”De andra är alltid värre”

Vare sig det handlar om kvinnoförtryck, våld, rasism eller något annat strukturellt samhällsproblem har vi en stark tendens att placera problemet långt från oss själva. På så sätt försöker vi slippa undan självrannsakan och kan dumpa alla världens problem på ”dom andra”, menar veckans debattör, som anser det vara en kontraproduktiv överlevnadsstrategi.

Debatt
”Medan ni skryter om att ni aldrig köper danska knorrklippta grisar biter de svenska grisarna av varandras knorrar på grund av den enorma stress, trängsel och understimulering de utsätts för”, skriver veckans debattör.
Foto: Ingvar Karmhed

Ofta när jag pratar om ojämställdhet i Sverige brukar personerna jag pratar med kontra med hedersrelaterad våld i den muslimska kulturen – kanske peka på hur någon kvinna stenats i Iran eller förfäras åt att kvinnor i Saudiarabien inte ens får köra bil. När jag talar om den fruktansvärda köttindustrin glider samtalet nästan alltid in på danska grisar eller tysk massproduktion – och om jag försöker starta ett samtal om vardags­rasism och hatbrott begränsas samtalet ofta till hur många som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet, eller om hur skrämmande det är att Svenska motståndsrörelsen växer.

Genom att hela tiden hitta exempel på saker som är värre undviker vi att se vilka problem vi själva har. Vi pekar bortom oss själva och säger:”Kolla där, de där har minsann inte kommit lika långt som vi, nu kan vi känna oss duktiga och nöjda”. På så sätt slipper vi självrannsakan, vi slipper vårt dåliga samvete och vi kan dumpa alla världens problem på ”de andra”.

Det här är ett jättestort problem. Vi är långt ifrån jämställda i Sverige och medan ni begränsar ert synfält till de stenade kvinnorna i Iran så misshandlas tiotusentals kvinnor av sin egen partner varje år i Sverige. Medan ni skryter om att ni aldrig köper danska knorrklippta grisar biter de svenska grisarna av varandras knorrar på grund av den enorma stress, trängsel och understimulering de utsätts för, och när vi (ja, för det här är jag en del av) stigmatiserar och rasiststämplar Sverigedemokratiska väljare så undviker vi att se vår mörka svenska rasbiologiska historia, vi blundar för det faktum att personer med icke-svenskklingande namn systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden, att romer i Sverige dagligen utsätts för trakasserier och hatbrott och vi vägrar erkänna att Sverigedemokraterna växer för att den rasistiska retoriken normaliserats i hela samhället.

Det finns alltid värre exempel. Vi kan alltid hävda att Sverige ”åtminstone är bättre än…” eller att ”Jag har i alla fall inte röstat på ett rasistiskt parti”, och visst ligger det en viss sanning i det där. Det finns grader i helvetet och jag menar inte att vi ska likställa till exempel svenska ojämställdhetsproblem med iranska. Problemet uppstår när det begränsar oss från att utvecklas och när det blir en undanflykt för att slippa ta tag i de egna svårigheterna. I antologin Något är ruttet i Sverige skriver religionshistorikern Mattias Gardell följande:

”Så länge jag skrev om rasism i svarta Amerika eller Ku Klux Klan och ariska krigare på andra sidan Atlanten var det helt okej, problemet var långt borta. Men när jag skrev en studie om legaliseringen av tortyr i liberala demokratier under det pågående terrorkriget och en annan om islamofobi, antimuslimsk rasism, i Sverige och Europa, kom också jag att uppfattas som störande, åtminstone i vissa kretsar. Att skriva om rasism i andra tider och samhällen är en sak, att studera normaliserad rasism i vår tid och vårt samhälle är en helt annan.”

På samma sätt upplever jag att män ofta använder sig av extrema exempel på kvinnohat och förtryck för att undvika att se sin egen del i det patriarkala samhället. Jag har så många gånger varit med om att män nästan maniskt uttryckt hat mot våldtäktsförövare, pedofiler och kvinnomisshandlare – men som våldsamt ryggar tillbaka när jag föreslår att vi måste prata om maskulinitet och mansnormer.

Jag tror att det omedvetet handlar om att demonisera och distansera sig från våldet. Vi fortsätter hela tiden att reproducera bilden av en våldtäktsförövare som en okänd snuskig gubbe i en buske, medan all statistik berättar för oss att den vanligaste våldtäktsförövaren egentligen är en helt vanlig pojkvän i det egna hemmet. Men den där pojkvännen i hemmet kan ju vara du eller jag, och därför vill vi inte riktigt kännas vid honom. Vi skräms av allt som har med Svenska motståndsrörelsen att göra – och att då inse att vi kanske har ett visst ansvar för att de kunnat växa, det blir för smärtsamt.

Därför skapar vi ett ”de andra”, som får stå för allt det hemska medan vi själva fortsätter att vara goda och oskyldiga. Det är en överlevnadsstrategi, men en mycket kontraproduktiv sådan.

 

Artikeln har även publicerats på kickanwicksell.se