Nämndeman i sin egen rätt?

Två forskningsrapporter från tidigare i år pekar på att den politiska tillhörigheten hos nämndemän spelar roll för hur det döms i svenska domstolar. Men i samhällsdebatten har man ofta varit mer benägen att diskutera frågor om nämndemän ur medborgerlig förtroendesynpunkt än utifrån hur deras konkreta påverkan på rättssystemet ser ut. Hur ska man se på detta?

Nämndemän i Sverige utses av de lokala politiska församlingarna efter nominering av de politiska partierna och i proportion till de olika partiernas storlek. Rättssal på Stockholms tingsrätt på Kungsholmen i Stockholm.
Foto: Henrik Montgomery/TT

”Lås alla grindar och täpp till alla hål som finns vid gränserna, kalla in militären som kan bevaka stadsporten… alla måste uppoffra sig och mota Mohammed i grind.”

”Sverige är ett land med vit befolkning, och så ska det förbli.”

 

Det har stormat runt nämndemän i svenska domstolar de senaste månaderna. En nämndeman vid Förvaltningsrätten i Göteborg, dit Migrationsdomstolen i Göteborg hör, ska – enligt en granskning som Expressen i mars i år genomförde tillsammans med Researchgruppen – ha gjort ovanstående anonyma inlägg på nätet. Samtidigt beslogs fyra andra nämndemän med att ha skrivit saker som ”Deportera packet till deras sophögar till länder” och ”Nu är det dags för alla somaliska bidragsturister att packa sina väskor och åka hem”.

Enligt ett avslöjande i nättidningen Aktuellt Fokus i maj ska en nämndeman i rättegången i Uppsala tingsrätt mot tre nazister i Svenska Motståndsrörelsen ha spridit en antisemitisk konspirationsteorifilm och annat högerextremt material på Facebook. Och i september blev en nämndeman vid Helsingborgs tingsrätt avsatt efter att ha kommenterat flyktingkrisen med frågan om ingen kunde ställa sig vid Öresundsbron med en kulspruta.

Nämndemännen som knutits till de uppseendeväckande internetinläggen har det gemensamt att de utsetts av samma politiska parti: Sverigedemokraterna.

Reaktionerna på de avslöjade uttalandena, och på det faktum att Sverigedemokraterna med sitt ökade antal mandat efter valet 2014 har möjlighet att utse ännu fler nämndemän, har varit skarpa. Men de har följt huvudsakligen en och samma linje: De har framhållit risken för en minskad tilltro till de svenska domstolarna och dessas opartiskhet. ”Det riskerar att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna”, sade Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg till Sveriges Radio i november förra året, apropå det ökade antalet SD-nämndemän i dessa domstolar. ”Hur tror du att en asylsökande som kommer hit ska känna förtroende för att han får en opartisk prövning? Vi ska vara opartiska, alla ska kunna känna förtroende för oss”, sade lagmannen vid förvaltningsrätten i Göteborg Anders Hagsgård till Göteborgs-Posten efter att nämndemannen som skrivit ”skäms era parasiter” om ensamkommande flyktingbarn avslöjats. ”Muslimer som ska dömas av Sverigedemokrater kan leda till misstro mot rättsväsendet”, sade förre överåklagaren Sven-Eric Alhem till Aftonbladet angående det ökade antalet SD-nämndemän i Skåne.

Ett av skälen bakom att så många av rättsväsendets företrädare uttrycker sig på det här sättet, med frågan om allmänhetens förtroende för rättsväsendet i fokus, kan säkert vara en sorts försiktighetsprincip: man vill kunna peka på problemet med den hotade tilltron till domstolarna utan att omedelbart komma med anklagelser om att någon enskild person i domarställning skulle ha dömt på ett otillbörligt sätt.

Men uttalandena riskerar lika fullt att ge många en felaktig bild av hur nämndemannasystemet fungerar. Nämndemännen sitter i Sverige inte med i rätten i egenskap av förtroendeskapande bisittare – de är i den enskilda rättegången lika mycket domare som deras juridiskt utbildade domstolskollegor. Och hur de utövar denna domsmakt – sett såväl till form som till innehåll – är en större fråga än frågan om allmänhetens förtroende för rättsapparaten.

