På gatorna i Paris ser man dem i varenda hörn. Kvinnor som män, vuxna som barn. På trottoarer, bänkar, i tunnelbanegångar, under broar och i telefonkiosker.
I tält, sovsäckar eller rent av på madrasser på öppen gata. På tiggarnas pappskyltar går det att avläsa orden ”J’ai faim” – jag är hungrig. Hemlösheten är ett snabbt ökande samhällsproblem i Frankrike, men här råder en attityd där såväl majoriteten av de förbipasserande som politikerna ignorerar de senaste årens utvecklingen mot en växande underklass.
En lördagskväll på Place de la Republique träffar jag Hamid. På det historiska torget, beläget mitt i centrala Paris, reser sig en bronsstaty av den franska nationalsymbolen Marianne högt i skyn. I ena hörnet åker ett gäng skateboardkillar runt på sina brädor, i andra väntar en hop människor på att hämta varsin portion från Restos du Cœurs soppkök. Välgörenhetsorganisationen, som grundades av komikern Coluche år 1985 med ambitionen att bekämpa fattigdom, distribuerar mat till 2 000 människor varje dag. Hamid är en av många som letat sig dit och han har precis avslutat sin måltid. Att mätta magen är inget problem, berättar han, det finns många organisationer som sysslar med utdelning. Om man vill kan man utan problem äta fem–sex gånger per dag, det gäller bara att komma i tid. Svårare är det att hitta en sovplats för natten.
Hamid är ursprungligen från Algeriet och kom till Paris som tolvåring. Han befinner sig i övre medelåldern och är utbildad inom ekonomi och matematik, men han lever på gatan.
– Min framtid är väldigt mörk så länge jag stannar i Frankrike, säger han.
Efter examen gick det inte att få tag på något jobb. Arbetslösheten, som i Frankrike ligger på runt 10 procent är en förklaring – rasismen, menar han, är ett annat bakomliggande problem.
Det högerradikala partiet Front National med Marine Le Pen i spetsen var den stora vinnaren i EU-valet i maj och har gått till attack mot muslimer med slogans som ”Nej till islamism”. De senaste åren har partiet gått starkt framåt och lockat till sig fler och fler anhängare med en retorik som går ut på att skylla problemen i landet på invandringen. Närvaron av denna utbredda rasism gör sig hela tiden påmind i opinionsmätningar och existerar inte minst på arbetsmarknaden för utrikesfödda.
– Folk tror att hemlösa är lågutbildade, att det är därför de är arbetslösa. Men om du är muslim har du ingen möjlighet till jobb som överensstämmer med din utbildning, på grund av rasismen mot araber, säger Hamid.
Sedan 1992 drar han runt på sina tillhörigheter i en dramatenvagn och tillbringar nätterna på tvättomater runtom i staden för att undkomma kylan.
– Folk nekar hemlösa mänskliga rättigheter för att de anser att samhället inte har någon användning av hemlösa, säger han.
Ändå uppges Frankrikes befolkning överlag sympatisera med hemlösa människor. Fransmän tillhör den nationalitet som är mest benägen att se hemlösheten som ett resultat av den kraschande ekonomin och minst benägen att skylla individens omständigheter på drog- eller alkoholrelaterade problem. Det visar en opinionsundersökning genomförd av CSA på uppdrag av biståndsorganisationen Emmaus.
På rådhusen i varje distrikt i Paris, så kallade arrondissement, delas det ut guideböcker med kapitel riktade till hemlösa, som inkluderar nödvändig information om var man kan vända sig för att tvätta sina kläder och så vidare. I dessa blir man hänvisad till Röda korset, Emmaus och Frälsningsarmén. Eller till statligt finansierade SAMU Socials nummer för akutboende, 115. Hjälpcentret tar emot samtal från hela landet, när som helst på dygnet, och förser inringare i så stor utsträckning som möjligt med boende. Trycket är dock högt och bara en liten andel av alla som ringer in får sina behov mötta. Många är invandrare och papperslösa. En stor del har afrikanskt ursprung och ungefär en fjärdedel är européer. En liten procent utgörs av asiater.
