På eftermiddagen den 22 oktober är det inte lätt att se att det här ska bli en historisk dag i Mexiko. Folk har visserligen börjat samlas på Mexico Citys paradgata Paseo de la Reforma, vid den marmorpelare som kröns av El Angel de la Independencia, den gyllene självständighetsängeln, som blänker i kvällssolen. Men demonstranterna är än så länge få.

Den 26 september försvann 43 studenter från lärarskolan Ayotzinapa på landsbygden utanför staden Tixtla i den fattiga delstaten Guerrero. Många befarar att studenterna är döda, och enligt vittnesmål ska kropparna ha bränts och dumpats på en soptipp, men förundersökningen pågår fortfarande Fallet har satt människorättskrisen i Mexiko på den internationella agendan och EU har hotat med att frysa samtalen om ett frihandelsavtal. Human Rights Watch kallar situationen i landet för den värsta sedan studentmassakrerna 1968.

Normales Rurales kallas de lärarskolor på landsbygden som riktar sig till studenter från fattiga bondefamiljer – internat med skolmat, blygsamma stipendier och en garanterad lärartjänst efter examen. Undervisningen omfattar praktiska kunskaper inom jordbruk och kultur. De lantliga lärarskolorna i Mexiko är unika och en produkt av den mexikanska revolutionen. De framtida lärarna skolas i pedagogik, men förbereds också för att bli lokala ledare, förklarar den mexikanska historikern Tanalis Padilla som är knuten till Dartmouth University i USA och just nu håller på att slutföra en bok om de rurala lärarskolornas historia. 

När den mexikanska revolutionens våldsamma fas avslutas 1920 påbörjas en nationell satsning på utbildning. Över tre fjärdedelar av befolkningen lever på landsbygden och utbildningsfrågan kan bara lösas tillsammans med jordfrågan, menade den nya revolutionära regeringen som lät grunda rurala lärarskolor runt om i landet. Under Lázaro Cárdenas tid som president åren 1934–1940 konsoliderades projektet och de lantliga lärarskolorna får omfattande resurser för att utveckla sin infrastruktur och ideologi. 

– De mexikanska regeringarna har sedan 1980-talet successivt monterat ned arvet från revolutionen. Men de har inte lyckats bli av med de rurala lärarskolorna som har överlevt tack vare elevernas aktivism. Det handlar om ett av det revolutionära projektets sista motståndsfickor, säger Tanalis Padilla på telefon från England där hon gästföreläser vid University College London.

Långsamt blir demonstranterna på Paseo de la Reforma fler. Det bildas klungor på trapporna upp mot monumentet och på den bilfria avenyn runt omkring: läkarstudenter i vita rockar, bönder med dragna machetes, medelålders demonstrationsveteraner och en och annan hipster på cykel. 

Hur kommer det sig att fallet med de försvunna studenterna från en rural lärarskola i Guerrero har mobiliserat stora delar av det mexikanska samhället och enat grupper som sällan stått sida vid sida?

– Ibland har jag själv svårt att förstå. Å ena sidan är det självklart att folk reagerar inför den här typen av brutala övergrepp. Å andra sidan kan man fråga sig varför det händer först nu efter åratal av massakrer och försvinnanden, säger Tanalis Padilla.

Kanske handlar det om att de 43 försvunna i egenskap av studenter, blivande lärare och med rötter i bondesamhället direkt berör några av Mexikos viktigaste sociala rörelser. Förr eller senare kommer det en punkt när folk säger ”hit men inte längre”. Det är alltid något som får missnöjet att detonera, och i Mexikos fall kan det vara Ayotzinapa, menar Tanalis Padilla.

Slagord brusar upp bland demonstranterna och försvinner lika fort: ”Inte en död till!” 

”Levande togs de, levande vill vi ha dem tillbaka!”

”Om det inte kommer någon lösning, blir det revolution!”

Plötsligt sluter alla upp i en enda talkör: ”Ut med Televisa!” 

Den samlade vreden riktas mot ett tv-team som tar sig fram genom folkmassan.
Televisa – en medial gigant inom den spansktalande världen och ett av världens mäktigaste tv-bolag – är visserligen privatägt men anses stå presidenten Enrique Peña Nietos regering nära. Bolaget symboliserar mer än något annat hur politisk och ekonomisk makt vuxit samman i Mexiko och reducerat den demokratiska processen till ett välregisserat skådespel med tydliga roller och regi. 

