ödsligt tyst i det nyss så glittrande rummet.
”Okej, var det nåt mer?”
”Ja, jag anser att dina kompisar snart ska gå hem.”
På pappas personalkonferenser och utvecklingssamtal är ”anser” ett mycket välfungerande ord. Pappa anser att ”anser” är ett ord som ger en människa anseende.
Jag anser att min pappas språkbruk gör honom hopplös.
”Det heter fucking TYCKER, pappa”, sa jag med ansiktet uppvänt mot taket som snart kunde vara på väg att falla ner över mig.
”Och jag anser även att du ska använda ett vårdat språk när du pratar med mig, Janne.”
Bita reste sig till stående, drog upp de enorma mjukisbyxorna över höfterna. Då blev det så uppenbart att de var pappas.
Han pekade.
”Är det mina …?”
Bita ryckte på axlarna. När hon gjorde det gled ena sidan av mjukisbyxan ner och visade trosorna.
Pappa har en blick som är expert på att glida bort från pinsamheter. Pappa är manlig lärare och har en historia av att vara misstänkliggjord. Förra våren hade han en situation med en adhd-unge som fittade mot honom på en begravningsplats. Pojken sprang över gravarna, sparkade upp jord och gräs, pappa fick ta tag i honom, hårt, hålla fast honom, blev anmäld för misshandel sedan.
Pappas ögon aktar sig.
Pappas ögon är ledsna, för de innehåller någonting han inte får se. Någonting han inte får visa att han ser.
Kanske är det läraryrket. Att ha så mycket inom sig, som aldrig får komma ut. På grund av skollagen, jantelagen, läroplanen.
”Vi ska gå nu, hejdå Janne”, sa Bita och Lilly och gav mig varsin kram.
Pappas ögon glänste av att ha fått sin vilja igenom.
”Klockan är ändå sex”, spädde han på.
”Hejdå, tjejer”, sa pappa med sin ängsliga lärarröst.
Det skulle han aldrig ha gjort.
”Säg det en gång till?” sa Bita nasalt, med rösten i gommen.
Bita Hosseini föddes aktivist. Hennes politiska engagemang och palestinasjal är en del av hennes DNA. Så du fuckar inte med Bita Hosseini. För då fuckar hon med dig.
Hon kollade klockan på telefonen.
”Egentligen, pappa Lerngren”, sa hon med samma gnälliga röst, ”det enda du gjort sen klockan fem i sex är att:
klampa in på Jannes rum utan att fråga, avbryta vårt möte, läxa upp din dotter, klaga på hennes språk, skicka hem hennes vänner, och sen kalla oss TJEJER, när vi inte ens är … tjejer?”
Jag kollade pappas reaktion. Han såg nollställt glåmig ut. Nära undergången.
”Ursäkta, men vi har precis haft möte där vi klubbat igenom att ingen i världen kallar oss tjejer mer, för vi är GUDAR.”
Pappa var nu vit i ansiktet.
Jag skämdes lite.
”Gör om den här skiten, säg ’HEJDÅ GUDAR’, och buga för oss.”
Bita drog av sig de fläckiga mjukisbyxorna. Hon stod framför Kent Lerngren i knallgröna boxertrosor. Hennes nakna ben ägde. Hon släppte byxorna och kramade om mig.
”Hejdå älskade Janne. Tack för dagens möte. Se nu till att din svarta tavla får stå kvar på rummet.”
Bita gick ut i vintern i bara trosor.
”Fred”, sa Lilly mjukt innan dörren gick igen.
Pappa hatar vändstekt, gulan ska vara orörd med små smältande saltprickar på, men nu skyfflade han ägget av och an i stekpannan med en gaffel.
Pappas reaktion på kriser i familjen är att äta mat.
Det fräste i köket. Han stekte uppenbarligen ett ägg. Pappa hatar vändstekt, gulan ska vara orörd med små smältande saltprickar på, men nu skyfflade han ägget av och an i stekpannan med en gaffel. Huvudet lutat mot köksfläkten. Hela kroppstyngden vilade nu där.
”Vill du ha en kram?” frågade jag gränslöst. Jag ville verkligen inte krama honom.
”Hej, är det du”, sa han. ”Nej, tack. Jag håller på att steka ett ägg.”
”Well, obviously. Det stinker i hela lägenheten.”
Pappa smällde våldsamt ner en kantstött tallrik och slängde över ägget från stekpannan. Det fräste i vasken när han hällde ut den heta oljan.
”Umgås du med Bita Hosseini?”
