Kultur

Göteborgshumorns framtid ute på nätet

Anton Hellström, Adam Axelsson och Ossian Melin (från vänster) har ett humorkonto tillsammans. ”Instagram är lättillgängligt och demokratiskt”, säger Ossian Melin. Foto: Lisa Carlsson

Barndomslekarna i Majorna i Göteborg utvecklades till humorkontot @olikapersoner på Instagram. Adam Axelssons, Anton Hellströms och Ossian Melins sketcher spreds snabbt på internet, kanske för de känns osedvanligt kärleksfulla. Arbetaren träffade de tre humoristerna för att prata om härliga stereotyper och sorgen i Göteborg.

Hur kommer det sig att ni startade kontot
@olikapersoner på Instagram?

Anton Hellström: Vi har alltid hållit på med liknande grejer utan att spela in det. Inte så att vi har klätt ut oss och spelat upp scener men vi har haft olika karaktärer som vi har liksom lekt med.

Adam Axelsson: Ja, typ skojat till det.

Ossian Melin: Det är många karaktärer som gått förlorade genom åren. I perioder i högstadiet jobbade vi med karaktärer hela tiden utan att riktigt veta varför. Vi gjorde det bara för att det var kul och till slut hade vi ett helt persongalleri i huvudet som vi delade liksom genom internskämt. 

Anton: Vi kände att, vafan vi måste ju spara det här nånstans. Vi ville skapa någon form av arkiv över karaktärerna.

Ossian: Och då är det så bra med Instagram. Det är lättillgängligt och demokratiskt. Andras kommentarer tar större plats än våra och folk diskuterar med varandra i kommentarsfältet. Folk har börjat göra egna filmer också, som svar på våra. Dels covers men också med egna karaktärer. Det är ju jättekul! 

Vilka karaktärer har hängt med längst?

Anton: Moqvist har funnits länge. Hen är  en människa som i grund och botten är god, men hens bittra syn på livet går ut över familjen, främst barnen, och det skapar en otrygg och obehaglig stämning i hens omgivning. 

Ossian: Och mindcraftentusiasten har hängt med länge. Han hette Ibrahim och hade ett kompisgäng som han hängde med. Anton gjorde ofta två karaktär i mellan­stadiet, två  landhockeykillar som hette Jocke och Robin.

Anton: Sedan har vi haft Stefan och Tomas, två helt galet vanliga personer bara. De har inte kommit fram så mycket på kontot för det handlar mycket om miljö och det har inte riktigt funkat när vi har testat att spela in som dem. De ligger oss så varmt om hjärtat och vi vill inte förstöra dem. 

Ossian: Vi vill inte ge dem fel ansikte. Det är samma sak med Moqvist. I går frågade jag Anton vad Moqvist har för kläder och när han förklarade skrattade jag högt – han beskrev honom exakt så som jag hade tänkt. En vit piké instoppad, lite mage som hänger över. Kort blont hår, som har varit rakat för tre veckor sen. Tunt och ganska högt hårfäste. Sedan en seglarjacka köpt på en outlet, Race Marine-skor och lite urtvättade jeans och tredagarsstubb. Honom visar vi inte för Anton skulle liksom inte kunna göra honom rättvisa.

I klippen låter han extremt mycket som min kompis mamma så jag har tänkt att det är en kvinna.

Anton:  Ah okej! Den karaktären grundar sig i en kvinna som var mamma till land­hockey­killarna men sedan har det gått över till att vara en man.

Adam: Men nu när du säger det så hör jag också en kvinna.

Man har ju hört henne så många gånger när man var barn. Men tror ni den här humorn funkar lika bra om man inte är från Göteborg? 

Anton: Jag tror att Moqvist finns överallt i landet.

Adam: Fast ju han funkar nog lite bättre i Göteborg tror jag. Det är ju så grov göteborgska och göteborgare älskar ju det

Ossian: Många gånger när jag ser nån på spårvagnen så tänker jag typ: ”Hur låter det om den här människan pratar med typ sin mäklare?” och då blir det på göteborgska för jag pratar det själv och går till det som ligger närmast mig. Men vi har haft lite ångest över det där, försökt trycka in andra dialekter och så. Vi vill ju att man ska skratta åt göteborgare. Fast när man överdriver en dialekt så kanske det blir så att man skrattar åt folk. 

