En vård i symfoni

Krönika
Jona-Elings 1024
Jona Elings, underläkare.

Vården är som en symfoniorkester, omöjlig att effektivisera. Det påstod i alla fall en managementkonsult från näringslivet som höll ett föredrag på klinikens morgonmöte häromveckan.

Ärligt talat har jag svårt för näringslivsmänniskor som håller monologer kryddade med balla nyord. Jag brukar sitta kvar på morgonmötet till dess någon annan läkares personsökare piper: då sliter jag upp min egen sökare ur fickan, rynkar pannan och går ut från rummet med allvarlig min. Ingen kanske går på den men jag grips nästan av panik av SWAT-analyser och målformuleringar.

Någon måste släppt in den här killen bakvägen i smyg, eftersom både landstinget, sjukhuset och Läkarförbundet är eniga om att sjukvården kan, bör, ja den bara måste effektiviseras.

Eller som en chef på ett annat sjukhus i staden uttryckte sig när hon mottog nattjourens gråtfärdiga rapport om överbeläggningar, kaos och akuta situationer. ”Vi behöver inte mer resurser. Vi behöver bara jobba smartare!” Sedan gick nattjouren hem, inte bara trött av utebliven nattsömn och vansinnig arbetsbelastning, utan också med vetskapen om att hon arbetat korkat.

En sjuksköterska kan bara trösta en person i taget och kirurgens händer bör inte vara i flera sår samtidigt. Sjukhusen ska städas till dess de är rena.

En symfoniorkester kan inte effektiviseras. Den tjänar inte på att spela snabbare. Det går inte att skära ned tre fioler och en oboe. En sjuksköterska kan bara trösta en person i taget och kirurgens händer bör inte vara i flera sår samtidigt. Sjukhusen ska städas till dess de är rena. Detta är inte komplicerat att begripa. Det svåra är att vården kostar pengar.

För närvarande pågår en influensaepidemi samtidigt som 20 procent av sjukhusets vårdplatser är stängda på grund av personalbrist. I klartext saknas det sjuksköterskor eftersom de inte erbjuds skälig lön.

Det är så pass viktigt för arbetsköparna att inte höja sköterskelönerna att man är beredd att låta befolkningen ligga i akutklinikernas korridorer trots svåra medicinska tillstånd. Man offrar medborgarnas hälsa och liv i ivern över sin kompromisslösa personalpolitik. De sjuksköterskor som trots allt jobbar kvar får spela både basfiol och flöjt och behöver nu trösta både patienterna och varandra.

Låt mig formulera två mål för framtidens sjukvård:
1. Stoppa effektiviseringarna
2. Formulera inga fler mål