”Arbetarna kämpa sida vid sida mot reaktionen”

Arbetaren gör en återblick på tidningens rapportering strax innan spanska inbördeskriget bröt ut för 80 år sedan.

Fokus
Kvinnor och män i folkmilisen ger sig av till fronten i Barcelona efter att striderna inletts (årtal saknas).
Foto: Arkiv

I sommar är det 80 år sedan spanska inbördeskriget inleddes. Kriget, som pågick mellan 1936 och 1939, inleddes med att en grupp militärer inom en allians av konservativa, nationa­listiska och fascistiska krafter med Francisco Franco i spetsen gjorde uppror mot republiken, och slutade med att Franco kom till makten som diktator. Franco satt sedan som stats­chef till sin död 1975.

Förkortningar i texterna
CNT: Confederación Nacional del Trabajo (”Nationella arbetskonfederationen”), spansk anarkosyndikalistisk facklig centralorganisation. CNT hade sin storhetstid under 1920- och 30-talen, i synnerhet under den spanska revolutionen och det spanska inbördeskriget 1936–1939, där den kom att spela en nyckelroll på republikens sida. CNT hade då tillsammans med FAI, Iberiska anarkistiska federationen,
2 miljoner medlemmar.
UGT: Unión General de Trabajadores (”Arbetarnas allmänna fackförening”), facklig centralorganisation som traditionellt varit det socialdemokratiska Socialistpartiet närstående.

Mellan 30 000 och 40 000 frivilliga från hela världen – social­demokrater, kommunister, syndikalister – reste till Spanien under krigsåren för att slåss mot nationalisterna och fascisterna. Många svenskar deltog.

Innan den nationalistiska högern definitivt fått övertaget i inbördeskriget växte på den republikanska sidan en progressiv social organisering fram. Anarkosyndikalisterna i CNT (Confe­deracion Nacional del Trabajo) och FAI (Federación Anarquista Ibérica) inledde en anarkistisk revolution i Katalonien, Aragonien och Andalusien, med kollektivisering av industri och jordbruk. Om detta på många sätt unika sociala projekt, som fick ett så tragiskt slut, har vi skrivit spaltmeter i Arbetaren genom åren.

Här gör vi dock en tillbakablick på Arbetarens rapportering mellan april och juni 1936, det vill säga innan kriget bröt ut och ingen ännu visste vad som skulle hända.

Artiklarna från Arbetarens namnlöse Spanienkorrespondent, varav vi här publicerar ett ax­plock, visar å ena sidan på de hårda ord som kunde råda från syndikalisternas sida mot den republikanska folkfronten (kanske greppade ingen fullt ut att etter värre var på väg från högerhåll)  – å andra sidan förmedlas att olika revolutionära samarbeten över organisationsgränserna håller på att växa fram. Mitt uppe i allt är det tydligt att enorma samhällskrafter har satts i rörelse.

Toivo Jokkala

 

Lantarbetarna i Spanien besätta godsen

I de södra provinserna upprättas kooperativa jordbruk. De skräckslagna feodalherrarna hoppas att polismakten skall skydda deras jord.

Från vår korrespondent.
MADRID i april.

Det spanska lantarbetareproletariatet, som under årtionden förespeglats en agrarreform i en eller annan riktning, har börjat tröttna på politikernas fagra vallöften och tycks nu vara beslutet att taga saken i egna händer. På flera platser i landet ha lantarbetarna helt enkelt satt sig i besittning av godsen och börjat bruka jorden gemensamt.

Godsägarna fråga sig om dessa lantarbetarnas spontana hand­lingar äro att betrakta som inledningen till den sociala revolutionen och det arbetande folkets övertagande av makten. Den reaktionära pressen försöker dock att lugna de uppskrämda feodalherrarna och förmå dem att stanna kvar på sina gods och med myndigheternas hjälp bekämpa det jordhungriga lant­arbetareproletariatet.

Men det är ingen lätt sak att lugna godsägarna med deras onda samveten. De förstå att lantarbetarna, som under alla tider behandlats som en rättslös slavhop, äro beslutna att utkräva hämnd för lidna oförrätter, och därför anse förtryckarna rådligast att sätta sig i säkerhet medan tid är samt överlåta åt sina fogdar att försvara den genom utsugning och förtryck hopruffade egendomen. För att finna en motsvarighet till de spanska godsherrarnas obarmhärtiga utsvettning av arbetskraften måste man gå tillbaka till det gamla Tsar-Ryssland.

Lantarbetarnas svikna förhoppningar.
Efter den politiska omvälvningen 1931 ställde den socialdemo­kratisk-republikanska regeringen i utsikt en omfattande agrar­reform. Den förmådde även parlamentet att antaga en lag i denna riktning. Men denna agrarreform blev endast ett stort politiskt fuskverk, som icke kunde tillfredsställa lantarbetarna och deras krav på godsens socialisering. Som en följd härav uppstod ett starkt missnöje bland lantarbetarna i hela landet.

