Förra veckan höll den kanadensiska författaren Anne Carson en föreläsning på Stockholms universitet på temat oöversättbarhet. Vissa ord låter sig ju inte utan vidare överföras från ett språk till ett annat. Carson, som också är professor i antik grekiska, tog ett exempel från den femte boken i Odysséen, där guden Hermes ger Odysseus en växt att använda mot häxan Kirkes besvärjelser. På gudarnas språk är växtens namn moly. Men vad de dödliga kallar den får vare sig Odysseus eller den antika åhöraren veta.
Här öppnas en semantisk avgrund. För vad döljer egentligen moly för oss? Varför har de dödliga inget namn för den? Ordet blir en tyst monolit – en sinnebild för klyftan mellan människor och gudar, mellan det vi kan veta och det som undslipper oss. Vi kan höra det, se det, men dess egentliga mening förblir dunkel.
Som Carson uttryckte det finns det något vansinnigt fascinerande i denna tysthet. Eller, för att återge henne korrekt, något ”maddeningly fascinating”. Och det är ju något annat. Engelskans ”maddeningly” syftar inte bara på participet som det förstärker, ”fascinating”, utan talar också om ett aktivt galengörande – a maddening – av den som fascineras. Nog är det en bättre beskrivning av oöversättbarhetens dragningskraft än svenskans enkelriktade vansinne.
Ett annat av Anne Carsons exempel hämtades från rättegången mot Jeanne d’Arc. 1431 stod hon åtalad för att ha fört befäl över den franska armén i kriget mot den engelska ockupationsmakten. Jeanne d’Arc hävdade att hon hela tiden varit ledd av gudomliga röster som talat till henne och berättat vad hon skulle göra. Stora delar av rättegången kom att handla om dessa rösters natur. d’Arc uttryckte sig genomgående kryptiskt och bemötte åklagarna med svar som ”fråga mig nästa lördag”, eller ”ljuset kommer i röstens namn”.
För Carson är Jeanne d’Arcs ovilja att svara inte bara en taktisk undanmanöver. Det handlar om en djupare insikt än så. Det språk hon erbjuds gör helt enkelt inte rösterna rättvisa. ”The rage against cliché”, vreden mot klichén, är för Carson drivkraften hos d’Arc. Hon kan inte beskriva rösterna utan att landa i teologiska floskler. De kan inte översättas. Därför måste hon tala runt dem, liksom cirkulera sig fram till en förståelse; kort sagt, navigera i den gråzon som är det oöversättbara.
En något annorlunda infallsvinkel än Carson har redaktörerna till boken Dictionary of Untranslatables, som kom på Princeton Press förra året. Här har man samlat 400 begrepp som förlorar en ansenlig del av sin betydelse när de översätts till andra språk. Filosofiklassiker som logos, Dasein och praxis samsas med mer allmänna språkspecifika begrepp: pravda, saudade och så vidare.
Intressant nog är också Dictionary of Untranslatables en översättning. Redaktören Emily Apter har omarbetat ett franskt originalverk som filosofen Barbara Cassin sammanställde 2004. Och kanske är det i denna spänning som hela frågan om översättning tvingas landa. Det går, det går inte – det går ändå. Ljuset kommer i röstens namn.
