Fredrik Edin har tagit semester, jag är tillbaka som kulturredaktör och hade nästan glömt hur knepig den här spalten är att fylla. Vad är den ens? ”Intro” är det officiella namnet, men det säger inte så mycket. Måste jag tycka något? Måste jag stå med händerna i sidan, se arg ut och säga någon självbelåten trivialitet om det politiska läget?
Kanske inte. Men det är lätt hänt. Det är trots allt svårt att inleda ett nummer av en tidning med anspråk på att berätta om arbetarklassens vardag utan att låta upprörd – och en aning likgiltig, eftersom man varit arg på i stort sett samma saker sedan dagen man upptäckte klassamhället. Eller snarare sedan det upptäckte en själv.
Det är svårt det där med likgiltigheten. För hur gör man egentligen för att vreden inte ska stelna i klichéer? Är inte klichén rent av den punkt som språket stannar vid, ställt inför det verkligt ohyggliga? Vad finns det till exempel att säga om katastroferna på Medelhavet annat än det som redan sagts – att det är vidrigt, hemskt, ofattbart? Bara den frågan är ju i sig, ja, en kliché.
I bästa fall är detta inget dåligt. Vi kanske behöver klichén just på grund av dess karaktär av språkligt halvfabrikat. Som ett suddigt fotografi av något välbekant pekar klichén mot en förförståelse, mot något vi vet och därför inte behöver få beskrivet för oss.
Kanske kan den därmed inskärpa allvaret i det åsyftade. Om någon säger: ”det är en tragedi”, kan vi tänka – aha! Så illa är situationen att den till och med slukar formuleringsförmågan.
Detta scenario skulle dock kräva att vi var snålare med språket rent allmänt. Och klichén är ju en kliché just för att den inte hushålls med, utan används så ofta att orden tappar i kraft. Tragedin hade så att säga varit mer tragisk om den inträffade mer sällan. Och det gör den ju inte.
Är striden för ett mer omsorgsfullt språkbruk värd att ta? Kanske, kanske inte.
Själv är jag nog inte beredd att dö på just den här kullen. Men jag kan ändå önska att vi gör något åt devalveringen av ord som skam, skymf, idioti, katastrof, vedervärdig, usel och avskyvärd. Inte för att de sällan är befogade, utan för att de så ofta är det när vi pratar om livet under kapitalismen att vi måste få dem att skära djupare. Sommaren 2015 blir synonymtävlingens.