Definitionen av hemlöshet varierar. I Frankrike dyker två termer upp i sammanhanget när man talar om hemlöshet: sans-abri (utan logi), som beskriver en person som tillbringar nätterna på obeboeliga platser eller härbärgen och SDF, sans-domicile-fixe, som används när man talar om en person som inte är skriven på någon adress men kanske flyttar runt på hotell eller övernattar hos vänner och bekanta.
Exakt hur många som i dagsläget bor på gatan i Frankrike är oklart. Men en studie genomförd av INSEE, nationella institutet för statistik och ekonomiska studier, beräknar att omkring 150 000 människor lever utan fast boende i Frankrike. Det är ungefär hälften så många som är hemlösa i USA – ett land med en fem gånger så stor befolkning som Frankrike – och är en ökning på mer än 50 procent sedan 2001.
– Förra året tog vi emot mer än 1 miljon människor på 2 069 olika center. Från 2012 till 2013 har vi märkt en ökning på 10,3 procent och under de senaste tio åren är det 400 000 fler människor, säger Stella Antoniadis från välgörenhetsorganisationen Restos du Cœur som delar ut mat till behövande.
I Paris har antalet hemlösa ökat med 84 procent sedan 2001, enligt stadens egen Paris Urban Planning Agency. Siffror från 2012 visade att drygt 28 000 personer i huvudstaden saknar fast bostad.
Den kraftiga höjningen av bostadspriser i kombination med arbetslöshet och finanskris tas ofta upp som förklaringar till det rådande situationen. De som redan tidigare hade det dåligt ställt har nu tvingats ut på gatan. Men faktumet att befolkningen har ökat med 5 miljoner sedan år 2000 och att landet har en av de högsta fertilitetssiffrorna i Europa, spelar så klart också in.
Frankrike är inte ensamt om att ha drabbats hårt, en liknande utveckling går att se i andra delar av Europa där fattigdomen och den sociala utslagningen skjutit i höjden. Siffrorna pekar mot att allt fler kvinnor och migranter nu hamnat på gatan. I övrigt utgörs 25 procent av den hemlösa populationen av människor i åldrarna 18–29 år. Undersökningen visar även att runt 10 procent av de hemlösa inte vill bo på härbärgen på grund av osäkerheten och de ohygienska förhållanden som ofta råder där.
Utbredda fördomar om att hemlösa är för lata och inte jobbar är enkla att motbevisa. Upp till en fjärdedel av dem var 2012 sysselsatta med ett jobb, men anställningarna är otrygga i form av säsongsarbete eller praktik, och minimilönerna i landet för låga för att räcka till att betala hyran.
I Frankrike behöver man en adress för att kunna få ett jobb och ett jobb för att kunna skaffa sig ett hem. Det är en ond cirkel. Utan en adress exkluderas man från många grundläggande rättigheter. Organisationer som ger ut dessa finns men de har bara ett begränsat antal att dela ut.
Föreningen Collectif Les Morts de la Rue publicerade tidigare i år en rapport med statistik över dödligheten bland hemlösa. I den framkommer att en hemlös dör var tjugonde timme i landet och att chockerande 454 människor miste sitt liv på gatan under 2013. Hemlösa löper även särskilt hög risk att dö i förtid. De dör ofta av samma orsaker som resterande befolkning, men betydligt mycket tidigare.
– För bara några år sedan fanns det ingen som studerade dödligheten bland hemlösa över huvud taget. Klyftan mellan allmänheten och de hemlösa är otroligt stor, säger Lisa Grout som genomförde den epidemiologiska studien.
Sedan 2011 sysslar Collectif Les Morts de la Rue med dokumentation av dödsfallen och för register över dem. Arbetet med de årliga rapporterna har inte pågått länge, det är en aktivitet hos föreningen som uppstått som följd av ett visat intresse från makthavarna att kartlägga vilket faktorer som ligger till grund för hemlösheten och dödlighet bland de hemlösa. Med hjälp av sjukhus, andra välgörenhetsorganisationer och mediabevakning har man lyckats få fram en prognos på hur verkligheten ser ut.
