Ledare: Grekland – Europas nya koloni

Ledare
IMF-chefen Christine Lagarde har all anledning att se nöjd ut i dag, sedan Grekland gått med på krav som innebär en kraftig inskränkning av landets självbestämmande.
Foto: Geert Vanden Wijngaert/TT

Väldigt mycket kan sägas om de senaste turerna kring Grekland, och väldigt mycket sägs också. Hur länge det tar innan regeringen tvingas till nyval är omöjligt att säga i dag.

Att den överenskommelse parterna uppger att de träffat är en skandal av enorma mått står däremot klart.

Europeiska unionen består av suveräna stater. De har avhänt sig en del av sitt självbestämmande till EU-kommissionen och förbundit sig att harmonisera sin lagstiftning i enlighet med direktiv från EU:s överstatliga organ. Däremot finns inte på kartan att EU skulle inskränka ett medlemslands självbestämmanderätt på ett vis som kommer i konflikt med landets författning.

Eller det fanns inte på kartan. Inte förrän nu.

Flera av punkterna i uppgörelsen som Greklands premiärminister Alexis Tsipras nu accepterat innebär i praktiken tvångsförvaltning av landet.

Inte nog med att en fond ska inrättas som får kontroll över statliga tillgångar för att sälja ut dem – det är så de första avbetalningarna ska säkras – Greklands regering tvingas be om lov innan man lägger fram propositioner i parlamentet.

Dessutom åläggs man att revidera och, om landets utländska de facto regenter så kräver, riva upp lagar som stiftats under vintern och våren.

Till detta kommer de vanliga kraven som brukar ställas på skuldsatta länder i behov av IMF-stöd: Energisektorn ska privatiseras, pensionssystemet ”reformeras” (läs: försämras) – och regler kring kollektivavtal och fackliga stridsmedel ”moderniseras”. Konkret krävs här att det ska bli lättare att säga upp stora grupper anställda.

Mycket är alltså samma gamla visa, men när man dessutom är inne och fingrar på regeringsmakten, som i en parlamentarisk stat som Grekland är direkt avhängig av en riksdagsmajoritet som avgjorts i övervägande proportionella val, då börjar EU bli en riktigt farlig politisk entitet.

Redan för 20 år sedan stod det klart för den som ville se att ju mer det europeiska samarbetet fördjupades, desto svårare skulle det komma att bli för enskilda medlemsstater att i ett tillspetsat läge hävda sitt oberoende. Grekerna röstade alldeles nyss nej till en krisuppgörelse som var mindre långtgående.

Nu beslagtas statliga tillgångar för utförsäljning som vore det ett företags inventarier som slumpas ut på exekutiv auktion och inte ett självständigt land.

Nu måste landets styrande be om lov för att få fråga parlamentet om godkännande för nya lagar.

Att eurosamarbetet med sin gemensamma valuta skulle kunna öppna upp för vad som i praktiken är en form av – om än, åtminstone militärt, oblodig – ockupation var inte något som hördes ens i den mest högljudda svenska debatten inför EMU-omröstningen.

Vi valde ändå att stå utanför valutasamarbetet, trots att Göran Persson och en enad samling borgerliga potentater lovade att det skulle bli så bra. Det ska vi vara glada för i dag.

Nu gäller det att göra något åt problemet som den europeiska unionen blivit. Hur trevligt det än är med raka rör över gränserna på bilsemestern och att enkelt kunna beställa grejer från Tyskland på postorder – vi kan inte ha en nykolonial situation i Europa. Detta övergrepp måste få ett slut.