Adam: Ja det är ju inte meningen att driva med folk. Många tycker nog att vi gör det och det är svårt att undvika stereotyper. 

Ossian: Men det är ju så gött att träffa folk som är stereotyper. Typ som när man åker till Berlin och det första som händer när man hoppar på tunnelbanan är att det står en man där i arbetarställ och dricker Sternburger, Då blir jag helt varm i hjärtat. Det är så gött. 

Det jag känner när jag kollar på era klipp är att de inte känns hånfulla på något vis. De känns liksom varma. Känner ni stor kärlek till stereotyperna?

Ossian: Ja, otrolig kärlek!

Anton: Det är min stora sorg i livet att jag aldrig kommer att få jobba i hamnen för den håller på att läggas ned. Jag kommer aldrig att stå och lasta.

Ossian: Göteborg för mig är ju ganska mörkt ändå. Om man är på exempelvis Kommersens loppis och känner att fan vad goa gubbar det är här så finns det ju ändå ett mörker där, en sorg under det glada göteborgska.

Vad får man skoja om? Finns det typer som ni aldrig skulle kunna tänka er att iscensätta? 

Alla: Ja.

Ossian: Dels skulle vi aldrig driva med kungen eller Zlatan eller så eftersom det redan är så många människor som gör och det är sällan kul. Men sen finns det ju det som skulle kännas helt fel i magen. Jag går på på en konstskola där det går 63 tjejer och så jag. När vi sitter och diskuterar kan jag känna att det skulle kunna bli en jättebra sketch av det, utan att det blir en schablonbild men sen känner jag att vafan det går inte. Och det skulle kännas sjukt fel att göra förortskillar
eller våra barndomskompisar i Majorna. De är ju en del av oss, killarna som står omkring och röker hasch och har sin jargong. 

Anton: Det finns ingen mall för vad som inte är okej men det känns som att vi är väldigt överens om vad vi inte skulle göra. Vissa grejer tar vi inte ens upp. Även om vi inte skulle mena något illa med att härma någon så vill vi inte att det ska uppfattas så. Man måste tänka på vad andra uppfattar och läser in, det är väldigt viktigt. 

Hur går det till när ni spelar in? 

Adam: De bästa har ju blivit till när vi inte har tänkt för mycket. När vi har träffats och sett oss omkring, utgått från miljön och sen bara kört. 

Anton: Typ gått ut på gården och tänk ”Ja här skulle man kunna köra parkour.” Så gör vi det. Det blir inte lika bra när vi har gått och pratat länge om något vi måste göra. 

Adam: Fast det är ändå oftast kul.

Ossian: Ibland kör vi superimproviserat och man hinner knappt få upp mobilen och ibland är det mer genomarbetat. Men, och det här låter ju flummigt, magin försvinner när det är för genomarbetat. Men vad är det ens? Vi använder samma kamera, samma människor men det är något som saknas.

Adam: Det blir för mycket skådespel.

Men ni har ändå lite rekvisita? Du Anton drar exempelvis omkring med en lövblås
i något klipp. 

Anton: Vi fick vara på en kompis arbetsplats och köra en arbetsdag när vi spelade in fler sketcher.

Var det någon som trodde att ni var där och arbetade på riktigt?

Adam: Ja, det var någon som blev förvånad över att byggarbetarna kom nu och skulle sätta på nytt kaffe till oss. 

Hur ser ni på att arbeta tillsammans? 

Anton: Jag gillar att jobba i grupp, för mig är det nästan nödvändigt. Jag hade aldrig gjort olika personer själv. Vi hörs ju varje dag och det är så härligt. Man driver ju på varandra. 

Ossian: Man delar upp ansvaret och då vågar man också mer. Om man gör bort sig så är man inte ensam.

Adam: Man slipper vara ensam helt enkelt. Det suger att vara ensam. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984