Nämndemän i Sverige utses av de lokala politiska församlingarna efter nominering av de politiska partierna och i proportion till de olika partiernas storlek. Oftast är de medlemmar i det parti som nominerat dem. Om man tittar på hur det svenska systemet varit utformat under de senaste hundra åren ser man att nämndemännens formella rättsliga inflytande gradvis har utökats.

Till en början tjänstgjorde nämndemännen bara i underrätterna, men efterhand tog de plats i samtliga rättsliga instanser utom Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Och från att från början bara ha kunnat rösta ned juristdomaren kollektivt – genom att samtliga nämndemän gick samman mot denne – har nämndemännen i dag individuell rösträtt och reservationsrätt. Samtidigt har antalet nämndemän minskats ned – från tolv nämndemän per rättegång 1918 till dagens tre (i tingsrätt och förvaltningsrätt) respektive två (i hovrätt och kammarrätt).

Etappvis har alltså den enskilde lekmannadomaren fått ett allt större formellt inflytande över domslutet.

Hur ser det då ut i praktiken?

Enligt två forskningsrapporter som släpptes i maj, Political Bias in Court? Lay Judges and Asylum Appeals av Linna Martén från Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet och Politics in the Courtroom: Political Ideology and Jury Decision Making av Shamena Anwar, Patrick Bayer och Randi Hjalmarsson från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, spelar den politiska tillhörigheten hos nämndemännen roll för hur det döms i svenska domstolar.

I Political Bias in Court? konstateras att en asylsökande som får en nämndeman från Miljöpartiet vid prövningen av sina asylskäl i Migrationsdomstolen kommer ha drygt 4 procentenheter högre sannolikhet att få asyl än någon som råkar få en nämndeman från Sverigedemokraterna. Studien visar att majoriteten av de undersökta domsluten var enhälliga, men att det i 10 procent av fallen var minst en ledamot av rätten som var skiljaktig, och att riktningen på skiljaktigheten bland nämndemännen påverkades av politisk tillhörighet.

I Politics in the Courtroom visas, på grundval av material från 950 rättsfall från Göteborgs tingsrätt, att sannolikheten för en fällande dom ökade med 17 procentenheter för en åtalad med ett arabiskklingande namn om det satt med en sverigedemokratisk nämndeman vid den rättsliga överläggningen. Om målsägande var kvinna och det ingick en vänsterpartist bland nämndemännen ökade de fällande domarna med 14 procentenheter.

Oavsett hur stor del av de statistiska skillnaderna som eventuellt skulle kunna förklaras med slumpmässiga faktorer eller förhållanden bortom partitillhörigheten i sig (såsom att olika politiska partier tenderar att ha olika ålders- och könssammansättning bland sina valda representanter och att synen på brott och straff skulle kunna tänkas variera mellan dessa olika samhällsgrupper) väcker undersökningsresultat som dessa många viktiga frågor. Och även här sätter de offentliga reaktionerna sakerna i en intressant belysning.

Rättskolumnisten Oisín Cantwell argumenterade, med utgångspunkt i resultaten av de nya studierna, i en krönika med rubriken ”Skamligt att politik tillåts påverka domar” i Aftonbladet den 13 maj mot politiskt tillsatta nämndemän. Han avslutade sin text med orden: ”Att brevbärare och ingenjörer även i fortsättningen på ett eller annat sätt deltar i rättskipningen är viktigt. Domstolarna får inte bli en lekstuga för jurister, medborgerlig insyn och möjlighet till påverkan måste finnas. Men att riksdagen, från vänster till höger, stödjer en ordning där vi är olika inför lagen är skamligt.”

Frågan är bara vad detta betyder i praktiken. En ”möjlighet till påverkan” från medborgerligt håll innebär rimligen att olika uppfattningar kan ge avtryck i domsluten – vad skulle en påverkan annars bestå i? Men på samma gång är det denna typ av påverkan som förefaller hota likheten inför lagen.