Enligt Tanalis Padilla försöker den mexikanska regeringen svartmåla och försvaga de rurala lärarskolorna och i förlängningen rättfärdiga nedläggningen av dem. Med bristfällig finansiering får skolorna dåliga utbildningsresultat och regeringen kan då påvisa att de inte längre fyller sin funktion. När lärarstudenterna sedan protesterar mot nedskärningarna utmålas de som samhällsomstörtande vandaler av de dominerande kommersiella medierna som villigt reproducerar den officiella terminologin och beskriver lärarskolorna som ”gerillanästen” och ”bolsjevikdagis”.

Det handlar om ett övervintrat språkbruk från kalla kriget som dessutom har tydliga rasistiska undertoner när det riktas mot fattiga ungdomar med indianska rötter: Hur vågar pöbeln smutsa ner vår bild av det moderna framgångsrika Mexiko! Men studenterna försvarar egentligen bara de rurala lärarskolornas ideal, hävdar Tanalis Padilla.

– Det är den mexikanska regeringen som bryter mot lagen när den inte fullföljer sina konstitutionella förpliktelser vad gäller utbildning. Vad är egentligen värst? Att kasta sten och blockera motorvägar eller att urholka konstitutionen, subventionera transnationella företag och berika sig via statsapparaten? Det vi ser är inte ett uttryck för radikaliserade ungdomar utan ett exempel på hur reaktionär den mexikanska staten har blivit, säger Tanalis Padilla.

Längst fram i demonstrationståget går föräldrarna med stora svartvita porträtt på sina försvunna barn. Bakom följer lärarstudenter från Ayotzinapa. Sedan tiotusentals andra. Fler människor sluter hela tiden upp längs vägen. ”No están sólos” – ”Ni är inte ensamma”. Orden studsar mellan husväggarna. Demonstrationståget slingrar sig långsamt genom staden som en orm – mellan finansdistriktets blåskimrande skyskrapor, längs med parken El Alameda som förevigats i Diego Riveras målningar, förbi nyklassicistiska Palacio de Bellas Artes som diktatorn Porfirio Díaz började uppföra innan revolutionen, genom kolonialkvarterens smala gator och ut på El Zócalo – det stora torget i stadens hjärta där barockkatedralen står på ruinerna av aztekernas huvudstad. På scenen står 43 tomma skolbänkar. Föräldrarnas tal avlöser varandra. Bönders enkla språk ekar mellan maktens byggnader.

Mitt i folkmassan står Jorge – en medelålders man med långt grått vågigt hår, stålbågade glasögon och stickad tröja. Han har varit på många demonstrationer under åren men det här är en av de största, till och med större än under universitetsstrejken på UNAM år 2000.

– Problemet med det här landet är att vi kan ha tio såna här demonstrationer och inget händer. Inga presidenters huvuden rullar, säger han uppgivet.

Kvällen blir till natt och torget förvandlas till ett hav av levande ljus till minne av de 43 studenterna. Tillsammans bildar lågorna bokstäver: ”Fue el estado” – ”Det var staten”.

Studiekamrater och anhöriga till de försvunna lärarstudenterna har hektiska dagar. Plötsligt står de i mediernas strålkastarljus. Alla vill ha en minut, en pratstund, ett uttalande. Olivgrön, rosa, mörkblå, guld. Fyra tunnelbanelinjer och 42 stationer kors och tvärs genom jättestaden i jakt på en intervju. När det börjat skymma sitter delegationen runt ett bord på bussterminalen Taxqueña och väntar på middagen och sedan den fyra timmar långa bussresan tillbaka till Guerero.

En man i 50-års åldern med blåjeans, gula boots och Mexikos nationalhelgon La virgen de Guadalupe hängande runt halsen presenterar sig som pappa till en av de försvunna studenterna. Reflexmässigt begår jag misstaget att fråga hur han mår.

– Vad ska man säga… Dåligt, svarar han.

I går gick Clemente Rodríguez i täten för en av de största demonstrationerna i Mexiko under senare år. Nu slevar han metodiskt i sig av den vattniga pastasoppan han fått till förrätt på bussterminalens spartanska restau­rang.

– Jag gillade att gå längst fram. Hela staden stod bakom oss och man kunde känna värmen från folk. Det blir tydligt för regeringen att vi vill ha våra barn tillbaka levande, säger han.

Clemente Rodríguez är en fattig man. Han säljer vattendunkar och hans fru gör tortillas för hand. Sonen Cristian är 19 år och har nu varit försvunnen i nästan en månad.

– Han ville utbilda sig. Bli någon i livet och hjälpa sina systrar till en bättre framtid. Om han hör mig vill jag att han ska veta att jag som pappa väntar på honom med öppna armar och att jag kommer att fortsätta kämpa tills jag hittar honom.

