Världens nästa mäktigaste person?

Om två år, i november 2016, kan Hillary Clinton vara världens mäktigaste person. Arbetaren har försökt lära känna Clinton genom att läsa hennes memoarer, en produkt som känns som en väl preparerad bana inför en fortsatt politisk toppkarriär.

Kultur
Hillary Clinton bidar sin tid inför beskedet om hon ställer upp som demokraternas presidentkandidat i valet 2016. Under tiden lägger hon ned energi på att kampanjs för demokraterna och marknadsföra sina memoarer.
Foto: Wusan Walsh/TT

Efter att ha ägnat stora delar av året åt att marknadsföra sin bok, Svåra val, om sin tid som utrikesminister under Barack Obamas första presidentperiod och kampanjat för demokraterna i mellanårsvalet bidar Hillary Clinton nu sin tid inför beskedet om hon ställer upp som demokraternas presidentkandidat i valet 2016 eller inte. 

Svåra val, eller Hard Choices som originaltiteln lyder, kallas memoarer, men är snarare en bok om olika strategiska val och varför hon gjorde dem under sina år som utrikesminister 2009–2013. Boktiteln fick hon hjälp att ta fram av Washington Posts läsare. Jag köper boken på flygplatsen på väg hem från New York, delstaten som Hillary Clinton representerade som senator under två ämbetsperioder innan hon föll på målsnöret och förlorade primärvalen mot Barack Obama i juni 2008. 

Boken, som är tjock och fylld med många ord, för mina tankar till de amerikanska ekonomiböcker jag plöjde på universitet – kanske för att jag inte har läst så många politiska biografier. Och kanske just därför har jag också en naiv förhoppning om att få möta något liknande det kompromisslösa, nervkittlande och farliga maktspelet i den Netflix-producerade serien House of Cards med Kevin Spacey i rollen som den hänsynslöse politikern Frank Underwood – en man som inte drar sig för att helga medlen i sin blodtörstiga jakt på presidentposten i Vita huset.

Om Hillary Clinton skulle få välja vem hon skulle vilja se i rollen som sig själv skulle det bli Meryl Streep, sade hon i en intervju med The Guardian i Storbritannien tidigare i år.

Snabbt inser jag dock att serien och boken är två vitt skilda skildringar av den amerikanska inre politiska maktsfären. Clintons bok är fylld av diplomati och pragmatism och saknar helt intriger, vilket är vad serien livnär sig på. Och medan Frank Underwood inte drar sig för att gå bakom ryggen på sin medarbetare och låta dem kräla i smutsen när han inte längre behöver dem omger sig Hillary Clinton, i egenskap av utrikesminister, med de mest kompetenta, erfarna och minutiöst utvalda medarbetarna som hon också ärligt verkar både respektera och uppskatta.

Trots att Hillary Clinton  varnades för att välja högprofilerade personer runt omkring sig, för att hennes eget inflytande då skulle minska, var hon inte rädd för att plocka in just sådana personer. Hon menade att de bäst lämpade kunde bidra till både ökat inflytande och ökad trovärdighet för utrikesministeriet som helhet. Inget skvaller, inga snaskiga detaljer eller pinsamma avslöjanden med andra ord. Tvärtom har Clinton gjort sig mån om att lyfta fram medarbetarnas positiva drag och styrkor. Hon verkar också stå över alla konflikter eller väljer bara att inte se dem. 

Hillary Clinton berättar inledningsvis att det var en tung förlust att förlora i primärvalet mot Obama. Men säger samtidigt att hon aldrig lät sig nedslås för det. ”För om det är något jag har fått med mig av min mamma, som växte upp under mycket svåra omständigheter, så är det att inte göra mig till offer. Under livet kommer jag att ”get knocked down” flera gånger och jag måste resa mig upp varje gång. Det finns inget annat val”, har Hillary Clinton sagt i flera intervjuer.

Clinton tillträdde under en tid då USA började tappa inflytande och många började tvivla på landets förmåga att styra i världen och klara de inhemska utmaningar de stod inför. Obama behövde fokusera på ekonomin i landet och valde Hillary Clinton, som han visste skulle kunna representera USA i en internationell miljö från dag ett. Och många resor gjorde hon – totalt 112 besökta länder. Det orkade hon, enligt egen utsago, med tack vare kopiösa mängder kaffe.

