Till de mest absurda, men kanske också mest belysande reaktionerna på attentatet mot Charlie Hebdo kan räknas borgmästaren Jacques-Alain Bénestis beslut att stoppa den planerade visning av Abderrahmane Sissakos film Timbuktu som skulle ha ägt rum på Parisförorten Villiers-sur-Marnes kommunala biograf.
Bénesti motiverade beslutet med att han var rädd för att kommunens ungdomar skulle se filmens jihadister som förebilder.
Nu krävs det ungefär 30 sekunders nätresearch för att inse att filmen – som uppmärksammats stort i Frankrike efter visningen på Cannesfestivalen förra våren och dessutom är en av de fem filmer som i år nominerats för en Oscar i kategorin ”bästa film på främmande språk” – är en alltigenom kritisk skildring av islamisternas styre i den maliska staden Timbuktu under en period från april 2012 till januari 2013.
Att Bénesti knappast heller trodde att filmen var en hyllning till religiös fanatism framgår också av att han samtidigt beslutade att den ändå skulle få visas två veckor senare, men då åtföljd av en debatt med ”företrädare för de tre stora religionerna (och) föreningslivet”.
För Jacques-Alain Bénesti blir alltså Timbuktu acceptabel om den förses med ett lokalt, franskt filter i form av en debatt. Det som tycks skrämma honom är tanken att en afrikan från ett muslimskt land får tala direkt och ofiltrerat till Villiers-sur-Marnes invandrarungdomar.
Intressant i sammanhanget är att Bénesti (som tillhör förre presidenten Nicolas Sarkozys parti, UMP) för tio år sedan ledde en parlamentär utredning vars rapport – i rent Jan Björklundskt förakt för seriös, modern forskning – hävdade att tvåspråkighet orsakade ungdomsbrottslighet och förordade att föräldrar med icke-franskspråkig bakgrund borde tala enbart franska med sina barn; ett förhållningssätt som kan betraktas som kulturell barnmisshandel.
Att tysta och ersätta, eller genom olika sorters filter dränka, avväpna eller tillrättalägga andra kulturer är naturligtvis en del av kolonialismens högst levande ideologiska arv.
Man kan säga att Abderrahmane Sissakos filmer är ett medvetet försök att utmana denna ensidiga process och de stereotypa bilder av afrikaner som den ger upphov till.
Sissako föddes i Mauretanien 1961, studerade film i Sovjetunionen och har därefter, förutom i hemlandet, också varit verksam i både grannlandet Mali och i Frankrike.
Om sin förra film, Bamako (2006; döpt efter Malis huvudstad, där den utspelar sig), sa han uttryckligen att den i första hand riktar sig till västerlänningar.
I filmen iscensatte Sissako en rättegång mot internationella ekonomiska institutioner som Världsbanken och IMF (Internationella valutafonden).
Rättegången äger rum på en helt vanlig bakgård där livet fortgår som vanligt.
Medan människor ur alla lager av det maliska samhället vittnar om resultaten av privatiseringar, nedskärningspolitik och en bokstavligen mördande skuldbörda illustreras deras vittnesmål av livet i husen kring gården, där en ung man ligger och dör för att han inte har råd med medicin och en ung kvinna tvingas emigrera från man och barn för att försörja sig.
I motsats till den ofta förekommande indelningen av afrikaner i grymma förövare och aningslösa offer, visar Sissako på ett självmedvetet Afrika befolkat av människor som mycket väl genomskådar de processer som pågår, även om de inte alltid förmår utmana dem effektivt.
Också i Timbuktu väver Sissako in vardagslivet i berättelsen om en ockupationsmakt som tvingar hårdföra sharia-lagar på en lokalbefolkning vars egen muslimska kultur bejakar både ett rikt kulturliv och starka kvinnoroller.
Sissako påminner oss om att de första och flesta av offren för islamistisk terror är troende muslimer. Men det som framför allt utmärker filmen är ändå Sissakos vägran att demonisera de radikala ockupanterna.
Sissako fördömer handlingar, inte människor. De senare får behålla det utrymme för kluvenhet, inkonsekvens, lekfullhet och kärlekslängtan som skiljer människa från monster. De förbjuder fotboll, men diskuterar livligt Zidanes kvaliteter jämfört med Messis. De förbjuder tobak, men smyger ut i öknen för att smygröka.
I Timbuktu är vi så långt vi kan komma från de rasistiska karikatyrerna i exempelvis Clint Eastwoods American Sniper.
Ändå är det den senare som är nominerad till det allra främsta priset på Oscargalan, bästa film alla kategorier, medan Timbuktus komplexa människoporträtt får nöja sig med att nomineras till tröstpriset för icke-engelskspråkiga.
Uppenbarligen var Oscarkommittén ändå mest bekväm med de filtrerade karikatyrerna.
