Guden som svek – renegatens ideologi

Den politiske konvertiten, renegaten, har ibland mycket att vinna, men också mycket att bevisa. För den liberala borgerlig­heten är en vänsterperson som bytt sida en tillgång, men
åsiktsbytet väcker också frågor. Veckans radarskribent tecknar den bespottade och omfamnade renegatens pågående historia.

Radar
Människor som överger vänstern och politiskt går till höger gör det av både subjektiva och objektiva orsaker. Politiska nederlag spelar en betydelsefull roll. Till mer nutida händelser som skapat desillusion hör Berlinmurens och kommunismens fall, skriver veckans radarskribent.
Foto: John Gaps/TT

Den polsk-brittiske historikern och aktivisten Isaac Deutscher fällde 1950 följande kommentar: ”Ex-kommunisten är den samtida politikens problembarn. Han dyker upp på de mest underliga av platser.”

Det här var alltså 1950-tal och kallt krig och Deutscher kritiserade tidens ideologiska omvändelser så som de uttrycktes i antologin The God that Failed (på svenska Vi som trodde på kommunismen). De intellektuellas marsch gick från sovjetkommunism till kapitalism och antikommunism.

Vi kan fortfarande, mer än ett halvt sekel senare, se ex-kommunisten som ett ”problembarn” som dyker upp här och var i samtida svensk och europeisk politik och kulturdebatt. En av medarbetarna i The God that Failed, Ignazio Silone, fällde några skämtsamma ord till den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti om att ”slutstriden kommer att stå mellan kommunister och f.d. kommunister”.  Orden har något djupt oroande och allvarligt över sig. 

Givetvis generaliserar man om man hävdar att alla 68-or numera står att finna i maktens korridorer (merparten av tidens ledande vänsterprofiler – från Tariq Ali till Jan Guillou – har förblivit sina tidigare ideal trogna), men samtidigt är de gamla 68-orna tillräckligt många för att vi ska ha att göra med ett allmänt fenomen.

På de stora tidningsdrakarnas ledarsidor figurerar skribenter med ett förflutet inom vänstern. Andra har blivit firade professorer, politiker och chefer i näringslivet. Påfallande många av dem som var med i den maoistiska rörelsen arbetar nu inom den etablerade medieindustrin, en del i Stenbecksfären (Kinnevik). De flesta känner säkert till journalisten Robert Aschberg, reklammakaren Peppe Engberg, ekonomen Carl Hamilton och historikern Henrik Berggren – samtliga med ett förflutet i maoistiska KFML/SKP och/eller dess ungdomsförbund. Denna vandring från vänster till höger – ”den långa marschen genom institutionerna” för att låna ett uttryck från den västtyske studentledaren Rudi Dutschke – är en intressant dimension av ”68” som inte tillräckligt beaktats. 

De ideologiska skinnömsningarna är ett både globalt och historiskt fenomen. 1900-talet kan betecknas som renegaternas århundrade. På medeltiden användes begreppet renegat om den som konverterat från kristendom till islam. Senare har renegat kommit att betyda någon som överger ett politiskt ideal för ett annat (till exempel socialism för liberalism, konservatism eller socialdemokratisk reformism). Arbetarrörelsen plockade i början av 1900-talet upp renegatbegreppet och använde det för att brännmärka anhängare som föll ifrån (”fanflyktingar”). Beryktad är Lenins uppgörelse med ”renegaten Kautsky”. 

Åter till nutida ”problembarn”. ”Renegater innehar poster i varje västeuropeisk regering och försvarar exploatering, krig, statlig terror och nykoloniala ockupationer; andra som nu har dragit sig tillbaka från akademin specialiserar sig på att producera reaktionärt skräp i bloggosfären och visar samma entusiasm med vilken de en gång skoningslöst kritiserade fraktionsmotståndare långt till vänster”, skriver Tariq Ali 40 år efter 1968. Kanske har Ali bland annat Joschka Fischer, före detta parlamentsledamot för tyska Die Grünen och utrikesminister, i tankarna. Vissa känner Fischer bättre som ”käpp-mannen”. Under sin vänsterrevolutionära period på 1960-talet som ”sponti” stod han under möten längst bak och delade ut käppar att använda som tillhyggen. 

Många av Margaret Thatchers och Ronald Reagans hovtänkare var före detta kommunister. Reagan fick intellektuellt eldunderstöd av de så kallade New York-intellektuella, ex-trotskistiska författare vid namn Irving Kristol, Norman Podhoretz, Nathan Glazer och Daniel Bell. I Frankrike skapade på 1970-talet filosofen, förlagsredaktören och ex-maoisten Bernard-Henri Lévy och andra nouveaux philosophes en pessimistisk ideologi för vänsterintellektuella på återtåg från maj 1968. Vissa amerikanska 1960-talsradikaler gick till näringslivet (Jerry Rubin) eller till den religiösa högern (Eldridge Cleaver). 