Bokens kapitel är geografiskt uppdelade och behandlar var och en USA:s relation till olika länder och regioner, samt Clintons berättelser om varför hon valde att fatta de beslut hon gjorde i framför allt säkerhetspolitiskt känsliga utrikesfrågor. 

Hillary Clinton berättar om varför hennes första – alltid av symbolisk betydelse – tjänsteresa som utrikesminister gick till Asien, där hon menar att USA behövde stärka sin roll inte minst eftersom Kinas inflytande i regionen och världen ökar och för att det är en av de snabbast växande marknaderna globalt sett.

Vi får följa förberedelserna inför dödandet av Usama Bin Laden – en operation som hon till och med – till Obamas förvåning – hemlighöll för sin man ex-presidenten Bill Clinton. Och hur hon stod på en takterrass på sin dotters väninnas bröllopsfest kvällen innan gripandet skulle äga rum och fick frågan om hon trodde att han någonsin skulle gripas.

Men med facit i hand och utvecklingen i världen känns det som kapitel efter kapitel slutar för bra. Den enda blundern Clinton berättar om kommer från Ryssland. När hon ska göra ett offentligt framträdande tillsammans med utrikesminister Sergey Lavrov har hon med sig en dosa med en röd knapp där det ska stå ”reset” (återställ) på ryska – en illustration av hur Clinton vill att USA och Ryssland ska återställa relationen för att fortsatt kunna samarbeta i de frågor där de har gemensamma intressen. Det visar sig dock att ordet har blivit felöversatt och i stället betyder överladdad, vilket Lavrov kommenterar framför kamerorna.

Det är också i avsnittet om just Ryssland som Hillary Clinton är mest ödmjuk inför att inte ha lyckats med sin strategi att förbättra relationen mellan de båda länderna särskilt mycket under sina år. Det berodde till stor del på att Clinton och Putin inte hade tillräckligt starka gemensamma intressen och inte heller lyckades bygga någon vidare personlig relation. 

I en fransk tv-intervju under året sade Putin i en kommentar om Hillary Clinton: ”Det är bättre att låta bli att diskutera med en kvinna.” Ett uttalande han följde upp med: ”Svaghet är inte den sämsta egenskapen för en kvinna.”

Hillary Clinton har fått så många sexistiska kommentarer under åren att de inte längre tycks beröra henne. Även om hon i flera intervjuer sagt att hon visst utvärderar all kritik hon får för att se vad hon kan lära sig av den. 

Även om honinte nådde framgång med Putin så arbetade Clinton annars hårt och medvetet med att bygga personliga relationer för att skapa förtroende. Hon lyckades på så vis närma sig bland andra Afghanistans president Hamid Karzai, en för USA viktig allierad för att bekämpa talibanerna och, som hon skriver, på sikt försöka få slut på kriget i Afghanistan. I boken försvarar Clinton beslutet att skicka fler trupper i stället för att dra tillbaka de amerikanska soldaterna.

Som läsare av Svåra val saknar jag sammanhang och visioner. Vad hände på den inrikespolitiska arenan i samma stund som Clinton stod för ett svårt val i en annan del av världen och vilken var den globala kontexten vid en specifik tidpunkt? Det blir isolerade händelser utan sammanhang.

Hillary Clinton skriveri inledningen om hur hon ville frångå ”hard and soft power-skalan” i utrikespolitiken och skifta taktiken till att innefatta en större balans mellan militära maktmedel, diplomati och bistånd i en mix både vad gäller budget och politik – något hon kallar ”smart power”. För första gången samarbetar försvars- och utrikesministeriet och framträder med gemensam front. 

Men vad hon vill uppnå med amerikansk utrikespolitik och vad den ska stå för får vi veta mycket lite om. I stället känns det som ett upprepande av utnötta klichéer om nödvändigheten att sprida demokrati, bekämpa terrorism och göra allt för att upprätthålla USA:s dominans och maktbalansen i världen.

Jag läser flera gånger att Clinton har beskyllts för att vara hård och okänslig – vilket snarare känns som en standardbeskrivning av en kvinna på en maktposition – men det märks att hon i boken har vinnlagt sig om att visa människan bakom politikern i berättelserna från utvalda delar av jobbet. Hon skriver om hur Barack Obama tog henne avsides innan ett möte i Prag för att berätta att hon hade mat mellan tänderna. Hon berättar att hon gärna kopplar av med långa promenader tillsammans med sin make Bill Clinton. 