Paradoxen är svår att komma runt. Samtidigt får man intrycket att det rått en form av kollektiv beröringsskräck bland flera av dem som gripit sig an nämndemannafrågan när det gäller just denna paradox.

Om man går igenom lagförarbetena från de olika tillfällen under 1900-talet då det tillkommit ny lagstiftning på nämndemannaområdet – något jag själv gjorde inför en studie som jag slutförde 2006 – stöter man på några återkommande motiv för systemet med nämndemän. Det talas om att nämndemännens deltagande i domstolarna upprätthåller och stärker folkets förtroende för rätten, att nämndemannasystemet ökar medborgarnas insyn i den dömande verksamheten och att nämndemännen ökar domstolarnas folkliga anknytning. Man frågar sig stilla om det var sant ens på 1950-talet, och i än högre grad om det är sant i dag, med de politiska partiernas krympande medlemskadrer.

Frågan om allmänhetens förtroende för domstolarna står alltså i fokus på många ställen i lagförarbetena, precis som den ofta gjort i vår tids nämndemannadebatt – medan diskussionen om nämndemännens eventuella konkreta påverkan på domsluten i stora stycken lyser med sin frånvaro.

Endast i en regeringsproposition från 1975–76 talas det uttryckligen om att skilda åsikter ska komma till uttryck i rätten genom nämndemännen.

Någonstans tror jag att det är insikten om att lagtillämpningen i en domstol alltid är beroende av enskilda domares individuella bedömningar – och, för den delen, tidsbundna strömningar i samhället – som är smärtpunkten. Många vill helt enkelt upprätthålla illusionen om rättstillämpningen som något fixt, som inte låter sig påverkas av någonting annat än de lagar som stiftats och den praxis som råder. Allra känsligast blir förstås antydningar om att strukturellt betingade maktförhållanden i samhället och i rättssalen skulle kunna influera domsluten. Det faktum att det såväl för en juridiskt utbildad som för en politiskt tillsatt domare finns ett utrymme för egna, värderingsmässigt motiverade bedömningar, som potentiellt kan ge avtryck på de domar som klubbas, kan nog för många vara problematiskt att hantera.

Det är ett dilemma som ligger latent i hela rättssystemet – men som kommer i öppen dager när det som i fallen ovan går att peka på partipolitiskt betingade skillnader mellan domsluten.

I min egen studie från 2006 gjorde jag djupintervjuer med nämndemän, enskilt och i grupp. Ett genomgående drag när nämndemännen fick formulera sitt perspektiv på verksamheten i domstolen var att bilden av ett förhandlingsspel tonade fram, där juristdomarens ord i och för sig vägde tungt, men där man gav och tog och som regel stannade vid en linje som alla i rätten kunde enas kring, och där eventuella ursprungliga meningsskiljaktigheter inte syntes utåt. Ingen triumf för den enskildes mest excentriska bedömningar, alltså, men knappast heller någon monolitisk formbunden lagtillämpning. Snarare en ordning där individuella värderingar mycket väl kan ge utslag på domslutet, bara det att processen runt det är ganska ogenomskinlig.

Ibland kan man önska att diskussionerna om nämndemännens verksamhet, och domstolsväsendet i stort, skulle följa fler linjer än vad de gör i dag. Till exempel fokusera på vad ett rättssystem med en genuint folklig grund skulle ha för beståndsdelar. Och så länge nämndemännen tillsätts av de parlamentariska politiska partierna vore det kanske intressantare att, i stället för att fokusera på hur man kan ”hålla undan politiken”, prata om hur vi kan förhindra att samtliga nämndemän vid en viss rättegång slumpmässigt råkar komma från ett och samma politiska block. Eller diskutera övergång till det ett jurysystem av norsk eller amerikansk modell, där lekmannadomare medverkar kollektivt i stället för individuellt.

Oavsett vilket känns det som en välgärning att nämndemannasystemet nu, med de i år utkomna studierna, åter börjar belysas ur mer djuplodande perspektiv än utifrån vilken tilltro – eller misstro – det eventuellt kan ge för rättsväsendet.