Släpp individualismen!

Krönika
Nathan Hamelberg.

Jag ägnade förra helgen åt att sträckkolla på den norska serien Kampen om tungvattnet, om norska motståndsrörelsens kamp för att förstöra Nazitysklands atombombsprojekt.

Det är en rad saker som jag vill appropriera till dagens motstånd mot rasism och högerpolitik, men jag ska uppehålla mig vid en: att se individers enskilda begåvning och resurser som en tillgång för kollektivet, inte något splittrande.

I fyra–fem år har det politiska samtalet till vänster varit i det närmaste besatt av ”identitetspolitik”, och i varje konflikt pekas det ut som bov i dramat eller lösning på problemen. Utan att någon egentligen preciserar vad som avses med identitet i sammanhanget.

Paradoxalt, eftersom politik är det som angår medborgarna – de som bor i staden eller staten (polis) gör att all politik handlar om identitet och kategorier. Jag skulle säga att den stora elefanten i rummet är att vi inte pratar om individualism och hur vi kan gå ifrån den till större gemenskaper.

Jag har följt (och deltagit i) oräkneliga diskussioner där det påtalas hur privilegierad någon är, hur hen tillhör den ena eller andra kategorin eller förtrycker i egenskap av att vara något.

Stirrandet på skillnader får dem inte att upphöra. Det vi måste titta på är behoven, vara inkluderande i vår organisering så att allas bidrag tas tillvara.

Förtryck förtjänar att preciseras i de sammanhangen, men görs sällan, men vad värre är så stannar tankar om vad som ska göras mot att vara förtryckt så ofta vid det individuella. Till slut landar man parodiskt nära det chauvinistiska ”Hur många flyktingar bor hemma hos dig?”, eller populistiska ”Du bor på Nytorget/i innerstan/bostadsrätt/villa/har pluggat/arbetar med kultur”, och så vidare.

Alla de påståendena tenderar att handla om att avfärda någon som relevant i något politiskt sammanhang, och är framför allt sällan fokuserat på vad någon kan göra.

Motsatsen till den cynismen kunde vi se i Refugees Welcome-rörelsen. Att utgå ifrån vilka resurser folk sitter på. Det är bland det bästa som finns i arbetarrörelsens tradition.

Att kollektivt diskutera vilka behov som finns, att gå runt och se vilka resurser, styrkor och erfarenheter som finns bland dem som organiserar sig. Kan du koda hemsidor? Grymt, hjälp till med det. Är du bra på logistik? Bra, hjälp till med fördelning av kläder. Har du bra kontakter inom press och är van vid att skriva? Kan du göra utkast till ett upprop? Och så vidare, och så vidare.

Besattheten vid vad folk är, har eller kommer ifrån ger i sig ingen lösning på hur vi skapar jämlikhet. Om det finns en kärna i den så flitigt citerade teorin om intersektionalitet så är det att alla är privilegierade i vissa relationer och förfördelade i andra.

Stirrandet på skillnader får dem inte att upphöra. Det vi måste titta på är behoven, vara inkluderande i vår organisering så att allas bidrag tas tillvara. Dela med sig av tillgångar, kompetens och styrkor – så leder motstånd till seger.