Upp till arbetsplatskamp

Det är ingen nyhet att det inom den så kallade arbetarrörelsen finns en facklig-politisk elit skild från medlemmarna. Men under tiden som dessa organisationers självförintelse pågår finns det all anledning att intensifiera och sprida arbetsplats­kampen, menar veckans radarskribent, som vill ta fasta på några fackliga lärdomar från Australien.

Radar
Foto: Fredrik Holmqvist
Om det finns en enskild lärdom som Brambles och Ross böcker om facklig kamp aktualiserar är det den helt avgörande betydelsen av att utbilda kompetenta organisatörer, menar veckans radarskribent.
Foto: Fredrik Holmqvist

LO-facket Kommunals skandal, som Aftonbladet avslöjade, har aktualiserat det nedslående i att en del negativa stereotyper är på riktigt – att det finns människor som faktiskt förkroppsligar dem. Jag tänker alltså på fackpampar.

Veckans radarskribent Fredrik Holmqvist är doktorand i historia vid Umeå universitet.

Att läsa:

Trade Unionism in Australia.
A History from Flood to Ebb Tide
Tom Brambles
Cambridge University Press, 2008

Dare to Struggle, Dare to Win!
Builders Labourers fight for Deregistration, 1981–94
Liz Ross
The Vulgar Press, 2004

Skandalen är, i korthet, att ledningen för LO:s största förbund under några år har spekulerat bort drygt 320 miljoner kronor på konferens- och krogverksamhet. En hel del pengar har dessutom gått till styrelseledamöters lyxresor och återkommande representation med exklusiva middagar. Det är ett skamlöst slöseri med medlemmarnas fackliga avgifter.

Det kan över huvud taget tyckas som fullkomligt överflödigt att en fackförening ska hålla på med någonting annat än att bedriva facklig kamp. Låt krögarna bedriva satsningar på lyxkrogar, försäkringsbolagen sälja försäkringar, och så vidare. Det finns ingen anledning till att fackföreningar ska syssla med sådant.

Den formella skandalen handlar alltså om ett omåttligt slöseri med huvudsakligen låginkomsttagares pengar och ett visst fiffel av Kommunals ledning. Men det som oftast bara har antytts men sällan problematiserats i diskussionen är själva förekomsten av fackliga företrädare med inkomster och livsstil fullkomligt främmande för medlemmarna de ska företräda. Det tycks bara förutsättas att det ska vara så.

Utan en facklig elit med ett levnadssätt mer likt näringslivs­ledarnas än de egna medlemmarnas skulle inte situationer kunna uppstå där hundratals miljoner kronor förslösas på vad som arbetsmarknadspolitiskt sett är rent nonsens

Men utan en facklig elit med ett levnadssätt mer likt näringslivs­ledarnas än de egna medlemmarnas skulle inte situationer kunna uppstå där hundratals miljoner kronor förslösas på vad som arbetsmarknadspolitiskt sett är rent nonsens. Förbundskassören och tredje vice ordföranden, Anders Bergström, som är den ende som hittills avgått, har ett avgångsvederlag i mångmiljonklassen. Men varför ska en facklig företrädare ha det? Hur många av medlemmarna han föreställs företräda har ett fallskärmsavtal?

Men det är alltså ingenting nytt att det inom den så kallade arbetarrörelsen finns en facklig-politisk elit skild från medlemmarna. Det är en elit som främst verkar syfta till att vara en karriärväg för konformistiska socialdemokrater. Väljarstödet har aldrig varit så svagt och medlemmarna sägs nu lämna Kommunal i tusentals. Ändå finns det inga som helst tecken på att varken LO eller socialdemokraterna har tänkt dra lärdomar och förändra sin organisatoriska uppbyggnad eller strategi i grunden.

Under tiden som denna självförintelse fortgår går det emellertid att bedriva arbetsplatskamp.

Under tiden som denna självförintelse fortgår går det emellertid att bedriva arbetsplatskamp; dels för att förbättra de egna arbetsvillkoren, dels för att driva på den större samhällsutvecklingen.

Härom året deltog jag på den årliga Marxism Conference i Melbourne, Australien, för arbetarrörelser och sociala rörelser. Temat för det första av två seminarier om erfarenheter av arbetsplatskamp var reorganisering i arbetarfack, ”Rebuilding Blue Collar Unions”.