I Andalusien, där godsägarna föra ett hänsynslöst regemente, togo lantarbetarna godsen i besittning och i andra delar av landet konfiskerade de skördarna. För att skydda utsugarnas egendom utkommenderades civilgardet. Men på flera platser stod det maktlöst mot arbetarna, vilka med vapen i hand för­svarade den erövrade jorden och konfiskerade skörden.

Godsägarna måste till en början finna sig i dessa arbetarnas handlingar och hålla god min i elakt spel. De hoppades den gången, liksom de hoppas i dag, på reaktionens räddning. Reaktionen kom också och godsägarna fingo tillbaka sin jord. Däremot fingo arbetarna behålla den jord, som var obrukad, då de togo den i besittning. Det var flera tusentals arbetare, som genom den direkta aktionens åtgärder skaffat sig arbete och utkomst. […]

Inför massornas revolutionära tryck antager det socialistiska partiet en radikalare hållning till kravet på maktens övertagande. Det är framför allt Caballero som går i spetsen för den radikala fraktionen och som lutar åt den uppfatt­ningen att ”proletariatets front” – de socialistiska och kommu­nistiska partierna – borde avlösa folkfronten. […]

Foto: Arkiv
Arbetarbarrikad under inbördeskriget.
Foto: Arkiv

Arbetarfronten sammansvetsas i Spanien

25 000 oppositionella syndikalister ansluta sig till C.N.T. Gemensamma intressen förplikta till gemensamma aktioner  mot arbetsköparna.

Från vår korrespondent
MADRID i april.

Det är icke blott i de stora städerna Madrid, Barcelona, Zaragoza och Valencia, som arbetarna kämpa för friheten och mot fascismen, utan över hela landet pågår denna kamp med samma intresse och beslutsamhet. Arbetarna ha gripits av pliktkänsla och förståelse för den gemensamma sakens bästa och kämpa därför sida vid sida mot reaktionen.

I Valencia ha de oppositionella syndikaten, som tillhört Pestanas organisation, beslutat på sin nyligen hållna konferens att ansluta sig till C.N.T. Dessa syndikat räkna 25 000 medlemmar och komma alltså att utgöra ett betydande tillskott till den syndikalistiska organisationen. Sammanslagningsfrågan skall behandlas på C.N.T:s kongress, som skall hållas i Madrid och taga sin början den 1 maj, och man hoppas allmänt att denna fråga då skall få sin slutgiltiga och praktiska lösning.

Från Santander meddelas att en överenskommelse träffats mellan C.N.T:s och U.G.T:s organisationer om gemensam kamp mot den gemensamma fienden. Organisationerna förbinda sig att respektera varandras ideologiska uppfattning, men förplikta sig att kämpa gemensamt mot borgarskapet och fascismen. […]

arbetaren 4 juni 1936

Revolutionära strejker skaka Spanien

I Asturien strejka över 40 000 gruvarbetare. På flera platser ha de avsatt myndigheterna. U.G.T:s exekutivkommitté har i princip godtagit C.N.T:s inbjudan till revolutionär allians.

Från vår korrespondent
MADRID i juni.

Sedan månader tillbaka skakas Spanien av omfattande strejkaktioner, som förorsakats av sociala och politiska missförhållanden. En av de mest betydande av dessa aktioner är gruvarbetarstrejken i Asturien, som omfattar över 40 000 arbetare. Sedan närmare fyra veckor befinna sig 36 syndikalister i ett gruvschakt i Cadavio och vägra att lämna arbetsplatsen innan arbetsköparna uppfyllt deras lönekrav.

Strejken tog sin början vid enstaka gruvor och har sedan utbrett sig, så att den för närvarande i det närmaste omfattar hela det väldiga gruvdistriktet. Den 22 maj höll C.N.T. och U.G.T. en gemensam överläggning i Oviedo. Avsikten med denna sammankomst var att få till stånd en solidaritetsaktion till förmån till de kämpande syndikalisterna i Cadavio. Men U.G.T:s ledning i Oviedo motsatte sig varje form av arbetsnedläggelse. Det visade sig dock snart att arbetarna i Asturien voro av en annan mening än deras ledare. […]

På sitt senaste sammanträde behandlade U.G.T:s exekutivkommitté C.N.T:s inbjudan till överläggningar om uppdragandet av riktlinjer för en revolutionär arbetareallians. Caballero, U.G.T:s generalsekreterare, framhåller i exekutivkommitténs svar till C.N.T:s nationalkommitté, att U.G.T. i princip beslutat ansluta sig till C.N.T:s förslag om upprättande av en gemensam allians. Av exekutivkommitténs svar kan man draga den slutsatsen, att tanken på en arbetareallians kommer att genomföras i överensstämmelse med de riktlinjer som uppdrogos på C.N.T:s kongress i Zaragoza.