Frågorna hopar sig för Clemente Rodríguez. Hur kunde militären inte märka något trots att skottlossningen ägde rum precis vid arméns 27:e bataljon? Hur kan myndigheterna, med all sin underrättelseutrustning, misslyckas med att ge oss svar? Varför detta helvete?

 – Jag hoppas att folk utanför Mexikos gränser nu får klart för sig vilken sorts rege­ring vi har här, säger han.

Aquilino Mejía ser sliten ut där han sitter och sms:ar på en orange Nokia med sprucken skärm. Den 22-årige talespersonen för lärarstudenterna från Ayotzinapa har tappat räkningen över hur många intervjuer han gjort under de senaste två dygnen. 30 kanske?

– Mina föräldrar har inga ekonomiska tillgångar. Lärarutbildningen i Ayotzinapa är min enda möjlighet, säger han.

Sedan 2007 har resurserna till skolan i Ayotzinapa skurits ned successivt: skollunchen dras in, sovsalar och toaletter förfaller, studiematerialet uppdateras inte och lärartjänsterna man tävlar om efter examen blir allt färre. Historikern Tanalis Padilla menar att de rurala lärarskolorna blivit en måltavla för den mexikanska staten eftersom de inte passar in i den nuvarande nyliberala utbildningsmodellen. 

– Utbildning ses som en handelsvara. Det handlar inte längre om intellektuell utveckling och att växa som människa, utan blir i stället en fråga om att förse marknaden med billig arbetskraft i form av kypare eller hotellpersonal, säger hon.

Sedan 1930-talet har antalet rurala lärarskolor stadigt sjunkit, många har lagts ned och andra har gjorts om till tekniska skolor eller center för att träna turistpersonal. 

– Medierna och regeringen försöker beskriva Mexiko som ett urbant land där rurala skolor inte längre behövs. Men stora delar av befolkningen saknar fortfarande tillgång till utbildning och den här typen av institutioner är därför viktigare än någonsin, säger Tanalis Padilla.

Aquilino Mejía får in en tallrik med enchiladas i grön sås och en bit stekt kött. Han berättar om den 26 september. Som så många gånger förr hade en grupp studenter från Ayotzinapa gett sig ut för att samla in pengar för att försöka täppa till hålen i skolans ekonomi. Just den här fredagen handlade det om bensin till skolbussen. Plötsligt omringades de av polisbilar som öppnade eld. Tre studenter dog av skadorna de fick på plats och de 43 överlevande fördes bort av lokalpolisens patruller 017, 019, 020, 021 och 302.

President Peña Nieto har lovat att göra allt som står i hans makt för att lösa fallet med de försvunna studenterna. Men trots att lokala poliser och politiker arresterats misstänker Aquilino Mejía att regeringen inte vill gå till botten vad gäller statsapparatens inblandning. Och han ger inte mycket för teorierna om att knarkmaffian skulle ligga bakom.

– Vi är övertygade om att de är vid liv eftersom det var polisen som förde bort dem. Allt prat om organiserad brottslighet är bara skitsnack, säger han.

Den 26 september var inte första gången som statsmakten använde våld mot lärarstudenterna från Ayotzinapa. 2011 sköts två studenter till döds av polisen när de deltog i blockaden av en motorväg.

– Vi demonstrerar alltid och står tillsammans med andra organisationer. Det är kanske vårt enda brott – att vi solidariserar oss med folket, säger Aquilino Mejía. 

En monoton röst ropar ur bussavgångar till olika delar av Mexiko. Plötsligt dyker fyra ungdomar i 20-årsåldern upp. De presenterar sig som studenter från fakulteten för filosofi och språk vid UNAM. De har kommit för att överlämna 28 000 pesos (motsvarande cirka 15 000 svenska kronor, redaktörens anmärkning) som de samlat in till de försvunna lärarstudenternas anhöriga.

Trots de många hot som hänger över lärarstudenterna säger Aquilino Mejía att han inte är rädd.

– Vi kommer att ta kampen, även om vi också riskerar att försvinna. Det är nu eller aldrig.

Ett tv-team spelar in en scen till en såp­opera i avgångshallen. En vit vältränad man i tajt blåmönstrad skjorta drar en kabinväska över det polerade marmorgolvet. 

– ¡Pinches pendejadas! (på svenska ungefär ”Jävla dumheter!”), utbrister Aquilino Mejía. 

– Det är tv:n som gör folk korkade.