Jag saknar funktion på denna plats.

Jag befinner mig i ett flöde av ord, tankar, texter.

Jag är här för att arbeta och jag arbetar. 

Jag dricker en kopp sött kaffe medan jag antecknar på en science fiction-bok: 

”Vi har blivit sittande i flera timmar på rymdfärjan S/S Flammorion. Druiderna strejkar och efter Amaltheaolyckan vägrar färjebolagen att lyfta utan att ha fått ’Naturens lösen’. Via högtalarsystemet har piloten meddelat att en oberoende druid är på väg från Calcuttas fria republik. Men först ska han förbereda sina örter och säkerhetstrupperna ska bryta igenom grupperna av strejkande och sympatisörer. Vidare ska ritualen bokföras i enlighet med ISO-standarderna.”

Jag äter kyckling, ko, gris, groda, hund, katt, kobra.

Jag dricker vatten, färsköl, Saigon-öl, Hanoi-öl, kaffe, Heineken, milkshake, citronjuice, whiskey och te.

Jag träffar ljudkonstnärerna Phu Pham och Trinh Luong Hue på ett café vid sjön Hồ Tây.

Jag slås av deras internationalism, över ljudkonsten och elektronmusikens ickespecifika nationalitet. 

Jag hör hur vi pratar om tekniker, ljudbilder och publik, men jag hade lika gärna kunnat prata med någon från Bryssel, Osaka eller Malmö, som Hanoi.  

Jag funderar på om min vilja att få reda på något nationsspecifikt bara var en from förhoppning, en  dröm om det radikalt annorlunda. 

Jag inser dock att ljudkonsten bär på ett non serviam i den oftast mycket konkret avbildande  vietnamesiska konsten.  

Jag tänker att det paradoxalt nog är i detta på ytan apolitiska non serviam som den politiska sprängkraften finns. 

Jag skriver att jag spyr på hotellrummet medan smaken av uppkastning alltjämt finns i munnen.

Jag fastslår att uppkastningen är naturens hämnd på kolonisatören, turisten, biståndsarbetaren, ambassadören, utrikeskorrespondenten.

Jag vet att jag gör mig skyldig till ett tankefel då jag tänker detta.

Jag funderar på Medeahypotesen medan jag joggar runt Hoàn Kiếm-sjön.

Jag ser männen som står och sparkar i luften likt tonåringar utanför en ICA-butik i valfritt förortscentrum.

Jag ser grupperna av kvinnor som tränar morgongymnastik och tai chi. 

Jag har svårt att komma runt en socialistisk romantik då jag betraktar denna kollektiva strävan. 

Jag tänker: ”Här finns alltjämt väggtidningar.”

Jag tänker att det finns något vackert i det.

Jag ser approprierade märken.

Jag läser He & Me.

Jag läser Abibas. 

Jag läser Dike.

Jag läser Zaara.

Jag läser North Face, Made in Vietnam.

Jag ser statskapitalismen.

Jag ser kommandoekonomin. 

Jag ser västvärldens framtid i dessa lönespridningar, i denna kombination av första och tredje världen.

Jag är i 1800-, 1900- och 2000-talen.

Jag befinner mig i en stad som byggs upp och raseras simultant.

Jag sitter i en Land Rover som körs av en finansekonom. 

Jag hör konstnären T, som sitter jämte mig i bilen, berätta om hur dessa områden, där det nu står imponerande tjugovåningshus, för fem år sedan var betesmark. 

Jag hör hur han berättar att det inte existerar någon abstrakt konst på konstskolan, officiellt.

Jag hör honom påstå att han håller skönhet och komposition för konstens viktigaste egenskaper. 

Jag ser hur en ung servitris ställer fram en tabascoflaska och jag minns att jag någon gång läst att tabascotillverkaren McIlhenny (som lät sin pepparsås medfölja truppernas matransoner) gav ut The Charlie Ration Cookbook där de amerikanska soldaterna, vilka var utsända i Vietnamkriget för att bekämpa kommunismen och förkroppsliga en imperiell logik, erbjöds recept på rätter som ”Fish with frontline stuffing” och ”Breast of Chicken under Bullets.” 

Jag minns att jag läst att Viet Cong använde chili för att förstöra spårhundars luktsinne. 

Jag slussas runt av de beväpnade vakterna genom Ho Chi Minhs grav. 

Jag ser den mumifierade revolutionären.

Jag omsluts av allvaret som de vietnamesiska besökarna bär på. 

Jag tänker att det är kallt som i ett kylrum på Konsum. 

Jag läser Sara Lidman som citerar Ho Chi Minh:

”Rosen öppnar sig och rosen

vissnar utan att veta vad en ros

förmår. Den svagaste doft av ros

kan förirra sig in i fängelset

och all världens orättvisor

tjuter i fångens hjärta.”

Jag tänker på dikterna som Ho Chi Minh skrev då han satt i ett kinesiskt fängelse. 

Jag tänker på Slavoj Žižeks anmärkning om att den etniska rensningen är en fortsättning på poesin med andra medel.

Jag tror att det är en överskattning av poesin.

Jag tror att Žižek missbedömer nivån av estetisk autonomi.  

Jag läser den vietnamesiska dissidentpoeten Bùi Chát (som utsatts för en systematisk repression av staten, bland annat genom att hans datorer har beslagtagits ett flertal gånger):

”Konsten på frammarsch
Kan få en diktatur på fall

Det är många
som har sagt så där

Konstnärerna som tar sig ett glas på trottoaren

Pratar om dubbeltydigt tal

En nål som blev kvar i rockens tyg
blev kanske en dikt en dag”

Jag försöker förstå vad estetisk autonomi egentligen är och hur man ska relatera den till ideologiproduktion och materiell verklighet. 