Men det blir inte särskilt personligt. Hon är för slipad – för skolad i rollen som politiker och maktperson för att bli personlig på ett privat sätt. Boken är genomtänkt och snyggt genomförd men ganska tråkig. Läsningen går igenom ett avslutat kapitel i hennes politiska liv och känns som en väl preparerad bana inför en fortsatt politisk toppkarriär. 

I början av november hölls mellanårsval i USA i vilket demokraterna förlorade trots draghjälp från både Bill och Hillary Clinton. Det innebär att president Obama nu tvingas regera med republikaner vid rodret i kongressens båda kamrar. Inte en helt lätt uppgift.

Dan Balz skriver i Washington Post att demokraternas förlust kommer att innebära problem för debatten, partiorganisationen och för partiets återväxt. Och att det inte kommer att bli lättare i en presidentvalkampanj om den helt domineras av Hillary Clinton på den demokratiska sidan, som de flesta bedömare tror.

I en annan ledare i Washington Post skriver Richard Cohen att USA befinner sig i en ”anti-Washington”-era och att det finns en utbredd avsky mot makten i huvudstaden, vilken Hillary Clinton kopplas ihop med. Hennes erfarenhet, koppling till Bill Clinton och Barack Obama och det tunga politiska etablissemanget ligger henne i fatet, enligt Cohen.

Förutom att kampanja för demokraterna i mellanårsvalet har Hillary Clinton gjort några få offentliga framträdanden under hösten i vilka hon framför allt har pratat om kvinnors plats i ekonomin, bland annat på ett event anordnat av den liberala tankesmedjan ”Center for American Progress”, vars ordförande Neera Tanden arbetade för Hillary Clinton under presidentvalkampanjen 2008. 

På så vis har Clinton visat att det är viktigt att länka de sociala till de ekonomiska frågorna, på ett ofta negligerat sätt. Vissa politiska analytiker menar att det tyder på att demokraterna har insett vikten av att satsa på de sociala frågorna och kvinnornas roll i ekonomin inför nästa val. Barnomsorg – USA är det enda industrialiserade landet i världen som inte har en enda betald föräldradag – förutspås kunna bli en het valfråga.

Andra nyckelväljare är de miljontals latin­amerikaner som bor i USA, vilka Obama nu har vänt sig till genom beslutet att utfärda ett dekret som skulle undanröja hotet om att bli deporterade för runt fem miljoner papperslösa, varav många minderåriga. 

Även det nya klimatavtalet mellan USA och Kina kan vara en fingervisning om att klimatfrågan kan bli viktig för demokraterna. Efter en rejäl backlash för miljö- och klimatfrågorna under några år är det återigen en majoritet bland den amerikanska befolkningen som inser att klimatförändringarna äger rum och är oroade för vad det innebär för framtiden. Det är också en fråga som värderas relativt högt bland de demokratiska väljarna, men som har prioriterats ner under lång tid av Vita huset. 

Hillary Clinton har sagt sig besitta ett kall att tjäna det amerikanska folket och landet, vilket nu, när hon står inför sitt livs kanske svåraste val, ställs på sin spets. De flesta politiska bedömare tror att hon kommer att bli demokraternas nästa presidentkandidat – i nuläget har inga andra kandidater trätt fram.

Hillary Clinton är en förebild för många kvinnor, och har alltid varit en förkämpe och stått upp för kvinnors rättigheter. Men hennes rättighetsperspektiv är uteslutande kopplat till rättigheter i förhållande till frihet. Hon gör således ingen analys av sambandet mellan det kapitalistiska systemet och kvinnors underordning, framför allt många kvinnors bristande möjligheter att skapa sig en bättre tillvaro på grund av rådande strukturer präglade av patriarkatet, rasism, imperialism och kolonialism. 

Detta begränsar möjligheterna för Hillary Clinton att föra en inkluderande feministisk politik, även om hon själv anser sig stå för lika rättigheter för kvinnor och män inom alla områden. I talet där Hillary Clinton erkände sig besegrad efter primärvalet 2008 sade hon: ”Vi har i alla fall gjort 18 miljoner sprickor i glastaket”. Snart får vi veta om hon tar sig an utmaningen att försöka slå sönder det högsta glastaket – i så fall blir hon USA:s första kvinnliga president.