Pappas vattniga ögon växte, blev viktiga.
”What the hell snackar du om? Umgås du med Roffe Borg?”
Pappa började frenetiskt diska stekpannan. Diskborsten blev svart. Pannan slog mot kanterna.
”Prata inte engelska med mig, Janne. Jag vet bara inte om det är någon bra kompis. Du vet vilket blåsväder Bita hamnade i förra terminen.”
Pappa tassade till tallriken och tog en tugga ägg. Det fungerade inte för mig att titta på honom när han åt ägg och pöste av förakt mot min kompis samtidigt. Vem var han? Hur kunde han vara mitt blod?
Jag tänkte på Bitas trosor. Detta att hon var min krigare. Att hon skulle gå igenom snö och eld för mig, med eller utan byxor.
Pappa hade innetofflor. Tuggade högt.
”Hör du vad jag säger?”
Faktumet att pappa var lärare i min skola började bli olidligt. När jag var liten var jag stolt. Min största hjälte, alltid nära till hands. Nu skämdes jag livet ur mig. Pappa visste allt. Nu syftade han på att Bita i höstas hade anordnat en högljudd demonstration mot mäns våld mot kvinnor i skolan samtidigt som det hölls en tyst minut för förra rektorn som dött.
Pappa var gravallvarlig. Han hade blivit så abnormt överbeskyddande efter skilsmässan, som om han helt mekaniskt skulle dra föräldraansvaret på max. Men det hände också efter att jag fyllde femton och blev sexig. När jag var tio och lekte med Barbie på helgerna var jag inte ett hot.
Nu hotade jag plötsligt hela världen.
”Bita gjorde en helt fantastisk insats för feminismen, pappa”, sa jag och knöt nävarna. ”Du har jämt snackat om att det är viktigt med jämställdhet mellan könen”, jag kände hur argumentationen svek mig. Jämställdhet mellan könen? Varför kunde inte Bita bo i mitt bröst?
Pappa väntade överlägset på nästa replik. Ägget låg nu i hans mage. Han torkade sig om munnen med tröjärmen. Ögonen såg inte lika ledsna ut.
”Det Bita håller på med är militant feminism”, sa pappa. ”Och det hör inte hemma i svenska skolans värdegrund. Kanske är det en typ av aktivism som passar på Irans gator, där man faktiskt har en kamp att föra …” Pappa hade dragit på sig lärarrösten igen. Mitt hjärta kokade för att blodet i mig fått feber på en sekund. Jag kände hur det på riktigt brann.
” … Men här. Har vi redan jämställdhet. I Sverige.”
Han demonstrerade med armen, som om han pratade om köket. Då ringde telefonen i min hand. Bitas namn blinkade. Jag sprang ut och sparkade i toalettdörren så att det gjorde ont.
”Här ringer hotbilden!” skrek jag. ”Du är en rasse, vet du det! Det är bara för att hon är irani! Jävla rasist!”
Bita hade inte hört orden som just yttrats i vårt fula kök hemma på Gävlevägen, men det var som om hon ändå visste, redan befann sig i samma brand.
Det lät i andetagen.
”Är det Janne?” frågade hon.
”Nej, det är pappa Kent, vad tror du.”
”Janne, det har hänt igen. Daniel. Han har slagit Lilly. Vi måste dra dit.”
Ju närmare jag kom Daniel Abdollahs slitna pizzaförort desto lägre och mer nyplanterade blev björkarna, och gatan blödde av slask.
Blåsten skrek in i min jacka när jag körde över snödrivorna med cykeln, kunde inte pappa bara fatta vad jag pratade om? Det här var vårt liv. Vi skyfflade skit till kvällen istället för att sitta hemma och mysa i mjukisbyxor framför teven som han, som förträffligt satt och planerade med lärarkalendern inför nästa morgondag. Det sved i min hals, så snabbt cyklade jag.
”Det är ditt fel!” skrek jag i motvinden medan jag trampade. ”Det är ditt fel att vi har det så här jävligt, att Lilly blir fucking slagen av sin kille och ingen bryr sig!” Men anklagelsen gick inte ihop, argumenten gick aldrig ihop, bara känslorna.
Hjärtat slog av rädsla. Ju närmare jag kom Daniel Abdollahs slitna pizzaförort desto lägre och mer nyplanterade blev björkarna, och gatan blödde av slask. Jag hatade Daniel Abdollah, det fanns ingen nåd när en så överhyllad människa kan gå igenom livet ostraffad fast han är en gris. En riktig gris. En psykopatgris.