Och Sverige då? I Olof Palmes skugga stod i början av 1980-talet ekonomen och ex-trotskisten Klas Eklund och filade på socialdemokratins politiska omprövning: privatiseringar, avgiftsfinansieringar och lönesänkningar var en del av den beska medicinen. Profitkvotens fallande tendens fick ge plats för sparkvotens fall. Revolutionen utgick från finansdepartementet, inte från arbetarklassens massor. Vänsterliberalen, filosofen och författaren Lars Gustafsson – som under en tid på 1970-talet befann sig i den svenska maoistiska rörelsens utmarker (Fib/Kulturfront etcetera) – tog i början av 1980-talet till sig nyliberalismen och angrepp ”mediavänstern”. På en arbets­givarkongress 1980 bidrog han med filosofisk ammunition i form av begreppet ”problemformuleringsprivilegiet”. 

Människor som överger vänstern och politiskt går till höger gör det av både subjektiva och objektiva orsaker. Politiska nederlag spelar en betydelsefull roll. Somliga radikaler desillusionerades redan under första världskriget då den proletära internationalismen bröt samman. Andra föll ifrån 1921 då bolsjevikerna slog ned upproret i Kronstadt. Efterföljande ”Kronstadtmoment” går att återfinna i de stalinistiska utrensningarna på 1930-talet, Molotov-Ribbentroppakten 1939, Nikita Chrusjtjovs avslöjanden av Stalins brott 1956 och Sovjets invasion av Ungern samma år. Till mer nutida händelser som desillusionerade hör givetvis Berlinmurens och kommunismens fall. 

Objektiva faktorer av vikt för de vänsterintellektuella 68-ornas metamorfoser har varit de sociala rörelsernas och partiernas sönderfall. Vietnamrörelsens seger 1975 var också början på en nedgångsperiod. Den samlande kraften gick förlorad. Några år senare formligen kollapsade den maoistiska rörelsen i Sverige (KFML/SKP). Orsakerna var av både yttre och inre art. För det första kan vi peka på en slavisk efterapning av Kinas allt mer högerinriktade utrikespolitik på 1970-talet. Lojaliteten med – samt den ljusa bilden av – de realsocialistiska länderna Kina, Vietnam, Albanien och Kambodja fick sig en rejäl törn åren 1978–79 då krig och konflikter i Sydostasien bröt ut. Pol Pot upprättade i de amerikanska bombernas spår ett skräckvälde. Vietnam invaderade Kambodja och Kina invaderade Vietnam. Detta skakade hela vänstern i grundvalarna. Idén om att Kina och Albanien var socialistiska föregångsländer och att Pol Pot byggde tusenårsriket kunde naturligtvis inte sluta väl. Många drog sig besviket undan. Samtidigt gick borgerligheten och näringslivet (SAF), stärkta av Thatchers och Reagans valframgångar, till ideologisk motoffensiv med nyliberal idéproduktion och propaganda. Den ekonomiska 1970-talskrisen och högervågen malde slutligt ned vänsterrörelsen organisatoriskt, politiskt och ideologiskt. Samförståndsanda och keynesianism hade kommit till vägs ände och en reorganiserad kapitalism byggd på nyliberalism tog dess plats då vänstern var för svag för att erbjuda ett politiskt alternativ.

Men strukturella faktorer förklarar inte ensamt överlöparfenomenet. Det är också en fråga ideologi och politik. I likhet med politiska avfällingar från 1930- och 40-talen har 68-ornas avfall från vänstern formats av personliga erfarenheter. Det kan röra sig om negativa upplevelser av socialistiska organisationer (sekterism och dogmatism). Det kan handla om en misslyckad vänsterpolitik, dogmatiska marxismtolkningar, felaktiga ”prognoser”, strategiska misstag och orimliga förväntningar. Men det kan också handla om ett vänsterideologiskt tänkande som redan från början rymde vissa högerideologiska inslag som i viss mån ”förebådar” omprövningen och avfallet. Hos flera 1900-talsrenegater – Benito Mussolini och Eldridige Cleaver är exempel från två vitt skilda perioder under seklet – hittar man redan under vänsterkarriären elitistiska och auktoritära uppfattningar, vilket gör övergången till höger mer begriplig.

Hos somliga av de svenska 68-or som bytte sida kan man lokalisera ett avantgarde- och elittänkande som på 1980-talet växlades över i en tro på den bildade eller ekonomiska eliten (Klas Eklund hör hit liksom idéhistorikern och före detta VPK:aren Svante Nordin). Hos andra, exempelvis Håkan Arvidsson och Lennart Berntson från VPK Lund och Zenit-kretsen, var det snarare det antistatliga motivet – kamp mot den förtryckande välfärdsstaten – som gled över i en borgerlig och liberal antistatlighet.

Och så detta med orimliga förväntningar och strategiska felslut. Upptäckten att de revolterande arbetarna inte alltid handlar med revolutionär entusiasm och att revolutionen uteblev var för vissa vänsterintellektuella traumatisk (och ledde bland annat till övergångar till socialdemokratisk reformism). 68-ornas ”vilda optimism” – tänk på maj 1968 i Frankrike – kunde i vissa fall anta orealistiska förhoppningar om ett omedelbart maktövertagande som borgade för nederlag. 

