På en slänt utanför staden Tyre i södra Libanon står några enkla skjul av presenningar och stolpar bredvid ett litet stall. Kalla vindar blåser in från Medelhavet. Det är bara några plusgrader varmt. Inne i stallet sitter 20-åriga Farah al-Nasr, från Homs i Syrien, på en matta med orientaliska mönster och värmer sig vid en kolkamin. I famnen har hon sin månadsgamla son Ahmad. Det var ytterst nära att han föddes i stallet.
– Men min man hittade en bil som körde oss till ett sjukhus i Tyre. Där krävdes vi på 500 000 libanesiska pund (cirka 2 800 kronor, redaktörens anmärkning) för att jag skulle få föda där, säger Farah al-Nasr.
Hennes man lyckades skrapa ihop summan.
– Vi fick senare tillbaka pengarna av UNHCR (FN: s flyktingorgan, redaktörens anmärkning), säger hon.
Farah al-Nasr är en av över 1,2 miljoner syrier som har registrerat sig hos UNHCR i Libanon sedan inbördeskriget bröt ut i Syrien 2011. Det faktiska antalet uppskattas emellertid vara mycket högre.
Det är förbjudet att upprätta officiella flyktingläger i Libanon. Merparten av flyktingarna bor därför utspridda i informella läger eller bosättningar, oftast i egenhändigt byggda ruckel, över hela landet. Detta gör det svårt för biståndsorganisationer att ge kontinuerlig hjälp till alla. Farah al-Nasr och hennes familj delar stallet, som är på cirka 40 kvadratmeter, med två andra syriska familjer som de är släkt med.
Över hälften av de syriska flyktingarna i Libanon är kvinnor. De löper stor risk att falla offer för allt ifrån våld och exploatering till olika hälsorelaterade problem. Hit hör åkommor i samband med graviditet och förlossning.
– En timme efter förlossningen skickades jag hem till stallet med min son, men vi mår bra, säger Farah al-Nasr.
Hon är registrerad hos UNHCR som bistår med mat och 75 procent av avgifterna vid läkarbesök. Trots detta har hon inte kunnat gå på uppföljningskontroll efter förlossningen. Hennes make och hennes farbror arbetar på markägarens fält, men nästan hela lönen går åt till att betala hyran för stallet.
– Vi har aldrig några pengar, säger hon.
Farah al-Nasr flydde till Libanon i slutet av 2013 för att återförenas med sin man som hade flytt dit några månader tidigare. Den första tiden bodde de på olika platser i norra Libanon. För cirka nio månader sedan kom de till Tyre där de byggde ett skjul som de levde i under åtta månader. När vintern kom raserades det av hårda vindar och paret flyttade in i stallet.
– När vi kom hit fanns det massor av andra skjul med flyktingar. UNHCR och andra organisationer kom ofta hit för att ge oss förnödenheter och registrera nyanlända, säger Farah al-Nasr.
Men för ett halvår sedan kördes merparten av flyktingarna bort. Sedan dess har hjälporganisationer lyst med sin frånvaro. Förutom Farah al-Nasr och hennes släktingar bor i dag tre andra familjer i ruckel på slänten.
– Det är fem månader sedan vi fick hygienartiklar och vi behöver nya kläder. Några kvinnor i ett intilliggande palestinskt flyktingläger har skänkt kläder till min son, men jag har inte fått blöjor, mediciner eller andra saker till min son, säger Farah al-Nasr.
Familjerna får vatten och el ett par timmar per dag från det palestinska flyktinglägret. Dricksvatten bekostar de själva.
En del av stallet tjänar som kombinerat kök och badrum där man lagar mat på gasolkök och tvättar sig i baljor. Naturbehov uträttas i en egenbyggd toaletthydda. Enligt Danish Refugee Council leder bristen på adekvata hygieninrättningar i de informella lägren till att många kvinnor drar sig för att duscha och därför drabbas av hygienrelaterade sjukdomar. Farah al-Nasrs faster, Intizar, berättar att oron är deras ständige följeslagare.
– Vi vågar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Överlag känner vi oss otrygga, säger hon.
I dag är 25 procent av Libanons befolkning syriska flyktingar. Konkurrensen om låglönejobb har blivit enorm och lönerna har dumpats, vilket har skapat spänningar. Attacker mot flyktingläger har förekommit. Kvinnorna lämnar sällan stallet. Dagarna ägnas åt hushållssysslor och att ta hand om barnen som, liksom majoriteten av flyktingbarnen i Libanon, inte går i skolan.