Jag tänker att enkla interventionsmässiga politiska effekter skapar ytterst sällan konsten, men att den förändrar vad, och framförallt hur något går att tänka, och att det är i den kvaliteten som värdet finns. 

Jag läser Göran Sonnevis dikt ”Om kriget
i Vietnam”:

”Den svenska

ekonomin dödar numera

inte många, i varje fall

inte här i landet. Ingen för

krig i vårt land för att skydda

sina egna intressen. Ingen

bränner oss med napalm

för en feodal frihets skull.

På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm

Solen stiger här mot middag.”

 

Jag går till Armémuseet:

Jag ser en fader som fotograferar sin fyraårige son framför en stridsvagn.

Jag ser en moder som förevisar en modell över Viet Congs tunnlar för sina barn. 

Jag tänker på hur intimt förknippad den vietnamesiska självbilden är med kriget, befrielsen, förtrycket.

Jag tänker på all ständigt närvarande propaganda, alla militärer, alla vakter.

Jag tänker att det är som om landet fortfarande befinner sig i krig.

Jag hör hur agronomen, som jag blivit bjuden på middag hos, berätta med stolthet att Vietnam är världens näst största exportör av ris.

Jag och agronomen skålar i ett ginseng-brännvin för Vietnam och nationens välstånd.

Jag ser självsäkerheten i den övre medelklassens leende.  

Jag ser graffiti som jag tror och hoppas är subversiv, men då jag översätter den via google translate visar det sig vara gerillamarknadsföring för en biluthyrningsfirma. 

Jag vaknar av att det spelas musik på gatan genom stora högtalare: kvinnlig östasiatisk smörig skönsång. 

Jag hör sången, men det är glapp i kontakterna, så ljudet hackas upp vilket gör att det nästan låter som techno.

Jag hör ljud och tystnad. 

Jag pendlar mellan flöde och avbrott.

Jag går långsamt, men bestämt över gatan medan mångfalden av fordon rör sig mot mig i snabb hastighet.

Jag tänker att det är lite som Tetris.

Jag träffar en britt som bor i Ho Chi Minh-city och är verksam som DJ under namnet Cambodian Sound System. 

Jag lyssnar till hans live-set vilket juxtaposerar rytmisk ambient och hård minimal techno, och funderar på hur Kambodja blir det ultimata främmande för en britt, bosatt i ett Vietnam som redan blivit koloniserat, normaliserat, turistifierat.

Jag tänker att exotismen och den ekonomiska expansionen oundvikligen kräver kolonisationen av rymden. 

Jag överväger plötsligt att köpa ett schackspel och medan jag överväger detta funderar jag simultant på en gammal novellidé där en sovjetisk agent försöker giftmörda Bobby Fischer i Reykjavik (och att Fischers paranoia kring matchen mot Boris Spasskij därmed är korrekt, det vill säga: Med verkligheten överensstämmande).

Jag blir glad över hur Institut français och Goetheinstitutet mestadels verkar ställa ut vietnamesiska konstnärer här, för att möjliggöra ett alternativt konstliv.

Jag blir dock inte speciellt imponerad av skulpturgruppen (av Tran Duc Quy), på Institut français, med en abstraherad manskropp som faller, vars skugga består av mängder av små skulpturer av manskroppar. 

Jag förstår inte den vietnamesiska konsten. 

Jag ser bara platta symboler och impressionism.

Jag ser teckningar och måleri som liknar någonting före 1900.

Jag tänker att jag fastnat i en expansionistisk framstegstanke, som om kulturen skulle bära på ett specifikt slutmål.

Jag tänker på hur CIA finansierade Jackson Pollock.

Jag tänker på den abstrakta expressionismen som ett liberalt uttryck.

Jag tänker att finansieringen av kulturen alltid är problematisk. 

Jag tänker att det inte finns några rena pengar.

Jag tänker att pengar är ett gemensamt värderingssystem för varor och tjänster som är baserat på utbytbara och lagringsbara enheter.

Jag tänker att pengar är den nödvändiga framträdelseformen för värdet. 

Jag tänker att värdet är den reella abstraktionen av nödvändig arbetstid.

Jag ser en nördig vietnamesisk man som står framför en gigantisk Leninstaty samtidigt som han fotograferas av sin flickvän.

Jag hoppas att den bilden säger någonting om samtiden.

Jag tänker mig att Slavoj Žižek skulle kunna använda den bilden till något produktivt. 

Jag funderar på om jag kan sälja denna bild till honom. 

Jag funderar på vad bilden, som jag precis har beskrivit, egentligen är värd.

Jag funderar på vad denna text egentligen är värd.

Jag funderar på vilket syfte denna text kan sägas ha.

Jag frågar mig: ”Har jag någon funktion på denna plats?” 

 

Jag läser den vietnamesiska dissidentpoeten Lý Doi:

”Det finns ingen poet eller versmakare i mitt 

kvarter

Det finns ingen  poet eller versmakare i mitt 

område

Det finns ingen poet eller versmakare i mitt 

distrikt

Det finns ingen poet eller versmakare i min 

provins

Det finns ingen poet eller versmakare i den här nationen

 

Eftersom det här landet

är fullt av poesi!

                            

Eftersom den här nationen

är full av poesi!

 

Ja, jag är villig att med ed bekräfta…

 

Det finns ingen poet eller versmakare här längre

 

Det finns ingen poet eller versmakare kvar

i mitt hjärta eller mina tankar

                                 

Det finns inte ens något hjärta eller några tankar

Det finns inte ens något hjärta 

Det finns inte ens något jag”