Deltog gjorde bland andra organisatörer från det yrkesöverskridande arbetarfacket National Union of Workers, respektive järnvägs- och bussarbetarfacket Rail Tram and Bus Union. Precis som i Sverige hade organisatörerna dålig erfarenhet av att göra kamp till arbetsrättsliga frågor eftersom arbetsdomstolarna tenderar att döma till arbetsköparnas fördel. Några punkter om taktik och strategi från seminariet var:

* Tillsvidareanställda bör i möjligaste mån agera för att skydda tillfälligt anställda.
* Gör varje medlem till en organisatör! Utbilda dem och få dem att inse att det är de som är facket.
* Få medlemmarna att genomgående tänka kollektivt och problematiserande i termer av vi, snarare än jag – samtidigt måste de också våga argumentera kritiskt med varandra.
* Våga vara politiska och värderingsmässiga – men det ska vara rätt sorts praktiska solidaritetspolitik, som exempelvis motverkar differentiering inom samhället.

En särskilt minnesvärd och aktuell redogörelse var när organisatören från det allmänna arbetarfacket, NWU, berättade hur en mellanchef på ett lager försökte hetsa icke-muslimerna mot muslimerna på arbetsplatsen. Återkommande påpekade han att muslimerna minsann fick tio minuters extra rast varje gång de bad. Det resulterade lyckligtvis inte i den avsedda splittringen bland personalen. Tvärtom skapade det sammanhållning och ett enat agerande mot den rasistiske mellanchefen som blev så mobbad att han tvingades bort från arbetsplatsen.

På det andra seminariet om arbetsplatskamp var temat organisering i tjänstefack, ”Organizing in White Collar Unions”. Där deltog bland andra organisatörer från lärarfacket National Tertiary Education Union, respektive socialarbetarfacket Australian Services Union. Där var några av punkterna:

* Underskatta inte vad kollegor förstår, men överskatta inte hur välinformerade de är.
* Ifall arbetsvillkoren inte ska försämras successivt finns det egentligen bara en sak som gäller: direkt aktion och ekonomisk skada, ”industrial action”, eller hot om detsamma mot arbetsköparen.
* För arbetsplatser med kollegor ovana vid konfrontativ stridbarhet kan det för att övertyga dem till handling krävas exempel på hur motsvarande personalgrupper har tagit strid och förbättrat sina arbetsvillkor. Håll därför koll på den egna branschen och notera både vinsterna och förlusterna.
* Involvera i möjligaste mån de berörda brukarna, medborgarna, eleverna, etc.
* Acceptera aldrig att arbetsköpare eller politiker argumenterar med välfärdsarbetares engagemang och samvete – det betalar inte hyran!
* Vid så kallad vild strejk: var helt realistisk och transparent gentemot alla involverade som kanske sätter hela sin livssituation på spel. Underskatta vidare inte hur emotionellt känslig situationen kan vara – folk kan bli oroliga och desperata och behöva stöd och tröst på daglig basis.

Det var inspirerande att höra organisatören från lärarfacket, NTEU, berätta om när de gick ut i en strejk på obestämd tid. Personalgruppen bestod mestadels av konservativa medelålders kvinnor utan någon som helst tidigare erfarenhet av arbetsplatskamp. Organisa­tören beskrev den lättade och närmast förvånade stolthet kollegorna utstrålade och gav uttryck för när de efter ett utdraget och nervprövande strejkande faktiskt fick igenom merparten av sina krav: tantkollegorna hade blivit (mili)tanter!

Det mesta som togs upp om arbetsvillkoren kändes igen från svenska förhållanden.

Det mesta som togs upp om arbetsvillkoren kändes igen från svenska förhållanden: de successivt försämrade arbetsvillkoren, den systematiska underbemanningen, den ökade stressen och den offentliga sektorns marknadsbyråkratisering. Även det mesta från basorganiseringen, ”rank-and-file”, och metoderna för arbetsplatskamp var bekanta. Se exempelvis Folkrörelselinjens serie med utmärkta antologier om arbetsplatskamp där arbetare delar med sig av sina erfarenheter, redigerade av Frances Tuuloskorpi: Hopsnackat (2010), Hopskrivet (2012), Slutsnackat (2015) och Om strejker (2015).

På de nämnda seminarierna återkom två böcker i diskussionerna, som alltså verkar ha blivit ett slags standardverk om arbetsplatskamp i Australien: aktivisten Liz Ross Dare to Struggle, Dare to Win! Builders Labourers fight for Deregistration, 1981–94 (2004), och arbetsmarknadsforskaren Tom Brambles Trade Unionism in Australia. A History from Flood to Ebb Tide (2008).

Ross skildrar genom intervjuer och arkivmaterial historien om det militanta byggarbetarfackets, Builders Labourers Federations (BLF), sista tid och strid för sin existens, tänkt som ett lärande exempel – på gott och ont. Med en imponerande ihärdighet kämpade organisatörerna och medlemmarna för sitt facks fortlevnad. BLF:s kamp är tacksam för att dra några generella lärdomar om facklig verksamhet.