– Men på eftermiddagarna brukar jag och min faster hjälpa dem att lära sig läsa och skriva, men vi har inga skolböcker, säger Farah al-Nasr.
Farah al-Nasr oroar sig framförallt för sin sons framtid. Hon och hennes man saknar äktenskapsintyg.
– Vi gifte oss religiöst i Syrien, men kunde inte registrera vårt äktenskap hos myndigheterna på grund av kriget, berättar hon.
För att sonens födelse ska kunna registreras officiellt hos libanesiska myndigheter krävs ett äktenskapsintyg. Nu ses sonen som både faderlös, vilket innebär ett socialt stigma, och som statslös.
– Libanesiska myndigheter säger att vi måste resa tillbaka till Syrien för att registrera äktenskapet, men om vi gör det kommer vi inte att kunna återvända till Libanon. Gränsen är stängd, säger Farah al-Nasr.
I slutet av december 2014 infördes nya hårda visumregler för syriska medborgare som i princip har stoppat flyktingströmmen. Farah al-Nasr och hennes man fortsätter att uppsöka olika libanesiska myndigheter för att få officiella äktenskapsintyg och födelsecertifikat, men det brinner i knutarna. Deras visum går ut om ett par månader och det kostar 200 dollar per person att förnya det. Dessutom gäller de nya reglerna även när flyktingar som redan är i Libanon ska förnya sina visum. De uppskattningsvis 500 000 syrier som befinner sig illegalt i landet lär bli fler inom en snar framtid.
– Vi hoppas att det snart blir fred i Syrien så vi kan återvända dit. I annat fall vill jag lämna Libanon och flytta till vilket annat land som helst, säger Farah al-Nasr.
På Danish Refugee Councils, DRC, kontor i Libanons huvudstad Beirut träffar jag Caroline Masboungi som är koordinator för organisationens program mot könsrelaterat våld.
Våld mot kvinnor, framförallt inom familjen, är utbrett bland syriska flyktingar.
– Familjerna bor trångt under svåra förhållanden. Nöden skapar spänningar i hushållet och bidrar till våldet, säger hon.
Det är uteslutet för en misshandlad kvinna utan giltigt visum att polisanmäla gärningsmannen såvida hon inte vill riskera att hamna i fängelse eller deporteras. Det är även osannolikt att en syrisk kvinna som befinner sig lagligt i Libanon går till polisen.
– Libanesisk lagstiftning skyddar inte mot allt könsrelaterat våld. Våldtäkt inom äktenskapet är till exempel inte kriminellt. Dessutom är libanesisk polis inte van vid att handskas med könsrelaterat våld och våldtäkt. Vanligen kallar de dit förövaren och låter honom konfronteras med offret så att de kan göra upp i godo, säger Caroline Masboungi.
DRC har fyra resurscenter för kvinnor i Libanon dit framförallt syriska flyktingkvinnor kommer.
– Många av de kvinnliga flyktingarna är ensamma familjeförsörjare. Deras män arbetar antingen i Syrien, deltar i kriget eller har dödats. Det är ett patriarkalt samhälle och det är svårt för kvinnor att leva utan manligt beskydd, säger Caroline Masboungi.
Ensamma kvinnor blir lätt socialt stigmatiserade, till exempel genom falsk ryktesspridning om att de prostituerar sig för att försörja sig. Olika former av sexuell exploatering och sexuella trakasserier förekommer. Det är även vanligt att flickor gifts bort i tidig ålder.
– Tidiga äktenskap är vanliga i Syrien, men bland flyktingarna sjunker det allt längre ned i åldrarna. En anledning är att föräldrarna gifter bort sina döttrar för att det skyddar dem mot sexuella trakasserier. En annan orsak är att det ekonomiska trycket på familjen minskar när en dotter gifter sig och försörjs av sin make i stället, säger Caroline Masboungi.
Hon tror att officiella läger skulle göra kvinnliga flyktingar mindre utsatta eftersom det där skulle finnas grundläggande service, hygieninrättningar för kvinnor, kliniker, bättre boende med mera.
– Även i officiella läger riskerar kvinnor att utsättas för sexuella trakasserier, social press och stigmatisering, men de är trots allt bättre än informella bosättningar, säger hon.