Det var mamma Julias gamla cykel, jag kastade den i buskarna när jag såg Bita stå och vänta i sin svarta oversize dunjacka utanför porten. Hon sög på en fläta i håret. Jag hade hög fart när jag sprang in i hennes famn.
”Hej, min gud”, sa hon varmt i örat. Hon hade gråtit under glasögonen. Kinderna glittrade. Hon tryckte Daniel Abdollahs kod och vi gick in.
Jag har tvingats till den visdom som bara gamla människor äger. Jag har, som alla gudar, fått en gammal själ.
I dunklet låg Lilly utslagen på sängen. Rummet stank av brända popcorn och det var tropiskt varmt, som om kroppar gjort rörelser härinne som värmt upp bättre än elementen. Hon kröp ihop när vi kom, höll sitt huvud mellan knäna. Lilly, min krigare. Jag tog tag i hennes ben och drog ut dem på det svarta täcket. Hennes gråtsvullna ansikte blottades. Jag slängde mig dit, tog hennes händer och bara höll.
”Han skulle filma mig …”
Hon snörvlade ut allt möjligt snor på kinderna.
”Hade ni sex?” sa Bita.
Lilly nickade mot soffan i mitten av rummet. Den var full av blod.
Värmen härinne. Den gjorde mig sinnessjuk. Jag tog av jackan. Bita härmades men lät sin stanna nere vid armvecken.
”Jag skjuter honom. Jag svär”, sa hon.
”Vad gjorde han?”
”Hade nån jävla grej för sig … En dildo som var alldeles för stor och räfflig … utan kondom eller glidmedel. Det var fint först. Sen torrlade han mig så det blödde.”
Lilly drog benen till sig igen.
”Jag kan typ inte gå.”
Bita knöt en kampnäve. Höll upp den hårt framför ansiktet.
”Jag ringer polisen”, sa jag.
”Du ringer vem? Tarzan och Banarne? Kom inte hit med hopplöshet”, sa Bita. ”Vi måste fixa det här nu.”
”Var är människan?” sa jag. Det kändes som om Daniel Abdollah när som helst skulle komma hem.
Jag gick runt som en kriminaltekniker och inspekterade några av de inramade bilderna på väggarna. I guldram: Daniel Abdollah, ungdomens lov. Favoriteleven i Gun Hellmans ögon, min mentor. Daniel Abdollah, stjärna på Tierps nyföretagarcenter. Daniel Abdollah, ordförande i skolans idrottssupporterklubb. Daniel Abdollah, DJ på treornas studentskivor. Daniel Abdollah, lärarnas lille invandrarälskling, deras multikulti-alibi, eftersom han bytt namn.
Hördes det inte ett misstänkt sus från hissen?
Daniel Abdollah var arton fast han såg ut som tjugosex. Lilly hade träffat honom en kväll när vi sjöng karaoke på en pizzeria i Gävle. Han hade bjudit henne på en öl och frågat om hon kunde sjunga ”Stand by Me”. Hon hade gjort det så jävla fint. Blivit fotograferad och uppsatt på pizzerian. Daniel sommarjobbade på den krogen som vakt.
Varför faller Lilly för honom?
Kanske för att han är ett svin. Och svin är fina inuti, tror folk. Men de som är fula utanpå är finast inuti. Det är ingen ekvation som är menad att gå ihop. Det här kan jag, fast jag är sexton år och saknar rösträtt, slutbetyg, myndighetsförklaring, ekonomi och legitimation. Jag har tvingats till den visdom som bara gamla människor äger. Jag har, som alla gudar, fått en gammal själ.
Det stack till i min fot. Jag hade inga strumpor på mig, hade cyklat iväg barfota i bara sneakers. I hälen under lampan gnistrade en glasbit. En klockren glasbit från Daniel Abdollahs golv.
Det här var våld extra allt.
”Vad fan har ni gjort härinne?” sa jag.
Lilly huttrade. Trots värmen frös hon alltså. Bita gav henne sin jacka.
”Jag är så jävla bra på att hamna i trubbel”, sa hon och plockade med en av Daniels fjärrkontroller på glasbordet. Batterierna var lösa och rullade ner i mattan.
”Jag bär dig härifrån”, sa jag haltande och luktade på hennes Lillyhår. ”Du vet inte vad du menar nu.”
Vi lämnade den stinkande lägenheten åt sitt öde. Jag skjutsade Lilly på cykeln hem till pappa genom natten. Hela hallen osade av stekt ägg när vi smög in, det kändes plötsligt väldigt hemtrevligt.
Fortsättning följer…