Lisa Grout påpekar att mycket information kring landets hemlösa fortfarande saknas, vilket leder till att det är svårt att bilda sig en uppfattning om vilka det är som hamnar på gatan. Mörkertalet som lever i hemlöshet är dessutom enormt. Det gäller inte minst kvinnor som på grund av farorna på gatan, våldtäkter och annat fysiskt våld, ofta håller sig lite i skymundan och tenderar därför att hamna utanför statistiken. En annan grupp som misstänks vara underrepresenterad är de barn som mist sina liv under svåra förhållanden. Under fjolåret dog enligt statistiken 15 hemlösa barn under 15 år, majoriteten av dessa var östeuropeiska romer som bodde i slumområden i staden Lille.
Romer utsätts ofta för diskriminering och har fallit offer för tvångsvräkningar från läger och boplatser av de franska myndigheterna – något som väckt stor kritik och upprördhet bland olika organisationer för mänskliga rättigheter som vill att den här typen av våldsamma polisrazzior förbjuds. De menar att människorna vräks och lämnas utan att erbjudas några alternativ till boenden.
EU-kommissionen har hotat med sanktioner mot Frankrike efter underrättelse om den katastrofala hanteringen av romer. Tusentals har utvisats till Bulgarien och Rumänien trots att lagen om fri rörlighet i teorin tillåter alla EU-medborgare att vistas i ett annat land än hemlandet.
Lisa Grout menar att det inte läggs tillräckligt med resurser på att hjälpa de värst utsatta i samhället. Pengar finns inte och för få är sysselsatta inom socialtjänsten. I känslomässigt omvälvande situationer i livet, som när en hemlös efter kanske tio år på gatan fått bostad, är det viktigt med ytterligare stöd, enligt henne.
– Det är en stor omställning i ens liv och då går det inte bara att lämna över nycklarna, säger hon.
Under presidentkampanjerna 2007 stod frågor kring hemlösheten i fokus. Organisationen Les Enfants de Don Quichotte uppmärksammades i media när de protesterade mot hemlösheten genom att tillfälligt sätta upp 200 röda tält längs kanalen Canal Saint Martin i Paris. Den dåvarande presidenten, Nicolas Sarkozy, lovade att ingen skulle tvingas sova på gatan och dö av kyla. När valet väl var vunnet lagstadgade han om ett slags tak över huvudet-garanti. Någon förbättring blev det däremot inte och siffrorna över antalet uteliggare har bara fortsatt att stiga.
Dagens vänsterregering har inte heller lyckats fått bukt med problemen. Den nuvarande bostadsministern, Sylvia Pinel, som tillträdde på posten tidigare i år under François Hollandes styre, presenterade nyligen en plan med åtgärder. I den ingår att bygga nya bostäder. Löften som sådana har fransmännen redan hört förut utan att de infriats.
I dag finns liten tilltro till att regeringen på riktigt kommer att agera och göra något åt situationen. Trygghetssystemen urholkas och förtroendet för staten är rekordlågt, folk har svårt att se att det skulle kunna finnas en utväg ur problemen. Det kräver stora reformer om det någonsin ska bli någon förändring.
– I den här kontexten, under en social och ekonomisk kris, är det svårt för regeringen att säga ”Vi bygger fler och fler bostäder” när hälften av alla hemlösa inte är fransmän och många skattebetalande fransmän inte vill det. Situationen är inte lätt men det är inte många nya lösningar som uppstår för att hantera det här problemet, säger Lisa Grout.
Men det finns de röster som är mer hoppfulla. En grupp bostadsaktivister tillkännagav tidigare i år att 2,4 miljoner bostäder står tomma i Frankrike. Många av dessa tillhör stora semesterkomplex och byggdes innan den ekonomiska krisen bröt ut. De betraktades som investeringar och har aldrig tagits i bruk. Freek Spinnewijn från den europeiska paraplyorganisationen för hemlöshetsfrågor, FEANTSA, sade tidigare i år i tidningen The Guardian att bara hälften av bostäderna skulle räcka för att stoppa hemlösheten.
– Regeringen borde göra så mycket som möjligt för att få ut tomma bostäder på marknaden. Problemen med hemlöshet håller på att bli värre i hela EU. Det bästa sättet att lösa detta på är att få ut tomma bostäder på marknaden.
