Våldtäktens manuskript

I forna tiders patriarkala föreställningsvärld var en våldtagen kvinna en förbrukad och förstörd kvinna. Många feministiska teoretiker menar att mycket av det äldre, patriarkala tankegodset har levt kvar i synen på
våldtäktsofferskapet. Veckans radarskribent har fördjupat sig i frågan.

Radar
Brännmärkt? Våldtäkt framställs ofta som den yttersta förnedringen, den som för alltid förstör våra liv.
Illustration: Malin Lundell

Redan som mycket unga lär sig de flesta av oss som är icke-män att frukta våldtäkt över alla andra hot. Från artiklar och böcker lär vi oss att vid en våldtäkt går något sönder som inte går att reparera. När det gäller alla andra faror och tragedier som kan drabba oss finns det gott om berättelser om att komma ut på andra sidan. Om livet efter svåra olyckor och med dödliga sjukdomar finns det en uppsjö av positiva berättelser som ska visa för de drabbade att det trots allt går att leva ett bra liv mitt i allt det svåra. När det gäller våldtäkt däremot är dessa berättelser få. Vi internaliserar tidigt uppfattningen om att efter en våldtäkt skulle våra liv vara förstörda. Samtidigt är våldtäkt något alla icke-män lär sig att ständigt ha med i beräkningen. Risken att bli våldtagna är en del av vår könade existens, samtidigt som det framställs som den yttersta förnedringen, den som för alltid skulle förstöra våra liv. 

Journalisten Anna Svensson skriver i antologin F-ordet: mot en ny feminism om just detta. Efter att ha blivit våldtagen upplevde hon att hennes omgivning i det närmaste förväntade sig att hennes liv skulle vara förstört och att hon inte blev betrodd när hon inte gick med på att det var så. Anna Svensson upplevde alltså att hon från välmenande personer fråntogs tolkningsföreträdet gällande sina egna erfarenheter. Den franska feministen Virgine Despentes skriver i boken The King Kong Theory på ett liknande sätt om sina erfarenheter av en våldtäkt. Hon upplever att hon nästan misstänkliggörs bara av det faktum att hon kom undan med sitt liv eftersom en ”anständig” flicka hellre skulle dö än “låta” sig bli våldtagen. Hon skriver vidare: ”Man förväntas vara traumatiserad av en våldtäkt – den för med sig en hel uppsättning av obligatoriska, synliga ärr: rädsla för män, för natten, för självständighet, äckelkänslor inför sex[…]” (sid. 31, radarförförfattarens översättning). 

Det Svensson och Despentes beskriver är typiska exempel på det som den amerikanska feministen och poststrukturalisten Sharon Marcus i antologin Feminists Theorize the Political kallar för rape script, våldtäktsmanuskript. Enligt denna poststrukturalistiska förståelse är språket inte någonting som endast beskriver en verklighet som redan finns bortom språket, utan någonting som tvärtom formar verkligheten eller åtminstone vår förståelse av den. Precis som Sharon Marcus i sin artikel påpekar har dock just fenomenet våldtäkt använts som ett exempel på en erfarenhet som utan tvivel föregår språket och vars innebörd är helt oberoende av detta. Bakom detta uttalande finns en feministisk föresats att legitimera kvinnors upplevelser och erfarenheter av våldtäkt. Marcus menar dock att det är mer fruktbart för en feministisk analys att anlägga ett poststrukturalistiskt perspektiv som kan hjälpa oss att förstå vilka diskurser kring kön och sexualitet som ligger bakom både vår förståelse av begreppet våldtäkt och våldtäktskulturen i sig. I den patriarkala kulturen sågs våldtäkt förut som ett brott mot en annan mans egendom, det vill säga som egenmäktigt förfarande eller stöld. Den målsägande var således den våldtagna kvinnans make eller far, egendomen var kvinnan och det som bestämde egendomens värde var kvinnans sexuella ”renhet”. Detta innebar att en våldtagen kvinna var en förbrukad och förstörd kvinna, och var hon inte gift så skulle hon ha svårt att bli det eftersom ingen önskar en ”defekt” vara, en vara med förpackningen bruten. Vidare ansågs bara vissa kvinnor kunna bli våldtagna och bara vissa män kunna våldta. En ogift kvinna som redan var känd som lösaktig kunde inte våldtas eftersom hon redan var ”förstörd” och ”förbrukad”. Bland andra författaren Katarina Wennstam visar i sin bok Flickan och skulden ‌hur denna föreställning fortfarande konstruerar vissa kvinnor som mer ”våldtagsbara” än andra.