Formella såväl som informella ledare som inte vet var gränsen går mellan dem själva och facket – och som kanske därför heller inte kan se facket utan sig själva – bör avlägsnas. Annars riskerar de att strida mer inom facket än mot arbetsköparna. Ett fack är bara ett av flera medel i kampen mellan arbete och kapital, varken ett självändamål eller någonting personligt. Ifall ledningen börjar bli en belastning som skadar det egna ledarskapet bör den snarast bytas ut.

BLF:s militans hade en baksida av stöddighet, nonchalans och självtillräcklighet.

BLF:s militans hade en baksida av stöddighet, nonchalans och självtillräcklighet. Den fackliga framgångarna skapade en självsäkerhet som gränsade till eller övergick till arrogans. Det är en attityd som kan leda till isolering och skapa antipati hos en bredare allmänhet. När de inte ens höll överenskommelser med andra fack medförde det att de till slut inte bara stred mot arbetsköpare och politiker, utan också mot andra fack.

BLF:s exempel visar också hur färre och mindre konfrontativa strider kan vara att föredra om striderna annars tenderar att generera mer utmattning än vad de skapar utökad militans bland medlemmarna.

Den främsta lärdomen som kan dras av Ross bok är förmodligen den helt avgörande betydelsen av att utbilda och organisera medlemmarna: BLF hade en bra extern propaganda, men facket utbildade, involverade och aktiverade inte medlemmarna i den utsträckning de kunde och borde ha gjort.

Arbetsmarknadsforskaren Tom Bramble ger i Trade Unionism in Australia en bra kritisk översikt över utvecklingen sedan andra världskriget. I grova drag följer arbetsmarknadens konflikter samma utveckling över decennierna i Australien som i Sverige, eftersom de var och är länder med snarlik historia av välståndsuppbyggnad – i likhet med många andra stater i OECD kan tilläggas.

Bramble resonerar i det avslutande kapitlet om situationen runt 2008, när boken kom ut, utifrån olika attitydundersökningar. Han pekar på att det finns en utbredd fatalism och bristande tro bland folk på att deras agerande kan stoppa intensifieringen av arbetsbelastningen eller de ekonomiska nedskärningarna och åtstramningarna.

Acceptansen i arbetarklassen för dessa till synes ostoppbara processer påverkar också många av de fackligt aktiva. År efter år med anti-facklig lagstiftning, bakslag gentemot arbetsköparna och med fackens ofta halvhjärtade strider, sägs ha gjort många av dem cyniska om möjligheterna att revitalisera facken och över deras kollegors kampvilja.

Tom Bramble hänvisar också till studier som visar på att fackliga medlemmar uppger att de är beredda att kämpa om de bara har pålitliga fackliga ledare. Problemet är att de flesta lönearbetare själva varken har självförtroende eller kompetens för att agera på eget initiativ.

De fackliga ledarna å sin sida uppges, generellt, vara lika hängivna som arbetsköparna i att försäkra sig om att Australiens nationella kapital är tillräckligt konkurrenskraftigt.

De fackliga ledarna å sin sida uppges, generellt, vara lika hängivna som arbetsköparna i att försäkra sig om att Australiens nationella kapital är tillräckligt konkurrenskraftigt. Och de sägs kunna vidhålla denna självbegränsande strategi just eftersom det inte finns tillräckligt med självständig organisering bland medlemmarna för att ändra på förhållandet.

Om det finns en enskild lärdom som Brambles och Ross böcker aktualiserar är det den helt avgörande betydelsen av att utbilda kompetenta organisatörer.

Som exempel på en historisk föregångare till ett nätverk av militanta organisatörer nämner Tom Bramble Minority Movement under den ekonomiska depressionens tidiga 1930-tal. Som ett svar på lönesänkningar, massarbetslöshet och passiva fackliga ledare etablerades den så kallade minoritetsrörelsen av Communist Party of Australia med brittisk förebild. En partikader på runt 3 000 medlemmar, fast beslutna om att förinta landets kapitalism, utbildade och organiserade tiotusentals arbetare i gruvorna, på sockerrörsfälten, i textilfabrikerna, inom järnvägen och vid offentliga krisarbeten.

På så sätt skapades en stor kritisk massa som dels kom att dominera och ta över ledningen i flera fack, dels bildades ett nätverk av militans på arbetsplatserna som fick nationella effekter med bland annat flera mycket uppmärksammade och framgångsrika strejker.

Med Minority Movement som exempel på historisk föregångare menar Bramble att det väsentliga är att etablera vad han kallar för ”nätverk av erfarna militanta aktivister kapabla att kunna ta uppkomna konflikter till dess fulla potential”.