För den liberala borgerligheten är renegaten givetvis en tillgång. Han eller hon kan ”inifrån” vittna om det kommunistiska barbariet. Men det är ingen okomplicerad kärleksaffär. Åsiktsbyten väcker frågor. Den som genomför en våldsam ideologisk kursändring tangerar frågor om tillit och förtroende. Ignazio Silone skriver om den outplånliga erfarenhet som det kommunistiska engagemanget ger: ”En del finns alltid kvar och lämnar märken efter sig på den personlighet som består hela livet.” Renegaten är således ”märkt” för livet. Vad han eller hon tänker och gör i dag färgas av vad han eller hon tänkte och gjorde i går. Den negativa sidan av detta kan yttra sig i en ny form av fanatism, ja i värsta fall övergångar till fascismen (Benito Mussolini är paradexemplet, Jacques Doriot och Hendrik de Man två andra). 

Kan man lita på en renegat? Hur vet man att personen i fråga inte framöver glider tillbaka i vänsterpositionen? Misstroendet mot den som varit vänsterradikal i sin ungdom ligger alltså på lur, även bland de nya åsiktsfränderna på högerkanten – detta samtidigt som renegaterna ofta ges generöst med spaltutrymme och höga arvoden. Renegaten tenderar på grund av denna latenta misstänksamhet att försöka överträffa de nya herrarna i nit. Här finns också en känsla av skuld (”Jag stödde folkmord”) och vilja att göra bot och bättring (”Jag är en god demokrat och liberal”). Annika Ström Melin uttryckte på 1970-talet sitt stöd till Kambodja och Pol Pot. I dag, som ledarskribent på Dagens Nyheter, stämplar hon allt till vänster som kommunistiska irrläror. Till och med Robespierre utdöms som farlig terrorist. 

Mats Gellerfelt, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet, var i tonåren medlem i KFML/SKP. Sedan svängde han i konservativ riktning. Han ”utdelar tjuvnyp åt partiet”, påpekade högerorganet Svensk Tidskrift 1986. ”Måste ett politiskt tillfrisknande – om det nu är ett sådant – beledsagas av efterslängar i åratal efteråt!”

Även hettan varmed man angriper gamla kamrater och idéer kan således bli ett trovärdighetsproblem för renegaten. Detta fick den ungerske författaren Arthur Koestler känna på under det kalla kriget. Mer balanserade antikommunister reagerade på Koestlers uppskruvade tonläge. Tidigare trotskisten och Svarta Pantrar-anhängaren David Horowitz konspiratoriska politiska tänkande gör att den mer sansade amerikanska högern drar öronen åt sig. Ett samtida svenskt exempel på ”efterslängar” är journalisten och tv-profilen Göran Skytte – en gång i tiden medlem i Förbundet Kommunist (dit också Anders Carlberg och Maciej Zaremba hörde), numera religiös och konservativ. Var och varannan text på Svenska Dagbladets ledarsida riktar sig mot den vänsterrörelse han en gång tillhörde.

Misstänksamhet, för att inte säga vrede, väcker också ofta renegatens minnen från förr, minnen av ”68”. Ty även om renegaten tagit farväl av socialism och kommunism är detta kapitel en del av en livshistoria, av nostalgi, gemenskap och ungdomlig yra. Dessa positiva inslag är svåra att förtränga, de smyger sig in i levnadsteckningarna. Då framträder renegaten återigen som inte fullt pålitlig. Är han eller hon på väg att svänga? Börja svärma för diktaturer igen? Detta öde drabbade ex-maoisten Göran Rosenberg efter publiceringen av Da Capo al Fine och andra efterkloka betraktelser (1994). Där skrev Rosenberg att idealism och tro på den självständiga människan vägleder honom då som nu. Per Ahlmark gick till rasande angrepp. Idealism? Nonsens! Hyllande av blodbesudlade kommunistregimer snarare! Renegaten måste klä sig i säck och aska, be om ursäkt och skämmas för att bli förlåten och accepteras fullt ut. Det har personer som Ström Melin och Skytte gjort och därmed klarat sig från exempelvis Ahlmarks vidräkning med ”det galna kvartsseklet”. 

Långt ifrån alla renegater har producerat uppmärksammade omprövningar eller avböner. En strategi har gått ut på att dölja eller bagatellisera sitt vänsterförflutna. Många plockade bara i all tysthet ned sina Lenin- eller Mao-affischer. Ta Katarina Engberg som gick från KFML(r) till försvarsmakten. Inte ett ord om denna remarkabla politiska förvandling. Eller ta Maciej Zaremba, medlem i Förbundet Kommunist
i tio år, i dag ledande och prisbelönt skribent på Dagens Nyheter. Knappt en rad om detta vänsterengagemang. 

Renegater i full belysning eller dolda i skuggan – nog är överlöparna ”problembarn” alltid. När ”slutstriden” mellan ”kommunister” och ”ex-kommunister” väl äger rum är svårt att sia om. Fram till dess kan man studera och försöka dra lärdomar av detta fascinerande stycke levande historia. Vilket är vad jag gjort de senaste åren. I höst kan ni läsa mer i min bok Omprövningar