Vidare ansågs en våldtäkt långt in på 1900-talet, som Maria Wendt Höjer visar i sin avhandling Rädslans politik, inte kunna begås av en make gentemot en hustru, eftersom den äkta mannen hade laglig rätt till sin frus kropp. Dessutom spelar strukturell rasism en betydande roll i samhällets konstruktion av kroppar som kan bli våldtagna och som kan våldta, något som sällan avhandlas i den svenska debatten, men som bland andra Sharon Marcus tar upp. I den rasistiska diskursen skrivs den rasifierade kvinnan fram som hypersexualiserad och befinner sig därför längre ifrån den ”anständiga” (vita) kvinna som faktiskt kan bli våldtagen, medan rasifierade män å andra sidan skrivs fram som potentiella hot mot den vita kvinnan, vars dygd behöver försvaras av vita män. 

Den feministiska teoribildningen har sedan, med Sharon Marcus terminologi, försökt ändra manuskriptet genom att tala om våldtäkt på ett sätt som beskriver fenomenet som en våldshandling och ett övergrepp mot en autonom person och en attack på dennas integritet. Det beskrivs dessutom som ett övergrepp med patriarkala förtecken, även om även män blir våldtagna. 

Många feministiska teoretiker, däribland Marcus, Despentes, Svensson och docenten i genusvetenskap Ulrika Dahl menar dock att mycket av det äldre, patriarkala tankegodset har följt med. Till exempel Dahl skriver i sin bok Skamgrepp att bakom begrepp som ”kroppslig integritet” finns den gamla tanken om sexualitet och kropp som egendomar kvar, med skillnaden att kvinnan nu får ingå i en liberal diskurs där den autonoma medborgaren definieras utifrån ett väl avgränsat ”jag” där kropp och psyke utgör en enhet.

Men att tänka sig några andra förhållningssätt till kroppen om målet är emanicipation för marginaliserade grupper är svårt, och Ulrika Dahl erbjuder inte heller direkt något alternativ. Hennes poäng tycks vara en som hon delar med bland andra Anna Svensson och Virgine Despentes: att synen på kropp och sexualitet som en egendom, oavsett vem den tillhör, blir destruktiv om sexualiteten ses som någonting som definierar kvinnan, men som genom en våldtäkt kan tas ifrån henne. Svensson skriver: ”Jag tror att det (uppfattningen om att våldtäkt är det värsta som kan hända, radarförfattarens anmärkning) beror på den gamla synen på kvinnan som förbrukad när hon mist sin oskuld.[…]Att kvinnans värde bestäms av hennes sexuella erfarenheter är alltså en gammal uppfattning som lever kvar i vår tid. Det är en form av essentialism som utgår från att kön och sexualitet alltid är något heligt och absolut naturligt kopplat till jaget.” 

Som ett exempel på detta tar hon upp en låt av artisten Annika Norlin med titeln ”Allt som är ditt” och som handlar om våldtäkt. Där återfinns följande rader: 

”Du borde ha skrikit

men det kommer inget ljud

dom behöver inte ens hålla för din mun

allt som var ditt”

och:

”jag står med ett gevär 

jag ska spendera mitt liv

och ta tillbaka allt som är ditt” 

Anna Svensson påpekar att ”när hon skriver ’allt som är ditt’ låter det som att hon tror att allt som är en kvinna ligger i könet”.

 

Risken med en poststrukturalistisk förståelse av våldtäkt är att hamna i en relativism där inte våldtäkt ses som skadlig för kvinnor eftersom diskursen inte säger det. Analysen innebär dock inte att vi behöver förkasta det subjektiva traumat i att misshandlas och behandlas som en egendom.

Dahl, Despentes, Marcus och Svensson pekar på något viktigt när de försöker beskriva de kontrollmekanismer som ingår i själva det språk som vi använder för att tala om våldtäkter och våldtagna kvinnor. Våldtäkt är som sagt något som alla icke-män tidigt får lära sig att de måste förhålla sig till som en högst påtaglig realitet, samtidigt som vi får lära oss att det är ett öde som nästan är värre än döden. Vad gör ett sådant budskap? Precis som Ulrika Dahl beskriver skapar diskursen en ”rädslans geografi” som präglar det offentliga såväl som det privata rummet för kvinnor. Den rädsla som alla kvinnor socialiseras in i fungerar som ett effektivt verktyg för att kontrollera och begränsa oss. 

