Rysslands allt ivrigare muskelspännande och allmänt allt mer stressframkallande beteende får en rad effekter i grannländerna och i Västeuropa. Ett mål för den aggressiva stormakten verkar vara att med olika medel slå in kilar i EU-samarbetet och spela ut medlemsländer mot varandra, ett annat att stödja olika EU-fientliga politiska rörelser – inte minst högerradikala och […]
Rysslands allt ivrigare muskelspännande och allmänt allt mer stressframkallande beteende får en rad effekter i grannländerna och i Västeuropa. Ett mål för den aggressiva stormakten verkar vara att med olika medel slå in kilar i EU-samarbetet och spela ut medlemsländer mot varandra, ett annat att stödja olika EU-fientliga politiska rörelser – inte minst högerradikala och rent fascistiska partier, som de som samlades för en konferens i Sankt Petersburg i söndags.
Och det saknas sannerligen inte exempel på hur Ryssland får svar på sina locktoner. I Frankrike är det inte bara Front National som visat sig vänskapliga med Ryssland, övriga högern med förre presidenten Nicolas Sarkozy i spetsen drar också åt ett liknande håll.
Ungern är det EU-land som närmat sig regimen i Kreml allra mest, Grekland har gjort en del antydningar i samma riktning och grannen Cypern – sedan länge ett land där Rysslands rikaste gillar att gömma sina pengar – ligger inte långt efter Ungern.
Allt detta tjänar till att väcka en hel del oro, men samtidigt är det tydligt hur Ryssland blir ett slagträ i helt andra debatter.
Att utvinna olja och gas med högtrycksteknik, så kallad fracking, har blivit ett sätt för länder utan oljekällor att slippa göra sig så beroende av oljenationer, men till ett högt pris för miljön. I dagens osäkra världsläge blir det bekvämt för dem som pressar på för utökad fracking att hävda att miljövänner som protesterar i själva verket gynnar oljenationen Ryssland. Eller kanske till och med är betalda av Ryssland.
Den retoriken kan givetvis utökas till ständigt nya områden. Vill du inte att stora delar av Norrbotten ska vara övningsfält för Natos bombflyg? Då gynnar du i själva verket Ryssland, kan anhängarna av ett svenskt Natomedlemskap säga, och förnöjt peka på den europeiska fredsrörelsens långa 1900-talstradition av infiltration från Sovjetunionen.
Det senaste exemplet på hur man från högerhåll tar chansen att fula ut motstånd mot otrevliga förslag med Moskvakortet är frihandelsavtalet TTIP. Handelsavtalet, som håller på att utformas mellan EU och USA, innehåller verkligt obehagliga inskränkningar i demokratin genom möjligheten för företag att stämma stater för politiska beslut som hindrar dem att tjäna pengar. Det kan vara åtgärder för att minska rökning, regler för vad som får säljas som läkemedel – och naturligtvis sådant som förbud för vinstdrivande företag i välfärdssektorn, eller varför inte arbetsrättslagstiftning som begränsar företagens handlingsfrihet.
Nu har de borgare som längtar efter att få TTIP i hamn börjat prata om att ett stoppat avtal skulle innebära en seger för Ryssland, eftersom det skulle innebära sämre ekonomisk utveckling i västländerna.
Det är då man måste påminna om varför vi som inte vill ha deras TTIP är så emot det.
Vi är emot TTIP eftersom det försvagar de demokratiska institutionerna. Vi är emot TTIP eftersom det flyttar makt från stater till världens allra största företag. Vad demokratiskt valda lagstiftande församlingar bestämmer betyder allt mindre, och vad som beslutas i styrelserum utan insyn allt mer.
Den som med rätta kritiserar Ryssland för att landets demokratiska institutioner är ett skämt och att den verkliga makten ligger i händerna på några få oligarker och deras vänner i statsapparaten, kanske ska ta det lugnt med att peka finger mot dem som kämpar för att förhindra en likande utveckling i Västeuropa.
Vi är ändå på väg dit snabbt i kölvattnet av eurokrisen, vi måste inte konstruera handelsavtal som skyndar på utvecklingen ännu mer.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss