Så blev det dags för ännu ett uppmärksammat Facebookinlägg från polisen. Denna gång om en person som gått in på polisstationen för att anmäla att knarket han köpt var av dålig kvalitet. Raljerande och hånfullt över ett allvarligt problem enligt vissa, skrivet med ”glimten i ögat” enligt andra. Det putslustiga inlägget förvandlades snabbt till kvällstidningsnyheter och har i skrivande stund fått över 32 000 likes och 5 000 delningar, men det har också JO-anmälts.
Att kritisera ett sådant här inlägg innebär i regel att en uppsjö av fans snabbt rycker ut till den facebookande polisens försvar. Att antyda att det kan vara något problematiskt med att polisen tramsar runt i sociala medier innebär i regel också att man får epitetet ”humorbefriad” klistrad på sig. Det är i så fall en anklagelse som får riktas mot både Justitieombudsmannen, som kritiserat flera inlägg för dess raljerande ton, och Rikspolisstyrelses egen rapport om polisens närvaro i sociala medier, författad av mediestrategen Brit Stakston. Här varnas för att låta ”jakten på gillanden” styra val av innehåll, men även för kommentarsfält som ”för tankarna mer till Flashback än ett myndighetsforum”.
Ett annat försvar som brukar dyka upp
i sammanhanget går ut på att de uppmärksammande inläggen gynnar kontakten med allmänheten, framför allt ungdomar. Inläggen, med deras ”personliga” tilltal, ger en annan bild av myndigheten, lyder argumentet. Även om detta säkert kan stämma i vissa fall är det ett märkligt försvar. Bara tanken att polisens beteende gentemot medborgarna ska motiveras av en ”ändamålen helgar medlen”-rationalitet, där det är okej att raljera över vissa medborgare för att vinnas andras förtroende, är givetvis absurd.
Frågan om hur ungdomars syn på polisen ska förbättras har dessutom diskuterats sedan åtminstone 1940-talet. Exempelvis var det en av orsakerna till att polisen regelbundet brukade besöka skolor för att undervisa. Genom skolbesöken skulle barnen få en bättre förståelse för ”människan bakom uniformen” – alltså samma argument som motiverar polisens närvaro på Facebook i dag. Men den stora skillnaden från 1970-talet, då denna undervisning drogs igång i bred skala, var att diskussionen då handlande om att även polisen behövde förstå ungdomarna. Och inte bara det, i målsättningen med undervisningen ingick att eleverna skulle lära sig förstå de ”avvikandes” problem.
En ökad förståelse för deras ”sociala och psykologiska situation” skulle motverka stämplingseffekter och utstötningsmekanismer. Om de unga hade raljerat över exempelvis en missbrukare hade det i sig alltså varit ett problem för polisen att ta itu med. Det är en diskussion som känns fjärran, sett till dagens Facebookpoliseri.