Jag diskuterade tidigare hur vissa kroppar inom rådande patriarkala och rasistiska diskurser konstrueras som mer möjliga att våldta än andra. Sharon Marcus diskuterar denna skillnad men menar ändå att själva konstruktionen ”kvinna” rymmer våldtäkt som en möjlighet eftersom både män och kvinnor (Marcus analys sträcker sig inte utanför tvåkönsmodellen) tidigt lär sig att se på kvinnor som objekt som förväntas reagera med rädsla och passivitet inför hotet om en våldtäkt. Denna uppfattning innebär enligt Marcus att kvinnor går omkring och bär på en ständig rädsla eftersom de fått lära sig att våldtäkt i princip är värre än döden, men samtidigt internaliserat uppfattningen att de inte skulle kunna reagera med något annat än passivitet. ”Det var genom våldtäkt som jag åter blev kvinna”, skriver Virgine Despentes (sid. 38, radarförfattarens översättning). Med detta menar hon att våldtäkten var patriarkatets (representerat av våldtäktsmännen) sätt att straffa henne för att hon överskridit de gränser som ”rädslans geografi” sätter upp och som ska hindra kvinnor från att som Despentes gjorde, lifta, festa, och klä sig i utmanande punkkläder.

Utifrån Despentes och Marcus kan således sägas att det är genom att konstitueras som kvinna (för att använda Marcus terminologi, ”ett rädslans objekt”, ”object of fear”) som någon blir ”våldtagbar”, men det är genom att våldtas som denna person (åter) görs till kvinna och tvingas till underkastelse om personen inte följt det manuskript som säger att ”riktiga” kvinnor är passiva och rädda. Marcus skriver: ”Jag har argumenterat för att vi, för att förhindra våldtäkt, måste göra motstånd mot den potentiella våldtäktsmannens försök att placera oss i en sexualiserad, könad position av passivitet och i stället förhindra våldtäkten genom att positionera oss själva som om vi vore i ett slagsmål” (sid. 397, radarförförfattarens översättning).

Detta citat sammanfattar det viktiga perspektivet att såväl våldtäkt som rädslan för våldtäkt är fenomen som hänger ihop dels med synen på kvinnan som passiv, dels med synen på henne som synonym med sin sexualitet. Samtidigt är det djupt problematiskt att i en diskursanalys plädera för hur någon på individnivå ”bör” göra på ett sätt som antyder att det vore möjligt att förhindra våldtäkt om den som var utsatt agerade på ”rätt” sätt. När Sharon Marcus jämför våldtäkt med slagsmål sätter hon dock ord på något viktigt, nämligen att kvinnor som skulle försvara sig våldsamt och aggressivt vid ett rånförsök ofta inte gör det vid våldtäkt eller när de blir misshandlade i en nära relation trots att vi samtidigt får lära oss att en våldtäkt är oändligt mycket värre än misshandel i samband med till exempel ett rån. Vi kan med Marcus och Despentes med flera anta att detta beror på att både våldtäktsmannen och den som blir utsatt ser våldtäkt som en attack på offrets själva rätt att vara ett autonomt subjekt (eftersom kvinnan ofta definieras utifrån sitt kön, sin sexualitet), vilket gör den som blir utsatt för ett våldtäktsförsök mer benägen att reagera med passivitet på grund av den förnedring och skam som både offer och förövare läser in i handlingen. Marcus sammanfattar våldtäkt som en “sexualiserad, könad attack som påtvingar könsskillnad” (sid. 397, radarförfattarens översättning).  

En brist i både Marcus och Despentes resonemang är att de båda uteslutande talar om överfallsvåldtäkter där det framstår som ett i teorin lätt beslut för den utsatta att snabbt dra fram en kniv och döda våldtäktsmannen. Denna beskrivning utesluter en stor del av de erfarenheter av våldtäkt som sker i nära relationer, på andra sätt än genom brutala överfall och där det ofta tar en längre tid för den utsatta att för sig själv ens namnge och tolka vad hen har varit med om. 

Feministiska teoretiker som Virgine Despentes, Sharon Marcus och Ulrika Dahl är ändå viktiga om vi ska förstå hur våldtäkt, som Marcus skriver, varken är sex eller våld utan ett sexuellt patriarkalt våld som kräver underkastelse och nekar icke-män deras rätt att vara subjekt, utan att samtidigt reproducera den traditionella syn på kvinnlig sexualitet som Svensson beskriver att hon mötte efter sin egen våldtäkt – samt hur den rädsla denna diskurs framkallar i sig inskränker icke-mäns frihet.

radar@arbetaren.se

 

Fotnot: Jag använder i denna text ibland ordet ”icke-män” istället för ”kvinnor” för att markera att min analys inte utgår ifrån föreställningen om att alla som inte är män är kvinnor och att även icke-binära drabbas av patriarkalt förtryck.